Här är topp tjugo av de 60 bästa böckerna publicerade de senaste 60 åren, så som de röstats fram av The Times läsare för en tid sedan, för att fira sextioårsjubileet av litteraturfestivalen i Cheltenham. Frågan om vad som är ”bra” infinner sig direkt. I den här listan verkar svaret vara att det betyder läsvänlig, spännande, boken som läsäventyr. Det är också böcker som man kan eller bör ha läst i åldern 14-24 år, ungefär. De starkaste läsupplevelser kommer då, kanske de starkaste upplevelserna av allting. Hjärnan är frisk och upptäcktslysten.
1 Dödssynden, To Kill a Mockingbird av Harper Lee: Jag älskade den när jag läste den. Säkert skulle den finnas på min tjugo-i-topp också.
2. Svärdet och spiran, The Pillars of the Earth av Ken Follett: Hopplöst tjock bok. Efterfrågad på antikvariatet. Jag har ett ex inne nu, faktiskt. De som gillar den här läser också Diane Gabaldon. Det gör inte jag.
3. Moment-22 av Joseph Heller: Jag har läst den men fattade inte humorn. Som jag minns det var alla karaktärerna tämligen otrevliga. Det är möjligt att jag var för dum när jag läste den. Det borde vara en bok jag gillar.
4. Sagan om Ringen av Tolkien: Trots att jag läst och gillat så mycket fantastika i min dag, så blev jag inte särskilt fångad av Sagan om Ringen när jag läste den för länge sedan. Jag minns att jag skummade långa partier i både tvåan och trean. Jag kan snobba mig och säga att jag gillade Mervyn Peake betydligt mer. Hans Gormenghastrilogi läste jag noga, med hjärtat i halsgropen hela tiden.
5. Räddaren i nöden, The Catcher in the Rye av JD Salinger: O, ja. Det är min bok. Min och miljoners miljoner andra pojkars bok. Rakt in i hjärtat. Topp fem på min lista. Men jag vågar inte läsa om den idag.
6. Nittonhundraåttiofyra av George Orwell: Den ultimata dystopin. Du sköna nya värld av Huxley och This Perfect Day av Levin är också bra men Orwells vision är mörkast. Så otroligt deprimerande läsning, det finns ingen utväg. Drabbande, är väl ordet jag söker.
7. Tidsresenärens hustru, The Time Traveller’s Wife av Audrey Niffenegger. Många kunder har rekommenderat den här, men jag har inte läst den. Förvånansvärt ny för att komma på en sådan här lista, tycker jag. Snart film.
8. Harry Potter och Vishetens sten av JK Rowling: Det här är ingen dålig bok, perfekt för slukaråldern, men att vuxna tycker att den är så fantastisk förstår jag inte. Den har inte Tolkiens (eller Peakes) djup och vision, den har inte LeGuins (Övärlden) personteckning och originella fantasi. Vad den har är många roliga, små idéer som kan hittas bättre genomförda i andra texter. Vad författaren lyckats med är att skriva en Best of-ungdomsbok med alla ingredienser som unga läsare vill ha. Då blir det fullträff. Jag blev underhållen i läsningen, men eftersom jag redan läst LeGuin och en massa annat i samma genre blev det inget läsäventyr alls för mig.
9 The Secret History av Donna Tartt: Mer omtalad tack vare det stora förskottet den debuterande författaren fick med hjälp av sin vän Bret Easton Ellis. Men sedan levererade hon faktiskt en kuslig, väldigt spännande historia. Men lite lång. Nästan alla böcker är för långa för min smak.
10 Birdsong av Sebastian Faulks: Har jag inte läst. Är den verkligen något att ha? I så fall har jag den till salu på svenska.
11 A Suitable Boy av Vikram Seth: Ibland marknadsförd som den längsta envolymsromanen skriven på det engelska språket. Den verkar bra, men igen, måste den vara så förbultat tjock? Jag kommer aldrig att läsa den.Nu är uppföljaren på gång, A Suitable Girl.
12 Atonement av Ian McEwan: Här är en bok som jag faktiskt läste när jag var betydligt äldre än de 24, och jag gillade den mycket ändå. Det går att hitta den stora läsupplevelsen efter trettio (och fyrtio). Jo, Försoning är nog McEwans bästa och den skulle antagligen hamna på min lista också.
