johns antikvariat

Tänk att skriva en bok där varje kapitel bara använder en enda vokal, samma vokal, och gör texten begriplig, kanske till och med njutbar. En kanadensare med det konstifika namnet Christian Bök har skrivit den boken. Den heter Eunoia och i The Times får vi veta mer om den. Författaren har skrivit en avhandling om Alfred Jarry, han verkar väl insatt i patafysikens mysterier och George Perec är en inspirationskälla. Här är ett utdrag ur kapitel A:

Hassan Abd al-Hassad, an Agha Khan, basks at an ashram – a Taj Mahal that has grand parks and grass lawns, all as vast as parklands at Alhambra and Valhalla. Hassan can, at a handclap, call a vassal at hand and ask that all staff plan a bacchanal – a gala ball that has what pagan charm small galas lack. Hassan claps, and (tah-dah) an Arab lass at a swank spa can draw a man’s bath and wash a man’s back, as Arab lads fawn and hang, athwart an altar, amaranth garlands as fragrant as attar – a balm that calms all angst. A dwarf can flap a palm branch that fans a fat maharajah. A naphtha lamp can cast a calm warmth.

Är det en tillfällighet att Peter Englunds bok om första världskriget kommer ut några dagar innan Fars dag? Fredrik Sjöberg recenserar på sitt oefterhärmliga sätt i DN. Jag tror att boken är läsvärd, men Sjöbergs recension ger mig allt jag behöver. Boken kommer att säljas av mig någon gång, men aldrig läsas.

To ting er viktigt i kunst og sport: att sigte rigtigt og ramme hårdt.

-Piet Hein

Idag fick jag igen höra att jag har ett drömjobb. ”Det har varit min dröm att öppna antikvariat”, var det någon som sa till mig. Formuleringen är alltid den samma, ”min dröm”. Jag vet inte hur många gånger jag hört det, folk som drömt och drömmer om att öppna antikvariat.

Jag drömde aldrig om antikvariat innan jag startade min verksamhet. Det bara blev så. Det är ett naturligt steg för en biblioman och storläsare. När man samlat på sig de flesta böcker man själv vill ha kan man börja samla åt andra.

Men de som drömmer om detta, vad är det i denna verksamhet som lockar till så många drömmar? För mig är det något jag måste göra, mot bättre vetande. Uruselt betalt, ganska hårt fysiskt arbete, men jag måste ändå.

För länge sedan sa Paul Auster att han hatade att skriva, det var så svårt, så ansträngande (det var på den tiden han skrev riktigt bra böcker). Men alternativet till att skriva, nämligen att inte skriva, var ännu värre, så därför gjorde han det, trots att han inte tyckte om det. Så är det lite med mitt antikvariat. Jag kan inte säga att jag älskar det, att det är mitt drömjobb, men jag måste göra det.

Ryktet om antikvariatets död var överdrivet, står det i dagens Svenska Dagbladet.

Ganska ofta läser jag med mening. Jag får för mig att jag vill veta mer om något eller läsa många böcker av samma författare. Den här hösten har inte varit sådan. Val av läsning har varit synnerligen slumpmässig.

Billy Ehns memoar Frånvaron låg överst i en hög böcker på antikvariatet. Jag läste första sidan och den var inte dålig så då läste jag resten av boken. Den handlar om hur författaren hanterat känslan av att bli övergiven. Billy Ehn är professor i etnologi vid Umeå universitet, men den här boken handlar mest om barnet Billy och hans speciella uppväxt. Å en sidan speciell, å andra sidan, har vi väl alla haft väldigt speciella förhållanden. Vad som än händer oss i barndomen får det stark påverkan på resten av våra liv. Le Clézio sa till Ingrid Elam att en människa formas av sin upplevelser mellan 7-15 år. Själv träffade han sin pappa för första gången när han var elva. När Billy Ehn var lika gammal tog hans pappa livet av sig genom att spränga sig själv i luften. Boken skildrar författarens detektivarbete för att ta reda på varför fadern gjorde detta, och varför Billy själv blev behandlad som han blev av mor och styvmor. Det är inte Pojken som kallades Det, men det är samma genre, Mis-Lit for Machos. Jag blev berörd, och det var en spännande läsning, trots att man snart förstod att den här berättelsen inte skulle få någon closure.

I en annan hög låg Underliga historier av Arthur Conan Doyle, i ett trevligt litet skinnband från 1930. Det här är en samling mysrysare och kluriga deckarproblem. Flera skulle lika gärna kunnat ha Sherlock Holmes i huvudrollen. Ganska kul läsning men genomusel översättning. Värst är när ett mysterium med några försvunna personer på ett tåg ska förklaras. Tåget rörde sig långsamt över en sträcka. Där körde det bara 8-10 mil i timmen och då var det inget problem för de försvunna personerna att hoppa av i farten. Det handlar förstås om miles per hours, dvs 14-16km/h.

