Jag var i Stockholm häromveckan. Först när jag kom hem insåg jag att jag kunde gått och sett Bora Chung berätta om sin bok Cursed Bunny/Förbannad kanin på Söderbokhandeln. Jag var till och med på Götgatan tidigare samma dag. Så försmädligt.
Allting började förra året med att någon rekommenderade Bunny av Mona Awad. Den lät intressant, så jag köpte den. En ung kvinna har blivit antagen till ett välrenommerat skrivarprogram på ett universitet i New England. Hon känner sig utanför, alla andra kommer från rika familjer medan hon har fått stipendium för sin talang. Detta utanförskap tar sig bokstavligen sagolika proportioner då flera av kursens övriga deltagare beter sig på minst sagt underliga vis. Titeln kommer av att en klick rika tjejer (tänk Mean Girls) kallar varandra för ”Bunny”. Ganska snart spårar det ur och blir just sagolikt (inte på ett bra sätt).
Berättelse om ung tjej i ny miljö möter Bröderna Grimm. Det kunde varit en kul blandning av genrer, men för mig blir det bara oerhört tröttsamt. Tonläget är hela tiden uppskruvat som om berättaren förmedlar något vittert, men allt som oftast är det substanslöst. Någon invänder kanske att det är meningen, att det ska säga något om berättarens naivitet, men så tolkar inte jag det. För mig är det en ung författare som inte har något att berätta. Hon kan sätta ihop en mening, men det enda hon gjort eller tänkt i sitt liv är att bli författare. Först gick hon i skolan, sedan kom hon in på ett skrivarprogram, där hon skrev några noveller som blev publicerade och när hon skulle skriva sin första roman så… hade hon inget att skriva om. Det enda hon visste något om var hur det är att gå på skrivarskola och hur mycket hon tyckte om sin barndoms sagor. Om den ena erfarenheten möter den andra så kan det bli en roman. Ja, det blir denna bok, som många skrivit uppskattande om, men inte jag.
På instagram såg jag omslaget till en bok som hette Cursed Bunny. Eftersom jag nyss läst bara Bunny, så fastnade titeln och jag tog reda på vad det var för bok. Den var skriven av den sydkoreanska författaren Bora Chung och kallades ”bizarrely enigmatic” i reklamen. Det lät mer som en bok för mig. Författaren översätter från polska och ryska till koreanska, har doktorerat i slaviska studier och har varit ordförande i ”Science Fiction Writers Union of South Korea”. Låter som hon har mer att skriva om än författaren till föregående bok.
Förutom titeln så har dessa båda böcker det gemensamt att de är inspirerade av sagor. Skillnaden är att Bora Chung skriver moderna sagor som känns tidlösa. Cursed Bunny består av tio berättelser som alla kan läsas som sedelärande sagor. De är mörka och handlar i de flesta fall om hur begär och girighet leder till undergång. När jag först började läsa så blev jag lätt chockad och tänkte att det här inte var något för mig. Den första berättelsen börjar med att en kvinna ser ett ansikte i toalettstolen, som talar till henne. Ansiktet växer med åren som kvinnan och hennes familj ”göder” det med avföring, men det är bara kvinnan som kan kommunicera med varelsen i toalettstolen, som antar kvinnans utseende och form.
Det här är för konstigt, tänkte jag först, men när jag fortsatte läsa insåg jag att dessa historier berättar olika saker om det mänskliga på ett kittlande och ibland makabert sätt. Hur skulle man inte kunna gilla det? Den koreanska filmen har vunnit framgång i väst de senaste tio åren med drastiska historier berättade på ett, för oss i alla fall, nytt vis. Oldboy av Park Chan-Wook och Parasite av Bong Joon-Ho är de två mest kända exemplen. På samma sätt berättar Bora Chung historier som på samma gång känns nya och som om de alltid funnits. Hon har skrivit flera romaner, som nu är på gång för utgivning i väst. Det ser jag fram emot.
johns antikvariat 