Här är ett samtal mellan Laurie Anderson, Brian Eno och Nitin Sawhney om konsten att lyssna. Simon McBurney är samtalsledare.
The One Moment
25 NovEn ny video med OK Go är alltid värd att uppmärksamma. Jag har skrivit om dem tidigare. Denna grupp har gått från att vara ett ganska alldagligt, trevligt popband till att bli en videokonstgrupp. Musiken är lättglömd men bilderna de skapar stannar kvar.
I vår tid när snart allting kan fejkas digitalt arbetar OK Go med autencitetskonceptet. ”Detta har hänt på riktigt”. Det är uppfriskande nu när vi inte kan lita på någonting vi ser på skärmen. Gruppen arbetar med tidens utsträckning som de förlänger ut eller komprimerar men det som visas i bild är inte mer manipulerat än så. Deras senaste verk är inspelat på 4,2 sekunder. Ganska fantastiskt.
Is there life on Mars? Yes, it’s just landed here
13 Janhttps://www.youtube.com/watch?v=sW2HwE72FMk
I mellandagarna såg jag Labyrinth för första gången sedan den var ny. Jag minns att jag inte alls gillade den då och jag har undvikit den i alla år. Den var urtöntig. Men nu när jag såg den med dottern insåg jag att den var ganska bra, för vad den var, och musiken var också bra och passade in i berättelsen.
På söndagen kände jag ett hugg i magen och jag började gråta. Jag vet inte varför. Det kändes mycket konstigt. Sedan förberedde jag årets första lektion i engelska 7, som jag skulle ha på måndag morgon. Hur inleda efter ett långt jullov? Det mest aktuella och intressanta jag kunde komma på var Lazarusvideon. Tolka texten, bilderna, en bra talövning för att komma igång. Inte förrän tio minuter innan lektionen började fick jag höra om hans död. Hugget i magen och valet av just den här musiken till årets första lektion förklarades plötsligt.
Ingen artist har betytt lika mycket för mig som han. Många gubbar i min ålder och äldre har skrivit så de senaste dagarna. Jag känner mig väldigt ordinär. Att påstå att man kände något i magen när han lämnade jordelivet är förstås lite patetiskt, men så är det. Det patetiska är kanske att skriva det. Men tänk på han som twittrade på söndagen: ”If you’re ever sad, just remember the world is 4.543 billion years old and you somehow managed to exist at the same time as David Bowie”, han måste också ha känt någonting.
”Life on Mars” var den första låten jag såg och hörde, på en TV-apparat på Augustenborgsgatan 15D i Malmö, sensomaren 1974. Kanske var upplevelsen inte lika underlig för ett litet barn som jag att se den videon, som det var för en vuxen människa. Bilderna och sången stannade hos mig, i alla fall, men något annat om artisten, vad han hette eller vad för mer musik han gjort, visste jag inte på flera år.
Det var först med Let’s Dance 1983 som jag lärde mig mer om honom. Till en början kunde jag inte förstå att det var samma människa som skapat de två sångerna. ”Let’s Dance” blev signaturmelodi för en väldigt märklig sommar i Köpenhamn för mig. De röda skorna styrde mig undan farorna.
Tre år senare gjorde jag lumpen i Eksjö. På biblioteket lyssnade jag i ett par stora hörlurar för första gången på hela skivan Ziggy Stardust. De första tveksamma pukslagen på ”Five Years” som följs av ”Pushing through the market square, so many mothers crying…” drog in mig i hans värld, och där har jag blivit kvar sedan dess. Jag har inget nytt att säga, inga roliga anekdoter eller häftiga konsertminnen, bara att han var nummer ett och nu är han borta. En överraskande konstnär in i det sista.