Sedan hittade jag Raymond Chandler Speaking, som inte var ett lika slumpmässigt val. Inte mer än att jag aldrig haft boken, och nu fick jag in den. Det var förstås en slump, men Chandler är en författare jag gärna blir komplettist på. RCS är en redigerad brevsamling där hans brev sorterats i ämneskapitel. Chandler on Chandler, Chandler on the Mystery Novel, Chandler on Hollywood osv. Det är bra, tycker jag för jag har försökt läsa andra brevsamlingar av stora författare, t ex Graham Greene och John Steinbeck, som varit i det närmaste oredigerade. En mängd brev presenterade i kronologisk ordning, tvingar läsaren att vada igenom ganska mycket dravel och ointressanta ord innan man kommit fram till väsentligheterna. Den här Chandlersamlingen är tvärtom upplagd som en vanlig essäbok, ämnessorterad och synnerligen läsvänlig.

Här är en samling visdomsord från kapitlet Chandler on the Craft of Writing.

The people whom God or nature intended to be writers find their own answers, and those who have to ask are impossible to help. They are merely people who want to be writers.

I’m always seeing little pieces by writers about how they don’t ever wait for inspiration; they just sit down by their little desks every morning at eight, come rain or shine, hangover and broken arm and all, and bang out their little stint. However blank their minds or dull their wits, no nonsense about inspiration from them. I offer them my admiration and take care to avoid their books.

Me, I wait for inspiration, although I don’t necessarily call it by that name. I believe that all writing that has any life in it is done with the solar plexus.

The intelligent part of a writer’s public wants a change of pace, they want him to try new themes and new places, but the public that buys a book in quantity wants the same standard brand of merchandise they have been getting.

When I open a book and see writing like ‘her appearance was indeed shocking’, ‘I felt the first stab of remorse’, ‘rich full-blooded beauty’ etc I get the impression that I am reading a dead language.

Let me warn you out of such experience as I have that any writer who cannot teach himself cannot be taught by others (…) I take a very dim view of writing instruction in general, above all the sort that are advertised in the so-called writers’ magazines. They will teach you nothing that you cannot find out by studying and analyzing the published work of other writers. Analyze and imitate; no other school is necessary.

As a writer of twenty years professional experience I have met all kinds of people. Those who know most about writing are those who can’t write. The less attention you pay to them the better. They are on the outside looking in and what they see is no good to the man inside; it is in a different category of mind. So I have made three rules of writing for myself that are absolutes: Never take advice. Never show or discuss work in progress. Never answer a critic.

Det är roligt att sprida ljus i bokdjungeln, att rekommendera böcker andra inte hade en aning om att de ville läsa. Det är en stor del av nöjet med att sälja böcker. Här är en skribent i The Guardian som också gillar att hitta det glömda.

Haruki Murakami var den hetaste gästen på New Yorkers litteraturfestival i helgen. Jag var inte där, tyvärr. En annan gång, hösten 1989, hamnade jag mitt i en litteraturfestival i New York. En bra bit av Femte Avenyn var avspärrad för biltrafik och en mängd förlag, boklådor och litteraturinstitutioner visade upp sig. Då, 1989, hade jag bara läst en bok av Murakami, A Wild Sheep-Chase. Titeln säger det mesta om den boken. En bedragen äkta man driver runt i Japan och försöker begripa vad han gjort fel. Oförklarliga företeeleser drabbar berättaren, han leker privatdetektiv, men när boken är slut har han inte funnit svaren på sina frågor. Kanske har han hittat några andra svar. Både berättaren och läsaren har blivit en smula visare under resan, känns det som, även om det är svårt att förklara hur.

Häromdagen, tjugo år senare, läste jag ut Murakamis  Dance, Dance, Dance, som är fortsättningen på A Wild Sheep-Chase. Under åren har jag läst de flesta av Murakamis böcker och han har gått från att vara en i väst obskyr kultförfattare till att bli en ganska udda megastjärna som både nämns i samband med Nobelpriset och som läses av såväl de coola typerna som kulturtanterna. I uppföljaren letar den namnlöse berättaren vidare. Han tar sig till Sapporo för att besöka ett hotell han fått på hjärnan. Men när han kommer dit finns bara namnet kvar av hotellet. Det lilla, familjeägda pensionatet har blivit ett internationellt hotell i glas och stål. Fast vissa spår finns kvar av det gamla, som till exempel mannen med fårskinnet på femtonde våningen.

Jag får lite Hylingerkänsla av den här boken. Idén om det hemliga sällskapet skulle Murakami säkert gilla. Och både Knut från Hylingers böcker och den namnlöse berättaren här reser mycket, observerar, blir inblandade i saker och ting mot sin vilja, slumpmässigt. Det är en väldigt skön känsla att befinna sig i Murakamiland. Det känns lite sorgligt att lämna det. Hans böcker är resor som sällan når fram till sitt mål. Det låter misslyckat, men, ja, Boyes uttjatade ord om att ”det är vägen, som är mödan värd” stämmer väldigt bra på den här boken och det mesta som Murakami skrivit. Hans senaste bok handlar bara om vägen, kan man säga, en löpares memoarer: What I Talk About When I Talk About Running. Glädjen och nyttan av att springa långt, länge och ofta. Jag har en bekant som halkat in på det spåret. Här dokumenterar han sina framsteg (och bakslag).

