Den som till äventyrs tittade på TV igår kväll såg antagligen Haitigalan. Samtidigt på ettan kunde man se den belgiska filmen Mördare utan minne. Det gjorde jag. Tämligen meningslöst att rekommendera en film som inte är så lätt att se igen, men kanske kommer den i snabbrepris på SVT. Mördare utan minne, De zaak Alzheimer, som filmen heter i original, tar sitt avstamp i Belgiens korrupta statsmakt och dess kopplingar till organiserad pedofili. Om man ska tro filmen så är större delen av poliskåren och rättsväsendet helt perversa och håller varandra om ryggen för att kunna ägna sig åt detta. Men två ärliga poliser och en yrkesmördare med begynnande Alzheimers gör vad de kan för att rensa upp. Vad är det med Belgien och pedofiler? Om man inte läst om den flitiga förekomsten av detta brott i Belgien och kopplingarna till makten, så skulle filmen kännas overklig. Istället är den riktigt trovärdig, fast det är en fantasi. Bildmässigt höjer sig filmen knappt över TV-filmsnivå, men berättelsen är mycket bra och skådespelandet av högsta klass. Roger Ebert går verkligen igång på titelrollsinnehavaren, Jean Decleir. Så positiv tror jag aldrig jag läst honom vara. Det är skönt att se en spänningsfilm, en polisfilm, som faktiskt kan vara spännande, trots att den innehåller en del klichéer och ganska tråkiga bilder. Berättelsen och skådespeleriet skapar en stor filmupplevelse.
Det kommer inte så mycket belgisk film hitåt, men den som når fram är riktigt bra. Jean Decleir är också med i Karaktären, Karakter från 1997. Där har han en mindre roll, men ack så viktig. Den filmen fick Oscar för bästa utländska film och jag tyckte att det var årets bästa. Filmiskt är den mycket bättre än Mördare utan minne, men Jan Decleir får inte utrymme att briljera lika mycket. 1995 fick den holländska filmen Antonia också Oscar för bästa utländska. Den har jag inte sett, men Jean Decleir är med i den med.
Framåt natten visade någon annan kanal The Vanisishing med Jeff Bridges och Kiefer Sutherland. Det är en halvbra skräckis vars belgiska original är riktigt otäck. Båda är regisserade av George Sluizer, men det märks tydligt hur regissören tvingats hollywoodifiera filmen. Nej, vi kan inte ha ett olyckligt slut. Jo, vi måste förklara allting. Filmen är baserad på Tim Krabbés roman. Läs boken, köp den av mig, eller se den belgiska originalfilmen. Den är fenomenal.
Sedan kan jag inte mer om belgisk film än Bröderna Dardenne, som är för deprimerande för mig, och Totos bedrifter, som jag fann fantastisk. Ma vie en rose, när jag tänker efter är också mest belgisk och har något av Totos bedrifter över sig, även om den är helt annorlunda.
Nån belgisk film jag missat?
Några timmar senare: Man Bites Dog är belgisk. Den såg jag, kom jag just på, som grisen i säcken på Göteborgs filmfestival 1991. En rå historia som var tidig med att visa vad som kunde hända om man tar verklighets-TV för långt. Ett TV-team följer en tjuv och våldsman under hans nattliga värv och vi får ta del av alla hemskheter han har för sig.
Det är den där filmen om en ung man som bor hemma hos sin mor och som har nån slags mani på att försöka klippa sönder flugor i flykten med en sax. Modern vill att han ska flytta hemifrån och ta itu med sitt liv och försöker ta hem en massa olika psykologer, hypnotisörer och terapeuter. Jag tror den är belgisk (från 198?), men kommer aldrig att få veta vad den heter. Bra var den, men såvitt jag vet är det bara jag och en som heter Lars som har sett den.
Men det är väl Totos bedrifter du beskriver? Filmen handlar om en gubbe som minns tillbaka på sitt liv. Han har fått för sig att han blev förväxlad på BB och att han borde ha den rikedom och framgång som grannpojken har. Sedan får man se episoder ur pojkens uppväxt och hur han jämför sig med den rike grannpiojken. Kanske blandar jag ihop den med någon annan (belgisk) film, men jag tror att flugklipparen är från Totos bedrifter. Jag har filmen inspelad på video. Banden i oordning på vinden och spelaren kaputtski, men jag ska givetvis gå till botten med detta. Dina kohorter på slashdot vet kanske mer.