Jag är ingen basketfan, men jag blir ändå ledsen och chockad när en av spelets största rycks bort i en dum olycka. Han var en konstnär. Samma dag som det hände hade han gratulerat LeBron James när han slagit ett av hans poängrekord.
Jag är ingen basketfan, men jag blir ändå ledsen och chockad när en av spelets största rycks bort i en dum olycka. Han var en konstnär. Samma dag som det hände hade han gratulerat LeBron James när han slagit ett av hans poängrekord.
I lördags gjorde Saturday Night Live en sketch som skojade med hur heteromän ”kommer ut” som fans till TV-programmet Rupaul’s Drag Race. Tyvärr är klippet låst för tittare utanför USA. Ovan ser ni en av deltagarna i årets upplaga reagera på sketchen och sedan den dragartist som omnämns i sketchen. I söndags vann programmet pris på MTV:s film- och TV-gala för bästa reality show. Föregående vecka utsågs RuPaul Charles av Time Magazine till en av de hundra mest inflytelserika personerna (i amerikansk kultur och politik, förmodar jag). Konsten att klä ut sig till kvinna har nog aldrig varit så nära mittfåran som nu, på gott och ont.
RuPaul’s Drag Race är ett TV-program som är inne på sin nionde säsong just nu (eller elfte om man räknar med de två All Stars-upplagor som gjorts). Flera säsonger finns på svenska Netflix. Det är en realityshow som är en blandning av Project Runway, America’s Next Top Model och Mästarnas mästare, där tävlingsmomentet handlar om att klä ut sig till kvinna. Jag upptäckte showen förra året när jag frågade min dotter vad det var hon tittade på som var så roligt att hon skrattade högt. Hon visade att det var RuPaul’s Drag Race. Först blev jag lite irriterad. Verklighetssåpor är det sämsta, sa jag. Det är fördummande och slöseri med tid att titta på sånt, sa jag. Du får väl titta på ett avsnitt innan du uttalar dig, sa hon. Så det gjorde jag och jag erkänner att jag hade fel. RuPaul’s Drag Race är undantaget som bekräftar regeln. Verklighetssåpor är verkligen fördummande trams för det mesta, men RuPaul’s Drag Race är precis tvärt om. Det här programmet är lärorikt på flera plan, spännande som ett viktigt sportevenemang och en estetisk upplevelse. Alla kulturella sinnen blir med andra ord kittlade.
Säsongen börjar med ett drygt dussin duktiga drag queens. Varje avsnitt har ett uppdrag och en modevisning med ett specifikt tema. Uppdraget kan till exempel vara att samarbeta och spela upp en liten pjäs eller göra en dragversion av en morgon-TV-show. Modevisningen kan till exempel kallas Night of a thousand Madonnas (återskapa en av Madonnas ikoniska stilar från scen, film eller röda mattan) eller Death Becomes Her (en stil inspirerad av filmen med samma namn, eller bara av rubriken.)
Baserat på deltagarnas skicklighet i utmaningen och modevisningen bestämmer RuPaul tillsammans med en panel experter vem som varit bäst och vunnit och vilka två som kommit sist. Dessa båda får en chans att stanna kvar i tävlingen genom ett lip sync battle som presenteras av RuPaul med orden: ”The time has come to lip sync for your life.” Hundra gånger mer spännande än en nattduell med slocknande glasstavar. RuPaul bestämmer vem som får stanna och vem som åker ut, och så är det ett nytt avsnitt nästa vecka med en person mindre i tävlingen. Den här delen av programmet är så bra att Jimmy Fallon snodde eller lånade idén till sitt eget segment i The Tonight Show, Lip Sync Battle, där kändisar tävlar mot varandra. Visst är det också kul, men en lip sync for your life är det inte. Det är det vanliga mainstreamkulturen snor roliga idéer från undergroundrörelser. Det händer hela tiden. Det är väl kulturens kretslopp. De utstötta och marginaliserade måste använda sin fantasi för att skapa eller över huvud taget skapa konst. En del av dessa idéer är så bra att de får ett genomslag i mittfåran, de ovandlas, förenklas och tappar sin ursprungliga kraft för att så många som möjligt ska kunna förstå eller uppskatta den. De marginaliserade får förhoppningsvis någon liten bit av kakan, men oftast inte. De jobbar vidare, kommer på nya idéer som återigen approprieras, och så fortsätter det. Här säger RuPaul några ord om det i en intervju. Vi får se hur han hanterar att var mer mainstream än han någonsin varit. Går det att fortsätta det subversiva arbetet?