Årets Bookervinnare utsedd: Aravind Adigas debutroman The White Tiger. Och snart kommer Augustnomineringarna. Vissa perioder är litteraturintresserade lika fyrkantiga som sportnördarna. Listor och tabeller, odds och tips. Jag rycks med i det också, men det är mer onödigt än kul när jag tänker efter.

Jag har haft en halvbra läshöst. Nyss läste jag Walter Mosleys Fearless Jones, en deckare som utspelar sig i Los Angeles efter andra världskriget. Tanken är väl att det ska vara en svart variant på Marlowe, men boken når inte ända fram. Rätt spännande, rätt bra, men till sist bara meningslös förströelse. Jag började läsa den eftersom huvudpersonen är antikvariatsinnehavare. En dag kommer ett riktigt bombnedslag in i hans butik och ber om beskydd. Sedan går allt åt skogen, antikvariatet går upp i lågor och resten av boken är en lång jakt genom Los Angeles gator. Det som saknas i boken är stil. Jag läste några sidor i Farewell My Lovely för att se om den var lika bra som jag mindes. Det var den, för slår man upp en sida på måfå och läser några rader så drabbas man ofrånkomligt av Chandlers prosa. Handlingen är sekundär, stilen är nästan allt. Mosley har en hygglig handling men ingen stil att tala om, och då blir hans bok ointressant. Läs om en Chandler istället.

Dagens Nyheter skriver om antikvariat i Stockholm. Någon namnlös antikvariats-gubbe drygar ut den magra kassan genom att sälja knark. Så lågt skulle jag aldrig sjunka, men inom en överskådlig framtid – säg före jul – så kommer jag att kunna sälja en kopp kaffe till ett bra pris i min butik.

Inte så konstigt att grannen i huset tippade/hoppades på Le Clézio; hon är ju expert på författaren! Läs den här understreckaren som hon skrivit.

Jag har inte läst årets Nobelpristagare. Men jag hade i alla fall en av hans böcker i Nobelskyltfönstret. En av grannarna i huset på Stora Västergatan 37 tippade Le Clézio som vinnare. Bra gjort!

En dag om året blir litteraturen alla svenskars angelägenhet. De flesta kan uppbragt hävda att de aldrig hört talas om vinnaren. Resten kan hylla eller dissa vinnaren.

I år tror jag på Hertha Müller, Adonis och Antonio Lobo Antunes. Outsider: Gerald Murnane.

Men det är många namn med i diskussionen. Claudio Magris har låga odds och han är bra. Ingen av mina tre tippade författare är någon jag brinner för, även om jag ser att de är bra. Av Murnane har jag bara läst Inland, som är mycket speciell och stannar hos en för livet.

Nu kan man för en bra peng gå in i en butik i London och få biblioterapi. Litteraturapoteket heter The School of Life. Alain de Botton är en av hjärnorna bakom denna butik/vårdinrättning mitt i Bloomsbury. Tanken är att besökaren, mot saftig betalning, ska få vägledning i livet genom boktips. Böckerna ska påverka individens verklighet på ett positivt sätt. Istället för kristaller, magneter och handpåläggning.

Skämt eller allvar? Happening? Det är ju både en kul idé och samtidigt väldigt pretentiöst och fånigt. På ett vanligt bibliotek får man – för det mesta – så mycket litterär vägledning man vill. Och mitt antikvariat är lika mycket litterärt apotek som The School of Life. 

Ska jag byta namn på mitt antikvariat? Litteraturapoteket i Ystad, kanske? Jag tar gärna på mig en vit rock och tripplar priserna om det känns bättre för kunderna.

Horace klagar på den amerikanska litteraturen. Han säger att amerikanare läser för mycket som är skrivet på engelska och för lite översatt litteratur. Det har han väl helt rätt i men vad värre är, svenskar läser också i för hög grad litteratur skriven på engelska, fast översatt till svenska. Det här är bara en känsla jag har, men visst översätts allt mindre från andra stora språk, spanska, franska italienska, t ex, och allt mer från engelska/amerikanska? Ta Fred Vargas, en av de bäst säljande författarna i Frankrike. Två av hennes böcker har översatts till svenska, men inga fler. Varför det? Säljer de för dåligt? Är det verkligen så? De är ju mycket bra och bästsäljare i Frankrike. De är lättlästa, spännande men ändå intelligenta. Böcker för alla hjärnor, kort sagt. Om inte ens bästsäljande, icke-engelskspråkiga deckare kan översättas till svenska, då är det förstås helt kört med ”seriös” litteratur.

I vilket fall, amerikanerna tar mild anstöt och kallar Horace kommentarer för publicitetsjakt. Jag tror inte att han menar att amerikansk litteratur är dålig, bara att den är introvert och inte känner sin omvärld så väl som den borde. DN säger att ”Horace Engdahls uttalanden har fått amerikanska redaktörer och litteraturkritiker att gå i taket”, men så upprörde uppfattar inte jag de amerikanska kommentarerna.

