Vissa böcker går inte att komma undan. För flera år sedan var det en kund på torget, en svenska, gift med en engelsman, boende i Norge, som sa att Per Pettersons Ut och stjäla hästar borde jag läsa. Den var fantastisk. Då hade den ännu inte kommit på svenska. Jaha, mmm, jag ska titta på den, sa jag, men det gjorde jag inte. Samma kund återkom år efter år, talade sig varm om denna bok. Den kom ut på svenska, vann Impacpriset, kom i pocket, men jag läste den inte förrän jag själv tog in den för att sälja som nypocket. Det är ju så för mig, och säkert för många, att om en viss bok rekommenderas starkt, för starkt, så vill jag inte läsa den. Boken kan bara bli en besvikelse. Så starka rekommendationer kan bara betyda att personen som rekommenderar är okritisk och lättrörd.
Men det gläder mig att säga att jag hade fel. Ut och stjäla hästar är en väldigt bra bok. Den är spännande och rörande, insiktsfull och upplysande. Den rör sig i ett område som är mycket svårt att hantera för en författare, minnen av det förflutna som påverkar nutiden. Egentligen är det samma material som blir vedervärdiga dussindeckare, men i denna författares händer blir det en lysande roman. Hans nya har redan vunnit pris i Norge och kommer snart på engelska (och svenska, hoppas jag). Det finns för övrigt fler böcker av Petterson på engelska än det finns på svenska. Här är en bra intervju i The Guardian, som fick mig att tänka på Petterson och skriva ovanstående.
johns antikvariat 
Ha! Jag tänkte kommentera att du hade just den boken bland dina nya pocketar i skyltfönstret, tänkte fråga om du läst den; så glömde jag det, förstås. Jag gjorde det i somras, läste den, och den är verkligen så oerhört läsvärd. En sådan där bok som man efter ett tag upptäcker finns i minnet, varifrån den dyker upp då och då och
gör en glad över att man inte missade den.