Man kan välja att se programmet bara så här, som en tävling i utklädning, skådespeleri, sömnad. Det räcker, för bara det är riktigt bra TV. Men det finns fler nivåer än så. Dragshow handlar mycket om att driva med kulturella fenomen och, förstås, ifrågasätta könsidentitet. Så ett annat sätt att se det är som en stor parodi över alla dessa eländiga verklighetssåpor. RuPaul ikläder sig rollen som mentor (Tim Gunn i Project Runway), hans sidekick, Michelle Visage är den elaka besserwissern (Simon Cowell i Idol) och så vidare. Å ena sidan en tävling, å andra sidan en drift med alla dessa tävlingsprogram. Varje moment i tävlingen, varje interaktion mellan de tävlande är överdrivet, är spelat, är en version av en ”riktig” verklighetssåpa. En annan aspekt är vilka de tävlande är. Alla, precis alla, har känt ett utanförskap på grund av vem de är och vad de står för. Alla har därför en historia att berätta som förhoppningsvis kan stärka de som tittar på programmet. Kombinationen av total konstgjordhet (vi låtsas att vi är med i en verklighetssåpa) och gripande levnadsöden (min mamma lämnade mig vid en busshållplats, hon ville inte ta hand om mig längre) skapar något i alla fall jag inte sett på TV tidigare. Lägg till det att dessa människor är fantastiska artister, alla med sin speciella talang. Det är som en samling superhjältar som gör upp, de har olika superkrafter och olika former av kryptonit; det gäller att använda krafterna på bästa sätt för att vinna, och försöka undvika sina svagheter…
RuPaul’s Drag Race är det bästa jag sett på TV på år och dag, alla kategorier. Aldrig har väl så mycket kärlek och värme samsats med en känsla av tävlingsinstinkt, punk och fuck off i samma program.
Jag är inte ensam om denna entusiasm. När årets säsong startade för en månad sedan var det på en ny, större kanal i USA, VH1. Tidigare har det visats på den nischade gaykanalen Logo. Risken är att programmet anpassas för den större publiken, att de vassa kanterna, det opassande och chockerande redigeras bort till förmån för mer traditionellt verklighetsdrama. Vi får se hur det blir. Ett program som gått så länge måste ju utvecklas och förnyas. Återstå att se vart den utvecklingen tar vägen. Just nu är dragkulturen närmare mainstreamen än på länge. Unga tjejer och gamla gubbar (som min dotter och jag) blir fans. Evenemang riktade till denna nya grupp skapas, lite snällare varianter av denna annars ganska råa och extremt barn- (och gubb)förbjudna form av underhållning. För ett par veckor sedan arrangerades DragCon i Los Angeles där tusentals och åter tusentals fans kunde träffa och titta på sina favoritqueens. Senare i vår turnerar ett gäng av de bästa dragartisterna från RuPaul’s Dragrace jorden runt och visar upp sina konster. I början på juni är de på Danmarks Radios konserthus i Köpenhamn. Det är jag och dottern också.
Filmen Paris is Burning finns också på Netflix. Det är en dokumentär som ger en bild av dragkulturen i New York på åttiotalet. Många element därifrån återfinns i ny form i RuPaul’s Drag Race. Väldigt bra dokumentär, se den.
Ett slag vid sidan om nätet för att vinna poängen. Jo, det är tillåtet. Stanislas Wawrinka betvingar Novak Djokovic i finalen av Franska öppna mästerskapen i tennis.
