Här är ett samtal mellan Laurie Anderson, Brian Eno och Nitin Sawhney om konsten att lyssna. Simon McBurney är samtalsledare.
Här är ett samtal mellan Laurie Anderson, Brian Eno och Nitin Sawhney om konsten att lyssna. Simon McBurney är samtalsledare.
En ny video med OK Go är alltid värd att uppmärksamma. Jag har skrivit om dem tidigare. Denna grupp har gått från att vara ett ganska alldagligt, trevligt popband till att bli en videokonstgrupp. Musiken är lättglömd men bilderna de skapar stannar kvar.
I vår tid när snart allting kan fejkas digitalt arbetar OK Go med autencitetskonceptet. ”Detta har hänt på riktigt”. Det är uppfriskande nu när vi inte kan lita på någonting vi ser på skärmen. Gruppen arbetar med tidens utsträckning som de förlänger ut eller komprimerar men det som visas i bild är inte mer manipulerat än så. Deras senaste verk är inspelat på 4,2 sekunder. Ganska fantastiskt.
I mellandagarna såg jag Labyrinth för första gången sedan den var ny. Jag minns att jag inte alls gillade den då och jag har undvikit den i alla år. Den var urtöntig. Men nu när jag såg den med dottern insåg jag att den var ganska bra, för vad den var, och musiken var också bra och passade in i berättelsen.
På söndagen kände jag ett hugg i magen och jag började gråta. Jag vet inte varför. Det kändes mycket konstigt. Sedan förberedde jag årets första lektion i engelska 7, som jag skulle ha på måndag morgon. Hur inleda efter ett långt jullov? Det mest aktuella och intressanta jag kunde komma på var Lazarusvideon. Tolka texten, bilderna, en bra talövning för att komma igång. Inte förrän tio minuter innan lektionen började fick jag höra om hans död. Hugget i magen och valet av just den här musiken till årets första lektion förklarades plötsligt.
Ingen artist har betytt lika mycket för mig som han. Många gubbar i min ålder och äldre har skrivit så de senaste dagarna. Jag känner mig väldigt ordinär. Att påstå att man kände något i magen när han lämnade jordelivet är förstås lite patetiskt, men så är det. Det patetiska är kanske att skriva det. Men tänk på han som twittrade på söndagen: ”If you’re ever sad, just remember the world is 4.543 billion years old and you somehow managed to exist at the same time as David Bowie”, han måste också ha känt någonting.
”Life on Mars” var den första låten jag såg och hörde, på en TV-apparat på Augustenborgsgatan 15D i Malmö, sensomaren 1974. Kanske var upplevelsen inte lika underlig för ett litet barn som jag att se den videon, som det var för en vuxen människa. Bilderna och sången stannade hos mig, i alla fall, men något annat om artisten, vad han hette eller vad för mer musik han gjort, visste jag inte på flera år.
Det var först med Let’s Dance 1983 som jag lärde mig mer om honom. Till en början kunde jag inte förstå att det var samma människa som skapat de två sångerna. ”Let’s Dance” blev signaturmelodi för en väldigt märklig sommar i Köpenhamn för mig. De röda skorna styrde mig undan farorna.
Tre år senare gjorde jag lumpen i Eksjö. På biblioteket lyssnade jag i ett par stora hörlurar för första gången på hela skivan Ziggy Stardust. De första tveksamma pukslagen på ”Five Years” som följs av ”Pushing through the market square, so many mothers crying…” drog in mig i hans värld, och där har jag blivit kvar sedan dess. Jag har inget nytt att säga, inga roliga anekdoter eller häftiga konsertminnen, bara att han var nummer ett och nu är han borta. En överraskande konstnär in i det sista.
Här är en intervju från 1999 eller 2000, där han delar med sig av en klarsynt vision av internet. Träige Jeremy Paxton försöker dämpa hans entusiasm och säger ”it’s just a tool”. Nej, inte alls. ”We’re on the cusp of something exhilarating and terrifying… [The Internet] is an alien life form… Is there life on Mars? Yes it’s just landed here.” Vid 6.12 börjar de prata internet. I början av intervjun diskuteras hur man uttalar hans namn. Han vet inte själv, säger han här. Länge var jag namnfundamentalist, men om Billy Idol (enligt Nile Rodgers i dokumentären Five Years) och Ricky Gervais (klipp här under) utalar ”fel” och artisten själv kommer med en tredje variant, så tänker jag inte fortsätta insistera.