Kanske är det en fint för att överraska alla när han tillkännager att Joyce Carol Oates får priset till slut.

Jag hade vissa förhoppningar på Jed Rubenfelds The Interpretation of Murder, men de kom tyvärr på skam. Boken vann förra årets Richard & Judy Book Club Award. Det betyder att boken är lättläst, fångande, har en stark story. Kort sagt, att den är a good read. Den tidigare nämnda boken om männen som gick på månen var också en Richard & Judy-bok, och ja, jag blev duperad. The Interpretation of Murder är strunt. Boken har Siegmund Freud som huvudperson. Han besökte USA endast en gång och han tyckte illa om landet. Författaren gör Freud till Sherlock Holmes i en korkad mordhistoria som ska förklara Freuds dåliga förhållande till Amerika. Rubenfeld har säkert haft roligt när han följt Freuds spår i New York och passat in sin egen historia på det som hände i verkligheten, men jag ser inte poängen. Boken är lättläst och ospännande, tyckte jag, inte ”fiendishly clever” som Guardian säger på omslaget.

När kommer filmatiseringen med Tom Hanks som Freud i regi av Ron Howard?

Idag har jag lagt in mina första böcker på Bokbörsen. Under hösten kommer jag att lägga upp några hundra titlar, så får vi se vad det kan ge. Det kommer mest att handla om faktaböcker, handböcker och lite mer udda saker.

Den som uppmärksammar kopplingen mellan Larry David/Seinfeld och Richard Yates är helt klart en bildad och intelligent person. Larry David är ett komiskt geni och Richard Yates var en mästare på den självbiografiska, romanen. Debuten, Revolutionary Road, borde vunnit National Book Award, men priset gick till en annan, nästan lika bra, debutant, Walker Percys The Moviegoer. Jag bläddrade i Nick Hornbys The Complete Polysyllabic Spree  i en affär i förra veckan och såg då att ett kapitel behandlade ”the Larry David-Richard Yates connection.” Jag köpte genast boken och gick hem och läste ut den på två sittningar. Ibland säger jag att de bästa böckerna som finns är de som handlar om – böcker. Visst är det så. Åtminstone när man är på rätt humör. The Complete Polysyllabic Spree är Nick Hornbys samlade bokkrönikor för tidskriften The Believer. Varje månad redovisar  Hornby vilka böcker han köpt och vilka han läst. Tanken är att han bara ska välja att läsa böcker han tror är bra, och om han skulle råka välja något som visar sig var trist så får han inte skriva om den boken. TCPS är väldigt rolig och dessutom informativ. Hornby skriver så trevligt och får läsaren att vilja bli kompis med honom. Det gör att när jag finner att jag läst vissa av de böcker Hornby skriver om, så känner jag sig duktig. Oh, jag är som den där trevlige, framgångsrike Nick Hornby.

Richard Yates skrev en handfull romaner varav debuten, Revolutionary Road, är den bästa, en amerikansk klassiker, en period glömd, men efter författarens död återupptäckt, eller återlanserad, snarare. Den blir snart storfilm med Leonardo DiCaprio och Kate Winslet, faktiskt. Men Yates märkte nog själv att han inte riktigt kunde nå upp till förstlingsverkets höjder med sina följande alster. De är bra, de är mycket bra och jag har läst nästan alla, men i dem finns ekot av Revolutionary Road. Samma teman behandlas, men han gjorde det bäst första gången. Yates liv blev eländigt, inte lagomalkoholist som Peo Enqvist utan fruktansvärd, brutal genomvidrig alkoholism utan försonande drag. Och det är här Larry David kommer in i bilden. Han var nämligen ihop ett kort tag med en av Yates’ döttrar och det är den upplevelsen han beskriver i det avsnitt av Seinfeld där gänget får träffa Elaines pappa, det kände författaren, som är en extermt jobbig översittartyp. I Davids/Seinfelds händer blir det förstås kul, men tar man bort humorn så ser man tragedin tydligt.

Fast Hornby läser inte Yates under den period denna läsdagbok sträcker sig, utan en biografi över författaren. Den boken avslöjar att Yates i stort sett skrev sin självbiografi i romanform hela sitt liv och utnyttjade sin familj och bekantskapskrets som inspiration till de mer eller mindre skadade människor han skriver om. Hornby läser många böcker och en del har jag läst och gillat. Allra bäst enligt mig (och Hornby håller nog författaren högst också) är Marilynne Robinsons Housekeeping. Den utkom 1981 och fick PEN/Hemingway Award för bästa debut. Författarens nästa roman dröjde 23 år. Det heter Gilead och vann Pulitzerpriset 2004. Uppmärksamheten denna comeback gjorde att jag upptäckte författaren och hennes debutbok. Den känns mycket självbiografisk och ”sann”, men jag tror inte att den är mer verklig än någon annan roman. Vissa saker i boken, dedikationer etc, motsäger verkligen att det skulle finnas särskilt mycket sant i berättelsen. Det handlar om två systrar som genom olyckliga omständigheter tillbringar sin barndom utan sina föräldrar. Först med sin mormoder, sedan med morfaderns systrar och sist med sin moster. De flyttar ingenstans utan det är deras fostermödrar som flyttar till deras hus, mormoderns gamla hus ute i obygden i staten Washington. Man blir inte särskilt klok på handlingen när man läser baksidan. Där står mest hur bra recensioner boken fått. Jag har också svårt att redogöra för någon direkt handling, även om de finns där, mycket tydligt. Det handlar om två flickor som hittar olika strategier för att bli vuxna och hantera sin udda situation i livet. Men det är mycket mer än så. Landskapet är en lika viktig karaktär som de två flickorna. Landskapet lever på ett sätt jag sällan upplevt i en bok. Läsaren blir verkligen delaktig i miljön. Det är mycket bra.

