Perdita Durango på villovägar i Kanada

Jag beställde en film från Amazon i England. Av någon anledning tog den omvägen över Kanada innan den nådde mig.

I Wild at Heart finns en mystisk och obehaglig bifigur som heter Perdita Durango. De flesta karaktärerna i WaH är mystiska och obehagliga. Man blir aldrig riktigt klok på vem Perdita Durango är eller hur hon blivit en samvetslös yrkesmördare. Men om man ser filmen Perdita Durango, baserad på en bok av Barry Gifford, så får man veta lite mer av hennes historia. Den är minst sagt våldsam. Alex de la Iglesia har gjort filmen. Rosie Perez spelar titelrollen, som i Wild at Heart spelades av Isabella Rossellini. Båda dessa vackra kvinnor är med i en av mina absoluta favoritfilmer, Peter Weirs Fearless. Deras roller i den filmen är så långt bort man kan komma från den totalt hjärtlösa Perdita Durango. Hon är hård som flinta men har inte riktigt någon mening med sitt liv. Hon driver omkring och begår brott men det är inte förrän hon träffar Romeo Dolorosa, spelad av Javier Bardem, som hennes liv får en mening. Bardems mördare i No Country for Old Men var otäck, men jämfört med Romeo Dolorosa står han sig slätt. Romeo är en fd marinkårssoldat som nu ägnar sig åt Santeria, en blandning av vodoo och katolsk mysticism. Vid sin sida har han en vodoopräst spelad av Screamin’ Jay Hawkins.

Blod, sex, grovt, grovt våld, onämnbara illdåd och allmänt degenererat leverne i gränstrakterna mellan Mexiko och USA, det är vad filmen beskriver. Insprängt finns scener från Perditas och Romeos ungdom som kanske förklarar lite hur de blivit som de blivit.

Allting måste gå åt helvete, förstås, det begriper både Romeo och Perdita, men de njuter av färden mot det oundvikliga. Filmen har en alternativ titel som är Dance with the Devil (och Barry Gifford har skrivit en oumbärlig guide till noirfilm som heter Ride with the Devil.)

Det är en i högsta grad njutbar film, men inte för alla. Jag läste i en av de få recensioner som går att finna via IMDB att flera filmkritiker lämnade visningen när filmen gick upp i Australien. Det kan jag förstå. Om man ser filmen med ett visst par glasögon så våldför den sig på allt vad moral och anständighet heter. Men om man kan se den som en film med en egen inre logik så blir det en riktigt bra film, bland de bästa jag sett hittills i år.

Eftertexterna ackompanjeras av denna låt av Screamin’ Jay Hawkins.