Tender Crazy

8 Mar

Jeff Bridges fick Oscar. Han har varit nominerad flera gånger men aldrig fått. I en av alla tiders bästa filmer – enligt min smak – var han inte nominerad. När jag jag satt uppe under OS-nätterna och försökte uppbåda något intresse för curling och ski-cross slog jag någon gång över på en annan kanal. Där var Jeff Bridges i Fearless av Peter Weir. Jag har sett den flera gånger, men när jag väl börjar titta på den går det inte att sluta. Den är så bra. Varje gång tänker jag att, nä, den här har jag sett så många gånger, den kan jag. Men lika fullt sugs jag in i berättelsen och blir lika berörd varje gång.

1983 var Robert Duvall nominerad till bästa skådis-Oscarn för sin roll som countrysångare på dekis i Tender Mercies. Han har supit hårt i tjugo år och förlorat det mesta. Men en god kvinna får honom på rätt spår igen. Snacket gick att Duvall började bli gammal och att det var hans tur att få en Oscar. Motståndet var inte överväldigande. Albert Finney och Tom Courtney var båda nominerade för bästa huvudroll i samma film, The Dresser. Om bara en av dem varit nominerad hade de nog haft chansen, men nu tog de varandras röster. I år nominerades Jeff Bridges för sin roll som countrysångare på dekis i Crazy Heart. Bad Blake, som han heter, har supit hårt i tjugofem år, inte tjugo, och förlorat det mesta. Men en god kvinna får honom på rätt spår igen. Snacket gick osv… Och Bridges vann. Jag har inte sett Crazy Heart än, men jag ska, och det ska bli intressant att se hur pass lik den är Tender Mercies, som var en rätt bra film. Den, i sin tur, var ganska lika Sam Peckinpahs rodeosnyftare (Peckinpah och snyftare? Jo, det tycker jag) Junior Bonner med Steve McQueen, kommer jag ihåg att jag tyckte då, 1983. Förresten, Robert Duvall, som ansågs gammal 1983, han har en stor roll i Crazy Heart, 27 år senare. Här är en intervju där Duvall, Bridges och Maggie Gyllenhaal talar om Crazy Heart. Duvall kommenterar också likheterna mellan Tender Mercies och Crazy Heart, och Bridges berättar om den kommande uppföljaren till Tron. 2010-talet är det nya 80-talet. Jag såg Tron på Imperial i Köpenhamn 1982. Jag gillade den så mycket att jag snodde en affisch på tåget hem. Jag var ganska ensam om att tycka om den då, men nu har den blivit kult och uppföljaren blir kanske en kioskvältare i sommar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: