Tag Archives: yoko ogawa

Mina’s Matchbox av Yoko Ogawa

8 Nov

Det här är den sjätte boken av Yoko Ogawa som publiceras på engelska. Tre av dessa böcker har handlat om minnet och dess funktioner. I The Housekeeper and the Professor (En annorlunda vänskap på svenska) möter vi en matematiklärare som på grund av en olycka inte har något närminne. Hans tid har stannat 1975 oh han minns bara åttio minuter tillbaka på dagen. The Memory Police (De glömda minnenas ö) skildrar ett samhälle där minnespolisen förbjuder saker och företeelser varpå befolkningen snabbt glömmer att dessa saker någonsin existerat. I år kom Mina’s Matchbox, som utspelar sig 1972. En tolvårig flicka som heter Tomoko tvingas bo ett år hos sin moster och hennes familj, när mamman ska studera i Tokyo. Pappan är död. Mostern är gift med direktören till ett läskedrycksföretag och familjen är förmögen. Tomoko har en ett år yngre kusin, det är hon som är Mina i bokens titel. Minnena av vad Tomoko upplever under detta år kommer att stanna hos henne resten av hennes liv. Hennes flytt kommer också att påverka hennes nya familj på oväntade sätt.

Tomoko anpassar sig till sin nya, tillfälliga familj och hon blir väl mottagen. Hon och Mina blir snabbt som systrar. Några saker är svåra att hantera, dock. Mina är lite klen och får ibland astmatiska anfall som gör att hon måste ligga på sjukhus i perioder. Egendomen familjen bor på har en gång hyst ett privat zoo. Men nästan alla djuren har dött eller skickats vidare. Kvar fins bara en miniflodhäst. Det var ju lite lustigt att Moo Deng, miniflodhästen i Sydkorea blev viral ungefär samtidigt som jag läste boken. Eftersom Mina är svag så orkar hon inte gå till skolan, fast den ligger ganska nära. Därför rider hon på miniflodhästen till skolan varje dag. Minas farmor bor med familjen. Hon är från Tyskland, lämnade landet innan Hitler kom till makten. Hennes son, Minas pappa, styr över huset med charm och karisma. Problemet är bara att han sällan är hemma. Det kan gå flera veckor utan att han syns till. Var är han?

Det är en helt trovärdig berättelse under läsning, men när jag beskriver detaljerna här och tänker på andra saker som händer, så känns boken mer som en saga. Titelns ”matchbox” syftar på en samling tändsticksaskar Mina gömmer under sängen. Alla är olika, och inspirerad av bilden på framsidan av asken har Mina skrivit en kort berättelse inuti asken. Om bilden föreställer en lysande ängel så har hon skrivit en berättelse om en ängel, och så vidare. Flera av dessa berättelser återges, ungefär som författarkaraktärens roman i The Memory Police får utrymme i den boken.

Vad som huvudsakligen driver berättelsen framåt är Tomokos undran över vart Minas pappa tar vägen och hennes försök att ta reda på svaret på den frågan.

Tonen är den liknande som i The Professor and the Housekeeper, men i övrigt är denna bok en egen pärla i Yoko Ogawas universum. Jag är glad att jag blir överraskad varje gång jag läser något hon har skrivit. Hur många författare kan man säga det om?

Etiketter:

The Memory Police av Yoko Ogawa (nu på svenska som De förlorade minnenas ö)

15 Jan

The Memory Police publicerades på engelska 2019 men kom ut i Japan redan 1994. Berättelsen utspelar sig på en ö i Japan. På ön råder ett totalitärt styre som inte liknar någonting jag läst om tidigare. Minnespolisen bestämmer vad du får tänka på. Bokstavligen. En sak eller företeelse kan förbjudas över en natt och då försvinner den från ön och från innevånarnas medvetanden! The Memory Police börjar som en realistisk science fiction, en dystopi i samma stil som Nittonhundraåttiofyra men den vrids omärkligt till en helt annan sorts berättelse. Den behandlar liknande frågor som de dystopiska skildringar vi känner till, men boken får oss också att tänka på saker som minne och mod och vad det är för företeelser som gör livet värt att leva. Efter ett tag blir den totalitära regimen nästan ointressant. Det är människorna och hur de hanterar minnet som berättelsen fokuserar på.

Berättaren minns hur hennes mamma förklarade fenomenet: ”En morgon kommer du helt enkelt att vakna och då har det redan hänt, utan att du har märkt det. Du kommer att ligga still i sängen med slutna ögon och öronen på spänn och försöka uppfatta morgonbrisen. Du kommer att känna att något har förändrats sedan igår och du kommer att inse att du förlorat något, något som försvunnits från ön.”

Berättaren är författare, vilket inte är lätt i ett samhälle där grundläggande företeelser bara kan försvinna över en natt, utan att någon inser att det skett. Hennes mamma var en brottsling, för hon ansträngde sig för att komma ihåg de försvunna sakerna. I källaren hade hon en samling med sånt som inte längre tillåts på ön. Till slut fångade myndigheterna henne, och även hon försvann. När berättaren smyger ner i källaren ibland och tittar på sakerna som mamman sparat förstår hon inte vad det är hon ser. Hon tar fram en liten sak som ger ifrån sig musik, och läsaren förstår att det är en speldosa, men berättaren vet inte vad det är hon håller i sin hand.

Hur lever man i ett sådant samhälle? Det går ju inte, men man måste. Det blir en väldigt märklig stämning i boken och det är omöjligt att ana vart historien ska ta vägen. Så är det alltid i Yoko Ogawas böcker. Även i tidigare böcker har historien varit på väg åt ett håll men ändå landat någon helt annanstans, utan att läsaren känt sig lurad, tvärt om. Allt eftersom fler företeelser försvinner får vi läsa delar av den bok berättaren skriver på. Den handlar också om begränsningar och skrivande och blir en intressant spegel till berättarens verklighet.

Tidigt i berättelsen blir rosor förbjudna och försvinns. Men det växer ju rosor överallt? Ja, men alla som har rosor klipper ner dem och slänger dem i floden. Den färgas röd-rosa av alla blomblad. Medan folk samlas vid floden och ser rosorna försvinna märker de också hur minnet av blommorna försvinner och snart har de glömt vad det är de ser i floden.

Jag läste denna bok hösten 2019. Några månader senare kom pandemin. I The Guardian läste jag att Saitamaparken i Tokyo tagit bort alla blommor för att avskräcka folk från att besöka parken. Av alla covidåtgärder så var detta en av de mest skrämmande jag hört talas om, och den var som hämtad ur denna bok.

Jag har skrivit om Yoko Ogawa flera gånger tidigare på bloggen. Hon är en av mina favoritförfattare. Jag beklagar att det inte finns fler böcker av henne på svenska eller engelska; på franska finns ett halvdussin som jag gärna skulle vilja läsa. Nu finns i alla fall denna på svenska. Låt oss hoppas att det är den första av många att ges ut på det utmärkta förlaget Tranan. Gå genast och köp den, översatt av Vibeke Emond. Ni får svårt att hitta en bok som på en gång är lika gripande, skrämmande och överraskande.

Etiketter:, ,