Ben Elton har skapat några av historiens roligaste TV-serier. Han har skrivit bra romaner och musikaler också. Nu har han skrivit sin självbiografi. Den tänker jag läsa. Så länge en livfull intervju.
8-31 september är det öppet i Fågeltofta lördag kl 15-18 och söndag kl 12-16. Öppnar gärna andra dagar om du vill och jag har möjlighet. I så fall, ring, mejla eller kontakta via instagram (@johnsantikvariat).
Sommaren anländer lika överraskande som vanligt. Från och med midsommardagen fram till den sjuttonde augusti är det öppet varje dag i antikvariatet i Fågeltofta.
21 juni-17 augusti
Midsommardagen: 12-16
Måndag, onsdag, torsdag: 12-19
Tisdag, fredag: ca 16-19
Lördag: ca 15-18
Söndag: 12-16
Tisdag, fredag och lördag säljer jag böcker på torget i Simrishamn. Därför är öppningstiden lite osäker i Fågeltofta, men om klockan är fyra och det inte är öppet så kan ni vänta en kvart eller så; jag är på väg.
Det är öppet nästan varje dag augusti ut, men har inte bestämt exakt hur än.
The Librarianist av Patrick deWitt, The City and Its Uncertain Walls, av Haruki Murakami, What You Are Looking For is in The Library av Michiko Aoyama
The Librarianist handlar om en pensionerad bibliotekarie vid namn Bob Comet som fördriver dagarna efter bästa förmåga sedan han slutat arbeta. Jobbet som bibliotekarie var hela hans liv och nu när han inte har det försöker han göra sig nyttig på andra visa. Bland annat hjälper han till på ett dagcenter för pensionärer äldre än han själv. Först verkar berättelsen handla om det, konflikter och konspirationer på ett dagcenter. Det kunde räckt för en bra bok, men Patrick deWitt är en bättre författare än så. Han lämnar läsaren vid ett litet mysterium år 2005 och flyttar sedan till åren 1942-1960 när Bob var en ung man. Vi får lära oss vad som drev honom att bli bibliotekarie, hur han träffar sin fru, förlorar sin fru och sedan efter tvåhundra sidor av boken flyttas vi till de dagar som gjorde honom till den han blev, när han rymde hemifrån år 1945. Han stiger på tåget och åker så långt bort han kan. Dessa händelser är inga spoilers, de antyds alla i de första femtio sidorna. De tre stora partierna knyts ihop på slutet när vi återvänder till bokens nutid, 2005-2006. Bob själv är en lugn, för att inte säga stoisk man medan människorna i hans närhet alla är mer eller mindre impulsiva och vilda. De cirklar runt den lugne Bob. Det betyder inte att han alltid känner ett lugn, men han utagerar inte sin frustration på samma sätt som dem.
En ordinär människas liv, extraordinärt skildrat av en skicklig författare. Författaren skriver en äventyrsroman, fast om ett vanligt liv. Resultatet blir mycket njutbart och spännande. Jag upptäckte Patrick deWitt genom filmen The Sisters Brothers, som är baserad på hans roman med samma namn. Det är en vilda västern och en helt annan historia än denna. DeWitt har skrivit fem romaner hittills, de verkar helt olika sinsemellan, och det gillar jag. Jag vet att många läsare vill återkomma till samma stil och känsla när de läser en viss författare, men jag är tvärt om. Jag blir snabbt uttråkad om författaren levererar samma sorts berättelse i bok efter bok. Och deckarserier med samma problematiske detektiv orkar jag inte med alls. Det ska vara något väldigt speciellt i så fall, som kanske James Crumley, men han skrev bara fem, sex stycken böcker med samma figurer. Han böcker liknade mer Richard Fords serie om Richard Bascombe, utspridda över ett helt författarliv.
I vilket fall, jag ser fram emot att läsa fler böcker av Patrick deWitt. Jag är säker på att jag kommer att bli överraskad.
Haruki Murakamis senaste, och kanske sista, roman, The City And Its Uncertain Walls, har den vanliga Murakamifiguren i huvudrollen. En man som lider av en ungdomskärlek han aldrig kommit över. Så, Murakami överraskar däremot inte. Första delen av boken skildrar denna kärlek, resten av boken utspelar sig i titelns fantasistad och i ett litet samhälle som kanske är verklig eller också är en del av den andra världen. Berättaren jobbar med bokdistribution (!) men får i fantasivärlden jobb som drömläsare, och i det avlägsna samhället som bibliotekschef. Sida för sida är Murakami kul att läsa, men precis som i de senare böckerna jag läst av honom så blir jag frustrerad över att det inte leder någonstans. Killing Commendatore orkade jag inte läsa klart. Det känns som en enda lång skrivövning, ett par sidor i taget, men ska det hända något, ska det handla om något, ska det finnas någon struktur? Tydligen inte. Och slutet är lika frustrerande som resan dit. Boken innehåller en mängd fantasieggande idéer, men de binds inte ihop till något större. Kanske har jag bara blivit trött på Murakamis världar eller så har han tappat skärpan. Denna bok utspelar sig i samma värld som Hardboiled Wonderland and the End of the World, och den har jag inte läst. Kanske – men jag tvivlar – hade jag uppskattat denna bättre om jag läst den först.
Det finns en genre av litteratur som är skriven av japanska författare där personer med mindre livskriser finner en väg framåt, ofta med hjälp av böcker och/eller katter. De är behagliga att läsa, för det är inte frågan om några stora kriser eller dödligt farliga bekymmer. Läsaren känner från början att allting kommer att ordna sig. Det kan vara trevligt att läsa sådana böcker ibland, också. Här är en lista med tio böcker i genren. Den bästa av de jag läst heter What You Are Looking For Is In the Library och är skriven av Michiko Aoyama. Den består av fem fristående berättelser som binds samman av det faktum att huvudpersonen i varje berättelse av en slump råkar gå till ett visst bibliotek och får boktips av den mystiske bibliotekarien. Först trodde jag att det var något övernaturligt eller oförklarligt som var i görningen, ungefär som hos Murakami, men Aoyama är mer omsorgsfull om sin berättelse och förklarar alla underligheter på ett högst tillfredsställande sätt. Mot slutet märker man att berättelserna varligt hakats samman, och det är också en tillfredsställelse för läsaren. Bibliotekarien som binder ihop boken ger inte bara boktips för det aktuella problemet, hon föreslår också några andra böcker och genom att läsa dessa får låntagarna en annan infallsvinkel på sina liv. Först tänkte jag att några av de här böckerna har nog författaren hittat på för att få berättelsen att fungera, men i slutet på boken finns en litteraturlista och alla dessa böcker finns i verkligheten. Förutom en bra berättelse får läsaren en samling lockande boktips. Kan det bli bättre?
Denna vecka i månadsskiftet april-maj är antikvariatet i Fågeltofta öppet torsdag första maj och söndag fjärde maj kl 12-16. Torghandel i Simrishamn andra och tredje maj och öppet i Fågeltofta efteråt från ca 16 till 18. Vi ses väl?
Jag var i Stockholm häromveckan. Först när jag kom hem insåg jag att jag kunde gått och sett Bora Chung berätta om sin bok Cursed Bunny/Förbannad kanin på Söderbokhandeln. Jag var till och med på Götgatan tidigare samma dag. Så försmädligt.
Allting började förra året med att någon rekommenderade Bunny av Mona Awad. Den lät intressant, så jag köpte den. En ung kvinna har blivit antagen till ett välrenommerat skrivarprogram på ett universitet i New England. Hon känner sig utanför, alla andra kommer från rika familjer medan hon har fått stipendium för sin talang. Detta utanförskap tar sig bokstavligen sagolika proportioner då flera av kursens övriga deltagare beter sig på minst sagt underliga vis. Titeln kommer av att en klick rika tjejer (tänk Mean Girls) kallar varandra för ”Bunny”. Ganska snart spårar det ur och blir just sagolikt (inte på ett bra sätt).
Berättelse om ung tjej i ny miljö möter Bröderna Grimm. Det kunde varit en kul blandning av genrer, men för mig blir det bara oerhört tröttsamt. Tonläget är hela tiden uppskruvat som om berättaren förmedlar något vittert, men allt som oftast är det substanslöst. Någon invänder kanske att det är meningen, att det ska säga något om berättarens naivitet, men så tolkar inte jag det. För mig är det en ung författare som inte har något att berätta. Hon kan sätta ihop en mening, men det enda hon gjort eller tänkt i sitt liv är att bli författare. Först gick hon i skolan, sedan kom hon in på ett skrivarprogram, där hon skrev några noveller som blev publicerade och när hon skulle skriva sin första roman så… hade hon inget att skriva om. Det enda hon visste något om var hur det är att gå på skrivarskola och hur mycket hon tyckte om sin barndoms sagor. Om den ena erfarenheten möter den andra så kan det bli en roman. Ja, det blir denna bok, som många skrivit uppskattande om, men inte jag.
På instagram såg jag omslaget till en bok som hette Cursed Bunny. Eftersom jag nyss läst bara Bunny, så fastnade titeln och jag tog reda på vad det var för bok. Den var skriven av den sydkoreanska författaren Bora Chung och kallades ”bizarrely enigmatic” i reklamen. Det lät mer som en bok för mig. Författaren översätter från polska och ryska till koreanska, har doktorerat i slaviska studier och har varit ordförande i ”Science Fiction Writers Union of South Korea”. Låter som hon har mer att skriva om än författaren till föregående bok.
Förutom titeln så har dessa båda böcker det gemensamt att de är inspirerade av sagor. Skillnaden är att Bora Chung skriver moderna sagor som känns tidlösa. Cursed Bunny består av tio berättelser som alla kan läsas som sedelärande sagor. De är mörka och handlar i de flesta fall om hur begär och girighet leder till undergång. När jag först började läsa så blev jag lätt chockad och tänkte att det här inte var något för mig. Den första berättelsen börjar med att en kvinna ser ett ansikte i toalettstolen, som talar till henne. Ansiktet växer med åren som kvinnan och hennes familj ”göder” det med avföring, men det är bara kvinnan som kan kommunicera med varelsen i toalettstolen, som antar kvinnans utseende och form.
Det här är för konstigt, tänkte jag först, men när jag fortsatte läsa insåg jag att dessa historier berättar olika saker om det mänskliga på ett kittlande och ibland makabert sätt. Hur skulle man inte kunna gilla det? Den koreanska filmen har vunnit framgång i väst de senaste tio åren med drastiska historier berättade på ett, för oss i alla fall, nytt vis. Oldboy av Park Chan-Wook och Parasite av Bong Joon-Ho är de två mest kända exemplen. På samma sätt berättar Bora Chung historier som på samma gång känns nya och som om de alltid funnits. Hon har skrivit flera romaner, som nu är på gång för utgivning i väst. Det ser jag fram emot.
Just idag har det snöat, men våren är obevekligen på ingång. Det är öppet i Fågeltofta
Lördag-söndag 15-16 mars, kl 12-16
Söndag 23 mars, kl 12-16
Söndag 6 april, kl 12-16
Söndag 13 april, kl 12-16
Långfredag – annandag påsk, 18-21 april, kl 12-16 (öppet skärtorsdagen, men kanske bara sen eftermiddag, eftersom jag räknar med att stå på torget också.)
Den här boken har skapat en mindre rörelse i USA och jag är övertygad om att något liknande kommer att hända när den kommer ut i Sverige. Det är en bok om den kåta medelålderskvinnan och hennes sökande efter tillfredsställelse, innan det är för sent att hitta den.
Den namnlösa huvudpersonen har många likheter med författaren. Som till exempel att hon är multimediakonstnär, är gift med en annan konstnär, och att de har ett barn tillsammans som identifiererar sig som icke-binär .
Berättelsen börjar när berättaren får ett stipendium, som hon bestämmer sig för att använda till att köra bil från sitt hem i Los Angeles till New York, ta in på ett fint hotell i en vecka, bli inspirerad och sedan köra hem igen. Det känns knackigt i relationen till mannen, det känns osäkert med den fortsatta konstkarriären. Hon har länge gått och hoppats på att en världskänd musikartist – någon som Madonna, eller Beyoncé – ska inleda ett samarbete. Det har snackats om det, men ingenting händer. Alla dessa orosmoment hoppas berättaren kunna lösa på sin resa. Den planeras i minsta detalj, vilken rutt hon ska ta, var hon ska vila för natten, vad hon ska göra i New York och så vidare.
Hon ger sig av. Men mindre än en timme efter att hon kört iväg stannar hon i en förort till Los Angeles. Hon äter något, hon får vindrutan tvättad av en man som verkar stirra på henne genom rutan. Eller inbillar hon sig?
Hon ifrågasätter plötsligt allt hon planerat, så hon tar in på hotell för att fundera. Och undersöka om den där mannen verkligen stirrade på henne eller inte.
Därifrån fortsätter berättelsen på de mest oväntade och ibland chockerande vägar, vilket görs än mer gränsöverskridande eftersom läsaren inte kan låta bli att tänka: det är ju hon, det är Miranda July som gör de här sakerna. Jag har ju till och med sett på insta de saker den namnlösa berättaren gör!
Men det är Miranda Julys sätt, hennes modus operandi. I hennes scenföreställningar är hon en version av sig själv, i hennes filmer spelar hon sig själv, i hennes noveller och romaner så är hon huvudpersonen. Fast det är ju inte så. Det är ett trick som fungerar varje gång. Kulturkonsumenten vill känna äkthet och sanning och det är Miranda July mycket bra på att leverera.
Så berättaren låtsas vara på resa till New York, fast hon stannat en timmes bilresa från hemmet. Hon får för sig att totalrenovera hotellrummet och lägger alla stipendiepengarna, 20 000 dollar, på det. Hon blir blixtkåt på mannen som putsade hennes vindruta och… Och sedan händer mycket, mycket mer. Varje vändning är överraskande men ändå helt logisk för berättelsen och till och med slutet lyckas kännas rimligt. Många recensioner återberättar stora delar av handlingen, men det vill inte jag göra. Den här boken är en upptäcktsresa på många plan. Det vore synd att förstöra den resan för läsaren.
Öppet lördag, söndag kl 12-16 fram till julafton. Adventshelgerna, helt enkelt. Kan ha öppet andra tider också, om ni hör av er i förväg. Pelletspannan är nyservad, så det är, om inte varmt, så i alla fall mindre kallt än vanligt i antikvariatet.
Det blir julklappstips, julböcker, rimstuga, paketinslagning – hela baletten! Kaffe, te, julmust med mera bjudes.
Det här är den sjätte boken av Yoko Ogawa som publiceras på engelska. Tre av dessa böcker har handlat om minnet och dess funktioner. I The Housekeeper and the Professor (En annorlunda vänskap på svenska) möter vi en matematiklärare som på grund av en olycka inte har något närminne. Hans tid har stannat 1975 oh han minns bara åttio minuter tillbaka på dagen. The Memory Police (De glömda minnenas ö) skildrar ett samhälle där minnespolisen förbjuder saker och företeelser varpå befolkningen snabbt glömmer att dessa saker någonsin existerat. I år kom Mina’s Matchbox, som utspelar sig 1972. En tolvårig flicka som heter Tomoko tvingas bo ett år hos sin moster och hennes familj, när mamman ska studera i Tokyo. Pappan är död. Mostern är gift med direktören till ett läskedrycksföretag och familjen är förmögen. Tomoko har en ett år yngre kusin, det är hon som är Mina i bokens titel. Minnena av vad Tomoko upplever under detta år kommer att stanna hos henne resten av hennes liv. Hennes flytt kommer också att påverka hennes nya familj på oväntade sätt.
Tomoko anpassar sig till sin nya, tillfälliga familj och hon blir väl mottagen. Hon och Mina blir snabbt som systrar. Några saker är svåra att hantera, dock. Mina är lite klen och får ibland astmatiska anfall som gör att hon måste ligga på sjukhus i perioder. Egendomen familjen bor på har en gång hyst ett privat zoo. Men nästan alla djuren har dött eller skickats vidare. Kvar fins bara en miniflodhäst. Det var ju lite lustigt att Moo Deng, miniflodhästen i Sydkorea blev viral ungefär samtidigt som jag läste boken. Eftersom Mina är svag så orkar hon inte gå till skolan, fast den ligger ganska nära. Därför rider hon på miniflodhästen till skolan varje dag. Minas farmor bor med familjen. Hon är från Tyskland, lämnade landet innan Hitler kom till makten. Hennes son, Minas pappa, styr över huset med charm och karisma. Problemet är bara att han sällan är hemma. Det kan gå flera veckor utan att han syns till. Var är han?
