Tecknat

Den tolvåriga Paloma i Igelkottens elegans berättar i början på boken att hon snart kan läsa sin favoritmanga på originalspråket, dvs japanska. Den författare hon gillar bäst är Jiro Taniguchi, som även jag gillar och har skrivit om här. När jag var i Paris i höstas köpte jag två Taniguchialbum på franska, så medan Paloma läser honom på japanska läser jag honom på franska. Eller försöker. Innan jag hunnit igenom La Montagne Magique och Le Promeneur så har de kanske hunnit komma på engelska eller svenska.

Guy Delisle är kanadensare som skriver på franska. Han finns översatt till engelska. Jag har läst Pyongyang – a Journey in North Korea. Det är ett reportage i serieform från världens mest slutna land. Författaren fick möjlighet att bo där en längre tid när han jobbade med tecknad film. Nordkorea kunde erbjuda billig arbetskraft att teckna halvbra barnserier och Delisle jobbade som arbetsledare. Det finns inte så mycket att rapportera från Nordkorea. Det händer ingenting. Allting är som en enda stor kuliss. När man tittar bakom fasaden så finns – ingenting. Det är Delisles rapport, i alla fall.

Filmen Ghost World gjorde stort intryck på mig. Daniel Clowes skrev/ritade den tecknade serien som filmen följer ganska nära. Clowes nya bok, den första han skriver som ett helt album direkt istället för att publicera kapitel i tidningsform först, heter Wilson. Blandningen av humor och obehagligt mörker är en stor del av vad jag gillar med Clowes  serier. Wilson är uppbyggd som ensidesserier med en slutpoäng på varje sida, men berättar en lång historia som spänner över uppskattningsvis trettio år. Titelfiguren är när berättelsen börjar en fyrtiotreårig gubbe som lyckats undvika att arbeta större delen av sitt liv. Hurdan blir slackern när han blir medelålders? Svaret är Wilson. Under resan genom medelåldern genomlider Wilson flera obehagliga äventyr, men han har alltid sig själv att skylla. Han har fattat en del dumma beslut i sina dagar och han ångrar att han levt sitt liv som han gjort.

Låter som rätt deprimerande läsning, men det är det inte. Inte för att det finns något hopp för Wilson, men läsaren börjar förhopningsvis att tänka lite mer på vilka val han/hon gör i livet.

Här är en längre recenson av boken: To read Wilson is to grapple with some bleak truths about ourselves. We are self-involved, ungenerous, even cruel. And in creating this mordant portrait of a jerk in full flower, Clowes reminds us that we are something else, as well: laughable.