Här är en helsida från söndagens Dagens Nyheter som jag fotograferat av. Den är inte med i nätupplagan. Mellan kvinnan närmast kameran till vänster och en bar fot syns ett par svarta strumpor. Det är mina fötter som fyller ut dessa strumpor.
Här är en ny intervju med Siberry från The Times.
Här en recension av en salongsspelning i London i The Globe and Mail
Och här ytterligare en recension av en annan salongsspelning från The Scotsman.
En dag kom ett mejl från en främling. Han undrade om jag var intresserad av att gå på konsert med Jane Siberry. Han hade läst mitt inlägg om Kanada på denna blogg. Där berättar jag om min stora uppskttning av den kanadensiska artisten Jane Siberry. Klart att jag ville gå på konsert med henne. Hon har tillhört mina favoriter i över tjugo år. Hon är bra på så många sätt, men ett är att hon ständigt lyckas förvåna mig. Ibland blir jag irriterad över vad jag hör, ibland är hennes musik nära nog olyssningsbar för mig, men ibland är den helt fantastisk. Det är skönt med en artist som vågar vara på väg hela tiden, som inte står still. Det är så lätt att stanna, slå sig till ro, göra samma sak och inte utmana sig själv, sådan är inte Jane Siberry, eller Issa, som hon ibland kallar sig. Hon är på väg rent fysiskt också. Hon har gjort sig av med nästan alla sina ägodelar och hon genomför en världsturné där hon spelar på extremt små spelställen, ibland hemma i folk vardagsrum, eller på kvällstomma kontor. Hon har spelat så i Australien och Storbritannien. Främlingen var arrangör för två av dessa så kallade salongsspelningar i Stockholm. Han undrade om jag ville komma på en av dem. Det lät väldigt mystiskt. Skulle Jane Siberry, denna jätte i min värld, spela för 20 personer i ett vardagsrum? Jag kollade på nätet. Det verkade vara sant, så jag sa ja. Jag kunde inte riktigt tro att det var verkligt. Jag betalade biljetten, men förberedde mig på att det var en bluff eller att det skulle bli inställt eller att jag missförstått alltihop.
Av och till har Jane Siberry betytt väldigt mycket för mig. Hon är bra att ta till vid tillfällen av starka känslor, från Sense of Wonder till Sense of Loss, eller varför inte Sense of Grief? Bäst tycker jag att skivan The Speckless Sky är. Många av hennes hardcorefans verkar hålla med mig. Men det finns låtar genom hela hennes produktion som drabbat mig väldigt hårt och som fortfarande kan ge mig tårar i ögonen eller ilningar i magen. ”See the Child”, ”The Life is the Red Wagon”, ”The Walking (and Constantly)”, ”Love is Everything”, ”Bound by the Beauty”… Det är inte svårt att hitta en handfull låtar som verkligen, verkligen berör, på ett sätt som få artister kan. Samtidigt som annan musik hon gjort berör mig som en rostig fil mot mina nervtrådar.
I helgen var tiden inne för den första salongen. Jag tog flyget till Stockholm på fredagens förmiddag. Tunnelbana till Mälarhöjden. En lägenhet i Hägersten. Det var sant. Jane Siberry var verkligen här i denna nybyggda lägenhet med Mälarutsikt. Sammanlagt var vi färre än trettio personer. Scenen var en liten plätt bredvid TV:n. Om jag sträckte ut fötterna kunde jag röra vid henne. Närmare än så är det svårt att komma.