Här är en intervju från 1999 eller 2000, där han delar med sig av en klarsynt vision av internet. Träige Jeremy Paxton försöker dämpa hans entusiasm och säger ”it’s just a tool”. Nej, inte alls. ”We’re on the cusp of something exhilarating and terrifying… [The Internet] is an alien life form… Is there life on Mars? Yes it’s just landed here.” Vid 6.12 börjar de prata internet. I början av intervjun diskuteras hur man uttalar hans namn. Han vet inte själv, säger han här. Länge var jag namnfundamentalist, men om Billy Idol (enligt Nile Rodgers i dokumentären Five Years) och Ricky Gervais (klipp här under) utalar ”fel” och artisten själv kommer med en tredje variant, så tänker jag inte fortsätta insistera.
En liten historia från en epostvän.
Ett favorithäng i New York var Strand Books. Här skriver han själv om livet som icke-rockstjärna i New York. Först publicerat i The New Yorker. På Strand köpte han säkert en eller annan av titlarna i denna lista på 100 favoritböcker.
Ett radioprogram från BBC från 1979 där han väljer favoritmusik, nytt och gammalt. Här är låtlistan.
Five years or seven days? Time is always too short.
No Such Thing As a Fish
9 DecDet är bara en enda podcast jag följer. Tydligen är den extra bra eller populär, för nyss utsågs den av iTunes till bästa nya podcast.
Det är faktagranskarna/samlarna bakom TV-programmet Qi som samtalar om intressanta företeelser av typen ”Visste ni att…?” Roliga fakta, animerade samtal. Trevligt, energiskt och bildande. Inga djupa diskussioner, kanske, men inget trams heller. Lyssna på Nu Such Thing As a Fish. Ofta roligare än Qi, tycker jag (men med en panel som den nedan blir det riktigt kul).
Månens rörelser
15 DecDe som denna höst och vinter läser Murakamis 1Q84 – och det är många världen över – har troligen som jag blivit mer uppmärksamma på månen. Den är en kontrollpunkt för verkligheten. Om man är osäker kan man titta på månen och därigenom avgöra i vilken verklighet man befinner sig. Igår kväll var jag osäker.
Jag gick nedför Bruksgatan och såg ett linjalrakt vågrätt streck av silver tvärs över himlen. Jag förstod inte hur det kunde vara. Det var inte ett flygplan. Det var som att det lyste ovanifrån på ett väldigt långt, platt moln. Ljuset blev starkare, och när jag gick på gatan såg jag månen stiga upp bakom vad jag nu förstod var en molnhorisont eller en molnmur. Månen steg väldigt fort, som en ballong och på mindre än en minut hade den kommit upp ovanför molnen. Den liknande en trasig fotboll, helt skev, men den lyste klart när den seglade upp över hustaken.
Vilken verklighet är detta?
Om jag haft en modern mobil kunde jag filmat förloppet, till och med i HD. Men min telefon funkar inte att ringa med ens för tillfället och jag får låna hustruns gamla. I dagens Metro fanns mängder med annonser för billiga telefonabbonemang med telefon inkluderad. Stora, dyra annonser från El-Giganten, Phonehouse, Telia och andra. Halva priset, värsta telefonen… Så billigt att det var svårt att tro att det var sant. Det var det inte heller. Jag råkade vara i närheten av El-Giganten i Ystad idag klockan två. Jag gick in och frågade om dagens erbjudanden, som skulle vara tillgängliga från klockan elva. Nä, de priserna gällde inte längre. Det var frågan om ett begränsat antal, och det antalet hade redan förverkats. Hur många det var gick inte att säga, om det var en eller hundra eller tusen. Ingen visste och det var heller inte viktigt. Efter tre timmar var erbjudandet ogiltigt. De stora annonserna lockade folk till butikerna och när lockpriserna inte gällde längre så var kunderna redan primade att handla och köpte då något annat. Så är tanken och det funkar för det mesta. Dock inte på mig.