En liten historia från en epostvän.
Ett favorithäng i New York var Strand Books. Här skriver han själv om livet som icke-rockstjärna i New York. Först publicerat i The New Yorker. På Strand köpte han säkert en eller annan av titlarna i denna lista på 100 favoritböcker.
Ett radioprogram från BBC från 1979 där han väljer favoritmusik, nytt och gammalt. Här är låtlistan.
Five years or seven days? Time is always too short.
Det är bara en enda podcast jag följer. Tydligen är den extra bra eller populär, för nyss utsågs den av iTunes till bästa nya podcast.
Det är faktagranskarna/samlarna bakom TV-programmet Qi som samtalar om intressanta företeelser av typen ”Visste ni att…?” Roliga fakta, animerade samtal. Trevligt, energiskt och bildande. Inga djupa diskussioner, kanske, men inget trams heller. Lyssna på Nu Such Thing As a Fish. Ofta roligare än Qi, tycker jag (men med en panel som den nedan blir det riktigt kul).
De som denna höst och vinter läser Murakamis 1Q84 – och det är många världen över – har troligen som jag blivit mer uppmärksamma på månen. Den är en kontrollpunkt för verkligheten. Om man är osäker kan man titta på månen och därigenom avgöra i vilken verklighet man befinner sig. Igår kväll var jag osäker.
Jag gick nedför Bruksgatan och såg ett linjalrakt vågrätt streck av silver tvärs över himlen. Jag förstod inte hur det kunde vara. Det var inte ett flygplan. Det var som att det lyste ovanifrån på ett väldigt långt, platt moln. Ljuset blev starkare, och när jag gick på gatan såg jag månen stiga upp bakom vad jag nu förstod var en molnhorisont eller en molnmur. Månen steg väldigt fort, som en ballong och på mindre än en minut hade den kommit upp ovanför molnen. Den liknande en trasig fotboll, helt skev, men den lyste klart när den seglade upp över hustaken.
Vilken verklighet är detta?
Om jag haft en modern mobil kunde jag filmat förloppet, till och med i HD. Men min telefon funkar inte att ringa med ens för tillfället och jag får låna hustruns gamla. I dagens Metro fanns mängder med annonser för billiga telefonabbonemang med telefon inkluderad. Stora, dyra annonser från El-Giganten, Phonehouse, Telia och andra. Halva priset, värsta telefonen… Så billigt att det var svårt att tro att det var sant. Det var det inte heller. Jag råkade vara i närheten av El-Giganten i Ystad idag klockan två. Jag gick in och frågade om dagens erbjudanden, som skulle vara tillgängliga från klockan elva. Nä, de priserna gällde inte längre. Det var frågan om ett begränsat antal, och det antalet hade redan förverkats. Hur många det var gick inte att säga, om det var en eller hundra eller tusen. Ingen visste och det var heller inte viktigt. Efter tre timmar var erbjudandet ogiltigt. De stora annonserna lockade folk till butikerna och när lockpriserna inte gällde längre så var kunderna redan primade att handla och köpte då något annat. Så är tanken och det funkar för det mesta. Dock inte på mig.
Upptäckte nyligen en väldigt trevlig nättidskrift som heter Flavorwire. Här är en artikel om en viss sorts författare som man gillar för det mesta, men som andra kan tycka illa om pga deras framtoning. Som så ofta på sistone talar jag om Miranda July och hennes likasinnade. På annan plats i tidskriften/bloggen/sajten Flavorwire finns fotnoter till varje avsnitt av Bored to Death. För den som verkligen inte vill missa några litterära, geografiska eller andra alluderingar i denna litterära komediserie så finkammar Flavorwire varje avsnitt och visar på mer eller mindre obskyra hänsyftningar Jonathan och de andra gör. Man kan känna sig duktig och säga, ”det visste jag redan” eller så kan man lära sig något nytt.