Jag gör inte boken rättvisa. Den är nära nog magisk.

Hornby gillar Housekeeping, men han tycker att Gilead är snäppet bättre. Den är också fantastisk, men eftersom jag läste Housekeeping först så drabbade den mig hårdare. Hornby började med Gilead. Glädjande nog har den nyss kommit i pocket på svenska.

Hornby lyckas verkligen förmedla glädjen med läsning, vilket är en av poängerna med hans spalt. Alltför ofta används recensionen som en positionering av recensenten själv. Recensenten sätter sig över verket eftersom han/hon bedömer det, och då kan det undersökta verket inte vara för bra. Det måste alltid finns något som inte duger. Hornby har inga sådana spärrar. Gillar han något så gillar han det väldigt mycket.

Man får många bra lästips här. Ett som jag kan skriva under på extra mycket är Moon Dust av Andrew Smith. Den bygger på den lysande idén att intervjua de män som gått på månen. De är bara nio kvar nu, av tolv. De börjar bli gamla och snart finns de inte kvar. Hur påverkade månresan dem? Författaren varvar intervjuerna med att berätta om sin egen uppväxt i månkapplöpningens skugga. Ett väldigt bra stycke nutidshistoria (om man med nutid menar 60-00-talet). Jag var också helt såld på rymdresorna, men jag är lite yngre än Smith, så Rymdskytteln var min grej. Jag minns att man kunde ringa upp ett nummer och lyssna på kommunikationen mellan rymdskytteln och Houston. Det var häftigt då, men låter som rena artonhundratalet nu.

På omslaget till The Polysyllabic Spree skriver en recensent att hon skrattar på varje sida. Ja, nästan jag också. När skrattade du högt (av glädje) senast du läste en recension?

David Foster Wallace, författare till The Infinie Jest, är död. Han tog livet av sig, 46 år gammal. Jag kopplar samman Wallace med Mihael Chabon, kanske mest för att de debuterade i slutet av åttiotalet, oförskämt unga. Wallace skrev bara två romaner, den nämnda på ca 1 000 sidor, och The Broom of the System (finns på svenska, jag har den till salu) som är ca hälften så tjock. Han tryckte in allting i sina böcker, för mycket humor, för många infall, för många karaktärer, så att propparna gick i romanbygget. Jag orkade inte läsa utThe Infinite Jest och jag fattade nog inte allt av Broom of the System, men det var häftiga böcker ändå och han banade väg för den sortens författare som kunde vara både ironiska och allvarliga i samma mening, såna som Dave Eggers. Wallace hade mer att skriva. Det är mycket tråkigt att han är borta.

Som vanligt överraskar juryn till Bookerpriset. Jag trodde nog att Salman Rushdie och absolut Joseph O’Neill skulle nomineras. O’Neills Netherland lät som en perfekt Bookerbok; kricket i USA som en metafor för världens tillstånd sedan elfte september. Juryn har istället valt fem för mig hittills okända författare, varav två debutanter, samt Amitav Ghosh, en indisk episk berättare, vars böcker jag åtminstone hållit i min hand. Han finns redan på svenska med Förnuftets krets från 1986. De andra är, mig veterligt, inte tillgängliga på svenska än. Jag gissar att Aravind Adiga kommer att plockas upp av något svenskt förlag, de andra – förutom vinnaren – får det svårare.

Vad gäller Ghosh så tror jag att jag träffat honom. Han besökte en science fiction-kongress i Stockholm i början av nittiotalet. Hans namn var för bra för att vara sant, gosh med ett fhanniskt ”h”. Var han på riktigt? Var han en hoax? Jag minns inte varför han var där, han har verkligen inte skrivit någon SF. Kanske har jag drömt alltihopa.

Aravind Adiga The White Tiger 
Sebastian Barry The Secret Scripture 
Amitav Ghosh Sea of Poppies 
Linda Grant The Clothes on Their Backs 
Philip Hensher The Northern Clemency 
Steve Toltz A Fraction of the Whole

Jag hatar pastischer. Livet är för kort för att jag ska orka läsa saker som medvetet härmar en stil, och där i stort sett hela poängen med berättelsen är denna efterapning. Det är en sak att inspireras, men att bara ta en tydlig stil och använda den och till och med anstränga sig för att göra kopian så lik originalet som möjligt, det är oerhört tröttsamt för den här läsaren. Det är säkert därför jag aldrig fastnat för Harry Potter. Jag skulle gärna älska Harry Potter, men jag har bara läst den första boken. För mig är influenserna för tydliga, jag kan inte fångas av berättelsen och karaktärerna när boken i stort sett känns som en blandning av Tom Brown’s School Days och Earthsea, kryddat med standardfantasyattribut. Det är förstås mycket mitt fel eftersom jag är för gammal och har läst för mycket. I rätt ålder tror jag att jag hade älskat Harry Potter, jag ser att den, bokserien, hade varit perfekt för mig i rätt ålder. Jag läste Earthsea istället, och en massa annan science fiction och fantasy.

Värre är det men den bok jag nyss kastat i väggen, Susanna Clarkes The Ladies of Grace Adieu. Jag fick in den på antikvariatet förra veckan och eftersom hennes tjocka debutroman Jonathan Strange & Mr Norrell, hyllades och vann priser, så tänkte jag ge denna novellsamling en chans. Romanen lanserades som Dickens med magi. Den här novellsamling är Jane Austen med magi. Berättelserna utspelar sig i samma universum, Strange är med i bakgrunden och säkert känner romanens läsare igen andra saker som jag inte är medveten om. Men det stör mig en hel del hur författaren försöker skriva som Jane Austen. Jag menar, vill jag läsa Jane Austen så gör jag det. En karbonkopia blir alltid suddigare och sämre än originalet, och även om man kastar in lite trollkarlar och magi så hjälper det ju ingenting. Stilen står i vägen som en tegelvägg för berättelsen, åtminstone för mig. Jag gillar Jane Austen, om något trodde något annat. Jag har läst tre av hennes romaner, med stor glädje, Pride and Prejudice, Sense and Sensibility och Emma. En författare borde lita på sig själv och inte luta sig så tungt mot någon annan. Fast Clarke får bra recensioner och säljer bra, så vad vet jag. Bara att jag inte gillar det här och att jag måste skärpa mig och hitta något bättre att läsa.

I boken Mr Wilson’s Cabinet of Wonder snubblar författaren och journalisten Lawrence Weschler över en udda utställning, nej, ett museum som kallar sig för The Museum of Jurassic Technology. Det ligger i Culver City, Los Angeles. Här finns utställningsmontrar med de konstigaste saker som, till synes, inte har något samband. En utställning över myror i Amazonas som, infekterade av svampsporer får sitt nervsystem kapat av sporerna. Myran tvingas myran att klättra uppåt, uppåt, tills den hittar en vass kvist eller något annat att spetsa sig själv på. Där sitter de fast och dör. Efter en tid spräcks myrans döda kropp och ur huvudet regnar nya sporer ner som kan infektera fler myror.

På ett annat ställe visas mikrominiatyrer. Skulpturer gjorda av människohand inte större än att de får plats inuti ögat på en synål.

Det här kan inte vara sant, tänker författaren, och ägaren till museet hjälper inte till. Han är så allvarlig att det nästan blir komiskt. Det är som att han spelar en roll, eller så är han på riktigt. Författaren blir inte klok på vad det är för ställe han hamnat på, och börjar undersöka Mr Wilson, ägaren, och detta Museum of Jurassic Technology. På resans väg får läsaren veta en hel del om kuriosasamlingar, som på ett sätt föregick dagens museer. När boken är slut har man blivit lite klokare på Mr Wilson, men inte mycket. De kuriösa saker han förevisar är antagligen riktiga, men det är inte poängen. Han vill sprida Sense of Wonder, och att mystifiera samlingen bidrar till den känslan, verkar han tycka.

Boken innehåller intressant information, i alla fall för mig. Till exempel lärde jag mig att Peter den Store köpte upp Europas förnämsta samlingar av kuriosa år 1717 för att själv skapa världens största Wunderkammer. Peters ambition att modernisera Ryssland lyckades på många områden, men att skapa ett kuriosakabinett extraordinaire var en rest från den gamla tiden; i upplysningens tid fanns inte plats för slumpmässigt sammanställda underligheter. En samling skulle vara ordnad, mätt och vägd, katalogiserad och i ordning, empiriskt undersökt. Raka motsatsen till Sense of Wonder.

Efter att ha läst den här boken blir jag verkligt sugen på att läsa författarens Everything that Rises: A Book of Convergences. För det är skickligt att skriva en faktabok som får läsaren att känna sig lite yr. Eller som det står på baksidan, som jag till viss del kan hålla med om: ”Weschler gives us a work of nonfiction that is as allusive, as dizzying, and as urbanely astonishing as anything by Borges or Calvino.”

Inte så svindlande, men bra ändå.

Jag flyttade in drygt trehundra bananlådor böcker i juni. Nu, i slutet av augusti börjar det likna ordning på antikvariatet. Likna, alltså. Det är långt kvar. Jag trodde inte att det skulle ta så lång tid, men hela sommaren har jag ju tillbringat på torget i Simrishamn, så då har det inte blivit tid till så mycket sorterande. Dessutom köpte jag en ganska stor boksamling i början på sommaren och det är först nu den har assimilerats av antikvariatets övriga böcker.

Den 1 oktober är det berättarkväll på antikvariatet. Jag berättar en eller annan historia och ger lite berättartips. ABF arrangerar (och tar betalt, som det verkar, femtio spänn). Det ger mig en dryg månad att få ordning på bokhögarna. Det värsta är gjort. Det kommer att bli fint.

Idag fick jag in Conversations in Belzano av Sándor Márai. Ungersk författare på engelska. Hans bok Glöd är bland det bästa jag läst de senaste åren, säg bland det bästa jag läst detta millennium. Så koncentrerad och ödesmättad, spännande, trots att den bara återger ett samtal mellan två gamla gubbar. På baksidesfliken läser jag att Márai föddes år 1900 och dog 1989, genom självmord i San Diego. Han missade precis murens fall. Han skrev över 20 böcker och var mycket populär på sin tid. Jag kommer att tänka på Stefan Zweig, en annan europé som tog livet av sig i främmande land. Han gjorde det i Brasilien 1942, övertygad om att Hitler skulle vinna WWII. Zweig hann också skriva bortåt 20 böcker. Odödliga ögonblick är en samling texter som skildrar viktiga händelser i mänsklighetens historia. Avgörande uppfinningar som t ex den transatlantiska telegrafkabeln. Schackspelaren är en långnovell som jag minns att jag också gillade skarpt. Den, i sin tur påminde mig om The Swimmer, filmen med Burt Lancaster. Inte novellen av John Cheever, som jag inte läst.

Jag misstänker att Márai tog livet av sig av skröplighet och inte som Zweig av övertygelse om den civiliserade världens undergång.

Bengt Gustafsson hälsade på häromdagen. Han var på sin årliga antikvariatsrunda på Österlen. För två år sedan kom han förbi torget i Simrishamn. Han var under många år producent för Dagens dikt och efter det öppnade han Lilla antikvariatet i Lund. Men det är nedlagt nu. Alla stänger sina antikvariat och flyttar ut på nätet, om de ens ids fortsätta sälja gamla böcker. Jag har sålt böcker på torget i Simrishamn i tio år, men det är inte förrän nu jag öppnat butik. Det är skönt att ha alla böcker inomhus och slippa oroa sig för regn, men än så länge är jag mer van vid torglivet. Jag fortsätter att torga året ut, fredag och lördag, så länge vädret tillåter.

En annan långväga gäst till butiken var Magnus Ödmark, som verkade nöjd med utbudet. Det är roligt att duktiga människor  hittar till butiken och verkar gilla utbudet.

Vad ska jag läsa? Ibland är det svårt att hitta rätt bok. Mest är det slumpen som styr mig, och viljan att hitta något nytt. För varje läst volym är läserfarenheten lite mer berikad och urvalet av nödvändiga läsupplevelser lite mindre. En läst bok betyder inte en läsupplevelse mindre, för den boken får representera flera hundra, flera tusen liknande böcker. Jag är inte den sortens läsare som vill känna igen mig i boken. Om jag läst en bok med Nisse Karlsson som huvudperson vill jag inte träffa honom igen i nästa bok. Om jag har fått leva hans liv i tre-fyrahundra sidor så behöver jag inte vet mer om honom. Jag vet att jag är i minoritet här. Läsare av skönlitteratur , om jag ska tala alldeles för generellt, gillar att känna igen sig. Jag läser mycket skönlitteratur, men jag vill bli överraskad och lära mig nya saker. Jag vill inte känna igen mig.

Jag tittade i hylla och hittade några intressanta volymer. Arboretum av David Byrne, The Angels on the Roof, noveller av Russell Banks och Mr Wilson’s Cabinet of Wonder av Lawrence Weschler, naturhistoriska essäer av en New Yorker-skribent. Arboretum är inte en bok att läsa från pärm till pärm. Byrne har samlat ihop en mängd träddiagram över olika ämnen som han funderat över. Svårt att beskriva utan att se diagrammen. Det är en inspirationsbok som får läsaren att få nya infallsvinklar på världen. Sorteras under Konst/filosofi/telefonkludd/humor. I det inledande förordet hänvisar Byrne till en bok av Lawrence Weschler som heter Everything that Rises: A Book of Convergences. Det tog jag som ett tecken på att det var Weschlers bok jag skulle läsa. Jag läste första kapitlet, som lovade gott, men sedan förla jag boken och hittade den inte på en vecka. På den veckan läste jag Fredrik Sjöbergs Den utbrände kronofogden som fann lyckan. En samling texter i samma stil som hans två tidigare pärlor, Flugfällan och Flyktkonsten. Det som skiljer Kronofogden från dessa båda är att det inte finns en röd tråd på samma sätt, ingen berättelse, kan man säga. Läsaren drivs inte av att få veta vad som händer sedan. Flugfällan och Flyktkonsten är, förutom att de är oerhört berikande och lärda, också spännande som en kriminalroman. Kronofogden består av avslutade texter som inte hänger ihop. Ganska många recensioner som i Sjöbergs händer blir till personliga essäer snarare än bokanmälningar, vilket inte är fel. Den anmälda boken kommer i bakgrunden och Sjöbergs filosoferande tar förgrunden. Någon gav författaren epitetet ”Den vise på ön”. Jag säger inte emot.

