Arkiv | Språk RSS feed for this section

Tre bibliotekarier

14 Maj

The Librarianist av Patrick deWitt, The City and Its Uncertain Walls, av Haruki Murakami, What You Are Looking For is in The Library av Michiko Aoyama

The Librarianist handlar om en pensionerad bibliotekarie vid namn Bob Comet som fördriver dagarna efter bästa förmåga sedan han slutat arbeta. Jobbet som bibliotekarie var hela hans liv och nu när han inte har det försöker han göra sig nyttig på andra visa. Bland annat hjälper han till på ett dagcenter för pensionärer äldre än han själv. Först verkar berättelsen handla om det, konflikter och konspirationer på ett dagcenter. Det kunde räckt för en bra bok, men Patrick deWitt är en bättre författare än så. Han lämnar läsaren vid ett litet mysterium år 2005 och flyttar sedan till åren 1942-1960 när Bob var en ung man. Vi får lära oss vad som drev honom att bli bibliotekarie, hur han träffar sin fru, förlorar sin fru och sedan efter tvåhundra sidor av boken flyttas vi till de dagar som gjorde honom till den han blev, när han rymde hemifrån år 1945. Han stiger på tåget och åker så långt bort han kan. Dessa händelser är inga spoilers, de antyds alla i de första femtio sidorna. De tre stora partierna knyts ihop på slutet när vi återvänder till bokens nutid, 2005-2006. Bob själv är en lugn, för att inte säga stoisk man medan människorna i hans närhet alla är mer eller mindre impulsiva och vilda. De cirklar runt den lugne Bob. Det betyder inte att han alltid känner ett lugn, men han utagerar inte sin frustration på samma sätt som dem.

En ordinär människas liv, extraordinärt skildrat av en skicklig författare. Författaren skriver en äventyrsroman, fast om ett vanligt liv. Resultatet blir mycket njutbart och spännande. Jag upptäckte Patrick deWitt genom filmen The Sisters Brothers, som är baserad på hans roman med samma namn. Det är en vilda västern och en helt annan historia än denna. DeWitt har skrivit fem romaner hittills, de verkar helt olika sinsemellan, och det gillar jag. Jag vet att många läsare vill återkomma till samma stil och känsla när de läser en viss författare, men jag är tvärt om. Jag blir snabbt uttråkad om författaren levererar samma sorts berättelse i bok efter bok. Och deckarserier med samma problematiske detektiv orkar jag inte med alls. Det ska vara något väldigt speciellt i så fall, som kanske James Crumley, men han skrev bara fem, sex stycken böcker med samma figurer. Han böcker liknade mer Richard Fords serie om Richard Bascombe, utspridda över ett helt författarliv.

I vilket fall, jag ser fram emot att läsa fler böcker av Patrick deWitt. Jag är säker på att jag kommer att bli överraskad.

Haruki Murakamis senaste, och kanske sista, roman, The City And Its Uncertain Walls, har den vanliga Murakamifiguren i huvudrollen. En man som lider av en ungdomskärlek han aldrig kommit över. Så, Murakami överraskar däremot inte. Första delen av boken skildrar denna kärlek, resten av boken utspelar sig i titelns fantasistad och i ett litet samhälle som kanske är verklig eller också är en del av den andra världen. Berättaren jobbar med bokdistribution (!) men får i fantasivärlden jobb som drömläsare, och i det avlägsna samhället som bibliotekschef. Sida för sida är Murakami kul att läsa, men precis som i de senare böckerna jag läst av honom så blir jag frustrerad över att det inte leder någonstans. Killing Commendatore orkade jag inte läsa klart. Det känns som en enda lång skrivövning, ett par sidor i taget, men ska det hända något, ska det handla om något, ska det finnas någon struktur? Tydligen inte. Och slutet är lika frustrerande som resan dit. Boken innehåller en mängd fantasieggande idéer, men de binds inte ihop till något större. Kanske har jag bara blivit trött på Murakamis världar eller så har han tappat skärpan. Denna bok utspelar sig i samma värld som Hardboiled Wonderland and the End of the World, och den har jag inte läst. Kanske – men jag tvivlar – hade jag uppskattat denna bättre om jag läst den först.

Det finns en genre av litteratur som är skriven av japanska författare där personer med mindre livskriser finner en väg framåt, ofta med hjälp av böcker och/eller katter. De är behagliga att läsa, för det är inte frågan om några stora kriser eller dödligt farliga bekymmer. Läsaren känner från början att allting kommer att ordna sig. Det kan vara trevligt att läsa sådana böcker ibland, också. Här är en lista med tio böcker i genren. Den bästa av de jag läst heter What You Are Looking For Is In the Library och är skriven av Michiko Aoyama. Den består av fem fristående berättelser som binds samman av det faktum att huvudpersonen i varje berättelse av en slump råkar gå till ett visst bibliotek och får boktips av den mystiske bibliotekarien. Först trodde jag att det var något övernaturligt eller oförklarligt som var i görningen, ungefär som hos Murakami, men Aoyama är mer omsorgsfull om sin berättelse och förklarar alla underligheter på ett högst tillfredsställande sätt. Mot slutet märker man att berättelserna varligt hakats samman, och det är också en tillfredsställelse för läsaren. Bibliotekarien som binder ihop boken ger inte bara boktips för det aktuella problemet, hon föreslår också några andra böcker och genom att läsa dessa får låntagarna en annan infallsvinkel på sina liv. Först tänkte jag att några av de här böckerna har nog författaren hittat på för att få berättelsen att fungera, men i slutet på boken finns en litteraturlista och alla dessa böcker finns i verkligheten. Förutom en bra berättelse får läsaren en samling lockande boktips. Kan det bli bättre?

Etiketter:, , , ,

Jarvis Cocker intervjuad av Olivia Laing

9 Maj

Jarvis Cocker har skrivit en självbiografi. Den heter Good Pop, Bad Pop och den står överst på min köplista. Här blir han intervjuad av Olivia Laing i The Guardian, en annan av mina favoriter. Det är en mycket välformulerad intervju, från båda sidor.

Jarvis är också gästredaktör för helgbilagan i The Observer. Här intervjuar han några udda (?) samlare eller är de hoarders? Gränsen är hårfin.

Mycket läsvärda artiklar, båda två.

Etiketter:, , ,

The Memory Police av Yoko Ogawa (nu på svenska som De förlorade minnenas ö)

15 Jan

The Memory Police publicerades på engelska 2019 men kom ut i Japan redan 1994. Berättelsen utspelar sig på en ö i Japan. På ön råder ett totalitärt styre som inte liknar någonting jag läst om tidigare. Minnespolisen bestämmer vad du får tänka på. Bokstavligen. En sak eller företeelse kan förbjudas över en natt och då försvinner den från ön och från innevånarnas medvetanden! The Memory Police börjar som en realistisk science fiction, en dystopi i samma stil som Nittonhundraåttiofyra men den vrids omärkligt till en helt annan sorts berättelse. Den behandlar liknande frågor som de dystopiska skildringar vi känner till, men boken får oss också att tänka på saker som minne och mod och vad det är för företeelser som gör livet värt att leva. Efter ett tag blir den totalitära regimen nästan ointressant. Det är människorna och hur de hanterar minnet som berättelsen fokuserar på.