Tom Waits intervjuad i gårdagens The Guardian. Om internet:
”They have removed the struggle to find anything. And therefore there is no genuine sense of discovery. Struggle is the first thing we know getting along the birth canal, out in the world. It’s pretty basic. Book store owners and record store owners used to be oracles, in that way; you’d go in this dusty old place and they might point you toward something that would change your life. All that’s gone.”
Sam Harris skriver i The Daily Beast om att det blir allt svårare för författare att kunna ta betalt för sina texter. Inga nyheter, men välformulerat och några tips har han som kanske även svenska skribenter kan använda.
Harlan Ellison stämde James Cameron när första Terminatorfilmen var ny. Han tyckte att filmen lånat – snott! – för mycket av två manuskript han skrev till TV-serien Outer Limits. Ellison fick rätt – trots Camerons protester – och nämns numera i eftertexterna till filmen. Nu är en liknande historia under uppsegling. Andrew Nicol som bland annat skrev manus till The Truman Show, har gjort en film som heter In Time. Justin Timberlake har huvudrollen. Harlan Ellison anser – utan att ha sett filmen – att den stulit material från hans novell ”Repent Harlequin! Said the Ticktock Man”. Läs mer i Guardian och The Hollywood Reporter.
Harlan Ellison har varit en obstinat figur i sf-världen i över femtio år. Ofta har han rätt, ibland har han fel. Alltid är han underhållande. ”I sell my soul, but at the highest rate”, säger han i det här klippet.
Jag hade själv en upphovsrättslig tvist häromveckan, här på bloggen. I denna tvist var det jag som stod anklagad för olovligt användade av skyddat material. I juridisk mening hade jag fel, men jag vill tro att Harlan ändå hade stått på min sida. Vad tycker ni? Jag länkade till en artikel på Kristianstadsbladet som handlade om bokfestivalen i Kristianstad där jag ju var med. Jag är (fel)citerad i texten och med på bild. Denna bild på mig använde jag på bloggen för att illustrera artikeln och kanske locka någon att klicka vidare till tidningen. Eftersom de stavat fel till mitt namn mejlade jag journalisten Inga-Lill Bengtsson och bad henne rätta sitt misstag. Här följer nu ett utdrag ur min mejlkorrespondens med tidningen:
Här är ett klipp från den tidigare omnämnda Allsång i Slottsskogen med Prince. Ni får köra det i helskärmsläge om ni ska se något. Konstigt bildformat. Klippet där Kanye West hoppar upp på scenen har tagits bort, som ni kan se, och detta klipp kommer snart också att försvinna. Prince är väldigt duktig på att släcka oauktoriserade filmer på youtube och annorstädes.
Här är förresten en bra intervju från juni i år. The Guardian, förstås.
I dagens DN läser jag att världens största poporkester (till medlemsantalet), AKB48, avslöjats med att ha en digital medlem som inte finns IRL. Det är en idé som finns i många varianter i science fiction-litteraturen. I William Gibsons Idoru är idén om en ”syntetisk” popstjärna central. Och nu är den alltså inte SF längre. Kul och oroande på samma gång. Nyheten stod att läsa redan för två veckor sedan i utländsk media, men jag och DN är lite långsamma. Här är en hälsning från Aimi Eguchi som alltså bara existerar i cyberrymden.
I morse tittade jag på Miranda July när hon svarade på mer eller mindre begåvade frågor på Facebook. Ni kan också titta här, även om ni inte är Facebookare. Nu hittade jag en ny artikel i New York Magazine där en skribent utsätter Miranda July för hennes eget sätt att interagera med sin publik. Ganska roligt experiment, tycker jag. Skribenten är inte någon fan av Miranda, han har till och med skrivit en (mild) hatsång mot henne. Men hon tar hans låt och gör den till sin. Bra jobbat.
Ny film som författare, regissör, skådespelare: The Future. ”Forty is basically fifty… I’ve been gearing up to do something really incredible for the last fifteen years.” Här en förhandsrecension. Filmen går upp på amerikanska biografer den 29 juli. Till Sverige kanske till Stockholms filmfestival?
Frågestund på Facebook. Välfylld egen hemsida, välfylld The Future-sida… Ett tag undrade jag var hon blivit av efter No One Belongs Here More Than You. Men det var inte Miranda July som höll en låg profil, det var jag som inte tittade på rätt ställe. Hösten tillhör henne.
