Fram tills för ett par år sedan hade jag inte hört talas om Inside No 9, fast jag är intresserad av TV, av brittisk kultur och allt som är bra. Det är antingen ett tecken på hur obildad jag ändå är, eller på hur kulturen nuförtiden blivit indelad i parallella filer som sällan möts. Kulturkonsumenten styrs in i sin fålla av geografiska, ekonomiska och sociala aspekter och har svårt att se över muren till de andra filerna. Så har det kanske alltid varit, men det känns som att vi är mer lättstyrda nu än förr. Min okunskap är, mest sannolikt, en kombination av båda dessa fakta. Ändå tycker jag att denna serie borde varit mer känd utanför Storbritannien. Den har hyllats under tio års tid i hemlandet, och upphovsmännen Steve Pemberton och Reece Shearsmith var kända sedan tidigare för andra projekt. De träffades på teaterskola och bildade tillsammans med en annan elev, Mark Gatiss humorgrupen The League of Gentlemen, som vann stora framgångar på nollnolltalet. Efter det fortsatte Gatiss till att skapa den nya Sherlock Holmes och själv spela Mycroft medan Pemberton och Shearsmith gjorde en egen serie som heter Psychoville. Den var bra, men det var först med deras nästa projekt, Inside No 9, som de träffade mitt i prick: ”The best comedy the UK has ever created”, skrev The Guardian. ”A veritable miracle of British television innovation”, tyckte The Observer. Men på svensk TV vet jag inte om serien någonsin visats. Kanske har den varit tillgänglig på Viaplay. Jag såg den först på Britbox, men nu är den borttagen.
Inside No 9 visades på BBC från 2014 till 2024, i nio säsonger med totalt femtiofem avsnitt. Samtliga är skrivna av Reece Shearsmith och Steve Pemberton, och de skådespelar också i så gott som alla avsnitt. Det är en antologiserie, precis som sin förebild, The Twilight Zone, eller samtida Black Mirror. Varje avsnitt är en fristående berättelse och tittaren har inte en aning om vad som kommer att visas. Jag skulle till och med säga att Inside No 9 är mer överraskande än de två andra nämnda serierna, för de är alltid skräck eller science fiction. No9 kan vara det också, men ofta är det inte. Den enda premissen tittaren är medveten om är att berättelsen kommer att leverera en överraskande vändning, en twist, men hur vet vi inte förrän avsnittet är slut. Titeln kommer av att varje historia utspelar sig på en plats som är nummer nio. Det kan vara ett husnummer, ett karaokerum eller en båt, med numret nio. Berättelsen rör sig inte utanför detta rum.
I och med att Shearsmith och Pemberton medverkar i så gott som alla avsnitt så uppstår ett band mellan dem och tittaren, samtidigt som de varenda gång spelar en helt ny figur. Vi får både det bekanta vi gillar med en långkörare med samma figurer som vi lär känna allt mer, och njutningen av en helt ny berättelse och ett mysterium. Vi vet verkligen inte vad som ska komma härnäst. Det är helt enkelt genialt.
De första säsongerna flög lite under radarn, men i och med säsong fyra blev serien mer känd och den tilldelades fina TV-priser. En guldros i Montreaux, BAFTA för bästa manus/serie (två gånger), bästa skådespelare (Pemberton), nominerad bästa skådespelare (Shearsmith). Och serien rullade på i tio år och nio säsonger och lyckades skrämma, roa och överraska i lika mått nästan varenda avsnitt. Den är så omsorgsfullt gjord att den kan överraska till och med vid omtittning. När serien nådde sitt slut förra året så bestämde sig Pemberton och Shearsmith för att fira det med att göra en scenversion. Hur är det ens möjligt? tänkte jag. Hur översätter man en TV-serie med trettiominutersavsnitt som bygger på överraskningsmoment till en tvåtimmars scenföreställning? Inga problem för genier som dessa. Genom att återskapa delar av några favoritavsnitt och spela upp dem inuti en ramberättelse om teaterhuset och ovanpå det skapa en ny berättelse som skulle kunna varit ett vanligt avsnitt, så blev scenversionen en fantastisk föreställning. Jag såg den den första april, ett passande datum för en pjäs som lurar åskådaren gång efter annan. Som en bonus, och för att hålla föreställningen lagom oförutsägbar, användes varje kväll en ny gästskådespelare i en roll. Den första april var gästen Sandi Toksvig, mest känd som programledaren till Qi. Andra kändisar i gästrollen under de tre månader Inside No 9/Stage Fright spelades var till exempel, Ian McKellen, Michael Sheen, Stephen Merchant och Phoebe Waller-Bridge.
Ju mer insatt man var i serien, desto rikligare blev man belönad av scenversionen. Det var en mängd blinkningar till scener och företeelser från serien. Men samtidigt var föreställningen lika skrämmande och rolig för den som inte sett en minut av TV-serien. Så väldigt skickligt konstruerat.
Det går säkert att hitta serien på internet, och om inte det går så föreslår jag att du köper den kompletta DVD-boxen med alla femtiofem avsnitt. Jag kan bara hålla med om vad The Times skrev i en rcension: ”One of the funniest, cleverest, most imaginative and original pieces of television.”
Ni känner säkert igen de båda från andra filmer eller TV-serier ni sett. De är flitigt anlitade eftersom de är så bra, men ingenting toppar deras arbete i Inside No 9. Här är några intervjuer och klipp för att lära känna dem närmare.
johns antikvariat 
Lämna en kommentar