Det är en helt trovärdig berättelse under läsning, men när jag beskriver detaljerna här och tänker på andra saker som händer, så känns boken mer som en saga. Titelns ”matchbox” syftar på en samling tändsticksaskar Mina gömmer under sängen. Alla är olika, och inspirerad av bilden på framsidan av asken har Mina skrivit en kort berättelse inuti asken. Om bilden föreställer en lysande ängel så har hon skrivit en berättelse om en ängel, och så vidare. Flera av dessa berättelser återges, ungefär som författarkaraktärens roman i The Memory Police får utrymme i den boken.
Vad som huvudsakligen driver berättelsen framåt är Tomokos undran över vart Minas pappa tar vägen och hennes försök att ta reda på svaret på den frågan.
Tonen är den liknande som i The Professor and the Housekeeper, men i övrigt är denna bok en egen pärla i Yoko Ogawas universum. Jag är glad att jag blir överraskad varje gång jag läser något hon har skrivit. Hur många författare kan man säga det om?
Tänk att två legendarer läste dikter i Malmö på samma dag och samma klockslag. Vad är oddsen? Jag köpte biljetter till John Cooper Clarke först och blev sedan helt nervös när biljetterna till Bruno K Öijer släpptes och det visade sig att han skulle läsa exakt samtidigt som Clarke i Malmö. Men som tur var gjorde han ett stopp på stadsteatern i Lund kvällen efter och då såg jag honom där. Båda föreställningarna var utomordentligt bra. Clarke är kanske inte så känd i Sverige, men i Storbritannien är han en institution, inte bara i litteraturkretsar utan för alla som lyssnat på pop, rock, punk sedan sjuttiotalet. Det händer också att han deltar i i lekprogram på TV. Jag kan inte se Bruno K Öijer göra det. Däremot har båda en nära relation till musiken och båda var från början inspirerade av Bob Dylan. Clarke har gjort några skivor som skulle kunna kallas post-punk och hans dikter har tonsatts. Den mest kända är ”I Want To Be Yours”, med Arctic Monkeys, som streamats två och en halv miljarder gånger på Spotify. Clarke och Öijer har också det gemensamt att de är mycket skickliga på att läsa sina dikter. Eller recitera, ska jag väl säga, för Clarke läser bara från boksidan för några av sina nyare dikter och Öijer inte alls, han har alla orden i rätt ordning i huvudet, vilket bara det är imponerande. Och dessa ord levereras med inlevelse och energi, trots att de måste ha uttalats många gånger. Båda kvällarna skänkte publiken kraft och inspiration och det är jag tacksam för.
Det känns som att detta är avskedsturné för dem båda, de är trots allt en bit över sjuttio. Clarke gör en turnévända i USA innan han avslutar på Co-Op Arena i hemstaden Manchester, men en publikkapacitet på 23 500 personer. Dikterna kommer alltid att finnas kvar, på boksidan och i alla inspelningar som är så lätta att hitta nuförtiden.
I fredags fick jag av en gammal kund Bruce Chatwins samlade verk plus Nicholas Shakespeares biografi och dagen därpå hittade jag – utan att leta- denna artikel om företaget bakom Bruce Chatwins kända anteckningsbok. Eller, så enkelt är det förstås inte. Läs artikeln, får ni se. Man kan säga att Chatwins död skapade den miljardindustri som Moleskine blivit.
På torsdag, den fjärde april håller jag föredrag på Tomelilla bibliotek. Ämnet är bokomslag och science fiction och baseras på en utställning med gamla omslag. På bilden syns några av dem. Ystads Allehanda skriver om utställningen.
Jag brukar undvika Babel på SVT, jag orkar inte med personfixeringen, simplifieringen och programledarens självgodhet. Det skrev jag om redan för femton år sedan. Herregud vad tiden går, men ingenting har förändrats. Blir dessa egomänniskor aldrig trötta på sig själva? Ett program om litteratur ska sätta litteraturen i centrum, inte programledaren, det säger sig väl ändå självt? Men nej, i alla dessa år har programmet rullat på med programledarens outhärdliga babbel i centrum. Det är ju en ”talkshow” främst, inte ett litteraturprogram.
Igår uppmärksammades att Truman Capote skulle fyllt hundra år i år, så då bestämde jag mig för att ändå titta. Han är ju en av mina favoriter. En panel bestående av Nina Hemmingsson, Tone Schunnesson och Ulf Karl Olov Nilsson skulle diskutera boken Frukost på Tiffanys och ifall det fortfarande kunde kallas en klassiker. Den enda som faktiskt verkade ha läst boken var Nina Hemmingsson. Hon hade några vettiga saker att säga. De andra två var mer intresserade av att framhäva sig själva än att prata om boken. Nilsson sa att han snabbläst boken under en tågresa och att den inte givit honom så mycket. Då undrar jag varför man deltar i ett samtal om en bok när man inte ansträngt sig att läsa den lite noggrannare. Om han gjort en ansats skulle han funnit mycket att diskutera. Berättelsen är ändå bara nittio sidor lång.
Men han bläddrade åtminstone igenom sidorna. Tone Schunnesson verkar inte ha öppnat boken överhuvudtaget. Hon sa att all litteratur från den tiden var ”casually racist” och att det var så tröttsamt, att berättarjaget ”sexualiserar henne [Holly Golightly, bokens huvudperson]” och ”det jag minns mest från Tiffanyvärlden är Audrey Hepburn”. Samtliga dessa tre påståenden handlar om filmenBreakfast At Tiffany’s som i avgörande delar är en motsats till boken. Tone Schunnesson har ett minne av filmen, men inte ett enda ord hon sa i Babel handlade om boken! Filmen och boken har några figurer gemensamt, men berättelsen går åt motsatta håll. Filmen har verkligen en rasisitisk anstrykning, särskilt med dagens glasögon och särskilt Mickey Rooneys hemska nidbild av den japanske fotografen, Mr Yunioshi, som bor i huset. I Rooneys yellowface och löständer talar han väldigt dålig engelska; i boken är hans engelska helt normal. Visst språkbruk i boken är svårsmält med dagens mått, men språket förändras; de orden var allmängods då.
Bokens berättare är uppenbarligen homosexuell, en version av Truman Capote själv, och hela boken är utformad så att det ska kännas som ett minne från författarens ungdom, innan han blivit publicerad. Hans blick på Holly Golightly är inte alls sexualiserad, tvärt om. Han ser hur andra män behandlar Holly illa och han hjälper henne. Det är bara han som ser människan där andra ser partyflickan som får femtio dollar för att gå och pudra näsan. De träffas första gången när hon flyr från en våldsam man hon har i lägenheten under och de blir platonska vänner. Där i deras första möte pratar de också om homosexualitet på ett mycket avslöjande sätt. Om Tone Schunnesson läst dessa rader hade hon haft en helt annan inställning till boken. I filmen däremot är berättaren hetero, har ett förhållande med en äldre kvinna som betalar hans räkningar och han är attraherad till Holly. I boken är Hollys öde ett mysterium, inget vet vart hon tagit vägen. I filmen blir berättaren och Holly ihop på slutet. I boken är Holly en blond flicka som snart fyller nitton; i filmen porträtteras hon av brunhåriga Audrey Hepburn, som var över trettio vid inspelningen. Truman Capote hade Marilyn Monroe som förebild till Holly. Kanske hade hon också varit fel skådespelare, för hon var tre år äldre än Audrey, men Truman hade önskat och till och med blivit lovad att Monroe skulle få rollen. Hur som helst. Det enda Tone Schunnesson hade att diskutera var sina minnesbilder av filmen och av Audrey Hepburn vilket osökt får mig att tänka på den gången George i Seinfeld skulle vara med i en läsecirkel och boken var just den vi avhandlar nu. Fast den som sagt bara är nittio sidor så fann George, liksom tydligen Tone, inte ro att läsa den, så George ser filmen istället.
Det enda Ulf Karl Olov Nilsson hade att diskutera var att han betraktade boken som ringa och att den inte var värd sin klassikerstatus. Jag tror inte han sa någonting alls om innehållet.
Men nästan inget av detta är deras fel. Okej, jag tycker att de kunde brukat allvar och läst boken, men Schunnesson och Nilsson är begåvade författare, det är bara det att formatet på Babel tvingar in dem i att ge korta ”roliga” svar som inte betyder någonting. Första frågan från den infama programledaren var ”skulle du vilja bo granne med Holly och den sista var, ”har du någon plats du går till för att dämpa din ångest, så som Holly Golightly har Tiffany’s?” Av samtalets tio minuter togs fyra upp av svaren på dessa idiotiska frågor. Sex minuter kvar att prata om boken. Det är omöjligt för vem som helst att säga något vettigt på den korta tiden.
Lika omöjligt att hinna säga något om språket i boken. Varför är Truman Capote fortfarande en läst författare? Det är inte för att han levde ett intressant liv, det var det många som gjorde. Det är inte för att handlingen i hans berättelser är speciellt annorlunda. Det är för att han var en av de bästa amerikanska stilisterna under nittonhundratalet. Hans formuleringskonst var oöverträffad. Med några få ord kunde han beskriva en människa eller miljö på pricken. Här är en beskrivning av en av Hollys bullriga uppvaktare:
He was short and vast, sun-lamped and pomaded, a man in a buttressed pin-striped suit with a carnation withering in the lapel.
Vi förstår exakt vad det här är för människa, både till utseende och kynne. Det är genialiskt beskrivet, tycker jag. Men för att komma till bokens stil behövs ett längre samtal än sex minuter och en samtalsledare som är intresserad av att tala litteratur och inte bara leka ”talkshow”.
Jag kommer även fortsättningsvis att undvika Babel. Jag blir bara på dåligt humör av att titta på det.
Det blev inte mycket till julförsäljning. Snön gjorde det svårt att ens få upp dörren till antikvariatet. 2024 har fortsatt på samma vis. I skrivande ögonblick har två träd vält framför antikvariatets entré och snön är upp till knäna, om inte mer. Siktar på att säsongen börjar veckan före påsk. Tills dess är antikvariatet stängt.
Vad som helst kan bli början till en samling. Eller, är det en samling bara för att man har många av samma sort? Jag har för många saker och för många ofrivilligt påbörjade samlingar. Men jag är långt ifrån ensam. Det är väldigt många människor – mest gubbar, tror jag – som inte kan låta bli att samla på sig mängder med onödiga prylar.
Förra året kom det ut tre böcker av personer jag beundrar, som handlar om deras samlingar av egentligen osamlingsbara saker.
Warren Ellis är musiker och spelar bland annat med Nick Cave. I Nina Simone’s Gum berättar han om sin samling av till synes oansenliga saker som blir som talismaner för honom, gamla biljetter eller trasiga smycken eller kassettband. Den konstigaste saken och den med starkast kraft är ett tuggummi som Nina Simone tuggade på ögonblicken innan hon började spela på en konsert på South Bank Center i London 1999. Warren Ellis var i publiken och såg att hon satte tuggummit på pianot innan hon började sjunga. Efter konserten rusade han upp på scenen, tog den lilla handduk hon torkat pannan med, skrapade loss tuggummit och lade det i handduken. De följande åren bar han med sig denna totem på alla sina resor. Han blev ganska fixerad vid detta tuggummi, vilket låter galet när jag återger det här, men Ellis förklarar övertygande hur stark dragningskraften är, och vart han än vänder sig så ökar kraften. Alla känner det. Resan kulminerar tjugo år senare med att tuggummit ställs ut på Den Sorte Diamant i Köpenhamn.
Men boken handlar om mer än bara detta tuggummi. Vi får också veta hur Ellis började spela sina instrument och resan han gjort till att bli riktigt skicklig.
Jarvis Cocker är frontman i bandet Pulp, som återförenas i år för några stora konserter i Storbritannien. Hans bok Good Pop, Bad Pop växlar precis som Warren Ellis’ bok mellan bilder från författarens uppväxt och väg till att bli musiker och detaljgranskningar av diverse hopplösa föremål i författarens ägo. Ramberättelsen i boken är att Cocker under pandemin bestämmer sig för att rensa ut ett stort vindsutrymme som han lånat i många år där han sparat en stor mängd saker från sin uppväxt och ungdom. Någon gång måste detta utrymme utrymmas, och under pandemin finns ändå inget bättre att göra. Cocker visar oss läsare respektive föremål, berättar dess historia och bestämmer om han ska slänga eller spara det. De flesta väljer han förstås att spara. Vi får till exempel se ett skrivhäfte där han redan innan han kunde spela något instrument skrev ett manifest för hur Pulp skulle låta och se ut. Då var han bara fjorton, femton. Så genom dessa föremål får vi en bra bild av Jarvis Cockers uppväxt och musikaliska liv. Han har en tydlig berättarröst och han är ofta mycket rolig. Warren Ellis är inte en författare på samma sätt. Han fick också hjälp att skriva sin bok av en journalist som spelade in hans historier och skrev ned dem och därför känns hans bok mer neutral i tilltalet, även om hans historia är mer originell än Cockers.
Jarvis Cocker ledde i flera år mitt absoluta favoritradioprogram, som hette Jarvis Cocker’s Sunday Service på BBC Radio 6. Det hjälper kanske mig att höra hans röst på boksidan. Lyssna på ett gammalt avsnitt här, där han träffar Scott Walker.
Båda dessa böcker är förklädda självbiografier. Genom föremålen som beskrivs får vi en bra bild av författaren, mycket bättre än om de bara beskrivit sina liv rakt upp och ner.
Haruki Murakamis The T-Shirts I Love är en mindre bok än de två första, både i omfång och ambition, men inte mindre läsvärd för det. Boken består av samlade krönikor han skrev för en japansk modetidning. Varje text berättar helt enkelt om en T-shirt, var han skaffade den och vad den betyder för honom. Men även om detta är en mindre bok så är Murakami en större författare än Ellis och Cocker. Fast ämnet är helt trivialt så blir texterna ändå mycket läsvärda och givande. Jag citerar från förordet. Jag känner igen mig alltför väl till och med vad gäller blyertspennorna. Enda skillnaden är att jag har hundratals oanvända blyertspennor i nyskick som jag förmodligen aldrig kommer att använda:
”I’m not particularly interested in collecting things, but there is one sort of running motif in my life: despite my basic indifference, objects just seem to collect around me, of their own volition. Stacks and stacks of LP records – so many I’ll never listen to them all; books I’ve already read and will probably never open again; a ragtag assemblage of magazine clippings; dinky little pencils so worn down they don’t fit into a pencil sharpener anymore – all kinds of things just keep on piling up… I find myself somehow resigned to it. Carried away by some emotion I can’t even name, I wind up gathering things around me.”
Genom dessa tröjor följer vi Murakami runt världen, till Hawaii, Stockholm, Köpenhamn, New York och många andra platser.Det är en bagatell till bok, men även bagateller kan vara inspirerande.
Från den första september fram till den nionde oktober är antikvariatet öppet söndagar 12-16. Om man hör av sig går det säkert att handla böcker på andra dagar i veckan också.
De dagar jag står på torget händer det ibland att jag inte hinner tillbaka till Fågeltofta på slaget fyra. Om ni väntar en liten stund så kommer jag att anlända.
Jarvis Cocker har skrivit en självbiografi. Den heter Good Pop, Bad Pop och den står överst på min köplista. Här blir han intervjuad av Olivia Laing i The Guardian, en annan av mina favoriter. Det är en mycket välformulerad intervju, från båda sidor.
Jarvis är också gästredaktör för helgbilagan i The Observer. Här intervjuar han några udda (?) samlare eller är de hoarders? Gränsen är hårfin.
There’s No Such Thing As An Easy Job av Kikuko Tsumura handlar om en kvinna runt trettio som via arbetsförmedlingen fått ett jobb som inte ska vara för svårt för henne. Det verkar som hon haft ett stressigt jobb tidigare som hon blivit utbränd på och att hon nu försöker ta sig tillbaka till arbetsmarknaden med något lättare. Men det finns inga lätta jobb… Boken består av fem delar som var och en beskriver ett nytt jobb som kvinnan försöker sig på, men som hon till slut lämnar. Det första jobbet består av att titta på övervakningsfilm från en lägenhet där det bor en man som misstänks förvara olagligt material. Exakt vad vet varken berättaren eller vi. Så hon ska bara sitta och titta på två videoskärmar dagarna i ända – en i realtid och en med inspelat material från de tider hon inte tittat i realtid – och försöka se om mannen ens vet att han förvara det olagliga materialet. Det är inte så lätt som man kan tro att aktivt titta på en man som inte gör någonting. Fallet blir faktiskt löst och berättaren erbjuds fortsatt anställning, men hon orkar inte vara professionell voyeur så hon går vidare.