Berättaren minns hur hennes mamma förklarade fenomenet: ”En morgon kommer du helt enkelt att vakna och då har det redan hänt, utan att du har märkt det. Du kommer att ligga still i sängen med slutna ögon och öronen på spänn och försöka uppfatta morgonbrisen. Du kommer att känna att något har förändrats sedan igår och du kommer att inse att du förlorat något, något som försvunnits från ön.”

Berättaren är författare, vilket inte är lätt i ett samhälle där grundläggande företeelser bara kan försvinna över en natt, utan att någon inser att det skett. Hennes mamma var en brottsling, för hon ansträngde sig för att komma ihåg de försvunna sakerna. I källaren hade hon en samling med sånt som inte längre tillåts på ön. Till slut fångade myndigheterna henne, och även hon försvann. När berättaren smyger ner i källaren ibland och tittar på sakerna som mamman sparat förstår hon inte vad det är hon ser. Hon tar fram en liten sak som ger ifrån sig musik, och läsaren förstår att det är en speldosa, men berättaren vet inte vad det är hon håller i sin hand.

Hur lever man i ett sådant samhälle? Det går ju inte, men man måste. Det blir en väldigt märklig stämning i boken och det är omöjligt att ana vart historien ska ta vägen. Så är det alltid i Yoko Ogawas böcker. Även i tidigare böcker har historien varit på väg åt ett håll men ändå landat någon helt annanstans, utan att läsaren känt sig lurad, tvärt om. Allt eftersom fler företeelser försvinner får vi läsa delar av den bok berättaren skriver på. Den handlar också om begränsningar och skrivande och blir en intressant spegel till berättarens verklighet.

Tidigt i berättelsen blir rosor förbjudna och försvinns. Men det växer ju rosor överallt? Ja, men alla som har rosor klipper ner dem och slänger dem i floden. Den färgas röd-rosa av alla blomblad. Medan folk samlas vid floden och ser rosorna försvinna märker de också hur minnet av blommorna försvinner och snart har de glömt vad det är de ser i floden.

Jag läste denna bok hösten 2019. Några månader senare kom pandemin. I The Guardian läste jag att Saitamaparken i Tokyo tagit bort alla blommor för att avskräcka folk från att besöka parken. Av alla covidåtgärder så var detta en av de mest skrämmande jag hört talas om, och den var som hämtad ur denna bok.

Jag har skrivit om Yoko Ogawa flera gånger tidigare på bloggen. Hon är en av mina favoritförfattare. Jag beklagar att det inte finns fler böcker av henne på svenska eller engelska; på franska finns ett halvdussin som jag gärna skulle vilja läsa. Nu finns i alla fall denna på svenska. Låt oss hoppas att det är den första av många att ges ut på det utmärkta förlaget Tranan. Gå genast och köp den, översatt av Vibeke Emond. Ni får svårt att hitta en bok som på en gång är lika gripande, skrämmande och överraskande.

Etiketter:, ,

Laurie Andersons Nortonföreläsningar

1 Jan

Under 2021 gav Laurie Anderson sex stycken föreläsningar på Harvard. Men på grund av pandemin och eftersom Laurie Anderson är den hon är, så gjordes föreläsningarna som filmer. Det gick att se dem ”direkt” på Zoom och under tjugofyratimmarsperioder veckan efter de visats live, med efterföljande, riktig live distans-Q&A. Nu när föreläsningsserien är genomförd finnas alla sex föreläsningarna tillgängliga på Youtube. Jag rekommenderar starkt att ni ser dem. Både för inbitna Laurie Anderson-fans och de som bara vill uppleva något bra finns mycket att hämta här. En del filosofi, en del memoar, en del konst. Det är verkligen inspirerande.

Här är Youtubesidan med alla sex föreläsningarna. Och här under en liten introduktion till serien.

Etiketter:

Johns antikvariat på Radio Kristianstad

29 Apr

I tisdags hälsade lokalradion på i Fågeltofta för att prata om böcker som inredningsdetalj. Lyssna här. Jag är med i början, direkt efter nyheterna.

Etiketter:,

Konsten att lyssna

3 Aug

Här är ett samtal mellan Laurie Anderson, Brian Eno och Nitin Sawhney om konsten att lyssna. Simon McBurney är samtalsledare.

Etiketter:,

Beth Gibbons och Henryk Górecki

9 Apr

Jag upptäckte Beth Gibbons och Henryk Góreckis musik ungefär samtidigt. Portishead första album kom 1994 och samma år såg jag filmen Fearless, en av mina absoluta favoritfilmer, som använder delar av Góreckis tredje symfoni i soundtracket.

Därför känns det passande, för mig personligen, att Beth Gibbons nya skiva är hennes tolkning av Góreckis symfoni nummer 3. Hon lärde sig den polska texten fonetiskt och spelade in verket live med polska radions symfoniorkester under ledning av Krysztof Penderecki, som gjorde musiken till bland annat The Shining och Exorcisten.

Jag tycker att resultatet är enastående. Beth Gibbons tillför helt klart ett element som saknas i mer skolade sångares versioner av detta verk.

Tråkigt för oss musikälskare att Beth Gibbons är så sparsmakad. Denna skiva, inspelad 2014 som släpps först nu, föregicks av skivan Out of Season 2002! Hon har medverkat på ett fåtal andra skivor sedan dess och hon sjunger förstås på Portisheads tredje skiva, Third, 2008, men hon verkar ha sitt intresse på helt annat håll än i att spela in musik. Undrar varför det tog fem år från inspelning till släpp av Symfoni nummer 3. Jag är glad att den kom ut till slut och jag hopas att vi får höra Beth Gibbons röst mer framöver.

Hur svårt är det att lära sig att sjunga på polska? New York Times’ reporter gick till botten med denna fråga och försökte lära sig, med hjälp av samma instruktör som Beth Gibbons använde sig av. Läs mer här.

 

Dagens ord är Cryptomnesia

3 Nov

När du tror att du varit med om något men har fått minnet från annan källa än din egen upplevelse. Inte tror, du vet, du är hundra procent övertygad om att du varit med om denna händelse, men det har du inte. Bara överväldigande bevis kan få dig att inse att du drabbats av ett fall av cryptomnesia.

Du kan ha läst det i en bok, någon kan ha berättat ett barndomsminne som du tar över, utan att du vet om det. Omedvetet plagierar du en text eller en låt, det är också exempel på cryptomnesia. Det finns många slående exempel i denna text av Oliver Sacks, hämtad från boken The River of Consciousness, som publiceras postumt i dagarna.

