Sommaren anländer lika överraskande som vanligt. Från och med midsommardagen fram till den sjuttonde augusti är det öppet varje dag i antikvariatet i Fågeltofta.
21 juni-17 augusti
Midsommardagen: 12-16
Måndag, onsdag, torsdag: 12-19
Tisdag, fredag: ca 16-19
Lördag: ca 15-18
Söndag: 12-16
Tisdag, fredag och lördag säljer jag böcker på torget i Simrishamn. Därför är öppningstiden lite osäker i Fågeltofta, men om klockan är fyra och det inte är öppet så kan ni vänta en kvart eller så; jag är på väg.
Det är öppet nästan varje dag augusti ut, men har inte bestämt exakt hur än.
Fram tills för ett par år sedan hade jag inte hört talas om Inside No 9, fast jag är intresserad av TV, av brittisk kultur och allt som är bra. Det är antingen ett tecken på hur obildad jag ändå är, eller på hur kulturen nuförtiden blivit indelad i parallella filer som sällan möts. Kulturkonsumenten styrs in i sin fålla av geografiska, ekonomiska och sociala aspekter och har svårt att se över muren till de andra filerna. Så har det kanske alltid varit, men det känns som att vi är mer lättstyrda nu än förr. Min okunskap är, mest sannolikt, en kombination av båda dessa fakta. Ändå tycker jag att denna serie borde varit mer känd utanför Storbritannien. Den har hyllats under tio års tid i hemlandet, och upphovsmännen Steve Pemberton och Reece Shearsmith var kända sedan tidigare för andra projekt. De träffades på teaterskola och bildade tillsammans med en annan elev, Mark Gatiss humorgrupen The League of Gentlemen, som vann stora framgångar på nollnolltalet. Efter det fortsatte Gatiss till att skapa den nya Sherlock Holmes och själv spela Mycroft medan Pemberton och Shearsmith gjorde en egen serie som heter Psychoville. Den var bra, men det var först med deras nästa projekt, Inside No 9, som de träffade mitt i prick: ”The best comedy the UK has ever created”, skrev The Guardian. ”A veritable miracle of British television innovation”, tyckte The Observer. Men på svensk TV vet jag inte om serien någonsin visats. Kanske har den varit tillgänglig på Viaplay. Jag såg den först på Britbox, men nu är den borttagen.
Inside No 9 visades på BBC från 2014 till 2024, i nio säsonger med totalt femtiofem avsnitt. Samtliga är skrivna av Reece Shearsmith och Steve Pemberton, och de skådespelar också i så gott som alla avsnitt. Det är en antologiserie, precis som sin förebild, The Twilight Zone, eller samtida Black Mirror. Varje avsnitt är en fristående berättelse och tittaren har inte en aning om vad som kommer att visas. Jag skulle till och med säga att Inside No 9 är mer överraskande än de två andra nämnda serierna, för de är alltid skräck eller science fiction. No9 kan vara det också, men ofta är det inte. Den enda premissen tittaren är medveten om är att berättelsen kommer att leverera en överraskande vändning, en twist, men hur vet vi inte förrän avsnittet är slut. Titeln kommer av att varje historia utspelar sig på en plats som är nummer nio. Det kan vara ett husnummer, ett karaokerum eller en båt, med numret nio. Berättelsen rör sig inte utanför detta rum.
I och med att Shearsmith och Pemberton medverkar i så gott som alla avsnitt så uppstår ett band mellan dem och tittaren, samtidigt som de varenda gång spelar en helt ny figur. Vi får både det bekanta vi gillar med en långkörare med samma figurer som vi lär känna allt mer, och njutningen av en helt ny berättelse och ett mysterium. Vi vet verkligen inte vad som ska komma härnäst. Det är helt enkelt genialt.
De första säsongerna flög lite under radarn, men i och med säsong fyra blev serien mer känd och den tilldelades fina TV-priser. En guldros i Montreaux, BAFTA för bästa manus/serie (två gånger), bästa skådespelare (Pemberton), nominerad bästa skådespelare (Shearsmith). Och serien rullade på i tio år och nio säsonger och lyckades skrämma, roa och överraska i lika mått nästan varenda avsnitt. Den är så omsorgsfullt gjord att den kan överraska till och med vid omtittning. När serien nådde sitt slut förra året så bestämde sig Pemberton och Shearsmith för att fira det med att göra en scenversion. Hur är det ens möjligt? tänkte jag. Hur översätter man en TV-serie med trettiominutersavsnitt som bygger på överraskningsmoment till en tvåtimmars scenföreställning? Inga problem för genier som dessa. Genom att återskapa delar av några favoritavsnitt och spela upp dem inuti en ramberättelse om teaterhuset och ovanpå det skapa en ny berättelse som skulle kunna varit ett vanligt avsnitt, så blev scenversionen en fantastisk föreställning. Jag såg den den första april, ett passande datum för en pjäs som lurar åskådaren gång efter annan. Som en bonus, och för att hålla föreställningen lagom oförutsägbar, användes varje kväll en ny gästskådespelare i en roll. Den första april var gästen Sandi Toksvig, mest känd som programledaren till Qi. Andra kändisar i gästrollen under de tre månader Inside No 9/Stage Fright spelades var till exempel, Ian McKellen, Michael Sheen, Stephen Merchant och Phoebe Waller-Bridge.
Ju mer insatt man var i serien, desto rikligare blev man belönad av scenversionen. Det var en mängd blinkningar till scener och företeelser från serien. Men samtidigt var föreställningen lika skrämmande och rolig för den som inte sett en minut av TV-serien. Så väldigt skickligt konstruerat.
Det går säkert att hitta serien på internet, och om inte det går så föreslår jag att du köper den kompletta DVD-boxen med alla femtiofem avsnitt. Jag kan bara hålla med om vad The Times skrev i en rcension: ”One of the funniest, cleverest, most imaginative and original pieces of television.”
Ni känner säkert igen de båda från andra filmer eller TV-serier ni sett. De är flitigt anlitade eftersom de är så bra, men ingenting toppar deras arbete i Inside No 9. Här är några intervjuer och klipp för att lära känna dem närmare.
Denna vecka i månadsskiftet april-maj är antikvariatet i Fågeltofta öppet torsdag första maj och söndag fjärde maj kl 12-16. Torghandel i Simrishamn andra och tredje maj och öppet i Fågeltofta efteråt från ca 16 till 18. Vi ses väl?
Just idag har det snöat, men våren är obevekligen på ingång. Det är öppet i Fågeltofta
Lördag-söndag 15-16 mars, kl 12-16
Söndag 23 mars, kl 12-16
Söndag 6 april, kl 12-16
Söndag 13 april, kl 12-16
Långfredag – annandag påsk, 18-21 april, kl 12-16 (öppet skärtorsdagen, men kanske bara sen eftermiddag, eftersom jag räknar med att stå på torget också.)
Öppet lördag, söndag kl 12-16 fram till julafton. Adventshelgerna, helt enkelt. Kan ha öppet andra tider också, om ni hör av er i förväg. Pelletspannan är nyservad, så det är, om inte varmt, så i alla fall mindre kallt än vanligt i antikvariatet.
Det blir julklappstips, julböcker, rimstuga, paketinslagning – hela baletten! Kaffe, te, julmust med mera bjudes.
Tänk att två legendarer läste dikter i Malmö på samma dag och samma klockslag. Vad är oddsen? Jag köpte biljetter till John Cooper Clarke först och blev sedan helt nervös när biljetterna till Bruno K Öijer släpptes och det visade sig att han skulle läsa exakt samtidigt som Clarke i Malmö. Men som tur var gjorde han ett stopp på stadsteatern i Lund kvällen efter och då såg jag honom där. Båda föreställningarna var utomordentligt bra. Clarke är kanske inte så känd i Sverige, men i Storbritannien är han en institution, inte bara i litteraturkretsar utan för alla som lyssnat på pop, rock, punk sedan sjuttiotalet. Det händer också att han deltar i i lekprogram på TV. Jag kan inte se Bruno K Öijer göra det. Däremot har båda en nära relation till musiken och båda var från början inspirerade av Bob Dylan. Clarke har gjort några skivor som skulle kunna kallas post-punk och hans dikter har tonsatts. Den mest kända är ”I Want To Be Yours”, med Arctic Monkeys, som streamats två och en halv miljarder gånger på Spotify. Clarke och Öijer har också det gemensamt att de är mycket skickliga på att läsa sina dikter. Eller recitera, ska jag väl säga, för Clarke läser bara från boksidan för några av sina nyare dikter och Öijer inte alls, han har alla orden i rätt ordning i huvudet, vilket bara det är imponerande. Och dessa ord levereras med inlevelse och energi, trots att de måste ha uttalats många gånger. Båda kvällarna skänkte publiken kraft och inspiration och det är jag tacksam för.
Det känns som att detta är avskedsturné för dem båda, de är trots allt en bit över sjuttio. Clarke gör en turnévända i USA innan han avslutar på Co-Op Arena i hemstaden Manchester, men en publikkapacitet på 23 500 personer. Dikterna kommer alltid att finnas kvar, på boksidan och i alla inspelningar som är så lätta att hitta nuförtiden.
På torsdag, den fjärde april håller jag föredrag på Tomelilla bibliotek. Ämnet är bokomslag och science fiction och baseras på en utställning med gamla omslag. På bilden syns några av dem. Ystads Allehanda skriver om utställningen.
De dagar jag står på torget händer det ibland att jag inte hinner tillbaka till Fågeltofta på slaget fyra. Om ni väntar en liten stund så kommer jag att anlända.
Under 2021 gav Laurie Anderson sex stycken föreläsningar på Harvard. Men på grund av pandemin och eftersom Laurie Anderson är den hon är, så gjordes föreläsningarna som filmer. Det gick att se dem ”direkt” på Zoom och under tjugofyratimmarsperioder veckan efter de visats live, med efterföljande, riktig live distans-Q&A. Nu när föreläsningsserien är genomförd finnas alla sex föreläsningarna tillgängliga på Youtube. Jag rekommenderar starkt att ni ser dem. Både för inbitna Laurie Anderson-fans och de som bara vill uppleva något bra finns mycket att hämta här. En del filosofi, en del memoar, en del konst. Det är verkligen inspirerande.
Ystads Allehanda skrev om skrivmaskinsutställningen i förra veckan. På förstasidan kallades jag ”notorisk samlare av gamla skrivmaskiner”. Det tycker jag inte att jag är, och förhoppningsvis är jag inte notorisk för någonting alls. Tack vare/på grund av denna artikel har flera personer nu ringt mig och sonderat intresse för att sälja sina gamla skrivmaskiner. Tyvärr måste jag göra dem besvikna; jag har inte betalat särskilt många kronor för de maskiner jag äger. Antingen har jag förbarmat mig över dem på auktioner när ingen annan velat bjuda, eller så har jag fått dem av vänner som rensat på vinden.
Här är artikeln på Ystad Allehandas sajt. Så här såg papperssidan ut. Observera stavningen av ”litterära”i rubriken.
Öppet lördag-söndag klockan 12-16 varje adventshelg fram till jul, med början den 30 november. Just den dagen blir jag en halvtimme sen med öppningen eftersom jag har en viktig tennismatch…
Det blir rimstuga, julklappsförslag, inslagningsservice, hembakat och annat som kan bidra till julstämningen. Kanske Dafne visar sig också.
Jag upptäckte Beth Gibbons och Henryk Góreckis musik ungefär samtidigt. Portishead första album kom 1994 och samma år såg jag filmen Fearless, en av mina absoluta favoritfilmer, som använder delar av Góreckis tredje symfoni i soundtracket.
Därför känns det passande, för mig personligen, att Beth Gibbons nya skiva är hennes tolkning av Góreckis symfoni nummer 3. Hon lärde sig den polska texten fonetiskt och spelade in verket live med polska radions symfoniorkester under ledning av Krysztof Penderecki, som gjorde musiken till bland annat The Shining och Exorcisten.
Jag tycker att resultatet är enastående. Beth Gibbons tillför helt klart ett element som saknas i mer skolade sångares versioner av detta verk.
Tråkigt för oss musikälskare att Beth Gibbons är så sparsmakad. Denna skiva, inspelad 2014 som släpps först nu, föregicks av skivan Out of Season 2002! Hon har medverkat på ett fåtal andra skivor sedan dess och hon sjunger förstås på Portisheads tredje skiva, Third, 2008, men hon verkar ha sitt intresse på helt annat håll än i att spela in musik. Undrar varför det tog fem år från inspelning till släpp av Symfoni nummer 3. Jag är glad att den kom ut till slut och jag hopas att vi får höra Beth Gibbons röst mer framöver.
Lindsay Kemp dog i slutet av förra året. Han var dansare och koreograf. Han inspirerade och undervisade både Kate Bush och David Bowie. Här är en artikel om en av hans sista intervjuer, där han bland annat säger att yngre konstnärer borde lära av sina föregångare. The shoulders of giants och så vidare. Kloka ord eller konstnären som reaktionär? Jag säger det första, men jag är heller inte så ung längre.
Då var sommarsäsongen över för min del och jag drar ner på öppettiderna. Fram till slutet av september är det öppet i Fågeltofta lördag 16-18 och söndag 12-16, och jag står på torget i Simrishamn fredag och lördag.
Som vanligt har det varit roligt och stimulerande att sälja bra böcker till bra människor, men det hindrar mig inte från att återkomma om en vecka eller två med en rapport om några knepiga kunder vars enda bidrag till min verksamhet är de ”roliga” historier de genererat.
Måndag är inte en bra konsertdag, ens i Köpenhamn. Jag köpte biljett till Chrysta Bell samma dag de släpptes i höstas, men nu, sex månader senare, denna måndag den 24 april, var konserten inte utsåld. Hur är det möjligt? En fantastisk artist, med draghjälp av samarbeten med David Lynch, och ändå är lokalen bara belagd till 2/3.
Chrysta Bell, heels, guitar. Magic.
På vägen till Bremen teater, där hon spelade, märkte jag att någon försökte fotografera mig eller något i närheten av mig. Jag vet inte vad. Fotografen bar en tröja med golvmönstret från the Black Lodge, så jag tog upp min telefon och fotograferade tillbaka. När jag tittade på bilden jag tagit så såg den ut som ni ser ovan. Är det inte en Woodsman/woman, så säg!
Först var jag tveksam till att Chrysta Bells konsert var på en teater, men sedan insåg jag att det var en perfekt miljö. Hon och bandet bjöd på en föreställning, lika kontrollerad som en pjäs. Med hjälp av bakprojektioner skapades miljöer som förde publiken till Lynchland och Chrysta Bells röst och scenpersonlighet tog illusionen ett steg till. Hennes energi blev nästan för mycket eftersom lokalen inte var full. Jag satt på tredje raden, och stolarna framför på rad två var tomma, och kunde nästan inte hantera hennes utstrålning. Det var fantastiskt.
Nästa dag var jag tillbaka i Köpenhamn för en annan osannolik spelning, denna gång på Musikhuset Vega. Där finns två scener, stora Vega och lilla Vega och så finns det en bar, där arrangeras spelningar ibland också. Som denna tisdag, med K.Flay. Det var en nästan löjligt liten lokal för en så stor artist. Salen i Fågeltofta där jag ordnar författarsamtal är större. Med lite god vilja kanske det fick plats 100 personer på Ideal Bar, som stället kallades, men möjligen inte ens så många. Jag har inte följt K.Flay någon längre tid fast hon gjort musik hela 10-talet. Hon är kriminellt förbisedd, men börjar bli känd nu, till slut. Jag fick inte ihop hur hon med tre medmusiker kunde spela på ett så här litet ställe. Det var ju en ren förlustaffär för alla inblandade. Det gick inte ens att sälja så mycket öl eftersom en stor del av publiken var minderårig (som min dotter, som var den som upplyste mig om K.Flays storhet).
K.Flay rappar och sjunger, hon berättar historier med sin musik, men den är ändå hittig. Rösten påminner mig lite om Melanies, hon med ”Look What They’ve Done to My Song”. Det är inte en rapröst, men den fungerar enormt bra. Bandet är tajt, K.Flay headbangar och spottar ur sig många sidor text i ett fantastiskt flow. Det är faktiskt ganska grymt. Halva publiken är ung och står längst fram och dansar. K.Flay är med dem, kommunicerar. I ett ögonblick sjunger hon tillsammans med en ung kille och poserar för selfie mitt i ett flow utan att tappa rytmen. Imponerande. Andra halvan av publiken är föräldragamla och står mer avvaktande några meter längre bak och diggar. K.Flay spelar för alla. När jag kom hem läste jag på lite och fann då att hon brukar vara förband till Imagine Dragons. De är på Europaturné och det är så K.Flay kan spela på ett så här litet ställe. I kväll spelar bandet i Stockholm. I början på veckan gjorde K.Flay egna spelningar i Köpenhamn och Oslo, medan Imagine Dragons chillade, kanske. Om en halvtimme eller så går hon på scenen på Globen för att värma upp publiken och sjunga duett med huvudakten på någon låt. I höst åker hon på egen Europaturné. Hoppas att hon kommer förbi Norden igen. Hennes musik skulle passa perfekt på KB i Malmö.
En boklig själ som jag uppskattar också att K.Flay är en beläst person. Hon tog examen vid Stanford och verkar vara en sällsynt vaken människa. Titta på hela den här intervjun. Den är inspirerande, tycker jag. Så vältalig hon är, inte bara i sina låttexter.
Och i kväll spelar Chrysta Bell på Fasching och K.Flay, som sagt, på Globen i Stockholm. Jag är glad att jag hade möjlighet att se dem båda i Köpenhamn.
Det är lustigt hur pärlor av information eller rent av kunskap med försynens hjälp ibland fogas samman till små, vackra smycken. New York Times förekommer flitigt i mitt facebookflöde. Häromdagen tipsades om en artikel som handlade om Spalding Gray, en skådespelare och författare som dog för fjorton år sedan. Vad han gjorde allra bäst var monologer där han berättade en historia ur sitt eget liv. Han drog fulla hus och några av dessa monologer blev förevigade som filmer. Jonathan Demme gjorde Swimming to Cambodia, Steven Soderbergh gjorde Gray’s Anatomy. Idén är mycket enkel. Gray sitter vid ett skrivbord med ett block framför sig och berättar sin historia för publiken. Resultatet är fantastiskt, få skulle säga emot. Det är kombinationen av ärlighet i berättelsen och Grays skicklighet som skådespelare som gör det omöjligt att värja sig mot dessa monologer. De håller som texter också, utan Grays kropp och röst. Jag läste Swimming to Cambodia flera år innan jag såg filmen.
Jag har haft stor glädje av Spalding Grays texter och monologer genom åren, men det är som sagt fjorton år sedan han dog, så hans namn förekommer inte i nyheterna längre. Förrän nu. Artikeln i New York Times berättar om hur målarfärgen ”Spalding Gray” kom att skapas. Läs artikeln för detaljer. Det är en trevlig historia. Några Spalding Gray-fans äger också ett par Weimaranerhundar. De älskar sina hundar, de älskar Spalding Gray. De ska måla om huset. Vad är då inte naturligare än att gå till en färgtillverkare och föreslå en kulör som liknar Weimaranerhundens gråsilvriga nyans, och ge den namnet ”Spalding Gray”? Det blir succé. Färgen säljer bra och håller Spalding Grays minne vid liv. Han hade gillat historien och garanterat använt den i en monolog om han fortfarande varit i livet. I förbifarten nämner artikeln att Grays änka, Katherine Russo är producent för podcasten Here’s the Thing med Alec Baldwin som programledare. Vad kan det vara för podcast? tänkte jag. Det måste vara något intressant om hon är producent och Alec Baldwin programleder. Podcasten formas kring samtal mellan Baldwin och personer som han finner intressanta. Det är ofta en politisk vinkel på det hela. Baldwin är oerhört entusiastisk och får bita sig i tungan ibland för att inte avbryta sina gästers utläggningar. Det är en bra podcast som jag kommer att följa. En av de senare gästerna heter Steve Erickson. Oj! Alec Baldwin pratar med Steve Erickson. Jag hoppade till när jag såg det. Jag har aldrig hört Steve Ericksons röst, aldrig sett honom på rörliga bilder, men han är en av mina favoritförfattare. Kanske nummer ett om jag bara får nämna en enda. Favoriter kommer och går beroende på hur man som läsare förändras genom åren och hur författaren utvecklar sitt skrivande. Men Erickson har stannat hos mig och jag har inte lyckats tröttna på honom. Det kan till del bero på att han inte publiceras sig så flitigt; elva böcker på trettiotre år. Nio romaner, två reportageböcker. Hans näst senaste bok publicerades 2007, den senaste förra året. Jag kan erkänna att han är lite obskyr. Han har inte fått det genombrott hans förlag hoppades på i början på nittiotalet när han nästan var hot property och Thomas Pynchon hyllade honom. Här var han nu i Alec Baldwins podcast eftersom Baldwin också är en stor beundrare. Inte minst gillar han Ericksons essä ”American Weimar”, som enligt Baldwin bättre än någon annan förklarar det amerikanska psyket och förebådar USA:s nuvarande presidents makttillträdande. Ja, det är en bra essä, och hela hans författarskap är fantastiskt. Det tycker jag fortfarande.
James Franco vann en Golden Globe igår för huvudrollen i The Disaster Artist. Han är en mycket produktiv filmskapare. Jag vet inte ens vilken som räknas som hans nästa film. Han har en famnfull projekt som är klara eller i postproduktion. En av dessa färdiga filmer, som kanske visas för första gången på Sundancefestivalen om ett par veckor, är Zeroville, baserad på Steve Ericksons roman från 2007. Den handlar om en man som kommer till Hollywood år 1969. På bakhuvudet har han en tatuering av Montgomery Clift och Elizabeth Taylor. A Place in the Sun är hans absoluta favoritfilm… Montgomery Clifts spöke visar honom vägen genom Hollywood. Ja det är en underlig historia, men fantastiskt bra. Kommer denna film att skapa intresse för Steve Ericksons böcker? Förmodligen inte. De flesta av James Francos filmer gör inget större avtryck, men vi kan ju hoppas. Jackie Weaver och Megan Fox finns i rollistan. Det är bra. Seth Rogen och Will Ferrell också. Vi får se vad det blir av det hela.
Marilyn Manson spelar i Helsingör på onsdag. Tyvärr fick jag veta det för sent, när biljetterna var slutsålda. Till konserten i Stockholm, dagen innan, finns fortfarande tillgängliga biljetter. Ni som kan borde gå. För mig får det bli en annan gång. Jag har gillat Marilyn Manson sedan mitten på nittiotalet, och jag tycker att han håller än.
Hans egen musik är mästerlig, men han gillar covers också. Här är några. När amerikanska Så mycket bättre någon gång lanseras, tar jag för givet att Marilyn Manson är med.
Målet med resan till Tokyo var Studio Ghibli-museet. Om vi sedan fyllde färden med andra spännande upplevelser så var det väl bra, men det var Studio Ghibli vi kom för att se. Steg ett i den upplevelsen är att få biljetter. Det var den mest nervösa delen av alltihop. Bara ett visst antal personer släpps in i lokalerna och biljetterna måste köpas en månad i förväg. Biljett gäller för särskild dag och klockslag och om man inte hänger på det digitala låset så kan man glömma att man får tillträde på önskad dag. Eftersom vi åkte över helgerna så gav det oss inte så många dagar att välja på. Det var stängt flera dagar runt jul och nyår. En natt i december satt jag upp till klockan två på natten, när januaribiljetterna släpptes. Biljettsajten var till stor del på engelska, men vissa delar var bara på japanska, vilket var lite nervöst. Givetvis var det många människor runt om i världen som satt som jag och ville boka biljett. Jag blev utkastad gång efter annan och var inte säker på att jag gjorde rätt. En kort stund tappade jag modet, men jag kämpade på och till slut, efter en dryg halvtimme hade jag kommit igenom alla stegen och fått mina biljetter. Puh.
Studio Ghiblimuseet ligger i Mitaka, i slutet på en tunnelbanelinje. Från stationen kan man gå, följa ett vattendrag till museet, eller ta kattbussen. Tyvärr är bussen inte den som finns i Min vän Totoro, det är en vanlig stadsbuss, men den tar passagerarna till Ghiblimuseet, och där finns den riktiga kattbussen.
Vid insläppet byts bokningsbekräftelse mot biljett, som är tillverkad av en ruta från en filmrulle från en av Studio Ghiblis filmer. Alltså, en film som varit ute och blivit visad på biograf. Inne på museet kan man sätta sin biljett i en projektor för att bättre se vad bilden föreställer. Vi fick bilder från Ponyo och Uppe på Vallmokullen, filmer av Miyazaki dä och dy.
När Hayao Myazaki byggde detta museum i början på 2000-talet hade han en tydligt idé om vad han ville skapa. Det skulle vara en plats som ska kännas hemtamt för besökaren med verk som känns relevanta och intressanta för besökaren. Den som vill roa sig ska kunna göra det, den som vill stanna upp och reflektera ska kunna göra det, och den som vill uppleva känslor ska ha möjlighet att göra det. Så museet är ett upplevelsecentrum men men inte som ett tivoli. Alla delar av museet är gjorda för att kunna användas av besökarna. Man ska kunna röra och prova på de saker som visas upp. Det är därför besöksantalet är så strikt kontrollerat. Har man kommit in ska man också ha möjlighet att prova på allting utan att stå i kö en lång stund. Flera avdelningar ägnas åt arbetet bakom en film. Hur ser det ut i en animationsstudio, hur ser det ut i Miyazakis arbetsrum, hur fungerar en filmprojektor, hur skapas en filmillusion? Allting är gjort med vackra och sinnrika konstruktioner som är svårbeskrivna i text. Vidare finns avdelningar där scener och figurer från filmerna skapats så att det känns som att man stiger in i den tecknade världen. Kattbussen står där i verkligheten, stora modeller av flygmaskiner från filmerna finns att titta och känna på. En liten biograf visar en kortfilm som inte är tillgänglig någon annanstans. Den dagen vi var där visades en film om barn på ett dagis som leker att de har en stor fiskebåt som de ger sig ut på havet med. Filmen visar upplevelsen ur barnens perspektiv, hur golvet blir till ett hav och klossarna de byggt med förvandlas till en båt. Det är en-ur-Miyazakisk film. Olika filmer visas olika dagar, och ingen går, som sagt, att se utanför museet.
Robot i full skala står på taket till museet och längtar till Månen.
Museet byter utställning en gång om året, så att upplevelsen blir helt ny vid nästa besök. Miyazaki vill att besökaren ska känna sig berikad när man lämnar museet. Du har med dig mer ut än du hade in. Det stämde för vårt besök. Det var verkligen en upplevelse som stannar kvar. Jämfört med andra utställningar och museibesök. Här är Hayao Miyazakis museimanifest.
Nu finns planer på att bygga ett Ghibliland som ska stå klart till de olympiska spelen 2020. Jag vet inte om det går att bevara den intima känslan från det här museet i en stor nöjespark i Disneylandstil. Vissa saker tjänar kanske på att bli större. Det finns stor potenital för åkturer baserade på filmerna. Men samtidigt förloras närheten. Det här museet är så nära man kan komma till att vara hemma hos Hayao Miyazaki och både förstå hur han skapat sina verk som att bli inspirerad att skapa egna fantasivärldar. Ett nöjesfält är bara ett nöjesfält och kan inte bjuda en lika unik upplevelse som detta museum.
Årets sista författarkväll i Fågeltofta gästades av Henrik Brandaõ Jönsson, journalist och författare bosatt i Brasilien sedan många år tillbaka. Han berättade att han var i Sverige i sommar för att återknyta en fördjupad kontakt med sitt födelseland. Det är en sak att ha en förståelse om det man skriver om, som Brasilien och Sydamerika, men om man inte känner sina läsare och sitt land så blir det svårare att rapportera från världen. Så likt John Steinbeck i Resor med Charley (dock utan hund och husbil) har Henrik i sommar rest runt i sommar-Sverige. Snart återvänder han till Sydamerika. Första anhalten blir Venezuela, ett land som var en demokrati när Henrik åkte till Sverige i början på sommaren, men som nu blivit en diktatur.
Henrik lärde sig portugisiska i samband med världsutställningen i Lissabon 1998, där han arbetade för den svenska paviljongen. Runt millennieskiftet startade charterresor till Brasilien och Henrik fick flera reportagejobb för dagstidningar och resemagasin. Svenskarna ville veta mer om Brasilien. Sedan dess har det rullat på. Det finns många historier att rapportera om från Sydamerika.
Under samtalet fick den stora publiken lära sig om fotbollens betydelse i Brasilien, något man kan läsa mer om i boken Gräset är alltid grönare i Brasilien. Henrik förklarade också att det kan vara bra att tänka på Brasilien som en kontinent och inte bara ett land. De olika delarna av landet är så totalt olika från varandra att det egentligen bara är språket och kanske fotbollen, som förenar landets invånare. Vi fick exempel på hur den brasilianska portugisiskan skiljer sig från den portugisiska, men varför folk i Portugal envisas med att tala med nästan stängd mun kunde vi inte komma underfund med. Den brasilianska varianten av språket är betydligt lättare att förstå och mer uttrycksfull. Vi fick också lära oss om Moçambique, som låter som ett land värt att besöka.
Av skönlitterära författare rekommenderade Henrik Mario Vargas Llosa, bland annat hans böcker Kriget vid världens ände och Tant Julia och författaren. Han är inte lika vild i fantasin och den magiska realismen som exempelvis Gabriel García Márquez. Av journalister är Ryszard Kapuscinski husguden. Hans reportage från Afrika är oöverträffade. Han lyckades komma nära de människor och skeenden han rapporterade om, av nödvändighet och vilja. Han fick inga pengar för boende när han var på uppdrag för en polsk nyhetsbyrå, så han var tvungen att bo så billigt han bara kunde. Det gav honom berättelser som de mer välbeställda västerländska journalisterna inte hittade. Ernest Hemingways ekonomiska sätt att skriva är också en förebild; att visa på skeenden utan att skriva läsaren på näsan.
Henrik Brandao Jönsson bjöd på en givande, informativ och rolig kväll i Fågeltofta. Det blev både skratt och gråt på scenen och stora som små gester, som synes av bilderna ovan.
Pauline Wolff reste hela vägen från Gotland till Fågeltofta för att tala om sitt författarskap och sina inspirationskällor. Hennes senaste bok, Swede, kom ut 2009 och hon påstod – tyvärr ganska övertygande – att det var hennes sista bok. Det går inte att få ihop ekonomin som skönlitterär författare. De senaste åren har hon arbetat med film- och TV-manus. Även om allt inte produceras så får författaren åtminstone betalt för sitt arbete.
Swede har hon arbetat med i filmmanusform i flera år. Produktion närmar sig, under titeln Angels of Revenge. Swede är en westernroman. Ett sätt att beskriva den är att den börjar där Utvandrareposet slutar. Vad hände med nybyggarnas barn? Det är en skoningslös berättelse i Cormac McCarthys anda. Varför hon valde att skriva just en western var för att hon ville utmana sig själv med att skriva i en genre hon inte alls tyckte om. Genom att ge sig själv begränsningar utmanas kreativiteten och något oväntat och bra kan skapas. Publiken hoppades att filmen äntligen kan bli producerad. Den är annorlunda från boken, berättade författaren, och kretsar mest, eller bara kring de två systrarna och mycket lite eller inget alls om bokens titelfigur. Att lära sig skriva filmmanus blev en ny erfarenhet eftersom manusarbete till 100% handlar om berättelsen. Hur förs storyn fram på bästa sätt? Vid litterära utbildningar, som Pauline Wolff gått, har all undervisning handlat om språket, ingenting om berättelse.
Mister Sen, framed.
Vi är luftens drottning från 2006, skrevs under utbildningen litterär gestaltning vid Göteborgs universitet. Som handledare hade Pauline Wolff Lars Jakobson, en författare vars verk hon beundrar och rekommenderar. Han lärde henne bland annat att inte skriva etnografiskt. Det betyder att när människor i berättelsen gör saker så beskriver de inte sina verktyg och handlingar utan de bara gör det de kan och tänker inte något särskilt på det. De upplever historien inifrån berättelsen. Den som skriver etnografiskt talar om hur verktygen ser ut, vad de är till för och hur de används. Det kan skapa en distans till läsaren. Någon i publiken sa att hon tyckte att Vi är luftens drottning är den bästa bok som skrivits på svenska på många år. Intervjuaren höll med.
Intervjuaren visade en bok av Yoko Ogawa och sa att hon påminde om Pauline Wolff i det att hennes böcker skiljer sig åt väldigt mycket. Det är omöjligt att veta hur man kommer att beröras av en bok av Yoko Ogawa. Pauline Wolff fick den hittills enda titeln på svenska av Ogawa, En gåtfull vänskap.
Pauline Wolff avslutade med att berätta att hon börjat tänka på berättelser ur sin egen släkthistoria. Hon sörjde att hon inte kom ihåg vad vissa släktingar berättat för henne när hon var liten, släktingar som nu är döda. Men andra finns kvar i livet. Hon ska prata med dem och skriva ned deras historier. Vi hoppas att dessa berättelser kan formas till något som läsare i Sverige och världen kan få ta del av så småningom. Kanske kan det ändå bli fler böcker från Pauline Wolffs penna i framtiden.
Ett stillsamt åskmuller mötte besökarna när de steg in i antikvariatet. Himlen mörknade efter klockan sju och det började regna. Men när samtalet med Henrik Bromander kom igång vid halv åtta, avtog det det och det ljusnade.
Henrik Bromander berättade att han som barn började kopiera serier, alla sorters serier, och på så vis lärde sig att rita och berätta. Genom fanzineproduktion, där fanzineredaktören gör allt arbete med skriften, skriva, layouta, trycka, distribuera fick han kontakt med likasinnade. I den mäktiga serieromanen Smålands mörker finns bland mycket annat också en initierad skildring av fanzinevärlden
En skillnad med att skapa serier jämfört med att skriva romaner är att serieförfattaren är sin egen; han skapar serien och sedan kan förlaget anta eller refusera den. Romanen putsas med hjälp av redaktören och förändras under arbetets gång på ett sätt som serien inte gör. Detta var Henriks erfarenhet, i alla fall. En annan skillnad är att serieskaparen har närmare till sin läsare. Det går fortare att nå ut med serien än med romanen, som kan dröja ett år eller mer från färdigställande till publicering. Serieberättelsen kan komma ut mycket tätt inpå slutförandet.
Vidare berättade Henrik om sin romantrilogi som behandlar olika avarter av manlighet (Riv alla tempel om kroppsbyggande, Vän av ordning om nättroll) och han kunde visa upp den sista boken i serien, Bara en kram, som för bara några dagar sedan kom ut i handeln. Den behandlar Kulturmannen och de mörka drifter som finns inuti honom
Bland serieskapare som Henrik uppskattar själv kan särskilt nämnas Åsa Grennvall, som skriver självbiografiska serier. Hon är en förebild. Simon Hanselmann från Australien, nämndes också som lästips. Hans Megg, Mogg and Owl handlar om en en häxa och en katt som både tar droger och surar. Det fanns en barnserie på sjuttiotalet som heter Meg och Mog som Hanselmann använt att skapa en egen, framgångsrik serie utifrån.
Harvey Pekar nämndes också. Kanske var det intervjuaren som insisterade på denna referens, men Henrik sa att han uppskattade Pekars serier, särskilt de som Robert Crumb ritat. Filmen American Splendor, som skildrar Pekars liv är den bästa filmen som gjorts som behandlar seriemediet.
Efter samtalet minglade vi tillbaka till antikvariatet. Åskan var sedan länge borta när besökarna drog sig hemåt i sommarkvällen.
Torsdagen den 20 juli besökte John-Henri Holmberg antikvariatet i Fågeltofta för ett författarsamtal. Många andra aktiviteter på Österlen konkurrerade denna dag, så publiken blev mindre än vi hoppats. Men de som kom var desto mer hängivna. Några hade kört ända från Kristianstad och Malmö bara för detta evenemang.
Vi hann tala om en mängd olika saker; det var inte en tyst sekund på scenen. Publiken inflikade ibland synpunkter och frågor. När vi kom in på översättararbetet sa John-Henri att det inte påverkade honom mentalt; Stephen King ger honom inte mardrömmar, fast han översatt tjugo King-titlar på totalt ca 10 000 sidor. Vissa författare är naturliga berättare, sa han vidare, som King, Robert A Heinlein, Rudyard Kipling och kanske Nevil Shute.
Heinlein har varit viktig för science fiction-litteraturen. Han satte människan i centrum för sina sf-berättelser. Det låter som en självklarhet, men tidigare kunde en sf-berättelse bestå av mer tekniska beskrivningar (med långa fotnoter) än underhållande berättande. Boken Starship Troopers nämndes. John-Henri var skeptisk till filmen, intervjuaren tyckte att filmen var bättre än boken, för ovanlighetens skull. The Puppet Masters kom också upp. Den var Heinleins försök att skriva hårdkokt à la Spillane.
Intervjuaren och John-Henri var överens om att det var svårt att hitta samma kickar i sf-litteraturen, känna samma Sense of Wonder som när man var ung. Det fanns en framtidstro hos både läsare och författare förr som möjligen saknas nu. Det kan vara en orsak till att det är svårare att hitta historierna som berör. Av nyare författare tyckte John-Henri att Becky Chambers var bland de bästa. Hennes bok The Long Way to a Small, Angry Planet är värd att läsa. Andra, mer etablerade författare som är bra är Bruce Sterling, Greg Bear och Greg Egan. De skriver äkta sf i så måtto att vad de beskriver är fysiskt möjligt, eller i alla fall inte omöjligt.
Det var den minsta publiken som bevistat en författarkväll i Fågeltofta, men samtalet var det längsta, så ni som inte var där missade något. Den tredje augusti kommer Henrik Bromander till Fågeltofta. Vi ses då.
I år blir det fyra författarkvällar i Fågeltofta. Som vanligt startar de klockan 19.00 med mingel och något litet att äta i antikvariatet. Ungefär en halvtimme senare går vi in i stora salen – gamla verkstan – och lyssnar till ett samtal mellan bokhandlaren och hans gäst. Det varar cirka en timme. Efter det går de som vill tillbaka till antikvariatet och köper kanske en eller annan bok som gästen skrivit eller rekommenderat.
Pris: 95 kronor. Biljetter köps i antikvariatet i Fågeltofta, på torget i Simrishamn eller på biblioteket i Tomelilla.
Torsdag 20 juli – John-Henri Holmberg
John-Henri Holmberg är expert på science fiction och kriminallitteratur.
Om sf har han bland annat skrivit böckerna Inre landskap och yttre rymd, science fictions historia i två volymer, och Häpna!, en bok om och ur 1950-talets inflytelserika svenska sf-tidskrift. Han har också varit redaktör för flera sf-romanserier och antologier. I Sydsvenska Dagbladet recenserade han i femton år kriminallitteratur. Han är ledamot av Svenska Deckarakademin, har bland annat skrivit Dunkla drifter och mörka motiv, om psykologiska thrillers, och startade deckarserien Mysterious Press i Sverige. I denna serie introducerades bland andra James Ellroy och James Lee Burke på svenska. Han är också flitig översättare av hittills runt tvåhundrafemtio böcker varav tjugo av Stephen King. Bland andra författare han översatt kan nämnas Robert A Heinlein, Lemony Snicket och Henry James.
Torsdag 3 augusti – Henrik Bromander
Henrik Bromander är författare, serietecknare och dramatiker född 1982, verksam i Malmö. Han debuterade 2005 med serieboken Hur vi ser på varandra. Har sedan dess släppt ytterligare fyra serieböcker, bland annat den uppmärksammade Smålands mörker, som handlar om en homosexuell fascist från Nässjö. Han debuterade skönlitterärt 2009 med novellsamlingen Det händer här och har sedan dess givit ut ytterligare två novellsamlingar samt romanen Riv alla tempel, som handlar om bodybuilding och urspårade kroppsideal, och Vän av ordning, som handlar om näthat.
”Med en oerhörd och dråplig känsla för detaljer gör Henrik Bromander med andra ord en imponerande insats i att skildra en kuslig samtid. Det handlar om en manlighet i kris och ett samhälle i hastig förändring. Ett Sverige som sällan får plats i litteraturen.”
– Jenny Högström, Expressen, 160304, om Vän av ordning
Torsdag 17 augusti – Pauline Wolff
Pauline Wolff hamnade på Biskops-Arnös skrivarlinje av en slump. Det hade lika gärna kunnat bli en kurs i keramik eller teater. Tio år senare debuterade hon på Albert Bonniers Förlag med coming-of- age-romanen Bilder av Malin, som tilldelades Katapultpriset 2003 för bästa debutbok. Uppföljare blev den historiska fantasyskrönan Vi är Luftens Drottning, 2006. Efter detta gav hon sig på en väl beprövad manlig genre med westernromanen Swede, som kom ut 2009. Sedan dess skriver hon för film och tv och driver en improvisationsteater på Gotland.
”Det här är en roman som brakar rakt igenom. Den lever i ett hav av stora berättelser men liknar ingenting annat. Den har uppfunnit sig själv. Som ett mäktigt vidunder. Samtidigt framförd med stor disciplin. Och utan rädsla.”
– Maria Schottenius, Dagen Nyheter, 060331, om Vi är luftens drottning
Lördag 19 augusti – Henrik Brandaõ Jönsson
Henrik Brandaõ Jönsson är Dagens Nyheters korrespondent i Latinamerika och bosatt i Rio de Janeiro sedan 2002. Han skriver även för Sydsvenskan, danska Politiken och Offside.
Hans senaste bok är reportagesamlingen Best of Brandaõ – tolv reportage som berör (Atlas), som publicerades förra året. Han har tidigare skrivit Fantasiön – ett reportage från Brasiliens hjärta, 2010 och Gräset är alltid grönare i Brasilien, om fotbollen i Brasilien, som kom 2013.
”Fantasiön är det bästa jag läst i svensk reportageväg på senare år… Författaren öppnar läsarens ögon genom att vara på plats: uppmärksam, påläst, intresserad. Likt en Kapuscinski beger sig Henrik Brandão Jönsson ut i satellitstäderna där våldet och misären sprider sig som ringar på vattnet. Må Fantasiön läsas av många.”
I lördags gjorde Saturday Night Live en sketch som skojade med hur heteromän ”kommer ut” som fans till TV-programmet Rupaul’s Drag Race. Tyvärr är klippet låst för tittare utanför USA. Ovan ser ni en av deltagarna i årets upplaga reagera på sketchen och sedan den dragartist som omnämns i sketchen. I söndags vann programmet pris på MTV:s film- och TV-gala för bästa reality show. Föregående vecka utsågs RuPaul Charles av Time Magazine till en av de hundra mest inflytelserika personerna (i amerikansk kultur och politik, förmodar jag). Konsten att klä ut sig till kvinna har nog aldrig varit så nära mittfåran som nu, på gott och ont.
RuPaul’s Drag Race är ett TV-program som är inne på sin nionde säsong just nu (eller elfte om man räknar med de två All Stars-upplagor som gjorts). Flera säsonger finns på svenska Netflix. Det är en realityshow som är en blandning av Project Runway,America’s Next Top Model och Mästarnas mästare, där tävlingsmomentet handlar om att klä ut sig till kvinna. Jag upptäckte showen förra året när jag frågade min dotter vad det var hon tittade på som var så roligt att hon skrattade högt. Hon visade att det var RuPaul’s Drag Race. Först blev jag lite irriterad. Verklighetssåpor är det sämsta, sa jag. Det är fördummande och slöseri med tid att titta på sånt, sa jag. Du får väl titta på ett avsnitt innan du uttalar dig, sa hon. Så det gjorde jag och jag erkänner att jag hade fel. RuPaul’s Drag Race är undantaget som bekräftar regeln. Verklighetssåpor är verkligen fördummande trams för det mesta, men RuPaul’s Drag Race är precis tvärt om. Det här programmet är lärorikt på flera plan, spännande som ett viktigt sportevenemang och en estetisk upplevelse. Alla kulturella sinnen blir med andra ord kittlade.
Säsongen börjar med ett drygt dussin duktiga drag queens. Varje avsnitt har ett uppdrag och en modevisning med ett specifikt tema. Uppdraget kan till exempel vara att samarbeta och spela upp en liten pjäs eller göra en dragversion av en morgon-TV-show. Modevisningen kan till exempel kallas Night of a thousand Madonnas (återskapa en av Madonnas ikoniska stilar från scen, film eller röda mattan) eller Death Becomes Her (en stil inspirerad av filmen med samma namn, eller bara av rubriken.)
Baserat på deltagarnas skicklighet i utmaningen och modevisningen bestämmer RuPaul tillsammans med en panel experter vem som varit bäst och vunnit och vilka två som kommit sist. Dessa båda får en chans att stanna kvar i tävlingen genom ett lip sync battle som presenteras av RuPaul med orden: ”The time has come to lip sync for your life.” Hundra gånger mer spännande än en nattduell med slocknande glasstavar. RuPaul bestämmer vem som får stanna och vem som åker ut, och så är det ett nytt avsnitt nästa vecka med en person mindre i tävlingen. Den här delen av programmet är så bra att Jimmy Fallon snodde eller lånade idén till sitt eget segment i The Tonight Show, Lip Sync Battle, där kändisar tävlar mot varandra. Visst är det också kul, men en lip sync for your life är det inte. Det är det vanliga mainstreamkulturen snor roliga idéer från undergroundrörelser. Det händer hela tiden. Det är väl kulturens kretslopp. De utstötta och marginaliserade måste använda sin fantasi för att skapa eller över huvud taget skapa konst. En del av dessa idéer är så bra att de får ett genomslag i mittfåran, de ovandlas, förenklas och tappar sin ursprungliga kraft för att så många som möjligt ska kunna förstå eller uppskatta den. De marginaliserade får förhoppningsvis någon liten bit av kakan, men oftast inte. De jobbar vidare, kommer på nya idéer som återigen approprieras, och så fortsätter det. Här säger RuPaul några ord om det i en intervju. Vi får se hur han hanterar att var mer mainstream än han någonsin varit. Går det att fortsätta det subversiva arbetet?
Man kan välja att se programmet bara så här, som en tävling i utklädning, skådespeleri, sömnad. Det räcker, för bara det är riktigt bra TV. Men det finns fler nivåer än så. Dragshow handlar mycket om att driva med kulturella fenomen och, förstås, ifrågasätta könsidentitet. Så ett annat sätt att se det är som en stor parodi över alla dessa eländiga verklighetssåpor. RuPaul ikläder sig rollen som mentor (Tim Gunn i Project Runway), hans sidekick, Michelle Visage är den elaka besserwissern (Simon Cowell i Idol) och så vidare. Å ena sidan en tävling, å andra sidan en drift med alla dessa tävlingsprogram. Varje moment i tävlingen, varje interaktion mellan de tävlande är överdrivet, är spelat, är en version av en ”riktig” verklighetssåpa. En annan aspekt är vilka de tävlande är. Alla, precis alla, har känt ett utanförskap på grund av vem de är och vad de står för. Alla har därför en historia att berätta som förhoppningsvis kan stärka de som tittar på programmet. Kombinationen av total konstgjordhet (vi låtsas att vi är med i en verklighetssåpa) och gripande levnadsöden (min mamma lämnade mig vid en busshållplats, hon ville inte ta hand om mig längre) skapar något i alla fall jag inte sett på TV tidigare. Lägg till det att dessa människor är fantastiska artister, alla med sin speciella talang. Det är som en samling superhjältar som gör upp, de har olika superkrafter och olika former av kryptonit; det gäller att använda krafterna på bästa sätt för att vinna, och försöka undvika sina svagheter…
RuPaul’s Drag Race är det bästa jag sett på TV på år och dag, alla kategorier. Aldrig har väl så mycket kärlek och värme samsats med en känsla av tävlingsinstinkt, punk och fuck off i samma program.
Jag är inte ensam om denna entusiasm. När årets säsong startade för en månad sedan var det på en ny, större kanal i USA, VH1. Tidigare har det visats på den nischade gaykanalen Logo. Risken är att programmet anpassas för den större publiken, att de vassa kanterna, det opassande och chockerande redigeras bort till förmån för mer traditionellt verklighetsdrama. Vi får se hur det blir. Ett program som gått så länge måste ju utvecklas och förnyas. Återstå att se vart den utvecklingen tar vägen. Just nu är dragkulturen närmare mainstreamen än på länge. Unga tjejer och gamla gubbar (som min dotter och jag) blir fans. Evenemang riktade till denna nya grupp skapas, lite snällare varianter av denna annars ganska råa och extremt barn- (och gubb)förbjudna form av underhållning. För ett par veckor sedan arrangerades DragCon i Los Angeles där tusentals och åter tusentals fans kunde träffa och titta på sina favoritqueens. Senare i vår turnerar ett gäng av de bästa dragartisterna från RuPaul’s Dragrace jorden runt och visar upp sina konster. I början på juni är de på Danmarks Radios konserthus i Köpenhamn. Det är jag och dottern också.
Filmen Paris is Burning finns också på Netflix. Det är en dokumentär som ger en bild av dragkulturen i New York på åttiotalet. Många element därifrån återfinns i ny form i RuPaul’s Drag Race. Väldigt bra dokumentär, se den.
Öppet i Fågeltofta söndagar i mars, 12-16. Premiär i morgon, den femte mars. Jag håller på att ändra om, så det är stökigt och lite kallt i lokalen. Men massor av böcker, så välkomna (ytterkläder rekommenderas).
Öppet i antikvariatet i Fågeltofta fredag-söndag, 4-6 november, klockan 12.00-16.00 samtliga dagar. Runt om i byarna arrangeras Österlen lyser. Det är inget jag deltar i, men kanske ställer jag ut en marschall eller två, ändå.
Jag försöker hålla värmen i antikvariatet och bjuder på hembakat. Välkomna.
Fredag-lördag 21-22 oktober är det antikvarisk bokmässa i Stadshallen i Lund. Fler utställare än någonsin, gratis inträde. Det kommer att finnas något för alla bokintresserade. Gratis inträde. Öppet fredag 16-19, lördag 10-16.
Jag packar inför mässan och lyssnar på Dylan i olika former. Jag har inget speciellt tema för vad jag har med mig till Lund i år. Det officiella temat för mässan är småskrifter, men det är jag inte så intresserad av. Däremot har jag med mig en ovanligt bra fågelhylla, artbestämningar från alla kontinenter. Jag har som vanligt ett bra urval av bra seriealbum och bilderböcker, och en hel del annat. Jag har med mig cirka 500-600 extra bra böcker, så om du kommer förbi hittar du säkert något du vill ha.
(L-R) Musicians Bob Dylan (wearing sunglasses) and David Bowie. (Photo by Ann Clifford/DMI/Time Life Pictures/Getty Images)
Jag tycker att det var ett bra val. Visst är det poesi han skriver. Utan Dylan hade litteraturen – inte bara den textbaserade populärmusiken – sett helt annorlunda ut, han skapade ett fundament. Jag undrar var vi hade varit utan honom. Litteratur är mer än tryckta tecken på papper, och jag ser ingen omedelbar motsättning i att vara populär och vara ”bra”, vad det ordet nu betyder.
Dylans texter har varit skillnaden på liv och död för några människor i min närhet. Vad är det för fel med att väldigt många människor genom åren drabbats av Bob Dylans uttryck? Gör det honom till en sämre författare? Nej, jag tycker inte det. Tvärt om, om något.
Dylans lyrik inte är så starkt knuten till honom personligen som flera belackare hävdat. Tvärt om så har andra artister många gånger haft större framgång med hans alster än han själv. Texterna går att läsa utan musikaliskt ackompanjemang och de känns som gjorda för att tolkas. På det viset lämnar han över sitt verk till andra uttolkare likt en pjäsförfattare.
En av mina favoritberättelser i tolkning av White Stripes, hela texten här.
Det finns episka berättelser, the great american novel som sång. Han har skrivit flera. Kanske är ”Brownsville Girl” allra bäst. Utgiven när Dylans rykte stod i nadir, det var nästan skämmigt att köpa hans skivor då, i mitten på åttiotalet. Men ”Brownsville Girl” är en fantastisk berättelse, skriven tillsammans med Sam Shepard. Här är en liveversion med Bonnie Prince Billy, och här är hela texten.
Sara Danius sade flera gånger under dagen att hon lyssnade mer på Bowie än Dylan när hon var ung. Kanske blev hon och akademien lika chockade som jag och resten av världen när Bowie dog i januari, och sedan kom en lika stor chock i april, när Prince gick bort. Tänk om Dylan inte var med på långa listan i början på året. Tänk om ikonernas död gav akademien en tankeställare. Snart är de borta, varför ger vi inte priset till Dylan innan det är för sent? Nej, så är det förstås inte.
Genom att ge priset till Dylan förklarar man att de amerikanska epikerna egentligen inte håller måttet. Jag älskar Don DeLillos och Thomas Pynchons verk och jag förstår Philip Roths och Joyce Carol Oates’ storhet, men jag kan inte påstå att deras texter drabbat mig lika hårt, över så lång tid, som Dylans. Bara Pynchon kan kallas förnyare, och att ge priset till någon av dem skulle varken göra från eller till för litteraturen. Jag är bara en vit gubbe bland andra, så jag ska bespara er mina Dylanminnen, men jag måste säga att jag inte förstår de som klagar på kommitténs val. Och det närmar sig storhetsvansinne att säga att kommittén har fel. Där sitter arton personer vars jobb det är att göra dessa bedömningar, några av litteratur-Sveriges skarpaste hjärnor. Den som klagar menar att hen tänkt mer på denna fråga än dessa arton personer, och att hens åsikt är mer välgrundad än akademiens? En del av dessa tyckare har tappat mitt förtroende under dessa dagar.
Leonard Cohen intervjuades nyligen i The New Yorker. Han är 82 år gammal och hans nya, men kanske inte sista, skiva släpps i dagarna. Han berättar om en gång när han åkte bil med Bob.
Dylan went on driving. After a while, he told Cohen that a famous songwriter of the day had told him, “O.K., Bob, you’re Number 1, but I’m Number 2.”
Cohen smiled. “Then Dylan says to me, ‘As far as I’m concerned, Leonard, you’re Number 1. I’m Number Zero.’ Meaning, as I understood it at the time—and I was not ready to dispute it—that his work was beyond measure and my work was pretty good.”
Och på kvällen, sedan Sara Danius tillkännagivit priset, sa Cohen: ”It’s like pinning a medal on Mount Everest for being the tallest mountain.”
Ja, så är det. Dylan är större än priset. Det är enda anledningen att han inte hade behövt få det, hans verk är större än detta svenska pris. Förra året fick han ett annat pris, av MusiCare, en organisation som stöttar musiker ekonomiskt vid sjukdom och andra problem, ett sorts fackligt engagemang. Då höll han ett långt tal, där han berättade om sin karriär, sina hjältar och motståndare. Vågar vi hoppas att han håller ett liknande tal i Stockholm, där han berättar om sina litterära hjältar?
Här är några klipp från MusiCare-prisutdelningen:
Han har alltid varit svårintervjuad, inte alls så lättillgänglig som till exempel Bowie. Men här är han ganska avslappnad. Året är 1984 och han är målad med kajal…
Vem kan säga att detta inte är lyrik på högsta nivå, med eller utan musik? Hela texten här.
Tre artister jag upptäckt under hösten. Alla visar sig komma från Danmark, men det hörs verkligen inte. Agnes Obel spelar i Köpenhamn den sjätte och i Stockholm den åttonde november. Jenny Hval spelar i Köpenhamn den 29 oktober, i Stockholm den 15, i Lund den 16 och i Göteborg den 17 december. Josefin Öhrn spelade i Malmö i fredags. Det missade jag. Jä**a sk*t. Nu turnerar hon kontinenten. Hoppas på återkomst till våren. Alla dessa tre artister är verkligen bra, och de verkar till stor del i Jane Siberry/Beth Orton/Tori Amos/Regina Spektor-vektorn. Min smak är ganska förutsägbar. Ska bli intressant att se dem live.
Inget torg denna helg. Mycket blåst och lite regn gör det tråkigt att stå på torget. Istället har jag öppet i Fågeltofta på söndag den nionde oktober klockan tolv till sexton. Nybakad äppelkaka, som vanligt under denna tid på året. Välkomna.
Ingen bokmässa för mig i år. Istället torghandel i Simrishamn fredag och lördag och öppet i Fågeltofta fredag 17-19, lördag 16-18 och söndag 12-16. Tema äpplen, förstås. Äppelböcker på torget, äppelkaka i Fågeltofta.
Antikvariatet i Fågeltofta öppet varje dag 27 juni till 4 september. Måndag-fredag 17-19, lördag 16-18, söndag 12-16. Torghandel i Simrishamn fyra-fem dagar i veckan under samma tid.
Tyvärr inga författarsamtal i år, men de återkommer 2017.
Kylig vår och tidig påsk. Då är det dags för torgbokhandel igen. Onsdag, Skärtorsdag och påskafton står jag på torget i Simrishamn. Butiken i Fågeltofta är öppen skärtorsdag 14-18, långfredag 12-16, påskafton, 14-18, påskdagen 12-16, annandag påsk 12-16. Jag bjuder på kaffe och hembakat. Vi ses.
https://www.youtube.com/watch?v=sW2HwE72FMk
I mellandagarna såg jag Labyrinth för första gången sedan den var ny. Jag minns att jag inte alls gillade den då och jag har undvikit den i alla år. Den var urtöntig. Men nu när jag såg den med dottern insåg jag att den var ganska bra, för vad den var, och musiken var också bra och passade in i berättelsen.
På söndagen kände jag ett hugg i magen och jag började gråta. Jag vet inte varför. Det kändes mycket konstigt. Sedan förberedde jag årets första lektion i engelska 7, som jag skulle ha på måndag morgon. Hur inleda efter ett långt jullov? Det mest aktuella och intressanta jag kunde komma på var Lazarusvideon. Tolka texten, bilderna, en bra talövning för att komma igång. Inte förrän tio minuter innan lektionen började fick jag höra om hans död. Hugget i magen och valet av just den här musiken till årets första lektion förklarades plötsligt.
Ingen artist har betytt lika mycket för mig som han. Många gubbar i min ålder och äldre har skrivit så de senaste dagarna. Jag känner mig väldigt ordinär. Att påstå att man kände något i magen när han lämnade jordelivet är förstås lite patetiskt, men så är det. Det patetiska är kanske att skriva det. Men tänk på han som twittrade på söndagen: ”If you’re ever sad, just remember the world is 4.543 billion years old and you somehow managed to exist at the same time as David Bowie”, han måste också ha känt någonting.
”Life on Mars” var den första låten jag såg och hörde, på en TV-apparat på Augustenborgsgatan 15D i Malmö, sensomaren 1974. Kanske var upplevelsen inte lika underlig för ett litet barn som jag att se den videon, som det var för en vuxen människa. Bilderna och sången stannade hos mig, i alla fall, men något annat om artisten, vad han hette eller vad för mer musik han gjort, visste jag inte på flera år.
Det var först med Let’s Dance 1983 som jag lärde mig mer om honom. Till en början kunde jag inte förstå att det var samma människa som skapat de två sångerna. ”Let’s Dance” blev signaturmelodi för en väldigt märklig sommar i Köpenhamn för mig. De röda skorna styrde mig undan farorna.
Tre år senare gjorde jag lumpen i Eksjö. På biblioteket lyssnade jag i ett par stora hörlurar för första gången på hela skivan Ziggy Stardust. De första tveksamma pukslagen på ”Five Years” som följs av ”Pushing through the market square, so many mothers crying…” drog in mig i hans värld, och där har jag blivit kvar sedan dess. Jag har inget nytt att säga, inga roliga anekdoter eller häftiga konsertminnen, bara att han var nummer ett och nu är han borta. En överraskande konstnär in i det sista.
Här är en intervju från 1999 eller 2000, där han delar med sig av en klarsynt vision av internet. Träige Jeremy Paxton försöker dämpa hans entusiasm och säger ”it’s just a tool”. Nej, inte alls. ”We’re on the cusp of something exhilarating and terrifying… [The Internet] is an alien life form… Is there life on Mars? Yes it’s just landed here.” Vid 6.12 börjar de prata internet. I början av intervjun diskuteras hur man uttalar hans namn. Han vet inte själv, säger han här. Länge var jag namnfundamentalist, men om Billy Idol (enligt Nile Rodgers i dokumentären Five Years) och Ricky Gervais (klipp här under) utalar ”fel” och artisten själv kommer med en tredje variant, så tänker jag inte fortsätta insistera.
En liten historia från en epostvän.
Ett favorithäng i New York var Strand Books. Här skriver han själv om livet som icke-rockstjärna i New York. Först publicerat i The New Yorker. På Strand köpte han säkert en eller annan av titlarna i denna lista på 100 favoritböcker.
Ett radioprogram från BBC från 1979 där han väljer favoritmusik, nytt och gammalt. Här är låtlistan.
Five years or seven days? Time is always too short.
Svetlana Aleksijevitj skaffade Twitter igår och började följa svenska journalister. Hon anar kanske vad som kommer att offentliggöras idag klockan ett?
Förra året satsade jag en peng på att hon skulle vinna, men det blev en fransk gubbe istället. Likadant när Alice Munro vann, som jag berättat tidigare. Hon vann året efter att jag spelat på hennes vinst. Det finns bara en handfull möjliga vinnare, så det är inte så konstigt om man gissar nästan rätt.
Här är nomineringarna till årets Bookerpris. Vinnaren presenteras på tisdag, i svallvågorna efter Nobelpristagaren. Bookernominanterna verkar värdiga. Jag är särskilt spänd på att läsa Tom McCarthys nya. Men den bok på långa listan som verkligen lockar mig till läsning, klarade inte det sista nålsögat. Det är den Nya Zeeländska poeten och romandebutanten Anna Smaill. Hennes bok The Chimes skildrar en framtida, totalitär värld där minnen av det förflutna är förbjudna och effektivt störs ut med ljud eller musik. Ännu en dystopi, alltså, men av en variant som känns ny för mig. Här är recension av boken.
Tillsammans med Kazuo Ishiguros nya bok, fantasyromanen The Buried Giant är The Chimes ännu ett exempel på att genrelitteraturen lockar mainstreamförfattare att skapa främmande världar. Ibland slår de in öppna dörrar, men The Chimes tror jag är riktigt bra. Hoppas läsa den före jul.
Niels Fredrik Dahl besökte Fågeltofta den sista torsdagen i juli. Det blev en trevlig kväll med trettio betalande åskådare i publiken. Trots det främmande språket förstod vi alla både vad han sa och vad han menade. Han berättade bland annat att han tog hjälp av Raymond Chandlers råd för tillfällen då man som författare fastnat i en text, att låta det knacka på dörren och där ha en man med en pistol. Det ger nya uppslag som kan föra berättelsen vidare. I Dahls fall var det en elefant som knackade på dörren, men effekten blev den samma. Historien öppnades upp och när den var klar fick den heta På väg till en vän. Den vann Bragepriset som 2002 års bästa norska roman. Texten började som en dikt, utvecklades till en monolog och fick sin färdiga form som roman. Dahl skriver eller har skrivit för de flesta medier, TV, teater, lyrik och prosa. Hans senaste roman, Herre, var tänkt att ta ett år att skriva men den tog fem och författaren pendlade mellan hopp och förtvivlan – med övervikt för den sistnämnda känslan – under arbetet. Skulle boken bli klar? Skulle den bli läsvärd? Det blev den. Det är den.
Dahl rekommenderade Marilynne Robinson och särskilt hennes återkomst, Gilead. Den trogne bloggläsaren minns att jag skrev om min vurm för Robinsons författarskap redan 2008. Ach, är det så länge sedan? Gilead har hunnit bli en trilogi, jag har inte läst sista delen än, men det kommer. Kanske skriver jag om den. Så länge är jag mycket glad att Niels Fredrik Dahl tog sig tid att hälsa på i Fågeltofta. Han bjöd på en intressant afton, som avslutades med en dikt från hans senaste bok. Där, och bara där, förstod i alla fall jag att våra språk ändå skiljer sig åt. Jag hade inte förmågan att följa med i de lästa orden. Jag hade behövt läsa texten samtidigt för att närma mig förståelse. Men det var vackert att lyssna till och det räcker långt.
Den som är plusprenumerant kan läsa en artikel i dagens Ystads Allehanda som handlar om författarsamtalen i Fågeltofta. Det är bara två veckor kvar tills Niels Fredrik Dahl kommer till antikvariatet.
Han skriver inte bara böcker och pjäser utan också krönikor i Aftenposten. Några av dem går att läsa gratis här, om man registrerar sig.
I år blir det två författarsamtal i Fågeltofta. Arrangemangen startar 19.00 med lite mat och mingel i antikvatiatet och sedan fortsätter vi med själva samtalet i verkstan ungefär en halvtimme senare. Biljetter, som kostar 90 kronor, kan köpas i butiken i Fågeltofta, på torget i Simrishamn eller på biblioteket i Tomelilla.
30 juli – Niels Fredrik Dahl
Niels Fredrik Dahl är en av Norges mest tongivande författare. För romanen På väg till en vän tilldelades han 2002 Bragepriset, Norges motsvarighet till Augustpriset. Han har skrivit fyra romaner, varav den senaste utkom på svenska 2011 och heter Herre. Niels Fredrik Dahl skriver också dramatik och lyrik. Hans senaste bok är diktsamlingen Vi har aldri vært her før, som publicerades 2011.
Om Herre:
”[D]enna roman är också en stiliserad, lyrisk gestaltning, mättad med en förtvivlad kraft. Texten är originell och vacker. Fast tung att bära.”
–Maria Schottenius, Dagens Nyheter
Om På väg till en vän:
”Niels Fredrik Dahl har tidigare visat sin färdighet både som novellist, poet och dramatiker. Det märks överallt i kompositionen, sceneriet och dialogen. På väg till en vän är ett ordentligt arbete fullt av exempel på ett slags lågmäld briljans.”
–Daniel Sjölin, Svenska Dagbladet
6 augusti – Ola Wikander
Ola Wikander är lärare i klassisk hebreiska och doktor i Gamla testamentets exegetik. Boken I döda språks sällskap från 2006, nominerades till Augustpriset. Gud är ett verb, som publicerades 2014, vill visa hur mycket av senare tiders tankemönster som går att finna redan i den 1 400 sidor långa hebreiska textsamling vi kallar Gamla Testamentet, som först ganska sent blev en religiös kanon för judar och kristna.
I höst utkommer Den trettonde funktionen, andra delen i fantasytrilogin Stjärnan, gryningens son, som inleddes med Serafers drömmar.
Om Gud är ett verb:
”Jag har sällan läst en författare som till den grad förenar lärdom med lättillgänglighet.”
– Lars Gustafsson, Expressen
Om Serafers drömmar:
”Miljön är ett slags högteknologiskt 1700-tal med teknik från flera perioder, verkliga och påhittade. Blandningen blir förvirrande ibland, men också levande och utmanande, liksom den stora gråzonen mellan ont och gott (…) det är lovande att Serafers drömmar bara är första delen av en trilogi.”
– Bella Stenberg, Borås tidning
Amerikanen Jeff Kinneys serie om Greg och hans ”Dagbok för alla mina fans” är en Bert eller Sune som går hem över hela världen. Serien har sålt 150 miljoner exemplar på 45 språk och böckerna har blivit både biofilmer och tecknade serier på TV. De är populära i Sverige också och läses flitigt av folk jag känner i mellanstadieåldern.
Kinney har tjänat bra med pengar på denna bokserie, så nu har ha sett sig om efter något annat stimulerande projekt att ta tag i medan kulorna rullar in. Förra året tjänade han 20 miljoner dollar på ”Dagbok för mina fans”. Han blev inspirerad av andra författare som startat boklådor, så nu är även han bokhandelsägare. Här är en artikel i New York Times, med rörliga bilder också.
”I’m actually surprised not more writers, authors open bookstores”, säger han. Kanske är han lite naiv, det är inte alla författare som har kapitalet som krävs för att komma igång. Enligt denna artikel har han plöjt ner miljoner dollar i bokhandeln innan den ens öppnat. En viktig förebild för Kinney var Ann Patchett, som driver en framgångsrik bokhandel i Nashville, vid namn Parnassus. Den går så bra att hon har börjat med ambulerande bokförsäljning på Nashvilles gator. Det är ju toppen!
Alice Munro öppnade bokhandel i början på sextiotalet och Evie Wyld, som inte är så känd än, men nog kommer att bli, för hon skriver bra böcker, äger och driver Review bookstore i Peckham.
Det finns fler exempel. Det gör mig glad att Jeff Kinney använder sina ekonomiska muskler till att starta bokhandel. Jag hoppas att han finner det mödan värt.
Lördagen på Litteralund var mycket givande. Julian Neel höll en liten workshop där han visade hur han ritar figurerna i serien Lou. Det var en mycket bra programpunkt. Neel var underhållande, tydlig och pedagogisk. Det var bara ett fel på evenemanget. I programmet stod det att workshopen riktade sig till barn 9-12 år, men inte mer än drygt hälften var i den åldern. Resten var vuxna. Och vuxna vet hur man tar plats, hur man gör sin röst hörd, hur man får svar på just sina frågor. Är man 9-12 år och rummet är fullt av vuxna som pratar och ställer frågor så känner man sig antagligen inte riktigt bekväm med att prata med författaren som står där framme. De vuxna pratar, barnen lyssnar. Arrangören borde varit mycket tydligare att detta var ett evenemang för barn. De vuxna tog för mycket plats och dödade glädjen lite för barnen. Något att tänka på till ett annat år. Jag var inte där, men min dotter var. Kolla vilken otrolig autograf hon fick i sitt exemplar av den första Lou-boken:
Bästa autografen.
Lou är bland de bästa tecknade serier jag har läst. Versionen som gått på TV är också bra, även om författaren inte varit så väldigt inblandad i den. Däremot har han själv regisserat den spelfilmsversion som gick upp på de franska biograferna förra året. Så synd att inte den filmen kom till exempelvis Buff.
Senare på dagen svarade Cornelia Funke på frågor i konsertsalen. Konstigt att den inte var fullsatt. Vi var nog inte mer än sextio pers där inne. Hon fick bland annat en fråga om vilken hennes favoritbok var. Hon nämnde tre. Först The Once and Future King av TH White. ”I would give part of my little finger to have written that book”, tror jag att hon sa. Sedan The Princess Bride av William Goldman och till sist East of Eden av John Steinbeck. Vid signeringen efteråt fick jag möjlighet att byta några ord med författaren om The Princess Bride och dess författare, S Morgenstern/William Goldman. Jag nämnde hans andra bok, The Silent Gondoliers, som inte alls är lika känd som The Princess Bride. Där fick Cornelia Funke en ny bok att leta efter. Tittar hon här kan hon köpa den signerad – av Philip José Farmer! Vilken grej.
Litteralund är ett fint arrangemang, alltid med bra gäster. Nästa år hoppas jag på lika bra författarbesök och så hoppas jag att arrangören är på tårna och sätter barnen i första rummet på alla offentliga arrangemang, så blir det ännu bättre.
Det är för kallt för torget, men i Fågeltofta har jag premiäröppet i butiken på lördag och söndag, 28-29/3. 11.00-16.00 båda dagarna. Jag bjuder på hembakat och hemlagat, nya böcker och nya hyllor.
Vissa brott fångar allmänhetens fantasi och glöms aldrig bort. Andra, mindre spektakulära, men lika hemska brott försvinner i glömska. I veckan är det tjugoårsjubileum, om det är rätt ord, för sarinattacken i Tokyos tunnelbana. Så sent som 2012 arresterades en sektmedlem som hållit sig gömd i sjutton år. Sådana omständigheter bidrar till att hålla händelsen aktuell i folks medvetande. Mycket har sagts och skrivits om denna märkliga historia. Haruki Murakami skrev en reportagebok om händelsen som heter Underground. David E Kaplan och Andrew Marshall gjorde en noggrann genomgång av sektens uppgång och fall i Sekten vid världens ände. Båda är mycket läsvärda. Hur ska detta jubileum ”firas”? Inte för mycket, hoppas jag. Japan Times intervjuar tre personer som varit i nära kontakt med sekten, antingen som medlem, som förälder till medlem eller som advokat som försökt hjälpa offer och förövare. Läs den intressanta artikeln här.
Idrottsögonblick kan vara så vackra att de tangerar konstens område, och ibland är prestationen i en fysisk konstutövning så graciös eller kraftfull att den liknar en idrottsbedrift. Gymnastik kallas idrott, balett är konst. Beroende på hur intresserad man är av en viss idrott så är man mer benägen att kalla den konst än annars. Tennis kan vara lika skön för betraktarens öga som en välkoreograferad balett, men aldrig badminton, hur spelarna än studsar runt på banan. Boxning är i sina bästa stunder en vacker dans, MMA är ett vedervärdig slagsmål. Det här är min egna åsikter, någon annan säger kanske tvärt om.
Jag har fått för mig att gränsen mellan idrott och konst aldrig var mindre än i det forna Sovjetimperiet. Bolshoi- och Marinskyteaterns hårt drillade balettatleter, de sovjetiska balettmästarna och innovatörerna som började med Vaslav Nijinskij från Ukraina (polska föräldrar) fortsatte med mästare som Serge Lifar från Ukraina, Rudolf Nurejev från Sibirien, Ryssland och Michail Baryshnikov från Lettland (ryska föräldrar). En militärisk disciplin användes både inom konst och idrott och resultat nåddes, samtidigt som säkerligen mängder med lovande adepter krossades under trycket.
Jag tror inte att det bara är denna hårda drillning som gjort att före detta Sovjetunionen excellerade i de konstnärliga idrotterna och de sportlika konsterna. Jag framför hypotesen att det finns en annan kroppsmedvetenhet i det gamla Sovjetunionen. Det är självklart att kroppen klarar av en mängd rörelser, det är självklart att kroppen tränas, den är vårt viktigaste redskap. Tanken slog mig när jag såg den senaste i raden av balettvirtuoser från öst, Sergei Polunin från Ukraina. Han var redan en stor stjärna i balettvärlden, men efter David LaChapelles video till Hoziers ”Take me to Church” så blev han en nätsensation. Hundra procent kroppskontroll. Sedan läste jag i The New York Times om ett inflöde av uzbekiska invandrare till New York. Till en början hade de kanske svårt att finna sin plats i skola och samhälle, men när de gick upp på brottarmattan blev de lärarna och de infödda newyorkarna eleverna. Tack vare sin skicklighet i den äldsta olympiska sporten brottning så blev de accepterade på ett helt annat sätt i samhället. De amerikanska brottarna lärde sig mängder av sina uzbekiska kamrater, hur man värmer upp, hur man tränar sin kropp, saker som var självklara för uzbekerna. Så nu vill alla skolor ha uzbekiska elever till sina brottningsklubbar.
Baryshnikov är igång än. Här är han cool i en ny reklamfilm.
Och tennis som konst plus Ryssland/ex-Sovjetunionen är lika med Marat Safin, världsetta i början på 2000-talet, här i match mot en annan favorit, David Nalbandian. Sådan här tennis spelas faktiskt inte längre:
Under helgerna har jag tittat på TV-serien The Wrong Mans. Det finns två säsonger hittills. James Corden är medskapare och har den ena huvudrollen. Matthew Baynton heter den andre huvudrollsinnehavaren och kreatören. Det här är en rolig och spännande serie. Bournefilmerna möter The Office, på något vis. Riktigt underhållande, och vad som är mest förvånande är att actionhandlingen faktiskt är spännande. Insatserna är höga, det finns mycket att förlora, och mitt i alltihopa duggar skämten tätt. Hög klass rakt igenom.
James Corden är känd i England. Han är en av de där personligheterna som riskerar att bli överexponerad. Många älskar honom, men en del klagar på att han syns för mycket. Här i Sverige är han ännu ganska okänd, tror jag. Jag såg honom första gången i Gavin & Stacey, som han var med och skapade och skrev. Det var också en bra serie. Jag har skrivit om den tidigare.
Över julhelgen visades andra säsongen av The Wrong Mans i England, nyligen gick musicalfilmen Into the Woods med Meryl Streep i huvudrollen upp på amerikanska biografer; James Corden har en stor biroll och i början på mars tar Corden över The Late-Late Show i USA. Jag råkade höra en radiointervju med honom tidigare idag (BBC6, förstås) där han berättade att han var på väg till planet som skulle ta honom till Amerika för att bli pratshowsvärd. Han känns ganska osannolik i den rollen, fast hans föregångare var också från Storbritannien och gjorde jobbet bra, Craig Ferguson.
Idag såg jag Det blåser på månen på Helsingborgs stadsteater. Det var en bra, fartfylld föreställning. Boken är spretig och innehåller väldigt många figurer, kanske går det inte att få med alla i en teaterföreställning. Jag hade gärna sett fler vara med i scenversionen, men samtidigt finns det pladdriga longörer i boken som det är skönt att slippa. Jag ska inte klaga på det som inte vara med utan bara hylla det som faktiskt stod på scenen. Det var riktigt bra.
Vi läste boken i familjen i mellandagarna för att ha storyn aktuell. Förutom koncentrationen av roll-listan så var tonen mjukare än i boken. Pappa majorens ständiga hot om ”ett rejält kok stryk” i boken finns till exempel inte med i scenversionen. Spelas till den 24/1. Gå och se.
Fram till julafton har jag öppet fyra dagar i veckan: tisdag, torsdag, lördag 15-18, söndag 12-16. Årets julmusik blir This is Christmas med Emmy the Great och Tim Wheeler, som jag spelade förra året också. Konstigt nog tröttnade jag inte på den julskivan, så den får vara med i år igen. En annan julskiva som kommer att snurra i butiken är Blind Boys of Alabama tillsammans med Taj Mahal och Talkin’ Christmas. För tio år sedan gjorde Blind Boys en julskiva som vann Grammy. Årets samarbete med Taj Mahal är också bra och befriande fritt från bjällerklang.
Vi ses i Fågeltofta.
Emmy the Great har en ny låt ute nu, den minner mer om kall Los Angelessommar än jul, men den är bra. Swimming pool:
Det är många som vill ha hjälp av Blind Boys of Alabamas sköna röster. Här är Peter Gabriel ft The Blind Boys of Alabama i ”Blue Sky”.
I helgen är det Österlen lyser. Också Fågeltofta lyser lite grand på lördagkvällen, även om jag inte är med i det officiella programmet. Antikvariatet är öppet 15-20 på lördag, den 1/11 och jag bjuder på kaffe och kaka och kanske något annat gott.
Både Sydsvenskan och Skånska Dagbladet rapporterade från den antikvariska bokmässan i Stadshallen i Lund. Betoningen på mässan är ju gamla böcker, medan jag mer arbetar med gamla böcker, så jag känner mig som en udda fågel i sällskapet, men jag hade kul ändå och sålde skapligt.
Bokmässa i Lund 10-16 på lördagen, en stund att packa ihop och sedan iväg till Fågeltofta. Jag borde hinna dit till klockan sex. Jag packar ur bilen och har öppet i butiken fram till åtta. Jag bjuder på kvällskaffe till den som vill ha. Kan möjligen skaka fram en tepåse, om det föredras.
Akarps Antikvariat, Lund
Antikvariatet i Norrköping
Antikvariat Ola Eng, Uppsala
Antiquriaat De Rijzende Zon, Tilburg (NL)
Antiquaria Bok- & Bildantikvariat, Göteborg
BIBLIOPHILUS, Sjöbo
Bohusläns Antikvariat, Skärhamn
Bokbindare Dalia López Madrona, Lerberget
Bokbindare Torbjörn Segner, Lund
Bokförlaget Murbräckan, Borrby
Bokförlaget Orbis Pictus, Fjälkinge
Bokhistoriska Sällskapet
Bokmalen Antikvariat, Göteborg
Carolina Böcker & Konst, Uppsala
Gregers Antikvariat, Malmö
Holje Bok och Antikvariat, Olofström
Jernskogs Antikvariat, Koppom Johns Antikvariat, Fågeltofta
Malmö Nya Bokbinderi
Papperskonservator Anna Celander, Malmö
Redins Antikvariat, Uppsala
Sven Nilsson Antikvariat, Sölvesborg
St. Annegatans bokbinderi, Lund
The David Gallery, Lund
Fredag-lördag är jag och fler än tjugo andra antikvariat i Stadshallen i Lund och visar och säljer utsökta böcker.
Ja, det är dags för Gamla bokens dagar igen! Gratis inträde och garanterat häftiga böcker från de senaste femhundra åren. Årets tema är Konstnärsbröderna von Wright, deras bilder av fåglar, fiskar och fjärilar. Jag har med mig någon sådan bok, men annars är mitt eget tema fräcka konstböcker, förutom det vanliga av extra bra skönlitteratur, bilderböcker och grafiska romaner. Det blir säkert en liten Klas Anshelmavdelning också, precis som förra året.
I anslutning till kampanjen har en bok publicerats som heter The Bookshop Book, skriven av Jen Campbell. Den berättar om några av världens bästa, roligaste och knäppaste bokaffärer. Författare som Brian Aldiss, Cornelia Funcke, Bill Bryson med flera berättar intressanta bokhandelshistorier. I onsdags var jag i Helsingborg och handlade böcker. I hyllan hittade jag en bok med den lockande titeln Weird Things Customers Say in Bookshops. Jag är uppenbarligen lite slö, för jag hade inte sett den tidigare. Även denna bok är skriven av Jen Campbell. Samtidigheten slår till igen.
Allting är helt awesome. Du kommer att gråta när du läser det här…
Konsten att få folk att klicka på länkar sänker den journalistiska standarden lite mer för varje dag som går. Charlie Brooker skriver en rolig och insiktsfull krönika om detta trista fenomen här. Den handlar om mer än så, att bygga upp förväntningar som inte infrias. Om att för en gångs skull slippa det verklighetsfilter som mobiltelefonen blivit för oss alla. Ni kommer inte att gråta när ni läser texten, eller kikna av skratt, men den är ganska rolig.
Gammelmedierna som försöker hitta en plats på nätet anammar det här sättet att uttrycka sig. Förr i tiden (för ett år sedan, eller så) signalerade en rubrik i nätupplagan på en dagstidning så kärnfullt som möjligt innehållet i den text som följde efter att läsaren klickat på länken. Nu är rubriken ofta formulerad som en gåta eller undanhåller avsiktligt den viktigaste informationen. ”F1-stjärna i allvarlig krasch”, stod det på DN häromdagen. Varför inte skriva namnet direkt i rubriken? Jo, för då skulle inte lika många klicka på länken. Om utvecklingen fortsätter kommer den journalistiska regeln att lägga den viktigaste informationen först i en nyhetstext att ställas på huvudet. Istället vill man hålla kvar läsaren så länge som möjligt och klicka vidare, djupare in i den reklamfinansierade djungeln. Kvällstidningarna är redan blinkande tingeltangeltempel, morgontidningarna är snart där.
Jag jublade också när jag hörde att Twin Peaks återkommer exakt 25 år efter det senaste avsnittet. David Lynch lämnar den transcendentala meditationen för en stund och skapar igen. Jag jublar. Ingen var större Twin Peaks-nörd än jag när det begav sig. Men jag försöker skruva ner förväntningarna. Jag vill bli glatt överraskad och inte besviken på icke infriade förväntningar. Så, nya Twin Peaks? Nä, det kan väl inte bli så bra.
Det var nära, men det blev ingen bokmässa för mig i år heller. Kanske nästa år. Ej heller någon äppelmarknad, där känner jag mig mycket obekväm. Däremot står jag på torget i Simrishamn som vanligt i morgon, lördag mellan åtta och två och sedan är det öppet i Fågeltofta från tre till sex. Vi ses.
Bästa upplevelse för mig på årets Lund Comedy Festival var Abandoman. Musikalisk ordimprovisation. Freestyle rap baserad på publikens förslag och livshistorier. Det var en live-upplevelse utöver det vanliga. Klippen nedan är roliga, men närvarokänslan går förlorad. Några sekunder efter att Rob Broderick som utgör huvuddelen av Abandoman, intervjuat publiken kastar han sig ut i grym rap om det han just fått reda på. Det känns nästan som trolleri. Hur gjorde han det där? Var de där två personerna planterade i publiken? Hur skulle han annars kunnat sjunga och rimma så fantastiskt om denna neck- and shoulder surgeon som irriterar sig på grannen som klipper gräset i tid och otid, eller den curlingspelande mannen som vann en skål chokladpudding i tredjepris för typ tjugofem år sedan? Det låter repeterat och inövat men det är skapat i stunden. Väldigt bra gjort. Jag vet hur trolleri skapas, jag vet att det bygger på förberedelser och misdirection, och det gör Abandomans rap också, men det gör den inte mindre imponerande. Jag håller med The Independent som skriver:
A freestyle talent that is unparalleled anywhere in the market. No two shows could ever be the same as they pick out audience members and freestyle about them, with comedic timing and witty rhyming that’s so impressive it could’ve been scripted.
Jag skulle missat det här om inte paret på tåget, de som inte alls uppskattade Chastity Butterworth, hade upplyst mig om Abandomans storhet och att de skulle spela nästa dag. ”Men det finns nog inte biljetter”, sa de. Det gjorde det, som tur var.
Efter denna höjdpunkt hastade jag iväg till den stora arenan för att titta på Bill Bailey, igen. Den här gången hade han inte en färdig show utan körde gammalt och nytt, lite ofokuserat men ändå väldigt roligt. Vad jag inte gillade så mycket var att en del av materialet byggde på gnäll. Den där gubben är så dum, de där människorna är så korkade, folk är så blåsta… Och så exempel på detta. Jag minns inte att han hade särskilt mycket sånt material i Qualmpeddler. Han verkade lite, lite trött också. Inte lika fokuserad som förra året, men väldigt avslappnad och glad. Så det var bra, men Abandoman var roligare, kanske för att de var en ny bekantskap för mig. Bill Bailey har jag ju skrattat åt i närmare femton år.
Hemma klockan ett, upp halv sex för att köra till Fågeltofta och packa bil och hämta släp, vidare till torget där det firades Sillens dag, Prostatacancer och valspurt med bland annat Miljöpartiets riksdagskandidat som bjöd på hembakade pepparkakor. Ett härligt gyckel på alla händer. I ett hörn av torget stod Borrby hästsällskap och sålde nybakade bullar. Det var torgets höjdpunkt denna dag, förutom mina böcker, förstås. God försäljning, sedan i ilfart till Ystad för att ställa bil och släp, springa till tåget mot Lund, som givetvis var några minuter försenat.
Jag sprang också från tåget till Lunds stadsteater och hann precis in till inledningen av Jen Kirkmans ståuppföreställning. Hon var duktig, hon var rolig, hon hade ett bra flöde. En enda sak störde mig dock, och det var att kronologin i hennes berättelse inte stämde. Det handlade om när hon gifte sig och när hon skilde sig och hur länge hon varit frånskild och när hon träffade sin make… Det stämde inte kronologiskt och då föll hela hennes berättelse för mig. Jag kunde inte tro på resten av storyn när hon inte ansträngt sig att få åren att stämma. En detalj, men viktig för mig, tydligen. Sedan kanske parmiddagar inte är det mest explosiva ämnet att skoja om i Sverige. Jen Kirkman gjorde det bra ändå.
Gemma Whelan uppträdde i kväll som sitt alter ego Chastity Butterworth på Lund Comedy Festival. Karaktären är mycket rolig, men just den här kvällen var artisten inte helt på tårna och efter halva föreställningen började hon mer och mer att glida ur rollen. Det blev inte bättre av att hon gjorde ett karaktärsbyte och började bjuda/tvinga upp folk ur publiken på scenen. Det var inte helt klart vad de skulle göra eller vad de kunde tillföra till föreställningen. Jag blev uppkallad till något som skulle likna ett dejtingprogram. Det var förstås kul att stå på scenen och prata med Gemma Whelan men jag tror att publiken gärna sluppit se mig dansa.
På tåget hem hamnade jag bredvid ett par som sett samma föreställning. De var inte alls roade och var rädda att Gemma Whelan skulle blivit arg över det dåliga gensvaret från publiken. Så tolkade inte jag kvällen. Jag tyckte att det var en rolig timme, de främre raderna skrattade gott, liksom jag. Längre bak i publiken verkar det ha varit något problem med ljudet och kanske var många skämt lite smala för ett svenskt öra.
När jag stod på scenen och försökte följa Chastitys instruktioner så kunde jag inte få bilden av bad-ass Yara Greyjoy från Game of Thrones ur huvudet. Det var en liten kick. Förmodligen det närmaste jag någonsin kommer till att medverka i Game of Thrones.
Det blev en riktigt trevlig kväll i torsdags när Marjaneh Bakhtiari besökte Fågeltofta. Efter mat och mingel i antikvariatet gick vi till verkstaden och genomförde ett scensamtal. Mest talade vi om den senaste boken, Godnattsagor för barn som dricker, men vi hann också tala om amerikansk sitcom och film, om staden Tehran och om den för tidigt bortgångna iranska poeten Forough Farrokzhad. Efter samtalet gick publik, författare och jag tillbaka till antikvariatet för mer umgänge och boksignering. Det var kort sagt en givande kväll för alla som var med.
Det som ser ut som en särskrivning är i själva verket ett utslag av bokhandlarens oskicklighet i konsten att klippaåklistra.
Livliga samtal till maten.
Författaren talar – publiken lyssnar.
Nästa år har vi mikrofoner.
Blackie var förstås också med.
Samtalen fortsatte när vi kom tillbaka till antikvariatet.
På torsdag klockan sju kommer Marjaneh Bakhtiari till Fågeltofta och pratar om sin senaste bok, Godnattsagor för barn som dricker. Som uppvärmning kan ni här se Babelintervjun från i höstas.
Biljetter köper ni på biblioteket i Tomelilla eller i butiken i Fågeltofta.
På torsdag kommer Ola Wikander till antikvariatet och berättar om sin nya bok, Gud är ett verb. Ladda upp med att titta på En bok, en författare från i våras där John Chrispinson pratar med Ola i samma ämne.
Köp biljett i butiken i Fågeltofta, på torget i Simrishamn eller på biblioteket i Tomelilla.
Elin Boardy hälsade på i Fågeltofta i torsdags och berättade om sin senaste bok, Mary Jones historia. Vi inledde kvällen med indisk mat och dryck och började samtalet med några ord om Bollywoodfilm innan vi gick över på Mary Jones, Long John Silver och Robert Louis Stevenson.
Det var varmt som i Indien men samtalet blev givande. Ystads Allehanda besökte också evenemanget. Här är deras rappport (med skarpare bilder).
Det blir indiskt tema på maten i morgon på författarkvällen med Elin Boardy. Chana Masala (kikärtor i tomatsås), Turkey Tikka (yoghurtmarinerad kalkon) och Peelay Chaaval (smaksatt ris). Till det Mangolassi att dricka. Det finns biljetter kvar, så slå en signal om ni vill lyssna till Elin Boardy och smaka lite indisk mat.
Här hittar ni en intervju med Elin Boardy från SVT:s Kulturnyheterna.
Finns på välsorterade kulturinrättningar i södra Sverige. Biljetter hos mig på torget i Simrishamn, i butiken i Fågeltofta och på biblioteket i Tomelilla.
Tid: 19.00. Plats: Johns antikvariat, Fågeltofta gamla skola.
Samtal om litteratur och läsning, böcker och upplevelser. Inträde 90 kronor. I priset ingår mingeltallrik och dryck. Förköp på torget i Simrishamn, i butiken i Fågeltofta eller på biblioteket i Tomelilla.
24 juli – Elin Boardy
Debuterade 2008 med romanen Allt som återstår. Den nominerades till Borås Tidnings debutantpris. Hennes tredje roman utkom i år och heter Mary Jones historia. Den berättar historien från Skattkammarön om Long John Silver, sedd ur kökspigan Marys perspektiv.
”Boardy ger oss tron på den fiktiva berättelsens kraft tillbaka. Fantasin får fritt spelrum när den snudd på oförskämt begåvade Elin Boardy gjuter nytt liv i en klassiker med Mary Jones historia.”
– Therese Eriksson, Svenska Dagbladet
”Jag gillar det här tilltaget, kanske främst därför att Boardy är så diskret, att hon inte behöver vara påflugen. Fiktion handlar om att luras, och här har svensk litteratur fått en författare som är bra på att luras, alltså en riktigt skicklig fiktionsförfattare. ”
– Björn Kohlström (Bernur), Jönköpings-Posten
7 augusti – Ola Wikander
Är författare, lärare i klassisk hebreiska och doktor i Gamla testamentets exegetik. Debutboken, I döda språks sällskap, som utkom 2006, nominerades till Augustpriset. Hans senaste bok, Gud är ett verb, vill visa hur mycket av senare tiders tankemönster som går att finna redan i den 1 400 sidor långa hebreiska textsamling vi kallar Gamla testamentet och som först ganska sent blev en religiös kanon för judar och kristna.
”Jag har sällan läst en författare som till den grad förenar lärdom med lättillgänglighet.”
– Lars Gustafsson, Expressen
”Gud är ett verb rekommenderas varmt till alla vetgiriga och till alla som ännu inte insett att de faktiskt vill veta mer. Detta är
populärvetenskap när den är som allra bäst.”
– Crister Enander, Helsingborgs Dagblad
14 augusti – Marjaneh Bakhtiari
Nådde direkt många läsare med debutromanen Kalla det vad fan du vill 2005. Den följdes upp 2008 med Kan du säga Schibbolet? som gav henne ABF:s litteraturpris 2009. Senaste romanen heter Godnattsagor för barn som dricker och utspelar sig i Iran.
”Bakhtiari har ett så dräpande och drastiskt språk, som främst syns i dialogen. Man tror ofta att det är humor, men inne i humorn döljer sig noggrant ihopsamlade livsvisdomar.”
– Kajsa Ekis Ekman, Dagens Nyheter
”Historien är organisk och omtolkas av varje generation. Bara en sak står riktigt säkert: Tiden är betydligt sämre än sitt rykte på att läka sår. Och just det gestaltar Bakhtiari på ett mästerligt vis.”
– Anneli Jordahl, Sydsvenskan
I dag öppnar antikvariatet i Fågeltofta för säsongen. Öppet 56 dagar i rad. Fler böcker, högre hyllor, bättre ordning. Men samtidigt, några omålade väggar, vissa bokhögar kvar på golvet och kaféavdelningen inte riktigt färdig. Allting blir lite bättre för varje dag. Följ arbetet under sommaren.
Författarkvällar blir det även i år. 24/7, 7/8 och 14/8. Vem som kommer berättar jag i morgon.
På senare år har mitt mest karakteristiska attribut på torget varit min hatt, men när jag började sälja böcker i Simrishamn var det den orientaliska mattan som utmärkte min säljplats. I alla år har jag haft en handknuten matta på torggolvet. Förra året hade jag dock ingen. De slits ju, och håller bara två-tre säsonger. De mattor jag har, använder jag i Fågeltofta.
Förra lördagen på torget gick en dam förbi som talar med mig ibland. Hon är konstnär och mattkunnig. Bland annat insisterar hon på att man inte får lov att säga ”äkta matta”. Det måste heta ”orientalisk”. Hela förra säsongen undrade hon vart min matta tagit vägen. I lördags när hon gick förbi så beklagade jag mig (igen) över att jag inte hittat någon vettig matta till rätt pris under vintern. Då sa hon att jag kunde få en av henne, så att min butik blev sig lik igen. Det var ett fint erbjudande. Senare samma dag begav jag mig till hennes lägenhet och hämtade denna fina matta, som nu kommer att ligga på mitt torggolv varje dag hela sommaren.
Knappt tre veckor till sommaröppningen av antikvariatet. Måndagen den 23 juni öppnar jag för sommaren i Fågeltofta och sedan stänger jag inte förrän den 17 augusti. Öppet 56 dagar i rad. Bättre ordning och fler hyllor men inte perfekt ordning och inte tillräckligt med hyllor… En skönt boklig miljö med plats för överraskningar.
Precis som förra året blir det författarkvällar i juli och augusti. Jag är säker på att dessa kvällar blir minst lika lyckade som förra årets program. Vilka författare som kommer berättar jag här före midsommar.
I torsdags såg jag Hamlet spelas av Shakespeare’s Globe Theatre från London på Ystad teater. Sällskapet planerar att besöka alla världens 205 länder och områden med krav på självständighet (Palestina, Västsahara) och spela pjäsen. Även diktaturer och länder med osäkra ledarförhållanden som Nordkorea och Sydsudan kommer att besökas. Säkerligen Östtimor också (så har jag täckt in alla väderstrecken). Men hur finansieras denna turné? Jag trodde att det kanske var British Council eller National Lottery som stod bakom, men så verkar det inte vara. The Globe har en insamling på gång på Kickstarter som bara har tre dagar kvar. 200 000 pund behövs, drygt 70 000 har kommit in. Vad betyder det? Har de inte råd att åka till Långbortistan om de inte får in de där pengarna? Det vore synd.
Föreställningen var hur som helst toppen, en riktig vitamininjektion i kulturgråa Ystad. En liten rapport i Ystads Allehanda inför föreställningen finns här.
Sveriges Radio rapporterar att det kanske blir samarbete mellan Ystad teater och The Globe med årligen återkommande besök. Hoppas att det blir så.
johns antikvariat 