Paul och jag (och liknelser med spelkulor)

14 Feb

Nyligen läst: Man in the Dark av Paul Auster. Nyligen sedd film: The Inner Life of Martin Frost, skriven och regisserad av samme man. Varför utsätter jag mig för sånt här? Det är nära nog självplågeri.

Jag gör det för att en gång i tiden var Paul Auster kung. Jag upptäckte honom våren 1989 i en bokhandel i Brighton. Titeln The New York Trilogy var intetsägande, men det var något som drog mig till boken och gjorde att jag köpte den. Jag läste ut den på två dagar och älskade den. Hösten samma år var jag en månad i New York och köpte då Moon Palace i ett inbundet recensionsexemplar på The Strand. Även denna bok berörde mig kraftigt. Det är kanske hans bästa. Det är i alla fall den han arbetade längst med, vilket märks. Berättelsen är, sina utvikningar till trots, kraftfull som en stålkula, inga sprickor eller slarvigheter. Alla små delar driver mot samma mål och det blir väldigt effektfullt. Efter den läste jag snart ikapp hans två tidigare böcker, In the Country of Last Things och The Invention of Solitude. Två nya kom ut i början på nittotalet, The Music of Chance och Leviathan. Samtliga dessa böcker är fantastiska. Vilken författare som helst skulle vara stolt över en sådan livstidsproduktion, sex böcker av bestående värde. Auster kunde lagt ned pennan där och varit mer än nöjd. Men det är klart han han inte kunde göra det. Jag tror det var han som sa att han led under under sitt skrivande, att han fick tvinga sig själv att pränta ner orden på sidan. Men han led ännu mer om han inte skrev.

Våren 1993 skrev jag en D-uppsats i engelska för Harald Fawkner på GU. The Moment of Providence in the Texts of Paul Auster. Jag tror att jag var ganska tidig med att skriva om honom. Först i Göteborg, i alla fall.

Efter dessa böcker kom Mr Vertigo som var mindre lyckad, enligt mig. Den skildrar depressionens USA genom en pojke som lär sig att flyga. Filmerna Smoke och Blue in the Face från 1995 var bra, men för författaren Paul Auster var de inte bra, Den första skrev han manus till, den andra regisserade han tillsammans med en samling duktiga och tillmötesgående skådespelare. Auster fick blodad tand på filmens värld, och det var synd. Det var där han förlorade den nödvändiga uthålligheten för att skriva romaner. I filmen ska kreatören lämna över en stor del av verket till andra konstnärer, skådespelare först och främst men även alla andra inblandade i en filmproduktion, fotograf, scenograf, klippare och så vidare. I romanen står författaren för hela arbetet. Det känns som att Auster glömde bort det när han jobbade med dessa båda filmer. När han kom tillbaka till romanförfattandet kunde han inte längre göra hela jobbet, han försökte lämna över det till någon annan, men det fanns ingen annan. Det var inte ett jobb för läsaren.

Några år senare var Auster gästvärd för ett radioprogram på National Public Radio, där lyssnarna ombads skicka in sanna berättelser ur sina liv, sina bästa anekdoter. Auster valde de han gillade bäst och samlade dem i en bok. Titeln är I Thought My Father Was God. Det är en väldigt bra bok med mängder av inspirerande små berättelser. De leder ingenstans, de säger inte så mycket om något heller, men de är bra små historier. Efter detta är Austers prosa sig inte lik. Det är som att han glömt bort hur man skapar en lång berättelse med ett övergripande tema som kan belysas av mindre sidohandlingar. Sedan han samlat alla dessa små anekdoter kan han själv bara lägga anekdot till anekdot som en lång rad glaskulor som nätt och jämt rör vid varandra. Varje kula har sitt eget mönster och sin egen skönhet, men den påverkar inte nästa kula, som också är vacker, på sitt sätt. Nästa kula i raden har inget annat att göra med föregående eller framförvarande annat än att den också är en kula. De bara ligger där och är vackra, en efter en.

Efter katastroffilmen Lulu on the Beach (1998 ) kom tre romaner på 2000-talet:

The Book of Illusions (2002): Olycklig och sjuk (alkoholist) akademiker vars fru och barn dött i flygkrasch hittar ny livskraft när han börjar skriva en bok om en gammal stumfilmshjälte i stil med Chaplin, som en dag bara försvann. Plågsamt noggranna beskrivningar av ett antal påhittade filmer.