Etiketter:

Maid Café

6 Sep

Kaffet är verkligen inte huvudsaken på ett maidkafé. Nej, det handlar om upplevelsen av att bli serverad av en gullig servitris i hembiträdesuniform och att bli omsluten av en fantasivärld. En unik upplevelse som känns overklig. Företeelsen kommer ur mangaälskares – Otaku, som de kallas – längtan efter en ännu större upplevelse än att bara läsa sina serietidningar eller samla på olika serierelaterade prylar som plastfigurer eller utklädningskläder. Den uppnås med en underdånig servitris som är kawaii/gullig och en serie ritualer som får besökaren att känna sig utvald, upphöjd. Det är som en variant eller uppdatering av geishakonceptet. Båda handlar om att ge kunden total uppmärksamhet och få honom att känna sig utvald och speciell. Men det är inte mer än så. Det är strängt förbjudet att röra servitriserna på ett maidkafé, eller fråga vad de heter på riktigt. Allt detta är bara en fantasi, och det måste besökaren förstå.

Centrum för otaku är Akihabara. Här finns manga- och animébutiker och elektronikaffärer som säljer allt som kan vara av intresse för de som har ett brinnande intresse för tecknade figurer och fantasivärldar. Vi besökte ett maidkafé som ligger i samma hus som varuhuset Don Quijote i Akihabara.

Det är en löpandebandprincip i funktion här, det är kö för att komma in, men varje besökare får verkligen särskild service. ”Välkommen hem, herre/fru”, säger hela personalen i kör när besökaren stiger in i kaféet. Sedan får man en personlig servitris, klädd i perfekt fantasihembiträdesuniform som passar upp på ett överdrivet, underdånigt sätt. I överdriften finns paradoxalt nog också det som gör upplevelsen njutbar och inte, som jag fruktade, pinsam. Det är som att träda in i en animé. Servitrisen är overkligt söt, hon talar med en overkligt gullig röst och hon rör sig på ett overkligt vis. Som när hon tar emot vår beställning, till exempel, så ställer hon sig på knä, för att visa sin lydighet. Det är bara för mycket, men samtidigt gjort med glimten i ögat.

Från en meny fick vi sedan var sin favoritflicka att ta bild med. Välj ett par gulliga kaninöron, och bestäm vilken pose ni ska göra, så ett, två, tre, klick, en bild tillsammans med denna overkliga uppenbarelse som bevis på att du faktiskt varit där.

När vi serverades fick vi lära oss en liten sång med koreografi som vi sjöng tillsammans med servitrisen innan vi drack vårt kaffe. Ja, surrealistisk upplevelse, men det var ju därför vi gick dit. Mot slutet sprack fasaden lite hos servitrisen och vi fick veta att hon varit i Europa, Wien, för att vara exakt, och att hon tyckte om Gustav Klimts konst. Hon var alltså en människa, trots allt och inte en animéfigur.

 

 

Temakaféer är populära i Japan. Vi besökte ett kattkafé, där attraktionen var att få klappa på katter och… ja, det var den enda attraktionen där. Kaffe och servering var under all kritik, men det var ändå ganska välbesökt. Vissa klappade katter, andra satt och läste som om det var ett vanligt kafé. Det finns kaféer för alla möjliga djur: hundar, kaniner, ormar, ugglor. Ibland känns det som att Blade Runner-verkligheten är runt hörnet. Maidkaféerna har också flera varianter för de specialintresserade. Exempel är steampunk, vampyr, butler (som maid, fast killar) och mumin. Fantasivärldar är populärt. Det är kanske ett sätt att vila från den stressande verkligheten med långa arbetsdagar. För turisten är det en upplevelse att minnas länge.

Etiketter:, ,

Is there life on Mars? Yes, it’s just landed here

13 Jan

https://www.youtube.com/watch?v=sW2HwE72FMk
I mellandagarna såg jag Labyrinth för första gången sedan den var ny. Jag minns att jag inte alls gillade den då och jag har undvikit den i alla år. Den var urtöntig. Men nu när jag såg den med dottern insåg jag att den var ganska bra, för vad den var, och musiken var också bra och passade in i berättelsen.

På söndagen kände jag ett hugg i magen och jag började gråta. Jag vet inte varför. Det kändes mycket konstigt. Sedan förberedde jag årets första lektion i engelska 7, som jag skulle ha på måndag morgon. Hur inleda efter ett långt jullov? Det mest aktuella och intressanta jag kunde komma på var Lazarusvideon. Tolka texten, bilderna, en bra talövning för att komma igång. Inte förrän tio minuter innan lektionen började fick jag höra om hans död. Hugget i magen och valet av just den här musiken till årets första lektion förklarades plötsligt.

Ingen artist har betytt lika mycket för mig som han. Många gubbar i min ålder och äldre har skrivit så de senaste dagarna. Jag känner mig väldigt ordinär. Att påstå att man kände något i magen när han lämnade jordelivet är förstås lite patetiskt, men så är det. Det patetiska är kanske att skriva det. Men tänk på han som twittrade på söndagen: ”If you’re ever sad, just remember the world is 4.543 billion years old and you somehow managed to exist at the same time as David Bowie”, han måste också ha känt någonting.

”Life on Mars” var den första låten jag såg och hörde, på en TV-apparat på Augustenborgsgatan 15D i Malmö, sensomaren 1974. Kanske var upplevelsen inte lika underlig för ett litet barn som jag att se den videon, som det var för en vuxen människa. Bilderna och sången stannade hos mig, i alla fall, men något annat om artisten, vad han hette eller vad för mer musik han gjort, visste jag inte på flera år.

Det var först med Let’s Dance 1983 som jag lärde mig mer om honom. Till en början kunde jag inte förstå att det var samma människa som skapat de två sångerna. ”Let’s Dance” blev signaturmelodi för en väldigt märklig sommar i Köpenhamn för mig. De röda skorna styrde mig undan farorna.

Tre år senare gjorde jag lumpen i Eksjö. På biblioteket lyssnade jag i ett par stora hörlurar för första gången på hela skivan Ziggy Stardust. De första tveksamma pukslagen på ”Five Years” som följs av ”Pushing through the market square, so many mothers crying…” drog in mig i hans värld, och där har jag blivit kvar sedan dess. Jag har inget nytt att säga, inga roliga anekdoter eller häftiga konsertminnen, bara att han var nummer ett och nu är han borta. En överraskande konstnär in i det sista.

Här är en intervju från 1999 eller 2000, där han delar med sig av en klarsynt vision av internet. Träige Jeremy Paxton försöker dämpa hans entusiasm och säger ”it’s just a tool”. Nej, inte alls. ”We’re on the cusp of something exhilarating and terrifying… [The Internet] is an alien life form… Is there life on Mars? Yes it’s just landed here.” Vid 6.12 börjar de prata internet. I början av intervjun diskuteras hur man uttalar hans namn. Han vet inte själv, säger han här. Länge var jag namnfundamentalist, men om Billy Idol (enligt Nile Rodgers i dokumentären Five Years) och Ricky Gervais (klipp här under) utalar ”fel” och artisten själv kommer med en tredje variant, så tänker jag inte fortsätta insistera.

En liten historia från en epostvän.

Ett favorithäng i New York var Strand Books. Här skriver han själv om livet som icke-rockstjärna i New York. Först publicerat i The New Yorker. På Strand köpte han säkert en eller annan av titlarna i denna lista på 100 favoritböcker.

