johns antikvariat

Hermione Hoby tycker i The Guardian att Synecdoche, New York, är den ultimata postmoderna romanen, bortom Borges. Det är klart att en film ska vara den ultimata postmoderna romanen. Postmodern… Det känns väldigt mycket nittonhundratal, men ändå. Hon jämför också filmen med romanen Remainder av Tom McCarthy, som jag inte kände till tidigare. Nu vill jag läsa den genast.

som jag lärde mig i den här artikeln som handlar om skräckhistorier för barn i allmänhet och om Neil Gaimans Coraline i synnerhet, som nyligen blivit film. Har du koumpounofobi så lider du av en sjuklig skräck för knappar.

Junot Díaz gillar science fiction. Han skriver på en sf-roman och titelfiguren i hans pulitzerprisvinnande roman Oscar Waos korta förunderliga liv verkar vara något av en sf-fan. Jag är lätt allergisk mot personnamnstitlar av den här sorten. David Hills obotliga minne, Maria Larssons eviga ögonblick... De är en tråkig genväg för att signalera att det här är en stor, Viktig berättelse, en människas hela liv, men det fungerar inte på mig. Jag tror att OWKFL är en bra roman, men titeln kunde varit bättre. I vilket fall, När han var i Stockholm besökte förstås Díaz SF-bokhandeln och DN hängde på. Maths Claesson i bokhandeln sa att det inte skrivs SF på svenska. Det stämmer att det inte ges ut något som kallas SF, men ibland kommer det något som är SF utan att det marknadsförs som sådan. Pauline Wolff skrev för några år sedan den verkligt fina Vi är luftens drottning. SF med Sense of Wonder och höglitterära kvalitéer. Snart kommer hennes nya roman som heter Swede och handlar om en svensk, kvinnlig revolverkvinna i vilda västern. Det kan bli hur bra som helst. Carina Rydbergs nya lär också vara sf. Det är kanske en sf-våg i vardande. Problemet för mig, som i många av mina yngre år nästan bara läste sf, är att jag helt tappat smak för genren. Jag försöker då och då att läsa något som verkar bra eller som rekommenderats, men jag klarar inte av det. China Miéville, nä, Greg Egan, vars noveller jag verkligen tyckte om, har ännu inte fått mig att läsa ut någon av hans romaner. William Gibsons senaste, Spook Country var rent av usel, inte ens språket nådde upp till den standard jag förväntar mig av honom. Ibland tror jag att jag förlorat förmågan att känna SoW, men då dyker det upp en bok som Vi är luftens drottning, som har precis allt jag vill ha av en bra bok. Jag hoppas mycket på Swede. Och Junot Díaz SF-roman, när den nu kommer.

Det är lättare att göra bra SF-film, i alla fall har jag sett betydligt fler intressanta SF-filmer de senaste åren än jag läst SF-böcker. Senast var det Sunshine av Danny Bolyle och Night Watch/Day Watch av Timur Bekmambetov som är en blandning av både SF, fantasy och skräck men full av hissnande idéer och gripande handling.

Babel har ändrat format och har blivit ett kaféprogram med publik. Skillnaden mot Kafé Norrköping är liten. Ragnar Dahlberg var kanske på sin tid lite ledigare i stilen än stele Daniel Sjölin. Annars är det samma… samma grej.

Varför denna förändring? För låga tittarsiffror? Det är min gissning. Men de få som tittade på gamla Babel – som var ett okej litteraturprogram, eller till och med var det bästa litteraturprogrammet på TV (eftersom det inte finns några andra) – vill inte titta på Kafé Babel. Och de som vill titta på Go’Kväll, de tittar på Go’kväll. Det tittar inte på Kafé Babel. I kväll besöker Henning Mankell och Noomi Rapace kaféet. De kan ses och höras i en uppsjö kanaler, inte måste de vara med i Babel också. Det är att skjuta sig i foten att bredda den här sortens program. Det blir inte fler tittare för att programmet gör sig dumt och platt. Beror det på att de fått mindre pengar att göra fler program för? Det ser ut som det. Kvar finns bara programledaren och de vanligaste gästerna, inga kul idéer. Programmet bordet byta namn från Babel till Babbel.

Tur att radion finns. Även om det blev något konstigt strul med tekniken i måndagens Biblioteket på P1 så var det ett bra program som mest handlade om Revolutionary Road. Flera experter gav olika läsningar (fast ganska lika) av boken. Konstigt att ingen sa något om barnen eller om Shep, som för mig var nästan lika viktiga karaktärer som Frank och April. Radion har råd att gå på djupet och kan hitta lite annorlunda personer som har något vettigt att säga. Inte Mankell ännu en gång. Det är så förutsägbart att jag somnar.