Nu finns antikvariatet på Facebook. Blogg och FB samverkar och skaffar massor med kunder. Det är så det funkar, va?
Här kan ni titta på en inspelning från Paul Austers estradintervju på Malmö Stadsbibliotek igår. Ljusets kalender, som biblioteksrummet heter, var fullsmockat, över 600 personer i publiken. Själva intervjun gav inte så mycket tycker jag, men det är ju alltid kul att titta på en kändis.
Här några ord från Sydsvenskan om evenemanget. Som en recension av en intervju. Intressant genre.
New York Times berättar om Jerry Seinfelds nya nätprojekt. Verkar välgenomtänkt och kul, tycker jag. Titta själv på JerrySeinfeld.com.
The Guardian är inte lika imponerade.
Jag har lyssnat på mycket radio i mitt liv. Jag försöker fortfarande göra det, men det blir allt svårare. P1 är bra ibland, Klingan, Wermelin, Felicia följer jag. Men sedan är det inte mycket mer. Var finns den intelligenta skvalradion? Smart snack, trevlig musik? Inte på svensk radio, i alla fall. Men vi har ju internet och där finns allt. Som BBC. Radio 4, till exempel. I skrivande stund lyssnar jag på Loose Ends med Peter Curran. Inte skrän och idiotier á la Morgonpasset. Men inte dammigt heller. Kul, snabbt, intressant. Lyssna på Radio 4 här.
Jag har spridit affischer för bokmässan. Nästan alla tycker att det är något de vill göra reklam för, bibliotek, affärer, kaféer. Det är nog bara ett ställe som inte vill sätta upp affischen. Ystad bokhandel. Det är ju komiskt. Stadens enda nybokhandel vill inte göra reklam för stadens största bokevenemang. Personalen var nog positiv, men de hade fått instruktioner av butikschefen, Kerstin Rydholm, att inte medverka till informationsspridande om Antikvarisk bokmässa på Klostret i Ystad 15-16 april. Är det inte märkligt? Särskilt i år när mässan har en hel avdelning för nya böcker och en livs levande författare inviger mässan. Med lite – bara lite – positivt tänkande hade man kunnat använda evenemanget för att sälja fler böcker själv. Hylinger i skylten, Thorén & Lindskogs tyska böcker, inte vet jag, men möjligheten fanns. Men ser man en antikvarisk bokmässa som ett hot så måste man vara trängd, rädd och längta tillbaka till den fördigitala åldern. Ystad bokhandel har fö inte ens en egen hemsida.
Läsvanorna förändras. Bokköpsvanorna förändras. Allting förändras med de digitala distributionskanalerna. Inga nyheter där. Hur ska en bokhandlare med väldigt många böcker av papper hantera förändringarna? Jag har en massa bra idéer, men jag orkar inte beskriva dem här. De senaste veckorna har jag tipsat om två artiklar som diskuterar bokhandelns plats i framtiden. Här är en tredje, ganska pessimistisk men – enligt min mening – klarsynt, av Rick Gekoski på hans blogg på The Guardian. De följande kommentarerna är också intressanta. Läs, läs om ni vill fundera mer på bokhandelns framtid. En sak som Gekoski tar upp, som jag tänkt mycket på, är loppisarnas påverkan på den antikvariska bokbranschen. Det är svårt att konkurrera med någon som får sitt lager gratis och har gratis arbetskraft. I England stänger antikvariaten på löpande band, men Oxfam och deras boklådor frodas och öppnar nytt hela tiden på inte så dåliga lägen. Givetvis har de inte samma kunskap som en antikvariatsägare (oftast inte) men de har många böcker som ibland är sorterade i bokstavs- och ämnesordning. För den som bara söker något intressant att läsa är loppisen ett bra ställe att leta.
Det kan vara en bra plats för antikvariatsgubben också, det kan jag erkänna. När jag började gjorde jag regelbundna rundor många gånger i veckan på Myrorna, Emmaus et al i Malmö. Alltid hittade man något.
