Här är en bok jag inte läst än, men som jag är glad att jag hittat – på mitt eget antikvariat. Woody Allen berättade i The Guardian för några veckor sedan om fem favoritböcker. Några väntade val, Catcher in the Rye och Really the Blues av Mezzerow och Wolfe. Men han nämner också en bok som de flesta nog inte läst. Han fick boken av en fan från Brasilien. ”Du kommer att gilla den här”, skrev fanen, och eftersom boken är ganska tunn så läste Allen den. ”I was shocked by how charming and amusing it was.” Boken är utgiven 1880, skriven av sin tids störste författare från Brasilien. Inledningen lovar gott:
When we learn från Stendhal that he wrote one of his books for only a hundred readers, we are both astonished and disturbed. The world will be neither astonished not, probably, disturbed if the present book has not one hundred readers like Stendhal’s, nor fifty, nor twenty, nor even ten. Ten? Maybe five. It is, in truth, a diffuse work, in which I, Braz Cubas, if indeed I have adopted the free form of a Sterne or of a Xavier de Maistre, have possibly added a certain peevish pessimism of my own. Quite possibly. The work of a man already dead. I wrote it with the pen of Mirth and the ink of Melancholy, and one can readily foresee what may come of such a union.
En död berättare som lyckas namedroppa tre författare på de första tio raderna. Stendhal, Sterne och de Maistre tänjde alla på gränserna för romanformen, och om de Assis utmanar dem så betyder det att denna bok kanske tar ännu djärvare språng. Det ska bli kul att läsa den. Bara att använda en död berättare, är det första gången i litteraturen som det görs här 1880?
johns antikvariat 
Kommentera