Paul Giamatti ska spela Philip K Dick i en ny biopic samtidigt som Dicks änka ger ut en version av Dicks sista roman på eget förlag. The Owl in Daylight, är namnet på såväl filmen som boken. Jag ser fram emot båda. I The Guardian kan man läsa mer. Giamatti är favoritskådespelare, Dick är favoritförfattare. Det kan väl inte bli dåligt?

Nyligen läst: Man in the Dark av Paul Auster. Nyligen sedd film: The Inner Life of Martin Frost, skriven och regisserad av samme man. Varför utsätter jag mig för sånt här? Det är nära nog självplågeri.

Jag gör det för att en gång i tiden var Paul Auster kung. Jag upptäckte honom våren 1989 i en bokhandel i Brighton. Titeln The New York Trilogy var intetsägande, men det var något som drog mig till boken och gjorde att jag köpte den. Jag läste ut den på två dagar och älskade den. Hösten samma år var jag en månad i New York och köpte då Moon Palace i ett inbundet recensionsexemplar på The Strand. Även denna bok berörde mig kraftigt. Det är kanske hans bästa. Det är i alla fall den han arbetade längst med, vilket märks. Berättelsen är, sina utvikningar till trots, kraftfull som en stålkula, inga sprickor eller slarvigheter. Alla små delar driver mot samma mål och det blir väldigt effektfullt. Efter den läste jag snart ikapp hans två tidigare böcker, In the Country of Last Things och The Invention of Solitude. Två nya kom ut i början på nittotalet, The Music of Chance och Leviathan. Samtliga dessa böcker är fantastiska. Vilken författare som helst skulle vara stolt över en sådan livstidsproduktion, sex böcker av bestående värde. Auster kunde lagt ned pennan där och varit mer än nöjd. Men det är klart han han inte kunde göra det. Jag tror det var han som sa att han led under under sitt skrivande, att han fick tvinga sig själv att pränta ner orden på sidan. Men han led ännu mer om han inte skrev.

Våren 1993 skrev jag en D-uppsats i engelska för Harald Fawkner på GU. The Moment of Providence in the Texts of Paul Auster. Jag tror att jag var ganska tidig med att skriva om honom. Först i Göteborg, i alla fall.

Efter dessa böcker kom Mr Vertigo som var mindre lyckad, enligt mig. Den skildrar depressionens USA genom en pojke som lär sig att flyga. Filmerna Smoke och Blue in the Face från 1995 var bra, men för författaren Paul Auster var de inte bra, Den första skrev han manus till, den andra regisserade han tillsammans med en samling duktiga och tillmötesgående skådespelare. Auster fick blodad tand på filmens värld, och det var synd. Det var där han förlorade den nödvändiga uthålligheten för att skriva romaner. I filmen ska kreatören lämna över en stor del av verket till andra konstnärer, skådespelare först och främst men även alla andra inblandade i en filmproduktion, fotograf, scenograf, klippare och så vidare. I romanen står författaren för hela arbetet. Det känns som att Auster glömde bort det när han jobbade med dessa båda filmer. När han kom tillbaka till romanförfattandet kunde han inte längre göra hela jobbet, han försökte lämna över det till någon annan, men det fanns ingen annan. Det var inte ett jobb för läsaren.

Några år senare var Auster gästvärd för ett radioprogram på National Public Radio, där lyssnarna ombads skicka in sanna berättelser ur sina liv, sina bästa anekdoter. Auster valde de han gillade bäst och samlade dem i en bok. Titeln är I Thought My Father Was God. Det är en väldigt bra bok med mängder av inspirerande små berättelser. De leder ingenstans, de säger inte så mycket om något heller, men de är bra små historier. Efter detta är Austers prosa sig inte lik. Det är som att han glömt bort hur man skapar en lång berättelse med ett övergripande tema som kan belysas av mindre sidohandlingar. Sedan han samlat alla dessa små anekdoter kan han själv bara lägga anekdot till anekdot som en lång rad glaskulor som nätt och jämt rör vid varandra. Varje kula har sitt eget mönster och sin egen skönhet, men den påverkar inte nästa kula, som också är vacker, på sitt sätt. Nästa kula i raden har inget annat att göra med föregående eller framförvarande annat än att den också är en kula. De bara ligger där och är vackra, en efter en.

Efter katastroffilmen Lulu on the Beach (1998 ) kom tre romaner på 2000-talet:

The Book of Illusions (2002): Olycklig och sjuk (alkoholist) akademiker vars fru och barn dött i flygkrasch hittar ny livskraft när han börjar skriva en bok om en gammal stumfilmshjälte i stil med Chaplin, som en dag bara försvann. Plågsamt noggranna beskrivningar av ett antal påhittade filmer.