En konsert av denna sort ställer stora krav, inte bara på artisten. Som sagt, Jane Siberry utmanar sig själv hela tiden och en turné som denna är en mäktig utmaning. Lokalen är inte gjord för musikaliska framträdanden, den tillhör inte artisten på samma sätt som en vanlig konsertlokal. Hon måste erövra den och göra den till sin tillsammans med publiken. Det är ett grupparbete. Artisten är guiden, publiken måste följa. Artisten måste kunna hantera en mängd nya utmaningar samtdigt som hon slipper andra. Till exempel berättade Jane Siberry under kvällen att hon hatade att spela på ställen som serverade alkohol, där servitörerna skrek högre än publiken och där det inte fanns någon energi i rummet för musiken. Att man inte vill spela på sådana platser förstår jag. Bättre ett rum med människor som verkligen vill lyssna. Alla i publiken denna kväll i Hägersten ville lyssna, alla utom en, i alla fall, en man som kände sig tvingad att gå mitt i spelningen. Vilket jävla sätt, ärligt talat. En speciell kväll, en stund på jorden som kräver full koncentration och som i utbyte ger en stor upplevelse. Nä, ”I’ve got to go”… Och så fumla med dörren och fåna sig. Dåligt, dåligt. För vissa i publiken var detta kanske bara början på en vanlig fredagsfest hemma hos kompisarna. Det flesta som var där hade ingen speciell relation till Jane Siberry. Jag är själaglad att jag blev inbjuden, men hur bra kvällens konsert än var – och den var bra – så kände jag att det faktum att de flesta inte var där för den specifika artistens skulle utan för att det var en happening, drog ner energin en aning. Men vi som var där för musiken föll i trans, alla på våra egna vis. Jag rör mig inte, stirrar som ett fån, vill inte missa någonting. En annan afficionado var mer utagerande, sjöng med, fyllde i ord i artistens monologer, skrattade högt ibland och grät ibland. Så kan man också göra. Här är ett klipp från en utomhussalong i Nya Zeeland med kanske kvällens bästa låt. Den platsar absolut på min lista över Siberrys bästa. ”Then We Heard a Shout”. Hör vilken röst, vilken kontroll, vilken närvaro. Visst märks magin till och med i ett youtubeklipp?
Konserten bestod inte bara av musik. Det var mycket prat också, dels berättande som närmade sig teater, dels samtal, åsikter och associationer som dök upp under framträdandets gång. Det var kanske lite för mycket prat för min smak. Musik av den här kalibern behöver inte förklaras. Artisten hade ett budskap, ett som jag – om jag förstod det rätt – skriver under på helt och hållet. Men ändå, musik är mer än budskap. Jane Siberrys musik säger mig helt andra saker (också) än det hon vill förmedla.
Efteråt minglade hon med publiken en stund och tog emot vår djupa och ärliga uppskattning. Alla var verkligen djupt rörda. Jag sa något om att hennes musik förflyttade mig till andra världar – töntigt, men jag hade inte förberett något bättre, och vad ska man säga in the presence of greatness? Jag sa också att ”Vladimir Vladimir” betytt mycket för mig och då uppenbarade sig en liten rynka vid hennes näsrot. Hon verkade inte riktigt gilla vad jag sa. Varken om ”andra världar” eller ”Vladimir Vladimir”. ”Yes, I could see you forming pictures inside your head”, sa hon. Det var snällt sagt till någon som suttit och blängt intensivt med sur min när hon sjungit och spelat vacker musik i nästan två timmar.
En man som lyssnat mer på Siberry än jag frågade henne om ett ackord hon spelade på en konsert 1990 i New York i låten ”Bound by the Beauty”. Hon kunde inte minnas just den spelningen.
Nästa kväll spelade hon i en annan lokal i en annan del av Stockholm och på söndagen på ytterligare ett ställe. Sedan vidare till nya platser. Finland, Norge, Polen och vidare. Resan fortsätter. Min gick hem till Ystad med nattbuss.
Vilken grej Jane Siberry i Hägersten. Jag fattar det fortfarande inte.
Jag trodde att det i sommar skulle bli en stor samlingsutställning med i stort sett allt Caravaggio målat för att ”fira” fyrahundraårsjubileet av hans död. I dagens Sydsvenskan skriver Lars-Håkan Svensson om en utställning på Quirinalen som inte är fullständig och inte ens lika stor som Caravaggio Bacon på Galleria Borghese i höstas. Men den är säkert bra ändå. Har ni vägarna förbi Rom får ni inte missa möjligheten att förtrollas av Caravaggios fantastiska penseldrag. Läs mer om honom och den nämnda höstutställningen här på bloggen.
Jag startade den här bloggen för att sprida information om mitt antikvariat IRL. Jag vet inte hur bra jag lyckats med det, men en ny kund har jag i alla fall fått tack vare bloggen. Kvinnan bakom den här trevliga bokbloggen besökte mig på bokmässan, handlade två böcker och berättade att hon fick information om mässan via denna sida. Så det lönar sig att skriva blogg. Jag fortsätter ett tag till.