Idrottsögonblick kan vara så vackra att de tangerar konstens område, och ibland är prestationen i en fysisk konstutövning så graciös eller kraftfull att den liknar en idrottsbedrift. Gymnastik kallas idrott, balett är konst. Beroende på hur intresserad man är av en viss idrott så är man mer benägen att kalla den konst än annars. Tennis kan vara lika skön för betraktarens öga som en välkoreograferad balett, men aldrig badminton, hur spelarna än studsar runt på banan. Boxning är i sina bästa stunder en vacker dans, MMA är ett vedervärdig slagsmål. Det här är min egna åsikter, någon annan säger kanske tvärt om.
Jag har fått för mig att gränsen mellan idrott och konst aldrig var mindre än i det forna Sovjetimperiet. Bolshoi- och Marinskyteaterns hårt drillade balettatleter, de sovjetiska balettmästarna och innovatörerna som började med Vaslav Nijinskij från Ukraina (polska föräldrar) fortsatte med mästare som Serge Lifar från Ukraina, Rudolf Nurejev från Sibirien, Ryssland och Michail Baryshnikov från Lettland (ryska föräldrar). En militärisk disciplin användes både inom konst och idrott och resultat nåddes, samtidigt som säkerligen mängder med lovande adepter krossades under trycket.
Jag tror inte att det bara är denna hårda drillning som gjort att före detta Sovjetunionen excellerade i de konstnärliga idrotterna och de sportlika konsterna. Jag framför hypotesen att det finns en annan kroppsmedvetenhet i det gamla Sovjetunionen. Det är självklart att kroppen klarar av en mängd rörelser, det är självklart att kroppen tränas, den är vårt viktigaste redskap. Tanken slog mig när jag såg den senaste i raden av balettvirtuoser från öst, Sergei Polunin från Ukraina. Han var redan en stor stjärna i balettvärlden, men efter David LaChapelles video till Hoziers ”Take me to Church” så blev han en nätsensation. Hundra procent kroppskontroll. Sedan läste jag i The New York Times om ett inflöde av uzbekiska invandrare till New York. Till en början hade de kanske svårt att finna sin plats i skola och samhälle, men när de gick upp på brottarmattan blev de lärarna och de infödda newyorkarna eleverna. Tack vare sin skicklighet i den äldsta olympiska sporten brottning så blev de accepterade på ett helt annat sätt i samhället. De amerikanska brottarna lärde sig mängder av sina uzbekiska kamrater, hur man värmer upp, hur man tränar sin kropp, saker som var självklara för uzbekerna. Så nu vill alla skolor ha uzbekiska elever till sina brottningsklubbar.
Baryshnikov är igång än. Här är han cool i en ny reklamfilm.
Och tennis som konst plus Ryssland/ex-Sovjetunionen är lika med Marat Safin, världsetta i början på 2000-talet, här i match mot en annan favorit, David Nalbandian. Sådan här tennis spelas faktiskt inte längre:
Enhandsbackhanden skördar nya triumfer. Här får Monte Carlo-mästaren och min favorit Stanislas Wawrinka stryk av spolingen Dominic Thiem i Madrid. Båda har en härlig enhandsbackhand.
Grigor är på väg mot topp tio. Här vänder han matchen mot Murray i Acapulco.
Wawrinka vann Australian Open, Grigor Dimitrov är på väg upp från topp 20, och här är en ny kille med en underbar enhandsbackhand. Om stilpoäng delats ut hade han slagit Murray igår.
Vilken glädje att Stanislas Wawrinka äntligen knäckte Novak Djokovic. Två ruskigt täta femsetare i Australian Open och US Open förra året som slutade med förlust blev idag vinst i lika tight match med 9-7 i avgörande set. Han är helt klart min favoritspelare nu när David Nalbandian slutat. Stan är obesegrad i år, tror jag, och Djokovic förlorade i Australien för första gången på fyra år.
Skriver Lionel Shriver. Här beskriver hon varför tennis är en så underbar sport. Läs, ni som inte förstår min och andras kärlek till denna syssla.
The sun is high, and hot on your shoulders. The leaves of the maples are rustling. The sock of the ball in the sweet spot resonates deep in your diaphragm. Your feet are light. On breaks, the cold tap water in your rinsed-out Campari bottle tastes better than champagne. Your partner is, in his way, a kind of beloved. When you are finished, deliciously tired, you will sit on your usual bench and talk about your day. This is life, this is good life, this is as good as life can be.
Nu har han slagit världsettan.
Och förra året gjorde han nog the shot of the year. Visst är han 10-talets Federer.
Grigor Dimitrov pressade Nadal i Monte Carlo idag. Nadal har vunnit turneringen åtta år i rad och bara förlorat sex set på den tiden. Idag tappade han det sjunde och fick jobba hårt för segern. Dimitrov börjar bli en favorit för mig. Han spelar vackert om än lite klent än. Med lite tyngre slag kommer han att bli topp fem inom två år, tror jag.
OS-avslutningen var ett blandband från nittiotalet och tidigare. Skakiga åldringar framförde sina största hits mer eller mindre framgångsrikt. Inte ens de yngre artisterna kändes särskilt blommande. Det var roligt att titta på showen, men inte för att den var väldigt bra eller för att artisterna gjorde sitt bästa. Det var bara märkligt att se alla dessa gamla stjärnor på samma scen i ett sådant här spektakel. Mest energisk var Freddie Mercury och det kan inte dröja länge innan Queen turnerar igen med honom som frontman efter samma upplägg som Tupac använde vid sin comeback tidigare i år.
The Guardian berättar om de artister som var tillfrågade men inte ville ställa upp: Kate Bush, Rolling Stones, Sex Pistols, David Bowie. Bowie har inte spelat sedan 2005. Han bor i New York och håller en mycket låg profil. Ska han sluta sina dagar som Tesla, som han porträtterade så bra i The Prestige? Här är ett galleri från Rolling Stone som visar bilder på Bowie 2005-2012.
Den bemästrar David Nalbandian. Expert på att tappa överlägen, att ta igen underlägen… En spektakulär spelare och personlighet. Det här måste ändå toppa det mesta han gjort. I final i Queen’s Club, leder med 1-o i set – blir diskvalificerad för osportsligt uppträdande.
David Nalbandian har en fanblogg på engelska (och troligen flera på spanska). Här är de bästa bollarna från en match 2005. Tänk att Nalbandian och Coria gick på samma dagis och båda nådde topp 3 i världen som bäst. Och både nådde inte sin fulla potential. Nalbandian är världen bästa spelare om man tittar på enstaka poäng, men han har inte den mentala uthållighet som krävs för att vinna de stora turneringarna Coria hade samma problem, två matchbollar i finalen av Franska Öppna och förlorade.
Carl-Johan Vallgren kommer med ny bok och blir intervjuad i DN. Han har flyttat hem till Sverige och är nöjd småbarnsförälder. Han har allt han behöver i förorten där han nu bor, berättar han: ”dagis, skola, mat, tennisbana…” Han vet med andra ord vad som är viktigt här i livet.
David Nalbandian har gjort det igen. I gårdagens åttondelsfinal i Indian Wells mot Jo-Wilfred Tsonga hade han matchboll emot sig och vann. Undrar hur många gånger han lyckats med en sådan vändning. Fler än en gång är det säkert. Här är ett klipp från Australian Open 2007 när han ligger under med 0-2 i set mot Janko Tipsarevic, har två matchbollar emot sig och ändå till slut vinner matchen!
Fast lika många gånger som han vänt hopplösa underlägen har han tappat till synes säkra ledningar. Det är en spelare att glädjas och frustreras med. När han är bra är han bäst i världen, men han klarar inte att koncentrera sig en hel match eller en hel, lång turnering.
Errol Flynn var en atlet innan excesserna tog över. Här är ett utdrag från en bok av en vän till Flynn. Boken heter The Wimbledon Final That Never Was och författaren heter Sidney Wood. Han var en av sin tids bästa tennisspelare och vann bland annat Wimbledon 1931. En gång var det nära att Wood och Flynn deltog i US Open som dubbelpar. De kvalificerade sig, men ställde aldrig upp.
Läs Flynn självbiografi, My Wicked, Wicked Ways, postumt publicerad, liksom för övrigt Woods bok.
Ska det bli Gael Monfils år i år? Det började bra i alla fall, han knäckte Nadal i Doha.
Men Tsonga blev för svår i finalen. Monfils är inte bra i finaler. Fyra vinster bara, av sexton finalplatser.
Leos Janaceks ”Sinfonietta” inleder Murakamis 1Q84 och den återkommer genom boken. Vid en tidpunkt använder den ena huvudpersonen, Aomame, musiken att styrketräna till. Jo, kan funka. Min träningslåt nummer ett är ”So important” med Sparks. Perfekt till jämfotahopp. Nudda golv, nudda tak osv. Ett fint pris till den som orkar hoppa genom hela låten (om taket är 2.50 eller högre).
Tim Krabbé har skrivit några udda och starka romaner. mest känd är Försvinnanden, som blivit film två gånger. Här hyllar han Haruki Murakami. Jag ser släktskapet. Krabbés cykling och schack mot Murakamis löpning och musik. De borde träffas.
Nalbandian fick ont i låret. Urtrist, ingen kvartfinal mot Blake, inga bollar som denna. Och ingen kommentator som denna heller. Undrar förresten vad facket säger om att Ejeborg och Gunnarsson kommenterar 13-14 timmar i sträck.
I slutet av oktober är det Stockholm Open. Ett tag funderade jag på att åka upp och titta på lite fin tennis, men nu vet jag inte. Flera av de bästa av de anmälda spelarna har ont i höften! Milos Raonic, Xavier Malisse, Kevin Anderson har alla höftproblem. Och Robin Söderling har körtelfeber.
Men Gael Monfils och Juan Martín Del Potro är i god form, så det är kanske värt besväret att åka upp ändå.
US Open förra året: Federer hade matchbollar mot Djokovic i semifinalen men förlorade. US Open igår: Federer hade matchbollar mot Djokovic i semifinalen men förlorade. Otroligt. Fatalisten skulle tro att Federer får igen för alla år då han vunnit matcher fast han sett svagare ut än sin motståndare.
Wimbledonfinal imorgon. Nadal-Djokovic. Vad är det som gör dessa fenomenala tennisspelare så överjordiskt bra? Kanske maten? Sedan Novak Djokovic gick över till en glutenfri diet har han bara förlorat en enda match på åtta månader! Borde man skippa gluten? Eller inte. Tennisvärldens allra bäste och mest vältränade, Rafael Nadal, laddar med Nutella. Han berättar i The Guardian att han ”gets through copious amounts of Nutella”. Först skeden ner i burken och sedan fingrarna på slutet för att få upp det sista, kan jag tänka mig. Där är jag och Nadal lika.
Nästa år ska jag banne mig vara i Wimbledon när det är dags för fjärde omgången. Vilken match som spelas just nu mellan Juan Martín del Potro och Rafael Nadal men jag kan inte ens se matchen på TV. Får lyssna på turneringens egen radiostation, vilket är trevligt men något saknas, om man säger så.
Jag gillar Andy Murray mer och mer. Så knäckt som han var efter förlusten i Australian Open visar att han verkligen bryr sig om sin sport. Sedan var han helt under isen i flera månader, men nu är han tillbaka i god form. Det är läge för honom i Wimbledon. Jag hoppas och tror att han kan vinna där.
De tecknade serierna fortsätter att dominera vita duken. Nu kommer Priest med Paul Bettany i titelrollen. Filmen baseras på en sydkoreansk tecknad serie som jag inte var bekant med tidigare.
Några brittiska filmstudenter fick tävla om att komma till Hollywood. De skulle redigera om den officiella trailern till filmen. Se dem arbeta här.
De ser ut som tre filmkaraktärer själva, tycker jag. Men det är väl meningen. En lyckad trailer måste gå emot förväntningarna från publiken. Har du ett monster i filmen, visa det inte i trailern. Är det mycket slagsmål i filmen, snacka om det, men visa det inte. Visa näven som är på väg mot målet, men visa inte träffen. Eftersom filmen handlar om kampen mellan ont och gott i en Mad Max-aktig värld med mycket action, så tycker jag att trailern skulle varit lugn, med få klipp och långsamma bilder. Möjligen kunde ljudet gått emot bildsättningen. Men både den officiella trailern och de tre filmstudenternas versioner fläskar på med allt vad de har. Visar monstret, visar slagsmålet, en faslig massa klipp. Övertydligt. Kanske är målgruppen sådan att den ska skrivas på näsan, men det tror jag inte. Roy Andersson skulle gjort trailern. Då hade i alla fall publiken första veckan blivit en annan än den blir nu.
Här är de tre omredigerade trailerna.
Paul Bettany är en av de där skådisarna som alltid är kul att titta på, i stort sett vad de än gör. Tennistokig som jag numera är, är min favoritfilm med Paul Bettany för tillfället Wimbledon. En charmig bagatell, som det heter.
Problemet med den här trailern är att den berättar i stort sett hela filmen, men ni har redan sett den. eller hur?
Mer information om Priest här: Sony make.believe Priest
Sponsrat inlägg
Jaha, Davis Cup-matchen mellan Sverige och Serbien kommer att spelas inomhus i Halmstad. Jag hade hoppats på grus i Ystad. Dagen efter beskedet meddelar Joachim Pim-Pim Johansson att han slutar spela tennis. Hur tänker den människan? Hur kommunicerar han? Läs hans märkliga förklaringar här i Svenska Dagbladet. För den som inte vet så kan jag berätta att han varit skadad länge, t o m lagt av, men gjort comeback. I Davis Cup-matchen mot Ryssland spelade han bra och vann en viktig match mot mycket kvalificerat motstånd. I år skulle han tillbaka till världseliten. Thomas Enquist, DC-kapten säger på Svenska Tennisförbundets hemsida ”att en snabb hardcourtbana inomhus maximerar våra chanser att vinna den här svåra kvartsfinalen mot Serbien.” Då måste han mena Joachim Johansson, som egentligen bara är konkurrenskraftig på detta underlag. Och så går killen och pensionerar sig dagen efter beslutet. Ytterst märkligt. Serbiens etta, och kanske blivande världsetta, Novak Djokovic är bättre på snabbt underlag än långsamt grus, så han är nog glad att Sverige väljer bakvänt och spelar inomhus i högsommaren.
Det hade varit häftigt. Chansen finns tydligen. Båstad är upptaget av damturnering den helg DC-kvarten avgörs. Det surras förväntansfullt på klubben och i dagens Ystads Allehanda står mer att läsa. Jag tänker mig att se den där matchen oavsett var den spelas, men om den förläggs i Ystad så vore det ju fantastiskt trevligt.
Raonic är årets nya stjärna på tennistouren, men här får han pisk i en otroligt tät final av veteranen Andy Roddick. Detta är matchbollen. Fenomenalt.
I våras kom en kund in och frågade efter Tennisspelarna av Lars Gustafsson. Kunden hade ett tennisracket i handen och hade uppenbarligen nyss avslutat ett tennispass. Jag hade inte boken då och kunden köpte Familjefesten istället.
Samme man kom in häromdagen, återigen svettig efter tennisspel. Han letade fortfarande efter Tennisspelarna, som jag nu hade. Jag kunde inte låta bli att berätta att jag också spelade tennis, eller hade spelat, rättare sagt, för det är femton år sedan jag gjorde det regelbundet. För något år sedan köpte jag mig ett nytt tennisracket, men det har förblivit oanvänt eftersom jag inte hittat någon att spela med här i Ystad. Ser man på, det var precis vad kunden ville höra, för i hans tennisgäng saknades det alltid folk. Redan dagen därpå spelade vi och nu har jag adressboken full med blivande tennispartners. Idrott och litteratur hand i hand.
Så fantastiskt trevligt att Robin Söderling lyckades betvinga Roger Federer. Jag undrar om det var medveten taktik att förlora i första omgången i både Rom och en turnering till före Paris för att vara extra fräsch till Franska. Nu slår Federer inte Sampras rekord om antal veckor som världsetta, om jag fattat rätt. Extra surt för honom. Hoppas Söderling kan gå hela vägen och knäppa Nadal en gång till. Hurra, hurra.
Inte särskilt originellt, men jag måste ändå berätta för världen hur trist avslutningen på Mästarnas mästare kändes. Louise Karlsson var en superkvinna hela vägen, starkare, snabbare, smartare än sina motståndare. Men så åker hon ut för att hon inte kan få ner sin puls… Så konstigt. Om hon övervinner ett problem med sitt hjärta och konsekvent kan vara starkast och bäst, trots detta, så borde hon ju snarare premieras istället för att puttas bort. Den här texten i Aftonbladet summerar mina åsikter. Sedan tycker jag det är dålig stil av Armand Krajnc att gå på och hylla sig själv i boxarstil efter tävlingarna. Han vet ju att han är tvåa och inte nådde upp till Louise Karlssons nivå.
Fast bra med ett lekprogram som kan locka fram sådana reaktioner, hos mig och hos svenska folket.
Jevgenij Plusjenko kom bara tvåa i herrarnas konståkning. Amerikanen Evan Lysacek vann. Svenska Dagbladet tycker att det är OS fegaste beslut. Vancouver Sun tycker däremot att det var en rättvis segrare. Deras text är faktiskt mer innehållsrik och förklarar exakt vad det är som gör amerikanen till vinnare. Svenska Dagbladet har bara känsloargument. Vancouver Sun går igenom vad som krävs i fråga om innehåll i programmet, och hur väl de båda guldaspiranterna klarade kraven. Plusjenko säger: ”With the old system I must win. The new system is a little different. I was sure that I had won my second Olympic Games. But this is the new system, the quad is not valued anymore. Apparently this is what figure skating needs today. I thought it was enough and it should have been enough (to win).”
Bedömningssporter, vad är poängen? I karisma och konstnärligt uttryck håller jag på ryssen, men det är ju bara en åsikt. Plusjenko vågade mer, gjorde svårare hopp, men missade tydligen lite i några andra moment. Som konstnär är Plusjenko överlägsen, men för att få rätt poäng för vissa tekniska moment var han för kort idag. Hela det här tjafset om poäng hit och dit bidrar till att göra konståkning spännande, men samtidigt gör det att man uppfattar det som mindre och mindre sport och mer som show.
Dagens Nyheter har ännu, 11.07, inte skrivit ett ord om vem som vann eller tog medaljer. Bara en text om att Adrian Schultheiss gjorde sitt bästa åk någonsin och tog en femtondeplats. Om man ändå skriver om den svenska placeringen kan man väl tala om vem som vann också?
Emil Jönsson var sämst när det gällde i OS-sprinten. Det är nästan exakt ett år sedan jag skrev samma ord i ett inlägg om skid-VM. Varför måste han vara så bra när det inte gäller något särskilt och så dålig när tävlingen är viktig? Sedan tycker jag att det är dåligt av SVT att låta Per Elofsson stå och anklaga de ryska vinnarna för doping. I stridens hetta kan man kanske kläcka ur sig sådana saker, men det får inte gå ut i sändning.
Mästarnas mästare är ett bra TV-program, tycker jag. Särskilt i början på säsongen innan tävlandet blivit så viktigt för deltagarna. Det är kul att se en liten del av människan bakom den duktige idrottsmannen. Vad som slår mig när jag ser Stefan Holm är hur lillgammal han verkar, lillgammal och ältande. Det är klart att Patrik Sjöberg är en envis gubbe på sitt sätt, men den som borde släppa den fåniga diskussionen om vem som var bäst av de båda är Holm. Nu läser jag i dagens DN att Holm ska ingå i Augustprisjuryn för att han ”gjort sig känd för att läsa väldigt mycket”. Augustpriset är till för att öka upplagorna, och en kändis säljer alltid lite fler böcker, men ändå, var detta nödvändigt? Kunde man inte tagit in någon som gjort sig känd för att läsa väldigt bra istället? I senaste avsnittet av MM läste Tomas Gustafson Haruki Murakami. Honom hade Holm aldrig läst. Det är väl ganska risigt av en person som ska vara med och bedöma kvalitén på skönlitteratur? Om man tittar på Holms hemsida och undersöker var han läser för böcker blir man ganska deprimerad, ingen fantasi för fem öre: Nesser, Lapidus, Läckberg, Lee Child, Stieg Larsson osv i samma stil.
Stefan Holm var en otrolig idrottsman, världens bäste höjdhoppare i flera år. Det är fantastiskt, men nog måste det finnas någon kändis som har lite bättre höjd på läsandet än detta?
Jag var uppe i natt och såg Super Bowl, utan varken chips eller kändisar i soffan, men det var kul ändå.
Patrik Andersson säger i en intervju i Sydsvenskan att han ”vill stå för kontinuitet och en röd linje.” Några dagar tidigare var det någon annan, jag tror på TV, som talade om en röd linje. Har jag missat något eller är det en röd tråd de far efter? Jag vet inte vad en röd linje är, annat än den tunna röda linjen.
Kim Andersson sa inför handbollsmatchen mot Tyskland att han inte ville åka hem till sin tyska klubb ”med huvudet mellan benen”. Ett roligt sätt att slå ihop att hålla huvudet högt och inte ha svansen mellan benen. Jag tror inte att Kim tänkte så långt, men det var klart fyndigare än den röda linjen, som jag hoppas inte tränger ut den röda tråden.
Spoorlos, The Vanishing är holländsk, inte belgisk. Tim Krabbé, som skrev boken, är också en duktig schackspelare och han har en hemsida där han skriver om schack och annat på engelska. Här är en artikel som han skrivit om Kasparov, från 1995.
Federer vann Wimbledon igen, efter mycket besvär. Efteråt var hyllarna eniga, Federer är tidernas bäste tennisspelare.
Jag håller inte med. Jag tycker snarare att det är så att de senaste årens toppspelare inte håller samma klass som gamla tiders toppskikt. Under 2000-talet har det mesta handlat om Federer och Nadal. Resten av eliten har varit klassen sämre. Under sjuttio- åttio- och nittiotalen var toppskiktet bredare. Det var alltid 3-4 spelare som kämpade om förstaplatsen och tio till bakom som ibland slog de bästa.
Vissa förståsigpåare, som Mats Strandberg, sägr att tennisen gått framåt så mycket att gamla tiders bästa inte skulle ha en chans idag. Det är fel. Människokroppen har sett i stort sett likadan ut i 100 000 år, så om Donald Budge, Bill Tilden eller Henri Cochet kommit fram idag istället för i början på 1900-talet så hade de självklart tillhört världseliten. Det är materialet och spelsättet som utvecklats. Det är som med all annan utveckling, Dagens bästa står på gårdagens mästares axlar.
Federer är bra, bland de allra bästa, men hur skulle han klara exempelvis Boris Becker i toppform i Wimbledon? Eller McEnroe eller Connors? Björn Borg ska vi inte tala om, Borg hade spöat Federer. Eller tidernas bäste i min bok, Rod Laver. Han hade sopat banan med alla, på alla underlag. Vilka fantastiska matcher det kunde blivit mellan Laver och McEnroe i US Open, Laver-Borg i Paris eller Laver mot Federer i Wimbledon.
Det är roligt med fantasy tennis.
Här är en artikel i DN som hävdar Federers storhet. Kortsynt, tycker jag. Hoppas det kommer fram någon ny kille snart som kan hyllas som tidernas bäste av Mats Strandberg. Före Federer var det Sampras som han gav denna titel. Och efter Federer blir det någon annan.