Ett radioprogram från BBC från 1979 där han väljer favoritmusik, nytt och gammalt. Här är låtlistan.

Five years or seven days? Time is always too short.

Etiketter:, ,

Poking a dead frog och Bill Haders 200-filmslista

1 Jan

Inför premiären av The Skelton Twins i höstas, hördes Bill Hader på många pratshower. Han ger en bra intervju, och har alltid nya historier att berätta. Ungefär samtidigt som filmen lanserades, publicerades en bok, som Hader också hjälpte till att sälja. Den heter Poking a Dead Frog och är redigerad av Mike Sacks. Det är en intervjubok där Sacks talar med en mängd olika humorister i olika format, författare, stå-uppare, skådespelare med mera.

Det är en rolig och informativ bok. Jag fick vad jag väntade mig i form av detaljer om olika filmer och evenemang, men jag fick också några förslag på nya upplevelser. Flera av de intervjuade  säger att den bästa komikern de känner till, eller det de skrattat mest åt är en radiopratare som heter Phil Hendrie. Även Bill Hader nämner honom nedan. Jag hade aldrig hört talas om honom tidigare. Han har ett radioprogram där folk ringer in och han pratar med dem. Kryddan är att en del av de som ringer in är Phil Hendrie själv, med förställd röst. Han argumenterar emot både värden (Hendrie) och verkliga personer som ringer in. Här är ett smakprov. I’m an auxiliary police officer. Roligt.

Bill Haders bidrag till boken är en lista med 200 filmer alla humorskribenter borde se. En bra lista, förvisso, men skämtsam på samma gång, för kan 200 filmer verkligen vara essential? Intervjun nedan, uppdelad i tre bitar, privatfilmad i en bokhandel i New York, är intressantare.

https://www.youtube.com/watch?v=JrbZBSIZV3g

https://www.youtube.com/watch?v=7LVDWrx7xEw

https://www.youtube.com/watch?v=S1RI-HCzvaw

Intervjuad i Poking a Dead Frog är bland andra Henry Beard, en av grundarna av National Lampoon. Han har också skrivit boken Latin for All Occasions, latin för nutida vardagsbruk. Bara idén är skojig, men att genomföra den och ha nödvändiga kunskaper i ämnet är ju helt underbart. Jag beställde den förstås omgående. En annan humorförfattare som intervjuas är Peg Lynch, som från fyrtiotalet och framåt skrev en radioshow som hette Ethel & Albert. Hon skrev alla manus helt själv och hon spelade Ethel. På femtiotalet flyttades serien till televisionen. Fortfarande var Peg Lynch showrunner, ensam manusförfattare och huvudrollsinnehavare. Ganska imponerande. I tema och sätt att använda humorn var Ethel & Albert en föregångare till Seinfeld, i det att den använde vardagens detaljer som grund för humorn.

På tal om Seinfeld innehåller boken en intervju med Peter Mehlman, som skrev tjugotvå avsnitt av serien. Bland annat är han ansvarig för begreppen yada yada, double-dip och shrinkage. Hur de begreppen skapades är mycket roligt att få veta för en sådan som mig. Daniel Clowes, George Saunders, Dan Guterman, Daniel Handler och en mängd andra humorister delar med sig av anekdoter och handfasta råd i denna bok. Poking a Dead Frog avslöjar en del av maskineriet bakom humorförfattandet. Säkerligen inte en bok för alla, men jag hade mycket nöje av den.

https://www.youtube.com/watch?v=Y1AH2uLPJAk

Etiketter:, , ,

Hamlet i Ystad

11 Maj

ladiI torsdags såg jag Hamlet spelas av Shakespeare’s Globe Theatre från London på Ystad teater. Sällskapet planerar att besöka alla världens 205 länder och områden med krav på självständighet (Palestina, Västsahara) och spela pjäsen. Även diktaturer och länder med osäkra ledarförhållanden som Nordkorea och Sydsudan kommer att besökas. Säkerligen Östtimor också (så har jag täckt in alla väderstrecken). Men hur finansieras denna turné? Jag trodde att det kanske var British Council eller National Lottery som stod bakom, men så verkar det inte vara. The Globe har en insamling på gång  på Kickstarter som bara har tre dagar kvar. 200 000 pund behövs, drygt 70 000 har kommit in. Vad betyder det? Har de inte råd att åka till Långbortistan om de inte får in de där pengarna? Det vore synd.

Föreställningen var hur som helst toppen, en riktig vitamininjektion i kulturgråa Ystad. En liten rapport i Ystads Allehanda inför föreställningen finns här.

Sveriges Radio rapporterar att det kanske blir samarbete mellan Ystad teater och The Globe med årligen återkommande besök. Hoppas att det blir så.

David Sedaris i Lund 1/9

1 Sep

Fantastiskt kul att David Sedaris kom till Lund och gjorde en läsning. Det var ett väldigt bra framträdande. Men eftersom han läste på Lunds humorfestival så blev det samma känsla som när man ser en bra artist på en musikfestival; en annan akt behöver scenen och den artist man önskade kunde spela hela natten måste gå av. Sedaris tittade på klockan då och då och läste i ganska exakt en timme. Men det han hann med var väldigt underhållande.

Hur många uppläsningar har jag inte varit på där jag nästan somnat? De bästa intentioner har väldigt många gånger lett till oändligt sega tillställningar. Det här var något helt annat. David Sedaris vet både hur man skriver en underhållande text och hur man framför den på bästa sätt. I Lund i kväll läste han två texter. Först ”Easy, Tiger” om hur det är att lära sig ett främmande språk med hjälp av Pimsleur Audio Program. Han illustrerade med några ljudklipp från språklektionerna och fick till ett underbart slut på berättelsen. Både tempo och timing var utsökt. Så skickligt och samtidigt till synes utan ansträngning. Den andra längre texten han läste hette ”Dentists Without Borders” och handlade om författarens glädje i att gå till tandläkaren i Frankrike. Också väldigt bra. Sedan var det tyvärr inte tid för något längre, så han läste lite från sin dagbok och avslutade med (mestadels) skatologiska dikter om hundar. David Sedaris är en kattmänniska.

Efter uppläsningen var det boksignering. Det är inte alla författare vars autograf jag vill ha, men David Sedaris’ krummelur i förstaupplagan av Naked kändes inte fel. Jag hade tänkt fråga honom något om språkinlärning, men han förekom mig och frågade mig vem jag var här med. Då var jag tvungen att berätta att jag var själv eftersom min vän Christian plötsligt och oväntat hade svimmat i förra veckan och i fallet brutit ett par revben vilket gjorde att han verkligen inte kunde skratta. Varför berättar jag det här? tänkte jag i samma ögonblick som orden flög ur munnen, men för sent, nu var de ute, så poänglöst. Men Sedaris verkade bry sig om denna olyckliga omständighet, så han tog upp en norsk (!) upplaga av Naken ur sin tygkasse och frågade vad min vän hette. ”Då ska han ha den här. Hoppas att han blir bättre snart”, sa han och skrev följande till min skadade vän:

Andreas Ekström gör telefonintervju med David Sedaris i Sydsvenskan.

 

 

Etiketter:,

Konsten att sälja: smicker och löfte om ansvarsfrihet

18 Maj

På radion hörde jag ett reportage om de taxibilar i Stockholm som tar dubbelt betalt eller mer jämfört med Taxi Stockholms bilar.  Reportern intervjuade en fritaxichaufför. Han sa att eftersom taxinäringen är avreglerad så har han rätt att ta ut vilket pris han vill. Han måste tjäna ihop till mat och hyra som alla andra, så han tycker inte att han gör något fel. Det tycker inte jag heller. Han är en otrevlig typ, men nu är ju taxinäringen avreglerad och då blir det så här. Politikerna tänkte förstås att all avreglering är av godo, all konkurrens är bra, konkurrens kommer alltid att sänka priserna och höja kvalitén. Idioter. Lyssna på inslaget från Studio Ett här. Fritaxichauffören berättar flera bra knep för hur man får sin vilja igenom och hur man säljer sin produkt.

En liten stund senare läste jag en recension av en ny amerikansk film som heter Compliance. Det är en spelfilm, men den är baserad på en verklig händelse och inspirerad av flera liknande händelser. Den handlar om vad vanliga människor kan fås att göra om de får order av en auktoritet och denna auktoritet lovar ansvarsfrihet. Gör det här, jag tar på mig ansvaret. Också klassisk övertalningsteknik. Läs recensionen, se filmen, när den blir tillgänglig här i närheten. När filmen har visats på festivaler i USA har många i publiken lämnat salongen. Recensenten – och även jag – tolkar det som att de inte står ut med att se in i sig själva och förstå vad de är kapabla att göra.

Slutligen måste jag också tipsa om den kusliga dokumentären som heter När läraren blev führer, som handlar om The Wave, originalet så att säga, till oansvariga psykologiska experiment. I det här programmet intervjuas läraren som startade projektet och eleverna som deltog och otäckt snabbt – på bara några dagar – blev helt uppslukade av den påhittade rörelsen. Det har gjorts flera spelfilmer och dokumentärer om den här händelsen, men den här dokumentären är den bästa skildringen jag sett av ämnet. Se den här på UR.

Lättkränkta män ger varandra på flabben

1 Feb

Dox fortsätter leverera fascinerande dokumentärer. Synd att de inte marknadsförs lite bättre i tablån, men bra att de finns på SVT Play i en månad. I den alldeles nya Knuckle  (biopremiär i USA december 2011) får vi en inblick i livet hos resandefolket på Irland. Filmaren Ian Palmer har följt några resandefamiljer i över tio år. Han dokumenterar deras pågående fejder som hela tiden utmynnar i planerade slagsmål, boxningsmatcher utan handskar. Fejderna är generationer gamla och eldas på med hån och smädelser som skickas med videoband mellan familjerna (nuförtiden facebookar de kanske sina utmaningar till varandra). De här männen är mycket lättkränkta. Det ska inte mycket till för att de ska utmana varandra på slagsmål. Kvinnorna som kommer till tals är rätt trötta. Men det finns pengar i boxningsmatcherna. Varje familj samlar ihop en ansenlig pott som måste matchas av motståndaren. Vinnaren tar allt. Den högsta potten som redovisas i den här filmen är 120 000 pund Det är inte småpotatis. Det är en ganska unik inblick vi får i resandekulturen. Märklig för en utomstående men helt logisk, förstår man, för de som lever i den. Filmskaparens  uthållighet är imponerande, tio år och mer än det, redigerat till en nittio minuter lång film som berättar något nytt.

1997 upplevde jag en del av den skottska armen av resandefolket. Jag vet inte om de är släkt med irländarna, men det är väl inte omöjligt. Jag såg en man vid namn Duncan Williamson på en festival för muntligt berättande i Wales. Han är helt klart bland de bästa, om inte den allra bästa muntliga berättaren jag sett. Han var helt naturlig på scenen, så avslappnad och säker i sitt berättande, han var en trollkarl som förhäxade sin publik. Så kändes det. Han hade så många historier att välja på och han kunde kombinera dem med varandra och anpassa dem till miljön han uppträdde i. Han var fantastisk helt enkelt, och han tillhörde resandefolket i Skottland. Inom storytelling-communityn ansågs han vara den största. Han dog 2007. Men hans är en annan historia. Se Knuckle på SVT Play, det kommer ni inte att ångra.

Här sjunger Duncan Williamson en sång.

Din upphovsrätt och Harlans

22 Sep

Harlan Ellison stämde James Cameron när första Terminatorfilmen var ny. Han tyckte att filmen lånat – snott! – för mycket av två manuskript han skrev till TV-serien Outer Limits. Ellison fick rätt – trots Camerons protester – och nämns numera i eftertexterna till filmen. Nu är en liknande historia under uppsegling. Andrew Nicol som bland annat skrev manus till The Truman Show, har gjort en film som heter In Time. Justin Timberlake har huvudrollen. Harlan Ellison anser – utan att ha sett filmen – att den stulit material från hans novell ”Repent Harlequin! Said the Ticktock Man”. Läs mer i Guardian och The Hollywood Reporter.

Harlan Ellison har varit en obstinat figur i sf-världen i över femtio år. Ofta har han rätt, ibland har han fel. Alltid är han underhållande. ”I sell my soul, but at the highest rate”, säger han i det här klippet.

Jag hade själv en upphovsrättslig tvist häromveckan, här på bloggen. I denna tvist var det jag som stod anklagad för olovligt användade av skyddat material. I juridisk mening hade jag fel, men jag vill tro att Harlan ändå hade stått på min sida. Vad tycker ni? Jag länkade till en artikel på Kristianstadsbladet som handlade om bokfestivalen i Kristianstad där jag ju var med. Jag är (fel)citerad i texten och med på bild. Denna bild på mig använde jag på bloggen för att illustrera artikeln och kanske locka någon att klicka vidare till tidningen. Eftersom de stavat fel till mitt namn mejlade jag journalisten Inga-Lill Bengtsson och bad henne rätta sitt misstag. Här följer nu ett utdrag ur min mejlkorrespondens med tidningen:

Från Inga-Lill Bengtsson (1) till mig:
Hej
Ditt mejl hamnade hos fel Inga-Lill Bengtsson, men jag har vidarebefordrat det till min namne som skrev artikeln.
Jag arbetar på bildredaktionen.
Kristianstadsbladets bild som du plockat från vår hemsida och lagt in på din egen får du plocka bort. Det är copyright på våra bilder.
Annars debiteras du med 1.300:- plus moms som är priset för publicering av bild på hemsida.
Mvh
Bildredaktionen/
Inga-Lill Bengtsson
Från mig till Inga-Lill Bengtsson (1)
Hej Inga-Lill,
Jag tar bort bilden om det är ett problem för er. Jag ser det själv som ett citat av er artikel som jag länkar till och antagligen genererar lite extra trafik för er. Jag tar bort bilden och lägger ut det här mejlet istället.
Innan du bestämmer dig kan du väl fråga Sune Johannesson [[redaktör på kultursidan]] – om han har något att säga till om – och höra om jag kan få ha kvar bilden utan debitering ”1300:- plus moms”.
Från Inga-Lill Bengtsson (1) till mig
Sune Johannesson har ingenting med denna sak att göra.Alla bilder på vår hemsida, och andra tidningars hemsidor också, har copyright och att bara ta bilder är att betrakta som stöld.

/Inga-Lill
Från mig till Inga-Lill Bengtsson (1)
Hej Inga-Lill,
Så du har inte frågat honom, då? Visst är det stöld att ta bilder och använda dem i eget syfte. Det skulle jag aldrig göra. Jag är väl insatt i copyrightlagarna för både tryckt och digital publicering. I det här fallet använder jag en bild på mig själv för att referera till en artikel i er tidning. Jag använder den inte för något annat än att göra positiv reklam för Kristianstadsbladet och hänvisa till en sida där samma bild finns. Jag tjänar inga pengar på bilden, den används inte i annat kommersiellt syfte än att generera fler träffar för Kristianstadsbladets sajt. Jag tycker visst att det är en redaktionell fråga som tål att tas upp. Här är någon som använder en av våra bilder för att skapa mer trafik till oss. Får han göra det eller inte?
Stöld är det inte, Inga-Lill.
Det är intressant att du genom denna snabba mejlkonversation visar att det är viktigare för Kristianstadsbladet att tjafsa om en harmlös – nej positiv! – bildanvändning istället för att vara lika snabb med att korrigera faktafel i tidningen. I skrivande stund är mitt namn fortfarande felstavat.
Enklast för dig personligen är att plocka bort bilden och be Inga-Lill nummer 2 att ta bort mig ur artikeln. Kanske finns texten i papperstidningen idag, men den är ju förgänglig. Nätet är för evigt.
PS Du glömde MVH i avskedsfrasen.
Från Inga-Lill Bengtsson (1) till mig
Jag ser att vår bild ligger kvar på din hemsida. Betyder det att du önskar köpa bilden?

/Inga-Lill
Från mig till Inga-Lill Bengtsson (1)
Nej,
Det betyder att jag vill att du besvarar mina frågor, tar ställning till mina förslag och talar med någon på redaktionen som har lite högre blick än du.
Från Inga-Lill Bengtsson (1) till mig
För min del är detta inte diskutabelt.

Är inte bilden borttagen från din hemsida i morgon klockan 09.00 så skickas en faktura på 1.300:- plus moms.
/Inga-Lill
Från mig till Inga-Lill Bengtsson (1)
Hej Inga-Lill,
Tack för ditt snabba svar. Alltid lika kul att höra av dig.
Om jag har bilden på min blogg eller inte är helt oviktigt för mig. Den här mejlkorrespondensen däremot är hundra gånger roligare och den kommer jag att skriva mycket mer om än de få raderna jag lade på rapporten från bokfestivalen.
När du kontaktar mig gör du det som representant för tidningen där du är anställd. Då får du väl visa lite respekt för dina läsare och de personer du (din tidning) skriver om (och vars namn du/din tidning fortfarande stavar fel till) och kommunicera med dessa personer och inte bara vara otrevlig och hota och ha dig. Jag tycker att mina argument är överlägsna. Kristianstadsbladet tjänar på att jag citerar bilden. Det är inte stöld, som jag ser det, men övertyga mig gärna om motsatsen. Hade jag tagit en bild ur er tidning och använt den i reklamsyfte för min firma så hade det varit stöld. Men här är det er tidning jag för fram och inget annat. Vem tjänar på att bilden finns på min blogg?
Ser fram emot ditt sakliga svar.
Från Tommy Svensson till mig:
Hej.
Har tagit del av mejlkonsversationen mellan dig och vår arkivmedarbetare IngaLilla Bengtsson. Dina mellanhavande angående felstavning får du ta med antingen nyhetschef Åsa Carlsson 044-18 55 61  eller den ”rätta” Inga-Lill Bengtsson.
För mig/oss handlar det bara om bilden. Att du utan tillstånd använder en bild som Kristianstadsbladet har copyright för är inget som vi tänker acceptera, precis som Inga-Lill gett besked om. Dina tankar om att detta skulle enbart vara positivt för oss och generera mer trafik till vår sida får du stå för själv. För oss är det enbart ett klart lagbrott enligt lagen om upphovsrätt.
Därför ber vi dig än en gång att ta bort bilden från din sida, i annat fall tolkar vi det som att du vill köpa publiceringsrätten och skickar faktura på 1300 kr plus moms.
MVH
Tommy Svensson
bildchef Kristianstadsbladet
Från mig till Tommy Svensson:
Hej Tommy Svensson,
Jag försökte kontakta ”rätt” Inga-Lill Bengtsson, men det finns inga kontaktuppgifter på er tidnings hemsida, inte som jag kunde hitta i alla fall, så jag chansade på namn@kristianstadsbladet.se. Har du ”rätt Inga-Lill Bengtsson”s e-post får du gärna skicka hit den. Återigen måste jag säga att det känns knepigt att detta med bilden är viktigare för er tidning än att publicera rätt uppgifter.
Om ni vill att jag tar bort bilden, så är det klart att jag gör det, men det bemötande jag får är minst sagt förbryllande för mig. Jag har inte gjort något fel och den välvilja jag kände och ville sprida för er tidning är ju helt borta nu. Att låta bilden stå kvar hade inte kostat er någonting, tvärt om. Jag tar bort bilden i kväll.
Från Tommy Svensson till mig:
Hej.
Den du ska söka är ingalill.bengtsson@kristianstadsbladet.se eller sök henne genom växeln 044-18 55 00.
Vill bara kommentera att du inte förstår att vi tycker det är viktigt att våra bilder används på rätt sätt. Du skriver att du inte gjort något fel vilket är din egen tolkning, upphovsrätten säger något helt annat. Det du har gjort är helt klart att beteckna som bildstöld. Att du sedan inte gjort detta för egen vinning utan tvärtom publicerat bilden av välvilja mot oss har inget med saken att göra. De lagar och regler som finns vad gäller bildanvändning måste följas.
Med detta så avslutar vi ärendet, givetvis förutsatt att du tar bort bilden från din blogg.
En dag senare. Från Inga-Lill Bengtsson (2) till mig:
Hej John!
Sorry, jag hade sjukt mycket att göra i helgen. Ibland blir det hjärnsläpp, det har kanske du också råkat ut för.
Jag var åtminstone konsekvent   🙂
Inga-Lill
Slut på mejlkonversationen mellan mig och Kristianstadsbladet. Några av dessa mejl gick som kopia till kulturredationen, men inget svar från dem. Till slut svar från journalisten som varken kunde förstå vad jag sa eller stava till mitt namn. Tro inte att hon rättat felstavningen i nätupplagan, den ligger kvar.
Så här tänker jag: Att citera bilder är förbjudet i upphovsrättslagen. Men vilken redaktionell medarbetare som helst som tänker längre än näsan räcker måste inse att en bild på en blogg som länkar till originalplatsen för samma bild inte är skadligt för tidningen. Det är bara av godo. Det är ingen som helst ekonomisk vinning för mig att publicera bilden på bloggen. Följer man lagen som en bokstavstroende hamnar man helt fel. Tidningen har inte sett till syftet av användningen utan bara mekaniskt rabblat mantrat ”1300 plus moms”. Ingen kommer att betala några 1300 med eller utan moms för den där bilden. Bildredaktionen har uppenbarligen sina strikta order. Synd att inte kultur- eller lokalredaktionen fick säga något i saken. Ett sådant här kategoriskt förhållningssätt var kanske lämpligt i papperstidningens tid, men i dagens digitala värld är det helt fel sätt att bete sig.
God natt, Kristianstadsbladet.

Brasilien är inte Portugal

12 Jul

Vid stängningsdags på torget idag kom en ung kvinna och frågade på svenska efter böcker på engelska eller franska. När jag smyglyssnade på henne prata med sin tjejkompis hörde jag att de talade portugisiska. Genast försökte jag komma på något vettigt att säga till dem på portugisiska men det enda jag kom på var… ingenting. Det engelska uttrycket My mind drew a blank var just vad som drabbade mig. Jag kom inte på ett enda ord portugisiska. Jag ville så gärna säga något, vadsomhelst, men jag hittade verkligen inte ett enda ord. Jag borde ha sagt ”Bom dia, senhoras. Tudo bem?” men istället fick jag tilltala dem på svenska. Jag frågade om de var från Portugal. Nej, verkligen inte! De slog ifrån sig, vilken förolämpning. Hur kan du tro att vi är från Portugal? Brasilien, förstås. Vi har ingenting med Portugal att göra. Nähä, men säger ni att ni talar brasilianska, eller talar ni portugisiska? Okej, vi talar portugisiska, men vi förstår inte den portugisiska de talar i Portugal. Vi har ingenting med dem att göra. Portugiser är dumma (!)

Det var alltså en förolämpning att ens fråga en portugisisktalande brasilianska om hon var från Portugal. Kom ihåg det till nästa gång. Fråga: Var kommer du ifrån? istället för att chansa på det ena eller det andra landet. Tragiskt att min hjärna är så seg att den lilla portugisiska jag lärt mig ligger så långt borta att det bokstavligen tar en halv dag innan den kommer upp till ytan. Undrar om jag någonsin kommer att få fart på det språket.

Quando eu falarei o português fluente?

Den svensktalande brasilianskan köpte Gandhis självbiografi och Aristoteles på engelska. Vilken supermänniska. Av någon anledning hade hon lärt sig utmärkt svenska och som semesterläsning valde hon två av världshistoriens stora tänkare.

Interaktivitet är ett ledord för Miranda; här får hon prova på sin egen metod

21 Jun

I morse tittade jag på Miranda July när hon svarade på mer eller mindre begåvade frågor på Facebook. Ni kan också titta här, även om ni inte är Facebookare. Nu hittade jag en ny artikel i New York Magazine där en skribent utsätter Miranda July för hennes eget sätt att interagera med sin publik. Ganska roligt experiment, tycker jag. Skribenten är inte någon fan av Miranda, han har till och med skrivit en (mild) hatsång mot henne. Men hon tar hans låt och gör den till sin. Bra jobbat.

Jerry Seinfeld går ut på nätet

10 Maj

New York Times berättar om Jerry Seinfelds nya nätprojekt. Verkar välgenomtänkt och kul, tycker jag. Titta själv på JerrySeinfeld.com.

The Guardian är inte lika imponerade.

Italienska är ett vackert språk

22 Feb

Jag förstår inte varför jag ska envisas med att försöka lära mig portugisiska när italienska är så vackert och förhållandevis enklare att lära sig. Bloggen här besöks stadigt av personer som söker information om Bernini och Caravaggio. Idag ser jag att någon använt googles översättningsfunktion för min text om Rom den artonde november 2009. Inledningen blir så här fin på digital italienska:

Lo scopo di questo breve testo è quello di evidenziare alcuni aspetti della modalità di comunicazione della città – una città particolare – e come lo scorrere del tempo e del movimento attraverso lo spazio cambia il messaggio comunicato.

Säkert väldigt stapplig italienska, men det ser fint ut och jag hoppas att den italienare som gjorde sökningen hittade vad han letade efter.

Det här är jag när jag klappar mig själv på axeln

24 Jan

Visst var det en bra artikel i Financial Times om konstförfalskaren Mark Landis? Jag fick t o m en kommentar om att det var en bra länk, och det har väl aldrig hänt tidigare. När jag läste artikeln tänkte jag att det var en text av den sort man kan hitta genom Arts & Letters Daily. Därför mejlade jag deras managing editor, Tran Huu Dung. Och ser man på, idag är artikeln med i listan på sajten. Precis när jag upptäckt Arts & Letters Daily, för drygt tio år sedan, blev det lite av en sport för mig att tipsa om bra artiklar. En kom med och jag fick ett mejl av Denis Dutton.Och nu hände det igen.

Det är klart att de som jobbar med Arts & Letters Daily hade hittat artikeln om Mark Landis utan min hjälp. Financial Times är en av de tidningar de regelbundet länkar till. Tran Huu Dung har kanske inte ens läst mitt mejl. Men ändå. Det känns bra att de har samma känsla som jag, även om risken finns att det inte är min förtjänst att artikeln lyfts fram.

Automatiska nyheter

14 Jan

Nu är det snart verklighet: Maskinen, den artificiella intelligensen är nu tillräckligt ”smart” för att kunna skriva och rapportera nyheter utan inblandning från mänskligt intellekt. Särskilt sportnyheter kan genom matematiska formler rapporteras av dataprogram som bara har resultat och bilder att arbeta med. Det finns redan automatiska sportbloggar från collegesport i USA som skrivs på det här viset. Guardian skriver mer här.

Det forskas också på TV-shower med virtuella programledare. Målet är enligt en utvecklare, som pratar i klippet nedan …having a system that actually pays attention to itself. Snart är det bara att göra några inställningar i WordPress så skriver den här bloggen sig helt automatiskt.

Vanity googling

11 Jan

Här är en text från Sydsvenskan 2003 som handlar om var man kan hitta världsmusik i Malmö. Det var i fördatorisk tid, nästan. Före Spotify, i alla fall. Ja, det är jag som har skrivit den. Undrar varför det bara är den som finns i Sydsvenskans digitala arkiv av de artiklar som jag skrev för tidningen åren kring millennieskiftet.

En titel och en handling

18 Dec

Igår talade jag med en polack. När han sa ordet ”horoskop” så lät det som Horrorscope. Vilken bra titel, tänkte jag. Jag ser att det finns en del olika saker på nätet som heter så redan, och tre böcker på Amazon med horrorscopetitlar, men ändå, du skulle kunna skriva en bok som heter så.

Idag skulle jag berätta för en brittisk kund vad Salman Rushdies The Ground Beneath Her Feet handlar om. Jag har inte läst den, men jag trodde att jag kände till handlingen ändå. Jag sa att boken handlar om världens största rockband, som består av ett tvillingpar. Den ena tvillingen trillar ut ur ett flygplan och hela boken berättas utifrån denna luftfärd. Den fallande tvillingen minns tillbaka på sitt liv under fallet mot marken.

Jag vet inte var jag fått det här ifrån, men sådan är handlingen inte alls. Tvillingarna kommer från Midnight’s Children, som jag har läst, men det där fallet måste jag ha hittat på själv. Det enda som stämmer i min beskrivning är att världens största rockband står i centrum för berättelsen. Det lustiga var att kunden sa något i stil med ”Aha, den har jag hört talas om!”

Så där har ni handlingen. Tvillingar, den ena faller ur ett flygplan och ser sitt liv passera revy. Skippa rockbandet, det är redan gjort. Du får själv fylla i detaljerna. Titel Horrorscope. Varsågod, börja skriv.

Varför ska man läsa dagstidningen när man vet bäst själv?

26 Nov

Att läsa morgontidningen, i det här fallet Sydsvenskan, ger allt oftare en kick av fel sort. Jag blir irriterad över faktafel och slappt skrivande. De gånger jag överhuvudtaget hittar någon artikel värd att läsa bland alla annonser och stora, meningslösa färgbilder, det vill säga. Idag läste jag en recension av Ricky Gervais nya film, Cemetery Junction. Mattias Oscarsson skriver att ”(f)ilmen fick genomgående goda recensioner när den gick upp på bio i Storbritannien.”.

Var det så? tänkte jag. Det minns inte jag. Tvärt om. Den fick överlag negativ kritik. Och eftersom jag ibland inte kan släppa saker som egentligen inte förtjänar min uppmärksamhet så var jag tvungen att kolla detta påstående. De recensioner jag hittar på nätet ger mig rätt. Från ljumma till tvärnegativa omdömen. Hittar inga som är helt positiva. Läs här, den som giter:Daily Mirror, The Independent och The Guardian. Varför skriver man en sådan sak när det inte finns någon täckning? Recensenten tycker att filmen är ganska bra och vill att andra också ska ha tyckt det. Men ändå, det ska ju vara en professionell skribent. Var är professionalismen? Den här recensionen är kanske tidningens minst viktiga text, så varför hetsa upp sig över en förflugen mening? Jo, för om den här sortens fel finns här, där jag kan upptäckta dem, vad finns det då inte för fel, vinklingar och önsketänkanden i viktigare texter om politik och världshändelser, som jag inte kan avslöja?

I samma tidning recenseras en performanceföreställning (medveten tautologi) om dansaren Nijinsky. Recensenten Julia Svensson skriver att ”Nijinsky betraktades i skuggan av dagböckerna länge som en dåre”. Vad betyder det? Att han länge betraktats som en dåre – vad ”dåre” nu betyder – men att han inte längre gör det? Han var i alla fall så pass mentalt störd från 1920 till sin död 1950 att han satt på sjukhus. Om det är det som menas med dåre, så kan bilden om honom knappast omvärderats.  Också slappt skrivet, det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta, som det heter. Och så står det att det ”sedan några år finns en svensk översättning av Nijinskys dagböcker”. Första utgåvan kom faktiskt redan 1978. Den är inte komplett, men inte värdelös heller. Igen slapphet i faktakollen.

Jag blir helskärrad över alla fel jag antagligen missar och tar för sanningar i andra delar av tidningen.

Macellarious sevidical woundikins

12 Nov

Jag läste om Save the word i någon papperstidning för ett tag sedan, men det var inte förrän jag såg länken på  Mrs B:s blogg som jag gick in på sidan. På Save the word kan jag lätt fastna och slå upp mer eller mindre användbara ord som används alltför sällan. Att adoptera ord som är på väg att glömmas bort har gjorts på svenska också, säkert inspirerat av denna kampanj, men någon driftig språkälskare borde göra en liknande sida för det svenska språket.

Rubriken till detta inlägg betyder ”Milda, men illa menade, charkuterirelaterade svordomar.”

Une librairie française

5 Nov

Hemma i Sverige igen. Inga strejkstörningar. Det var lite patetiskt på flygplatsen när fyra-fem gubbar gick omkring och skrek strejkslagord i megafoner. Ingen tog någon notis om dem. De var osynliga för både resenärer och anställda. Här en bild från en boksäljare på Marche aux Puces de St- Ouen. Denna loppis sägs vara Europas största och kanske världens äldsta. Möjligen kommer ordet loppmarknad från just den här loppisen. Det är väl omöjligt att bevisa, men det är den troligaste förklaringen till ordets ursprung som jag hittat. Den startade på 1600-talet när fattiga och tiggare rotade igenom de bättre beställdas sopor inne i stan, som de sedan sålde under helgen på den här platsen. Så småningom blev det ett folknöje för de rika att köpa varandras sopor, som loppishandlarna torkat av och piffat till. Voilá: Loppis. Idag säljs nästan bara finare antikviteter och turistskräp. Chansen till fynd är minimal.

Prosopagnosi revisited

24 Okt

Igår hände det igen. Jag var på middag och en man kom fram till mig och tyckte att jag borde känna igen honom. ”Det var jag som försökte sälja böcker till dig i våras”, sa han. Jaha… Tyvärr, ansiktet var mig helt främmande. Det är många som vill sälja böcker till mig, i de flesta fall blir det ingen affär. Men mannen blev lite putt att jag inte kände igen honom. Prosopagnositestet jag länkade till häromdagen  testar bara det extrema korttidsminnet och visar bara upp några få olika ansikten; i verkligheten ser man ju tusentals ansikten varje dag. Åtminstone mitt ansiktsminne verkar vara ganska litet och rymmer bara de viktigaste anletena. Ett halvår gamla icke-kunder får inte plats.

Dagens ord är Prosopagnosi

15 Okt

Som betyder ansiktsblindhet. Jag tycker att jag har problem att känna igen människor och ansikten, men efter att ha gjort det här testet så förstår jag att det inte är prosopagnosi jag lider av, för jag kände igen alltför många ansikten för att kunna få diagnosen. Vad ska jag då skylla på?

Foreign Accent Syndrome

20 Apr

Akta dig för migrän. Efter en riktig körare kan du ha drabbats av Foreign Accent Syndrome, du talar med främmande brytning. Här är en brittisk kvinna som plötsligt började prata med kinesisk brytning, och här är en annan som drabbades av jamaicansk brytning efter en stroke. Låter som en Monty Python-sketch, men det är sant.

Den tjocka röda linjen

27 Jan

Patrik Andersson säger i en intervju i Sydsvenskan att han ”vill stå för kontinuitet och en röd linje.” Några dagar tidigare var det någon annan, jag tror på TV, som talade om en röd linje. Har jag missat något eller är det en röd tråd de far efter? Jag vet inte vad en röd linje är, annat än den tunna röda linjen.

Kim Andersson sa inför handbollsmatchen mot Tyskland att han inte ville åka hem till sin tyska klubb ”med huvudet mellan benen”. Ett roligt sätt att slå ihop att hålla huvudet högt och inte ha svansen mellan benen. Jag tror inte att Kim tänkte så långt, men det var klart fyndigare än den röda linjen, som jag hoppas inte tränger ut den röda tråden.