Nästa jobb går ut på att skapa annonser som ska läsas upp på en lokal busslinje och nästa igen att arbeta med inspirationstexter som medföljer små paket med kex. Men vilket jobb hon än får så är det något som gör att hon inte orkar med dem. För varje del får vi lite mer av huvudpersonens bakgrundshistoria och samtidigt blir de nya jobben allt konstigare och antingen är det en dos magisk realism som smyger sig in, eller så är det bara den svenske läsarens exotism som färgar läsning. Fins det ens såna här jobb, tänker jag efter ett tag. Kanske i Japan. De olika jobbsituationerna visar på arbetslivets problem. Det är inte konstigt att vi blir utbrända. Det verkar vara hundra gånger värre i Japan. Ämnet till trots så är det en mycket rolig bok. Berättarens resa genom arbetslivet är fascinerande.
Bland antikvariatets bokhögar hittade jag ett genomskinligt kuvert med några fotografier som måste ha varit en bilaga till en bok eller katalog utgiven av Åhusförlaget Kalejdoskop. Visste är denna bild från 1978 av Sigurdur Gudmundsson ganska lik omslaget till boken? Omslagsbilden har copyright Shuttlestock men vem som tagit den står inte. Det är ju inte exakt samma bild, men det känns som fotografen sett Gudmundssons bild.
The Memory Police publicerades på engelska 2019 men kom ut i Japan redan 1994. Berättelsen utspelar sig på en ö i Japan. På ön råder ett totalitärt styre som inte liknar någonting jag läst om tidigare. Minnespolisen bestämmer vad du får tänka på. Bokstavligen. En sak eller företeelse kan förbjudas över en natt och då försvinner den från ön och från innevånarnas medvetanden! The Memory Police börjar som en realistisk science fiction, en dystopi i samma stil som Nittonhundraåttiofyra men den vrids omärkligt till en helt annan sorts berättelse. Den behandlar liknande frågor som de dystopiska skildringar vi känner till, men boken får oss också att tänka på saker som minne och mod och vad det är för företeelser som gör livet värt att leva. Efter ett tag blir den totalitära regimen nästan ointressant. Det är människorna och hur de hanterar minnet som berättelsen fokuserar på.
Berättaren minns hur hennes mamma förklarade fenomenet: ”En morgon kommer du helt enkelt att vakna och då har det redan hänt, utan att du har märkt det. Du kommer att ligga still i sängen med slutna ögon och öronen på spänn och försöka uppfatta morgonbrisen. Du kommer att känna att något har förändrats sedan igår och du kommer att inse att du förlorat något, något som försvunnits från ön.”
Berättaren är författare, vilket inte är lätt i ett samhälle där grundläggande företeelser bara kan försvinna över en natt, utan att någon inser att det skett. Hennes mamma var en brottsling, för hon ansträngde sig för att komma ihåg de försvunna sakerna. I källaren hade hon en samling med sånt som inte längre tillåts på ön. Till slut fångade myndigheterna henne, och även hon försvann. När berättaren smyger ner i källaren ibland och tittar på sakerna som mamman sparat förstår hon inte vad det är hon ser. Hon tar fram en liten sak som ger ifrån sig musik, och läsaren förstår att det är en speldosa, men berättaren vet inte vad det är hon håller i sin hand.
Hur lever man i ett sådant samhälle? Det går ju inte, men man måste. Det blir en väldigt märklig stämning i boken och det är omöjligt att ana vart historien ska ta vägen. Så är det alltid i Yoko Ogawas böcker. Även i tidigare böcker har historien varit på väg åt ett håll men ändå landat någon helt annanstans, utan att läsaren känt sig lurad, tvärt om. Allt eftersom fler företeelser försvinner får vi läsa delar av den bok berättaren skriver på. Den handlar också om begränsningar och skrivande och blir en intressant spegel till berättarens verklighet.
Tidigt i berättelsen blir rosor förbjudna och försvinns. Men det växer ju rosor överallt? Ja, men alla som har rosor klipper ner dem och slänger dem i floden. Den färgas röd-rosa av alla blomblad. Medan folk samlas vid floden och ser rosorna försvinna märker de också hur minnet av blommorna försvinner och snart har de glömt vad det är de ser i floden.
Jag har skrivit om Yoko Ogawa flera gånger tidigare på bloggen. Hon är en av mina favoritförfattare. Jag beklagar att det inte finns fler böcker av henne på svenska eller engelska; på franska finns ett halvdussin som jag gärna skulle vilja läsa. Nu finns i alla fall denna på svenska. Låt oss hoppas att det är den första av många att ges ut på det utmärkta förlaget Tranan. Gå genast och köp den, översatt av Vibeke Emond. Ni får svårt att hitta en bok som på en gång är lika gripande, skrämmande och överraskande.
Under 2021 gav Laurie Anderson sex stycken föreläsningar på Harvard. Men på grund av pandemin och eftersom Laurie Anderson är den hon är, så gjordes föreläsningarna som filmer. Det gick att se dem ”direkt” på Zoom och under tjugofyratimmarsperioder veckan efter de visats live, med efterföljande, riktig live distans-Q&A. Nu när föreläsningsserien är genomförd finnas alla sex föreläsningarna tillgängliga på Youtube. Jag rekommenderar starkt att ni ser dem. Både för inbitna Laurie Anderson-fans och de som bara vill uppleva något bra finns mycket att hämta här. En del filosofi, en del memoar, en del konst. Det är verkligen inspirerande.
Ystads Allehanda skrev om skrivmaskinsutställningen i förra veckan. På förstasidan kallades jag ”notorisk samlare av gamla skrivmaskiner”. Det tycker jag inte att jag är, och förhoppningsvis är jag inte notorisk för någonting alls. Tack vare/på grund av denna artikel har flera personer nu ringt mig och sonderat intresse för att sälja sina gamla skrivmaskiner. Tyvärr måste jag göra dem besvikna; jag har inte betalat särskilt många kronor för de maskiner jag äger. Antingen har jag förbarmat mig över dem på auktioner när ingen annan velat bjuda, eller så har jag fått dem av vänner som rensat på vinden.
Här är artikeln på Ystad Allehandas sajt. Så här såg papperssidan ut. Observera stavningen av ”litterära”i rubriken.
Douglas Coupland har skrivit en ny bok tillsammans med Shumon Basar och Hans Ulrich Obrist. Den heter The Extreme Self och tar vid där deras förra bok, The Age of Earthquakes avslutades. Det är en sorts handbok för vår nutid och snara framtid. The Age Of Earthquakes talade till mig och jag ska snarast skaffa The Extreme Self. Läs en intervju med Coupland här.
John Waters fyllde sjuttiofem häromdagen. Marc Maron pratade med honom på sin podcast, WTF. Det blev ett bra samtal, fyllt med citatvänliga repliker, som den i rubriken. Ännu bättre var det avsnitt av You’re Booked som jag tidigare tipsat om, där lyssnaren får hälsa på hemma hos John Waters och han visar runt bland sina bokhyllor.
Med Marc Maron pratar han bland annat om tidiga läsupplevelser: ”Grove Press saved my life… Grove Press was the ultimate defier of everything I was taught at school and by my parents… The Marquis de Sade, The 120 Days Of Sodom, I remember reading that and thinking ‘Oh, my God!’ It’s still pretty shocking!”
Denna amerikanska förstaupplaga är till salu i Fågeltofta.
Rättigheter för originalmusik har blivit en het handelsvara på sistone som riskkapitalister investerar i med hopp om att värdet ska växa i takt med att hitsen sinar för dagens låtskrivare. De senaste månaderna har det rapporterats att artister som Bob Dylan, Neil Young, Stevie Nicks och andra sålt hela eller delar av rättigheterna till sina verk. Här är en intressant artikel om detta relativt nya fenomen. Den handlar om en man som driver utvecklingen på detta område. Han började sin karriär som manager och agent och var bland annat med om att lansera den kanadensiska sångerskan Mary Margaret O’Hara. Hon gjorde bara en skiva, men vilken skiva! Hon gjorde musik i samma anda som Kate Bush, Tori Amos, Jane Siberry… Men det är en annan historia. Jag undrar vad hon gör nuförtiden.
En sommardag 1982 gick jag in på Pressbyrån på Södergatan i Malmö. De hade på den tiden ett fint utbud av engelsk pocket, särskilt science fiction. Jag köpte boken Lost Dorsai av Gordon R Dickson och senaste numret av Analog Science Fiction. Där läste jag jag en novell som jag vid tiden inte riktigt förstod, men som stannat kvar hos mig. Den heter ”Melancholy Elephants” och är skriven av Spider Robinson. Året därpå vann den Hugopriset för bästa sf-novell. Du kan läsa den här, på författarens hemsida. Den handlar om musikrättigheter och problemet med att det vi uppfattar som oändligt nästan alltid bara är väldigt stort. Novellen består av ett samtal mellan en lobbyist och en politiker, där de diskuterar det faktum att pianoklaviaturens åttioåtta tangenter kan kombineras till en väldigt stor mängd musikstycken, men inte en oändlig mängd. Om rättigheterna för originalmusik gäller för alltid så kommer det inte att bli någon ”ny” musik. Alla hits är komponerade. Novellen är lite träigt berättad, men idén var väldigt framsynt. Ingen tänkte på detta 1982, men nu, fyrtio år senare är vi där. Musiken har tagit slut och artisterna som har rättigheterna vill förlänga dem så att ingen annan ska kunna skriva ”ny” musik, eller åtminstone tjäna pengar på att använda vissa toner i en viss ordning.
Det är därför det är så förvånande när man någon enstaka gång hör en ny låt som känns, och kanske till och med är, en originalhit. Senast jag gjorde det var ”Blinding Lights” med The Weeknd. Ljudmässigt låter det som åttiotalspop, men låten är väl ett original, eller vad tycker ni?
Några säger att den låter som ”Take On Me” med A-ha, men bara ljudmässigt, tycker jag.
I så fall är ”Starboy” lika lik Adolphson & Falks ”Stockholm Serenad”.
Och så kan man hålla på. Poängen är att om alla rättigheter förblir ägda kommer ingen att kunna göra ny musik längre. Vi kommer att lyssna på gammal musik, vi kommer att gå på stora konserter och titta på av rättighetsägarna godkända tributeband. När den sista beatlen och stonesen är borta kommer de fortfarande att spela samma gamla musik, skådespelare på scenen, anställda av rättighetsinnehavarna, de investerare som nu håller på att köpa upp de åldrande artisternas låtar.
I tisdags hittade jag en intervju med Jack Kerouac på youtube som jag aldrig sett tidigare. Det var fint att se Jack prata och läsa, men minst lika kul att se Steve Allen ackompanjera intervjun och läsningen med sitt pianospel.
Tre dagar senare såg jag att Stephen Colbert tvingats spela in senaste avsnittet av The Late Show utan publik. Det blev en märklig och kittlande upplevelse, både för honom och TV-publiken. Och kolla vad han säger vid ca 3.30! Han berättar att han under dagen tittat på Steve Allen intervjua Jack Kerouac, och hur bra det var, och så skämtar han att så bra kan pratshowerna bli igen, tack vara coronaviruset. Vilket lustigt sammanträffande att jag såg Kerouacintervjun för första gången i tisdags och sedan pratade Colbert om samma intervju några dagar senare.
En bokhandlare beklagar sig på twitter över att han inte har haft en enda kund på hela dagen. Neil Gaiman uppmärksammar detta och ber sina följare att handla böcker av denna bokhandlare. Plötsligt har han fler ordrar än på länge!
Läs mer här. Neil Gaiman skriver bra böcker och gör dessutom allt han kan för att stötta den fysiska boken.
Öppet lördag-söndag klockan 12-16 varje adventshelg fram till jul, med början den 30 november. Just den dagen blir jag en halvtimme sen med öppningen eftersom jag har en viktig tennismatch…
Det blir rimstuga, julklappsförslag, inslagningsservice, hembakat och annat som kan bidra till julstämningen. Kanske Dafne visar sig också.
Jag lyssnar ganska mycket på BBC Radio, både för musiken och programmen. Om några dagar börjar en ny säsong av Paperback Writers, där författare berättar om sina musikinfluenser. Det brukar alltid bli intressant lyssning. Den här omgången fokuseras på serieförfattare och vi får höra vad Alan Moore, Neil Gaiman och Hannah Berry lyssnar på för musik, och varför.
Jag hoppades och nu verkar det vara sant. JD Salinger fortsatte att skriva, han lät bara bli att publicera. Nu kommer dessa texter att publiceras med början inom några år. Läs mer i The Guardian.
Det har kommit en ny biografi över författaren och tecknaren Edward Gorey. Jag kommer förmodligen aldrig att läsa den, men jag lärde mig mycket om Gorey från recensionerna i The New Republic och The New Yorker.
Jag blev uppmärksam på Edward Gorey och hans verk första gången jag besökte New York, 1989. Jag handlade kanske flest böcker på Strand Book Store (då, 8 miles of books, nu, 18 miles of books) men den bokhandel jag gillade allra mest hette Gotham Book Mart. Den grundades 1920 och tvingades stänga 2007. Under hela den långa tiden hade butiken bara två ägare, Fanny Steloff från 1920 till 1967, och Andreas Brown som köpte verksamheten 1967 och drev den fram till 2007, då konkurs var oundviklig. Steloff arbetade kvar i butiken till sin död 1989. Hon blev 101 år gammal.
Nå, bokhandeln var helt fantastisk, lika mycket litterär salong och mötesplats som vanlig butik. Jag var där bara fyra-fem gånger under två besök i New York 1989 och 1992. När jag besökte staden år 2000 var den stängd de dagar jag passerade. Woody Allen, en flitig kund, sa att Gotham Book Mart var ”…everyone’s fantasy of what the ideal bookshop is.” Jag håller helt med.
Brown blev vän med flera författare som handlade hos honom. Han verkar ha kommit extra bra överens med Gorey. Gotham Book Mart gav ut tio av Goreys böcker och sålde och visade original och trycksaker som Gorey skapat. Jag blev fascinerad av vad som visades, då första gången jag var där, men jag förstod det inte riktigt, och köpte ingenting av Goreys verk, tyvärr.
Långt senare fick jag The Unstrung Harp av en man jag var på väg att bli nära vän med, men något gick fel, så våra vägar skildes, vilket gjorde mig ganska ont. Att minnas honom med en Edward Gorey-bok i allmänhet, och The Unstrung Harp i synnerhet är mycket passande.
Häromdagen var jag och köpte böcker i ett hem och kom då över den första svenska utgåvan av en Goreybok, Giftskåpet – tre betänkliga bilderböcker, utgiven av Bo Cavefors 1965. Det gladde mig mycket. Samma kväll zappade jag runt på TV:n, något jag nästan aldrig gör nuförtiden, och hamnade då i slutet av ett Simpsonsavsnitt, som gjorde en egen, mycket stilig hyllning till Edward Gorey. Vilket sammanträffande.
Januari är uppenbarligen Edward Goreys månad i år, i alla fall i min värld.
Då var sommarsäsongen över för min del och jag drar ner på öppettiderna. Fram till slutet av september är det öppet i Fågeltofta lördag 16-18 och söndag 12-16, och jag står på torget i Simrishamn fredag och lördag.
Som vanligt har det varit roligt och stimulerande att sälja bra böcker till bra människor, men det hindrar mig inte från att återkomma om en vecka eller två med en rapport om några knepiga kunder vars enda bidrag till min verksamhet är de ”roliga” historier de genererat.
Torgsäsongen är här och jag hinner nog inte lägga upp så många annonser på bokbörsen under sommaren. Här är nya matlagningsböcker från när och fjärran. Anthony Bourdain reser jorden runt, Torgny Lindgren berättar om maten i Västerbotten, Yukiko Duke presenterar det asiatiska köket, memoarer med det sovjetiska köket i fokus, gammal skånsk mat, Peter Loewe i Italien… och mer här.
Böcker om Gotlands långa historia finns nu att köpa här. Visby domkyrkas gravstenar, konstskatterna i Gotlands kyrkor, Visbys historia, allmogen och hussederna på Gotland och flygets historia på Gotland. Allt finns nu i nätbokhandeln.