Hela vägen från Holland kom flera bokhandlare för att fynda på mässan och samtidigt göra en antikvariatsrunda i Sverige. Av dem var Ton Kok den störste. Hans pappa startade antikvariatet 1945. Nu ligger butiken i ett tidigare varuhus. Fem våningar böcker. Förutom böckerna i butiken finns förstås ett lager. På nätet har man drygt 70 000 titlar. Har man samlat sedan 1945 så blir det en del. Ändå tycker herr Kok fortfarande att det är roligt att leta böcker. Han åker på inköpsresor runt hela världen. Han var inne och tittade i min stökiga affär också. Han köpte inget men lyckades rota fram en bok om den holländske arkitekten Gerrit Rietveld som låg djupt begravd långt inne i ett mörkt hörn. Mycket skickligt hittat. Jag blev glad när han sa att jag satt ett bra pris på den. Ett par tusen tar jag för den, vilket känns lite dyrt, men han sa att han skulle köpt den om han inte redan hade ett par stycken av den hemma i Amsterdam.
De flesta handlarna åt middag tillsammans på kvällen. Jag satt mitt emot herr och fru Kok. Jag tänkte att om han reser så mycket så har han kanske besökt Larry McMurtrys antikvariat, Booked Up i Texas, där det finns 400 000 böcker. Men han hade inte ens hört talas om Larry McMurtry, vilket på ett sätt var skönt att höra. Till och med någon som varit i branschen i hela sitt liv kan ha en och annan kunskapslucka. Efter middagen drog herr och fru Kok vidare till Finland för fortsatt bokjakt. Hoppas att han kommer tillbaka till Ystad nästa år.
En annan holländsk handlare köpte en bok och karta över Simrishamn av mig. Den hade jag fått från en tidigare hyresgäst på Stora Västergatan 37, där jag hade butiken innan jag flyttade till Bruksgatan 30. Gregers Antikvariat sålde på mässan en fin bok om den ryske konstnären Kazimir Malevitsj. Nu var det så att jag visste att min före detta granne, han jag fick Simrishamnskartan av, var mycket intresserad av Malevitsj så när vår gemensamme bekant, ägaren till husen på både Bruksgatan och Stora Västergatan kom förbi på mässan så berättade jag om Malevitsjboken och den fd grannens intresse. Fastighetsägaren ringde upp honom direkt och förhörde sig om boken skulle inköpas. Det skulle den. Bokflödet är en enda långa kedja. Varje enskild volym hänger ihop med alla andra böcker. Det kan vara ett enklare eller svårare kopplingsschema, men det finns för alla böcker, det finns.
Bokmässan på Klostret i Ystad blev lyckad i år igen. Fler besökare än förra året och alla verkar nöjda. Själv hade jag svårt att hitta några omistliga böcker till min egen samling. Det blev som förra året att jag bara handlade av Pierre Dethorey. Först köpte jag Horace Goldins självbiografi, It’s fun to be fooled. Goldin var trollkonstnär i början på nittonhundratalet. Han lär ha varit uppfinnaren till tricket med den itusågade damen. Får se om han berättar om det i boken. Den andra boken jag köpte heter, Elisabit och är ritad av HA Rey och skriven av Margaret Rey, förmodar jag, även om det inte står på omslaget. De är mest kända för Nicke Nyfiken. Elisabit heter en köttätande växt som bara växer och växer. Hon hämtas från djungeln av en botanist som heter doktor Kvist ungefär som Nicke Nyfiken kidnappas av Mannen i den Gula hatten. Boken är betydligt brutalare än Nicke Nyfiken. Elisabit äter nästan upp en tjuv och attackerar en hund. Jag förstår att den inte kommer i nya upplagor så som Reys andra böcker gör, om Nicke, Kringel och Pricken.
Mer rapportering från mässan med bilder senare i veckan. Här är Ystads Allehandas föredömliga rapportering som publicerades i papperstidningen redan på lördagen.
I helgen har jag tejpat markeringar i golvet på klosterkyrkan inför den antikvariska bokmässan 23-24 april. Markeringar för monterplatserna för alla säljare och utställare som kommer och visar sina böcker från sju sekel. Det blir stor bokfest och festen inleds redan på torsdagen på biblioteket då Styrbjörn Öhman håller föredrag om boksamlande.
Ny bil (Volvo 945 91:a), vårsol och ny musik i kassettbandspelaren.
