Vad var det jag läste i somras?

Jag minns vagt ett nyårslöfte om att jag skulle redovisa min läsning under året. Hmm, ja… Under torgsäsongen, dvs juni-augusti, hann jag inte läsa fler böcker än dessa:

The Quest fot the Missing Girl av Jiro Taniguchi, Hotel Iris av Yoko Ogawa, Klassen som Gud glömde av Balli Lelinge och Gudrun Ekstrand, Tidskriften Karavan, specialutgåva Indienexpressen, Mysterious Stranger av David Blaine, The Age of Absurdity av Michael Foley, One Day av David Mitchell.

The Quest fot the Missing Girl är tecknad i samma rena stil som A distant neighbourhood. Båda handlar om vad minnet av ungdomen kan göra för den medelålders mannen. I Missing girl får mannen ett konkret uppdrag att hitta en flicka som är dotter till mannens bäste vän, som dött i en bergsklättringsolycka och historien uitvecklar sig till ett väldigt spännande klättringsäventyr i stadsmiljö. Mannen har skuldkänslor eftersom han inte följde med på den där sista expeditionen, då kunde han kanske räddat sin vän. Spännande, vältecknat och oväntat.

Yoko Ogawa måste översättas snart. Varje bok jag läst av henne har varit som en liten ädelsten, unik och skimrande. Det enda gemensamma författarens böcker har med varandra är att de skiljer sig åt i tematiken och att de är fruktansvärt bra. Ogawa lyckas överraska mig varje gång. Hotel Iris handlar om en flicka som jobbar på ett skabbigt hotell på en semesterort i Japan. Hotellet ägs av mamman, pappan är död. Eftersom det går så dåligt är flickan tvungen att arbeta mest hela tiden. En natt väcks hotellet av att en prostituerad kvinna flyr från ett rum samtidigt som hon blir utskälld av sin kund. Flickan och kunden blir bekanta och en märklig vänskap formas. Det finns förstås återkommande teman i Ogawas författarskap, om man tänker efter lite. Som omöjliga vänskapsförhållanden, till exempel. I The Housekeeper and the Professor är det vänskapen mellan den lille pojken och professorn som saknar korttidsminne, en lika udda vänskap.

Jag såg en föreläsning med Balli Lelinge i våras och fick sedan hans bok, Klassen som Gud glömde. I motsats till Jonas Aspelins bok som jag skrev om för ett halvår sedan så finns det här en rad konkreta råd på hur man kan agera som lärare i besvärliga situationer i klassrummet. Det är en inspirerande bok som borde komma i masspocket. Likande böcker har blivit storsäljare, det skulle den här också kunna bli. Folk vill läsa om relationer, psykologi, hur människor fungerar tillsammans i olika situationer. Boken är av värde för alla som är intresserade av grupppsykologi.

Vad gör David Blaine nuförtiden? I början på 00-talet var han het. Sedan blev han fånig och nu är han glömd. Men han kommer säkert tillbaka. Förresten, ett google ger vid handen att han är aktiv på ett lokalt plan, i New York. Och kan man göra sig ett namn där så kan man bli stor varsomhelst, som det heter i visan. Här är hans TED-föredrag från förra året där han berättar hur han lyckades hålla andan i sjutton minuter. Mysterious Stranger är en blandning av självbiografi och trolleriets historia. Blaine berättar varför han blev intresserad av trolleri och beskriver några av historiens bästa trollkonstnärer. Det är ett fint bildmaterial och det finns nog något satt hämta för alla intresserade, amatörer som proffs. Fast i grunden är boken gjord som en souvenir, något att ta med sig efter en föreställning.

Karavans specialnummer om Indien innehåller texter om och av indiska författare. Zac O’Yeah skriver om när han hälsade på hemma hos RK Narayan. Det är fascinerande läsning och stora, om inte alla, delar ingick i O’Yeahs bok Guru! Att skriva heltäckande om ett land stort som en kontinent är omöjligt, men dessa 272 sidor är väldigt innehållsrika och man får många intressanta tips på vidare läsning.

The Age of Absurdity är en svår bok att berätta om. Den är så kompakt. Dess tydlighet gör den svår att reducera ytterligare med innehållsreferat. Men jag kan ju försöka. Det handlar om människans problem att finna tillfredsställelse. I dagens samhälle har vi precis allt vi kan önska oss, ändå är vi inte nöjda. All musik, all litteratur, all världens mat finns tillgänglig för oss, men det räcker inte. Vi är missnöjda. Varför är det så? En slutsats författaren drar är att positiva känslor numera kopplas till förväntan istället för till verkställande. Vi går och hoppas och längtar efter prylar och upplevelser, men när vi väl skaffar den nya smartfånen, reser till Seychellerna, så har vi redan påbörjat vår längtan efter nästa pryl, nästa upplevelse. Shoppingupplevelsen ger starkare tillfredsställelse än den sak man köper. Resonemanget låter likt Micael Dahléns Nextopia, som jag inte läst. Foley har en massa andra poänger också och boken är rolig läsning, jag skrattar högt på flera ställen. På ett ställe skriver han om en sammankomst där han kände sig bortkommen. Rummet var fullt av kändisar och tidningsfotografer gick runt och tog bilder, men de undvek konsekvent Foley. Det var som att de riktigt kända stod i egna grupper, de halvkända i andra grupper och de okända, som Foley flöt fritt, utan att någon ville inkludera dem i sin krets. Till slut kände han igen en annan person som i det här sammanhanget inte var så känd, science fiction-författaren Bob Shaw. Han såg inte glad ut, så Foley gick fram till honom och sade, ”Vi är inte tillräckligt kända för att bli fotograferade”, varpå Shaw blev fly förbannad och högg tag i en fotograf och sade ”Jag är den kände science fiction-författaren Bob Shaw!” Foley blev överraskad av reaktionen. Så även jag. Kanske var det ett skämt av Shaw, för jag har aldrig hört att han skulle vara på det viset. Tvärt om hade han rykte om sig att vara bland de trevligaste och roligaste personer man kan tänka sig. Nu är han död, men en gång i slutet på åttiotalet åkte jag på en ingivelse på sf-kongress i Birmingham. Vid tiden bodde jag i Brighton och på morgonen bestämde jag mig för att gå på den där kongressen. Gary Kilworth var hedersgäst, minns jag och Iain (M) Banks var också bland de medverkande författarna. Efter en lång tågresa kom jag fram och hittade till slut kongresshotellet. Jag var trött, jag var sur, jag var bortkommen. Jag var okänd. Så jag satt på en stol utanför en föreläsningssal och såg antagligen väldigt butter ut. Då kom en skäggig gubbe fram och började prata med mig. Han var väldigt trevlig och fick mig t o m att skratta. Bob Shaw. Så jag har svårt att tro att han skulle vara så otrevlig i det sammanhang som Foley beskriver. Men alla kan ha en dålig dag. Läs Chris Priests dödsruna över Bob Shaw här.

One Day har jag skrivit några gånger om redan. Det är verkligen en bok för alla, män som kvinnor, gamla som unga. På Kastrup såg jag att den nu också kommit i dansk utgåva, kanske den enda som inte använder omslagsidéen som finns på originalutgåvan, med två ansikten i siluett. Den svenska utgåvan har redan sålt slut, vilket väl betyder att den kommer att bli en lika stor framgång här som i resten av världen. Min fru läser den svenska översättningen just nu och är lika förtjust som alla vi andra.