Jag har inte glömt Timbuktu

För ordningens skull borde jag skrivit några ord om Paul Austers roman från 1999, Timbuktu, när jag gick igenom hans karriär häromdagen. Boken är annorlunda från hans andra böcker, inga sjuka gubbar som sitter och funderar, och det är bra, men boken är tyvärr inte så upphetsande för det. Huvudkaraktär är en herrelös hund och vi får följa honom genom vått och torrt, olika ägare och äventyr. Det Auster har som gör att jag fortfarande står ut med honom och som gjort honom till en bästsäljarförfattare, otroligt nog, är att han kan skriva en läsbar mening. Varje mening, tagen för sig är väldigt bra. Det han haft problem med de senaste femton-arton åren är att foga ihop dessa fina meningar till längre betydelsebärande delar. Timbuktu hänger förvisso ihop, men den berättar inte så mycket mer än att det är hårt att vara hund, och sedan blir man överkörd. Det svindlande djupet, slumpens musik, från de tidiga böckerna, ekar med sin frånvaro i Timbuktu.