Igår besökte jag Kristianstad bokfestival. Festivalens första åtta år var jag med och sålde, men i år och förra året var jag inte med. De första åren var det ganska kul och det gick bra, men de sista åren var det segt. Fortfarande kan det löna sig att handla böcker. I år tyckte jag dock att det var färre säljare än vanligt, och konstigare! En som ville ha femhundra spänn för en fuktskadad fotobok, en annan som ville ha en femtiolapp för en vanlig, halvny pocketbok! Omskakande. Jag delade ut lite reklam om antikvariatet och denna blogg, så alldeles meningslös var inte utflykten. Hoppas att festivalen tar nya tag i försäljningsdelen, så att det blir fler och bättre säljare.

Cormac McCarthy är het i Sverige just nu, särskilt på den antikvariska marknaden, vad det verkar. Jag minns när jag läste Blood Meridian, or an Evening Redness in the West. Det var min första Cormac, 1990 eller 91. Den är osannolikt våldsam och rå. Språkligt enkelt, korta meningar, men samtidigt svårläst eftersom tankekedjorna är otydliga. Berättande är bibliskt, det här är allvar… Inte långt efter den läsningen kom första delen i Borderstrilogin, All the Pretty Horses, som jag fick som gratisbok tillsammans med ett nummer av Esquire. Den fångade mig inte på samma vis. Jag läste ut den motvilligt. Del två, The Crossing började jag på men avslutade inte. Den tredje delen, Cities of the Plain står oöppnad i hyllan.

Child of God är min favorit-Cormac. Våldsamma saker händer, poänglöst. Obegripligt, men oerhört drabbande. En förståndshandikappad man stapplar omkring i ödemarken och omväxlande begår och utsätts för våldsamma handlingar. Hillbilly horror eller Nobelprisprosa, det är upp till läsaren att bestämma. Storheten ligger i gestaltningen. Det knappa språket, den orimliga handlingen. Hans senaste, The Road är mycket tydligare, men har samma känsla av hopplöshet. Det meningslösa i att vara människa.

Jag har haft Dessa vackra hästar och Övergången till salu i många år, både i pocket och inbundet. Inte en jävel brydde sig. Till slut gjorde jag mig av med pocketutgåvorna på Krämarmarknaden i Simrishamn för en femma styck. Jonas Bergh köpte dem, så de fick ett bra hem. Det är nog fem år sedan. Övergången har jag sålt i år, Dessa vackra hästar har kanske gått åt tidigare säsonger, för jag hittar den/dem inte .

Men nu! Efter Bröderna Coens film och framgången med The Road är Cormac på svenska hårdvaluta. Särskilt Dessa vackra hästar, som för dagen endast går att uppbringa i ett enda ex på nätet, 400 spänn. Övergången finns i några fler exemplar. Det är ju typiskt. Det ska alltid till en film för att folk ska få upp ögonen för en bok. Det är konstigt, irriterande faktiskt. Och i det här fallet, No Country for Old Men så är ju den boken författarens sämsta, som jag förstår det. Det är i alla fall den enda av hans böcker som fått dåliga recensioner. Den lämpar sig väl för filmatisering och filmen är utmärkt.

Konstigt (nej, förresten, inte konstigt) att Dessa Vackra hästar och Cormac inte blev stor tidigare, när Billy Bob Thornton filmatiserade den med Matt Damon i huvudrollen. Filmen floppade men fick fina recensioner. Den saknade en krydda: Det meningslösa våldet, det våld som är hela ”meningen” med No Country for Old Men. Livet är våldsamt och meningslöst. Har du tur så överlever du tills du blir gråhårig. All the Pretty Horses handlar mer om jakten på det förgångna. Året är 1949 och två unga män rider i Texas söderut mot Mexiko. De vill jobba med hästar, men bilarna och traktorerna tar över. Kanske finns det jobb i Mexiko.

Billy Bob Thorntons genombrott, Sling Blade har ett stänk Cormac i sig. Filmen är som en mycket mild och snäll variant på Child of God. En del våld, men inte i närheten av det som förekommer i Child of God. Bra film. Billy Bob gör sin karaktär övertygande, en efterbliven man som tvångsutskrivs från hemmet han bott på i större delen av sitt liv sedan han slog ihjäl men man med ett sling blade, ett lieblad. ”Some people call it a Kaiser Blade. I call it a Sling Blade.”

Får mig att tänka på Bad Boy Bubby, som är en helt annan film, lite märkligare men bra den med.

Kontentan är: Jag grämer mig över att jag inte har fler exemplar av Dessa Vackra hästar.