Oracle Night (2004): Olycklig och sjuk (utbränd?) författare hittar ny livskraft när han köper en ny anteckningsbok, i vilken han börjar skriva en historia om en man som en dag bestämmer sig för att försvinna, lämna fru och barn utan att berätta vart han tar vägen. Berättelsen tar tvärt slut när författaren tappar fantasin, låser in sin huvudperson i ett rum utan nyckel.

Brooklyn Follies (2005): Olycklig och sjuk (cancer) försäkringsförsäljare hittar ny livskraft när han av en slump stöter på sin brorson och får förmånen att hjälpa honom. I en anteckningsbok skriver han ner Dårskaper i Brooklyn, fåniga eller märlkiga små historier han varit med om eller hört i Brooklyn.

Och förra året kom ännu en.

Man in the Dark (2008): Olycklig och sjuk (gammal och skadad i bilolycka) akademiker/författare vars hustru är död och blivande svärson mördats av irakiska kidnappare i Irak, sitter i mörkret och tänker ut små historier för att fördriva tiden. Han tänker också på sin döda fru och sina barn och misstag han begått. En släkthistoria handlar om en man som en dag lämnar fru och barn och aldrig kommer tillbaka. Den längsta av författarens påhittade historier handlar om en man som vaknar i en annan värld där USA är i inbördeskrig. Berättelsen tar slut när författaren tappar fantasin och slår ijhäl sin huvudkaraktär.

Jag vill inte ens tala om Travels in the Scriptorium (2007). Där sitter en gaggig gubbe (Auster) instängd i ett rum. En efter en kommer karaktärer från hans gamla böcker till honom och tar hand om honom eller skäller på honom.

Vad är poängen?

Det är inte skrivkramp, det är brist på berättarmod. Auster vågar eller orkar inte längre följa sina berättelser till slut. Det är vansinnigt frustrerande för läsaren som vet hur bra det kunde blivit. De tre första 2000-talsböckerna kunde blivit en bra bok. Särskilt Book of Illusions är nära något tillfredsställande. Han skulle låtit den ligga till sig och istället för att skriva Oracle Night så borde han tagit ett varv till med Book of Illusions. Paul Auster verkar vara en författare som behöver tid. Han tänker bra, men han tänker långsamt. Om han blir stressad, relativt sett, så blir böckerna för lösa i konturerna och de rinner bokstavligen ut i sanden. Berättarna i dessa böcker erkänner att de inte kommer på vad mer de ska skriva och dessa berättares skapare, Auster, är för lat eller något, för att gå tillbaka och ta reda på var historien hamnade fel.

Här sitter jag och säger vad Paul Auster borde göra med sitt liv. Vem är jag att tala om vad en stor författare ska göra med sitt arbete? Fast det är väl sånt man kan göra på en blogg?

Austers nadir (hoppas jag!) nåddes med filmen The Inner Life of Martin Frost som är en ren kalkonfilm. En författare får låna ett hus på landet för att ta igen sig efter att ha slutfört en roman. En dag träffar han bokstavligen sin musa och blir kär i henne. Han gör vad som helst för att behålla henne. Utmärkta skådespelarna Irène Jacob (Veronicas dubbelliv) och David Thewlis (Naked) ska föreställa musa respektive författare. Stackars skådespelare. Så övertydligt och överpretentiöst. Jag lider med dem. To add insult to injury, vad heter det på svenska? Salt i såren är inte riktigt samma. I vilket fall, när man trodde att det inte kunde bli mer pinsamt så kommer Michael Imperioli från Sopranos (och den amerikanska versionen av Life on Mars) och Sophie Auster (dottern) och drar det hela ett varv till. Säkert den sämsta film jag sett de senaste fem åren. Det blir, precis som i Austers böcker, extra hemskt när man vet vilka begåvningar dessa skådespelare är. Varför underpresterar de så? Varför genomför inte Auster sina romaner lika noggrant som han gjorde på åttio- och början av nittiotalet? Det är frågan. Han har haft familjeproblem, vilket syns i en del av böckerna. Austers son har strulat och umgåtts i fel kretsar. Det kan man också läsa mer om i Siri Hustvedts What I Loved, där en oregerlig son tar stor plats. Men ändå, jag skulle inte tro att han behöver skriva för pengarna. Den omsorg han la vid sina tidiga böcker borde han ha råd att lägga på sitt arbete nu också.

Ändå fortsätter jag att läsa allt han skriver. En dag vänder det, hoppas jag. En dag hittar han spåret igen.