The reemergence of the pixie princess of literature (and the concept of twee)
17 NovUpptäckte nyligen en väldigt trevlig nättidskrift som heter Flavorwire. Här är en artikel om en viss sorts författare som man gillar för det mesta, men som andra kan tycka illa om pga deras framtoning. Som så ofta på sistone talar jag om Miranda July och hennes likasinnade. På annan plats i tidskriften/bloggen/sajten Flavorwire finns fotnoter till varje avsnitt av Bored to Death. För den som verkligen inte vill missa några litterära, geografiska eller andra alluderingar i denna litterära komediserie så finkammar Flavorwire varje avsnitt och visar på mer eller mindre obskyra hänsyftningar Jonathan och de andra gör. Man kan känna sig duktig och säga, ”det visste jag redan” eller så kan man lära sig något nytt.
”The odd thing about this life is always that you spend half your time trying to get people to listen to you and the rest of the time trying to get them to leave you the fuck alone.”
24 OktTom Waits intervjuad i gårdagens The Guardian. Om internet:
”They have removed the struggle to find anything. And therefore there is no genuine sense of discovery. Struggle is the first thing we know getting along the birth canal, out in the world. It’s pretty basic. Book store owners and record store owners used to be oracles, in that way; you’d go in this dusty old place and they might point you toward something that would change your life. All that’s gone.”
How can a person (..) get paid for being brilliant?
12 OktSam Harris skriver i The Daily Beast om att det blir allt svårare för författare att kunna ta betalt för sina texter. Inga nyheter, men välformulerat och några tips har han som kanske även svenska skribenter kan använda.
Din upphovsrätt och Harlans
22 SepHarlan Ellison stämde James Cameron när första Terminatorfilmen var ny. Han tyckte att filmen lånat – snott! – för mycket av två manuskript han skrev till TV-serien Outer Limits. Ellison fick rätt – trots Camerons protester – och nämns numera i eftertexterna till filmen. Nu är en liknande historia under uppsegling. Andrew Nicol som bland annat skrev manus till The Truman Show, har gjort en film som heter In Time. Justin Timberlake har huvudrollen. Harlan Ellison anser – utan att ha sett filmen – att den stulit material från hans novell ”Repent Harlequin! Said the Ticktock Man”. Läs mer i Guardian och The Hollywood Reporter.
Harlan Ellison har varit en obstinat figur i sf-världen i över femtio år. Ofta har han rätt, ibland har han fel. Alltid är han underhållande. ”I sell my soul, but at the highest rate”, säger han i det här klippet.
Jag hade själv en upphovsrättslig tvist häromveckan, här på bloggen. I denna tvist var det jag som stod anklagad för olovligt användade av skyddat material. I juridisk mening hade jag fel, men jag vill tro att Harlan ändå hade stått på min sida. Vad tycker ni? Jag länkade till en artikel på Kristianstadsbladet som handlade om bokfestivalen i Kristianstad där jag ju var med. Jag är (fel)citerad i texten och med på bild. Denna bild på mig använde jag på bloggen för att illustrera artikeln och kanske locka någon att klicka vidare till tidningen. Eftersom de stavat fel till mitt namn mejlade jag journalisten Inga-Lill Bengtsson och bad henne rätta sitt misstag. Här följer nu ett utdrag ur min mejlkorrespondens med tidningen:
Jag tar bort bilden om det är ett problem för er. Jag ser det själv som ett citat av er artikel som jag länkar till och antagligen genererar lite extra trafik för er. Jag tar bort bilden och lägger ut det här mejlet istället.
Innan du bestämmer dig kan du väl fråga Sune Johannesson [[redaktör på kultursidan]] – om han har något att säga till om – och höra om jag kan få ha kvar bilden utan debitering ”1300:- plus moms”.
Så du har inte frågat honom, då? Visst är det stöld att ta bilder och använda dem i eget syfte. Det skulle jag aldrig göra. Jag är väl insatt i copyrightlagarna för både tryckt och digital publicering. I det här fallet använder jag en bild på mig själv för att referera till en artikel i er tidning. Jag använder den inte för något annat än att göra positiv reklam för Kristianstadsbladet och hänvisa till en sida där samma bild finns. Jag tjänar inga pengar på bilden, den används inte i annat kommersiellt syfte än att generera fler träffar för Kristianstadsbladets sajt. Jag tycker visst att det är en redaktionell fråga som tål att tas upp. Här är någon som använder en av våra bilder för att skapa mer trafik till oss. Får han göra det eller inte?
