”55 pilots – A lifetime of ideas burnt away, leaving us with nothing else”

Många söker trygghet och igenkänning i kulturen. Om de börjat gilla en musikartist förväntar de sig att nästa album (eller vad ska vi kalla det nu, streamingsläpp?) ska låta likadant. En spännande deckare ska följas av en likadan med samma huvudperson, en framgångsrik film ska få uppföljare på uppföljare på uppföljare, och sedan prequel på första filmen, osv etc ad infinitum. Är detta verkligen vad vi vill ha? Många vill, tydligen. Varje originell idé ska mjölkas till sista krona. Det är en säker investering, säger filmbolagen. Jag vill utforska mina karaktärer djupare, säger författaren som skriver den sjuttonde boken om samma kriminalare. Själv finner jag detta oändligt tröttsamt. Jag vill ha nya berättelser och överraskningar. Jag kan inte förstå att inte alla vill det.

Därför är det så uppfriskande att se Inside No 9, där varje avsnitt är som ett pilotavsnitt till en lång serie. På trettio minuter etableras en kittlande premiss som skulle kunna generera flera säsonger av ”fördjupning”. Det har hänt att gästskådespelare i No 9 uttryckt just detta. De önskar att de kunde återkomma och få spela rollen fler gånger. Ur skådespelarperspektivet kan jag förstå det men inte som tittare. Berättelsen ska placeras i åskådarens hjärna. Verket ska inte förklara allting i minsta detalj, det stänger ju alla möjligheter som tittaren/läsaren själv bidrar med. Verket sätter igång läsarens fantasi och det är läsaren som skapar alla detaljer och bakgrundshistorier. Det vet Reece Shearsmith och Steve Pemberton. Citatet i rubriken är från en intervju med Shearsmith. Femtiofem pilotavsnitt till lika många serier. För dessa trettiominutersavsnitt är fyllda med så mycket potential, så många berättartrådar som skulle kunna vävas till större berättelser, men det lämnar Shearsmith och Pemberton till åskådaren. Runtomkringhistorierna blir mycket bättre i hjärnan på åskådaren än om skaparen ska harva ut dem över flera säsonger av TV.

Det sämsta exemplet på det motsatta är väl Star Wars, eller Stjärnornas krig, som det hette när jag såg första filmen på Imperial i Köpenhamn 1977. De tre första filmerna är en enhet som kittlar åskådaren på alla de bästa visen. Så mycket mer historia antyds om hur imperiet är uppbyggt, var Jedikrigarna kommer ifrån och så vidare och så vidare. Men när George Lucas tjugo år senare gjorde tre nya filmer så fortsätter han inte berättelsen utan han ska visa upp allt det som antyddes i de så att säga riktiga filmerna och han ska förklara hur de politiska turerna gjordes för att komma till den punkt där den första filmen börjar. Så onödigt och så trist. Och sedan sålde han Star Wars till Disney som pumpat ut filmer och serier i en så stor mängd att jag undrar vem som orkar se allt detta.

Nä, brevity is the soul of wit. Skriv inte mer än du måste. Ett avsnitt av Inside No 9 är trettio minuter och i den halvtimmen ryms en väldigt stor värld. Det är så det ska göras.