Jag har ofta undrat hur de här jättarna har råd att betala hyra för sina stora lokaler. Både Myrorna och Emmaus i Malmö har lokaler som är större än tusen kvadrat. Det kan inte vara gratis. Här i Ystad flyttar Öppna Hjärtat in i gamla Lekpalatsets stora lokaler, granne med Willys. Loppisar har en högre omsättning än vad man kan tro och – som sagt – med gratis lager och personal är det lätt att göra vinst. Men så är det. Jag handlar gärna på loppis, jag tycker att det är bra att de finns. Sedan har jag inte kommit tillrätta med hur de stora bedriver sin affärsverksamhet. Myrorna är ett affärsdrivande organisation med VD. Jag kan tycka att en affärsdrivande organisation ska stå för sina egna kostnader och inte använda arbetsmarknadspolitiska åtgärder som en del av sin affärsidé, när man nästan bara har ”bidragsanställda”. Här är en liten artikel om det. Hittar inte så mycket om det på nätet, men både Emmaus och Myrorna använder personal som man får olika sorters bidrag för att anställa. Är det bra eller dåligt? Vet inte. Både och. Det är inte bara bra, i alla fall.
En olycklig sak med loppisar och böcker är att de nästan alltid går på en boks utseende när de bedömer den. Lite äldre böcker i mjukband tar de inte emot eller slänger, glansiga böcker med skyddsomslag tar de emot. Det gör att exempelvis svensk lyrik från 30-talet och framåt hamnar i ”Brännbart” eftersom de för det otränade ögat ser värdelösa ut. Gunnar Ekelöf, Erik Lindegren, Werner Aspenström i soporna på grund av fel utseende. För att inte tala om gamla sköna Simenondeckare, de slängs säkert av många loppissorterare eftersom de ser fel ut. Men Bra Böckers lockböcker från 70-talet, de ser ”fina” ut, så de står i tjogtals dubbletter i hyllorna.
Är framtiden att det inte finns något vinstdrivande antikvariat med butik utan bara antikvariat med stora lager, långt ute på landet och loppmarknader med butiker i stan som använder systemet smartare? Kanske. Jag tror att det bara är en tidsfråga innan det traditionella antikvariatet hamnar på Skansen, eller Kulturen. Så här såg det ut förr i tiden. Man gick till en affär för att köpa pappersböcker. Jag skulle iof gärna driva det antikvariatet. Om du läser det här, Anki Dahlin (chef på Kulturen), så vet du att jag är intresserad.
Det gäller att hitta nya vägar och inte gnälla för mycket på den tid man lever i. Gör något istället för att klaga. New Yorks mest udda videobutik, Kim’s Video, fick svikande publikunderlag i och med bredbandets intåg. Alla älskade butiken, men alltför få hyrde några filmer. Man laddade hem eller tittade på streamat. Mr Kim hade inte råd att ha kvar sin butik, men han ville gärna att samlingen skulle bevaras, så han erbjöd att skänka hela samlingen gratis till den som kunde ta hand om den. Då härskande hans kunder till (de som övergivit honom till förmån för billiga eller gratis nätnedladdningar). De ville att han skulle fortsätta med uthyrningen. Så dags, sa han, var var ni när jag behövde er? Om lika många som nu klagar på att jag lägger ner hade hyrt hos mig hade jag aldrig behövt stänga.
Till slut fanns det bara ett enda seriöst bud på att få överta samlingen. Det kom inte från New York, inte ens från USA, utan från en jordskalvsdrabbad stad som heter Salemi och ligger på Sicilien. Genom lyckliga omständigheter hade nyheten om Kim’s Video nått hela vägen till Italien och Oliviero Toscani, som nyligen blivit ”director of creativity” i staden.
“Salemi is the future, New York is the past. That’s why Kim’s is coming here”, säger Toscani. Precis. Det är visioner vi behöver, inte gnäll om hur bra det var förr i tiden. Jag hatar ”förr i tiden”.
Läs hela historien i New York Times.
Och köp Toscanis bok Reklamen: Det flinande liket av mig, här.
Tillägg elva år senare: Kim’s Video är tillbaka i New York. Vilken historia!
Nicole Krauss skriver om bokhandelsdöden här. I en artikel som kommer i papperstidningen först den 24 mars.
Neil Gaiman – alltid i framkant – berättar här om sina tankar kring piratkopierade böcker. Han har inget emot dem.
Visst var det en bra artikel i Financial Times om konstförfalskaren Mark Landis? Jag fick t o m en kommentar om att det var en bra länk, och det har väl aldrig hänt tidigare. När jag läste artikeln tänkte jag att det var en text av den sort man kan hitta genom Arts & Letters Daily. Därför mejlade jag deras managing editor, Tran Huu Dung. Och ser man på, idag är artikeln med i listan på sajten. Precis när jag upptäckt Arts & Letters Daily, för drygt tio år sedan, blev det lite av en sport för mig att tipsa om bra artiklar. En kom med och jag fick ett mejl av Denis Dutton.Och nu hände det igen.
Det är klart att de som jobbar med Arts & Letters Daily hade hittat artikeln om Mark Landis utan min hjälp. Financial Times är en av de tidningar de regelbundet länkar till. Tran Huu Dung har kanske inte ens läst mitt mejl. Men ändå. Det känns bra att de har samma känsla som jag, även om risken finns att det inte är min förtjänst att artikeln lyfts fram.
Nu är det snart verklighet: Maskinen, den artificiella intelligensen är nu tillräckligt ”smart” för att kunna skriva och rapportera nyheter utan inblandning från mänskligt intellekt. Särskilt sportnyheter kan genom matematiska formler rapporteras av dataprogram som bara har resultat och bilder att arbeta med. Det finns redan automatiska sportbloggar från collegesport i USA som skrivs på det här viset. Guardian skriver mer här.
Det forskas också på TV-shower med virtuella programledare. Målet är enligt en utvecklare, som pratar i klippet nedan …having a system that actually pays attention to itself. Snart är det bara att göra några inställningar i WordPress så skriver den här bloggen sig helt automatiskt.
Här är en text från Sydsvenskan 2003 som handlar om var man kan hitta världsmusik i Malmö. Det var i fördatorisk tid, nästan. Före Spotify, i alla fall. Ja, det är jag som har skrivit den. Undrar varför det bara är den som finns i Sydsvenskans digitala arkiv av de artiklar som jag skrev för tidningen åren kring millennieskiftet.
Jag skaffade ny (begagnad) dator för en tid sedan. Jag har alltid varit Applefrälst och har svårt att se att jag skulle lämna den kyrkan i första taget. Men tron fick sig en liten knäck när jag skulle skriva ut något på min gamla skrivare, en Xerox Phaser 6100. Jag tänkte att datorn med sitt nya, fina operativsystem, Snow Leopard, antingen redan skulle ha rätt drivrutin eller, snabbt hämta drivrutin från nätet. Det var nämligen så att i somras fick min misstro mot Microsoft sig en liknande knäck, när jag via dotterns bärbara PC skulle försöka skriva ut något på samma skrivare. Jag förberedde mig på timmar av svett och frustration när jag letade drivrutiner och hjälpprogram för att kunna skriva ut på Phasern. Men döm av min förvåning när datorn i samma ögonblick jag kopplade in skrivaren frågade om den skulle hämta lämplig drivrutin och sedan gjorde det på några få ögonblick. Helt friktionsfritt. När jag satt där med min nya Mac räknade jag med minst lika snabb hjälp. Men det blev tvärt om och tvärstopp. Ingen automatisk hjälp. Ingen lämplig drivrutin hos Apple eller Xerox eller någon annanstans. Istället väldigt mycket krångel och svåra icke-användarvänliga instruktioner som bara ledde in i återvändsgränd efter återvändsgränd. Frustrerande och chockerande. Det här är ju Mac! Så ska det inte vara, det ska funka av sig själv. Det är därför jag är Appleentusiast. Ju! Till slut, efter flera timmar, jo, så fann jag att min skrivare Xerox Phaser 6100 skulle funka om jag installerade skrivardrivrutin för Samsung CLP-510. Snacka om ologiskt och PC:aktigt. En drivrutin för en helt annan skrivare är den enda som gör att min skrivare fungerar.
Det här var första gången, så jag har överseende, men händer det fler gånger att Applevärlden bråkar med mig så kommer min tro att vackla än mer, och då vet jag inte vad som kan hända.