Stöld är det inte, Inga-Lill.
Det är intressant att du genom denna snabba mejlkonversation visar att det är viktigare för Kristianstadsbladet att tjafsa om en harmlös – nej positiv! – bildanvändning istället för att vara lika snabb med att korrigera faktafel i tidningen. I skrivande stund är mitt namn fortfarande felstavat.
Enklast för dig personligen är att plocka bort bilden och be Inga-Lill nummer 2 att ta bort mig ur artikeln. Kanske finns texten i papperstidningen idag, men den är ju förgänglig. Nätet är för evigt.
Det betyder att jag vill att du besvarar mina frågor, tar ställning till mina förslag och talar med någon på redaktionen som har lite högre blick än du.
Tack för ditt snabba svar. Alltid lika kul att höra av dig.
Om jag har bilden på min blogg eller inte är helt oviktigt för mig. Den här mejlkorrespondensen däremot är hundra gånger roligare och den kommer jag att skriva mycket mer om än de få raderna jag lade på rapporten från bokfestivalen.
När du kontaktar mig gör du det som representant för tidningen där du är anställd. Då får du väl visa lite respekt för dina läsare och de personer du (din tidning) skriver om (och vars namn du/din tidning fortfarande stavar fel till) och kommunicera med dessa personer och inte bara vara otrevlig och hota och ha dig. Jag tycker att mina argument är överlägsna. Kristianstadsbladet tjänar på att jag citerar bilden. Det är inte stöld, som jag ser det, men övertyga mig gärna om motsatsen. Hade jag tagit en bild ur er tidning och använt den i reklamsyfte för min firma så hade det varit stöld. Men här är det er tidning jag för fram och inget annat. Vem tjänar på att bilden finns på min blogg?
Ser fram emot ditt sakliga svar.
Har tagit del av mejlkonsversationen mellan dig och vår arkivmedarbetare IngaLilla Bengtsson. Dina mellanhavande angående felstavning får du ta med antingen nyhetschef Åsa Carlsson 044-18 55 61 eller den ”rätta” Inga-Lill Bengtsson.
För mig/oss handlar det bara om bilden. Att du utan tillstånd använder en bild som Kristianstadsbladet har copyright för är inget som vi tänker acceptera, precis som Inga-Lill gett besked om. Dina tankar om att detta skulle enbart vara positivt för oss och generera mer trafik till vår sida får du stå för själv. För oss är det enbart ett klart lagbrott enligt lagen om upphovsrätt.
Därför ber vi dig än en gång att ta bort bilden från din sida, i annat fall tolkar vi det som att du vill köpa publiceringsrätten och skickar faktura på 1300 kr plus moms.
MVH
Jag försökte kontakta ”rätt” Inga-Lill Bengtsson, men det finns inga kontaktuppgifter på er tidnings hemsida, inte som jag kunde hitta i alla fall, så jag chansade på namn@kristianstadsbladet.se. Har du ”rätt Inga-Lill Bengtsson”s e-post får du gärna skicka hit den. Återigen måste jag säga att det känns knepigt att detta med bilden är viktigare för er tidning än att publicera rätt uppgifter.
Om ni vill att jag tar bort bilden, så är det klart att jag gör det, men det bemötande jag får är minst sagt förbryllande för mig. Jag har inte gjort något fel och den välvilja jag kände och ville sprida för er tidning är ju helt borta nu. Att låta bilden stå kvar hade inte kostat er någonting, tvärt om. Jag tar bort bilden i kväll.
Den du ska söka är ingalill.bengtsson@kristianstadsbladet.se eller sök henne genom växeln 044-18 55 00.
