Har du verkligen läst den?

4 Feb

Nu när Revolutionary Road haft premiär verkar det som varenda människa, har haft ett nära men hemligt förhållande till boken. Till och med Emma Gray Munthe står och säger att filmen är så bra för att den fångar bokens känsla. Alla vill vara med och berätta om boken. Det är begripligt, det är en bok man gärna vill berätta om. Boken är en modern klassiker, säger i stort sett alla som recenserar filmen. Amerikansk klassiker, klassiker, klassiker… Säg det tillräckligt många gånger så blir det sant, men det är inte sant. En klassiker är en bok som funnits med sina läsare sedan den gavs ut, som sagt och säger varje generation av läsare något giltigt om sin tid. Revolutionary Road är en fantastisk roman, en av de två-tre bästa jag läst under 2000-talet, men den hastiga historierevisionen förvånar mig. Kanske är det inte så viktigt, men så här var det ju egentligen:

Richard Yates debuterade 1961 med denna roman. Den mottogs väl, den nominerades till National Book Award, men förlorade till Walker Percys The Moviegoer, en annan debutant. Även det är en fin roman, dess tid som film kommer nog också. Endera året ser vi Leonardo DiCaprio vandra omkring på New Orleans gator och filosofera över William Holdens storhet. The Moviegoer är mer av en amerikansk klassiker, för den har lästs av flera generationer amerikaner. Kanske är den på väg att glömmas nu, senaste upplagan kom för tio år sedan. Men om bara den där filmen blir av (rättigheterna förnyades senast 2002), så kommer nya generationer att läsa den. Det är en tidlös berättelse. Biobesökaren kom på svenska redan 1978. Jag menar ”redan” 1978, sjutton år efter originalpubliceringen. Revolutionary Road kom på svenska fyrtiosju år efter originalet. Vad är det för klassiker som tar ett halvt sekel på sig att upptäckas i Sverige? Sanningen är att Revolutionary Road var en framgång när den kom, men sedan glömdes bort. Sjuttio-, åttio- och nittiotalens läsare kände inte till Yates. Han blev en författares författare, beundrad av sina kolleger men inte läst av Updikeälskarna, Rothbeundrarna, Bellowfantasterna. Han kom med en ny bok vart femte år, ungefär, i vilka han beskrev de missöden han råkat ut för sedan sist. Sinnessjukdom, mentalsjukhus, alkoholism, släktfejder, misslyckades äktenskap. Han skrev sin självbiografi hela sitt liv. Gåvan han hade var att formulera den perfekta meningen och förmedla känslan av oro. Inte kris och katastrof, men löftet om katastrof. Det är mycket värre. Revolutionary Road är hans bästa bok, men det beror inte på att han blev sämre som författare med åren och spriten utan på att han använde sitt bästa material först. Han kunde inte återvända till det och när han istället skrev om mer spektakulära förhållanden blev resultatet paradoxalt nog inte lika gripande.

Det påstås att Yates blev arg och bitter när han inte vann National Book Award. Han verkar ha varit en tölp på många områden, så kanske är det sant att han kände sig orättvist behandlad, men jag tror och hoppas att det inte var så. En stort författare skriver för sig själv, för formuleringsglädjen och själv texten; vad är det för medelmåtta som grämer sig över ett förlorat pris? En annan bok, en annan debutant, som var nominerad till samma pris samma år hette Joseph Heller. Hans förstlingsalster är en av nittonhundratalets mest kända böcker, alla känner till titeln, även om de inte läst boken, Catch-22. Så om Yates verkligen var missnöjd med juryns val så skulle han aldrig kunna påstå att det var han som borde fått priset när Catch-22 också stod på nomineringslistan.

År 2000 gavs Revolutionary Road ut igen, med nytt förord av Richard Ford. Det var då boken blev en klassiker. Den hade varit mer eller mindre glömd av allmänheten i nästan fyrtio år, älskad och hyllad av stora delar av den amerikanska författarvärlden. Jag läste den i brittisk pocket 2002. Det var en stor upplevelse att läsa den och jag skaffade snabbt hans samlade noveller. Nu när Yates är lättsåld finns inte längre Collected Stories att köpa. Man har delat upp novellerna på de två originalsamlingarna. Bättre business att sälja två böcker istället för en. Novellerna håller lika hög klass som romanen. Nu har jag bara en roman kvar innan jag läst allt han skrivit. När den är läst får jag väl ta biografin som kom för några år sedan. Därefter är det författarskapet färdigt, utsuget av den blodtörstige läsaren. Med filmen så kommer många fler att upptäcka Richard Yates storhet. Han verkar var en författare för vår tid, men han var aldrig en författare för sin egen tid, det tycker jag är viktigt att veta.

Här är en bra artikel från Fokus om Richard Yates, hans liv och verk.

2 svar till “Har du verkligen läst den?”

  1. Gull 5 februari, 2009 den 12:46 e m #

    I Richard Fords förord till svenska upplagan av Revolutionary Road – som helst borde ha stått sist, som ett efterord, eftersom har noga analyserar boken och om inte förstör så åtminstone tar udden av bokens slut – skriver han att han har svårt att föreställa sig att det är så många som under femtio år inte har läst den, en bok som trots allt har betytt så mycket för så många (författare mest verkar det som, i samtal och som spår i andra författares böcker) – och nu äntligen för första gången ska få möta en större publik. Boken har alltså inte varit glömd, bara inte levt sitt liv i offentligheten. Så nog är den en klassiker? Dvs en bok som trots många år på nacken är läsvärd, aktuell och älskad. En bok blir aldrig klassiker förrän efteråt. Uttrycket en _blivande_ klassiker ser man ibland; jag undrar hur många gånger det verkligen slår in?

    • johnsantikvariat 5 februari, 2009 den 9:28 e m #

      Vad är en klassiker? För mig är det en bok som levt ett långt liv och som varit läsbar för flera generationer. Jag hävdar att Revolutionary Road inte var särskilt levande under 70-, 80-, och 90-talen. Om den lästes så lästes den av andra författare, som kände till Yates som skrivlärare och en författares författare. Jag vet inte, men jag kan gissa att Richard Ford gått kurs hos Yates. Jämför med Catch-22 och för alla del även The Moviegoer. Båda har varit högprofilböcker ända sedan de publicerades. De har varit på läslistor för både yngre och äldre studenter, amerikaner och utlänningar. Vidare anför jag mig själv som bevis för att Revolutionary Road varit en glömd bok som återupptäckts; jag hade aldrig hört talas om varken boken eller författaren förrän den nya utgåvan med Richard Fords förord publicerades år 2000. Och om inte jag hört talas om den kan inte så många andra heller känt till hans författarskap. Jag läser böcker, särskilt amerikanska. Det är det enda jag gör ganska bra.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: