Paul Giamatti är en underbar skådespelare. Första gången jag såg honom var förmodligen i NYPD Blue på nittiotalet. Sedan syntes han i intressanta biroller på både bio och TV som Homicide: Life on the Street, Donnie Brasco, Mighty Aphrodite och annat, innan han blev en stjärna i sin egen rätt med filmer som Man on the Moon, Sideways och American Splendor. Oftast spelar han en stor biroll, men det är nästan alltid honom man minns. Han är flitig och allting han är med i är verkligen inte bra, men han är alltid bra. Nu är han aktuell i tredje säsongen av Billions. Där har han faktiskt huvudrollen. Det är alltid kul att se honom, även om Bilions kanske inte är den sortens serie jag gillar mest.
I den här intervjun visar det sig att han är en älskare av science fiction-böcker. Inte bara det, han gillar de äldre böckerna, han vill ha lukten av gammal pulppocket. Vilken hjälte. Jag kunde inte hålla med honom mer. De första fem minuterna av denna intervju måste vara bland de ärligaste och härligaste jag sett på länge i talkshow-väg. Paul Giamatti skulle verkligen trivas i Fågeltofta.
I enjoy acting, but I really do it because I’ve got enough downtime so I can read science fiction
16 MarInsnöad onsdag
28 FebNågon frågade efter artister som påminner om Joanna Newsom. Jag föreslog Vashti Bunyan och Linda Perhacs. Då fick jag i min tur förslag på för mig okända artister som Trees och Caedmon. Det blir en väldigt avslappnad, insnöad onsdag.
I know the past is the past, but then again the present’s nothing without it
16 FebJag utnämner härmed ”Love You so Bad” av Ezra Furman till vårens låt. Den har precis allt jag vill ha av en bra poplåt, och lite till. Den är omedelbart catchy, den känns originell och bekant på samma gång. Texten är en hel novell, eller ett synopsis till en film. Och som bonus är cellon framträdande i ljudbilden, mitt favoritinstrument. Det blir inte bättre än så här.
Han verkar vara en bra artist och inte en enlåtskille. Live låter han som en blandning av Beck och Emo Phillips, men 100% äkta. Jag älskar det här!
Häromdagen var han med på BBC Radio 2. Det var där jag hörde honom först. Lyssna på intervju och några livelåtar här.
Den ultimata cellopoplåten är förstås Nick Drakes ”The Cello Song”.
Den är i och för sig inte sämre live med tvärflöjt.
Två timmar Bowie-covers via Howard Stern och Tony Visconti
15 FebHoward Stern sänder radio varje dag i veckan. Han är fantastisk på många vis och lite otäck på en del andra. Förutom sitt eget program producerar han specialprogram. Här är det senaste, en två timmar lång special med nyinspelade David Bowie-covers. Tony Visconti är gästprogramledare. Det är verkligen en brokig samling uttolkare, nya som gamla. Shawn Colvin, Lisa Loeb, Huey Lewis, det var länge sedan man hörde deras musik. Gogol Bordello, Garbage och Billy Corgan är inte riktigt lika osynliga, men ändå inte i centrum längre. De flesta musikerna är helt okända för mig, men gör bra versioner. Greta van Fleet, Jade Bird, Kristeen Young är nya bekantskaper, men jag ska helt klart lyssna mer på deras musik efter detta smakprov. Här är länk till programmet.
När Ernst-Hugo Järegård var sjutton år läste han Bödeln
3 Feb
När Ernst-Hugo Järegård var sjutton år använde han inte bindestreck i sitt namn.
I Lost my Heart to a Starship Trooper – Sarah Brightman & Hot Gossip
20 JanDen här missade jag när den var ny, 1978. Oj, vad jag hade älskat den då! Men tycker den är rätt fantastisk nu också.
Spalding Gray, Weimaranerhundar, Alec Baldwin, Steve Erickson
8 Jan
Det är lustigt hur pärlor av information eller rent av kunskap med försynens hjälp ibland fogas samman till små, vackra smycken. New York Times förekommer flitigt i mitt facebookflöde. Häromdagen tipsades om en artikel som handlade om Spalding Gray, en skådespelare och författare som dog för fjorton år sedan. Vad han gjorde allra bäst var monologer där han berättade en historia ur sitt eget liv. Han drog fulla hus och några av dessa monologer blev förevigade som filmer. Jonathan Demme gjorde Swimming to Cambodia, Steven Soderbergh gjorde Gray’s Anatomy. Idén är mycket enkel. Gray sitter vid ett skrivbord med ett block framför sig och berättar sin historia för publiken. Resultatet är fantastiskt, få skulle säga emot. Det är kombinationen av ärlighet i berättelsen och Grays skicklighet som skådespelare som gör det omöjligt att värja sig mot dessa monologer. De håller som texter också, utan Grays kropp och röst. Jag läste Swimming to Cambodia flera år innan jag såg filmen.
Jag har haft stor glädje av Spalding Grays texter och monologer genom åren, men det är som sagt fjorton år sedan han dog, så hans namn förekommer inte i nyheterna längre. Förrän nu. Artikeln i New York Times berättar om hur målarfärgen ”Spalding Gray” kom att skapas. Läs artikeln för detaljer. Det är en trevlig historia. Några Spalding Gray-fans äger också ett par Weimaranerhundar. De älskar sina hundar, de älskar Spalding Gray. De ska måla om huset. Vad är då inte naturligare än att gå till en färgtillverkare och föreslå en kulör som liknar Weimaranerhundens gråsilvriga nyans, och ge den namnet ”Spalding Gray”? Det blir succé. Färgen säljer bra och håller Spalding Grays minne vid liv. Han hade gillat historien och garanterat använt den i en monolog om han fortfarande varit i livet. I förbifarten nämner artikeln att Grays änka, Katherine Russo är producent för podcasten Here’s the Thing med Alec Baldwin som programledare. Vad kan det vara för podcast? tänkte jag. Det måste vara något intressant om hon är producent och Alec Baldwin programleder. Podcasten formas kring samtal mellan Baldwin och personer som han finner intressanta. Det är ofta en politisk vinkel på det hela. Baldwin är oerhört entusiastisk och får bita sig i tungan ibland för att inte avbryta sina gästers utläggningar. Det är en bra podcast som jag kommer att följa. En av de senare gästerna heter Steve Erickson. Oj! Alec Baldwin pratar med Steve Erickson. Jag hoppade till när jag såg det. Jag har aldrig hört Steve Ericksons röst, aldrig sett honom på rörliga bilder, men han är en av mina favoritförfattare. Kanske nummer ett om jag bara får nämna en enda. Favoriter kommer och går beroende på hur man som läsare förändras genom åren och hur författaren utvecklar sitt skrivande. Men Erickson har stannat hos mig och jag har inte lyckats tröttna på honom. Det kan till del bero på att han inte publiceras sig så flitigt; elva böcker på trettiotre år. Nio romaner, två reportageböcker. Hans näst senaste bok publicerades 2007, den senaste förra året. Jag kan erkänna att han är lite obskyr. Han har inte fått det genombrott hans förlag hoppades på i början på nittiotalet när han nästan var hot property och Thomas Pynchon hyllade honom. Här var han nu i Alec Baldwins podcast eftersom Baldwin också är en stor beundrare. Inte minst gillar han Ericksons essä ”American Weimar”, som enligt Baldwin bättre än någon annan förklarar det amerikanska psyket och förebådar USA:s nuvarande presidents makttillträdande. Ja, det är en bra essä, och hela hans författarskap är fantastiskt. Det tycker jag fortfarande.
James Franco vann en Golden Globe igår för huvudrollen i The Disaster Artist. Han är en mycket produktiv filmskapare. Jag vet inte ens vilken som räknas som hans nästa film. Han har en famnfull projekt som är klara eller i postproduktion. En av dessa färdiga filmer, som kanske visas för första gången på Sundancefestivalen om ett par veckor, är Zeroville, baserad på Steve Ericksons roman från 2007. Den handlar om en man som kommer till Hollywood år 1969. På bakhuvudet har han en tatuering av Montgomery Clift och Elizabeth Taylor. A Place in the Sun är hans absoluta favoritfilm… Montgomery Clifts spöke visar honom vägen genom Hollywood. Ja det är en underlig historia, men fantastiskt bra. Kommer denna film att skapa intresse för Steve Ericksons böcker? Förmodligen inte. De flesta av James Francos filmer gör inget större avtryck, men vi kan ju hoppas. Jackie Weaver och Megan Fox finns i rollistan. Det är bra. Seth Rogen och Will Ferrell också. Vi får se vad det blir av det hela.
Parkeringsplatsen, dan före dan
24 DecEfter ett antal ärenden på stan, dan före dan, kom jag till Stora Vallgatan, där jag brukar parkera min bil. Det fanns en ledig plats kvar och jag vände snabbt för att fickparkera, vilket jag lärt mig göra ganska bra på äldre dar. Från bilradion hördes Screamin’ Jay Hawkins sjunga ”Little Demon”. Men när jag backade in i parkeringsfickan märkte jag att jag körde på något, så jag stannade och klev ur bilen. En tant kom ut ur porten på andra sidan gatan.
”Nu körde du på mina saker”, sa hon. ”Såg du inte att jag hade ställt en skylt där?”
Jag gick runt bilen och tittade. Mitt i parkeringsrutan stod en tänd marschall och en liten skylt med texten ”This spot reserved for Santa”. Det var skylten jag kört på. Hade jag kört på marschallen hade jag nog fått punktering. Skylten var alldeles för låg för att upptäckas genom bakrutan på en backande bil, vilket jag påpekade för tanten. Vidare förklarade jag att det var farligt att ställa saker på gatan och att hon kunde glömma att hon fick ”paxa” en parkeringsplats åt någon annan. Vi dividerade en kort stund, hårda ord utbyttes. Jag tänkte lämna platsen med ett välriktat ”Pucko!” Men tanten fick sista ordet med ”Men ta platsen då, för helvete. God jul.” Eller, jag fick väl sista ordet, för jag sa ”Tack.”
Jag tittade i backspegeln och såg då att en stadsjeep under detta meningsutbyte kört upp tätt intill min bil. Vill han ha samma parkeringsplats? Jag gick fram för att fråga och såg då att det var en äldre tant, kanske sjuttio, med kort, overkligt svart, färgat hår. ”Vill du backa två meter”, sa jag, så kan jag parkera här.”
”Nej”, sa tanten. ”Nej!” skrek hon med vansinne i rösten. ”Flytta dig! Flytta dig!”
Vad i hela friden? Eller, WTF, som det heter nu. Ingenting som hänt hittills förtjänade denna vrede.
”Jag ska flytta mig”, sa jag. ”Om du bara backar en liten bit, så kommer jag in på parkeringen här…”
”Nej! Jag har stått här i fem minuter nu. Du stoppar trafiken. Flytta dig! Flytta dig!”
Med tanten vansinniga vrede blev jag väldigt lugn. Det gick liksom inte att trumfa hennes galenskap. Hon hade inte väntat i fem minuter. Meningsutbytet om skylten på parkeringsplatsen hade tagit max en minut och under den tiden hade jag inte ens sett att det kommit någon bil bakom mig. Stadsjeepen med den galna tanten hade väntat i mindre en minut på att komma förbi. Jag såg mig om på gatan. Det fanns ingen trafik att stoppa, det var bara hon och jag på gatan, och en cyklist en bit bort.
”Jag ska flytta mig”, sa jag igen. ”Kan du bara backa, så kommer jag in här.”
”Nej! Flytta dig för helvete.” Nu började jag bli rädd att tanten skulle få en hjärtattack, hon var så arg, så arg.
”Kan du inte backa?” sa jag. ”Ska jag backa åt dig? Jag kan hjälpa dig.”
”Nej!” skrek hon, och jag överdriver inte. Jag tror aldrig att jag talat med någon som varit så arg, och jag menar någonsin. Det påminde om scenen med trafikstockningen i Twin Peaks, minus den tantens märkliga medpassagerare. Jag kände mig nästan lika förvirrad som Bobby Briggs. Varför skriker tanten så på mig? Vad är problemet?
”Du får köra runt!” skrek tanten. ”Flytta dig!”
Så, okej, hon ville inte ha parkeringsplatsen, jag kunde köra en liten knix så att hon slapp backa. Jag gjorde det. Tanten körde förbi, jag parkerade och steg ur. Då hade cyklisten kommit närmare.
”Varför var hon såg arg?” sa hon.
”Jag vet inte”, sa jag. ”Men nyss skällde jag på en annan tant, så det jämnar väl ut sig. Karma?”
”Man ska aldrig bli så arg”, sa cykletanten. ”Det är inte värt det.”
Det kunde jag hålla med om. Stackars stadsjeepstant. Stackars de hon skulle fira jul med.
Bokhandlarens klagan – The Diary of a Bookseller av Shaun Bythell
12 Dec
Skottlands största antikvariat ligger i en by som heter Wigtown, belägen i Galloway, i södra Skottland. Antikvariatet heter helt enkelt The Bookshop, och har cirka ca 100 000 böcker i lager. Som jämförelse kan nämnas att jag har ungefär 10 000 böcker i min butik i Fågeltofta och drygt lika mycket till på lagret. Mannen som driver The Bookshop heter Shaun Bythell och nu har han skrivit en bok om sitt liv som bokhandlare: The Diary of a Bookseller.
Boken är vad den heter, och följer Shaun dag för dag under ett års tid. Vilka kunder kommer in i affären, vad köper de? Vad får bokhandlaren in för böcker och boksamlingar? Det är underhållande och igenkännande läsning för en bokhandlare; kanske förvånande och upplysande läsning för en icke-handlare. Att handla med böcker är väldigt stimulerande på många plan, men det kan också vara enormt frustrerande. Shaun Bythell använder dessa frustrationer på ett kreativt sätt. På sin facebooksida har han i flera år berättat om märkliga saker kunder säger och gör i hans affär. Flera såna historier finns i boken, men också längre resonemang om bokhandel i allmänhet. Hur den sköttes förr, hur man måste göra nu, med hjälp och hinder av internet. Varje kapitel inleds med ett citat från George Orwells essä ”Bookshop memories” från 1936. Orwell tyckte inte alls om att arbeta i bokhandel och kunderna var det värsta av allt. Shaun Bythell håller med honom och även jag, ibland. Orwell skriver till exempel ”There are two well-known types of pests by whom every second-hand bookshop is haunted. One is the decayed person smelling of old breadcrusts who […] tries to sell you worthless books. The other is the person who orders large quantities of books for which he has not the smallest intention of paying.”
En rolig aspekt för mig själv är hur likt mitt och Shauns bokhandelsliv är, ner till detaljer om vilka böcker vi verkligen hatar att sälja. Bokhandlarens klagan är kanske universell. Det är för mig en mycket givande sysselsättning att sälja böcker. Jag träffar intressanta människor som inspirerar och informerar mig. Men ibland möter jag en person som är raka motsatsen. Det verkar Shaun också göra. Han skriver mycket underhållande om dem i sin bok. Folk som stormar in i butiken och utropar ”Här skulle jag kunna gå en hel dag!” och sedan lämnar lokalen två minuter senare, utan att ha tittat närmare på böckerna och än mindre köpt någon, det verkar vara ett karaktärsdrag hos vissa människor. Likadant folk som känner behovet att berätta att de ”älskar böcker”, de kan man också vara ganska säker på inte kommer att handla någonting. Men det finns många sorter. I Diary of a Bookseller finns en mängd rolig anekdoter om mer eller mindre märkliga antikvariatskunder.
En man kommer förbi mitt bokstånd på torget någon gång per år. Han brukar handla, han brukar lovorda sortimentet, men mest vill han berrätta vad han läst för fina böcker och hur dåligt det står till med landet och världen idag. Förra sommaren hjälpte jag en annan kund medan han var där. Hon frågade om jag hade Madame Bovary. Javisst, det hade jag. När jag lämnade över boken steg mannen fram och avbröt transaktionen. ”Vänta”, sa han överlägset, ”inte ska du läsa den där. Det har kommit en nyöversättning den är mycket bättre!”
Här fanns två vägar att välja. Antingen kunde jag be honom hålla käften och dra åt helvete, vilket för mig är den naturliga reaktionen. Vilken sorts människa lägger sig i en affärstransaktion på det viset? Det var inte som att jag försökte lura på kvinnan en dålig produkt; den gamla översättningen i Bra Böckers klassikerserie är fullt läsvärd. Det är vad jag läste en gång och den skulle säkert passa denna kund som i detta ögonblick kände suget att läsa Madame Bovary. Nu fick gubben henne att känna sig dum och mig att känna mig som en lurendrejare. Mitt andra val var att inte säga något annat än att informera om den nya översättningen och föreslå att hon skulle köpa den på nätet (osannolikt att det någonsin hände).
I september kom gubben tillbaka och berättade att han läst i tidningen om boken En opolitisk mans betraktelser av Thomas Mann. Han undrade om jag hade den (nej) eller om jag kunde skaffa den? Jag tittade på telefonen och såg att den fanns till salu. ”Jag beställer den nu”, sa jag, ”så hämtar du den nästa helg?” Gubben lovade dyrt och heligt att komma. Boken anlände, men tror ni att han kom förbi följande helg för att hämta sin bok? Nej, givetvis inte. Inte den helgen och inte någon annan dag den hösten heller. Följande år, i år alltså, såg jag honom på avstånd några gånger, han närmade sig inte. Ibland springer jag ifatt kunder när jag har något jag vet att de vill ha, eller när de beställt något som jag fått in, men den här mannen lät jag vara. Enligt principen att det är bra att låna ut pengar till folk man inte vill träffa, så att de håller sig undan, tänkte jag att det här bokköpet var ett billigt pris att betala för att slippa denna dryge gubbe som uppfattade sig själv som bildad, världsvan och verserad.
De allra flesta pocketböckerna jag säljer på torget kostar tjugo kronor. Det är vad de kostat sedan jag börjat 1999. Ändå är det för dyrt för vissa och jag kan inte begripa hur upprörda en del (en eller två personer per säsong) blir när de inser priset. En dam i femtioårsåldern letade metodiskt igenom boksnurran och hittade fem Dorothy Sayers-böcker och två andra. ”Får jag de här till ett bra pris?” sa hon. ”130”, sa jag. ”En tia rabatt?” Nä, det passade inte. Damen tyckte att jag skulle skänka henne två böcker gratis och bara ta betalt för fem. Jag orkade inte argumentera utan sa bara att hon skulle ställa tillbaka dem och vände henne sedan ryggen. ”Du behöver inte bli så sur. Jag hade tänkt köpa dem ändå”, sa hon men jag höll upp armen i en avvärjande gest för att mana till tystnad. Håll inte på. Handla eller låt bli, men håll inte på.
En kund kom in i butiken i Fågeltofta i somras. Har aldrig sett honom tidigare. Han undrade om jag hade afrikansk skönlitteratur, helst på engelska? Det är en ganska specifik fråga och det är osannolikt att det på landet i Tomelilla kommun finns en affär som har en hylla med afrikansk litteratur på engelska. Men jag har faktiskt det. Min engelska hylla är bra men inte perfekt sorterad. Dock har jag en avdelning med just det mannen efterfrågade. Jag tyckte att ett ljus tändes i hans ögon när han såg böckerna. Jag tror att han blev glad över vad han hittade. När han var färdig på antikvariatet hade han i alla fall valt ut sex-sju böcker, och alla var från den där hyllan. ”Får jag ett bra pris för de här?” sa han när han la dem på disken. Än en gång hade jag valet att bli arg eller låta bli. Om jag gick in i en butik och frågade efter en väldigt specifik sak som jag förmodligen letat efter i många affärer, och jag hittade vad jag sökte, skulle jag bli väldigt glad. Jag skulle inte försöka pruta. Tvärtom, ifall böckerna var pinsamt billiga (som dessa var vid 30-40 kr/st) skulle jag ganska säkert jämnat av priset uppåt och känt mig nöjd med att hitta eftersökta böcker och göra en god gärning genom att betala några kronor mer för ett antal underprisade böcker. Men inte den här mannen. Han ville ha ett ”bra pris”. Jag ignorerade hans fråga och räknade ihop vad böckerna kostade. Han betalade och sedan sa vi inget mer, tack och lov.
Till sist, inte en man som luktar gamla brödkanter, men värre. En man som jag varit vagt bekant med genom åren ringde och frågade om jag var intresserad av att köpa fotoböcker. ”Jag är alltid öppen för förslag”, sa jag sanningsenligt. Det är roligt att sälja böcker, men det är (tyvärr) ännu roligare att köpa. Efter ett antal krumbukter och telefonsamtal om när han tänkte komma (jag har fasta öppettider, så du måste inte tala om när eller om du kommer) så dök han till slut upp. Han hade en hund med sig. Det första den gjorde var att jaga iväg antikvariatskatten. Hon är inte van vid främmande hundar. Vår egen hund är lugn och sävlig med henne, men den här hunden satte full fart och jagade katten av tomten. Hmm, hoppas att hon kommer tillbaka. Mannen frågade om hunden fick komma in i butiken. Jag gillar hundar, vi har hund (även om den inte var i Fågeltofta just då), så visst, kom in. Mannen visade några tummade fotoböcker. Det märktes att han hoppades att de var värdefulla. Några var gjorda av kända fotografer, men värdefulla? Nej. Inte ens säljbara i det här skicket, sorry. Sedan visade han vad han egentligen ville sälja, en bok om tåg på Österlen som han själv gjort, med bidrag från en lokalkändis (som jag gör allt för att ignorera). Ja, jo, tåg säljer ju, och Österlen, visst. Men eftersom det var en ny bok ville säljaren ha ett pris som jag inte kommer att kunna ta i min butik. Det är helt poänglöst för mig att skylta med och göra reklam för varor där jag bara får igen de pengar jag lagt ut. Jag har 20 000 andra böcker som jag hellre säljer där jag faktiskt gör en vinst. Men okej, vi var gamla, vagt bekanta med varandra, så jag sa att jag kunde ta några exemplar på kommission, så slapp jag ligga ute med pengar. Mannen ville ha skriftligt på avtalet, så jag gick upp till mitt arbetsrum för att skriva ut ett sådant avtal. När jag kom tillbaka rodnade mannen och berättade att hunden just bajsat på golvet i butiken (på en handknuten, orientalisk matta, för att vara exakt). ”Gör han det hemma också?” sa jag skämtsamt. ”Inte så ofta”, sa mannen. Inte så ofta? Om det är minsta risk att mitt djur ska ställa till skada så tar jag inte med mitt djur. Det är i min värld helt självklart. Men den här mannen har en hund som inte så ofta bajsar inomhus, den hunden tar han med när han ska försöka sälja några skitdåliga böcker på antikvariat.
Så jag känner igen de vedermödor Shaun Bythell skildrar i The Diary of a Bookseller. Att sälja böcker är en givande syssla; inte ekonomiskt, men man samlar på sig en mängd historier om givmilda, intressanta och ibland helt obegripliga människor.
Ny säsong av Black Mirror
7 DecTidig julklapp med ny säsong av Black Mirror på Netflix. Synd bara att arbetet med den serien gjort att Charlie Brooker inte hann göra sin traditionella tillbakablick på året med programmet Wipe.
Nyinkommen skönlitteratur i nätbutiken
20 NovOm jag var en sån som köpte böcker på antikvariat så är det exakt de här böckerna jag skulle köpa. Djuna Barnes, Jorge Luis Borges, Richard Brautigan, Julian Barnes. Mer nyinkommet här.
Marilyn Manson i Helsingör
9 NovMarilyn Manson spelar i Helsingör på onsdag. Tyvärr fick jag veta det för sent, när biljetterna var slutsålda. Till konserten i Stockholm, dagen innan, finns fortfarande tillgängliga biljetter. Ni som kan borde gå. För mig får det bli en annan gång. Jag har gillat Marilyn Manson sedan mitten på nittiotalet, och jag tycker att han håller än.
Hans egen musik är mästerlig, men han gillar covers också. Här är några. När amerikanska Så mycket bättre någon gång lanseras, tar jag för givet att Marilyn Manson är med.
Dagens ord är Cryptomnesia
3 NovNär du tror att du varit med om något men har fått minnet från annan källa än din egen upplevelse. Inte tror, du vet, du är hundra procent övertygad om att du varit med om denna händelse, men det har du inte. Bara överväldigande bevis kan få dig att inse att du drabbats av ett fall av cryptomnesia.
Du kan ha läst det i en bok, någon kan ha berättat ett barndomsminne som du tar över, utan att du vet om det. Omedvetet plagierar du en text eller en låt, det är också exempel på cryptomnesia. Det finns många slående exempel i denna text av Oliver Sacks, hämtad från boken The River of Consciousness, som publiceras postumt i dagarna.
Studio Ghibli
31 Okt
Äntligen framme!
Målet med resan till Tokyo var Studio Ghibli-museet. Om vi sedan fyllde färden med andra spännande upplevelser så var det väl bra, men det var Studio Ghibli vi kom för att se. Steg ett i den upplevelsen är att få biljetter. Det var den mest nervösa delen av alltihop. Bara ett visst antal personer släpps in i lokalerna och biljetterna måste köpas en månad i förväg. Biljett gäller för särskild dag och klockslag och om man inte hänger på det digitala låset så kan man glömma att man får tillträde på önskad dag. Eftersom vi åkte över helgerna så gav det oss inte så många dagar att välja på. Det var stängt flera dagar runt jul och nyår. En natt i december satt jag upp till klockan två på natten, när januaribiljetterna släpptes. Biljettsajten var till stor del på engelska, men vissa delar var bara på japanska, vilket var lite nervöst. Givetvis var det många människor runt om i världen som satt som jag och ville boka biljett. Jag blev utkastad gång efter annan och var inte säker på att jag gjorde rätt. En kort stund tappade jag modet, men jag kämpade på och till slut, efter en dryg halvtimme hade jag kommit igenom alla stegen och fått mina biljetter. Puh.
Studio Ghiblimuseet ligger i Mitaka, i slutet på en tunnelbanelinje. Från stationen kan man gå, följa ett vattendrag till museet, eller ta kattbussen. Tyvärr är bussen inte den som finns i Min vän Totoro, det är en vanlig stadsbuss, men den tar passagerarna till Ghiblimuseet, och där finns den riktiga kattbussen.
Vid insläppet byts bokningsbekräftelse mot biljett, som är tillverkad av en ruta från en filmrulle från en av Studio Ghiblis filmer. Alltså, en film som varit ute och blivit visad på biograf. Inne på museet kan man sätta sin biljett i en projektor för att bättre se vad bilden föreställer. Vi fick bilder från Ponyo och Uppe på Vallmokullen, filmer av Miyazaki dä och dy.
När Hayao Myazaki byggde detta museum i början på 2000-talet hade han en tydligt idé om vad han ville skapa. Det skulle vara en plats som ska kännas hemtamt för besökaren med verk som känns relevanta och intressanta för besökaren. Den som vill roa sig ska kunna göra det, den som vill stanna upp och reflektera ska kunna göra det, och den som vill uppleva känslor ska ha möjlighet att göra det. Så museet är ett upplevelsecentrum men men inte som ett tivoli. Alla delar av museet är gjorda för att kunna användas av besökarna. Man ska kunna röra och prova på de saker som visas upp. Det är därför besöksantalet är så strikt kontrollerat. Har man kommit in ska man också ha möjlighet att prova på allting utan att stå i kö en lång stund. Flera avdelningar ägnas åt arbetet bakom en film. Hur ser det ut i en animationsstudio, hur ser det ut i Miyazakis arbetsrum, hur fungerar en filmprojektor, hur skapas en filmillusion? Allting är gjort med vackra och sinnrika konstruktioner som är svårbeskrivna i text. Vidare finns avdelningar där scener och figurer från filmerna skapats så att det känns som att man stiger in i den tecknade världen. Kattbussen står där i verkligheten, stora modeller av flygmaskiner från filmerna finns att titta och känna på. En liten biograf visar en kortfilm som inte är tillgänglig någon annanstans. Den dagen vi var där visades en film om barn på ett dagis som leker att de har en stor fiskebåt som de ger sig ut på havet med. Filmen visar upplevelsen ur barnens perspektiv, hur golvet blir till ett hav och klossarna de byggt med förvandlas till en båt. Det är en-ur-Miyazakisk film. Olika filmer visas olika dagar, och ingen går, som sagt, att se utanför museet.
Robot i full skala står på taket till museet och längtar till Månen.
Museet byter utställning en gång om året, så att upplevelsen blir helt ny vid nästa besök. Miyazaki vill att besökaren ska känna sig berikad när man lämnar museet. Du har med dig mer ut än du hade in. Det stämde för vårt besök. Det var verkligen en upplevelse som stannar kvar. Jämfört med andra utställningar och museibesök. Här är Hayao Miyazakis museimanifest.
Nu finns planer på att bygga ett Ghibliland som ska stå klart till de olympiska spelen 2020. Jag vet inte om det går att bevara den intima känslan från det här museet i en stor nöjespark i Disneylandstil. Vissa saker tjänar kanske på att bli större. Det finns stor potenital för åkturer baserade på filmerna. Men samtidigt förloras närheten. Det här museet är så nära man kan komma till att vara hemma hos Hayao Miyazaki och både förstå hur han skapat sina verk som att bli inspirerad att skapa egna fantasivärldar. Ett nöjesfält är bara ett nöjesfält och kan inte bjuda en lika unik upplevelse som detta museum.
Jackie Shane
16 OktEn artist som drog sig tillbaka ungefär när jag föddes, och som aldrig spelade in ett studioalbum. Kanske når hon sin rättmätiga publik nu. Läs hennes otroliga historia i The New York Times. Nu släpps en box med alla hennes låtar. Flera tidigare outgivna.
EDIT 25 februari 2018. Här hittade jag en telefonintervju gjord av Lisa Wall på Sveriges radio. De första inspelade intervjun med Jackie Shane någonsin. Vilket scoop!
Blade Runner 2049
12 OktVisst var Blade Runner 2049 snygg, men det var nästan allt som var bra med den filmen, tyvärr. Varför blev så många kritiker så tjusade av denna film?
När den inte var totalt kass så andades de ut och lättade rapporterade de att den är ett mästerverk. Det finns inga nyanser längre, inte för filmer med stor budget. Skit eller mästerverk.
Nu blir det spoilers. Har du inte sett båda Blade Runner-filmerna borde du inte läsa vidare.
Jag tycker också att filmen är snygg. Film är ett bildmedium, så visst är bilderna viktiga, men jag vill hävda att originalfilmen – som fascinerade ännu mer i det visuella än vad uppföljaren gör – använde scenografi och bildkomposition för att stötta och förstärka berättelsen. Det visuella var inte huvudsaken med den filmen. Istället försökte skaparna översätta det filosofiska innehållet i Do Androids Dream of Electric Sheep? till en actionfilm. Original-Blade Runner kunde gjorts som en black box-pjäs/film som von Triers Dogville och Manderlay, och fortfarande behållit den känslomässiga spänningen. Do Androids… har för övrigt gjorts som både pjäs och radiodramatisering. Men BR2049, vad är den utan det visuella? Den är en ologisk, kvinnoförnedrande soppa vars centrala berättardrivkraft inte är värd ett dugg.
Ska vi börja där? Vad är den centrala drivkraften i BR2049? Magnaten Wallace vill få tag på Barnet med stort B, det bibliska barnet, frälsaren född av replikant, för tydligen är det för svårt att massproducera replikanter, tydligen är det viktigt att bygga en massa replikanter och tydligen är det lättare att hitta Barnet och därigenom lösa gåtan med hur replikanter ska kunna reproducera sig själva. Tydligen! Vilken goja. Så totalt poänglös drivkraft. Varför skulle fyndet av Barnet lösa denna gåta? Är det så tidsödande att producera replikanter på konstgjord väg? Wallace kan kosta på sig att hugga ihjäl en nyfödd, kvinnlig replikant bara för att han känner för det, så det verkar inte som det. Om det är slavar eller kanonmat som behövs, då kan man väl avla människor? Det har ju inte varit något problem tidigare i historien. Vi får ju även se en återvinningsfabrik på soptippen där en mängd barn arbetar som slavar. Så idén om mänskliga slavar finns redan i den här världen. Vad är problemet? Vad är poängen med att hitta det där Barnet? Obegripligt.
Jorden var en soptipp redan i originalfilmen. Mänskligheten hade flyttat ut i rymden. Det var bara de svaga och fattiga som stannade kvar på Jorden. Såna som JF Sebastian. Det var lätt att hitta bostad, han hade ett helt hus för sig själv och sina leksaker. I BR2049 är det ibland helt öde, men K bor i en liten lägenhet och det verkar som att det bor en massa människor/varelser i hans trapphus. Just där är det väldigt trångt, men inte på så många andra ställen. Är Jorden överbefolkad helt plötsligt? Verkar osannolikt, särskilt som det har varit ännu en katastrof sedan förra filmen, the Blackout, när alla digitala lagringsmedia raderades. Vi får mest se öde gator när K är ute och rör på sig. Men i hans trapphus är det fullt.
Berättelsekedjan utvecklar sig en länk i taget på ett helt otrovärdigt vis. K skickas att ta hand om just just den replikant som gömt Rachel. Han träffar just den minnestillverkaren som råkar vara Barnet och som råkar ha tillverkat just K:s minnen. Hela storyn hänger på dessa sammanträffanden och det är för mig ytterst otillfredsställande. Jämför med originalet. Deckard vill inte jaga replikanter. Han har dragit sig tillbaka. Han tvingas in i spelet igen, han hotas till handling, varpå han kommer tillbaka, gör sig jobb efter bästa förmåga och berättelsen utvecklas helt naturligt. Replikanterna är på Jorden för att träffa sin skapare och försöka förlänga sina liv. En extra knorr på slutet med antydan att Deckard kan vara replikant själv. Kanske är han eller så är han inte. Ett öppet och kittlande slut och berättelsen fortsätter i åskådarens hjärna. Vad händer med Deckard och Rachel nu?
Men nya filmen vill förklara och avmystifiera allting och svaren är så banala, för annars får de inte plats i den lilla, lilla berättelsen som de nya författarna berättar.
Idén att det var planerat att Deckard och Rachel skulle träffas och bli kära är den sämsta efterkonstruktion jag sett! Hur kan Denis Villeneuve låtit en så slapp idé vara kvar? Hampton Fanchler som står som författare är åttio år gammal. Han har inte skrivit något av värde förutom Blade Runner, och jag undrar verkligen hur stor del han hade i det verket. Den som satte spets på originalmanuset var David Webb Peoples. Han skrev också Clint Eastwods The Unforgiven, en av tidernas bästa västerfilmer och Terry Gilliams 12 Monkeys, en av tidernas bästa sf-filmer, fenomenalt baserad på Chris Markers märkliga kortfilm/stillbildsfilm La Jetée. Peoples har inte arbetat med den nya filmen. Medförfattare och den som förmodligen stått för större delen av jobbet på BR2049 är en Michael Green. Vad har han gjort tidigare? Alien Covenant [åh, fy fan], Green Lantern [tidernas sämsta superhjältefilm? Nu spyr jag snart], avsnitt av Smallville och Heroes [fy faaaan, jag kräks på riktigt]. Jämför med Peoples. En dvärg bredvid en jätte.
För att hålla spänningen uppe i denna alltför långa film används två grepp direkt lyfta från Christopher Nolans filmer. För att övertydligt tala om att något viktigt händer på filmduken så fläskas på med ljud/musik som får tänderna att skallra. Visst är det häftig musik, men precis som de vackra bilderna så är det utanpåverk, musiken tillför inte filmens kärna någonting. Det andra lånet från Nolan är ursprungsberättelsen. Vem är K och var kommer han ifrån? Vem är Barnet? Det är samma berättelse som Banes historia i The Dark Knight Rises, samma misdirection, samma sorts falska barndomsminnen. Det är ganska effektivt i The Dark Knight. I BR2049 skapar det en överraskning men den övergår snabbt i besvikelse, både för K och för publiken.
Varför mördas så gott som alla kvinnliga personer i berättelsen? De mördas på bestialiska och rent sadistiska vis. Jag har sällan sett liknande våldspornografi i en storfilm, avsedd för masspublik. De manliga figurer som dör eller dödas får däremot relativt snabba dödsförlopp.
K:s kvinnliga polischef (är hon också replikant? Hon visar inte mycket känslor, mer än när hon försöker stöta på K) dödas av Luv. Hon får ett dricksglas krossat i handen. Hon biter ihop. Hon får en kniv i magen. Hon kämpar inte emot, hon tar emot döden. Varför? Hon är ju en kompetent person och de befinner sig på hennes kontor, i polishuset. Var är alla andra poliser? Nej, hon står bara och tar emot smärtan i handen, kniven i magen. Luv är en dödsmaskin. Ändå ska hon börja karatefajtas med K i slutstriden. Så otroligt töntigt. Såg vi några dylikt orealistiska slagsmål i originalet? Nej. Replikanterna som var kvar hade bokstavligen bara timmar och minuter kvar att leva. Deras kroppar och hjärnor fungerade inte som de skulle. Det gav Deckard en chans att döda dem, plus att han inte tvekade att använda sin pistol. Han sköt till exempel Zhora i ryggen när hon försökte fly. Men i BR2049 ska de slåss med knytnävarna. Ah, oh, K ser ut att dö. Oj. Men Luv, så smart och iskall som hon är kollar inte ordentligt, så hon vänder ryggen till och då kommer K tillbaka, fast även han fått en kniv i magen. De slåss lite till och han lyckas strypa och dränka Luv och vi få se mycket tydligt hur hon kämpar emot och drunknar och drunkar och det tar aldrig slut… Helt ovärdigt och tillför inte filmen ett enda dugg.
Wallace hugger som sagt ihjäl en nyfödd, kvinnlig replikant. Jag förstår fortfarande inte varför. Han har också odlat fram en exakt kopia av Rachel, som han erbjuder Deckard på slutet. Han kan få henne om Deckard ger honom Barnet. Men Deckard nekar (för han har ju inte en aning om var Barnet är!). Wallace har ingen användning för Rachel längre, så Luv skjuter henne i huvudet.
K har en flickvän, en AI av samma sort som i Her, men med hologramkropp. Hon är så avancerad att hon har äkta känslor för sin ägare/pojkvän. Mot slutet insisterar hon på att laddas ner i ett fickminne för att kunna följa med honom. Varför? Det måste väl finnas en backup någonstans i molnet? Nej, hon är nu bara i det där fickminnet, och givetvis fattar Luv detta och dödar henne genom att trampa sönder fickminnet. Ja, töntigt var ordet.
Två kvinnor mördas inte, den ena är en prostituerad och den andra sitter i en glasbur… Visst, det var dåligt med kvinnor i originalet också, men de som var med var starka och intressanta.
Varför heter Goslings figur K? Varför får han smeknamnet Joe? Kan det bli mer övertydligt? Så otroligt fånigt. Illusionsbrytande.
I originalfilmen används innovationer för att föra handlingen framåt, som bildförbättringsprogrammet som kan se runt hörn som gör att Deckard kan se att det finns ormskinnsrester i badkaret. I BR2049 visas uppfinningar för sin egen skull, och de visas och förklaras för länge, som om publiken skulle ha svårt att fatta vad det är de ser. Dessa uppfinningar för inte heller handlingen framåt på något vis. Här tänker jag till exempelpå när K:s AI-flickvän föreslår att de engagerar en prostituerad så att de kan ha sex ”på riktigt”. Visst, det är väl en intressant idé, men vad har den med någonting att göra i berättelsen? Ingenting. Det blir bara utdraget och meningslöst.
Mot slutet visar det sig att det finns en motståndsrörelse bestående av replikanter. Kräver de lika rättigheter? Förmodligen. Det är lite oklart för mig, de är inte med så länge. Här blev jag rädd att filmen skulle sluta som alla andra storfilmer av den här sorten, men en stor uppgörelse, ett jättelikt slagsmål mellan onda och goda som pågår en sådär tjugo minuter. Tack och lov slapp vi det. Det är kanske planerat till en eventuell uppföljare. Istället fick vi det där slagsmålet mellan K och Luv. Det var illa nog.
Ja, filmen är snygg, men det är också allt.Jag ser Ridley Scott i bakgrunden här. Det känns som att det här är hans verk. Snyggt kan han fortfarande, men med åldern har han fått för sig att förklara allting. Alienserien är ju rena kalkonen nu, och om inte Denis Villeneuve styrt upp den här storyn så gott han kunde så hade kanske Blade Runner 2049 blivit lika hemsk. Jag vet inte. Och döskalle på allting som den där Michael Green varit inblandad i.
Den sista spiken i kistan för mig var när jag såg en lampa i K:s lägenhet. Det var en IKEA-lampa från nittiotalet. Det var inte att den var lik en IKEA-lampa. Det var den lampan. Så varför har en replikant en sextio år gammal plastlampa i sin lägenhet? Vad betyder det? Det betyder att skaparna lagt fokus på fel saker i det här verket.
Kanske såg jag fel, det var kanske inte exakt den lampan, men även om jag hade fel så visar det faktum att jag tänkte dessa tankar hur oengagerande jag fann denna film. Så oengagerande att jag tänkte på vilken sorts lampor som stod i bakgrunden istället för att att fundera på vad det innebär att vara människa. Där är skillnaden mellan den första och andra filmen; den första är en enhet, en svart diamant som inte går att dela och som lockar åskådaren till tankar på livets stora frågor. Den andra filmen består av en mängd små delar som var för sig kanske är fina, men tillsammans skapar de bara en stor vacker men innehållslös bild som inte lockar till andra tankar än irritation.
Alla kritiker var inte så till sig i trasorna, och det känns som att en backlash är på väg. The New Yorker är ganska positiv, men avslutar med tankar som liknar mina: ”The studio has been unusually insistent in its pleas to critics not to reveal plot points. That’s fair enough, but it’s also evidence of how imaginatively impoverished big-budget movies have become. Like any great movie, Mr. Scott’s “Blade Runner” cannot be spoiled. It repays repeated viewing because its mysteries are too deep to be solved and don’t depend on the sequence of events. Mr. Villeneuve’s film, by contrast, is a carefully engineered narrative puzzle, and its power dissipates as the pieces snap into place. As sumptuous and surprising as it is from one scene to the next, it lacks the creative excess, the intriguing opacity and the haunting residue of its predecessor.”
Transport och handel
11 Okt
Shinjuku är världens största tågstation. När vi satt på tåget från flygplatsen in till stan undrade vi hur stor den där stationen egentligen var. Jag menar, hur stort är världens största? Jämfört med Grand Central Station eller Gare du Nord kunde den ju inte kännas mycket större, eller?
Narita-flygplatsen ligger sex mil utanför Tokyo. Halva resan gjorde vi med pendeltåg. Strax efter avfärd såg vi en liten vindmölla som stod i risfälten. Sedan tog stadsmiljöerna över, och när vi bytte från tåg till tunnelbana var det omisskännlig storstad vi befann oss i. Tunnelbanetåget stannade på Shinjukustationen, men vid detta vårt första besök på stationen slapp vi stiga av, för pensionatet där vi skulle bo låg tre stationer längre bort på samma linje, i Sasazuka.
Den här delen av staden kändes också som innerstad, men ändå lite lugnare än vad vi senare skulle uppleva i resten av Tokyo. Vi orienterade oss, tittade in i trevliga skiv- och bokaffärer. Här fanns gågator, ett litet köpcentrum, kaféer, sushibutiker. Allt man kan önska. I en bokhandel spelades Emmy the Greats julskiva. Det är en av mina favoritjulskivor och jag spelar alltid den i min butik hemma i Fågeltofta under julsäsongen, så det var ett trevligt välkomnande. Vi kände oss som hemma direkt.
Också Harajukustationen med omnejd fick en karta av vår värdinna, ritad helt ur minnet.
Även vårt boende var mycket hemtrevligt och personligt. Vi bodde på ett pensionat hemma hos ett japanskt par. Efter välkomnandet satte sig värdinnan med oss vid köksbordet och började förklara hur Shinjukustationen var planerad. Vi hade rest i ungefär arton timmar, så vi var trötta och inte riktigt mottagliga, men vi försökte lyssna så gott vi kunde. Vi insåg inte då hur viktig denna information var. Att kunna navigera Shinjuku är ganska viktigt för att komma rätt i Tokyo. Hela resan kan avgöras av vilken trappa du väljer. Fel nedgång och du kommer till en helt annan del av stationen och du är vilse. Olika trappor är öppna olika länge på dagen, så den väg som var öppen på morgonen kan mycket väl vara stängd på kvällen. Allt det här visste vår värdinna, men vi förstod som sagt inte hur viktigt det var. Över tre miljoner människor passerar stationen varje dag. Varje dag! Fler människor kommer alltså till Shinjukstationen på en dag än vad det är som besöker Liseberg på ett helt år.
Plötsligt i trafiken: ett antal gocartbilar med kigurumiklädda förare. Allt kan hända i Tokyo.
Den första dagen vi besökte Shinjuku var det ganska lätt att hitta. På grund av jetlag steg vi upp tidigt och tog morgontåget in till den stora stationen. Andra dagar var det inte lika lätt, men om man såg tillräckligt förvirrad ut kom garanterat en tokyobo till undsättning och frågade vad man sökte eller vart man var på väg. Men vid fem på morgonen denna första dag var det lugnt och praktiskt taget tomt på gatorna runt omkring stationen. Bortsett från några jourbutiken så var det första etablissemang som öppnade i centrum en biograf. Vid kvart över sju på morgonen var det redan kö utanför. Halv åtta öppnade den och då vällde folk in. Det var en vanlig multiplex med de populäraste filmerna på repertoaren. En film efter frukost men före jobb, var planen för de flesta besökarna, vad vi kunde se. Kimo no Na Wa/Your Name drog fortfarande storpublik, fast den hade premiär för flera månader sedan.
Så småningom fylldes gatorna med folk och snart var det normala centrummyllret etablerat.
Street fashion
Shopping är ett stort fritidsintresse för Tokyoborna. Det finns en oräknelig mängd lyxaffärer, designbutiker och varuhus av den exklusivare sorten, och de verkar göra bra affärer. Denna köplust gör att det också finns en levande andrahandsmarknad. Det finns massor av vintage- och secondhandbutiker i olika prisklasser. Det finns till och med en kedja med andrahandsprylar. Mode Off heter kläddelen, Book Off antikvariatsdelen, Hobby Off för hobbyprylar osv. Det finns flera varianter av Off-butiker. Och de är alla fantastiska. Priserna är lägre än i tråksvenska vintagebutiker, ofta lägre än Myrorna och Erikshjälpen också, faktiskt, och utbudet är enormt. Man blir svimfärdig. Både jag och dottern hittade mer kläder än vi trodde var möjligt, till en bråkdel av vad vi hade varit villiga att betala. Som tur var kunde vi köpa två nya (men begagnade) väskor för att få plats med alla våra fynd. Så Mode Off är ett måste för den klädintresserade. Precis som i många andra megastäder så har vissa stadsdelar med tiden blivit samlingsplats för en viss typ av affärer. I Koenji, till exempel finns mängder med vintageaffärer samlade, om man inte bara vill handla på Mode Off. Här gjorde vi också flera fynd.
Jimbocho heter bokhandelskvarteren. Jag hade höga förväntningar på denna del av staden, men de kom lite på skam. Flera butiker var stängda för helgerna, de flesta andra hade (givetvis) nästan bara japanska böcker. Än en gång tyckte vi att det var lite svårt att hitta rätt. Är vi framme nu? Är det verkligen här? Vi var framme, utan att veta om det. Det hände flera gånger. På grund av stadens storlek så insåg vi inte att vi kommit rätt och gick fram och tillbaka på samma gata; det vi letade efter var så stort att vi inte insåg att vi stod mitt framför det.
Men även om Jimbocho inte levde upp till förväntningarna, så var det ändå ett givande besök. Det blev inga böcker, men istället ett antal gamla japanska filmaffischer till en billig penning. En större bokupplevelse var att gå i bokhandelskedjan Maruzens butiker. Våning efter våning och rad efter rad efter rad av bokhyllor… De tog aldrig slut. Här finns också en utmärkt avdelning för pennor i allmänhet och reservoarpennor i synnerhet. Trots välbemannad penndisk så hittade jag inte någon som kunde tala engelska tillräckligt bra för att guida mig i reservoardjungeln, så det blev inga reservoarpennor köpta.
Morgon i Jimbocho
Kanske förväntade jag mig mer av Jimbocho eftersom det även i andra delar av staden finns så många bok- och skivaffärer. Det finns en bokhandel på snart sagt varenda gathörn, både antikvariat och för nya böcker. Om det är så här många boklådor i stan, hur många och bra ska de då inte vara i bokhandelskvarteren? Men som sagt, flera var stängda för helgerna, så resten av året är det nog bättre drag i bokhandelskvarteren. Antalet skivaffärer står inte långt efter. Vart tar alla vinylskivor vägen? De hamnar i Japan. Jag har aldrig varit i så stora skivbutiker som de jag besökte i Tokyo, och då tror jag inte ens att de var stadens största. Det vara slumpmässiga besök, men varje vinylskivbutik vi gick in i var den största jag någonsin sett. Det var en helt overklig upplevelse. Jag menar någonsin. Här fanns allt jag någonsin sökt och mycket mycket mer. Priserna var därefter, jag köpte ingenting, men bara att veta att allting finns någonstans är fint att veta.
En dag var vi i Yoyogiparken och letade efter loppmarknad och cosplayare. Vi hittade varken eller. Förmodligen var dessa aktiviteter inställda på grund av helgerna. Vi lämnade parken och gick vilsna på outforskade gator. Efter en stund, rejält trötta i fötterna, kom vi till utkanten av Shibuya. En sidoingång i ett stort hus ledde in i något som hette Tokyu Hands, som visade sig vara ett varuhus för hantverk, inredning, konstnärsmaterial och liknande. ’det var många våningar. Högst upp hittade vi konstnärsmaterial och pappersavdelningen. Här fanns ett helt rum med bara fickalmanackor, hundratals olika modeller för alla tillfällen. Bredvid fanns en avdelning för tuschpennor och material för att rita manga. Vi stannade ganska länge. Större utbud och halva priset mot svenska butiker. Överhuvudtaget blev vi positivt överraskade över prisnivån. Vi hade hört att det skulle vara dyrt att semestra i Tokyo, men vi tyckte tvärt om. Allting var billigare, än i Sverige, mat, boende prylar… Det gäller kanske bara våra intressen, men ändå. Prisnivån var lägre än vi fruktat.
Ingången till Manadarkes källarbutik.
Efter några timmar inne på Hands gick vi ut genom huvudingången, hittade ett fransk kafé med utsökta bakelser och glasskreationer. Ett perfekt ställe att återfå krafterna.Mitt emot kaféet och Hands låg en Mandarake-filial. Mandarake är en kedja affärer som säljer manga och relaterat materal, främst böcker och samlarfigurer. Det går inte att beskriva hur mycket manga det finns och hur många sorter det finns. Det verkar finnas manga om vartenda specialintresse. Jag hittade en serie med tennismanga, till exempel, minsta och största specialintresse har sin manga. Den här Manadarkebutiken låg flera våningar ner och bestod av ett enda stort källarplan. Många andra butiker bygger på vertikalen, med flera men småvåningsplan. Vi tilbringade en lång stund i denna Mandarake och hittade många roliga saker. De hade också en avdelning med antikvariska, icke-mangaböcker. Där hittade jag en fotobok av Koichi Inakoshi, signerad, till ock med, och med förord av Haruki Murakami. Vi besökte flera andra Mandarakebutiker under vår tid i Tokyo, men den här mörka källaren var nog favoriten.
Inemuri. Att sova på tåg.
En dag tog vi tåget till Kawagoe, en knapp timme utanför Tokyo. Målet var en loppmarknad. I en så liten förort kan det inte vara så svårt att hitta tänkte vi (eller tänkte jag). Tågresan gick utan problem, men när vi kom fram kändes den lilla förorten väldigt mycket större än jag trodde att den skulle vara. Senare läste jag på och fann då att Kawagoe är större än Malmö. En plutt jämfört med Tokyo men mycket större än jag tänkt mig. Så vi vandrade runt i staden och hittade många intressanta saker, men inte den där loppmarknaden.
Vi gick förbi en Pachinkohall. Vi tittade in genom glasrutorna. Vad gör de där inne? Pachinko är en sorts spelmaskin som ser ut som ett mellanting mellan ett väggflipperspel och en enarmad bandit. Man kan vinna pengar, eller marker som går att omsätta i saker, det sägs att det är skicklighet inblandat. Jag vet inte. Vi öppnade dörren och en våg av ljud och cigarettrök slog emot oss. Vi steg snabbt in och stängde glasdörren. Hjälp vilket totalangrepp på alla sinnen! Blinkande lampor, hög musik och våldsamma, osynkroniserade ljudeffekter från en mängd spelautomater, tung cigarettrök. Och stället var bara halvfullt, så här mitt på dagen. Ändå detta övervåld på våra sinnen. Vi gick ett snabbt varv, tittade lite på de uttråkade gubbarna som satt vid maskinerna och sedan steg vi ut i friska luften igen. Det var som att stiga från en värld till en annan. Ljudet, ljusen och röken stannade där inne.
Vi tog oss tillbaka till tågstationen, frågade i turistinformationen om vägen till loppmarknaden. Den var nära och låg på ett tempelområde. Det är ganska vanligt att dessa marknader ligger i anslutning till ett tempel. Vi köpte en kimono, köpte ännu en filmaffisch, men annars fanns inte så mycket vi var intresserade av.
Kö till bästa lunchsushin.
Trots att Tokyo är världens största stad så kände vi ändå oss hemma där. Det berodde kanske på att vi sökte upp sådana saker vi är intresserade av, men hela känslan i staden tilltalade oss. Kaféerna, affärerna, människorna, katterna… allt var i vår smak. Vårt boende gjorde säkert mycket till för den positiva uppelvelsen. Pensionatets ägare tog väl hand om oss, gav oss både julklapp, nyårs- och avskedspresenter och var hela tiden till tjänst om vi behövde något. Förmodligen den bästa hotellupplevelsen jag haft.
Vi längtar tillbaka.
Ännu en regnhotande fredag
22 SepSamma arbetsgång som förra fredagen. Bilen packad, redo för torget, men det verkade bli för tråkigt väder, så jag ställde in och la upp lite roliga böcker på nätet istället. Titta här.
Arkeologi från Visby, Armour from the Battle of Wisby 1361, konst från Rolf Börjlind och Ernst Billgren, båda signerade, Persona Non Grata respektive Min kamp. Andra roliga böcker om och av Öyvind Fahlstöm, Roland Barthes, William Morris, med mera.
Trädgårdsböcker istället för torghandel
15 SepVar på väg till torget denna fredagsmorgon, men vädret var alltför växlande för att jag skulle våga köra. Jag lade in några extra bra trädgårdsböcker i internetbutiken istället. Leva med trädgård av Ulla Molin, Rosor av Lars-Åke Gustavsson, Trädgårdskonstens historia av Penelope Hobhouse och flera andra. Kolla här.
Konstupplevelser
7 Sep
Flickor i Harajuku
Takeshita Dori heter gågatan som leder in i Harajukukvarteren från tunnelbanestationen. Här är alltid väldigt trångt och det är mer än hysteriskt. Affärer med plastigt krams ligger sida vid sida med butiker med helt utomvärldsliga kreationer som endast Rhianna eller Lady Gaga skulle kunna bära upp. De som vill visa upp sig i utklädda till olika seriefigurer har Takeshita Dori som bas. Om man står ut med trängseln är det en fröjd att vandra omkring här och titta på fantasifulla dräkter och kostymer i både skyltfönster och på shoppare.
Takeshita Dori by day.
Takeshita dori by night.
En dag när vi var där såg vi en kvinna i sjuttioårsåldern som bar en blå kigurumi och blå peruk. Några unga tjejer följde fnissande efter henne. Efter en liten stund tog de mod till sig och frågade om de fick ta en selfie med henne. Hon accepterade glatt. Tyvärr hade jag själv inte kameran redo. Vi tänkte inte mer på det förrän vi några dagar senare i museishopen på Mori Museum såg böcker och affischer från konstnären Yayoi Kusama. Hon var väldigt lik tanten vi sett på Takeshita Dori. Det kan ha varit hon. Vi ville förstås att det var hon. Så förargligt att jag inte lyckades ta en bild på henne. Med tanke på hur dålig jag är på att känna igen människor så är det osannolikt att det var hon, men samtidigt så känns det som något hon skulle kunna göra och, kvinnan på gatan var väldigt lik bilderna vi såg på Yayoi Kusama, det tyckte Elvira också. Någon dag innan vi skulle åka byttes reklamskyltarna i tunnelbanan. På de nya annonserades stor utställning på National Art Museum i Tokyo med Yayoi Kusama.
Pulpvisioner av främmande världar.
Konstnär: Frank R Paul.
Mori Art Museum ligger på femtioandra våningen i skyskrapan Mori Tower i området Roppongi Hills, som stod klart 2003. Idén bakom Roppongi Hills var att skapa ett koncentrerat område med bostäder och rekreationsmöjligheter för att eliminera pendlingsbehovet hos de boende. Allting en Tokyobo kan tänkas vilja ha ska finnas inom gångavstånd. Biografer, teater, parker, ett lyxhotell (Grand Hyatt, där Lost in Translation utspelar sig) TV-studior, shopping, kaféer. Trots att museet ligger 52 våningar upp i en skyskrapa, är det svårt att tro att man är så högt upp i luften. Du kunde lika gärna varit på Moderna museet. Utsiktsfönstren är gömda för museibesökaren och du kan bara titta ut om du är i restaurangen eller betalar biljett till utsiktsvåningen en trappa upp. Vi åkte hit för att det skulle vara ett bra utflyktsmål, och hade inte en tanke på vad det kunde vara för för utställning. Vi blev därför mycket glada när vi fann att temat för det som visades var rymden. Universe and Art hette utställningen och visade hur rymden och universum uppfattats av konstnärer och vetenskapsmän genom århundradena. Här fanns originalutgåvor avJohann Keplers, Isaac Newtons och Galileo Galileis verk och originalskisser av Leonardo da Vinci. Helt fantastiskt att se sådana världsförändrande skrifter i verkligheten. Gamla vetenskapliga instrument, det svärd som smiddes av resterna av en meteorit i slutet på artonhundratalet, nutida konstnärers uppfattning om det utomjordsliga, gamla, rara exemplar av Amazing Stories, bilder och saker från NASAs rymdprogram och mycket mycket annat. Det var en heltäckande och utmattande utställning med väldigt många aspekter av det lilla ordet ”rymden”. En mer heltäckande genomgång av utställningens innehåll finns här. Att sedan äta en gourmetlunch och titta ut över Tokyo skyline var en perfekt avslutning på den upplevelsen.
Ett rum med stjärnor.
Restaurangutsikt.
De Revolutionibus Orbium Coelestium av Nicolaus Copernicus, 1543.
Det småregnade när vi kom ut. I en TV-studio med glasväggar pågick en livesändning. En liten publik stod utanför och tittade på. I detta ögonblick, när vi saktade vandrade tillbaka mot tunnelbanan kändes allting i Tokyo som en konstupplevelse. En del klär ut sig för att synas, andra klär upp sig för att gå till jobbet, varje gatukorsning är en happening. Här är ett vattenkonstverk, här är något som ser ut som ett gigantiskt mätinstrument, men det är nog också ett konstverk. Ögat blir överbelastat i Tokyo, men det tränas också att se konsten i vardagen. Den känslan finns i alla megastäder, men för mig var den mest påtaglig i Tokyo. Varje gathörn var verkligen en konstupplevelse, på något vis.
Konst eller reklam?
Maid Café
6 Sep
Kaffet är verkligen inte huvudsaken på ett maidkafé. Nej, det handlar om upplevelsen av att bli serverad av en gullig servitris i hembiträdesuniform och att bli omsluten av en fantasivärld. En unik upplevelse som känns overklig. Företeelsen kommer ur mangaälskares – Otaku, som de kallas – längtan efter en ännu större upplevelse än att bara läsa sina serietidningar eller samla på olika serierelaterade prylar som plastfigurer eller utklädningskläder. Den uppnås med en underdånig servitris som är kawaii/gullig och en serie ritualer som får besökaren att känna sig utvald, upphöjd. Det är som en variant eller uppdatering av geishakonceptet. Båda handlar om att ge kunden total uppmärksamhet och få honom att känna sig utvald och speciell. Men det är inte mer än så. Det är strängt förbjudet att röra servitriserna på ett maidkafé, eller fråga vad de heter på riktigt. Allt detta är bara en fantasi, och det måste besökaren förstå.
Centrum för otaku är Akihabara. Här finns manga- och animébutiker och elektronikaffärer som säljer allt som kan vara av intresse för de som har ett brinnande intresse för tecknade figurer och fantasivärldar. Vi besökte ett maidkafé som ligger i samma hus som varuhuset Don Quijote i Akihabara.
Det är en löpandebandprincip i funktion här, det är kö för att komma in, men varje besökare får verkligen särskild service. ”Välkommen hem, herre/fru”, säger hela personalen i kör när besökaren stiger in i kaféet. Sedan får man en personlig servitris, klädd i perfekt fantasihembiträdesuniform som passar upp på ett överdrivet, underdånigt sätt. I överdriften finns paradoxalt nog också det som gör upplevelsen njutbar och inte, som jag fruktade, pinsam. Det är som att träda in i en animé. Servitrisen är overkligt söt, hon talar med en overkligt gullig röst och hon rör sig på ett overkligt vis. Som när hon tar emot vår beställning, till exempel, så ställer hon sig på knä, för att visa sin lydighet. Det är bara för mycket, men samtidigt gjort med glimten i ögat.
Från en meny fick vi sedan var sin favoritflicka att ta bild med. Välj ett par gulliga kaninöron, och bestäm vilken pose ni ska göra, så ett, två, tre, klick, en bild tillsammans med denna overkliga uppenbarelse som bevis på att du faktiskt varit där.
När vi serverades fick vi lära oss en liten sång med koreografi som vi sjöng tillsammans med servitrisen innan vi drack vårt kaffe. Ja, surrealistisk upplevelse, men det var ju därför vi gick dit. Mot slutet sprack fasaden lite hos servitrisen och vi fick veta att hon varit i Europa, Wien, för att vara exakt, och att hon tyckte om Gustav Klimts konst. Hon var alltså en människa, trots allt och inte en animéfigur.
Temakaféer är populära i Japan. Vi besökte ett kattkafé, där attraktionen var att få klappa på katter och… ja, det var den enda attraktionen där. Kaffe och servering var under all kritik, men det var ändå ganska välbesökt. Vissa klappade katter, andra 
satt och läste som om det var ett vanligt kafé. Det finns kaféer för alla möjliga djur: hundar, kaniner, ormar, ugglor. Ibland känns det som att Blade Runner-verkligheten är runt hörnet. Maidkaféerna har också flera varianter för de specialintresserade. Exempel är steampunk, vampyr, butler (som maid, fast killar) och mumin. Fantasivärldar är populärt. Det är kanske ett sätt att vila från den stressande verkligheten med långa arbetsdagar. För turisten är det en upplevelse att minnas länge.
Inför avslutande avsnitten av Twin Peaks
3 SepAgent Preston kan sjunga.
Innan de visste att de skulle tillbaka till Twin Peaks.
Bowie och Faithfull 1973
31 AugVilka scenkostymer. Naken abbedissa och könsfluktuerande plast- och fjäderutstyrsel. Underbart. Och vilken bra cover.
Henrik Brandaõ Jönsson i Fågeltofta 19 augusti, 2017
23 Aug
Stora gester på scenen
Årets sista författarkväll i Fågeltofta gästades av Henrik Brandaõ Jönsson, journalist och författare bosatt i Brasilien sedan många år tillbaka. Han berättade att han var i Sverige i sommar för att återknyta en fördjupad kontakt med sitt födelseland. Det är en sak att ha en förståelse om det man skriver om, som Brasilien och Sydamerika, men om man inte känner sina läsare och sitt land så blir det svårare att rapportera från världen. Så likt John Steinbeck i Resor med Charley (dock utan hund och husbil) har Henrik i sommar rest runt i sommar-Sverige. Snart återvänder han till Sydamerika. Första anhalten blir Venezuela, ett land som var en demokrati när Henrik åkte till Sverige i början på sommaren, men som nu blivit en diktatur.
Henrik lärde sig portugisiska i samband med världsutställningen i Lissabon 1998, där han arbetade för den svenska paviljongen. Runt millennieskiftet startade charterresor till Brasilien och Henrik fick flera reportagejobb för dagstidningar och resemagasin. Svenskarna ville veta mer om Brasilien. Sedan dess har det rullat på. Det finns många historier att rapportera om från Sydamerika.
Under samtalet fick den stora publiken lära sig om fotbollens betydelse i Brasilien, något man kan läsa mer om i boken Gräset är alltid grönare i Brasilien. Henrik förklarade också att det kan vara bra att tänka på Brasilien som en kontinent och inte bara ett land. De olika delarna av landet är så totalt olika från varandra att det egentligen bara är språket och kanske fotbollen, som förenar landets invånare. Vi fick exempel på hur den brasilianska portugisiskan skiljer sig från den portugisiska, men varför folk i Portugal envisas med att tala med nästan stängd mun kunde vi inte komma underfund med. Den brasilianska varianten av språket är betydligt lättare att förstå och mer uttrycksfull. Vi fick också lära oss om Moçambique, som låter som ett land värt att besöka.
Av skönlitterära författare rekommenderade Henrik Mario Vargas Llosa, bland annat hans böcker Kriget vid världens ände och Tant Julia och författaren. Han är inte lika vild i fantasin och den magiska realismen som exempelvis Gabriel García Márquez. Av journalister är Ryszard Kapuscinski husguden. Hans reportage från Afrika är oöverträffade. Han lyckades komma nära de människor och skeenden han rapporterade om, av nödvändighet och vilja. Han fick inga pengar för boende när han var på uppdrag för en polsk nyhetsbyrå, så han var tvungen att bo så billigt han bara kunde. Det gav honom berättelser som de mer välbeställda västerländska journalisterna inte hittade. Ernest Hemingways ekonomiska sätt att skriva är också en förebild; att visa på skeenden utan att skriva läsaren på näsan.
Henrik Brandao Jönsson bjöd på en givande, informativ och rolig kväll i Fågeltofta. Det blev både skratt och gråt på scenen och stora som små gester, som synes av bilderna ovan.
Minglarna i det gröna
Pauline Wolff i Fågeltofta 17 augusti, 2017
21 Aug
Författare och verk
Pauline Wolff reste hela vägen från Gotland till Fågeltofta för att tala om sitt författarskap och sina inspirationskällor. Hennes senaste bok, Swede, kom ut 2009 och hon påstod – tyvärr ganska övertygande – att det var hennes sista bok. Det går inte att få ihop ekonomin som skönlitterär författare. De senaste åren har hon arbetat med film- och TV-manus. Även om allt inte produceras så får författaren åtminstone betalt för sitt arbete.
Swede har hon arbetat med i filmmanusform i flera år. Produktion närmar sig, under titeln Angels of Revenge. Swede är en westernroman. Ett sätt att beskriva den är att den börjar där Utvandrareposet slutar. Vad hände med nybyggarnas barn? Det är en skoningslös berättelse i Cormac McCarthys anda. Varför hon valde att skriva just en western var för att hon ville utmana sig själv med att skriva i en genre hon inte alls tyckte om. Genom att ge sig själv begränsningar utmanas kreativiteten och något oväntat och bra kan skapas. Publiken hoppades att filmen äntligen kan bli producerad. Den är annorlunda från boken, berättade författaren, och kretsar mest, eller bara kring de två systrarna och mycket lite eller inget alls om bokens titelfigur. Att lära sig skriva filmmanus blev en ny erfarenhet eftersom manusarbete till 100% handlar om berättelsen. Hur förs storyn fram på bästa sätt? Vid litterära utbildningar, som Pauline Wolff gått, har all undervisning handlat om språket, ingenting om berättelse.
Mister Sen, framed.
Vi är luftens drottning från 2006, skrevs under utbildningen litterär gestaltning vid Göteborgs universitet. Som handledare hade Pauline Wolff Lars Jakobson, en författare vars verk hon beundrar och rekommenderar. Han lärde henne bland annat att inte skriva etnografiskt. Det betyder att när människor i berättelsen gör saker så beskriver de inte sina verktyg och handlingar utan de bara gör det de kan och tänker inte något särskilt på det. De upplever historien inifrån berättelsen. Den som skriver etnografiskt talar om hur verktygen ser ut, vad de är till för och hur de används. Det kan skapa en distans till läsaren. Någon i publiken sa att hon tyckte att Vi är luftens drottning är den bästa bok som skrivits på svenska på många år. Intervjuaren höll med.
Intervjuaren visade en bok av Yoko Ogawa och sa att hon påminde om Pauline Wolff i det att hennes böcker skiljer sig åt väldigt mycket. Det är omöjligt att veta hur man kommer att beröras av en bok av Yoko Ogawa. Pauline Wolff fick den hittills enda titeln på svenska av Ogawa, En gåtfull vänskap.
Pauline Wolff avslutade med att berätta att hon börjat tänka på berättelser ur sin egen släkthistoria. Hon sörjde att hon inte kom ihåg vad vissa släktingar berättat för henne när hon var liten, släktingar som nu är döda. Men andra finns kvar i livet. Hon ska prata med dem och skriva ned deras historier. Vi hoppas att dessa berättelser kan formas till något som läsare i Sverige och världen kan få ta del av så småningom. Kanske kan det ändå bli fler böcker från Pauline Wolffs penna i framtiden.
Wolff får Yoko Ogawas En gåtfull vänskap.
Henrik Bromander i Fågeltofta 3 augusti, 2017
9 Aug
Ett stillsamt åskmuller mötte besökarna när de steg in i antikvariatet. Himlen mörknade efter klockan sju och det började regna. Men när samtalet med Henrik Bromander kom igång vid halv åtta, avtog det det och det ljusnade.
Henrik Bromander berättade att han som barn började kopiera serier, alla sorters serier, och på så vis lärde sig att rita och berätta. Genom fanzineproduktion, där fanzineredaktören gör allt arbete med skriften, skriva, layouta, trycka, distribuera fick han kontakt med likasinnade. I den mäktiga serieromanen Smålands mörker finns bland mycket annat också en initierad skildring av fanzinevärlden
En skillnad med att skapa serier jämfört med att skriva romaner är att serieförfattaren är sin egen; han skapar serien och sedan kan förlaget anta eller refusera den. Romanen putsas med hjälp av redaktören och förändras under arbetets gång på ett sätt som serien inte gör. Detta var Henriks erfarenhet, i alla fall. En annan skillnad är att serieskaparen har närmare till sin läsare. Det går fortare att nå ut med serien än med romanen, som kan dröja ett år eller mer från färdigställande till publicering. Serieberättelsen kan komma ut mycket tätt inpå slutförandet.
Vidare berättade Henrik om sin romantrilogi som behandlar olika avarter av manlighet (Riv alla tempel om kroppsbyggande, Vän av ordning om nättroll) och han kunde visa upp den sista boken i serien, Bara en kram, som för bara några dagar sedan kom ut i handeln. Den behandlar Kulturmannen och de mörka drifter som finns inuti honom
Bland serieskapare som Henrik uppskattar själv kan särskilt nämnas Åsa Grennvall, som skriver självbiografiska serier. Hon är en förebild. Simon Hanselmann från Australien, nämndes också som lästips. Hans Megg, Mogg and Owl handlar om en en häxa och en katt som både tar droger och surar. Det fanns en barnserie på sjuttiotalet som heter Meg och Mog som Hanselmann använt att skapa en egen, framgångsrik serie utifrån.
Harvey Pekar nämndes också. Kanske var det intervjuaren som insisterade på denna referens, men Henrik sa att han uppskattade Pekars serier, särskilt de som Robert Crumb ritat. Filmen American Splendor, som skildrar Pekars liv är den bästa filmen som gjorts som behandlar seriemediet.
Efter samtalet minglade vi tillbaka till antikvariatet. Åskan var sedan länge borta när besökarna drog sig hemåt i sommarkvällen.
John-Henri Holmberg i Fågeltofta 20 juli, 2017
23 Jul
Torsdagen den 20 juli besökte John-Henri Holmberg antikvariatet i Fågeltofta för ett författarsamtal. Många andra aktiviteter på Österlen konkurrerade denna dag, så publiken blev mindre än vi hoppats. Men de som kom var desto mer hängivna. Några hade kört ända från Kristianstad och Malmö bara för detta evenemang.
Vi hann tala om en mängd olika saker; det var inte en tyst sekund på scenen. Publiken inflikade ibland synpunkter och frågor. När vi kom in på översättararbetet sa John-Henri att det inte påverkade honom mentalt; Stephen King ger honom inte mardrömmar, fast han översatt tjugo King-titlar på totalt ca 10 000 sidor. Vissa författare är naturliga berättare, sa han vidare, som King, Robert A Heinlein, Rudyard Kipling och kanske Nevil Shute.
Heinlein har varit viktig för science fiction-litteraturen. Han satte människan i centrum för sina sf-berättelser. Det låter som en självklarhet, men tidigare kunde en sf-berättelse bestå av mer tekniska beskrivningar (med långa fotnoter) än underhållande berättande. Boken Starship Troopers nämndes. John-Henri var skeptisk till filmen, intervjuaren tyckte att filmen var bättre än boken, för ovanlighetens skull. The Puppet Masters kom också upp. Den var Heinleins försök att skriva hårdkokt à la Spillane.
Intervjuaren och John-Henri var överens om att det var svårt att hitta samma kickar i sf-litteraturen, känna samma Sense of Wonder som när man var ung. Det fanns en framtidstro hos både läsare och författare förr som möjligen saknas nu. Det kan vara en orsak till att det är svårare att hitta historierna som berör. Av nyare författare tyckte John-Henri att Becky Chambers var bland de bästa. Hennes bok The Long Way to a Small, Angry Planet är värd att läsa. Andra, mer etablerade författare som är bra är Bruce Sterling, Greg Bear och Greg Egan. De skriver äkta sf i så måtto att vad de beskriver är fysiskt möjligt, eller i alla fall inte omöjligt.
Det var den minsta publiken som bevistat en författarkväll i Fågeltofta, men samtalet var det längsta, så ni som inte var där missade något. Den tredje augusti kommer Henrik Bromander till Fågeltofta. Vi ses då.
Författarkvällar i Fågeltofta 2017
24 Jun
I år blir det fyra författarkvällar i Fågeltofta. Som vanligt startar de klockan 19.00 med mingel och något litet att äta i antikvariatet. Ungefär en halvtimme senare går vi in i stora salen – gamla verkstan – och lyssnar till ett samtal mellan bokhandlaren och hans gäst. Det varar cirka en timme. Efter det går de som vill tillbaka till antikvariatet och köper kanske en eller annan bok som gästen skrivit eller rekommenderat.
Pris: 95 kronor. Biljetter köps i antikvariatet i Fågeltofta, på torget i Simrishamn eller på biblioteket i Tomelilla.
Torsdag 20 juli – John-Henri Holmberg
John-Henri Holmberg är expert på science fiction och kriminallitteratur.
Om sf har han bland annat skrivit böckerna Inre landskap och yttre rymd, science fictions historia i två volymer, och Häpna!, en bok om och ur 1950-talets inflytelserika svenska sf-tidskrift. Han har också varit redaktör för flera sf-romanserier och antologier. I Sydsvenska Dagbladet recenserade han i femton år kriminallitteratur. Han är ledamot av Svenska Deckarakademin, har bland annat skrivit Dunkla drifter och mörka motiv, om psykologiska thrillers, och startade deckarserien Mysterious Press i Sverige. I denna serie introducerades bland andra James Ellroy och James Lee Burke på svenska. Han är också flitig översättare av hittills runt tvåhundrafemtio böcker varav tjugo av Stephen King. Bland andra författare han översatt kan nämnas Robert A Heinlein, Lemony Snicket och Henry James.
Torsdag 3 augusti – Henrik Bromander
Henrik Bromander är författare, serietecknare och dramatiker född 1982, verksam i Malmö. Han debuterade 2005 med serieboken Hur vi ser på varandra. Har sedan dess släppt ytterligare fyra serieböcker, bland annat den uppmärksammade Smålands mörker, som handlar om en homosexuell fascist från Nässjö. Han debuterade skönlitterärt 2009 med novellsamlingen Det händer här och har sedan dess givit ut ytterligare två novellsamlingar samt romanen Riv alla tempel, som handlar om bodybuilding och urspårade kroppsideal, och Vän av ordning, som handlar om näthat.
”Med en oerhörd och dråplig känsla för detaljer gör Henrik Bromander med andra ord en imponerande insats i att skildra en kuslig samtid. Det handlar om en manlighet i kris och ett samhälle i hastig förändring. Ett Sverige som sällan får plats i litteraturen.”
– Jenny Högström, Expressen, 160304, om Vän av ordning
Torsdag 17 augusti – Pauline Wolff
Pauline Wolff hamnade på Biskops-Arnös skrivarlinje av en slump. Det hade lika gärna kunnat bli en kurs i keramik eller teater. Tio år senare debuterade hon på Albert Bonniers Förlag med coming-of- age-romanen Bilder av Malin, som tilldelades Katapultpriset 2003 för bästa debutbok. Uppföljare blev den historiska fantasyskrönan Vi är Luftens Drottning, 2006. Efter detta gav hon sig på en väl beprövad manlig genre med westernromanen Swede, som kom ut 2009. Sedan dess skriver hon för film och tv och driver en improvisationsteater på Gotland.
”Det här är en roman som brakar rakt igenom. Den lever i ett hav av stora berättelser men liknar ingenting annat. Den har uppfunnit sig själv. Som ett mäktigt vidunder. Samtidigt framförd med stor disciplin. Och utan rädsla.”
– Maria Schottenius, Dagen Nyheter, 060331, om Vi är luftens drottning
Lördag 19 augusti – Henrik Brandaõ Jönsson
Henrik Brandaõ Jönsson är Dagens Nyheters korrespondent i Latinamerika och bosatt i Rio de Janeiro sedan 2002. Han skriver även för Sydsvenskan, danska Politiken och Offside.
Hans senaste bok är reportagesamlingen Best of Brandaõ – tolv reportage som berör (Atlas), som publicerades förra året. Han har tidigare skrivit Fantasiön – ett reportage från Brasiliens hjärta, 2010 och Gräset är alltid grönare i Brasilien, om fotbollen i Brasilien, som kom 2013.
”Fantasiön är det bästa jag läst i svensk reportageväg på senare år… Författaren öppnar läsarens ögon genom att vara på plats: uppmärksam, påläst, intresserad. Likt en Kapuscinski beger sig Henrik Brandão Jönsson ut i satellitstäderna där våldet och misären sprider sig som ringar på vattnet. Må Fantasiön läsas av många.”
– Ola Klippvik, Sydsvenskan
Everybody wants to know everything until they know, sa David Lynch
23 JunDet okända, det överraskande, det är vad som håller mitt intresse i en berättelse. Att inte vet och att vilja veta är vad som driver berättelsen framåt. Nästan alla berättelser är så förutsägbara. Det vrkar som de flesta läsare vill ha tryggheten. Visst, det kan vara ett mysterium som vem som begick brottet, men läsaren vet fortfarande att det är ett brott som begåtts och att det finns några få personer att välja på som är brottslingen. Jag behöver krångligare frågor. Vad är det som händer? Varför? Vem är det där och varför gör han si eller så…? Nya Twin Peaks är verkligen underlig, men det finns en inre logik, vad det verkar och mysteriet, det stora mysteriet håller mig fången. Den här omgången är minst lika bra som original-Twin Peaks, men det är en helt annat skapelse. Det är en ny sorts TV-serie, igen. Här är en intervju med Mädchen Amick från Playboy, som besvarar en del frågor.
Författarkvällar i Fågeltofta 2017
6 JunNu är det klart att det blir författarkvällar i Fågeltofta i år. Jag planerar för fyra kvällar i juli och augusti. Mer info följer.
The backpack kid dance
24 MajKaty Perry på Saturday Night Live. Inte världens roligaste låt, men ett härligt knasigt framträdande med många coola drag queens. Stjäl showen gör dock The backpack kid. Detta måste bli årets fluga på dansgolvet!
En bra helg för RuPaul
9 MajI lördags gjorde Saturday Night Live en sketch som skojade med hur heteromän ”kommer ut” som fans till TV-programmet Rupaul’s Drag Race. Tyvärr är klippet låst för tittare utanför USA. Ovan ser ni en av deltagarna i årets upplaga reagera på sketchen och sedan den dragartist som omnämns i sketchen. I söndags vann programmet pris på MTV:s film- och TV-gala för bästa reality show. Föregående vecka utsågs RuPaul Charles av Time Magazine till en av de hundra mest inflytelserika personerna (i amerikansk kultur och politik, förmodar jag). Konsten att klä ut sig till kvinna har nog aldrig varit så nära mittfåran som nu, på gott och ont.
RuPaul’s Drag Race är ett TV-program som är inne på sin nionde säsong just nu (eller elfte om man räknar med de två All Stars-upplagor som gjorts). Flera säsonger finns på svenska Netflix. Det är en realityshow som är en blandning av Project Runway, America’s Next Top Model och Mästarnas mästare, där tävlingsmomentet handlar om att klä ut sig till kvinna. Jag upptäckte showen förra året när jag frågade min dotter vad det var hon tittade på som var så roligt att hon skrattade högt. Hon visade att det var RuPaul’s Drag Race. Först blev jag lite irriterad. Verklighetssåpor är det sämsta, sa jag. Det är fördummande och slöseri med tid att titta på sånt, sa jag. Du får väl titta på ett avsnitt innan du uttalar dig, sa hon. Så det gjorde jag och jag erkänner att jag hade fel. RuPaul’s Drag Race är undantaget som bekräftar regeln. Verklighetssåpor är verkligen fördummande trams för det mesta, men RuPaul’s Drag Race är precis tvärt om. Det här programmet är lärorikt på flera plan, spännande som ett viktigt sportevenemang och en estetisk upplevelse. Alla kulturella sinnen blir med andra ord kittlade.
Säsongen börjar med ett drygt dussin duktiga drag queens. Varje avsnitt har ett uppdrag och en modevisning med ett specifikt tema. Uppdraget kan till exempel vara att samarbeta och spela upp en liten pjäs eller göra en dragversion av en morgon-TV-show. Modevisningen kan till exempel kallas Night of a thousand Madonnas (återskapa en av Madonnas ikoniska stilar från scen, film eller röda mattan) eller Death Becomes Her (en stil inspirerad av filmen med samma namn, eller bara av rubriken.)
Baserat på deltagarnas skicklighet i utmaningen och modevisningen bestämmer RuPaul tillsammans med en panel experter vem som varit bäst och vunnit och vilka två som kommit sist. Dessa båda får en chans att stanna kvar i tävlingen genom ett lip sync battle som presenteras av RuPaul med orden: ”The time has come to lip sync for your life.” Hundra gånger mer spännande än en nattduell med slocknande glasstavar. RuPaul bestämmer vem som får stanna och vem som åker ut, och så är det ett nytt avsnitt nästa vecka med en person mindre i tävlingen. Den här delen av programmet är så bra att Jimmy Fallon snodde eller lånade idén till sitt eget segment i The Tonight Show, Lip Sync Battle, där kändisar tävlar mot varandra. Visst är det också kul, men en lip sync for your life är det inte. Det är det vanliga mainstreamkulturen snor roliga idéer från undergroundrörelser. Det händer hela tiden. Det är väl kulturens kretslopp. De utstötta och marginaliserade måste använda sin fantasi för att skapa eller över huvud taget skapa konst. En del av dessa idéer är så bra att de får ett genomslag i mittfåran, de ovandlas, förenklas och tappar sin ursprungliga kraft för att så många som möjligt ska kunna förstå eller uppskatta den. De marginaliserade får förhoppningsvis någon liten bit av kakan, men oftast inte. De jobbar vidare, kommer på nya idéer som återigen approprieras, och så fortsätter det. Här säger RuPaul några ord om det i en intervju. Vi får se hur han hanterar att var mer mainstream än han någonsin varit. Går det att fortsätta det subversiva arbetet?
Man kan välja att se programmet bara så här, som en tävling i utklädning, skådespeleri, sömnad. Det räcker, för bara det är riktigt bra TV. Men det finns fler nivåer än så. Dragshow handlar mycket om att driva med kulturella fenomen och, förstås, ifrågasätta könsidentitet. Så ett annat sätt att se det är som en stor parodi över alla dessa eländiga verklighetssåpor. RuPaul ikläder sig rollen som mentor (Tim Gunn i Project Runway), hans sidekick, Michelle Visage är den elaka besserwissern (Simon Cowell i Idol) och så vidare. Å ena sidan en tävling, å andra sidan en drift med alla dessa tävlingsprogram. Varje moment i tävlingen, varje interaktion mellan de tävlande är överdrivet, är spelat, är en version av en ”riktig” verklighetssåpa. En annan aspekt är vilka de tävlande är. Alla, precis alla, har känt ett utanförskap på grund av vem de är och vad de står för. Alla har därför en historia att berätta som förhoppningsvis kan stärka de som tittar på programmet. Kombinationen av total konstgjordhet (vi låtsas att vi är med i en verklighetssåpa) och gripande levnadsöden (min mamma lämnade mig vid en busshållplats, hon ville inte ta hand om mig längre) skapar något i alla fall jag inte sett på TV tidigare. Lägg till det att dessa människor är fantastiska artister, alla med sin speciella talang. Det är som en samling superhjältar som gör upp, de har olika superkrafter och olika former av kryptonit; det gäller att använda krafterna på bästa sätt för att vinna, och försöka undvika sina svagheter…
RuPaul’s Drag Race är det bästa jag sett på TV på år och dag, alla kategorier. Aldrig har väl så mycket kärlek och värme samsats med en känsla av tävlingsinstinkt, punk och fuck off i samma program.
Jag är inte ensam om denna entusiasm. När årets säsong startade för en månad sedan var det på en ny, större kanal i USA, VH1. Tidigare har det visats på den nischade gaykanalen Logo. Risken är att programmet anpassas för den större publiken, att de vassa kanterna, det opassande och chockerande redigeras bort till förmån för mer traditionellt verklighetsdrama. Vi får se hur det blir. Ett program som gått så länge måste ju utvecklas och förnyas. Återstå att se vart den utvecklingen tar vägen. Just nu är dragkulturen närmare mainstreamen än på länge. Unga tjejer och gamla gubbar (som min dotter och jag) blir fans. Evenemang riktade till denna nya grupp skapas, lite snällare varianter av denna annars ganska råa och extremt barn- (och gubb)förbjudna form av underhållning. För ett par veckor sedan arrangerades DragCon i Los Angeles där tusentals och åter tusentals fans kunde träffa och titta på sina favoritqueens. Senare i vår turnerar ett gäng av de bästa dragartisterna från RuPaul’s Dragrace jorden runt och visar upp sina konster. I början på juni är de på Danmarks Radios konserthus i Köpenhamn. Det är jag och dottern också.
Filmen Paris is Burning finns också på Netflix. Det är en dokumentär som ger en bild av dragkulturen i New York på åttiotalet. Många element därifrån återfinns i ny form i RuPaul’s Drag Race. Väldigt bra dokumentär, se den.
Påsköppet i Fågeltofta
12 Apr
Skärtorsdag 16-18, långfredag 12-16, påskafton 16-18, påskdagen 12-16, annandag påsk 12-16.
Torghandel i Simrishamn skärtorsdag och påskafton om inte vädret är för bedrövligt.
Torgpremiär första april. Det är inget skämt.
31 Mar
Lördag den första april är det premiär för torgbokhandeln i Simrishamn. Nittonde säsongen tar sin början.
Fågeltofta öppet på söndag 12-16.
Red Nose (Yester)Day
25 MarI går var det Red Nose Day. Alltid en dag av skratt och glädje. Här är några favoriter från förr i tiden.
James Cordens allra första Carpool karaoke. Det var här hans framgångsrika USA-karriär föddes.
Jag har aldrig sett storheten i Doctor Who. Det här avsnittet med Rowan Atkinson, Richard E Grant, Hugh Grant, Jonathan Pryce m fl är obetalbart. Bästa Doctor Who någonsin?
Arkitektur
21 MarHar lagt ut lite arkitekturböcker i nätbokhandeln. Böcker om tegel, skånska slott, Affonso Eduardo Reidy, Carl Nyrén, Malmös begravningsplatser, med mera. Köp dem här.
Söndagsöppet
19 Mar
Fortsatt söndagsöppet i Fågeltofta 12-16. Spring is coming, men idag vaknade vi till frost. Varmt kaffe och omistliga böcker finns i antikvariatet.
Öppet
12 Mar
Söndagsöppet i Fågeltofta idag, 12/3, kl 12-16. Lite mindre kallt, lite bättre ordning. Det går framåt inför säsongsöppningen till påsk.
Lincoln in the Bardo
5 Mar
Jag har precis börjat läsa George Saunders första roman, Lincoln in the Bardo. Den verkar utsökt. Här är en lika utsökt artikel om författarhantverket. Saunders lyckas verkligen beskriva sin process väldigt bra.
Öppet i Fågeltofta söndagar i mars, 12-16. Premiär i morgon, den femte mars. Jag håller på att ändra om, så det är stökigt och lite kallt i lokalen. Men massor av böcker, så välkomna (ytterkläder rekommenderas).
Några dagar i Rom, februari 2017
23 Feb
Katternas fristad vid Caesars mordplats.
Elefantgraffiti vid Piramide.
Långväga turister i Rom.
Trappa till möte.
Sent ljus.
Enmansband vid Fontana di Trevi.
Två himlar.
Vilken bra idé, vin- och bokhandel tillsammans.
Gränd vid Piazza del Popolo.
Vesporna regerar.
Måste kolla fejan, sa carabinierin.
Holy Motor på Petersplatsen.
Borghese.
Livsnjutare vid Piazza del Popolo.
Verkstad med speglingar. Vad heter skruvstäd på italienska?
Svårt att ta bild på så stor byggnad.
Diskret placerad reklam för utställning om DNA-forskning.
Mer klotter vid Piramide.
Polisen och hans pipa.
Bokhandlaren går tillfälligtvis in i väggen.
Ingen Oscar till Makoto Shinkai i år
24 JanSynd att Kimi no Na Wa/Your Name inte blev nominerad till bästa animerade film. Filmerna som fick den äran är säkert bra, men Your Name borde varit med på listan.
The Red Turtle är en samproduktion mellan Studio Ghibli och ett franskt bolag. Den blev nominerad och verkar också bra. Men var ska man se den?
Hunt for the Wilderpeople av Taika Waititi
16 JanDenna nya zeeländska film var förra årets bästa film enligt mig, delad förstaplats på min lista tillsammans med Min pappa Toni Erdmann. Taika Waititi fortsätter göra filmer som behandlar allvarliga ämnen med stor humor och insikt. Boy utspelar sig 1984 och handlar om en ung, mobbad kille som återser sin pappa, som nyss kommit ut ur fängelset. Låter hur dystert som helst, men det är en riktigt rolig film samtidigt som den är insiktsfull och hoppfull. Hunt for the Wilderpeople är kanske ännu bättre. Temat är liknande. Ricky Baker, underbart spelad av Julian Dennison, har bortadopterats av sin mamma, som inte orkar med honom, som det sägs i filmen. Han har avverkat ett antal familjer där han betett sig illa, vandaliserat och rymt. Nu är han tretton år och det här är hans sista chans innan han får tillbringa resten av sitt omyndiga liv i ungdomsfängelse. Han måste skärpa sig. Han kommer till det äldre paret Bella och Hector, spelade av Rim Te Wiata och Sam Neill, som bor långt ute i vildmarken. När Ricky försöker rymma första kvällen så kommer han inte så långt. Han är otränad och inte van vid vildmarkslivet. Bella kommer och hämtar honom till frukost. Ganska snart börjar Ricky trivas och hans tillvaro ljusnar. Tyvärr varar lyckan endast en kort tid. Han tvingas fly ut i vildmarken på riktigt och med sig har han Hector, som aldrig ville adoptera honom. De tvingas samarbeta för att överleva i skogen. Det låter dramatiskt och det är dramatiskt, men det är lika mycket komedi. Jag skrattade högt flera gånger. Dramat är på riktigt, man vet verkligen inte hur det ska gå för de här figurerna. Skickligt då att hålla humorn på samma nivå, stora skratt och stor dramatik. Lägg till det Nya Zeelands storslagna natur, ett sällsynt passande soundtrack och perfekt valda skådespelare så får ni en omistlig film. Boy visades på Scala i Ystad. Hoppas verkligen att Hunt for the Wilderpeople också hittar dit. Då ser jag den två gånger.
I Nya Zeeland är detta tidernas mest framgångsrika film. Taika Waititis nästa projekt är Thor: Ragnarok. Kan det verkligen bli bra? Jag är inte särskilt imponerad av Marvelfilmerna. Jag skulle vilja vara det och jag har sett flera stycken, men de berör mig inte ett dugg. Det vore kul om Waititi kunde ingjuta lite av sin mentalitet i Marveluniversat. Här är en lägesrapport från det arbetet. Med skådisar som Anthony Hopkins, Mark Ruffalo, Cate Blanchett, Jeff Goldblum och Idris Elba – och Chris Hemsworth – är det säkert ett roligt uppdrag, men de där filmerna följer en formel som regissören nog inte har så mycket att säga till om. Hoppas att jag har fel.
Kimi no Na wa av Makoto Shinkai
13 JanDet här är förra årets mest sedda film i Japan. Den är på väg att slå alla rekord. Var sjunde japan såg filmen 2016. Hayao Miyazakis Spirited Away är den mest sedda filmen av alla, men Kimi no Na Wa, eller Your Name, som är den engelska titeln går fortfarande på japanska biografer, så kanske kommer den att passera Miyazakis film.
Hur mycket är var sjunde japan? Det är drygt 18 miljoner personer. Det är den fjärde mest sedda filmen någonsin i Japan efter Spirited Away, Titanic och Frozen, men chansen är god att den passerar alla dessa filmer.
Det är en väldigt bra film, oavsett om man gillar tecknat eller ej. Handlingen är annorlunda och hela tiden överraskande. Karaktärerna känns levande och äkta och fotot – om man säger så för en tecknad film – är hänförande.
Jag vill inte avslöja för mycket av handlingen. Det handlar om kärlek över tid och rum. En kosmisk händelse skapar en tidsanomali på jorden och de två huvudpersonerna försöker hantera det som hänt. Kärlek och vardags-science fiction. En oslagbar kombination. Filmen är både spännande och rolig och framför allt överraskande. Och slutet är tillfredsställande, trots att handlingen verkligen drar åt olika håll. Makoto Shinkai – som måste kallas auteur här, när han skrivit romanen som filmen gjorts efter, skrivit filmmanuset, regisserat filmen, designat alla karaktärer och producerat musiken – har skapat en film som är genomarbetad i varje aspekt.
Filmen har nyligen gått upp på vissa biografer i USA och ser ut att bli nominerad till en Oscar för bästa animerade långfilm. Den har distribution i Australien, Nya Zeeland och Storbritannien, men ingen annanstans i Europa, vad jag vet. Den visades en gång på Stockholm filmfestival i höstas. Till hösten kommer den förmodligen att finnas att köpa på DVD, men någon mer biografvisning i Sverige verkar osannolik. Fast vinner den en Oscar så kanske. Det är en film för alla åldrar och sinnen, förutsatt att man klarar av att se en tecknad film som inte främst riktar sig till en barnpublik.
UPDATE 15/3: Filmen får svensk distribution. Yohio och Nova Miller gör de svenska rösthuvudrollerna.
Efter stormen av Hirokazu Koreeda
12 JanDet här är en japansk film som skildrar nutida japansk vardag. Den var utvald till serien Un Certain Regarde i Cannes 2016. Den visas på Scala i Ystad, 22, 25-26 januari.
Första scenen visar en äldre kvinna och hennes dotter. De talar om pappan, maken som nyligen dött. Men huvudperson i filmen är sonen, som inser att han alltmer börjar likna sin far, trots att han verkligen var en dålig förebild. Sonen skrev en roman för femton år sedan och den vann pris, men sedan dess har han inte lyckats skriva något mer. De senaste åren har han jobbat på en detektivbyrå där han mest skuggat otrogna män och fruar. Han säger att det är research för nya boken, men det finns inte någon ny bok. Han har inte ens börjat. Kanske borde han arbeta heltid på detektivbyrån? Han är skild, han har en son som han bara får träffa en gång i månaden (!), han har spelproblem… Hur ska han komma ur dessa negativa mönster? Hur ska han undvika sin faders livsbana? En intressant detalj är att han får ett erbjudande att skriva manus till en manga, en japansk tecknad serie. Han är mycket skeptisk till detta, fast han skulle få bra betalt och tecknaren är en av de mest framgångsrika. Får jag vara anonym? undrar han först och sedan ljuger han och säger att han håller på med sin nya bok och inte har tid. Då tvärvänder redaktören och ber om ursäkt för att han ens frågat. Klart att du skriva på din roman. Förlåt att jag frågade. Jag har fått intrycket att manga är en respekterad genre i Japan, men i hierarkin står det skrivna ordet kanske ändå alltid högre?
En storm är på väg. Av en tillfällighet hamnar sonen, ex-frun och sonen hemma hos mamman när stormen slår till.
Det här är ett vardagsdrama som ger in inblick i det japanska samhället. Det mänskliga dramat är engagerande och det är lätt att hitta både likheter och stora skillnader från det svenska samhället. Livspusslet är sig ganska likt världen över. Se den i Ystad, den är riktigt bra.
Julöppet i Fågeltofta
30 NovTorsdag-söndag 1-18 december klockan 12-16. Utom lördag 3/12 då jag säljer julböcker på Eljaröd julmarknad.
The One Moment
25 NovEn ny video med OK Go är alltid värd att uppmärksamma. Jag har skrivit om dem tidigare. Denna grupp har gått från att vara ett ganska alldagligt, trevligt popband till att bli en videokonstgrupp. Musiken är lättglömd men bilderna de skapar stannar kvar.
I vår tid när snart allting kan fejkas digitalt arbetar OK Go med autencitetskonceptet. ”Detta har hänt på riktigt”. Det är uppfriskande nu när vi inte kan lita på någonting vi ser på skärmen. Gruppen arbetar med tidens utsträckning som de förlänger ut eller komprimerar men det som visas i bild är inte mer manipulerat än så. Deras senaste verk är inspelat på 4,2 sekunder. Ganska fantastiskt.
Helgöppet i Fågeltofta – Österlen lyser
3 Nov
Öppet i antikvariatet i Fågeltofta fredag-söndag, 4-6 november, klockan 12.00-16.00 samtliga dagar. Runt om i byarna arrangeras Österlen lyser. Det är inget jag deltar i, men kanske ställer jag ut en marschall eller två, ändå.
Jag försöker hålla värmen i antikvariatet och bjuder på hembakat. Välkomna.
Regina Spektor på Vega, 1 november, 2016
2 Nov
Regina Spektor spelade på Stora Vega i Köpenhamn igår. Det var en fin konsert. Publiken var i det närmaste andäktig, verkligen knäpptyst och stilla. Spektor spelade i knappt två timmar och verkade glad och avspänd. Hennes cellist log dock inte särskilt mycket. Var han en sån som jag ”som alltid ser sur ut”, eller var han uttråkad? Han spelade väldigt bra, hur som helst. Batteristen var mer okänslig, om jag ska hitta något att klaga på. Regina Spektor har en otrolig kontroll på röst och pianospel, men det var roligt att se att även hon själv har problem att komma ihåg de tungvricksframkallande textraderna i ”Older and Taller:”And all the lies, they were wiser/And wise were the lies/And the lies were on fire/And the fires were put out just to be lit again.” Där mumlade hon och skrattade. Även i en annan låt tappade hon ett ord, ett enda, som publiken gav henne (”Bowery”) och då jämförde hon sitt minne med en gammal Mac med floppydisc…
Min favoritlåt för kvällen var ”The Light”. Mycket vacker och med en text som talar direkt till mig.
Gamla bokens dagar 21-22 oktober 2016 (revisited)
19 Okthttps://www.youtube.com/watch?v=cPTTmsQSrFM
Fredag-lördag 21-22 oktober är det antikvarisk bokmässa i Stadshallen i Lund. Fler utställare än någonsin, gratis inträde. Det kommer att finnas något för alla bokintresserade. Gratis inträde. Öppet fredag 16-19, lördag 10-16.
Jag packar inför mässan och lyssnar på Dylan i olika former. Jag har inget speciellt tema för vad jag har med mig till Lund i år. Det officiella temat för mässan är småskrifter, men det är jag inte så intresserad av. Däremot har jag med mig en ovanligt bra fågelhylla, artbestämningar från alla kontinenter. Jag har som vanligt ett bra urval av bra seriealbum och bilderböcker, och en hel del annat. Jag har med mig cirka 500-600 extra bra böcker, så om du kommer förbi hittar du säkert något du vill ha.
Vi ses i Lund.
Dylan
15 Okt
(L-R) Musicians Bob Dylan (wearing sunglasses) and David Bowie. (Photo by Ann Clifford/DMI/Time Life Pictures/Getty Images)
Jag tycker att det var ett bra val. Visst är det poesi han skriver. Utan Dylan hade litteraturen – inte bara den textbaserade populärmusiken – sett helt annorlunda ut, han skapade ett fundament. Jag undrar var vi hade varit utan honom. Litteratur är mer än tryckta tecken på papper, och jag ser ingen omedelbar motsättning i att vara populär och vara ”bra”, vad det ordet nu betyder.
Dylans texter har varit skillnaden på liv och död för några människor i min närhet. Vad är det för fel med att väldigt många människor genom åren drabbats av Bob Dylans uttryck? Gör det honom till en sämre författare? Nej, jag tycker inte det. Tvärt om, om något.
Dylans lyrik inte är så starkt knuten till honom personligen som flera belackare hävdat. Tvärt om så har andra artister många gånger haft större framgång med hans alster än han själv. Texterna går att läsa utan musikaliskt ackompanjemang och de känns som gjorda för att tolkas. På det viset lämnar han över sitt verk till andra uttolkare likt en pjäsförfattare.
En av mina favoritberättelser i tolkning av White Stripes, hela texten här.
Det finns episka berättelser, the great american novel som sång. Han har skrivit flera. Kanske är ”Brownsville Girl” allra bäst. Utgiven när Dylans rykte stod i nadir, det var nästan skämmigt att köpa hans skivor då, i mitten på åttiotalet. Men ”Brownsville Girl” är en fantastisk berättelse, skriven tillsammans med Sam Shepard. Här är en liveversion med Bonnie Prince Billy, och här är hela texten.
Sara Danius sade flera gånger under dagen att hon lyssnade mer på Bowie än Dylan när hon var ung. Kanske blev hon och akademien lika chockade som jag och resten av världen när Bowie dog i januari, och sedan kom en lika stor chock i april, när Prince gick bort. Tänk om Dylan inte var med på långa listan i början på året. Tänk om ikonernas död gav akademien en tankeställare. Snart är de borta, varför ger vi inte priset till Dylan innan det är för sent? Nej, så är det förstås inte.
Genom att ge priset till Dylan förklarar man att de amerikanska epikerna egentligen inte håller måttet. Jag älskar Don DeLillos och Thomas Pynchons verk och jag förstår Philip Roths och Joyce Carol Oates’ storhet, men jag kan inte påstå att deras texter drabbat mig lika hårt, över så lång tid, som Dylans. Bara Pynchon kan kallas förnyare, och att ge priset till någon av dem skulle varken göra från eller till för litteraturen. Jag är bara en vit gubbe bland andra, så jag ska bespara er mina Dylanminnen, men jag måste säga att jag inte förstår de som klagar på kommitténs val. Och det närmar sig storhetsvansinne att säga att kommittén har fel. Där sitter arton personer vars jobb det är att göra dessa bedömningar, några av litteratur-Sveriges skarpaste hjärnor. Den som klagar menar att hen tänkt mer på denna fråga än dessa arton personer, och att hens åsikt är mer välgrundad än akademiens? En del av dessa tyckare har tappat mitt förtroende under dessa dagar.
Leonard Cohen intervjuades nyligen i The New Yorker. Han är 82 år gammal och hans nya, men kanske inte sista, skiva släpps i dagarna. Han berättar om en gång när han åkte bil med Bob.
Dylan went on driving. After a while, he told Cohen that a famous songwriter of the day had told him, “O.K., Bob, you’re Number 1, but I’m Number 2.”
Cohen smiled. “Then Dylan says to me, ‘As far as I’m concerned, Leonard, you’re Number 1. I’m Number Zero.’ Meaning, as I understood it at the time—and I was not ready to dispute it—that his work was beyond measure and my work was pretty good.”
Och på kvällen, sedan Sara Danius tillkännagivit priset, sa Cohen: ”It’s like pinning a medal on Mount Everest for being the tallest mountain.”
Ja, så är det. Dylan är större än priset. Det är enda anledningen att han inte hade behövt få det, hans verk är större än detta svenska pris. Förra året fick han ett annat pris, av MusiCare, en organisation som stöttar musiker ekonomiskt vid sjukdom och andra problem, ett sorts fackligt engagemang. Då höll han ett långt tal, där han berättade om sin karriär, sina hjältar och motståndare. Vågar vi hoppas att han håller ett liknande tal i Stockholm, där han berättar om sina litterära hjältar?
Här är några klipp från MusiCare-prisutdelningen:
Han har alltid varit svårintervjuad, inte alls så lättillgänglig som till exempel Bowie. Men här är han ganska avslappnad. Året är 1984 och han är målad med kajal…
Vem kan säga att detta inte är lyrik på högsta nivå, med eller utan musik? Hela texten här.
Musik från Danmark
10 OktTre artister jag upptäckt under hösten. Alla visar sig komma från Danmark, men det hörs verkligen inte. Agnes Obel spelar i Köpenhamn den sjätte och i Stockholm den åttonde november. Jenny Hval spelar i Köpenhamn den 29 oktober, i Stockholm den 15, i Lund den 16 och i Göteborg den 17 december. Josefin Öhrn spelade i Malmö i fredags. Det missade jag. Jä**a sk*t. Nu turnerar hon kontinenten. Hoppas på återkomst till våren. Alla dessa tre artister är verkligen bra, och de verkar till stor del i Jane Siberry/Beth Orton/Tori Amos/Regina Spektor-vektorn. Min smak är ganska förutsägbar. Ska bli intressant att se dem live.
Trist väder till slut
7 OktInget torg denna helg. Mycket blåst och lite regn gör det tråkigt att stå på torget. Istället har jag öppet i Fågeltofta på söndag den nionde oktober klockan tolv till sexton. Nybakad äppelkaka, som vanligt under denna tid på året. Välkomna.
Bokmässa och äppelmarknad – öppet i Fågeltofta
20 Sep
Ingen bokmässa för mig i år. Istället torghandel i Simrishamn fredag och lördag och öppet i Fågeltofta fredag 17-19, lördag 16-18 och söndag 12-16. Tema äpplen, förstås. Äppelböcker på torget, äppelkaka i Fågeltofta.
Ny musik från nyss och 1974
14 SepIdag har jag lyssnat på detta. Väldigt bra på olika sätt. ”Breaking into Aldi” med Fat White Family som kom för några månader sedan och ”Strumming Music” med Charlemagne Palestine från 1974. Båda artisterna helt okända för mig igår. Slumpen förde dem i min väg och nu är de höstens favoriter.
Och som av en händelse hörde jag Regina Spektor på radion när hon sa att ”the piano you can listen to for hours, it never gets boring.”
Folie à famille
7 SepHär är en nyhet från BBC om en familj i Australien som verkar ha drabbats av en kollektiv psykos. Mycket märkligt. Plötsligt fick de för sig att lämna mobiltelefoner och kontokort hemma för att köra ut i vildmarken. Någon var efter dem… En efter en lämnade de gruppen, eller blev infångade av polis. Jag hoppas att de återhämtar sig. Den här nyheten får mig att tänka på tre australiensiska filmer. Picnic at Hanging Rock, Wake in Fright och Walkabout. Kanske kan denna familjepsykos inspirera en ny australiensisk film av det udda slaget.
https://www.youtube.com/watch?v=Ub9KKOCBeH8
https://www.youtube.com/watch?v=GNShL-LiyYo
Här berättar Ted Kotcheff lite om storyn bakom Wake in Fright: ”The French loved the film, the French love that kind of man-under-existential-stress et cetera.”
Martin Scorsese gillade också Wake in Fright:
Den första höstdagen
1 SepÅtminstone om man tittar i kalendern. Det är fortfarande sommarvarmt i Fågeltofta, men hösten kommer. Här är passande musik för den årstiden.
”Station” med Låpsley.
Painter.
Love is blind. Lite mer fart, men väldigt höstig, den också. Nu tar vi på koftan och går in och sorterar böcker.
Sommarrekommendationer 2016
12 JulDavid Nicholls. Lionel Shriver, Geoff Dyer och andra fina författare tipsar om lämplig sommarläsning i The Guardian. Mest väldigt nya böcker, men flera som jag tänker titta närmare på.
I Sydsvenskan tipsar ”profiler” som Liv Strömqvist och Björn Ranelid och andra om sommarböcker. Mycket är förtäckt reklam för den egna verksamheten, men några bra böcker nämns också. Maken av Gun-Britt Sundström, till exempel och Invasion på Mars av Ray Bradbury, Americanah av Chimamanda Ngozi Adichie och En biodlares död av Lars Gustafsson. Samtliga kan köpas på Johns antikvariat i Fågeltofta eller på torget i Simrishamn.
Sommartider 2016
25 Jun
Antikvariatet i Fågeltofta öppet varje dag 27 juni till 4 september. Måndag-fredag 17-19, lördag 16-18, söndag 12-16. Torghandel i Simrishamn fyra-fem dagar i veckan under samma tid.
Tyvärr inga författarsamtal i år, men de återkommer 2017.
Anita och Gillian
13 Maj
Jag hade inte tänkt på Anita Loos på evigheter, men häromdagen läste jag en uttömmande artikel om henne i Lena Dunhams nätmagasin Lenny, skriven av skådespelerskan Gillian Jacobs. Dagen därpå var jag och hämtade böcker i ett dödsbo i Simrishamn och där stod – förutom ett antal böcker köpta av mig på torget genom åren – Loos’ mest kända bok, Herrar föredrar blondiner, i en svenska kartonnagedubbelutgåva, med …Men gifter sig med brunetter i motsatt läsriktning. Gillian Jacobs går förtjänstfullt igenom Loos’ hollywoodkarriär och berättar om hennes odräglige make, som verkar ha gjort allt för att lägga krokben för sin hustru. Men Loos tog det med gott humör, otroligt nog, och lät honom försnilla pengar och bete sig allmänt illa. Läs mer i Jacobs’ artikel.
Dafne i The Guardian
24 Apr
Internationell press uppmärksammar antikvariatskatten i Fågeltofta. Nu är Dafne med på bild i The Guardian. Titta här.
Påsköppet och säsongspremiär
22 MarKylig vår och tidig påsk. Då är det dags för torgbokhandel igen. Onsdag, Skärtorsdag och påskafton står jag på torget i Simrishamn. Butiken i Fågeltofta är öppen skärtorsdag 14-18, långfredag 12-16, påskafton, 14-18, påskdagen 12-16, annandag påsk 12-16. Jag bjuder på kaffe och hembakat. Vi ses.
Hail, ”Hail Caesar!” – Would that it were so simple
5 FebHär är nya trailern till Hail Caesar! Verkar synnerligen lovande.
Och här är en ny, fyrtio minuter lång scenintervju med bröderna, som mest handlar om Fargo, plus en del annat intressant material.
Charter med Elena
15 Jan
Nästa år vid den här tiden, eller lite senare, kommer tidningen Vi Läser! att arrangera resa till Neapel och guida deltagarna i Elena Ferrantes fotspår. Man kommer att få veta var Lenù och Lila – böckernas huvudpersoner – gick i skolan, var de handlade , var de åt.
Det är min förutsägelse efter att ha läst detta trevliga resereportage i New York Times. Första delen i Ferrantes Neapelkvartett, Min fantastiska vännina, kommer på svenska i mars. Del två kommer rimligen lagom till julhandeln, och sedan är det bara att boka resa till Neapel!
Is there life on Mars? Yes, it’s just landed here
13 Janhttps://www.youtube.com/watch?v=sW2HwE72FMk
I mellandagarna såg jag Labyrinth för första gången sedan den var ny. Jag minns att jag inte alls gillade den då och jag har undvikit den i alla år. Den var urtöntig. Men nu när jag såg den med dottern insåg jag att den var ganska bra, för vad den var, och musiken var också bra och passade in i berättelsen.
På söndagen kände jag ett hugg i magen och jag började gråta. Jag vet inte varför. Det kändes mycket konstigt. Sedan förberedde jag årets första lektion i engelska 7, som jag skulle ha på måndag morgon. Hur inleda efter ett långt jullov? Det mest aktuella och intressanta jag kunde komma på var Lazarusvideon. Tolka texten, bilderna, en bra talövning för att komma igång. Inte förrän tio minuter innan lektionen började fick jag höra om hans död. Hugget i magen och valet av just den här musiken till årets första lektion förklarades plötsligt.
Ingen artist har betytt lika mycket för mig som han. Många gubbar i min ålder och äldre har skrivit så de senaste dagarna. Jag känner mig väldigt ordinär. Att påstå att man kände något i magen när han lämnade jordelivet är förstås lite patetiskt, men så är det. Det patetiska är kanske att skriva det. Men tänk på han som twittrade på söndagen: ”If you’re ever sad, just remember the world is 4.543 billion years old and you somehow managed to exist at the same time as David Bowie”, han måste också ha känt någonting.
”Life on Mars” var den första låten jag såg och hörde, på en TV-apparat på Augustenborgsgatan 15D i Malmö, sensomaren 1974. Kanske var upplevelsen inte lika underlig för ett litet barn som jag att se den videon, som det var för en vuxen människa. Bilderna och sången stannade hos mig, i alla fall, men något annat om artisten, vad han hette eller vad för mer musik han gjort, visste jag inte på flera år.
Det var först med Let’s Dance 1983 som jag lärde mig mer om honom. Till en början kunde jag inte förstå att det var samma människa som skapat de två sångerna. ”Let’s Dance” blev signaturmelodi för en väldigt märklig sommar i Köpenhamn för mig. De röda skorna styrde mig undan farorna.
Tre år senare gjorde jag lumpen i Eksjö. På biblioteket lyssnade jag i ett par stora hörlurar för första gången på hela skivan Ziggy Stardust. De första tveksamma pukslagen på ”Five Years” som följs av ”Pushing through the market square, so many mothers crying…” drog in mig i hans värld, och där har jag blivit kvar sedan dess. Jag har inget nytt att säga, inga roliga anekdoter eller häftiga konsertminnen, bara att han var nummer ett och nu är han borta. En överraskande konstnär in i det sista.
Här är en intervju från 1999 eller 2000, där han delar med sig av en klarsynt vision av internet. Träige Jeremy Paxton försöker dämpa hans entusiasm och säger ”it’s just a tool”. Nej, inte alls. ”We’re on the cusp of something exhilarating and terrifying… [The Internet] is an alien life form… Is there life on Mars? Yes it’s just landed here.” Vid 6.12 börjar de prata internet. I början av intervjun diskuteras hur man uttalar hans namn. Han vet inte själv, säger han här. Länge var jag namnfundamentalist, men om Billy Idol (enligt Nile Rodgers i dokumentären Five Years) och Ricky Gervais (klipp här under) utalar ”fel” och artisten själv kommer med en tredje variant, så tänker jag inte fortsätta insistera.
En liten historia från en epostvän.
Ett favorithäng i New York var Strand Books. Här skriver han själv om livet som icke-rockstjärna i New York. Först publicerat i The New Yorker. På Strand köpte han säkert en eller annan av titlarna i denna lista på 100 favoritböcker.
Ett radioprogram från BBC från 1979 där han väljer favoritmusik, nytt och gammalt. Här är låtlistan.
Five years or seven days? Time is always too short.
Hall + Cranston
7 Janhttp://www.youtube.com/watch?v=B_3mEWx2e_8
Michael C Hall är fantastisk. Jag vill se honom i en pjäs för två roller tillsammans med Bryan Cranston, who is also beyond amazing, eller varför kunde inte de gjort en radikal omtolkning av The Odd Couple istället för Matthew Boring Perry?
Hail, Caesar!
5 DecBröderna Coens nya ser ut som Barton Fink möter O Brother Where Art Thou? Premiär på Berlins filmfestival om två månader. En bra start på det nya året.
The Children Act av Ian McEwan
4 DecEn familjerättsdomarens vardag skildras i Ian McEwans senaste roman. Inre tryck i form av en spricka mellan domaren och hennes make sedan många år, och yttre tryck bestående av några viktiga fall hon har att hantera som medierna satt klorna i, gör att boken blir en riktig bladvändare. Ska hon orka med denna börda? Hur kan hon veta vad som är rätt? Det är hon som måste veta skillnaden på rätt och fel i dessa, för lekmannen, omöjliga frågor.
Det går att känna igen teman från författarens tidigare böcker som Saturday, som handlade om en hjärnkirurg, och Atonement. McEwan är nästan för bra på att formulera sig, det är berättandet snarare än berättelsen som gör det här till en spännande bok. Flera, om inte alla, rättsfall som skildras i boken, har verklig bakgrund. Slutet känns både självklart och chockerande. Ännu en dag på jobbet för familjerättsdomaren. Författaren hinner också föreslå att lidande och en känsla av hjälplöshet kan bistå konstnärskapet.
Här är en tågintervju med McEwan från DN. Och här en radiointervju från NPR.
Svetlana på Twitter
8 Okt
Svetlana Aleksijevitj skaffade Twitter igår och började följa svenska journalister. Hon anar kanske vad som kommer att offentliggöras idag klockan ett?
Förra året satsade jag en peng på att hon skulle vinna, men det blev en fransk gubbe istället. Likadant när Alice Munro vann, som jag berättat tidigare. Hon vann året efter att jag spelat på hennes vinst. Det finns bara en handfull möjliga vinnare, så det är inte så konstigt om man gissar nästan rätt.
få se om Aleksijevitj har bättre koll än jag.
Bookernomineringarna, men min favorit kom inte vidare från den så kallade långa listan
7 Okt
Här är nomineringarna till årets Bookerpris. Vinnaren presenteras på tisdag, i svallvågorna efter Nobelpristagaren. Bookernominanterna verkar värdiga. Jag är särskilt spänd på att läsa Tom McCarthys nya. Men den bok på långa listan som verkligen lockar mig till läsning, klarade inte det sista nålsögat. Det är den Nya Zeeländska poeten och romandebutanten Anna Smaill. Hennes bok The Chimes skildrar en framtida, totalitär värld där minnen av det förflutna är förbjudna och effektivt störs ut med ljud eller musik. Ännu en dystopi, alltså, men av en variant som känns ny för mig. Här är recension av boken.
Tillsammans med Kazuo Ishiguros nya bok, fantasyromanen The Buried Giant är The Chimes ännu ett exempel på att genrelitteraturen lockar mainstreamförfattare att skapa främmande världar. Ibland slår de in öppna dörrar, men The Chimes tror jag är riktigt bra. Hoppas läsa den före jul.
Söndagsöppet
28 AugSommarsäsongen är över. Nu har jag öppet söndagar 12-16 i Fågeltofta och jag står på torget i Simrishamn lördagar så länge vädret tillåter.
Niels Fredrik Dahl i Fågeltofta 150730
9 Aug
Niels Fredrik Dahl besökte Fågeltofta den sista torsdagen i juli. Det blev en trevlig kväll med trettio betalande åskådare i publiken. Trots det främmande språket förstod vi alla både vad han sa och vad han menade. Han berättade bland annat att han tog hjälp av Raymond Chandlers råd för tillfällen då man som författare fastnat i en text, att låta det knacka på dörren och där ha en man med en pistol. Det ger nya uppslag som kan föra berättelsen vidare. I Dahls fall var det en elefant som knackade på dörren, men effekten blev den samma. Historien öppnades upp och när den var klar fick den heta På väg till en vän. Den vann Bragepriset som 2002 års bästa norska roman. Texten började som en dikt, utvecklades till en monolog och fick sin färdiga form som roman. Dahl skriver eller har skrivit för de flesta medier, TV, teater, lyrik och prosa. Hans senaste roman, Herre, var tänkt att ta ett år att skriva men den tog fem och författaren pendlade mellan hopp och förtvivlan – med övervikt för den sistnämnda känslan – under arbetet. Skulle boken bli klar? Skulle den bli läsvärd? Det blev den. Det är den.
Dahl rekommenderade Marilynne Robinson och särskilt hennes återkomst, Gilead. Den trogne bloggläsaren minns att jag skrev om min vurm för Robinsons författarskap redan 2008. Ach, är det så länge sedan? Gilead har hunnit bli en trilogi, jag har inte läst sista delen än, men det kommer. Kanske skriver jag om den. Så länge är jag mycket glad att Niels Fredrik Dahl tog sig tid att hälsa på i Fågeltofta. Han bjöd på en intressant afton, som avslutades med en dikt från hans senaste bok. Där, och bara där, förstod i alla fall jag att våra språk ändå skiljer sig åt. Jag hade inte förmågan att följa med i de lästa orden. Jag hade behövt läsa texten samtidigt för att närma mig förståelse. Men det var vackert att lyssna till och det räcker långt.
Förmingel.
Sommarmusik
16 JulDet här är mina två sommarlåtar. Kommer säkert att vara outhärdliga i höst, men de är helt härliga just nu.
Tell me I’m exceptional, I promise to exploit you. Give me all your money and I’ll make some origami, honey.
Två veckor kvar tills Niels Fredrik Dahl kommer till Fågeltofta
14 Jul
Den som är plusprenumerant kan läsa en artikel i dagens Ystads Allehanda som handlar om författarsamtalen i Fågeltofta. Det är bara två veckor kvar tills Niels Fredrik Dahl kommer till antikvariatet.
Han skriver inte bara böcker och pjäser utan också krönikor i Aftenposten. Några av dem går att läsa gratis här, om man registrerar sig.
Författarkvällar i Fågeltofta 2015
12 JunI år blir det två författarsamtal i Fågeltofta. Arrangemangen startar 19.00 med lite mat och mingel i antikvatiatet och sedan fortsätter vi med själva samtalet i verkstan ungefär en halvtimme senare. Biljetter, som kostar 90 kronor, kan köpas i butiken i Fågeltofta, på torget i Simrishamn eller på biblioteket i Tomelilla.
30 juli – Niels Fredrik Dahl
Niels Fredrik Dahl är en av Norges mest tongivande författare. För romanen På väg till en vän tilldelades han 2002 Bragepriset, Norges motsvarighet till Augustpriset. Han har skrivit fyra romaner, varav den senaste utkom på svenska 2011 och heter Herre. Niels Fredrik Dahl skriver också dramatik och lyrik. Hans senaste bok är diktsamlingen Vi har aldri vært her før, som publicerades 2011.
Om Herre:
”[D]enna roman är också en stiliserad, lyrisk gestaltning, mättad med en förtvivlad kraft. Texten är originell och vacker. Fast tung att bära.”
–Maria Schottenius, Dagens Nyheter
Om På väg till en vän:
”Niels Fredrik Dahl har tidigare visat sin färdighet både som novellist, poet och dramatiker. Det märks överallt i kompositionen, sceneriet och dialogen. På väg till en vän är ett ordentligt arbete fullt av exempel på ett slags lågmäld briljans.”
–Daniel Sjölin, Svenska Dagbladet
6 augusti – Ola Wikander
Ola Wikander är lärare i klassisk hebreiska och doktor i Gamla testamentets exegetik. Boken I döda språks sällskap från 2006, nominerades till Augustpriset. Gud är ett verb, som publicerades 2014, vill visa hur mycket av senare tiders tankemönster som går att finna redan i den 1 400 sidor långa hebreiska textsamling vi kallar Gamla Testamentet, som först ganska sent blev en religiös kanon för judar och kristna.
I höst utkommer Den trettonde funktionen, andra delen i fantasytrilogin Stjärnan, gryningens son, som inleddes med Serafers drömmar.
Om Gud är ett verb:
”Jag har sällan läst en författare som till den grad förenar lärdom med lättillgänglighet.”
– Lars Gustafsson, Expressen
Om Serafers drömmar:
”Miljön är ett slags högteknologiskt 1700-tal med teknik från flera perioder, verkliga och påhittade. Blandningen blir förvirrande ibland, men också levande och utmanande, liksom den stora gråzonen mellan ont och gott (…) det är lovande att Serafers drömmar bara är första delen av en trilogi.”
– Bella Stenberg, Borås tidning
Wawrinka runt nätet – threading the needle
7 JunEtt slag vid sidan om nätet för att vinna poängen. Jo, det är tillåtet. Stanislas Wawrinka betvingar Novak Djokovic i finalen av Franska öppna mästerskapen i tennis.
Söndagsöppet i Fågeltofta i dag 12-16
7 JunOch på tisdag berättar jag vem som kommer på författarbesök i Fågeltofta 30 juli och 6 augusti.
Kikis Expressbud är bättre än så
5 JunDen nya versionen av Kikis Expressbud får dålig kritik i dagens tidningar. En stjärna i Sydsvenskan, två i Svenska Dagbladet. Det förstår jag inte alls. Jag tyckte om denna skådespelarversion. Det som Svenska Dagbladet kallar för buskis kallar jag stiliserat. Det är inte en normal film, den känns tecknad och ibland övertydlig (men ibland också mångtydig). Det är kanske busiks för någon, men inte mig. Den närmar sig Lazy Town eller varför inte Brad Birds Mission Impossible i uttrycket, och det tycker jag är bra. Jag håller med om att dubbningen är dålig, även intresserade barn hade föredragit japanskt tal med svensk text. Men förutom det så är Kikis Expressbud en snygg, spännande och till och med tänkvärd familjefilm.
Så de’!
Öppet idag, lördag
30 MajÖppet i Fågeltofta idag, 30/5, 12-17.
Snart är sommarens öppettider och evenemang spikade.
Författarkvällar i Fågeltofta 2015
27 Maj30 juli.
6 augusti.
Två författarkvällar klara. Mer info följer inom den närmaste tiden.
Jeff Kinney öppnar bokhandel
22 Maj
Amerikanen Jeff Kinneys serie om Greg och hans ”Dagbok för alla mina fans” är en Bert eller Sune som går hem över hela världen. Serien har sålt 150 miljoner exemplar på 45 språk och böckerna har blivit både biofilmer och tecknade serier på TV. De är populära i Sverige också och läses flitigt av folk jag känner i mellanstadieåldern.
Kinney har tjänat bra med pengar på denna bokserie, så nu har ha sett sig om efter något annat stimulerande projekt att ta tag i medan kulorna rullar in. Förra året tjänade han 20 miljoner dollar på ”Dagbok för mina fans”. Han blev inspirerad av andra författare som startat boklådor, så nu är även han bokhandelsägare. Här är en artikel i New York Times, med rörliga bilder också.
”I’m actually surprised not more writers, authors open bookstores”, säger han. Kanske är han lite naiv, det är inte alla författare som har kapitalet som krävs för att komma igång. Enligt denna artikel har han plöjt ner miljoner dollar i bokhandeln innan den ens öppnat. En viktig förebild för Kinney var Ann Patchett, som driver en framgångsrik bokhandel i Nashville, vid namn Parnassus. Den går så bra att hon har börjat med ambulerande bokförsäljning på Nashvilles gator. Det är ju toppen!
Alice Munro öppnade bokhandel i början på sextiotalet och Evie Wyld, som inte är så känd än, men nog kommer att bli, för hon skriver bra böcker, äger och driver Review bookstore i Peckham.
Det finns fler exempel. Det gör mig glad att Jeff Kinney använder sina ekonomiska muskler till att starta bokhandel. Jag hoppas att han finner det mödan värt.
Tiggaren i Warszawa
21 MajI lördags kom en kvinna till mig på torget i Simrishamn och frågade om jag hade en peng.
”En peng?” sa jag. ”En peng till vad då?”
”Till mat. Jag är hungrig.”
Jag hade aldrig sett henne förut. Hon var inte en romsk/rumänsk tiggare och när hon frågade var det mer som att hon kom på att hon kunde fråga mig när hon ändå gick förbi. Hon hade målat läpparna på ett underligt vis, bara mitt på läpparna, inte ut i sidorna, som en röd hitlermustasch som trillat ner på munnen. Hon fortsatte över torget, frågade ett par av mina kunder, frågade min granne som säljer skor. Ingen ville ge henne en ”peng” eller något annat.
På eftermiddagen när vi packade ner, berättade min granne skohandlaren att hans son varit i Warszawa för en tid sedan. Han var på restaurang och precis som i Sverige så får man inte röka inomhus längre. Han gick ut på gatan och tog ett bloss. Då kom det fram en man till honom och frågade om han kunde få en cigarett. Det fick han. Sedan frågade han om han kunde få lite pengar också, även han var hungrig.
”Vänta lite”, sa skohandlarens son, ”jag känner igen dig. Du är ju min kusin!”
”Nej…”
”Jo, det är du visst. Kom in, sitt med mig. Berätta vad som har hänt!”
”Nej, det kan jag inte. Jag har en tid att passa”, sa kusinen och skyndade iväg.
Skohandlarens son blev förstås orolig. Han hade umgåtts mycket med denna kusin som liten. De tillbringade somrarna tillsammans och nu det här. Vad hade hänt? Han ringde till sin pappa, skohandlaren, som i sin tur ringde sin bror.
Det stämde, kusinen hade lämnat sin fru, blivit uteliggare, allting hade gått sönder. Droger? Sprit, men vem vet vad mer.
Av två miljoner människor i Warszawa råkar mannen knacka sin kusin på axeln, som bara är på kort besök i staden. Kommer denna slump att få honom att vakna eller drivs han ännu längre in i eländet?
Och vad händer med kvinnan med det underliga läppstiftet?
Öppet i långhelgen
14 Maj
Fågeltofta är öppet idag, Kristi Himmelfärdsdag, 12-16, i morgon, fredag 16-18 och lördag 15-18. Torghandel i Simrishamn fredag och lördag.
Mark Twain kommer tillbaka – igen
6 MajFör något år sedan publicerades Mark Twains självbiografi. Den hade enligt hans sista vilja väntat i hundra år på publikation. Nu har forskare i Kalifornien hittat en samling artiklar och berättelser som Twain skrev när han bodde i San Francisco. Han hade ännu inte fyllt trettio och var inte säker på vad han skulle göra med sitt liv. Texterna har inte tidigare samlats i bokform och några har aldrig publicerats. Mark Twain lever. Här finns mer att läsa och även länk till de återfunna texterna.
Bokstavstroende på Litteralund
20 Apr
Cornelia Funke svarar på frågor
Lördagen på Litteralund var mycket givande. Julian Neel höll en liten workshop där han visade hur han ritar figurerna i serien Lou. Det var en mycket bra programpunkt. Neel var underhållande, tydlig och pedagogisk. Det var bara ett fel på evenemanget. I programmet stod det att workshopen riktade sig till barn 9-12 år, men inte mer än drygt hälften var i den åldern. Resten var vuxna. Och vuxna vet hur man tar plats, hur man gör sin röst hörd, hur man får svar på just sina frågor. Är man 9-12 år och rummet är fullt av vuxna som pratar och ställer frågor så känner man sig antagligen inte riktigt bekväm med att prata med författaren som står där framme. De vuxna pratar, barnen lyssnar. Arrangören borde varit mycket tydligare att detta var ett evenemang för barn. De vuxna tog för mycket plats och dödade glädjen lite för barnen. Något att tänka på till ett annat år. Jag var inte där, men min dotter var. Kolla vilken otrolig autograf hon fick i sitt exemplar av den första Lou-boken:
Bästa autografen.
Lou är bland de bästa tecknade serier jag har läst. Versionen som gått på TV är också bra, även om författaren inte varit så väldigt inblandad i den. Däremot har han själv regisserat den spelfilmsversion som gick upp på de franska biograferna förra året. Så synd att inte den filmen kom till exempelvis Buff.
Senare på dagen svarade Cornelia Funke på frågor i konsertsalen. Konstigt att den inte var fullsatt. Vi var nog inte mer än sextio pers där inne. Hon fick bland annat en fråga om vilken hennes favoritbok var. Hon nämnde tre. Först The Once and Future King av TH White. ”I would give part of my little finger to have written that book”, tror jag att hon sa. Sedan The Princess Bride av William Goldman och till sist East of Eden av John Steinbeck. Vid signeringen efteråt fick jag möjlighet att byta några ord med författaren om The Princess Bride och dess författare, S Morgenstern/William Goldman. Jag nämnde hans andra bok, The Silent Gondoliers, som inte alls är lika känd som The Princess Bride. Där fick Cornelia Funke en ny bok att leta efter. Tittar hon här kan hon köpa den signerad – av Philip José Farmer! Vilken grej.
Litteralund är ett fint arrangemang, alltid med bra gäster. Nästa år hoppas jag på lika bra författarbesök och så hoppas jag att arrangören är på tårna och sätter barnen i första rummet på alla offentliga arrangemang, så blir det ännu bättre.
Nyinkommet: Ekerwalds essäer och jordbrukets historia
12 Apr
Nya böcker på nätavdelningen är bland annat några av Carl-Göran Ekerwalds essäböcker och en heltäckande bok om jordbrukets historia. Mer här.
Idas manus
12 Apr
Ida var en av förra årets bästa filmer. Här är en ärlig inblick i processen bakom arbetet från filmens skapare, regissören och manusförfattaren (tillsammans med Rebecca Lenkiewicz) Pawel Pawlikowski. Han lyfter fram den lyckliga slumpen som avgörande för att filmen blev så bra. Han hade en tydlig vision för vad han ville skapa, men alla bitarna fanns inte tillgängliga och han visste inte hur han skulle hitta dem. Men om man förbereder sig så skapar man förutsättningar för att hitta den lyckliga slumpen. Huvudrollsinnehavaren är inte skådespelare, till exempel, men när Pawlikowski såg henne på ett kafé visste han att det var hon som var Ida. Eller manuskriptet, som han inte var nöjd med, men han var tvungen att ha något nedskrivet på papper för att få finansiering. Han visste att han inte skulle göra filmen enligt manus, men han kunde inte artikulera exakt vad det var han ville visa. Samtidigt var han så säker på sin vision att han visste att han skulle hitta rätt när arbetet började. Filmmanus är bara en grov ritning över vad en film är, men ofta framhålls manusförfattande som en egen konst. Det tycker inte jag att det är. Det skrivna skiljer sig alltid från det färdiga resultatet. Dels är det så många filmiska variabler som inte kan nedtecknas och dels så skapas nya delar av filmen på plats under inspelning och i efterproduktionen. Det är regissören som är konstnären; författaren är i bästa fall en god hantverkare. Men läs artikeln. Pawel Pawlikowski har skrivit den själv, från början var det en föreläsning han höll på en brittisk filmskola, och den är som sagt ovanligt ärlig.
Här är Kino möter Filosofiska rummet, där man talar om Ida.
https://www.youtube.com/watch?v=oXhCaVqB0x0
Påskhönan har landat – påsköppet i Fågeltofta
2 AprLångfredag-annandag påsk, öppet i Fågeltofta 11.00-16.00.
Kristen Wiig
29 MarJag gillar Kristen Wiig skarpt. Hon är aktuell i flera nya och kommande filmer. Ghostbusters, som kommer nästa år, kan nog bli kul. Den senaste veckan har jag grottat ned mig i hennes tid på Saturday Night Live. Här är några favoriter:
Sue har svårt att hantera överraskningar.
Judy Grimes är lite nervös. Just kidding.
Don’t make me sing.
Kristen Wiig och Melissa McCarthy ska till att dansa.
Timecrowave.
Ann-Margret når paperskorgen till slut.
Wild Tales
26 MarDen argentinska filmen Relatos salvajes – svensk titel: Wild Tales – är en episodfilm vars röda tråd är vedergällning och hämnd. Den nominerades till Oscar för bästa utländska film i år. När människan väljer att ge igen får det alltid oanade konsekvenser. Jag såg filmen på Scala i Ystad i går. Det första segmentet berättar en historia som är kusligt lik vad som sägs ha hänt vid flygolyckan i Alperna i går. En redan otäck film blev ännu otäckare av detta obehagliga sammanträffande.
Det är uppfriskande att se en film som håller ihop som en enhet genom sitt tema och inte berättar en enda historia konventionellt, aristoteliskt. Temat med hämndens baksida gör filmen helgjuten fast det är sex olika berättelser. Det är inte någon Short Cuts där karaktärerna finurligt dyker upp i varandras berättelser, ändå bryr man sig om figurerna och tiden går riktigt fort i salongen. Jag hörde flera besökare som förvånat kommenterade hur tiden flugit iväg. Var det verkligen två timmar?
Ricardo Darín är med i ett av segmenten. Det känns som att han är med i alla argentinska filmer. Som El secreto de sus ojos, som jag skrivit om tidigare, eller den fantastiska lurendrejarfilmen Nueve Reinas. Det finns kanske argentinska filmer där han inte är med, men de som når Europa, i dem syns han. Det gör inte mig något, han har den där kvalitén som gör att det är svårt att tröttna på att se honom.
Nueve Reinas gjordes i hollywoodversion som Criminal med John C Reilly. Magin försvann även om berättelsen var någorlunda intakt.
Just nu arbetas det med en hollywoodremake på El secreto de sus ojos. Den har kanske premiär i höst. Chiwetel Ejiofor har Daríns roll. Nicole Kidman och Julia Roberts har också huvudroller.
Säsongspremiär
23 MarDet är för kallt för torget, men i Fågeltofta har jag premiäröppet i butiken på lördag och söndag, 28-29/3. 11.00-16.00 båda dagarna. Jag bjuder på hembakat och hemlagat, nya böcker och nya hyllor.
Tjugo år sedan Aumsektens sarinattack i Tokyos tunnelbana
15 Mar
Vissa brott fångar allmänhetens fantasi och glöms aldrig bort. Andra, mindre spektakulära, men lika hemska brott försvinner i glömska. I veckan är det tjugoårsjubileum, om det är rätt ord, för sarinattacken i Tokyos tunnelbana. Så sent som 2012 arresterades en sektmedlem som hållit sig gömd i sjutton år. Sådana omständigheter bidrar till att hålla händelsen aktuell i folks medvetande. Mycket har sagts och skrivits om denna märkliga historia. Haruki Murakami skrev en reportagebok om händelsen som heter Underground. David E Kaplan och Andrew Marshall gjorde en noggrann genomgång av sektens uppgång och fall i Sekten vid världens ände. Båda är mycket läsvärda. Hur ska detta jubileum ”firas”? Inte för mycket, hoppas jag. Japan Times intervjuar tre personer som varit i nära kontakt med sekten, antingen som medlem, som förälder till medlem eller som advokat som försökt hjälpa offer och förövare. Läs den intressanta artikeln här.
Nya filmer av Errol Morris
8 MarErrol Morris fick uppdrag av den amerikanska sportkanalen ESPN att göra filmer om företeelser inom idrotten. Resultatet blev som nästan alltid med Errol Morris, ögonöppnande och njutbart. Här är alla filmerna.
Ex-sovjeters kroppskontroll
21 FebIdrottsögonblick kan vara så vackra att de tangerar konstens område, och ibland är prestationen i en fysisk konstutövning så graciös eller kraftfull att den liknar en idrottsbedrift. Gymnastik kallas idrott, balett är konst. Beroende på hur intresserad man är av en viss idrott så är man mer benägen att kalla den konst än annars. Tennis kan vara lika skön för betraktarens öga som en välkoreograferad balett, men aldrig badminton, hur spelarna än studsar runt på banan. Boxning är i sina bästa stunder en vacker dans, MMA är ett vedervärdig slagsmål. Det här är min egna åsikter, någon annan säger kanske tvärt om.
Jag har fått för mig att gränsen mellan idrott och konst aldrig var mindre än i det forna Sovjetimperiet. Bolshoi- och Marinskyteaterns hårt drillade balettatleter, de sovjetiska balettmästarna och innovatörerna som började med Vaslav Nijinskij från Ukraina (polska föräldrar) fortsatte med mästare som Serge Lifar från Ukraina, Rudolf Nurejev från Sibirien, Ryssland och Michail Baryshnikov från Lettland (ryska föräldrar). En militärisk disciplin användes både inom konst och idrott och resultat nåddes, samtidigt som säkerligen mängder med lovande adepter krossades under trycket.
Jag tror inte att det bara är denna hårda drillning som gjort att före detta Sovjetunionen excellerade i de konstnärliga idrotterna och de sportlika konsterna. Jag framför hypotesen att det finns en annan kroppsmedvetenhet i det gamla Sovjetunionen. Det är självklart att kroppen klarar av en mängd rörelser, det är självklart att kroppen tränas, den är vårt viktigaste redskap. Tanken slog mig när jag såg den senaste i raden av balettvirtuoser från öst, Sergei Polunin från Ukraina. Han var redan en stor stjärna i balettvärlden, men efter David LaChapelles video till Hoziers ”Take me to Church” så blev han en nätsensation. Hundra procent kroppskontroll. Sedan läste jag i The New York Times om ett inflöde av uzbekiska invandrare till New York. Till en början hade de kanske svårt att finna sin plats i skola och samhälle, men när de gick upp på brottarmattan blev de lärarna och de infödda newyorkarna eleverna. Tack vare sin skicklighet i den äldsta olympiska sporten brottning så blev de accepterade på ett helt annat sätt i samhället. De amerikanska brottarna lärde sig mängder av sina uzbekiska kamrater, hur man värmer upp, hur man tränar sin kropp, saker som var självklara för uzbekerna. Så nu vill alla skolor ha uzbekiska elever till sina brottningsklubbar.
Baryshnikov är igång än. Här är han cool i en ny reklamfilm.
Och tennis som konst plus Ryssland/ex-Sovjetunionen är lika med Marat Safin, världsetta i början på 2000-talet, här i match mot en annan favorit, David Nalbandian. Sådan här tennis spelas faktiskt inte längre:
johns antikvariat 