Jag måste försöka hålla mitt nyårslöfte åtminstone i en månad till och berätta vad jag läste förra månaden. Februariläsning: Den sista läsaren av David Toscana, Amfitryon av Ignacio Padilla, Besegra utan strid av Eino Tubin.
Två mexikanska romaner direkt efter varandra. Det har aldrig hänt förut. Samma översättare, Hanna Axén, olika förlag, Atlas och Tranan. Väldigt olika böcker också. Den sista läsaren utspelar sig långt ute på landet i Mexiko i en håla som drabbats av torka. Byn är beroende av en vattentransport som kommer varje dag. Huvudpersoner är far och son. Fadern har av centralbyråkratin fått uppdraget att vara bibliotekarie i byn och husera de böcker som skickas till byn då och då. Men en kontrollant som gör inspektion lägger ner verksamheten. Det struntar fadern i och fortsätter att vara biblitekarie i biblioteket som ingen besöker. Sonen hittar en död flicka i sin brunn och försöker med fadern gömma liket för att inte anklagas för det eventuella mordet. Sedan kommer modern i sökandet efter dottern till biblioteket och blir intresserad.
Amfitryon är en historisk skröna, en lek med identiteter och historiska fakta. Den utspelar sig huvudsakligen från 1914 fram till 1943, men det berättas från minnen uttalade 1957, 1948, 1960 och 1989. Det börjar med två österrikiska soldater på väg mot fronten 1916. De spelar schack med sina identiteter som insatser och vinnaren kan klara sig under döden i skyttegravarna genom att återvända till arbetet som banvakt som den ene innehar. Sedan fortsätter identitetsbytena som underlättas av krigets förvirring. Titeln syftar på ett hemligt projekt som Hermann Göring ska ha jobbat med, att skapa en grupp kopior till högt uppsatta officerare inom armén, dubbelgångare att antingen använda i utsatta situationer eller kanske använda för att ersätta obehagliga konkurrenter i hierarkin.
Det blir lite förvirrande efter ett tag. Det är hela tiden spännande men i slutändan otillfredsställande.
De båda mexikanska böckerna är också väldigt olika i sin berättarteknik. Den sista läsaren jobbar helt och hållet med gestaltade scener. Dialoger, platsbeskrivningar, rörelse. Amfitryon gör tvärt om. Antalet direkta anföranden är en handfull. Resten av boken är återberättade minnen. Det gör boken lättläst och omedelbart spännande men också lättglömd. Vad var det som hände egentligen? Jag hade önskat mig fler scener, då hade det blivit en riktigt bra bok. Det som nu är känns som ett skelett till en bok som inte skrevs.
Besegra utan strid är en frustrerande bok. Den ska vara ”den första populära historiken över psykologisk krigföring”, men vad man får är en samling anekdoter där författaren har en irriterande förmåga att placera in sig själv i sammanhanget. Det ska ju vara en historiebok, då vill jag inte veta vad författaren kände när han träffade den ena eller den andra pensionerade gamla militären. Och jag vill inte höra författarens åsikter om vad som är humor och inte i fråga om viss form av propaganda. Hela tiden personliga kommentarer som är helt irrelevanta i sammanhanget. Vad som är bra med boken är att den tar upp många fall av propaganda, de flesta kände jag inte till, och boken har också ett ganska bra bildmaterial. Men någon historiebok är det inte, det är en samling kåserier om historiska händelser, alltid med författaren i centrum.
Om de nya mexikanska författarna, DN.
Recension Den sista läsaren, SvD.
En text som handlar om psykologiska operationer, PSYOPS och propaganda, och använder Tubins bok till del i resonemangen, SvD.
johns antikvariat 
Kommentera