Oscarnomineringarna offentliggjordes häromdagen. Den som hoppades att de bästa filmprestationerna skulle premieras blev besviken, som vanligt. Eddington fick inte en enda nominering. John Waters tyckte att det var årets bästa film, och det tyckte jag också. Se till att se den, jag rekommenderar den verkligen. Liksom One Battle After Another och Bugonia diskuterar den den mänskliga tillståndet så som det sett ut under 2020-talet. Det är svårartikulerade idéer, men alla tre filmerna lyckas informera, diskutera och chockera åskådaren om företeelser som är nya för 2020-talet. Eddington är den bästa av de tre filmerna, plågsam som en skräckfilm, men det är bara en spegel av vad vi lever i just nu.
Ej heller Park Chan-wooks senaste film, No Other Choice fick någon nominering. Varken Aster eller Park har någonsin nominerats till Oscar. De gör för bra filmer.
Jag trodde ändå chansen skulle vara god för Park den här gången när han gjort film på en amerikansk deckare av ingen mindre än Donald E Westlake, en författare som själv Oscarnominerats. Det var för hans manus till The Grifters, efter Jim Thompsons roman. En mängd av Westlakes romaner har blivit film. Några exempel: The Hot Rock med Robert Redford, Payback med Mel Gibson och Point Blank med Lee Marvin. Den sistnämnda filmen är en av de mest spännande filmer jag sett; John Boormans regi är kanske huvudsaken, men boken och berättelsen spelar förstås stor roll också.
No Other Choice behandlar liknande teman som Parasite, en koreansk film som både nominerades och vann ett antal Oscars för några år sedan. Det handlar om de tydliga klasskillnaderna som finns i det koreanska samhället, och hur lätt det är att trilla ur systemet. Filmens huvudperson, Man-su, har varit mellanchef på ett pappersbruk men får hastigt sparken när det koreanska bolaget köps upp av ett amerikanskt företag. Plötsligt står han utan inkomst, och det finns inte särskilt många jobb att söka i hans sektor, på den nivån han befinner sig. Det påminner mig om ett samtal jag hade med en tennisbekant häromveckan. Han är hög mellanchef på ett företag och han har mycket ansvar. Jag sa att jag hade hört om ett jobb i hans bransch som verkade kul, men då sa han att han hade varit chef så länge att han inte kunde söka ett jobb där man var tvungen att vara helt à jour med verksamheten. Det fanns många yngre som var mer insatta, så han skulle aldrig få jobbet om han sökte det, fast han egentligen arbetade på en högre nivå. Han hade varit chef så länge att det var det enda han kunde; han var inte längre kvalificerad att göra det jobb han egentligen var utbildad till. Lite samma för Man-su i No Other Choice. Men hans sätt att lösa problemet är minst sagt radikalt. Detta är ingen spoiler, för det avslöjas inom den första kvarten av filmen: han vet att ett chefsjobb kommer att annonseras på ett annat pappersbruk och han identifierar vilka som kan komma i fråga för det jobbet. Han finner att det bara är två personer som är lika eller mer kvalificerade att för jobbet och han bestämmer sig för att röja dem ur vägen. Döda dem, helt enkelt. Hur det går med det är vad resten av filmen handlar om.
Man-su vill mörda oskyldiga människor för att själv klara livhanken. Det är Squid Game-tanken fast ute i arbetslivet. Äta eller ätas. Man-su spelas för övrigt av Lee Byung-hun, som spelade spelledaren i Squid Game. Det hemska är att publiken hejar på denna mördare in spe, vi förstår hans motiv, och så som berättelsen presenteras, ”inser” vi att han inte har några alternativ.
Park Chan-wook har en förmåga att göra varje scen intressant i sig själv. Väldigt ofta är det möjligt att lyfta ut en scen och se den som en egen liten kortfilm, perfekt iscensatt och visuellt stimulerande för tittaren. Det kan verkligen inte sägas om alla filmmakare.
Förlagan till filmen, Donald Westlakes roman The Ax, publicerades 1997. Den utspelar sig i USA. Åtta år senare gjorde Costa-Gavras en filmversion, som jag inte sett. Den utspelar sig i Frankrike. Arbetsmarknaden är skoningslös i hela världen, men jag tror att Korea ändå är den ultimata spelplatsen för denna historia. Ingenstans är pressen på att lyckas så hög och ingenstans är misslyckandet så förnedrande, som i Sydkorea.
Så, se No Other Choice. You have no other choice. Här är en ny intervju med Park i The Guardian.
Har ni inte sett Parks mest kända film, Oldboy, så är det den ni ska börja med. Hans film The Handmaiden, baserad på Sarah Waters roman Fingersmith, har varit tillgänglig på SvtPlay några gånger och kommer kanske tillbaka. Just nu finns på SvtPlay Parks TV-serie efter John Le Carrés roman The Little Drummer Girl. Den är också bra, men den är mer Le Carré än Park.
johns antikvariat 