Vill bara kommentera att du inte förstår att vi tycker det är viktigt att våra bilder används på rätt sätt. Du skriver att du inte gjort något fel vilket är din egen tolkning, upphovsrätten säger något helt annat. Det du har gjort är helt klart att beteckna som bildstöld. Att du sedan inte gjort detta för egen vinning utan tvärtom publicerat bilden av välvilja mot oss har inget med saken att göra. De lagar och regler som finns vad gäller bildanvändning måste följas.
Med detta så avslutar vi ärendet, givetvis förutsatt att du tar bort bilden från din blogg.
Den där allsången…
15 AugHär är ett klipp från den tidigare omnämnda Allsång i Slottsskogen med Prince. Ni får köra det i helskärmsläge om ni ska se något. Konstigt bildformat. Klippet där Kanye West hoppar upp på scenen har tagits bort, som ni kan se, och detta klipp kommer snart också att försvinna. Prince är väldigt duktig på att släcka oauktoriserade filmer på youtube och annorstädes.
Här är förresten en bra intervju från juni i år. The Guardian, förstås.
Idoru äntligen verklighet
3 JulI dagens DN läser jag att världens största poporkester (till medlemsantalet), AKB48, avslöjats med att ha en digital medlem som inte finns IRL. Det är en idé som finns i många varianter i science fiction-litteraturen. I William Gibsons Idoru är idén om en ”syntetisk” popstjärna central. Och nu är den alltså inte SF längre. Kul och oroande på samma gång. Nyheten stod att läsa redan för två veckor sedan i utländsk media, men jag och DN är lite långsamma. Här är en hälsning från Aimi Eguchi som alltså bara existerar i cyberrymden.
Interaktivitet är ett ledord för Miranda; här får hon prova på sin egen metod
21 JunI morse tittade jag på Miranda July när hon svarade på mer eller mindre begåvade frågor på Facebook. Ni kan också titta här, även om ni inte är Facebookare. Nu hittade jag en ny artikel i New York Magazine där en skribent utsätter Miranda July för hennes eget sätt att interagera med sin publik. Ganska roligt experiment, tycker jag. Skribenten är inte någon fan av Miranda, han har till och med skrivit en (mild) hatsång mot henne. Men hon tar hans låt och gör den till sin. Bra jobbat.
Nytt från Miranda July
18 JunNy film som författare, regissör, skådespelare: The Future. ”Forty is basically fifty… I’ve been gearing up to do something really incredible for the last fifteen years.” Här en förhandsrecension. Filmen går upp på amerikanska biografer den 29 juli. Till Sverige kanske till Stockholms filmfestival?
Frågestund på Facebook. Välfylld egen hemsida, välfylld The Future-sida… Ett tag undrade jag var hon blivit av efter No One Belongs Here More Than You. Men det var inte Miranda July som höll en låg profil, det var jag som inte tittade på rätt ställe. Hösten tillhör henne.
Nu även på Facebook
24 MajNu finns antikvariatet på Facebook. Blogg och FB samverkar och skaffar massor med kunder. Det är så det funkar, va?
Titta på Paul Auster intervjuad på bibblan i Malmö
12 MajHär kan ni titta på en inspelning från Paul Austers estradintervju på Malmö Stadsbibliotek igår. Ljusets kalender, som biblioteksrummet heter, var fullsmockat, över 600 personer i publiken. Själva intervjun gav inte så mycket tycker jag, men det är ju alltid kul att titta på en kändis.
Här några ord från Sydsvenskan om evenemanget. Som en recension av en intervju. Intressant genre.
Jerry Seinfeld går ut på nätet
10 MajNew York Times berättar om Jerry Seinfelds nya nätprojekt. Verkar välgenomtänkt och kul, tycker jag. Titta själv på JerrySeinfeld.com.
The Guardian är inte lika imponerade.
Åh, radio
9 AprJag har lyssnat på mycket radio i mitt liv. Jag försöker fortfarande göra det, men det blir allt svårare. P1 är bra ibland, Klingan, Wermelin, Felicia följer jag. Men sedan är det inte mycket mer. Var finns den intelligenta skvalradion? Smart snack, trevlig musik? Inte på svensk radio, i alla fall. Men vi har ju internet och där finns allt. Som BBC. Radio 4, till exempel. I skrivande stund lyssnar jag på Loose Ends med Peter Curran. Inte skrän och idiotier á la Morgonpasset. Men inte dammigt heller. Kul, snabbt, intressant. Lyssna på Radio 4 här.
Med rädsla och nostalgi kommer man ingenstans
4 AprJag har spridit affischer för bokmässan. Nästan alla tycker att det är något de vill göra reklam för, bibliotek, affärer, kaféer. Det är nog bara ett ställe som inte vill sätta upp affischen. Ystad bokhandel. Det är ju komiskt. Stadens enda nybokhandel vill inte göra reklam för stadens största bokevenemang. Personalen var nog positiv, men de hade fått instruktioner av butikschefen, Kerstin Rydholm, att inte medverka till informationsspridande om Antikvarisk bokmässa på Klostret i Ystad 15-16 april. Är det inte märkligt? Särskilt i år när mässan har en hel avdelning för nya böcker och en livs levande författare inviger mässan. Med lite – bara lite – positivt tänkande hade man kunnat använda evenemanget för att sälja fler böcker själv. Hylinger i skylten, Thorén & Lindskogs tyska böcker, inte vet jag, men möjligheten fanns. Men ser man en antikvarisk bokmässa som ett hot så måste man vara trängd, rädd och längta tillbaka till den fördigitala åldern. Ystad bokhandel har fö inte ens en egen hemsida.
Läsvanorna förändras. Bokköpsvanorna förändras. Allting förändras med de digitala distributionskanalerna. Inga nyheter där. Hur ska en bokhandlare med väldigt många böcker av papper hantera förändringarna? Jag har en massa bra idéer, men jag orkar inte beskriva dem här. De senaste veckorna har jag tipsat om två artiklar som diskuterar bokhandelns plats i framtiden. Här är en tredje, ganska pessimistisk men – enligt min mening – klarsynt, av Rick Gekoski på hans blogg på The Guardian. De följande kommentarerna är också intressanta. Läs, läs om ni vill fundera mer på bokhandelns framtid. En sak som Gekoski tar upp, som jag tänkt mycket på, är loppisarnas påverkan på den antikvariska bokbranschen. Det är svårt att konkurrera med någon som får sitt lager gratis och har gratis arbetskraft. I England stänger antikvariaten på löpande band, men Oxfam och deras boklådor frodas och öppnar nytt hela tiden på inte så dåliga lägen. Givetvis har de inte samma kunskap som en antikvariatsägare (oftast inte) men de har många böcker som ibland är sorterade i bokstavs- och ämnesordning. För den som bara söker något intressant att läsa är loppisen ett bra ställe att leta.
Det kan vara en bra plats för antikvariatsgubben också, det kan jag erkänna. När jag började gjorde jag regelbundna rundor många gånger i veckan på Myrorna, Emmaus et al i Malmö. Alltid hittade man något.
Jag har ofta undrat hur de här jättarna har råd att betala hyra för sina stora lokaler. Både Myrorna och Emmaus i Malmö har lokaler som är större än tusen kvadrat. Det kan inte vara gratis. Här i Ystad flyttar Öppna Hjärtat in i gamla Lekpalatsets stora lokaler, granne med Willys. Loppisar har en högre omsättning än vad man kan tro och – som sagt – med gratis lager och personal är det lätt att göra vinst. Men så är det. Jag handlar gärna på loppis, jag tycker att det är bra att de finns. Sedan har jag inte kommit tillrätta med hur de stora bedriver sin affärsverksamhet. Myrorna är ett affärsdrivande organisation med VD. Jag kan tycka att en affärsdrivande organisation ska stå för sina egna kostnader och inte använda arbetsmarknadspolitiska åtgärder som en del av sin affärsidé, när man nästan bara har ”bidragsanställda”. Här är en liten artikel om det. Hittar inte så mycket om det på nätet, men både Emmaus och Myrorna använder personal som man får olika sorters bidrag för att anställa. Är det bra eller dåligt? Vet inte. Både och. Det är inte bara bra, i alla fall.
En olycklig sak med loppisar och böcker är att de nästan alltid går på en boks utseende när de bedömer den. Lite äldre böcker i mjukband tar de inte emot eller slänger, glansiga böcker med skyddsomslag tar de emot. Det gör att exempelvis svensk lyrik från 30-talet och framåt hamnar i ”Brännbart” eftersom de för det otränade ögat ser värdelösa ut. Gunnar Ekelöf, Erik Lindegren, Werner Aspenström i soporna på grund av fel utseende. För att inte tala om gamla sköna Simenondeckare, de slängs säkert av många loppissorterare eftersom de ser fel ut. Men Bra Böckers lockböcker från 70-talet, de ser ”fina” ut, så de står i tjogtals dubbletter i hyllorna.
Är framtiden att det inte finns något vinstdrivande antikvariat med butik utan bara antikvariat med stora lager, långt ute på landet och loppmarknader med butiker i stan som använder systemet smartare? Kanske. Jag tror att det bara är en tidsfråga innan det traditionella antikvariatet hamnar på Skansen, eller Kulturen. Så här såg det ut förr i tiden. Man gick till en affär för att köpa pappersböcker. Jag skulle iof gärna driva det antikvariatet. Om du läser det här, Anki Dahlin (chef på Kulturen), så vet du att jag är intresserad.
Det gäller att hitta nya vägar och inte gnälla för mycket på den tid man lever i. Gör något istället för att klaga. New Yorks mest udda videobutik, Kim’s Video, fick svikande publikunderlag i och med bredbandets intåg. Alla älskade butiken, men alltför få hyrde några filmer. Man laddade hem eller tittade på streamat. Mr Kim hade inte råd att ha kvar sin butik, men han ville gärna att samlingen skulle bevaras, så han erbjöd att skänka hela samlingen gratis till den som kunde ta hand om den. Då härskande hans kunder till (de som övergivit honom till förmån för billiga eller gratis nätnedladdningar). De ville att han skulle fortsätta med uthyrningen. Så dags, sa han, var var ni när jag behövde er? Om lika många som nu klagar på att jag lägger ner hade hyrt hos mig hade jag aldrig behövt stänga.
Till slut fanns det bara ett enda seriöst bud på att få överta samlingen. Det kom inte från New York, inte ens från USA, utan från en jordskalvsdrabbad stad som heter Salemi och ligger på Sicilien. Genom lyckliga omständigheter hade nyheten om Kim’s Video nått hela vägen till Italien och Oliviero Toscani, som nyligen blivit ”director of creativity” i staden.
“Salemi is the future, New York is the past. That’s why Kim’s is coming here”, säger Toscani. Precis. Det är visioner vi behöver, inte gnäll om hur bra det var förr i tiden. Jag hatar ”förr i tiden”.
Läs hela historien i New York Times.
Och köp Toscanis bok Reklamen: Det flinande liket av mig, här.
Tillägg elva år senare: Kim’s Video är tillbaka i New York. Vilken historia!
When you download an e-book, it is worth stopping to consider what you are choosing, why, and what your choice means. If enough people stop taking their business to bookstores, bookstores—all bookstores—will close. And that, in turn, will threaten a set of values that has been with us for as long as we have had books.
14 MarNicole Krauss skriver om bokhandelsdöden här. I en artikel som kommer i papperstidningen först den 24 mars.
Neil Gaiman och fildelningen
15 FebNeil Gaiman – alltid i framkant – berättar här om sina tankar kring piratkopierade böcker. Han har inget emot dem.
Det här är jag när jag klappar mig själv på axeln
24 JanVisst var det en bra artikel i Financial Times om konstförfalskaren Mark Landis? Jag fick t o m en kommentar om att det var en bra länk, och det har väl aldrig hänt tidigare. När jag läste artikeln tänkte jag att det var en text av den sort man kan hitta genom Arts & Letters Daily. Därför mejlade jag deras managing editor, Tran Huu Dung. Och ser man på, idag är artikeln med i listan på sajten. Precis när jag upptäckt Arts & Letters Daily, för drygt tio år sedan, blev det lite av en sport för mig att tipsa om bra artiklar. En kom med och jag fick ett mejl av Denis Dutton.Och nu hände det igen.
Det är klart att de som jobbar med Arts & Letters Daily hade hittat artikeln om Mark Landis utan min hjälp. Financial Times är en av de tidningar de regelbundet länkar till. Tran Huu Dung har kanske inte ens läst mitt mejl. Men ändå. Det känns bra att de har samma känsla som jag, även om risken finns att det inte är min förtjänst att artikeln lyfts fram.
Automatiska nyheter
14 JanNu är det snart verklighet: Maskinen, den artificiella intelligensen är nu tillräckligt ”smart” för att kunna skriva och rapportera nyheter utan inblandning från mänskligt intellekt. Särskilt sportnyheter kan genom matematiska formler rapporteras av dataprogram som bara har resultat och bilder att arbeta med. Det finns redan automatiska sportbloggar från collegesport i USA som skrivs på det här viset. Guardian skriver mer här.
Det forskas också på TV-shower med virtuella programledare. Målet är enligt en utvecklare, som pratar i klippet nedan …having a system that actually pays attention to itself. Snart är det bara att göra några inställningar i WordPress så skriver den här bloggen sig helt automatiskt.
Vanity googling
11 JanHär är en text från Sydsvenskan 2003 som handlar om var man kan hitta världsmusik i Malmö. Det var i fördatorisk tid, nästan. Före Spotify, i alla fall. Ja, det är jag som har skrivit den. Undrar varför det bara är den som finns i Sydsvenskans digitala arkiv av de artiklar som jag skrev för tidningen åren kring millennieskiftet.
Xerox=Samsung? Inte Applestandard
13 DecJag skaffade ny (begagnad) dator för en tid sedan. Jag har alltid varit Applefrälst och har svårt att se att jag skulle lämna den kyrkan i första taget. Men tron fick sig en liten knäck när jag skulle skriva ut något på min gamla skrivare, en Xerox Phaser 6100. Jag tänkte att datorn med sitt nya, fina operativsystem, Snow Leopard, antingen redan skulle ha rätt drivrutin eller, snabbt hämta drivrutin från nätet. Det var nämligen så att i somras fick min misstro mot Microsoft sig en liknande knäck, när jag via dotterns bärbara PC skulle försöka skriva ut något på samma skrivare. Jag förberedde mig på timmar av svett och frustration när jag letade drivrutiner och hjälpprogram för att kunna skriva ut på Phasern. Men döm av min förvåning när datorn i samma ögonblick jag kopplade in skrivaren frågade om den skulle hämta lämplig drivrutin och sedan gjorde det på några få ögonblick. Helt friktionsfritt. När jag satt där med min nya Mac räknade jag med minst lika snabb hjälp. Men det blev tvärt om och tvärstopp. Ingen automatisk hjälp. Ingen lämplig drivrutin hos Apple eller Xerox eller någon annanstans. Istället väldigt mycket krångel och svåra icke-användarvänliga instruktioner som bara ledde in i återvändsgränd efter återvändsgränd. Frustrerande och chockerande. Det här är ju Mac! Så ska det inte vara, det ska funka av sig själv. Det är därför jag är Appleentusiast. Ju! Till slut, efter flera timmar, jo, så fann jag att min skrivare Xerox Phaser 6100 skulle funka om jag installerade skrivardrivrutin för Samsung CLP-510. Snacka om ologiskt och PC:aktigt. En drivrutin för en helt annan skrivare är den enda som gör att min skrivare fungerar.
Det här var första gången, så jag har överseende, men händer det fler gånger att Applevärlden bråkar med mig så kommer min tro att vackla än mer, och då vet jag inte vad som kan hända.