Oracle Night (2004): Olycklig och sjuk (utbränd?) författare hittar ny livskraft när han köper en ny anteckningsbok, i vilken han börjar skriva en historia om en man som en dag bestämmer sig för att försvinna, lämna fru och barn utan att berätta vart han tar vägen. Berättelsen tar tvärt slut när författaren tappar fantasin, låser in sin huvudperson i ett rum utan nyckel.

Brooklyn Follies (2005): Olycklig och sjuk (cancer) försäkringsförsäljare hittar ny livskraft när han av en slump stöter på sin brorson och får förmånen att hjälpa honom. I en anteckningsbok skriver han ner Dårskaper i Brooklyn, fåniga eller märlkiga små historier han varit med om eller hört i Brooklyn.

Och förra året kom ännu en.

Man in the Dark (2008): Olycklig och sjuk (gammal och skadad i bilolycka) akademiker/författare vars hustru är död och blivande svärson mördats av irakiska kidnappare i Irak, sitter i mörkret och tänker ut små historier för att fördriva tiden. Han tänker också på sin döda fru och sina barn och misstag han begått. En släkthistoria handlar om en man som en dag lämnar fru och barn och aldrig kommer tillbaka. Den längsta av författarens påhittade historier handlar om en man som vaknar i en annan värld där USA är i inbördeskrig. Berättelsen tar slut när författaren tappar fantasin och slår ijhäl sin huvudkaraktär.

Jag vill inte ens tala om Travels in the Scriptorium (2007). Där sitter en gaggig gubbe (Auster) instängd i ett rum. En efter en kommer karaktärer från hans gamla böcker till honom och tar hand om honom eller skäller på honom.

Vad är poängen?

Det är inte skrivkramp, det är brist på berättarmod. Auster vågar eller orkar inte längre följa sina berättelser till slut. Det är vansinnigt frustrerande för läsaren som vet hur bra det kunde blivit. De tre första 2000-talsböckerna kunde blivit en bra bok. Särskilt Book of Illusions är nära något tillfredsställande. Han skulle låtit den ligga till sig och istället för att skriva Oracle Night så borde han tagit ett varv till med Book of Illusions. Paul Auster verkar vara en författare som behöver tid. Han tänker bra, men han tänker långsamt. Om han blir stressad, relativt sett, så blir böckerna för lösa i konturerna och de rinner bokstavligen ut i sanden. Berättarna i dessa böcker erkänner att de inte kommer på vad mer de ska skriva och dessa berättares skapare, Auster, är för lat eller något, för att gå tillbaka och ta reda på var historien hamnade fel.

Här sitter jag och säger vad Paul Auster borde göra med sitt liv. Vem är jag att tala om vad en stor författare ska göra med sitt arbete? Fast det är väl sånt man kan göra på en blogg?

Austers nadir (hoppas jag!) nåddes med filmen The Inner Life of Martin Frost som är en ren kalkonfilm. En författare får låna ett hus på landet för att ta igen sig efter att ha slutfört en roman. En dag träffar han bokstavligen sin musa och blir kär i henne. Han gör vad som helst för att behålla henne. Utmärkta skådespelarna Irène Jacob (Veronicas dubbelliv) och David Thewlis (Naked) ska föreställa musa respektive författare. Stackars skådespelare. Så övertydligt och överpretentiöst. Jag lider med dem. To add insult to injury, vad heter det på svenska? Salt i såren är inte riktigt samma. I vilket fall, när man trodde att det inte kunde bli mer pinsamt så kommer Michael Imperioli från Sopranos (och den amerikanska versionen av Life on Mars) och Sophie Auster (dottern) och drar det hela ett varv till. Säkert den sämsta film jag sett de senaste fem åren. Det blir, precis som i Austers böcker, extra hemskt när man vet vilka begåvningar dessa skådespelare är. Varför underpresterar de så? Varför genomför inte Auster sina romaner lika noggrant som han gjorde på åttio- och början av nittiotalet? Det är frågan. Han har haft familjeproblem, vilket syns i en del av böckerna. Austers son har strulat och umgåtts i fel kretsar. Det kan man också läsa mer om i Siri Hustvedts What I Loved, där en oregerlig son tar stor plats. Men ändå, jag skulle inte tro att han behöver skriva för pengarna. Den omsorg han la vid sina tidiga böcker borde han ha råd att lägga på sitt arbete nu också.

Ändå fortsätter jag att läsa allt han skriver. En dag vänder det, hoppas jag. En dag hittar han spåret igen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: