Den första boken jag läste av Yoko Ogawa var The Diving Pool. Det är hennes första bok på engelska och innehåller tre längre berättelser. Novellerna är skrivna i början på nittiotalet, men de känns tidlösa. Som introduktion hade jag hellre sett något som var skrivet på 00-talet, men den bok som nu publiceras är väldigt bra, så jag ska inte klaga för mycket.
De tre berättelserna i The Diving Pool har det gemensamt att de ger en känsla av skräck utan att vara några skräckhistorier. I den avslutande novellen, ”Dormitory”, leker författaren med genren (och läsaren) och lägger upp för en riktig Poe-pastisch, The Tell-tale Heart i japansk version, men slutet ger något helt annat. Mer logiskt och mer tillfredsställande än vad skräckvägen hade givit. De andra båda historierna handlar om två helt vanliga unga kvinnor som känner en drift att begå illasinnade handlingar. Anledningen är inte uppenbar, den får läsaren fundera över. Avund, missnöje, frustration över sin livssituation. Det är ovanligt att läsa historier där huvudpersonen är elak utan att vara ond. Yoko Ogawa ger en helt egen bild av verkligheten, precis som i The Housekeeper and the Professor. Skillnaden är att dessa tre långnoveller surrar av obehag, något hemskt håller på att hända, medan romanen ger motsatt känsla; situationen till trots kommer allting att blir ganska bra.
Här är en novell från The New Yorker som visar hur bra denna japanska författare är. ”The cafeteria in the evening and a pool in the rain.”
johns antikvariat 
Nu har jag printat ut den – kan inte läsa från skärmen. Skräck utan skräck, ska bli intressant att se hur hon gör det.
Nu har jag läst den – fascinerande. Och jag förstår vad du menar.