”Does there come a day in every man’s life when he looks around and says to himself: I’ve got to weed out some of these owls?”
Den frågan ställer David Sedaris i sin senaste bok, Let’s Explore Diabetes with Owls. Jag svarar definitivt ja. Jag äger alldeles för många uggleprylar. Hur gick det till? Jag berättade en berättelse om en vit uggla en gång, en uggla som bodde i ett träd utanför vårt hus. Det var kanske då folk fick för sig att jag var en ugglekille. Min dotter har gjort flera ugglor till mig i olika material och i julas fick jag fyra uggleprydnader i julklapp av fyra olika människor. Den ofrivilliga samlingen uppgår till ca tjugo artefakter vid det här laget. David Sedaris har hamnat i en liknande situation, som ni förstår. Men både han och jag är fascinerande av de riktiga ugglorna. Han fortsätter sin berättelse med hur han söker en uppstoppad uggla. En sådan skulle han vilja ha. Det är tydligen förbjudet att stoppa upp ugglor i England, där Sedaris numera bor, så uppdraget blir ganska komplicerat. Det leder honom till en konservator som har en stor samling uppstoppade djur. Nästan omärkligt glider texten in i Roald Dahl-landskap. Det är svårt att veta om självbiografin övergår i fiktion.
När jag gick min första husesyn i september efter att jag köpt skolan i Fågeltofta, hittade jag en tavla på vinden. Den hade legat ner, så glaset var helt ingrott med damm och smuts. Motivet kunde bara anas där bakom. Jag torkade glaset med en trasa och fann då en bild som verkade vara ett manipulerat fotografi. Det såg ut som att någon målat ovanpå ett foto. Eller så var det ett vanligt fotografi vars färger förändrats på grund av ljus så till den grad att hela bilden förändrats. Motivet var en uggla som satt på marken nedanför ett stort träd. Det var en fin bild i sig, men de här färgförändringarna lade till en gåtfull dimension till bilden. Tavlan har en given plats i samlingen.
En dag i slutet av februari kom jag till huset i Fågeltofta för att jobba. Det hade snöat lätt på morgonen. Innan jag satte igång inne i huset gick jag en vända i trädgården för att fotografera mina olika träd, så att en god vän skulle kunna hjälpa mig att artbestämma dem. Nedanför en asp låg – ovanpå den nyfallna snön – en hornuggla. Den måste ha dött för mindre än en timme sedan. Hade den bara svultit ihjäl, eller hade den kanske blivit påkörd av en bil? Det fanns inga yttre tecken på skada. Den låg helt fridfullt, som i dvala, ovanpå snön. Jag la den på en papperspåse och tog in den i antikvariatet. En tid senare visade jag den för en fågelskådare. Han sa att det var en gammal fågel. Den hade kanske helt enkelt dött av hög ålder. Men att den gjorde det utanför mitt hus, ugglesamlaren, det kändes som ett tecken, kanske som fortsättningen på sagan om den vita ugglan. Vi får se vad det blir.
Bill Bailey är en humorist precis som David Sedaris. Han är kanske mer vild i sin framtoning, men egentligen har de båda nog mycket gemensamt. Här är en lång, intressant intervju med Bailey. Den avslutas med en historia om en uggla som han stötte på i Kina, hur han köpte den på en restaurang och släppte den fri. Eftersom det är Bill Bailey som berättar så finns det förstås en extra poäng med storyn. Den får ni läsa själva.
Jag har inte hittat någon konservator till min uggla. Jag fick ett telefonnummer av fågelskådaren, men det är aldrig någon som svarar där. Sist jag ringde blev jag informerad att numret hade upphört. Berättelsen fortsätter.
Bailey goes Borge.
johns antikvariat 