Tag Archives: Beatles

Amon Düül II

21 Nov

Tänk så mycket musik det finns att upptäcka, och så mycket musik du inte hittar på streamingtjänsterna. Jag har nämnt det tidigare. Här är ett exempel till.

För några veckor sedan lyssnade jag på Music Artist in Residence på BBC Radio 6 med Father John Misty. Det var en återutsändning från 2022, som jag missade då. Annars lyssnar jag mycket på radio, särskilt BBC Radio 6. Music Artist in Residence innebär att en artist får en veckas entimmeprogram där han/hon väljer låtar och kanske berättar lite om den valda musiken. Father John Misty är en favorit för mig. Han gör melodiskt intressant musik med vassa, dubbeltydiga texter. Dessutom ingick han i bandet Fleet Foxes just under den period när de gjorde sin bästa skiva, Helplessness Blues. De verkar inte ha kommit så bra överens, bandet och han, men han spelade trummor på skivan som, som sagt, är Fleet Foxes bästa.

Nå, i radioprogrammet var en av de första låtarna han spelade den här kvällen, eller natten, mellan tolv och ett, svensk tid, något som hette ”You’re Not Alone”. Den var fantastisk, tänkte jag när jag hörde den. Den var ju uppe där med ”Like a Rolling Stone”, ”Games People Play”, ”A Day in the Life”, ”Sympathy for the Devil” eller ”Bridge Over Troubled Water”! Nästan, i alla fall. Hur kunde jag aldrig ha hört den tidigare? Jag kollade programmets hemsida och fann då att bandet hette Amon Düül II. Aldrig hört talas om. Wikipedia berättade att Amon Düül bildades i ett tyskt kollektiv på sjuttiotalet. Alla som ville fick vara med och göra ljud. När det var demonstrationer och manifestationer kom Amon Düül och spelade. Men snart var det några i kollektivet som vill spela bra musik och inte bara göra ljud. Därför bildades Amon Düül II. De nämns ofta som ett av de första krautrock-banden och kanske ett av de få som inte var associerade till producenten Conny Planck. Så Amon Düül II var ändå ett ganska vanligt, tyskt rockband som gjorde skivor på sjuttiotalet. Deras första, och mest kända skiva, lärde jag mig, hette Yeti och kom 1970. Jag ville höra ”You’re Not Alone” igen, så jag sökte på Spotify. Där fanns flera Amon Düül II-skivor, men inte den där ”You’re Not Alone” ingår. Genom sökningar kunde jag se att den hade varit tillgänglig på Spotify, men inte nu längre. Samma på Youtube. Ej heller på iTunes är låten, eller albumet ”Hijack” tillgängligt. Vad fan?

Då tittade jag på Tradera. Hurra, bingo! Albumet fanns till salu där, en auktion som gick ut den 16 november. Jag la ett bud för att påminnas när auktionen gick ut, jag var redo att ge några hundra för att få skivan. Under veckan tittade jag in på auktionen ett par gånger, några andra budgivare var med i leken, men jag tänkte att jag nog skulle vinna auktionen ändå. Under tiden lyssnade jag på det som fanns tillgängligt på nätet med bandet. Det var väl lyssningsbart, men inte lika fantastiskt som ”You’re Not Alone”. Jag kunde, tack och lov, lyssna på den låten också, eftersom Father John Mistys radioprogram var tillgängligt i trettio dagar efter utsändning.

Jag minns inte vad jag gjorde på förmiddagen, lördagen den sextonde november, men jag satt inte framför datorn för att vinna en auktion på Tradera. Jag glömde bort den. Skivan såldes för ynka 156 kronor, plus porto 59. Vilken miss. Då gjorde jag en ny sökning, där jag förstås borde letat från början, på Discogs. Där fanns flera exemplar till salu och till och med ett i Sverige. Jag beställde direkt och det köpet blev till och med billigare än från Tradera, bara 160 kronor totalt.

Skivan anlände och jag har det senaste dygnet lyssna på den om och om igen. Den är riktigt bra. Hela skivan, inte bara ”You’re Not Alone”, även om den låten är bäst. Nu undrar jag bara, varför har albumet Hijack skrapats bort från alla plattformar på internet, när Amon Düül II:s övriga katalog finns kvar? Den som vill höra ”You’re Not Alone” får antingen lyssna på Father John Mistys radioprogram, som är lyssningsbart en vecka till, eller göra som jag och köpa skivan, som i gamla dagar.

Etiketter:, , , , ,

Musiken har tagit slut

9 Mar

Rättigheter för originalmusik har blivit en het handelsvara på sistone som riskkapitalister investerar i med hopp om att värdet ska växa i takt med att hitsen sinar för dagens låtskrivare. De senaste månaderna har det rapporterats att artister som Bob Dylan, Neil Young, Stevie Nicks och andra sålt hela eller delar av rättigheterna till sina verk. Här är en intressant artikel om detta relativt nya fenomen. Den handlar om en man som driver utvecklingen på detta område. Han började sin karriär som manager och agent och var bland annat med om att lansera den kanadensiska sångerskan Mary Margaret O’Hara. Hon gjorde bara en skiva, men vilken skiva! Hon gjorde musik i samma anda som Kate Bush, Tori Amos, Jane Siberry… Men det är en annan historia. Jag undrar vad hon gör nuförtiden.

En sommardag 1982 gick jag in på Pressbyrån på Södergatan i Malmö. De hade på den tiden ett fint utbud av engelsk pocket, särskilt science fiction. Jag köpte boken Lost Dorsai av Gordon R Dickson och senaste numret av Analog Science Fiction. Där läste jag jag en novell som jag vid tiden inte riktigt förstod, men som stannat kvar hos mig. Den heter ”Melancholy Elephants” och är skriven av Spider Robinson. Året därpå vann den Hugopriset för bästa sf-novell. Du kan läsa den här, på författarens hemsida. Den handlar om musikrättigheter och problemet med att det vi uppfattar som oändligt nästan alltid bara är väldigt stort. Novellen består av ett samtal mellan en lobbyist och en politiker, där de diskuterar det faktum att pianoklaviaturens åttioåtta tangenter kan kombineras till en väldigt stor mängd musikstycken, men inte en oändlig mängd. Om rättigheterna för originalmusik gäller för alltid så kommer det inte att bli någon ”ny” musik. Alla hits är komponerade. Novellen är lite träigt berättad, men idén var väldigt framsynt. Ingen tänkte på detta 1982, men nu, fyrtio år senare är vi där. Musiken har tagit slut och artisterna som har rättigheterna vill förlänga dem så att ingen annan ska kunna skriva ”ny” musik, eller åtminstone tjäna pengar på att använda vissa toner i en viss ordning.

Det är därför det är så förvånande när man någon enstaka gång hör en ny låt som känns, och kanske till och med är, en originalhit. Senast jag gjorde det var ”Blinding Lights” med The Weeknd. Ljudmässigt låter det som åttiotalspop, men låten är väl ett original, eller vad tycker ni?

Några säger att den låter som ”Take On Me” med A-ha, men bara ljudmässigt, tycker jag.

I så fall är ”Starboy” lika lik Adolphson & Falks ”Stockholm Serenad”.

Och så kan man hålla på. Poängen är att om alla rättigheter förblir ägda kommer ingen att kunna göra ny musik längre. Vi kommer att lyssna på gammal musik, vi kommer att gå på stora konserter och titta på av rättighetsägarna godkända tributeband. När den sista beatlen och stonesen är borta kommer de fortfarande att spela samma gamla musik, skådespelare på scenen, anställda av rättighetsinnehavarna, de investerare som nu håller på att köpa upp de åldrande artisternas låtar.

Etiketter:, , , , ,