Den senaste månaden har jag sett jag tre hela tv-serier, två nya och en som firar trettioårsjubileum i år. Det är nästan tjugofyra timmar TV. Det produceras så mycket serier och kampen om streamingkunderna har gjort att de stora aktörerna spenderat stora summor för att vinna marknadsandelar och försöka tränga ut konkurrenterna. Nu tror jag att streamingkriget lugnat sig något och att det kanske inte finns lika mycket resurser för intressanta serier. Men den som tror att alla dessa pengar går till att göra bra television – om det är ok att kalla det television när begreppet egentligen är obsolet – tror fel. Det handlar om att locka människor att stanna kvar i sina abonnemang månad för månad och det bästa sättet är kanske inte att göra de bästa serierna. En strategi verkar vara att producera väldigt många serier. Det gör att konsumenternas önskan att hitta det nästa nya infrias. Det finns alltid något nytt att titta på. Det är inte nödvändigtvis det bästa, men det är det nyaste. Och så stannar man kvar i abonnemanget en månad till i hopp om att det ska dyka upp något intressant. Säsongerna är kortare, ofta bara åtta avsnitt jämfört med tretton som det brukade vara innan strömningstjänsternas tid.
Målet är alltså att finna en återkommande publik, inte en trogen publik.
Det märks på The Lowdown, vars premiss verkade lovande. Ethan Hawke spelar en bokhandlare i Tulsa som också skriver avslöjande reportage för stadens alternativtidningar. Hans senaste artikel avslöjar oegentligheter i familjen kring en guvernörskandidat. Strax efter publiceringen tar guvernörskandidatens bror livet av sig. Eller var det mord? Ethan Hawke tror det sistnämnda. Här finns många intressanta berättelser att berätta, men det är som att skaparen, Sterling Harjo inte tänkte längre än pitchen, för många av de berättartrådar som kastas ut landar ingenstans, det blir som en blandning av korta sketcher och enskilda små berättelser. Det hänger inte ihop och det känns som de haft svårt att dryga ut den tunna soppan till åtta hela avsnitt. Mitt i alltihop kommer ett helt avsnitt när bokhandlaren får besök av den förra ägaren till bokhandeln och vi får tillbringa femtio minuter med dem. Det är kul, den gamle ägaren spelas av Peter Dinklage, men det tillför inget till den stora berättelsen. Ovanpå det är hela stilen för mycket av en pastisch på The Big Lebowski med för många blinkningar till Twin Peaks. För att utspela sig på en såpass ovanlig plats i TV-historien som Tulsa, så är miljön förvånansvärt anonym. Men ny säsong är under inspelning, så andra, mer köpstarka tittare, har gillat serien mer än jag gjorde.
Idén som driver handlingen i Pluribus skulle kunna varit ett avsnitt av Twilight Zone – eller Arkiv X, där Vince Gilligan – Pluribus’ skapare – jobbade som författare innan han gjorde Breaking Bad. Det är en idé för femtio minuter, kanske 100, men sedan finns det inget mer att berätta. Samma frustration jag kände av att titta på fem säsonger av Better Call Saul känner jag även för Pluribus. Allting är välgjort, i stunden är det kul att titta, men berättelsen är alltför tunn. Och när denna säsong är slut ska vi vänta på nästa fast berättelsen inte tagit många steg framåt. Det ska föreställa stilfullt att i detalj skildra en resa från A till B över ett helt avsnitt, fast tittaren vet hur resan kommer att gå. Man vill bara snabbspola.
Our Friends From The North är något helt annat. Det är orättvist att jämföra denna serie med de två nyss nämnda, men jag gör det eftersom det var första gången jag såg den nu i början på året. Den gick mig helt förbi när den kom 1996. Jag vet inte om den visades på svensk TV. Det borde den ha gjort, men i så fall jag missade den. Det är en väldigt påkostad serie som tog halva dramabudgeten för BBC2 det året. Serien utspelar sig mestadels i Newcastle och följer fyra vänner från 1964 fram till 1995. Det är nio avsnitt och varje avsnitt utspelar sig under ett år.
Huvudrollerna spelas av Christopher Eccleston, Daniel Craig, Mark Strong och Gina McKee. DE var alla i börjanb på sina karriärer här; bara Eccleston hade gjort en större roll, året innan i Danny Boyles Shallow Grave.
Det är sommaren 1964 i första avsnittet och Nicky (Eccleston) återvänder från en resa till USA, där han upplevt folkrättsrörelsen på nära håll. Han ska egentligen börja på universitetet men viljan att förändra samhället, och samtidigt revoltera mot sin pappa och imponera på honom, gör att han dras till lokalpolitiken. Hans vän Geordie (Craig) vill att de ska starta ett band tillsammans med en tredje vän, Tosker (Mark Strong). Men Nicky kan bara tänka på samhällsförändring och vill inte vara med i något band. Även relationen till flickvännen Mary (Gina McKee)spricker på grund av hans politiska engagemang och då sveper Tosker in och tar Mary. Det är bara några få saker som händer i det första avsnittet. Här drar man inte ut på berättelsen. En mängd trådar i det stora och det lilla löper parallelt och berikar varandra.
Det är ett vardagsdrama med samhällsförändringarna som bakgrund, och ibland förgrund. Det är svårt att göra serien rättvisa i skrift, men allting hakar i vartannat på ett fint sätt som både är oväntat och oundvikligt. Storbritanniens utveckling över tre decennier speglas genom de fyra vännernas framgångar och bakslag och när vi når 1995 har de överlevt alla fyra, men samtidigt fått sina törnar. Vänskapen, som under perioder krackelerat, är någorlunda återställd. Nu när det gått trettio år sedan serien gjorde vill man ju se en uppföljare som beskriver åren 1996-2026 på liknande vis. Material finns, men inte budget för att göra en så stor produktion. Här kan ni läsa mer om seriens tillkomst.
Our Friends From The North är ett mästerverk. De andra två serierna nämnda behöver ni inte slösa tid på.
johns antikvariat 
Lämna en kommentar