Jag var i Malmö för att hämta broschyrer eller foldrar – jag kan inte bestämma mig om jag ska gå med på att folder är mer korrekt än broschyr – till föreningen Antikvariaten på Österlen. Jag var också på IKEA för att leta skruvar till bokhyllor. Jag har tidigare berättat om att ett av skälen till den mycket försenade öppningen av mitt antikvariat beror på bristen på hyllor. När jag skrev det fick jag omedelbart erbjudande om hyllor till skänks, vilket jag tacksamt tog emot. Senare hittade jag två Billyhyllor på loppis nästan gratis. Men problemet var att de var nedmonterade och skruvarna var borta. Det enklaste och billyaste var, tänkte jag, att köpa eller tigga andra IKEA-prylar med samma sorts skruvar och använda dem. Men jag har letat i några veckor nu och inte lyckats skrapa ihop så många som jag behöver. När jag ändå var i Malmö tänkte jag krypa till korset och köpa de skruvar jag behövde på IKEA, så kunde antikvariatet kanske se någorlunda vettigt ut till nästa vecka när det är den stora antikvariska bokmässan på Klostret i Ystad och jag kanske får besök.
I förra veckan behövde jag hyllhållare till några Ivarhyllor. Då gick jag till ByggMax i Ystad och fick kapat ett gängjärn i rätt diameter. Det var bra service, som inte kostade extra.
Men det går inte att slå IKEA. På avdelningen för reklammation och återköp finns en hel vägg med alla upptänkliga skruvar som någonsin använts för att ge ett platt paket mer volym. Man letar rätt på vad man behöver och betalar sedan till en insamlingsbössa för Världens barn. Jag hittade en näve Ivarhållare, men inte de där skruvarna, så jag frågade i disken. Efter en stunds rotande i en låda där bakom kunde expediten ge mig rätt skruv. ”Tolv stycken, tack”, sa jag. När jag fått mina skruvar ville jag betala. ”Lägg i bössan”, sa expediten. ”Jag har ingen växel”, sa jag. ”Ta det nästa gång”, sa han. IKEA har den bästa servicen till det lägsta priset. Man blir glad av att komma dit, men det känns ändå obehagligt. Jag är väl en sån som försöker se det negativa i allting, men hur kan de alltid vara billigast och trevligast?
Hursomhelst, såna tankar slår man snabbt ur hågen. Skruva upp ljudet i bilen, Sambassadeur på full patte och sedan hem och skruva hyllor i Ystad.
Dagen före Vasaloppet, blå himmel. När det är så fint väder brukar jag inleda torgsäsongen just denna dag. Fast inte i år, boksläpet är ännu inte laddat med nya böcker. Jag är i butiken istället 11-14. Vi ses där, hoppas jag. Vi siktar på torgpremiär lördagen den 27 mars.
Idag öppnade jag äntligen antikvariatet i den nya lokalen på Bruksgatan 30 i Ystad. Ganska många besökare trots att jag var lite hemlig och inte hade några speciella skyltar ute på gatan.
Sorteringen är ännu inte klar, det saknas ett antal bokhyllor och många böcker ligger ännu i sina bananlådor. Det kommer att bli snyggt till slut, men det tar tid och jag har en del annat att tänka på i vår. Så, jag kan inte säga när jag öppnar på riktigt. Om en månad, kanske. I påsktider… Till de som frågade efter John Irving idag kan jag säga att jag hittade hans böcker rätt kvickt. Jag har de flesta, även hans senaste, den som heter Tills jag finner dig. Jag har lagt undan dem.
Idag har jag varit på antikvariatet större delen av dagen och sorterat böcker. Det tar tid, kan jag säga. Om det bara var de böcker som stod i förra lokalen så vore det hanterligt, men nu har jag ett antal tusen böcker som jag köpte i somras som jag ännu inte prisat.
Jag skjuter upp nyöppningen ytterligare en vecka till lördagen den 27 februari klockan 11.00.
Jag tömmer bokbananlådor och sorterar böcker i min nya lokal. Arbetet går framåt, men långsammare än jag trott. Och det sliter hårdare. Sprickor i händerna och den gamla kroniska inflammationen av hälsenefästet gör sig påmind på ett okamratligt vis. Vidare saknar jag ett antal bokhyllor och jag har över tvåtusen böcker jag inte prisat. Kontentan av dessa undanflykter är att jag skjuter på öppningen av antikvariatet i några veckor. Jag hinner inte bli klar till den 30/1. Det är ingen idé att slita och stressa för ett datum jag själv valt. Det får ta den tid det tar. Jag tror att jag siktar på lördagen den 20 februari istället. Om arbetet går bättre än väntat kan jag smygöppna veckan innan. Vi får se, men nu vet ni i alla fall att det inte blir invigning 30/1.
Jag har internet hemma, hurra. Det tog bara fem veckor. Jag är klar med flytten av antikvariatet, hurra. Jag har i alla fall flyttat från Stora Västergatan 37 och flyttat in på Bruksgatan 30, men de allra flesta böckerna står fortfarande i bananlådor. Det kommer att bli en kamp mot klockan att få upp allting på hyllorna i tid till nyöppningen den 30 januari. Det blir ovanligt hetsigt under årets första månad. Jag har andra deadlines att möta också.
Vid årsskiftet flyttar jag från Stora Västergatan 37. Den 30 januari öppnar jag i min nya lokal, på Bruksgatan 30.
I går var jag i kyrkan i Ystad och tittade på dottern som gick Lucia. Prästen berättade att julkrubban skulle invigas på kvällen och att han kanske skulle klä ut sig till tomte. En docka talade till barnen om vikten av att rädda planeten.
På kvällen var jag på KB i Malmö och tittade på Regina Spektor. En mycket bra konsert, precis som jag hoppats, men det var så väldigt mycket folk att upplevelsen inte blev optimal. På Handsome Family tidigare i höstas satt publiken vid bord och alla i lokalen hade perfekt ljud och bild. På Regina Spektor fick jag klämd bland andra svettiga konsertbesökare stå på tå för att skymta henne sitta vid sin Steinway. Det var så trångt att flera besökare svimmade och fick bäras bort. Vid ett tillfälle avbröt Regina sin sång för att påpeka för vakterna att någon svimmat framme vid scenen. Sedan delade hon ut allt vatten hon hade på scenen för att minimera svimningsanfallen.
Men själva framträdandet var som sagt mycket bra. Otroligt säker sång, skickliga musiker i en roliga sättning: Trummor, cello och fiol, med Regina på piano och någon gång elgitarr. I en låt spelade hon trumma med ena handen och piano med den andra, samtidigt som hon sjöng. Rena cirkustricket. Både musikaliskt och tematiskt liknar Regina Spektor Tori Amos. Det är mycket med religionen. Säkert hälften av Spektors låtar denna kväll har någon med religion att göra. Som inspirationskälla och tankeunderlag är religon och i detta fall kristendom inte fel. Som livsövertygelse är det mindre lyckat, enligt min åsikt. Jag undrar vad Reginas förhållande till religionen är. Så mycket vet jag inte om henne. Men jag kan konstatera att hon behandlar ämnet betydligt allvarligare och intressantare än prästen i kyrkan i Ystad. Jag tror varken barn eller vuxna vill ha den sortens flams i kyrkan. Det är en helig plats, vare sig man tror eller inte.
Ungefär så här såg det ut på KB igår. Detta klipp från Paris.
Min trogne bloggläsare minns kanske att jag var i London i våras och tittade på Rokia Traoré. Gårdagens konsert på KB sluter en konsertcirkel. Det började med att Rokia Traoré skulle spela i Malmö och jag köpte biljetter. Sedan ställde hon in och vi, hustrun och jag, bestämde oss för att minsann inte låta det stoppa oss från att se en konsert med Malis stolthet. Så vi åkte alltså till London och såg årets bästa konsert. När vi kom hem till hotellet sent på kvällen slog vi på TV:n. Där var ”Later with Jools”, det utmärkta live-musikprogrammet som även går på svenskt TV, kanal 8, tror jag. Just som vi slog på TV:n började Regina Spektor sjunga ”Blue Lips.” Vi skruvade upp ljudet så högt att grannarna vaknade och knackade på. Och nu har vi sett Regina Spektor, inte i London utan i Malmö. Hon ställde inte in, som tur var. Hur ska 2010 kunna toppa detta konsertår?
Nu i helgen 30/10-1/11, när det är mörkt på kvällarna, arrangeras Österlen lyser. Det lyser lite extra på mitt antikvariat också, fast Ystad egentligen inte tillhör Österlen. Jag har öppet på lördag och nog lite på söndagen också. På fredagen hoppas jag på torghandel i Simrishamn, om vädret tillåter och i så fall är butiken stängd.
I går var jag och dottern på Litteralund och tittade på Martin Widmark. Vi bokade biljetten i augusti, vi stod först i kön in i hörsalen, vi satte oss på första raden i mitten. Många barn ville ha autograf och författaren skrev tålmodigt till alla som ville ha. Ändå var det inte alls det tryck jag trodde/fruktade att det skulle vara. Jag var rädd att man skulle behöva stå i kö långt ut på torget för att ens få en skymt av författaren till LasseMajas detektivbyrå och serien om Nelly Rapp. Men det var ganska lugnt. Visst blev salen fylld till slut, men det var inte Beatleskänsla med skrikande fans som jag fantiserat om. Det är kanske för att Sverige är ett så litet land. Hur skulle det se ut om USA:s populäraste barnboksförfattare kom till ett motsvarande evenemang i USA? Poliseskort och kravallstaket.
Martin Widmark var mycket trevlig och berättade pedagogiskt och kul om sina böcker. Jag hade velat fråga varför biofilmen om LasseMaja inte var skriven av honom, men det har han kanske berättat tidigare.
Förutom att jag tycker ganska illa om lokalen, Stadshallen i Lund, så var Litteralund ett fint arrangemang. Bra författare och bra organiserat, vad jag kunde se. I vimlet såg jag bland andra Dan Abelin och Jesper Hall. De har inte hälsat på mig på torget i Simrishamn på flera år. Har de vänt Österlen ryggen?
Vilken skön stämning det var på KB i går. Bra publik, bra ljud, härligt band. Här är ”The Bottomless hole” som den framfördes igår. Snabbt upplagt klipp på youtube. The Handsome Family är höstens favorit hos mig.
Herta var med på min korta lista (se inlägg lite längre ner). Den här handlaren har känsla. Han har också två Herta Müller till salu, men de lär bli sålda i morgon.
Jag glömde en Nobelpriskandidat. Kanske är det dags för Afrika igen. I så fall tror jag på Ngũgĩ wa Thiong’o från Kenya, eller James Ngugi som han hette tidigare.
Out in the heather where the sun burns bright,
She swore she would love me the rest of her life.
But my hands they shook as the new bells chimed,
So at the last bell I showed her my knife.
Detta band borde vara givet på ett soundtrack till True Blood. På första säsongens musiklista är de inte med, men det går ju fler tåg. Allen Toussaint, Slim Harpo och Lucinda Williams, som är bland artisterna som ackompanjerar första säsongens blodsugande, är i och för sig inte dåliga, men de har sällan lika passande texter som The Handsome Family. Hundra kronor kostar en biljett på KB på fredag. Så prisvärd konsert har jag inte gått på sedan Klubb A-kassa i samma lokaler i mitten av nittiotalet.
Jag brukar gissa på Gerald Murnane som litteraturprisvinnare, så det kan jag göra i år också. Alice Munro och Herta Müller är på min korta lista, Pynchon och Antunes på den lite längre. Heja, heja.
Klungan spelar Det är vi som är hemgiften i Skåne i början på september. På deras myspacesida ser jag att de är digitala kompisar med Steven Wright. Ett kongenialt par, Wright+Klungan. Det är ju halva Klungan som gör Dafo på TV, mitt favoritprogram det senaste halvåret.
Jag var i Karlskrona i onsdags. På kvällen, efter en lång dag, lyssnade jag på radio i min mobiltelefon. Den enda kanal jag fick in var P2.
Plötsligt var Laurie Anderson där. Hon berättade och sjöng, spelade el-fiol och manipulerade sin röst. Hon höll på och höll på. Det tog aldrig slut. Drömde jag eller vad var det här för något? Laurie Anderson har varit en stor idol för mig ända sedan 1983, när jag fick Big Science i julklapp. Det är en av de skivor jag lyssnat allra mest på och den måste ha påverkat mig på en massa uppenbara och obegripliga sätt. Men det var ingen dröm, det var en konsert inspelad i Umeå, där Laurie Anderson spelade för några månader sedan. Lyssna på konserten här. Gör det, jag ber er, det blir inte bättre än så här. Tyvärr finns den bara tillgänglig fram till den 17 juli i SR:s 30-dagarsarkiv.
Jag såg henne spela på Falkonerteatret i Köpenhamn i början av nittiotalet. Det var bra, det var häftigt att se henne på riktigt. Men att ligga i mörkret i en stuga i Karlskrona och lyssna på hennes röst i hörlurar var en lika stor upplevelse. Kombinationen av överraskning och tillfälle, att jag hade möjlighet och nästan inget annat val än att ligga och lyssna koncentrerat i en och en halv timme, gjorde att konserten antog en sällsynt dimension som är svår att skapa medvetet. En konsert har man sett fram emot länge. Man vet ungefär vad som kommer att hända. I bästa fall blir man nöjd med upplevelsen, ofta blir man besviken. Konserten lever inte upp till förväntningarna. Men att få en perfekt konsert rakt in i öronen med en favoritartist, när man är som mest mottaglig och som minst förberedd, det är en sällsynt ynnest.
Vilken härlig skräll att Robin Söderling blev den förste att betvinga Rafael Nadal i Paris. På radion nämnde Mats Strandberg att detta var den största svenska tennisskrällen sedan Mats Wilander slog Ivan Lendl i Paris 1982. Det fick mig att undra vad Ivan Lendl gör nuförtiden. Det kan man läsa i denna, bara en vecka gamla, intervju i The Times.
Jag köpte mig en trombon härförleden. Varför? Rätt tillfälle uppenbarade sig och jag kunde inte säga nej. Det är ett vackert instrument. Nu står den i sin väska på antikvariatet. Trombon är ett populärt instrument i Ystad. Tre kunder har känt igen lådan och berättat och visat att de kan spela. En flicka i tioårsåldern blåste några toner, en kvinna som spelade i orkester testade trombonen och sa att den var fin men att det var ett litet missljud i den, som antagligen var lätt avhjälpt.
Onsdagen före påsk skulle jag egentligen kört till torget i Simrishamn men vädret var osäkert så jag stannade hemma. Vilken tur. Först ringde Skånska Dagbladet och frågade om de fick komma och göra en intervju. Reportern visade sig vara en gammal trombonist som till och med turnerat i USA med sitt instrument. Den lilla intervjun resulterade i den här texten och att jag hamnade på tidningens förstasida med stor bild. Sedan, när han gått, kom ett par trevliga kunder som både sålde och köpte bra böcker. ”Du har alla böcker jag letar efter”, sa den ene, som köpte Elsa Morante och Erik Andersson. Elsa Morantes storhet hade jag inte förstått om inte en av mina bästa kunder på torget berättat om henne för inte så långe sedan. Den andre kunden köpte en snygg Graham Greene och sålde mig några fina böcker.
På det hela en mycket trevlig onsdag.
Nu har jag 100 annonser på bokbörsen. Nytt rekord. Så många böcker i butiken, så få på nätet. Jag använder nätet till många saker, men att sälja böcker per postorder är inte det roligaste jag vet. Jag vill att ni ska komma in i butiken i Ystad eller hälsa på mig på torget i Simrishamn. I morgon, lördag lutar det för övrigt åt att jag står på torget och då måste butiken tyvärr vara stängd. Vi får se var vi ses.
Då var den antikvariska bokmässan på klostret över för den här gången. Förvånansvärt många besökare, nöjda utställare, ganska bra mediebevakning av de lokala tidningarna. Sämre av de regionala medierna. Skånska Dagbladet hann skriva och publicera nätartikel under mässans gång. Ystads Allehanda besökte mässan på lördagen men fick skynda därifrån på grund av en djurrättsdemonstration på annat håll i stan. YA återkom på söndagen och sågs lämna lokalerna med tunga bokkassar i båda händerna.
Själv köpte jag mig en stor bok om Hieronymus Bosch och jag lärde mig en hel del om Emanuel Swedenborgs far, Jesper Svedberg. Han var biskop i Skara, skrev psalmer som finns kvar i vår psalmbok. Han trodde också på andar och andra världar. Han måste ha varit en inspiration för sin son.
Det var en märkligt fullmatad konsertfredag i Malmö. Förutom tidigare nämnda Fever Ray, Laleh och David Byrne så spelade också Torsson och Ulf Lundell i stan samtidigt. Samtliga arrangemang hade god publik, såvitt jag förstår.
David Byrnes konsert på konserthuset var farligt nära en dansföreställning. Tre dansare tog stor plats och gjorde rörelserna som Byrne själv kanske börjar bli för gammal för. Det var fint och välrepreterat men inte det jag helst ser på en rockscen. Eller så hade jag fel förväntningar. Det var ju faktiskt inte en rockscen, det var Malmö konserthus, och på den scenen var föreställningen helt perfekt. Bra ljud, skickliga musiker. De lyckades t o m återskapa ett spår från My Life in the Bush of Ghosts. Jag ville ha mer närhet och energi. Fast det var inte utlovat, så jag borde inte vara besviken för den sakens skull.
Efteråt gick vi till Vinylbaren. Bandet och dansarna kom strax därpå, men David var någon annanstans.
Idag skriver Ystads Allehanda om mig och den stundande antikvariska bokmässan på Klostret i Ystad 25-26 april. Min hund, Blackie visade sig vara très photogénique, trots att ögonen oftast döljs av hans lugg. I artikeln finns ett helt bildspel med hund- och bokbilder.
Tjugo antikvariat, de flesta från Skåne, visar upp och säljer sina bästa böcker på Klostret i Ystad den 25-26 april. Vi som arrangerar är Antikvariaten på Österlen. Det kommer att bli kul! Mer information vad det lider, men redan nu kan ni skriva in det i kalendern.
Sydsvenskan skriver idag om antikvariatsdöden i Malmö/Lund. Är det så att omsättningen minskat så väldigt eller är det att hyrorna höjts så kraftigt? Jag gissar på det sistnämnda. Lokaler står tomma i hela stan. Det går inte att hyra ut till de priser fastighetsägarna vill ha. Nätet tar kunder från butikerna. Men går det inte att kombinera? Starta sidoverksamhet i lokalen. Dela med någon annan. Det finns många vägar att gå. Alla behöver inte leda till en lagerlokal på Gastelyckan.
Idag fyller JD Salinger 90 år. En bra artikel i New York Times om hans liv och tillbakadragna leverne.
Evander Holyfield förlorade mot Nikolai Valuev igår kväll. Jag såg matchen på danska tvåan. Det var inte mycket till match, Holyfield var gammal och trött, Valuev var tjock och tung, men nog var Holyfield ändå överlägsen. Hur tänkte domarna? Såg matchen så annorlunda ut vid ringside? Jag tror inte det, för publiken buade när resultatet offentliggjordes. Var domarna köpta? Det är svårt att tro något annat med tanke på hur skum branschen är. Visst är det konstigt att boxning och schack, två halvsporter som på sätt och vis korar världens starkaste och världens smartaste, verkar vara så genomkorrumperade.
Aftonbladets krönikör fruktade för Holyfields liv inför matchen. Det hade han inte behövt göra, Holyfield var i fin form och var den klart bättre boxaren.
Boxningsvärlden är konstig. Var finns de unga hungriga boxarna som skulle spöat skiten ur både Holyfield, Valuev och bröderna Klitchko? Tyson var tjugo när han blev världsmästare, Ali var tjugotvå, Joe Louis var tjugotre. Det är ju helt galet att se gamla gubbar puckla på varandra. Om vi nu talar boxning, menar jag och om vi tycker att boxning kan vara en sport. Proffsboxare borde pensioneras vid trettiotvå.
Oscar de la Hoya fick också spö nyligen. Han är trettiofem, som Valuev. Jag trodde att han hade dragit sig tillbaka för länge sedan. Han tog OS-guld 1992. Det är ju sexton år sedan. Har man vunnit allt och dessutom gjort smarta affärer, (de la Hoya, inte Holyfield) borde man fatta när det är dags att lägga handskarna på hyllan. Men det verkar vara svårt, mycket svårt.
I morgon är det berättarkväll på antikvariatet, Stora Västergatan 37, Ystad. De flesta biljetterna är sålda, men kanske finns det en eller ett par kvar. Kolla med ABF på 0411-29872. Jag framför några berättelser (”från när och fjärran”, som det står i reklamen) och informerar också om de två studiecirklar jag kommer att hålla i höst, en i berättande och en läsecirkel på engelska.
johns antikvariat 