Dansa, dansa, dansa

Haruki Murakami var den hetaste gästen på New Yorkers litteraturfestival i helgen. Jag var inte där, tyvärr. En annan gång, hösten 1989, hamnade jag mitt i en litteraturfestival i New York. En bra bit av Femte Avenyn var avspärrad för biltrafik och en mängd förlag, boklådor och litteraturinstitutioner visade upp sig. Då, 1989, hade jag bara läst en bok av Murakami, A Wild Sheep-Chase. Titeln säger det mesta om den boken. En bedragen äkta man driver runt i Japan och försöker begripa vad han gjort fel. Oförklarliga företeeleser drabbar berättaren, han leker privatdetektiv, men när boken är slut har han inte funnit svaren på sina frågor. Kanske har han hittat några andra svar. Både berättaren och läsaren har blivit en smula visare under resan, känns det som, även om det är svårt att förklara hur.

Häromdagen, tjugo år senare, läste jag ut Murakamis  Dance, Dance, Dance, som är fortsättningen på A Wild Sheep-Chase. Under åren har jag läst de flesta av Murakamis böcker och han har gått från att vara en i väst obskyr kultförfattare till att bli en ganska udda megastjärna som både nämns i samband med Nobelpriset och som läses av såväl de coola typerna som kulturtanterna. I uppföljaren letar den namnlöse berättaren vidare. Han tar sig till Sapporo för att besöka ett hotell han fått på hjärnan. Men när han kommer dit finns bara namnet kvar av hotellet. Det lilla, familjeägda pensionatet har blivit ett internationellt hotell i glas och stål. Fast vissa spår finns kvar av det gamla, som till exempel mannen med fårskinnet på femtonde våningen.

Jag får lite Hylingerkänsla av den här boken. Idén om det hemliga sällskapet skulle Murakami säkert gilla. Och både Knut från Hylingers böcker och den namnlöse berättaren här reser mycket, observerar, blir inblandade i saker och ting mot sin vilja, slumpmässigt. Det är en väldigt skön känsla att befinna sig i Murakamiland. Det känns lite sorgligt att lämna det. Hans böcker är resor som sällan når fram till sitt mål. Det låter misslyckat, men, ja, Boyes uttjatade ord om att ”det är vägen, som är mödan värd” stämmer väldigt bra på den här boken och det mesta som Murakami skrivit. Hans senaste bok handlar bara om vägen, kan man säga, en löpares memoarer: What I Talk About When I Talk About Running. Glädjen och nyttan av att springa långt, länge och ofta. Jag har en bekant som halkat in på det spåret. Här dokumenterar han sina framsteg (och bakslag).