13 Lolita av Vladimir Nabokov: Jag har ännu inte nått den mognad som krävs för att kunna begripa Nabokov, sorry. Jag skulle vilja, men jag har inte kommit så långt än. Jag kan med stor behållning läsa Martin Amis kärleksförklaringar till Nabokov, men fjärilsälskaren själv har jag ännu inte fallit för. Har börjat på Lolita ett par gånger, men inte orkat klart. Filmen är rätt bra, tycker jag.
14 The French Lieutenant’s Woman av John Fowles: När jag läste den var jag inte så väldigt förtjust, men berättelsen återkommer i skallen ibland, så den har gjort ett bestående intryck. Fowles’ bästa bok och lätt på min topplista är The Magus som bättre än någon annan bok, tror jag, lekt med min hjärna, lurat mig än hit, än dit. Totalt bortkollrad blev jag av den boken. And that is a good thing…
15 Kärlek i kolerans tid av Gabriel García Màrquez: Märkligt att den kommer före Hundra år av ensamhet. Jag började på Kärlek i kolerans tid och tyckte att den var bra, men jag tror inte att jag läste ut den.
16 The Road, Vägen av Cormac McCarthy: Den är bra, mycket bra, men som jag skrivit tidigare är det inte författarens bästa bok. Det är hans senaste och därför hans mest spridda och mest lästa, men Blood Meridian, or an Evening Redness in the West är hans bästa. Det är ett mästerverk och den är med på min lista. The Road är, när allt kommer omkrng, ganska begränsad i sitt omfång. Blood Meridian har allt som The Road har, och mycket mer.
17 Hundra år av ensamhet av Gabriel García Márquez: Två böcker på tjugo i topp. Imponerande. Den här boken slog knock på mig när jag läste den. Den var något helt nytt i min värld. Jag tror att den drabbade många västeuropéer, mindre bevandrade i det latinamerikanska sättet att tänka, på liknanade vis. Men den magiska realismen är vardagsmat nu, så frågan är om man skulle bli lika hänförd i dag. Jag vågar inte läsa om den här heller.
18 En bön för Owen Meany av John Irving: För tjock, för konstruerad, av vad jag kan utröna av baksidestexten. Varför just den här? Ciderhusreglerna eller Garp borde vara mer uppskattade, trodde jag.
19 Leoparden av Giuseppe Di Lampedusa. Var stor på sin tid, men inte nu. Är det någon i Sverige som läser den här på 2000-talet? Jag har inte läst den. Men jag har den på antikvariatet.
20 Dr Zhivago av Boris Pasternak: Nä, orkade inte ens se filmen. Inte min sorts bok.
Det är lite trist med den här listan att jag har läst de flesta böckerna på den och är bekant med alla. Inga överraskningar, inget nytt att upptäcka. Fast topplistor är inte rätt plats att hitta de udda upplevelserna, det är klart.
johns antikvariat 
Håller faktiskt med Horace Engdahl!
Vilken inskränkhet och begränsning (Amerikafixering) i denna lista.
Var är Sebald, Le Clezio ?
Tja, fem av tjugo är icke-amerikaner eller britter. Det är väl ganska bra? The Times läsare har inte hunnit läsa Sebald än. Om tio år är han med på listan, gissar jag. När sådana här listor görs så blir de ju lätt patriotiska. En likadan lista i Sverige skulle ge många svenska författare. Man läser sitt eget språk främst.
”To kill a mockingbird” är en av mina stora läsupplevelser. Läste för första gången för många år sedan och har nu läst om den. Den var lika bra andra gången.
Bara för din information John, så tyckte jag mycket, mycket om ”Birdsong” (fast jag läste den på engelska). Men så är jag så fascinerad av 1WW av någon outgrundlig anledning. Jmf Pat Barkers böcker, ex Regeneration triologin.
Jag håller inte helt med om att man helst läser böcker på sitt eget språk. Om de är skrivna på engelska vill jag helst läsa dem på engelska.
(Fast jag håller med om att franska författare läser jag gärna på svenska).
Tack för kommentar. Jag tror nog att Sebastian Faulks är läsbar, men är Birdsong verkligen en av de 20 bästa romanerna? Vad gällde språket så menade jag att Bästalistor påverkas av vilket land de genomförs i. Med ”man” menar jag den genomsnittlige läsaren, som jag tror att han/hon ser ut. Samma lista gjord av en svensk dagstidning skulle få övervägande svenska romaner. Samma lista gjord av en fransk dagstidning skulle ge en lista med _bara_ franska romaner (säger fördomen, i alla fall).
