Intresset för olika författare pendlar kraftigt, både i den allmänna opinionen och hos mig själv. Ta Peter Høeg. Efter Berättelser om Natten längtade jag verkligen efter hans nästa bok och nästa, och han gjorde mig inte besviken heller. Efter Berättelser kom Smilla och sedan De kanske lämpade. Framgången växte, han blev ihjälkramad och Flickan och apan var inte lika kittlande som hans tidigare böcker. Antikvariskt sålde jag skapligt av hans böcker i början på 2000-talet, men de senaste 4-5 åren har han varit ganska död. Inte ens när han gjorde comeback var jag särskilt nyfiken på vad han åstadkommit. Men nu! Nu kan jag inte bärga mig till att läsa Elefantskötarnas barn. Varför är det så? Det är väl att läsaren vill ha variation och hur bra någonting än är så orkar man inte läsa samma sorts bok eller samma författare hela tiden. Men Høeg har inte skrivit så många böcker. Ändå var han helt ointressant för mig och även mina kunder under flera år. Nu blir det Høegrenässans.
I intervjun i DN häromdagen berättar Høeg att han inte längre äger så många böcker. Förr i tiden samlade han och hade flera tusen, men de tyngde honom, så en dag ringde han till några vänner som fick komma och plocka vad de ville ha. Nuförtiden äger han bara etthundra böcker. Det är hanterbart.
Så skulle jag också vilja ha det. Hundra böcker, varken mer eller mindre. Den egna samlingen får egentligen inte plats och på antikvariatet ser det ut som ett bombnedslag… Där räknar jag i och för sig med att få det rätt fint, även om det dröjer en bit in på hösten innan jag är klar. Här hemma försöker jag, inspirerad av Peter Høeg, att göra plats. Måste jag ha alla dessa böcker? Den ständiga frågan. Svaret är förstås nej. Därför har jag bestämt att till att börja med göra mig av med mina JOLO- och Stig Claesson-samlingar. Jag har läst ganska många av deras böcker, men långt ifrån alla. Samtidigt känner jag för tillfället inget större sug att läsa dem. Om det skulle återkomma, suget, så kan jag bara gå ner på antikvariatet och ta vad jag vill ha. Det är väl bättre, så slipper jag upplåta privat hyllplats till böcker jag för tillfället inte verkligen älskar.
Så får det bli.
johns antikvariat 
Det låter rimligt.
Men filmer måste man väl ändå samla?
I den nära framtiden behöver vi inte samla på plastbitar med musik och film, pappersbuntar med text. Allting finns strömmat ett knapptryck bort med Spotify (jag älskar Spotify!), Voddler och nån liknande tjänst för text. Jag ser inte hur det kan bli på annat sätt. The end of plastic.
Jag får ångest av detta inlägg. Hoppas att jag aldrig kommer att känna som du, det skulle kännas som att slita bort en bit av själen. Det mesta av andra grejer kan däremot rensas ut.
Om Peter Hoeg, han har ju skrivit ännu en bok efter Kvinnan och apan, som var ganska bra. Om barn, och experiment. Ändå blev jag besviken, det var inte den där vibrerande upplevelsen som med De kanske lämpade. Den både vill jag läsa om, och vågar inte läsa om. Har du gjort det?
Peter Høeg tog en paus efter Flickan och apan och gjorde comeback för tre år sedan med Den tysta flickan. Det var den jag menade när jag skrev att jag inte kände något sug trots den relativt långa frånvaron från den litterära scenen. Jag har den, men har inte läst den. Elefantskötarnas barn, däremot vill jag läsa genast. Som bokhandlare lär man sig att allting går att få tag på, om man bara ha tålamod. Och det finns för många böcker i världen. För många likadana, lika dåliga. När jag står på soptippen och hivar låda efter låda med böcker i brännbart, då kommer det osvikligt fram någon och säger att det är hemskt synd att slänga böcker. Ja, men ta då de här Grottbjörnens folk och Tom Clancy och gamla bokklubbsböcker från sextio- och sjuttiotalen… Och även bra böcker, lite svårare att hitta, de finns där ute. Jag säljer gärna Fritt Nyhavn av JOLO eller Blå stolar av Stig Claesson, om nån vill ha dem, för jag kommer att hitta dem igen. Det finns fler människor som vill göra sig av med böcker än det finns boksamlare som har tid och plats att ha en stor boksamling. Det är den bistra sanningen. Det är inte så att bokhyllorna står tomma hemma. Peter Høeg är min förebild för boksamlande just nu. Om jag kan minska min egen samling från 3000 till 2000 så är det bra. 100 volymer kommer jag nog aldrig ner på.
Du har rätt. Jag skulle kunna vara en av de där som kommer fram på soptippen, men du har förstås rätt. Alla böcker är inte värda att spara.