Det slumpades sig att jag läste några japanska böcker under hösten. Först Murakamis Dance, Dance, Dance, sedan Yoko Ogawas The Diving Pool och sist Inbjudan från en okänd, en antologi med japanska deckarnoveller i urval av Ellery Queen. Jag såg också Eldflugornas grav, en animé gjord av studio Ghibli, regisserad av Isao Takahata. Jag har länge tänkt köpa filmen, men den har för det mesta varit rätt dyr på Amazon, så jag har avvaktat. Men i julhandeln upptäckte jag den billigt på Ginza och slog till. Den handlar om två barn i Japan under andra världskrigets slutskede. De blir föräldrarlösa och får klara sig bäst de kan under de allierades eldbombningar. De vandrar omkring i det helvetslandskap som den japanska landsbyggden förvandlats till. Allting är ruiner, det brinner från himlen, den finns ingenting att äta. Det är en grym och sorglig historia och väldigt bra. Den ger lite samma känsla som Jerzy Kosinskis The Painted Bird, Den målade fågeln. Den boken är snäppet värre, även om båda verken är på den bortre delen av skalan för vad man klarar av att begripa i fråga om den grymhet människor kan utsätta varandra för. Pojken i Den målade fågeln vandrar omkring med sitt glödklot så att han ska kunna göra upp eld och stöter på människor som på olika sätt förnedrar honom. En mer bokstavlig variant av Cormac McCarthys barn i The Road, som representerar mänsklighetens sista glödkol; ska elden överleva eller ska mänskligheten slockna? Jag har alltid läst The Painted Bird som en roman, men på sin tid blev den snabbt en skandalsuccé av samma anledning som James Frey. Boken gavs ut som en sann berättelse, men en närmare granskning gav vid handen att boken inte var lika självupplevd som den först påstods vara. Kosinski klarade sig ganska bra jämfört med Frey, som verkar ha blivit utfryst. Eldflugornas grav är även den verklighetsbaserad. Författaren till boken, Nosaka Akiyuki, upplevde amerikanarnas eldbombningar av Japan under andra världskrigets slutskede. Författarens lillasyster dog och boken sägs vara ett sätt för Akiyuki att få frid med sig själv eftersom han tycker att det var ahsn fel att hon dog. Eldflugornas grav är nästan för stark. Att välja animation framför skådespelare är helt rätt, det skulle vara omöjligt att skildra en så stark berättelse med riktiga skådespelare, det skulle förmodligen kännas overkligt. Tack vare det tecknade mediets förmåga att få åskådaren att spegla sig i de förhållandevis uttryckslösa karaktärerna blir den här filmen något väldigt speciellt.
Med tanke på det funderar jag på om inte Den målade fågeln också skulle bli en väldigt stark film, animerad. Någon borde utnyttja animation till annat än barn- och underhållningsfilm. Tänk er Den målade fågeln som långfilm i leranimation. Det kunde bli mäktigt.
johns antikvariat 
Kommentera