I omklädningsrummet på tennisklubben berättade en bekant om en granne han haft en gång. Grannen var pigg fast han var gammal. Han hade fyllt 99 år, men han sa att han inte tänkte bli hundra. När hundraårsdagen närmade sig ringde lokaltidningen och ville skriva artikel. Nittionioåringen undanbad sig. Kanske hade tidningen dåligt med material, så de sa att de tänkte skriva ändå, eftersom inte så många människor blev så gamla.
Några dagar innan födelsedagen sa mannen till min bekant att han inte tänkte uppleva sin födelsedag. Han slutade helt enkelt att äta och dricka och dagen före dagen före födelsedagen dog han. Min bekant ringde tidningen och berättade vad som hänt och bad dem stryka artikeln, för hundraåringen de tänkt skriva om blev ju inte hundra. Det här var i fördigital tid, så sidan var redan satt och klar för tryck, men tidningen förstod att det inte skulle se bra ut med den här texten, så de stoppade den.
I dag, den 24 mars, fyller Lawrence Ferlinghetti 99 år. Han tänker inte fira sin födelsedag, men han verkar inte ha så drastiska planer som min bekants granne heller. Han lever och arbetar och fortsätter skriva. Han grundade en av världens bästa boklådor, City Lights Books i San Francisco och han var delaktig i beatrörelsen när den uppstod. Han har varit en viktig röst i amerikansk litteratur i sextio år.
Jag känner ett litet släktskap med Ferlinghetti. Jag har också grundat en bokhandel och i intervjun läser jag att han, precis som jag, har en roddmaskin i sitt arbetsrum. Hoppas att den kan hjälpa mig att bli minst 99 år gammal, lika välbevarad som Lawrence Ferlighetti.
Paul Giamatti är en underbar skådespelare. Första gången jag såg honom var förmodligen i NYPD Blue på nittiotalet. Sedan syntes han i intressanta biroller på både bio och TV som Homicide: Life on the Street, Donnie Brasco, Mighty Aphrodite och annat, innan han blev en stjärna i sin egen rätt med filmer som Man on the Moon, Sideways och American Splendor. Oftast spelar han en stor biroll, men det är nästan alltid honom man minns. Han är flitig och allting han är med i är verkligen inte bra, men han är alltid bra. Nu är han aktuell i tredje säsongen av Billions. Där har han faktiskt huvudrollen. Det är alltid kul att se honom, även om Bilions kanske inte är den sortens serie jag gillar mest.
I den här intervjun visar det sig att han är en älskare av science fiction-böcker. Inte bara det, han gillar de äldre böckerna, han vill ha lukten av gammal pulppocket. Vilken hjälte. Jag kunde inte hålla med honom mer. De första fem minuterna av denna intervju måste vara bland de ärligaste och härligaste jag sett på länge i talkshow-väg. Paul Giamatti skulle verkligen trivas i Fågeltofta.
Det är lustigt hur pärlor av information eller rent av kunskap med försynens hjälp ibland fogas samman till små, vackra smycken. New York Times förekommer flitigt i mitt facebookflöde. Häromdagen tipsades om en artikel som handlade om Spalding Gray, en skådespelare och författare som dog för fjorton år sedan. Vad han gjorde allra bäst var monologer där han berättade en historia ur sitt eget liv. Han drog fulla hus och några av dessa monologer blev förevigade som filmer. Jonathan Demme gjorde Swimming to Cambodia, Steven Soderbergh gjorde Gray’s Anatomy. Idén är mycket enkel. Gray sitter vid ett skrivbord med ett block framför sig och berättar sin historia för publiken. Resultatet är fantastiskt, få skulle säga emot. Det är kombinationen av ärlighet i berättelsen och Grays skicklighet som skådespelare som gör det omöjligt att värja sig mot dessa monologer. De håller som texter också, utan Grays kropp och röst. Jag läste Swimming to Cambodia flera år innan jag såg filmen.
Jag har haft stor glädje av Spalding Grays texter och monologer genom åren, men det är som sagt fjorton år sedan han dog, så hans namn förekommer inte i nyheterna längre. Förrän nu. Artikeln i New York Times berättar om hur målarfärgen ”Spalding Gray” kom att skapas. Läs artikeln för detaljer. Det är en trevlig historia. Några Spalding Gray-fans äger också ett par Weimaranerhundar. De älskar sina hundar, de älskar Spalding Gray. De ska måla om huset. Vad är då inte naturligare än att gå till en färgtillverkare och föreslå en kulör som liknar Weimaranerhundens gråsilvriga nyans, och ge den namnet ”Spalding Gray”? Det blir succé. Färgen säljer bra och håller Spalding Grays minne vid liv. Han hade gillat historien och garanterat använt den i en monolog om han fortfarande varit i livet. I förbifarten nämner artikeln att Grays änka, Katherine Russo är producent för podcasten Here’s the Thing med Alec Baldwin som programledare. Vad kan det vara för podcast? tänkte jag. Det måste vara något intressant om hon är producent och Alec Baldwin programleder. Podcasten formas kring samtal mellan Baldwin och personer som han finner intressanta. Det är ofta en politisk vinkel på det hela. Baldwin är oerhört entusiastisk och får bita sig i tungan ibland för att inte avbryta sina gästers utläggningar. Det är en bra podcast som jag kommer att följa. En av de senare gästerna heter Steve Erickson. Oj! Alec Baldwin pratar med Steve Erickson. Jag hoppade till när jag såg det. Jag har aldrig hört Steve Ericksons röst, aldrig sett honom på rörliga bilder, men han är en av mina favoritförfattare. Kanske nummer ett om jag bara får nämna en enda. Favoriter kommer och går beroende på hur man som läsare förändras genom åren och hur författaren utvecklar sitt skrivande. Men Erickson har stannat hos mig och jag har inte lyckats tröttna på honom. Det kan till del bero på att han inte publiceras sig så flitigt; elva böcker på trettiotre år. Nio romaner, två reportageböcker. Hans näst senaste bok publicerades 2007, den senaste förra året. Jag kan erkänna att han är lite obskyr. Han har inte fått det genombrott hans förlag hoppades på i början på nittiotalet när han nästan var hot property och Thomas Pynchon hyllade honom. Här var han nu i Alec Baldwins podcast eftersom Baldwin också är en stor beundrare. Inte minst gillar han Ericksons essä ”American Weimar”, som enligt Baldwin bättre än någon annan förklarar det amerikanska psyket och förebådar USA:s nuvarande presidents makttillträdande. Ja, det är en bra essä, och hela hans författarskap är fantastiskt. Det tycker jag fortfarande.
James Franco vann en Golden Globe igår för huvudrollen i The Disaster Artist. Han är en mycket produktiv filmskapare. Jag vet inte ens vilken som räknas som hans nästa film. Han har en famnfull projekt som är klara eller i postproduktion. En av dessa färdiga filmer, som kanske visas för första gången på Sundancefestivalen om ett par veckor, är Zeroville, baserad på Steve Ericksons roman från 2007. Den handlar om en man som kommer till Hollywood år 1969. På bakhuvudet har han en tatuering av Montgomery Clift och Elizabeth Taylor. A Place in the Sun är hans absoluta favoritfilm… Montgomery Clifts spöke visar honom vägen genom Hollywood. Ja det är en underlig historia, men fantastiskt bra. Kommer denna film att skapa intresse för Steve Ericksons böcker? Förmodligen inte. De flesta av James Francos filmer gör inget större avtryck, men vi kan ju hoppas. Jackie Weaver och Megan Fox finns i rollistan. Det är bra. Seth Rogen och Will Ferrell också. Vi får se vad det blir av det hela.
Skottlands största antikvariat ligger i en by som heter Wigtown, belägen i Galloway, i södra Skottland. Antikvariatet heter helt enkelt The Bookshop, och har cirka ca 100 000 böcker i lager. Som jämförelse kan nämnas att jag har ungefär 10 000 böcker i min butik i Fågeltofta och drygt lika mycket till på lagret. Mannen som driver The Bookshop heter Shaun Bythell och nu har han skrivit en bok om sitt liv som bokhandlare: The Diary of a Bookseller.
Boken är vad den heter, och följer Shaun dag för dag under ett års tid. Vilka kunder kommer in i affären, vad köper de? Vad får bokhandlaren in för böcker och boksamlingar? Det är underhållande och igenkännande läsning för en bokhandlare; kanske förvånande och upplysande läsning för en icke-handlare. Att handla med böcker är väldigt stimulerande på många plan, men det kan också vara enormt frustrerande. Shaun Bythell använder dessa frustrationer på ett kreativt sätt. På sin facebooksida har han i flera år berättat om märkliga saker kunder säger och gör i hans affär. Flera såna historier finns i boken, men också längre resonemang om bokhandel i allmänhet. Hur den sköttes förr, hur man måste göra nu, med hjälp och hinder av internet. Varje kapitel inleds med ett citat från George Orwells essä ”Bookshop memories” från 1936. Orwell tyckte inte alls om att arbeta i bokhandel och kunderna var det värsta av allt. Shaun Bythell håller med honom och även jag, ibland. Orwell skriver till exempel ”There are two well-known types of pests by whom every second-hand bookshop is haunted. One is the decayed person smelling of old breadcrusts who […] tries to sell you worthless books. The other is the person who orders large quantities of books for which he has not the smallest intention of paying.”
En rolig aspekt för mig själv är hur likt mitt och Shauns bokhandelsliv är, ner till detaljer om vilka böcker vi verkligen hatar att sälja. Bokhandlarens klagan är kanske universell. Det är för mig en mycket givande sysselsättning att sälja böcker. Jag träffar intressanta människor som inspirerar och informerar mig. Men ibland möter jag en person som är raka motsatsen. Det verkar Shaun också göra. Han skriver mycket underhållande om dem i sin bok. Folk som stormar in i butiken och utropar ”Här skulle jag kunna gå en hel dag!” och sedan lämnar lokalen två minuter senare, utan att ha tittat närmare på böckerna och än mindre köpt någon, det verkar vara ett karaktärsdrag hos vissa människor. Likadant folk som känner behovet att berätta att de ”älskar böcker”, de kan man också vara ganska säker på inte kommer att handla någonting. Men det finns många sorter. I Diary of a Bookseller finns en mängd rolig anekdoter om mer eller mindre märkliga antikvariatskunder.
En man kommer förbi mitt bokstånd på torget någon gång per år. Han brukar handla, han brukar lovorda sortimentet, men mest vill han berrätta vad han läst för fina böcker och hur dåligt det står till med landet och världen idag. Förra sommaren hjälpte jag en annan kund medan han var där. Hon frågade om jag hade Madame Bovary. Javisst, det hade jag. När jag lämnade över boken steg mannen fram och avbröt transaktionen. ”Vänta”, sa han överlägset, ”inte ska du läsa den där. Det har kommit en nyöversättning den är mycket bättre!”
Här fanns två vägar att välja. Antingen kunde jag be honom hålla käften och dra åt helvete, vilket för mig är den naturliga reaktionen. Vilken sorts människa lägger sig i en affärstransaktion på det viset? Det var inte som att jag försökte lura på kvinnan en dålig produkt; den gamla översättningen i Bra Böckers klassikerserie är fullt läsvärd. Det är vad jag läste en gång och den skulle säkert passa denna kund som i detta ögonblick kände suget att läsa Madame Bovary. Nu fick gubben henne att känna sig dum och mig att känna mig som en lurendrejare. Mitt andra val var att inte säga något annat än att informera om den nya översättningen och föreslå att hon skulle köpa den på nätet (osannolikt att det någonsin hände).
I september kom gubben tillbaka och berättade att han läst i tidningen om boken En opolitisk mans betraktelser av Thomas Mann. Han undrade om jag hade den (nej) eller om jag kunde skaffa den? Jag tittade på telefonen och såg att den fanns till salu. ”Jag beställer den nu”, sa jag, ”så hämtar du den nästa helg?” Gubben lovade dyrt och heligt att komma. Boken anlände, men tror ni att han kom förbi följande helg för att hämta sin bok? Nej, givetvis inte. Inte den helgen och inte någon annan dag den hösten heller. Följande år, i år alltså, såg jag honom på avstånd några gånger, han närmade sig inte. Ibland springer jag ifatt kunder när jag har något jag vet att de vill ha, eller när de beställt något som jag fått in, men den här mannen lät jag vara. Enligt principen att det är bra att låna ut pengar till folk man inte vill träffa, så att de håller sig undan, tänkte jag att det här bokköpet var ett billigt pris att betala för att slippa denna dryge gubbe som uppfattade sig själv som bildad, världsvan och verserad.
De allra flesta pocketböckerna jag säljer på torget kostar tjugo kronor. Det är vad de kostat sedan jag börjat 1999. Ändå är det för dyrt för vissa och jag kan inte begripa hur upprörda en del (en eller två personer per säsong) blir när de inser priset. En dam i femtioårsåldern letade metodiskt igenom boksnurran och hittade fem Dorothy Sayers-böcker och två andra. ”Får jag de här till ett bra pris?” sa hon. ”130”, sa jag. ”En tia rabatt?” Nä, det passade inte. Damen tyckte att jag skulle skänka henne två böcker gratis och bara ta betalt för fem. Jag orkade inte argumentera utan sa bara att hon skulle ställa tillbaka dem och vände henne sedan ryggen. ”Du behöver inte bli så sur. Jag hade tänkt köpa dem ändå”, sa hon men jag höll upp armen i en avvärjande gest för att mana till tystnad. Håll inte på. Handla eller låt bli, men håll inte på.
En kund kom in i butiken i Fågeltofta i somras. Har aldrig sett honom tidigare. Han undrade om jag hade afrikansk skönlitteratur, helst på engelska? Det är en ganska specifik fråga och det är osannolikt att det på landet i Tomelilla kommun finns en affär som har en hylla med afrikansk litteratur på engelska. Men jag har faktiskt det. Min engelska hylla är bra men inte perfekt sorterad. Dock har jag en avdelning med just det mannen efterfrågade. Jag tyckte att ett ljus tändes i hans ögon när han såg böckerna. Jag tror att han blev glad över vad han hittade. När han var färdig på antikvariatet hade han i alla fall valt ut sex-sju böcker, och alla var från den där hyllan. ”Får jag ett bra pris för de här?” sa han när han la dem på disken. Än en gång hade jag valet att bli arg eller låta bli. Om jag gick in i en butik och frågade efter en väldigt specifik sak som jag förmodligen letat efter i många affärer, och jag hittade vad jag sökte, skulle jag bli väldigt glad. Jag skulle inte försöka pruta. Tvärtom, ifall böckerna var pinsamt billiga (som dessa var vid 30-40 kr/st) skulle jag ganska säkert jämnat av priset uppåt och känt mig nöjd med att hitta eftersökta böcker och göra en god gärning genom att betala några kronor mer för ett antal underprisade böcker. Men inte den här mannen. Han ville ha ett ”bra pris”. Jag ignorerade hans fråga och räknade ihop vad böckerna kostade. Han betalade och sedan sa vi inget mer, tack och lov.
Till sist, inte en man som luktar gamla brödkanter, men värre. En man som jag varit vagt bekant med genom åren ringde och frågade om jag var intresserad av att köpa fotoböcker. ”Jag är alltid öppen för förslag”, sa jag sanningsenligt. Det är roligt att sälja böcker, men det är (tyvärr) ännu roligare att köpa. Efter ett antal krumbukter och telefonsamtal om när han tänkte komma (jag har fasta öppettider, så du måste inte tala om när eller om du kommer) så dök han till slut upp. Han hade en hund med sig. Det första den gjorde var att jaga iväg antikvariatskatten. Hon är inte van vid främmande hundar. Vår egen hund är lugn och sävlig med henne, men den här hunden satte full fart och jagade katten av tomten. Hmm, hoppas att hon kommer tillbaka. Mannen frågade om hunden fick komma in i butiken. Jag gillar hundar, vi har hund (även om den inte var i Fågeltofta just då), så visst, kom in. Mannen visade några tummade fotoböcker. Det märktes att han hoppades att de var värdefulla. Några var gjorda av kända fotografer, men värdefulla? Nej. Inte ens säljbara i det här skicket, sorry. Sedan visade han vad han egentligen ville sälja, en bok om tåg på Österlen som han själv gjort, med bidrag från en lokalkändis (som jag gör allt för att ignorera). Ja, jo, tåg säljer ju, och Österlen, visst. Men eftersom det var en ny bok ville säljaren ha ett pris som jag inte kommer att kunna ta i min butik. Det är helt poänglöst för mig att skylta med och göra reklam för varor där jag bara får igen de pengar jag lagt ut. Jag har 20 000 andra böcker som jag hellre säljer där jag faktiskt gör en vinst. Men okej, vi var gamla, vagt bekanta med varandra, så jag sa att jag kunde ta några exemplar på kommission, så slapp jag ligga ute med pengar. Mannen ville ha skriftligt på avtalet, så jag gick upp till mitt arbetsrum för att skriva ut ett sådant avtal. När jag kom tillbaka rodnade mannen och berättade att hunden just bajsat på golvet i butiken (på en handknuten, orientalisk matta, för att vara exakt). ”Gör han det hemma också?” sa jag skämtsamt. ”Inte så ofta”, sa mannen. Inte så ofta? Om det är minsta risk att mitt djur ska ställa till skada så tar jag inte med mitt djur. Det är i min värld helt självklart. Men den här mannen har en hund som inte så ofta bajsar inomhus, den hunden tar han med när han ska försöka sälja några skitdåliga böcker på antikvariat.
Så jag känner igen de vedermödor Shaun Bythell skildrar i The Diary of a Bookseller. Att sälja böcker är en givande syssla; inte ekonomiskt, men man samlar på sig en mängd historier om givmilda, intressanta och ibland helt obegripliga människor.
Om jag var en sån som köpte böcker på antikvariat så är det exakt de här böckerna jag skulle köpa. Djuna Barnes, Jorge Luis Borges, Richard Brautigan, Julian Barnes. Mer nyinkommet här.
När du tror att du varit med om något men har fått minnet från annan källa än din egen upplevelse. Inte tror, du vet, du är hundra procent övertygad om att du varit med om denna händelse, men det har du inte. Bara överväldigande bevis kan få dig att inse att du drabbats av ett fall av cryptomnesia.
Du kan ha läst det i en bok, någon kan ha berättat ett barndomsminne som du tar över, utan att du vet om det. Omedvetet plagierar du en text eller en låt, det är också exempel på cryptomnesia. Det finns många slående exempel i denna text av Oliver Sacks, hämtad från boken The River of Consciousness, som publiceras postumt i dagarna.
Shinjuku är världens största tågstation. När vi satt på tåget från flygplatsen in till stan undrade vi hur stor den där stationen egentligen var. Jag menar, hur stort är världens största? Jämfört med Grand Central Station eller Gare du Nord kunde den ju inte kännas mycket större, eller?
Narita-flygplatsen ligger sex mil utanför Tokyo. Halva resan gjorde vi med pendeltåg. Strax efter avfärd såg vi en liten vindmölla som stod i risfälten. Sedan tog stadsmiljöerna över, och när vi bytte från tåg till tunnelbana var det omisskännlig storstad vi befann oss i. Tunnelbanetåget stannade på Shinjukustationen, men vid detta vårt första besök på stationen slapp vi stiga av, för pensionatet där vi skulle bo låg tre stationer längre bort på samma linje, i Sasazuka.
Den här delen av staden kändes också som innerstad, men ändå lite lugnare än vad vi senare skulle uppleva i resten av Tokyo. Vi orienterade oss, tittade in i trevliga skiv- och bokaffärer. Här fanns gågator, ett litet köpcentrum, kaféer, sushibutiker. Allt man kan önska. I en bokhandel spelades Emmy the Greats julskiva. Det är en av mina favoritjulskivor och jag spelar alltid den i min butik hemma i Fågeltofta under julsäsongen, så det var ett trevligt välkomnande. Vi kände oss som hemma direkt.
Också Harajukustationen med omnejd fick en karta av vår värdinna, ritad helt ur minnet.
Även vårt boende var mycket hemtrevligt och personligt. Vi bodde på ett pensionat hemma hos ett japanskt par. Efter välkomnandet satte sig värdinnan med oss vid köksbordet och började förklara hur Shinjukustationen var planerad. Vi hade rest i ungefär arton timmar, så vi var trötta och inte riktigt mottagliga, men vi försökte lyssna så gott vi kunde. Vi insåg inte då hur viktig denna information var. Att kunna navigera Shinjuku är ganska viktigt för att komma rätt i Tokyo. Hela resan kan avgöras av vilken trappa du väljer. Fel nedgång och du kommer till en helt annan del av stationen och du är vilse. Olika trappor är öppna olika länge på dagen, så den väg som var öppen på morgonen kan mycket väl vara stängd på kvällen. Allt det här visste vår värdinna, men vi förstod som sagt inte hur viktigt det var. Över tre miljoner människor passerar stationen varje dag. Varje dag! Fler människor kommer alltså till Shinjukstationen på en dag än vad det är som besöker Liseberg på ett helt år.
Plötsligt i trafiken: ett antal gocartbilar med kigurumiklädda förare. Allt kan hända i Tokyo.
Den första dagen vi besökte Shinjuku var det ganska lätt att hitta. På grund av jetlag steg vi upp tidigt och tog morgontåget in till den stora stationen. Andra dagar var det inte lika lätt, men om man såg tillräckligt förvirrad ut kom garanterat en tokyobo till undsättning och frågade vad man sökte eller vart man var på väg. Men vid fem på morgonen denna första dag var det lugnt och praktiskt taget tomt på gatorna runt omkring stationen. Bortsett från några jourbutiken så var det första etablissemang som öppnade i centrum en biograf. Vid kvart över sju på morgonen var det redan kö utanför. Halv åtta öppnade den och då vällde folk in. Det var en vanlig multiplex med de populäraste filmerna på repertoaren. En film efter frukost men före jobb, var planen för de flesta besökarna, vad vi kunde se. Kimo no Na Wa/Your Name drog fortfarande storpublik, fast den hade premiär för flera månader sedan.
Så småningom fylldes gatorna med folk och snart var det normala centrummyllret etablerat.
Street fashion
Shopping är ett stort fritidsintresse för Tokyoborna. Det finns en oräknelig mängd lyxaffärer, designbutiker och varuhus av den exklusivare sorten, och de verkar göra bra affärer. Denna köplust gör att det också finns en levande andrahandsmarknad. Det finns massor av vintage- och secondhandbutiker i olika prisklasser. Det finns till och med en kedja med andrahandsprylar. Mode Off heter kläddelen, Book Off antikvariatsdelen, Hobby Off för hobbyprylar osv. Det finns flera varianter av Off-butiker. Och de är alla fantastiska. Priserna är lägre än i tråksvenska vintagebutiker, ofta lägre än Myrorna och Erikshjälpen också, faktiskt, och utbudet är enormt. Man blir svimfärdig. Både jag och dottern hittade mer kläder än vi trodde var möjligt, till en bråkdel av vad vi hade varit villiga att betala. Som tur var kunde vi köpa två nya (men begagnade) väskor för att få plats med alla våra fynd. Så Mode Off är ett måste för den klädintresserade. Precis som i många andra megastäder så har vissa stadsdelar med tiden blivit samlingsplats för en viss typ av affärer. I Koenji, till exempel finns mängder med vintageaffärer samlade, om man inte bara vill handla på Mode Off. Här gjorde vi också flera fynd.
Jimbocho heter bokhandelskvarteren. Jag hade höga förväntningar på denna del av staden, men de kom lite på skam. Flera butiker var stängda för helgerna, de flesta andra hade (givetvis) nästan bara japanska böcker. Än en gång tyckte vi att det var lite svårt att hitta rätt. Är vi framme nu? Är det verkligen här? Vi var framme, utan att veta om det. Det hände flera gånger. På grund av stadens storlek så insåg vi inte att vi kommit rätt och gick fram och tillbaka på samma gata; det vi letade efter var så stort att vi inte insåg att vi stod mitt framför det.
Men även om Jimbocho inte levde upp till förväntningarna, så var det ändå ett givande besök. Det blev inga böcker, men istället ett antal gamla japanska filmaffischer till en billig penning. En större bokupplevelse var att gå i bokhandelskedjan Maruzens butiker. Våning efter våning och rad efter rad efter rad av bokhyllor… De tog aldrig slut. Här finns också en utmärkt avdelning för pennor i allmänhet och reservoarpennor i synnerhet. Trots välbemannad penndisk så hittade jag inte någon som kunde tala engelska tillräckligt bra för att guida mig i reservoardjungeln, så det blev inga reservoarpennor köpta.
Morgon i Jimbocho
Kanske förväntade jag mig mer av Jimbocho eftersom det även i andra delar av staden finns så många bok- och skivaffärer. Det finns en bokhandel på snart sagt varenda gathörn, både antikvariat och för nya böcker. Om det är så här många boklådor i stan, hur många och bra ska de då inte vara i bokhandelskvarteren? Men som sagt, flera var stängda för helgerna, så resten av året är det nog bättre drag i bokhandelskvarteren. Antalet skivaffärer står inte långt efter. Vart tar alla vinylskivor vägen? De hamnar i Japan. Jag har aldrig varit i så stora skivbutiker som de jag besökte i Tokyo, och då tror jag inte ens att de var stadens största. Det vara slumpmässiga besök, men varje vinylskivbutik vi gick in i var den största jag någonsin sett. Det var en helt overklig upplevelse. Jag menar någonsin. Här fanns allt jag någonsin sökt och mycket mycket mer. Priserna var därefter, jag köpte ingenting, men bara att veta att allting finns någonstans är fint att veta.
En dag var vi i Yoyogiparken och letade efter loppmarknad och cosplayare. Vi hittade varken eller. Förmodligen var dessa aktiviteter inställda på grund av helgerna. Vi lämnade parken och gick vilsna på outforskade gator. Efter en stund, rejält trötta i fötterna, kom vi till utkanten av Shibuya. En sidoingång i ett stort hus ledde in i något som hette Tokyu Hands, som visade sig vara ett varuhus för hantverk, inredning, konstnärsmaterial och liknande. ’det var många våningar. Högst upp hittade vi konstnärsmaterial och pappersavdelningen. Här fanns ett helt rum med bara fickalmanackor, hundratals olika modeller för alla tillfällen. Bredvid fanns en avdelning för tuschpennor och material för att rita manga. Vi stannade ganska länge. Större utbud och halva priset mot svenska butiker. Överhuvudtaget blev vi positivt överraskade över prisnivån. Vi hade hört att det skulle vara dyrt att semestra i Tokyo, men vi tyckte tvärt om. Allting var billigare, än i Sverige, mat, boende prylar… Det gäller kanske bara våra intressen, men ändå. Prisnivån var lägre än vi fruktat.
Ingången till Manadarkes källarbutik.
Efter några timmar inne på Hands gick vi ut genom huvudingången, hittade ett fransk kafé med utsökta bakelser och glasskreationer. Ett perfekt ställe att återfå krafterna.Mitt emot kaféet och Hands låg en Mandarake-filial. Mandarake är en kedja affärer som säljer manga och relaterat materal, främst böcker och samlarfigurer. Det går inte att beskriva hur mycket manga det finns och hur många sorter det finns. Det verkar finnas manga om vartenda specialintresse. Jag hittade en serie med tennismanga, till exempel, minsta och största specialintresse har sin manga. Den här Manadarkebutiken låg flera våningar ner och bestod av ett enda stort källarplan. Många andra butiker bygger på vertikalen, med flera men småvåningsplan. Vi tilbringade en lång stund i denna Mandarake och hittade många roliga saker. De hade också en avdelning med antikvariska, icke-mangaböcker. Där hittade jag en fotobok av Koichi Inakoshi, signerad, till ock med, och med förord av Haruki Murakami. Vi besökte flera andra Mandarakebutiker under vår tid i Tokyo, men den här mörka källaren var nog favoriten.
Inemuri. Att sova på tåg.
En dag tog vi tåget till Kawagoe, en knapp timme utanför Tokyo. Målet var en loppmarknad. I en så liten förort kan det inte vara så svårt att hitta tänkte vi (eller tänkte jag). Tågresan gick utan problem, men när vi kom fram kändes den lilla förorten väldigt mycket större än jag trodde att den skulle vara. Senare läste jag på och fann då att Kawagoe är större än Malmö. En plutt jämfört med Tokyo men mycket större än jag tänkt mig. Så vi vandrade runt i staden och hittade många intressanta saker, men inte den där loppmarknaden.
Vi gick förbi en Pachinkohall. Vi tittade in genom glasrutorna. Vad gör de där inne? Pachinko är en sorts spelmaskin som ser ut som ett mellanting mellan ett väggflipperspel och en enarmad bandit. Man kan vinna pengar, eller marker som går att omsätta i saker, det sägs att det är skicklighet inblandat. Jag vet inte. Vi öppnade dörren och en våg av ljud och cigarettrök slog emot oss. Vi steg snabbt in och stängde glasdörren. Hjälp vilket totalangrepp på alla sinnen! Blinkande lampor, hög musik och våldsamma, osynkroniserade ljudeffekter från en mängd spelautomater, tung cigarettrök. Och stället var bara halvfullt, så här mitt på dagen. Ändå detta övervåld på våra sinnen. Vi gick ett snabbt varv, tittade lite på de uttråkade gubbarna som satt vid maskinerna och sedan steg vi ut i friska luften igen. Det var som att stiga från en värld till en annan. Ljudet, ljusen och röken stannade där inne.
Vi tog oss tillbaka till tågstationen, frågade i turistinformationen om vägen till loppmarknaden. Den var nära och låg på ett tempelområde. Det är ganska vanligt att dessa marknader ligger i anslutning till ett tempel. Vi köpte en kimono, köpte ännu en filmaffisch, men annars fanns inte så mycket vi var intresserade av.
Kö till bästa lunchsushin.
Trots att Tokyo är världens största stad så kände vi ändå oss hemma där. Det berodde kanske på att vi sökte upp sådana saker vi är intresserade av, men hela känslan i staden tilltalade oss. Kaféerna, affärerna, människorna, katterna… allt var i vår smak. Vårt boende gjorde säkert mycket till för den positiva uppelvelsen. Pensionatets ägare tog väl hand om oss, gav oss både julklapp, nyårs- och avskedspresenter och var hela tiden till tjänst om vi behövde något. Förmodligen den bästa hotellupplevelsen jag haft.
Samma arbetsgång som förra fredagen. Bilen packad, redo för torget, men det verkade bli för tråkigt väder, så jag ställde in och la upp lite roliga böcker på nätet istället. Titta här.
Arkeologi från Visby, Armour from the Battle of Wisby 1361, konst från Rolf Börjlind och Ernst Billgren, båda signerade, Persona Non Grata respektive Min kamp. Andra roliga böcker om och av Öyvind Fahlstöm, Roland Barthes, William Morris, med mera.
Var på väg till torget denna fredagsmorgon, men vädret var alltför växlande för att jag skulle våga köra. Jag lade in några extra bra trädgårdsböcker i internetbutiken istället. Leva med trädgård av Ulla Molin, Rosor av Lars-Åke Gustavsson, Trädgårdskonstens historia av Penelope Hobhouse och flera andra. Kolla här.
Årets sista författarkväll i Fågeltofta gästades av Henrik Brandaõ Jönsson, journalist och författare bosatt i Brasilien sedan många år tillbaka. Han berättade att han var i Sverige i sommar för att återknyta en fördjupad kontakt med sitt födelseland. Det är en sak att ha en förståelse om det man skriver om, som Brasilien och Sydamerika, men om man inte känner sina läsare och sitt land så blir det svårare att rapportera från världen. Så likt John Steinbeck i Resor med Charley (dock utan hund och husbil) har Henrik i sommar rest runt i sommar-Sverige. Snart återvänder han till Sydamerika. Första anhalten blir Venezuela, ett land som var en demokrati när Henrik åkte till Sverige i början på sommaren, men som nu blivit en diktatur.
Henrik lärde sig portugisiska i samband med världsutställningen i Lissabon 1998, där han arbetade för den svenska paviljongen. Runt millennieskiftet startade charterresor till Brasilien och Henrik fick flera reportagejobb för dagstidningar och resemagasin. Svenskarna ville veta mer om Brasilien. Sedan dess har det rullat på. Det finns många historier att rapportera om från Sydamerika.
Under samtalet fick den stora publiken lära sig om fotbollens betydelse i Brasilien, något man kan läsa mer om i boken Gräset är alltid grönare i Brasilien. Henrik förklarade också att det kan vara bra att tänka på Brasilien som en kontinent och inte bara ett land. De olika delarna av landet är så totalt olika från varandra att det egentligen bara är språket och kanske fotbollen, som förenar landets invånare. Vi fick exempel på hur den brasilianska portugisiskan skiljer sig från den portugisiska, men varför folk i Portugal envisas med att tala med nästan stängd mun kunde vi inte komma underfund med. Den brasilianska varianten av språket är betydligt lättare att förstå och mer uttrycksfull. Vi fick också lära oss om Moçambique, som låter som ett land värt att besöka.
Av skönlitterära författare rekommenderade Henrik Mario Vargas Llosa, bland annat hans böcker Kriget vid världens ände och Tant Julia och författaren. Han är inte lika vild i fantasin och den magiska realismen som exempelvis Gabriel García Márquez. Av journalister är Ryszard Kapuscinski husguden. Hans reportage från Afrika är oöverträffade. Han lyckades komma nära de människor och skeenden han rapporterade om, av nödvändighet och vilja. Han fick inga pengar för boende när han var på uppdrag för en polsk nyhetsbyrå, så han var tvungen att bo så billigt han bara kunde. Det gav honom berättelser som de mer välbeställda västerländska journalisterna inte hittade. Ernest Hemingways ekonomiska sätt att skriva är också en förebild; att visa på skeenden utan att skriva läsaren på näsan.
Henrik Brandao Jönsson bjöd på en givande, informativ och rolig kväll i Fågeltofta. Det blev både skratt och gråt på scenen och stora som små gester, som synes av bilderna ovan.
Pauline Wolff reste hela vägen från Gotland till Fågeltofta för att tala om sitt författarskap och sina inspirationskällor. Hennes senaste bok, Swede, kom ut 2009 och hon påstod – tyvärr ganska övertygande – att det var hennes sista bok. Det går inte att få ihop ekonomin som skönlitterär författare. De senaste åren har hon arbetat med film- och TV-manus. Även om allt inte produceras så får författaren åtminstone betalt för sitt arbete.
Swede har hon arbetat med i filmmanusform i flera år. Produktion närmar sig, under titeln Angels of Revenge. Swede är en westernroman. Ett sätt att beskriva den är att den börjar där Utvandrareposet slutar. Vad hände med nybyggarnas barn? Det är en skoningslös berättelse i Cormac McCarthys anda. Varför hon valde att skriva just en western var för att hon ville utmana sig själv med att skriva i en genre hon inte alls tyckte om. Genom att ge sig själv begränsningar utmanas kreativiteten och något oväntat och bra kan skapas. Publiken hoppades att filmen äntligen kan bli producerad. Den är annorlunda från boken, berättade författaren, och kretsar mest, eller bara kring de två systrarna och mycket lite eller inget alls om bokens titelfigur. Att lära sig skriva filmmanus blev en ny erfarenhet eftersom manusarbete till 100% handlar om berättelsen. Hur förs storyn fram på bästa sätt? Vid litterära utbildningar, som Pauline Wolff gått, har all undervisning handlat om språket, ingenting om berättelse.
Mister Sen, framed.
Vi är luftens drottning från 2006, skrevs under utbildningen litterär gestaltning vid Göteborgs universitet. Som handledare hade Pauline Wolff Lars Jakobson, en författare vars verk hon beundrar och rekommenderar. Han lärde henne bland annat att inte skriva etnografiskt. Det betyder att när människor i berättelsen gör saker så beskriver de inte sina verktyg och handlingar utan de bara gör det de kan och tänker inte något särskilt på det. De upplever historien inifrån berättelsen. Den som skriver etnografiskt talar om hur verktygen ser ut, vad de är till för och hur de används. Det kan skapa en distans till läsaren. Någon i publiken sa att hon tyckte att Vi är luftens drottning är den bästa bok som skrivits på svenska på många år. Intervjuaren höll med.
Intervjuaren visade en bok av Yoko Ogawa och sa att hon påminde om Pauline Wolff i det att hennes böcker skiljer sig åt väldigt mycket. Det är omöjligt att veta hur man kommer att beröras av en bok av Yoko Ogawa. Pauline Wolff fick den hittills enda titeln på svenska av Ogawa, En gåtfull vänskap.
Pauline Wolff avslutade med att berätta att hon börjat tänka på berättelser ur sin egen släkthistoria. Hon sörjde att hon inte kom ihåg vad vissa släktingar berättat för henne när hon var liten, släktingar som nu är döda. Men andra finns kvar i livet. Hon ska prata med dem och skriva ned deras historier. Vi hoppas att dessa berättelser kan formas till något som läsare i Sverige och världen kan få ta del av så småningom. Kanske kan det ändå bli fler böcker från Pauline Wolffs penna i framtiden.
Ett stillsamt åskmuller mötte besökarna när de steg in i antikvariatet. Himlen mörknade efter klockan sju och det började regna. Men när samtalet med Henrik Bromander kom igång vid halv åtta, avtog det det och det ljusnade.
Henrik Bromander berättade att han som barn började kopiera serier, alla sorters serier, och på så vis lärde sig att rita och berätta. Genom fanzineproduktion, där fanzineredaktören gör allt arbete med skriften, skriva, layouta, trycka, distribuera fick han kontakt med likasinnade. I den mäktiga serieromanen Smålands mörker finns bland mycket annat också en initierad skildring av fanzinevärlden
En skillnad med att skapa serier jämfört med att skriva romaner är att serieförfattaren är sin egen; han skapar serien och sedan kan förlaget anta eller refusera den. Romanen putsas med hjälp av redaktören och förändras under arbetets gång på ett sätt som serien inte gör. Detta var Henriks erfarenhet, i alla fall. En annan skillnad är att serieskaparen har närmare till sin läsare. Det går fortare att nå ut med serien än med romanen, som kan dröja ett år eller mer från färdigställande till publicering. Serieberättelsen kan komma ut mycket tätt inpå slutförandet.
Vidare berättade Henrik om sin romantrilogi som behandlar olika avarter av manlighet (Riv alla tempel om kroppsbyggande, Vän av ordning om nättroll) och han kunde visa upp den sista boken i serien, Bara en kram, som för bara några dagar sedan kom ut i handeln. Den behandlar Kulturmannen och de mörka drifter som finns inuti honom
Bland serieskapare som Henrik uppskattar själv kan särskilt nämnas Åsa Grennvall, som skriver självbiografiska serier. Hon är en förebild. Simon Hanselmann från Australien, nämndes också som lästips. Hans Megg, Mogg and Owl handlar om en en häxa och en katt som både tar droger och surar. Det fanns en barnserie på sjuttiotalet som heter Meg och Mog som Hanselmann använt att skapa en egen, framgångsrik serie utifrån.
Harvey Pekar nämndes också. Kanske var det intervjuaren som insisterade på denna referens, men Henrik sa att han uppskattade Pekars serier, särskilt de som Robert Crumb ritat. Filmen American Splendor, som skildrar Pekars liv är den bästa filmen som gjorts som behandlar seriemediet.
Efter samtalet minglade vi tillbaka till antikvariatet. Åskan var sedan länge borta när besökarna drog sig hemåt i sommarkvällen.
Torsdagen den 20 juli besökte John-Henri Holmberg antikvariatet i Fågeltofta för ett författarsamtal. Många andra aktiviteter på Österlen konkurrerade denna dag, så publiken blev mindre än vi hoppats. Men de som kom var desto mer hängivna. Några hade kört ända från Kristianstad och Malmö bara för detta evenemang.
Vi hann tala om en mängd olika saker; det var inte en tyst sekund på scenen. Publiken inflikade ibland synpunkter och frågor. När vi kom in på översättararbetet sa John-Henri att det inte påverkade honom mentalt; Stephen King ger honom inte mardrömmar, fast han översatt tjugo King-titlar på totalt ca 10 000 sidor. Vissa författare är naturliga berättare, sa han vidare, som King, Robert A Heinlein, Rudyard Kipling och kanske Nevil Shute.
Heinlein har varit viktig för science fiction-litteraturen. Han satte människan i centrum för sina sf-berättelser. Det låter som en självklarhet, men tidigare kunde en sf-berättelse bestå av mer tekniska beskrivningar (med långa fotnoter) än underhållande berättande. Boken Starship Troopers nämndes. John-Henri var skeptisk till filmen, intervjuaren tyckte att filmen var bättre än boken, för ovanlighetens skull. The Puppet Masters kom också upp. Den var Heinleins försök att skriva hårdkokt à la Spillane.
Intervjuaren och John-Henri var överens om att det var svårt att hitta samma kickar i sf-litteraturen, känna samma Sense of Wonder som när man var ung. Det fanns en framtidstro hos både läsare och författare förr som möjligen saknas nu. Det kan vara en orsak till att det är svårare att hitta historierna som berör. Av nyare författare tyckte John-Henri att Becky Chambers var bland de bästa. Hennes bok The Long Way to a Small, Angry Planet är värd att läsa. Andra, mer etablerade författare som är bra är Bruce Sterling, Greg Bear och Greg Egan. De skriver äkta sf i så måtto att vad de beskriver är fysiskt möjligt, eller i alla fall inte omöjligt.
Det var den minsta publiken som bevistat en författarkväll i Fågeltofta, men samtalet var det längsta, så ni som inte var där missade något. Den tredje augusti kommer Henrik Bromander till Fågeltofta. Vi ses då.
I år blir det fyra författarkvällar i Fågeltofta. Som vanligt startar de klockan 19.00 med mingel och något litet att äta i antikvariatet. Ungefär en halvtimme senare går vi in i stora salen – gamla verkstan – och lyssnar till ett samtal mellan bokhandlaren och hans gäst. Det varar cirka en timme. Efter det går de som vill tillbaka till antikvariatet och köper kanske en eller annan bok som gästen skrivit eller rekommenderat.
Pris: 95 kronor. Biljetter köps i antikvariatet i Fågeltofta, på torget i Simrishamn eller på biblioteket i Tomelilla.
Torsdag 20 juli – John-Henri Holmberg
John-Henri Holmberg är expert på science fiction och kriminallitteratur.
Om sf har han bland annat skrivit böckerna Inre landskap och yttre rymd, science fictions historia i två volymer, och Häpna!, en bok om och ur 1950-talets inflytelserika svenska sf-tidskrift. Han har också varit redaktör för flera sf-romanserier och antologier. I Sydsvenska Dagbladet recenserade han i femton år kriminallitteratur. Han är ledamot av Svenska Deckarakademin, har bland annat skrivit Dunkla drifter och mörka motiv, om psykologiska thrillers, och startade deckarserien Mysterious Press i Sverige. I denna serie introducerades bland andra James Ellroy och James Lee Burke på svenska. Han är också flitig översättare av hittills runt tvåhundrafemtio böcker varav tjugo av Stephen King. Bland andra författare han översatt kan nämnas Robert A Heinlein, Lemony Snicket och Henry James.
Torsdag 3 augusti – Henrik Bromander
Henrik Bromander är författare, serietecknare och dramatiker född 1982, verksam i Malmö. Han debuterade 2005 med serieboken Hur vi ser på varandra. Har sedan dess släppt ytterligare fyra serieböcker, bland annat den uppmärksammade Smålands mörker, som handlar om en homosexuell fascist från Nässjö. Han debuterade skönlitterärt 2009 med novellsamlingen Det händer här och har sedan dess givit ut ytterligare två novellsamlingar samt romanen Riv alla tempel, som handlar om bodybuilding och urspårade kroppsideal, och Vän av ordning, som handlar om näthat.
”Med en oerhörd och dråplig känsla för detaljer gör Henrik Bromander med andra ord en imponerande insats i att skildra en kuslig samtid. Det handlar om en manlighet i kris och ett samhälle i hastig förändring. Ett Sverige som sällan får plats i litteraturen.”
– Jenny Högström, Expressen, 160304, om Vän av ordning
Torsdag 17 augusti – Pauline Wolff
Pauline Wolff hamnade på Biskops-Arnös skrivarlinje av en slump. Det hade lika gärna kunnat bli en kurs i keramik eller teater. Tio år senare debuterade hon på Albert Bonniers Förlag med coming-of- age-romanen Bilder av Malin, som tilldelades Katapultpriset 2003 för bästa debutbok. Uppföljare blev den historiska fantasyskrönan Vi är Luftens Drottning, 2006. Efter detta gav hon sig på en väl beprövad manlig genre med westernromanen Swede, som kom ut 2009. Sedan dess skriver hon för film och tv och driver en improvisationsteater på Gotland.
”Det här är en roman som brakar rakt igenom. Den lever i ett hav av stora berättelser men liknar ingenting annat. Den har uppfunnit sig själv. Som ett mäktigt vidunder. Samtidigt framförd med stor disciplin. Och utan rädsla.”
– Maria Schottenius, Dagen Nyheter, 060331, om Vi är luftens drottning
Lördag 19 augusti – Henrik Brandaõ Jönsson
Henrik Brandaõ Jönsson är Dagens Nyheters korrespondent i Latinamerika och bosatt i Rio de Janeiro sedan 2002. Han skriver även för Sydsvenskan, danska Politiken och Offside.
Hans senaste bok är reportagesamlingen Best of Brandaõ – tolv reportage som berör (Atlas), som publicerades förra året. Han har tidigare skrivit Fantasiön – ett reportage från Brasiliens hjärta, 2010 och Gräset är alltid grönare i Brasilien, om fotbollen i Brasilien, som kom 2013.
”Fantasiön är det bästa jag läst i svensk reportageväg på senare år… Författaren öppnar läsarens ögon genom att vara på plats: uppmärksam, påläst, intresserad. Likt en Kapuscinski beger sig Henrik Brandão Jönsson ut i satellitstäderna där våldet och misären sprider sig som ringar på vattnet. Må Fantasiön läsas av många.”
Har lagt ut lite arkitekturböcker i nätbokhandeln. Böcker om tegel, skånska slott, Affonso Eduardo Reidy, Carl Nyrén, Malmös begravningsplatser, med mera. Köp dem här.
Öppet i Fågeltofta söndagar i mars, 12-16. Premiär i morgon, den femte mars. Jag håller på att ändra om, så det är stökigt och lite kallt i lokalen. Men massor av böcker, så välkomna (ytterkläder rekommenderas).
Öppet i antikvariatet i Fågeltofta fredag-söndag, 4-6 november, klockan 12.00-16.00 samtliga dagar. Runt om i byarna arrangeras Österlen lyser. Det är inget jag deltar i, men kanske ställer jag ut en marschall eller två, ändå.
Jag försöker hålla värmen i antikvariatet och bjuder på hembakat. Välkomna.
Fredag-lördag 21-22 oktober är det antikvarisk bokmässa i Stadshallen i Lund. Fler utställare än någonsin, gratis inträde. Det kommer att finnas något för alla bokintresserade. Gratis inträde. Öppet fredag 16-19, lördag 10-16.
Jag packar inför mässan och lyssnar på Dylan i olika former. Jag har inget speciellt tema för vad jag har med mig till Lund i år. Det officiella temat för mässan är småskrifter, men det är jag inte så intresserad av. Däremot har jag med mig en ovanligt bra fågelhylla, artbestämningar från alla kontinenter. Jag har som vanligt ett bra urval av bra seriealbum och bilderböcker, och en hel del annat. Jag har med mig cirka 500-600 extra bra böcker, så om du kommer förbi hittar du säkert något du vill ha.
Inget torg denna helg. Mycket blåst och lite regn gör det tråkigt att stå på torget. Istället har jag öppet i Fågeltofta på söndag den nionde oktober klockan tolv till sexton. Nybakad äppelkaka, som vanligt under denna tid på året. Välkomna.
Ingen bokmässa för mig i år. Istället torghandel i Simrishamn fredag och lördag och öppet i Fågeltofta fredag 17-19, lördag 16-18 och söndag 12-16. Tema äpplen, förstås. Äppelböcker på torget, äppelkaka i Fågeltofta.
Antikvariatet i Fågeltofta öppet varje dag 27 juni till 4 september. Måndag-fredag 17-19, lördag 16-18, söndag 12-16. Torghandel i Simrishamn fyra-fem dagar i veckan under samma tid.
Tyvärr inga författarsamtal i år, men de återkommer 2017.
Jag hade inte tänkt på Anita Loos på evigheter, men häromdagen läste jag en uttömmande artikel om henne i Lena Dunhams nätmagasin Lenny, skriven av skådespelerskan Gillian Jacobs. Dagen därpå var jag och hämtade böcker i ett dödsbo i Simrishamn och där stod – förutom ett antal böcker köpta av mig på torget genom åren – Loos’ mest kända bok, Herrar föredrar blondiner, i en svenska kartonnagedubbelutgåva, med …Men gifter sig med brunetter i motsatt läsriktning. Gillian Jacobs går förtjänstfullt igenom Loos’ hollywoodkarriär och berättar om hennes odräglige make, som verkar ha gjort allt för att lägga krokben för sin hustru. Men Loos tog det med gott humör, otroligt nog, och lät honom försnilla pengar och bete sig allmänt illa. Läs mer i Jacobs’ artikel.
Kylig vår och tidig påsk. Då är det dags för torgbokhandel igen. Onsdag, Skärtorsdag och påskafton står jag på torget i Simrishamn. Butiken i Fågeltofta är öppen skärtorsdag 14-18, långfredag 12-16, påskafton, 14-18, påskdagen 12-16, annandag påsk 12-16. Jag bjuder på kaffe och hembakat. Vi ses.
Nästa år vid den här tiden, eller lite senare, kommer tidningen Vi Läser! att arrangera resa till Neapel och guida deltagarna i Elena Ferrantes fotspår. Man kommer att få veta var Lenù och Lila – böckernas huvudpersoner – gick i skolan, var de handlade , var de åt.
Det är min förutsägelse efter att ha läst detta trevliga resereportage i New York Times. Första delen i Ferrantes Neapelkvartett, Min fantastiska vännina, kommer på svenska i mars. Del två kommer rimligen lagom till julhandeln, och sedan är det bara att boka resa till Neapel!
https://www.youtube.com/watch?v=sW2HwE72FMk
I mellandagarna såg jag Labyrinth för första gången sedan den var ny. Jag minns att jag inte alls gillade den då och jag har undvikit den i alla år. Den var urtöntig. Men nu när jag såg den med dottern insåg jag att den var ganska bra, för vad den var, och musiken var också bra och passade in i berättelsen.
På söndagen kände jag ett hugg i magen och jag började gråta. Jag vet inte varför. Det kändes mycket konstigt. Sedan förberedde jag årets första lektion i engelska 7, som jag skulle ha på måndag morgon. Hur inleda efter ett långt jullov? Det mest aktuella och intressanta jag kunde komma på var Lazarusvideon. Tolka texten, bilderna, en bra talövning för att komma igång. Inte förrän tio minuter innan lektionen började fick jag höra om hans död. Hugget i magen och valet av just den här musiken till årets första lektion förklarades plötsligt.
Ingen artist har betytt lika mycket för mig som han. Många gubbar i min ålder och äldre har skrivit så de senaste dagarna. Jag känner mig väldigt ordinär. Att påstå att man kände något i magen när han lämnade jordelivet är förstås lite patetiskt, men så är det. Det patetiska är kanske att skriva det. Men tänk på han som twittrade på söndagen: ”If you’re ever sad, just remember the world is 4.543 billion years old and you somehow managed to exist at the same time as David Bowie”, han måste också ha känt någonting.
”Life on Mars” var den första låten jag såg och hörde, på en TV-apparat på Augustenborgsgatan 15D i Malmö, sensomaren 1974. Kanske var upplevelsen inte lika underlig för ett litet barn som jag att se den videon, som det var för en vuxen människa. Bilderna och sången stannade hos mig, i alla fall, men något annat om artisten, vad han hette eller vad för mer musik han gjort, visste jag inte på flera år.
Det var först med Let’s Dance 1983 som jag lärde mig mer om honom. Till en början kunde jag inte förstå att det var samma människa som skapat de två sångerna. ”Let’s Dance” blev signaturmelodi för en väldigt märklig sommar i Köpenhamn för mig. De röda skorna styrde mig undan farorna.
Tre år senare gjorde jag lumpen i Eksjö. På biblioteket lyssnade jag i ett par stora hörlurar för första gången på hela skivan Ziggy Stardust. De första tveksamma pukslagen på ”Five Years” som följs av ”Pushing through the market square, so many mothers crying…” drog in mig i hans värld, och där har jag blivit kvar sedan dess. Jag har inget nytt att säga, inga roliga anekdoter eller häftiga konsertminnen, bara att han var nummer ett och nu är han borta. En överraskande konstnär in i det sista.
Här är en intervju från 1999 eller 2000, där han delar med sig av en klarsynt vision av internet. Träige Jeremy Paxton försöker dämpa hans entusiasm och säger ”it’s just a tool”. Nej, inte alls. ”We’re on the cusp of something exhilarating and terrifying… [The Internet] is an alien life form… Is there life on Mars? Yes it’s just landed here.” Vid 6.12 börjar de prata internet. I början av intervjun diskuteras hur man uttalar hans namn. Han vet inte själv, säger han här. Länge var jag namnfundamentalist, men om Billy Idol (enligt Nile Rodgers i dokumentären Five Years) och Ricky Gervais (klipp här under) utalar ”fel” och artisten själv kommer med en tredje variant, så tänker jag inte fortsätta insistera.
En liten historia från en epostvän.
Ett favorithäng i New York var Strand Books. Här skriver han själv om livet som icke-rockstjärna i New York. Först publicerat i The New Yorker. På Strand köpte han säkert en eller annan av titlarna i denna lista på 100 favoritböcker.
Ett radioprogram från BBC från 1979 där han väljer favoritmusik, nytt och gammalt. Här är låtlistan.
Five years or seven days? Time is always too short.
Svetlana Aleksijevitj skaffade Twitter igår och började följa svenska journalister. Hon anar kanske vad som kommer att offentliggöras idag klockan ett?
Förra året satsade jag en peng på att hon skulle vinna, men det blev en fransk gubbe istället. Likadant när Alice Munro vann, som jag berättat tidigare. Hon vann året efter att jag spelat på hennes vinst. Det finns bara en handfull möjliga vinnare, så det är inte så konstigt om man gissar nästan rätt.
Här är nomineringarna till årets Bookerpris. Vinnaren presenteras på tisdag, i svallvågorna efter Nobelpristagaren. Bookernominanterna verkar värdiga. Jag är särskilt spänd på att läsa Tom McCarthys nya. Men den bok på långa listan som verkligen lockar mig till läsning, klarade inte det sista nålsögat. Det är den Nya Zeeländska poeten och romandebutanten Anna Smaill. Hennes bok The Chimes skildrar en framtida, totalitär värld där minnen av det förflutna är förbjudna och effektivt störs ut med ljud eller musik. Ännu en dystopi, alltså, men av en variant som känns ny för mig. Här är recension av boken.
Tillsammans med Kazuo Ishiguros nya bok, fantasyromanen The Buried Giant är The Chimes ännu ett exempel på att genrelitteraturen lockar mainstreamförfattare att skapa främmande världar. Ibland slår de in öppna dörrar, men The Chimes tror jag är riktigt bra. Hoppas läsa den före jul.
Niels Fredrik Dahl besökte Fågeltofta den sista torsdagen i juli. Det blev en trevlig kväll med trettio betalande åskådare i publiken. Trots det främmande språket förstod vi alla både vad han sa och vad han menade. Han berättade bland annat att han tog hjälp av Raymond Chandlers råd för tillfällen då man som författare fastnat i en text, att låta det knacka på dörren och där ha en man med en pistol. Det ger nya uppslag som kan föra berättelsen vidare. I Dahls fall var det en elefant som knackade på dörren, men effekten blev den samma. Historien öppnades upp och när den var klar fick den heta På väg till en vän. Den vann Bragepriset som 2002 års bästa norska roman. Texten började som en dikt, utvecklades till en monolog och fick sin färdiga form som roman. Dahl skriver eller har skrivit för de flesta medier, TV, teater, lyrik och prosa. Hans senaste roman, Herre, var tänkt att ta ett år att skriva men den tog fem och författaren pendlade mellan hopp och förtvivlan – med övervikt för den sistnämnda känslan – under arbetet. Skulle boken bli klar? Skulle den bli läsvärd? Det blev den. Det är den.
Dahl rekommenderade Marilynne Robinson och särskilt hennes återkomst, Gilead. Den trogne bloggläsaren minns att jag skrev om min vurm för Robinsons författarskap redan 2008. Ach, är det så länge sedan? Gilead har hunnit bli en trilogi, jag har inte läst sista delen än, men det kommer. Kanske skriver jag om den. Så länge är jag mycket glad att Niels Fredrik Dahl tog sig tid att hälsa på i Fågeltofta. Han bjöd på en intressant afton, som avslutades med en dikt från hans senaste bok. Där, och bara där, förstod i alla fall jag att våra språk ändå skiljer sig åt. Jag hade inte förmågan att följa med i de lästa orden. Jag hade behövt läsa texten samtidigt för att närma mig förståelse. Men det var vackert att lyssna till och det räcker långt.
Den som är plusprenumerant kan läsa en artikel i dagens Ystads Allehanda som handlar om författarsamtalen i Fågeltofta. Det är bara två veckor kvar tills Niels Fredrik Dahl kommer till antikvariatet.
Han skriver inte bara böcker och pjäser utan också krönikor i Aftenposten. Några av dem går att läsa gratis här, om man registrerar sig.
I år blir det två författarsamtal i Fågeltofta. Arrangemangen startar 19.00 med lite mat och mingel i antikvatiatet och sedan fortsätter vi med själva samtalet i verkstan ungefär en halvtimme senare. Biljetter, som kostar 90 kronor, kan köpas i butiken i Fågeltofta, på torget i Simrishamn eller på biblioteket i Tomelilla.
30 juli – Niels Fredrik Dahl
Niels Fredrik Dahl är en av Norges mest tongivande författare. För romanen På väg till en vän tilldelades han 2002 Bragepriset, Norges motsvarighet till Augustpriset. Han har skrivit fyra romaner, varav den senaste utkom på svenska 2011 och heter Herre. Niels Fredrik Dahl skriver också dramatik och lyrik. Hans senaste bok är diktsamlingen Vi har aldri vært her før, som publicerades 2011.
Om Herre:
”[D]enna roman är också en stiliserad, lyrisk gestaltning, mättad med en förtvivlad kraft. Texten är originell och vacker. Fast tung att bära.”
–Maria Schottenius, Dagens Nyheter
Om På väg till en vän:
”Niels Fredrik Dahl har tidigare visat sin färdighet både som novellist, poet och dramatiker. Det märks överallt i kompositionen, sceneriet och dialogen. På väg till en vän är ett ordentligt arbete fullt av exempel på ett slags lågmäld briljans.”
–Daniel Sjölin, Svenska Dagbladet
6 augusti – Ola Wikander
Ola Wikander är lärare i klassisk hebreiska och doktor i Gamla testamentets exegetik. Boken I döda språks sällskap från 2006, nominerades till Augustpriset. Gud är ett verb, som publicerades 2014, vill visa hur mycket av senare tiders tankemönster som går att finna redan i den 1 400 sidor långa hebreiska textsamling vi kallar Gamla Testamentet, som först ganska sent blev en religiös kanon för judar och kristna.
I höst utkommer Den trettonde funktionen, andra delen i fantasytrilogin Stjärnan, gryningens son, som inleddes med Serafers drömmar.
Om Gud är ett verb:
”Jag har sällan läst en författare som till den grad förenar lärdom med lättillgänglighet.”
– Lars Gustafsson, Expressen
Om Serafers drömmar:
”Miljön är ett slags högteknologiskt 1700-tal med teknik från flera perioder, verkliga och påhittade. Blandningen blir förvirrande ibland, men också levande och utmanande, liksom den stora gråzonen mellan ont och gott (…) det är lovande att Serafers drömmar bara är första delen av en trilogi.”
– Bella Stenberg, Borås tidning
Amerikanen Jeff Kinneys serie om Greg och hans ”Dagbok för alla mina fans” är en Bert eller Sune som går hem över hela världen. Serien har sålt 150 miljoner exemplar på 45 språk och böckerna har blivit både biofilmer och tecknade serier på TV. De är populära i Sverige också och läses flitigt av folk jag känner i mellanstadieåldern.
Kinney har tjänat bra med pengar på denna bokserie, så nu har ha sett sig om efter något annat stimulerande projekt att ta tag i medan kulorna rullar in. Förra året tjänade han 20 miljoner dollar på ”Dagbok för mina fans”. Han blev inspirerad av andra författare som startat boklådor, så nu är även han bokhandelsägare. Här är en artikel i New York Times, med rörliga bilder också.
”I’m actually surprised not more writers, authors open bookstores”, säger han. Kanske är han lite naiv, det är inte alla författare som har kapitalet som krävs för att komma igång. Enligt denna artikel har han plöjt ner miljoner dollar i bokhandeln innan den ens öppnat. En viktig förebild för Kinney var Ann Patchett, som driver en framgångsrik bokhandel i Nashville, vid namn Parnassus. Den går så bra att hon har börjat med ambulerande bokförsäljning på Nashvilles gator. Det är ju toppen!
Alice Munro öppnade bokhandel i början på sextiotalet och Evie Wyld, som inte är så känd än, men nog kommer att bli, för hon skriver bra böcker, äger och driver Review bookstore i Peckham.
Det finns fler exempel. Det gör mig glad att Jeff Kinney använder sina ekonomiska muskler till att starta bokhandel. Jag hoppas att han finner det mödan värt.
För något år sedan publicerades Mark Twains självbiografi. Den hade enligt hans sista vilja väntat i hundra år på publikation. Nu har forskare i Kalifornien hittat en samling artiklar och berättelser som Twain skrev när han bodde i San Francisco. Han hade ännu inte fyllt trettio och var inte säker på vad han skulle göra med sitt liv. Texterna har inte tidigare samlats i bokform och några har aldrig publicerats. Mark Twain lever. Här finns mer att läsa och även länk till de återfunna texterna.
Lördagen på Litteralund var mycket givande. Julian Neel höll en liten workshop där han visade hur han ritar figurerna i serien Lou. Det var en mycket bra programpunkt. Neel var underhållande, tydlig och pedagogisk. Det var bara ett fel på evenemanget. I programmet stod det att workshopen riktade sig till barn 9-12 år, men inte mer än drygt hälften var i den åldern. Resten var vuxna. Och vuxna vet hur man tar plats, hur man gör sin röst hörd, hur man får svar på just sina frågor. Är man 9-12 år och rummet är fullt av vuxna som pratar och ställer frågor så känner man sig antagligen inte riktigt bekväm med att prata med författaren som står där framme. De vuxna pratar, barnen lyssnar. Arrangören borde varit mycket tydligare att detta var ett evenemang för barn. De vuxna tog för mycket plats och dödade glädjen lite för barnen. Något att tänka på till ett annat år. Jag var inte där, men min dotter var. Kolla vilken otrolig autograf hon fick i sitt exemplar av den första Lou-boken:
Bästa autografen.
Lou är bland de bästa tecknade serier jag har läst. Versionen som gått på TV är också bra, även om författaren inte varit så väldigt inblandad i den. Däremot har han själv regisserat den spelfilmsversion som gick upp på de franska biograferna förra året. Så synd att inte den filmen kom till exempelvis Buff.
Senare på dagen svarade Cornelia Funke på frågor i konsertsalen. Konstigt att den inte var fullsatt. Vi var nog inte mer än sextio pers där inne. Hon fick bland annat en fråga om vilken hennes favoritbok var. Hon nämnde tre. Först The Once and Future King av TH White. ”I would give part of my little finger to have written that book”, tror jag att hon sa. Sedan The Princess Bride av William Goldman och till sist East of Eden av John Steinbeck. Vid signeringen efteråt fick jag möjlighet att byta några ord med författaren om The Princess Bride och dess författare, S Morgenstern/William Goldman. Jag nämnde hans andra bok, The Silent Gondoliers, som inte alls är lika känd som The Princess Bride. Där fick Cornelia Funke en ny bok att leta efter. Tittar hon här kan hon köpa den signerad – av Philip José Farmer! Vilken grej.
Litteralund är ett fint arrangemang, alltid med bra gäster. Nästa år hoppas jag på lika bra författarbesök och så hoppas jag att arrangören är på tårna och sätter barnen i första rummet på alla offentliga arrangemang, så blir det ännu bättre.
Det är för kallt för torget, men i Fågeltofta har jag premiäröppet i butiken på lördag och söndag, 28-29/3. 11.00-16.00 båda dagarna. Jag bjuder på hembakat och hemlagat, nya böcker och nya hyllor.
Vissa brott fångar allmänhetens fantasi och glöms aldrig bort. Andra, mindre spektakulära, men lika hemska brott försvinner i glömska. I veckan är det tjugoårsjubileum, om det är rätt ord, för sarinattacken i Tokyos tunnelbana. Så sent som 2012 arresterades en sektmedlem som hållit sig gömd i sjutton år. Sådana omständigheter bidrar till att hålla händelsen aktuell i folks medvetande. Mycket har sagts och skrivits om denna märkliga historia. Haruki Murakami skrev en reportagebok om händelsen som heter Underground. David E Kaplan och Andrew Marshall gjorde en noggrann genomgång av sektens uppgång och fall i Sekten vid världens ände. Båda är mycket läsvärda. Hur ska detta jubileum ”firas”? Inte för mycket, hoppas jag. Japan Times intervjuar tre personer som varit i nära kontakt med sekten, antingen som medlem, som förälder till medlem eller som advokat som försökt hjälpa offer och förövare. Läs den intressanta artikeln här.
Temat för dagens nyinkomna böcker är hem och trädgård. Stora friggeboken, Herrgårdarnas historia, växthus, blommornas historia, antroposofiska trädgårdar. När våren är på väg vill man läsa på inför kommande trädgårdsprojekt, eller hur? Botanisera vidare i nätfilialen.
…är inte lätt. Här några nyinkomna böcker som kanske hjälper: Saint-Denis, berättelsen om en Parisförort av Gilles Kepel, Det här är vår tid, fyra kvinnor efter revolutionen i Tunisien av Fanny Härgestam, Oktober i Fattigsverige av Susanna Alakoski, Luisas tupp, 100 kubanska bilder av Torbjörn Elensky. Det finns mer nyinkommet i nätbokhandeln som kan sorteras under reportage eller sociologi.
Den här boken hamnade på många årsbästalistor för 2014. Jag fann den också läsvärd, särskilt första delen. Men ju mer författaren förklarar om världen han skildrar, desto mindre magisk blir den. Det är nästan omöjligt att infria de höga förväntningar som skapas i anslaget.
Den stora berättelsen rör en kamp mellan två sorters odödliga människor. I denna kamp används vanliga människor som spelbrickor. Den första delen utspelar sig år 1984 när den unga Holly Sykes rymmer hemifrån. Hon ser syner och hör röster. Är hon galen? Hennes mamma tror det. Holly har en lillebror som har börjat bete sig väldigt lillgammalt. Väldigt. Tidigt i boken är den stora berättelsen oklar. Läsaren får koncentrera sig på Hollys äventyr och bara acceptera de underligheter hon tror sig uppleva. Nästa del utspelar sig 1991 och har en annan huvudperson. Genom hans ögon får vi träffa Holly igen.
Så fortsätter det, med hopp in i framtiden, tio, tjugo år i taget. Holly står centrum för berättelsen, men är inte berättarröst som i första delen. Sakta lär vi oss mer om kampen mellan de två olika odödliga grupperna. Det är spännande och påminner lite om Murakami i ämnesvalet. Fast där Murakami är vag och inte kommer till någon riktig poäng, så vinnlägger sig Mitchell om att verkligen förklara vad det är som händer. Det är på både gott och ont. När han tar tillbaka mysteriet från läsarnas hjärnor och bestämmer åt dem vad det är som händer så förminskar han ju berättelsen; från de många möjligheternas historia till den enda, sanna storyn. Å andra sidan så är det en spännande förklaring han har hittat på och många läsare kommer säkert att uppleva Sense of Wonder när ”sanningen” avslöjas. Det är mycket möjligt att författarens långsamma avslöjande av hur allt ligger till är det som driver vissa läsare framåt. Dock inte mig, jag föredrar mysteriet. Cloud Atlas var avgjort bättre på det planet i och med att den bokens struktur höll läsaren i ovisshet om vad som komma skulle. Den som ville ha förklaringar fick dem också, och de som ville rida på ovisshetens våg, fick göra det också mycket längre än här.
Olika personer är i centrum i de olika delarna. Flera av dem dör, vilket känns snopet och oväntat, på ett dåligt vis. Mitchell är inte riktigt juste mot sina figurer, tycker jag. Det är bara Holly han är trogen och även hon överges eftersom vi inte får höra hennes röst igen, vi ser henne utifrån. Det finns ingen figur att idnetifiera sig med eftersom författaren byter huvudperson i varje del.
Ekon från Mitchells tidigare romaner finns i den här boken, helt handgripligen. Figurer och incidenter från The Thousand Autumns of Jacob de Zoet och Black Swan Green flimrar förbi; kanske finns hans övriga böcker också representerade utan att jag tänkte på det. Det är finurligt och lite kittlande, men tillför i ärlighetens namn ingenting till boken. Det är bara blinkningar från författaren till läsaren: kolla här, var du med på det?
Så detta är en snabbläst, spännande modern fantasiberättelse. Kanske är författaren för skicklig, för noggrann. Om han lämnat delar mer skissartade hade jag nog uppskattat boken mer. Här är en recension i The New Yorker som noggrannare analyserar boken – och berättar mer av handlingen.
Idag såg jag Det blåser på månen på Helsingborgs stadsteater. Det var en bra, fartfylld föreställning. Boken är spretig och innehåller väldigt många figurer, kanske går det inte att få med alla i en teaterföreställning. Jag hade gärna sett fler vara med i scenversionen, men samtidigt finns det pladdriga longörer i boken som det är skönt att slippa. Jag ska inte klaga på det som inte vara med utan bara hylla det som faktiskt stod på scenen. Det var riktigt bra.
Vi läste boken i familjen i mellandagarna för att ha storyn aktuell. Förutom koncentrationen av roll-listan så var tonen mjukare än i boken. Pappa majorens ständiga hot om ”ett rejält kok stryk” i boken finns till exempel inte med i scenversionen. Spelas till den 24/1. Gå och se.
Inför premiären av The Skelton Twins i höstas, hördes Bill Hader på många pratshower. Han ger en bra intervju, och har alltid nya historier att berätta. Ungefär samtidigt som filmen lanserades, publicerades en bok, som Hader också hjälpte till att sälja. Den heter Poking a Dead Frog och är redigerad av Mike Sacks. Det är en intervjubok där Sacks talar med en mängd olika humorister i olika format, författare, stå-uppare, skådespelare med mera.
Det är en rolig och informativ bok. Jag fick vad jag väntade mig i form av detaljer om olika filmer och evenemang, men jag fick också några förslag på nya upplevelser. Flera av de intervjuade säger att den bästa komikern de känner till, eller det de skrattat mest åt är en radiopratare som heter Phil Hendrie. Även Bill Hader nämner honom nedan. Jag hade aldrig hört talas om honom tidigare. Han har ett radioprogram där folk ringer in och han pratar med dem. Kryddan är att en del av de som ringer in är Phil Hendrie själv, med förställd röst. Han argumenterar emot både värden (Hendrie) och verkliga personer som ringer in. Här är ett smakprov. I’m an auxiliary police officer. Roligt.
Bill Haders bidrag till boken är en lista med 200 filmer alla humorskribenter borde se. En bra lista, förvisso, men skämtsam på samma gång, för kan 200 filmer verkligen vara essential? Intervjun nedan, uppdelad i tre bitar, privatfilmad i en bokhandel i New York, är intressantare.
Intervjuad i Poking a Dead Frog är bland andra Henry Beard, en av grundarna av National Lampoon. Han har också skrivit boken Latin for All Occasions, latin för nutida vardagsbruk. Bara idén är skojig, men att genomföra den och ha nödvändiga kunskaper i ämnet är ju helt underbart. Jag beställde den förstås omgående. En annan humorförfattare som intervjuas är Peg Lynch, som från fyrtiotalet och framåt skrev en radioshow som hette Ethel & Albert. Hon skrev alla manus helt själv och hon spelade Ethel. På femtiotalet flyttades serien till televisionen. Fortfarande var Peg Lynch showrunner, ensam manusförfattare och huvudrollsinnehavare. Ganska imponerande. I tema och sätt att använda humorn var Ethel & Albert en föregångare till Seinfeld, i det att den använde vardagens detaljer som grund för humorn.
På tal om Seinfeld innehåller boken en intervju med Peter Mehlman, som skrev tjugotvå avsnitt av serien. Bland annat är han ansvarig för begreppen yada yada, double-dip och shrinkage. Hur de begreppen skapades är mycket roligt att få veta för en sådan som mig. Daniel Clowes, George Saunders, Dan Guterman, Daniel Handler och en mängd andra humorister delar med sig av anekdoter och handfasta råd i denna bok. Poking a Dead Frog avslöjar en del av maskineriet bakom humorförfattandet. Säkerligen inte en bok för alla, men jag hade mycket nöje av den.
Öppet lördag-söndag klockan 12-16 varje adventshelg fram till jul, med början den 30 november. Just den dagen blir jag en halvtimme sen med öppningen eftersom jag har en viktig tennismatch…
I dagens Ystads Allehanda rapporteras från utställningen De Åtta Bästa Filmerna Någonsin Affischer.
.
Skottlands största antikvariat ligger i en by som heter Wigtown, belägen i Galloway, i södra Skottland. Antikvariatet heter helt enkelt The Bookshop, och har cirka ca 100 000 böcker i lager. Som jämförelse kan nämnas att jag har ungefär 10 000 böcker i min butik i Fågeltofta och drygt lika mycket till på lagret. Mannen som driver The Bookshop heter Shaun Bythell och nu har han skrivit en bok om sitt liv som bokhandlare: The Diary of a Bookseller.
Shinjuku är världens största tågstation. När vi satt på tåget från flygplatsen in till stan undrade vi hur stor den där stationen egentligen var. Jag menar, hur stort är världens största? Jämfört med Grand Central Station eller Gare du Nord kunde den ju inte kännas mycket större, eller?
Torsdagen den 20 juli besökte John-Henri Holmberg antikvariatet i Fågeltofta för ett författarsamtal. Många andra aktiviteter på Österlen konkurrerade denna dag, så publiken blev mindre än vi hoppats. Men de som kom var desto mer hängivna. Några hade kört ända från Kristianstad och Malmö bara för detta evenemang.
I år blir det fyra författarkvällar i Fågeltofta. Som vanligt startar de klockan 19.00 med mingel och något litet att äta i antikvariatet. Ungefär en halvtimme senare går vi in i stora salen – gamla verkstan – och lyssnar till ett samtal mellan bokhandlaren och hans gäst. Det varar cirka en timme. Efter det går de som vill tillbaka till antikvariatet och köper kanske en eller annan bok som gästen skrivit eller rekommenderat.
John-Henri Holmberg är expert på science fiction och kriminallitteratur.
Henrik Bromander är författare, serietecknare och dramatiker född 1982, verksam i Malmö. Han debuterade 2005 med serieboken Hur vi ser på varandra. Har sedan dess släppt ytterligare fyra serieböcker, bland annat den uppmärksammade Smålands mörker, som handlar om en homosexuell fascist från Nässjö. Han debuterade skönlitterärt 2009 med novellsamlingen Det händer här och har sedan dess givit ut ytterligare två novellsamlingar samt romanen Riv alla tempel, som handlar om bodybuilding och urspårade kroppsideal, och Vän av ordning, som handlar om näthat.
Pauline Wolff hamnade på Biskops-Arnös skrivarlinje av en slump. Det hade lika gärna kunnat bli en kurs i keramik eller teater. Tio år senare debuterade hon på Albert Bonniers Förlag med coming-of- age-romanen Bilder av Malin, som tilldelades Katapultpriset 2003 för bästa debutbok. Uppföljare blev den historiska fantasyskrönan Vi är Luftens Drottning, 2006. Efter detta gav hon sig på en väl beprövad manlig genre med westernromanen Swede, som kom ut 2009. Sedan dess skriver hon för film och tv och driver en improvisationsteater på Gotland.
Henrik Brandaõ Jönsson är Dagens Nyheters korrespondent i Latinamerika och bosatt i Rio de Janeiro sedan 2002. Han skriver även för Sydsvenskan, danska Politiken och Offside.
Ingen bokmässa för mig i år. Istället torghandel i Simrishamn fredag och lördag och öppet i Fågeltofta fredag 17-19, lördag 16-18 och söndag 12-16. Tema äpplen, förstås. Äppelböcker på torget, äppelkaka i Fågeltofta.
Jag hade inte tänkt på Anita Loos på evigheter, men häromdagen läste jag en uttömmande artikel om henne i Lena Dunhams nätmagasin Lenny, skriven av skådespelerskan Gillian Jacobs. Dagen därpå var jag och hämtade böcker i ett dödsbo i Simrishamn och där stod – förutom ett antal böcker köpta av mig på torget genom åren – Loos’ mest kända bok, Herrar föredrar blondiner, i en svenska kartonnagedubbelutgåva, med …Men gifter sig med brunetter i motsatt läsriktning. Gillian Jacobs går förtjänstfullt igenom Loos’ hollywoodkarriär och berättar om hennes odräglige make, som verkar ha gjort allt för att lägga krokben för sin hustru. Men Loos tog det med gott humör, otroligt nog, och lät honom försnilla pengar och bete sig allmänt illa. Läs mer i Jacobs’ artikel.
Internationell press uppmärksammar antikvariatskatten i Fågeltofta. Nu är Dafne med på bild i The Guardian. Titta här.
Nästa år vid den här tiden, eller lite senare, kommer tidningen Vi Läser! att arrangera resa till Neapel och guida deltagarna i Elena Ferrantes fotspår. Man kommer att få veta var Lenù och Lila – böckernas huvudpersoner – gick i skolan, var de handlade , var de åt.
Svetlana Aleksijevitj skaffade Twitter igår och började följa svenska journalister. Hon anar kanske vad som kommer att offentliggöras idag klockan ett?
Här är nomineringarna till årets Bookerpris. Vinnaren presenteras på tisdag, i svallvågorna efter Nobelpristagaren. Bookernominanterna verkar värdiga. Jag är särskilt spänd på att läsa Tom McCarthys nya. Men den bok på långa listan som verkligen lockar mig till läsning, klarade inte det sista nålsögat. Det är den Nya Zeeländska poeten och romandebutanten Anna Smaill. Hennes bok The Chimes skildrar en framtida, totalitär värld där minnen av det förflutna är förbjudna och effektivt störs ut med ljud eller musik. Ännu en dystopi, alltså, men av en variant som känns ny för mig. Här är recension av boken.
Förmingel.
Den som är plusprenumerant kan läsa en artikel i dagens Ystads Allehanda som handlar om författarsamtalen i Fågeltofta. Det är bara två veckor kvar tills Niels Fredrik Dahl kommer till antikvariatet.
30 juli – Niels Fredrik Dahl
Amerikanen Jeff Kinneys serie om Greg och hans ”Dagbok för alla mina fans” är en Bert eller Sune som går hem över hela världen. Serien har sålt 150 miljoner exemplar på 45 språk och böckerna har blivit både biofilmer och tecknade serier på TV. De är populära i Sverige också och läses flitigt av folk jag känner i mellanstadieåldern.
Fågeltofta är öppet idag, Kristi Himmelfärdsdag, 12-16, i morgon, fredag 16-18 och lördag 15-18. Torghandel i Simrishamn fredag och lördag.
Vissa brott fångar allmänhetens fantasi och glöms aldrig bort. Andra, mindre spektakulära, men lika hemska brott försvinner i glömska. I veckan är det tjugoårsjubileum, om det är rätt ord, för sarinattacken i Tokyos tunnelbana. Så sent som 2012 arresterades en sektmedlem som hållit sig gömd i sjutton år. Sådana omständigheter bidrar till att hålla händelsen aktuell i folks medvetande. Mycket har sagts och skrivits om denna märkliga historia. Haruki Murakami skrev en reportagebok om händelsen som heter Underground. David E Kaplan och Andrew Marshall gjorde en noggrann genomgång av sektens uppgång och fall i Sekten vid världens ände. Båda är mycket läsvärda. Hur ska detta jubileum ”firas”? Inte för mycket, hoppas jag. Japan Times intervjuar tre personer som varit i nära kontakt med sekten, antingen som medlem, som förälder till medlem eller som advokat som försökt hjälpa offer och förövare. Läs den intressanta artikeln här.
Den här boken hamnade på många årsbästalistor för 2014. Jag fann den också läsvärd, särskilt första delen. Men ju mer författaren förklarar om världen han skildrar, desto mindre magisk blir den. Det är nästan omöjligt att infria de höga förväntningar som skapas i anslaget.
Idag såg jag Det blåser på månen på Helsingborgs stadsteater. Det var en bra, fartfylld föreställning. Boken är spretig och innehåller väldigt många figurer, kanske går det inte att få med alla i en teaterföreställning. Jag hade gärna sett fler vara med i scenversionen, men samtidigt finns det pladdriga longörer i boken som det är skönt att slippa. Jag ska inte klaga på det som inte vara med utan bara hylla det som faktiskt stod på scenen. Det var riktigt bra.
Vi läste boken i familjen i mellandagarna för att ha storyn aktuell. Förutom koncentrationen av roll-listan så var tonen mjukare än i boken. Pappa majorens ständiga hot om ”ett rejält kok stryk” i boken finns till exempel inte med i scenversionen. Spelas till den 24/1. Gå och se.
johns antikvariat 