Sedan verkar det som att du, liksom jag, är farligt nära gränsen för att omfamna det anglofila alltför mycket. ”Bara för din information”, är ett typiskt engelskt uttryck, inte särskilt svenskt. ”Just for your information.” Jag läser också helst på engelska. 75% av allt jag läser är på det språket. Jag är en engelskspråkig själ i en svensk kropp. Så har det alltid varit, och då menar jag sedan innan jag kunde läsa. Någon förklaring till detta faktum har jag inte funnit. Det borde forskas på det.
To kill a mockingbird köpte jag för 10p i en loppisaffär bakom stationen i Brighton hösten 1988. Jag sträckläste den samma dag. Jag ska läsa den igen, men det är inget nyårslöfte.
Kan man omfamna det anglofila allt för mycket? Jag har alltid känt mig hemma med det, vilket ett år i London inte ändrade på. Tack för tipset om Mervyn Peake, som jag till min skam inte hade hört talas om. Ändå är jag är en stor fan av Sagan om Ringen. Jag säger inte Tolkien, för jag tycker egentligen inte om något annat han skrivit (och absolut inte the Hobbit).
Jag har faktiskt läst Leoparden, men kommer inte ihåg mycket av den. Den lämnade inte något egentligt avtryck.
Så håller jag med dig om att för tjocka böcker är ett problem. För det mesta finns det inte någon anledning till detta, utan det verkar som om ordbehandlaren har fått spader. Kanske får de betalt per rad, vad vet jag.
Lampedusa Leoparden!
Hej jag har precis hört ett radioprogram kring denne författares storverk Leoparden. Finns den kvar i bokhandeln?
Skildar ju en mycket intressant period i Romarnas gamla rike med liberalen Garbaldi som revoltör och nu är frågan ,med Berlusconis hovfasoner, om Italien någonsin kommer att lämna det romerska sättet att styra med maktfullkomliga kejsare? Garibaldis modernare Italien lär ha stora svårigheter att hämta sig från fascismens medeltida period på 20-30 -40 och i flera delar in i våra dagar…..Behandlingen av asylsökande har drag av Romarnas hantering av sina underkuvade folk.
Litteratur faller i glömska och sedan blir den aktuell igen. Som du beskriver Leoparden låter den högintressant. Jag vet att jag har den i pocket för trettio kronor, kan lägga undan den åt dig. I januari har jag stängt eftersom jag flyttat till ny lokal, men till den 30 januari har jag (troligen) letat fram den.
Moment-22 kan jag inte läsa utan att imponeras djupt över författarens känsla för vad den som läser boken klarar av. Kapitlen hoppar ju fram och tillbaka på tidslinjen till synes utan hänsyn till vad läsaren redan vet, och inget kapitel har samma berättare. Trots det tappar man aldrig tråden (och Joseph Heller själv gör det heller aldrig… bra jobbat).
Du har nog rätt i att du inte vill läsa om Räddaren i nöden. Jag läste den för första gången för några år sedan och… tja, den var i princip identisk med alla de ungdomsböcker jag läste på högstadiet… Fast för att vara rättvis är det förstås de som apat efter Salinger, och med största sannolikhet har Salinger ett bättre språk. Kanske var /jag/ för dum när jag läste /den/?
Ingen av dessa böcker finns med på min 20 i topp- lista. Britterna är ju som de är. Det kan de ju inte hjälpa. Namn som för tillfället finns med på min shortlist: Chatwin-Drömspår, Söderberg -Den allvarsamma leken, Dostojevskij – Idioten, Fontane – Effi Briest, Theroux – Riding the Iron Rooster, Kerouac – Dharmagänget, Tove Jansson – Allt som är trevligt är bra för magen, Magris – Donau, Alfred Jarry -Pere Ubu, Lindgren – Mio min Mio, Douglas Adams – liftarguiden och diverse underbara noveller och kåserier, Woodhouse – allt om Blandings och en del om Wooster och diverse annat, Milne – Nalle Puh, Moliere- Misantropen, Gogol – Döda själar, Strindberg – Spöksonaten, Ekelöf-Färjesång, Hardy- Far from the Madding Crowd, Sven Christer Swahn – Havsporten, Gaarder – Sofies värld. Ungefär så. Men en annan gång kanske en annan lista. Man förändras ju med tiden eller mot tiden.
Missade att det bara gällde böcker de senaste 60 åren