På Svenska Dagbladets Idag-sida beskrivs olika aspekter av relationer, mänskliga karaktärsdrag och mentala diagnoser. Den här veckan har begreppen introvert/extrovert genomlysts. I vintras skrev jag några rader här på bloggen om Susan Cain och hennes bok om introverta människor. Det fanns ett test också man kunde göra för att utröna hur introvert man var. Jag förutspådde att någon svensk tidning skulle göra samma artikel, intervju med Cain och utläggning om de introvertas särart. Vad jag inte förutspådde var att jag skulle framhållas som exempel på en introvert person i denna artikel. Svenska Dagbladet ringde mig eftersom de läst mitt korta blogginlägg och jag fick försöka dra mig till minnes vad det var jag kände igen i Susan Cains beskrivning. Den introverte tänker innan han talar och har problem med ”onödigt” prat, umgås helst i mindre sällskap, den extroverte gillar tillställningar med mycket människor och får energi av det. Ungefär så. Sedan finns det de som är ambiverta, vilket väl är alla andra, lite intro, lite extro.
Tyvärr kom jag inte med i papperstidningen, ack, refuserad i sista sekunden, kanske på grund av de nya besluten om nedskärningar på Svenska Dagbladet, men nätet varar ju längre. Här är intervjun med mig och en expert. Här är intervjun med Susan Cain och här en text om en kille som säger sig ha ”kommit ut” som introvert. Han trodde att han var en utåtriktad kille, men det var han visst inte. Humhum, det jag upplever som introvert går inte att ta fel på. Inte så att jag satt ord på detta karaktärsdrag innan jag hörde Susan Cains definitioner, men det hon säger om den introverta stämmer väldigt bra in på mig. För mig skulle det varit omöjligt att tro att jag var något annat än det hon beskriver.
En god vän påminde mig idag om en händelse när hon läst artikeln, en händelse som jag visst förträngt. Kommer du ihåg den gången du skulle gå på inflyttningsfest och du stod utanför dörren men aldrig gick in?
Ja, just det. Den gången. Det var sent på hösten. Jag hade hittat den perfekta inflyttningspresenten (Continentala detektivbyrån av Dashiell Hammett) och jag hade kört två och en halv mil från mitt kalla, illa isolerade hus in till samhället dit min vän flyttat. Jag hade sett fram emot lite umgänge en fredagkväll. Jag gick upp för trappan och hörde ljudet från festen. Jag ställde mig vid dörren, redo att knacka på. Men som det var så kände jag plötsligt att jag ändå inte ville gå på den här tillställningen, fast jag sett fram emot den och fast jag kände flera trevliga människor där inne, på andra sidan dörren. Så jag la boken framför dörren och körde hem igen.
Susan Cains bok verkar bra. Jag ska läsa den. Nästa år kommer den på svenska.
Här är läsarrreaktioner på SvD:s artikelserie.
johns antikvariat 
Härligt, jag tyckte väl att dte var du. 🙂
Bra serie, det där.
Trodde mig vara extrovert. Men det där med att stå utanför dörren där en fest är igång… Kände igen mig skrämmande mycket. Tänkvärt.
Jo, det låter verkligen som du.
Och efter att ha sett Susan Cain-intervjun som du länkade till så började jag fundera rätt mycket över saken. Att vara introvert har jag alltid betraktat som en svaghet i mig själv, och därför har jag verkligen aktivt tränat på att bli mer extrovert.
När man jobbar i nöjesbranschen hänger karriären så otroligt mycket på hur man lyckas nätverka, och det känns alltid onaturligt för mig. Jag kan avundsjukt drömma om ett amerikanskt system där även okända komiker kan ha agenter. I Sverige är marknaden inte tillräckligt stor för det. Man måste vara sin egen säljare, och jag tycker oftast det är plågsamt.I Värvets intervju med Henrik Schyffert framför Schyffert en teori om att många som står på scen gör det för att det är lättare att känna sig bekväma där än i sociala sammanhang. Man har en överenskommelse med publiken. Det finns tydliga oskrivna regler för hur man kommunicerar. Jag tror det ligger mycket i det.
Thank you for sharing tthis