Nu när Revolutionary Road haft premiär verkar det som varenda människa, har haft ett nära men hemligt förhållande till boken. Till och med Emma Gray Munthe står och säger att filmen är så bra för att den fångar bokens känsla. Alla vill vara med och berätta om boken. Det är begripligt, det är en bok man gärna vill berätta om. Boken är en modern klassiker, säger i stort sett alla som recenserar filmen. Amerikansk klassiker, klassiker, klassiker… Säg det tillräckligt många gånger så blir det sant, men det är inte sant. En klassiker är en bok som funnits med sina läsare sedan den gavs ut, som sagt och säger varje generation av läsare något giltigt om sin tid. Revolutionary Road är en fantastisk roman, en av de två-tre bästa jag läst under 2000-talet, men den hastiga historierevisionen förvånar mig. Kanske är det inte så viktigt, men så här var det ju egentligen:

Richard Yates debuterade 1961 med denna roman. Den mottogs väl, den nominerades till National Book Award, men förlorade till Walker Percys The Moviegoer, en annan debutant. Även det är en fin roman, dess tid som film kommer nog också. Endera året ser vi Leonardo DiCaprio vandra omkring på New Orleans gator och filosofera över William Holdens storhet. The Moviegoer är mer av en amerikansk klassiker, för den har lästs av flera generationer amerikaner. Kanske är den på väg att glömmas nu, senaste upplagan kom för tio år sedan. Men om bara den där filmen blir av (rättigheterna förnyades senast 2002), så kommer nya generationer att läsa den. Det är en tidlös berättelse. Biobesökaren kom på svenska redan 1978. Jag menar ”redan” 1978, sjutton år efter originalpubliceringen. Revolutionary Road kom på svenska fyrtiosju år efter originalet. Vad är det för klassiker som tar ett halvt sekel på sig att upptäckas i Sverige? Sanningen är att Revolutionary Road var en framgång när den kom, men sedan glömdes bort. Sjuttio-, åttio- och nittiotalens läsare kände inte till Yates. Han blev en författares författare, beundrad av sina kolleger men inte läst av Updikeälskarna, Rothbeundrarna, Bellowfantasterna. Han kom med en ny bok vart femte år, ungefär, i vilka han beskrev de missöden han råkat ut för sedan sist. Sinnessjukdom, mentalsjukhus, alkoholism, släktfejder, misslyckades äktenskap. Han skrev sin självbiografi hela sitt liv. Gåvan han hade var att formulera den perfekta meningen och förmedla känslan av oro. Inte kris och katastrof, men löftet om katastrof. Det är mycket värre. Revolutionary Road är hans bästa bok, men det beror inte på att han blev sämre som författare med åren och spriten utan på att han använde sitt bästa material först. Han kunde inte återvända till det och när han istället skrev om mer spektakulära förhållanden blev resultatet paradoxalt nog inte lika gripande.

Det påstås att Yates blev arg och bitter när han inte vann National Book Award. Han verkar ha varit en tölp på många områden, så kanske är det sant att han kände sig orättvist behandlad, men jag tror och hoppas att det inte var så. En stort författare skriver för sig själv, för formuleringsglädjen och själv texten; vad är det för medelmåtta som grämer sig över ett förlorat pris? En annan bok, en annan debutant, som var nominerad till samma pris samma år hette Joseph Heller. Hans förstlingsalster är en av nittonhundratalets mest kända böcker, alla känner till titeln, även om de inte läst boken, Catch-22. Så om Yates verkligen var missnöjd med juryns val så skulle han aldrig kunna påstå att det var han som borde fått priset när Catch-22 också stod på nomineringslistan.

År 2000 gavs Revolutionary Road ut igen, med nytt förord av Richard Ford. Det var då boken blev en klassiker. Den hade varit mer eller mindre glömd av allmänheten i nästan fyrtio år, älskad och hyllad av stora delar av den amerikanska författarvärlden. Jag läste den i brittisk pocket 2002. Det var en stor upplevelse att läsa den och jag skaffade snabbt hans samlade noveller. Nu när Yates är lättsåld finns inte längre Collected Stories att köpa. Man har delat upp novellerna på de två originalsamlingarna. Bättre business att sälja två böcker istället för en. Novellerna håller lika hög klass som romanen. Nu har jag bara en roman kvar innan jag läst allt han skrivit. När den är läst får jag väl ta biografin som kom för några år sedan. Därefter är det författarskapet färdigt, utsuget av den blodtörstige läsaren. Med filmen så kommer många fler att upptäcka Richard Yates storhet. Han verkar var en författare för vår tid, men han var aldrig en författare för sin egen tid, det tycker jag är viktigt att veta.

Här är en bra artikel från Fokus om Richard Yates, hans liv och verk.

Filmen Running With Scissors var ganska hygglig. Jag hade låga förväntningar, så jag behövde inte bli besviken. Annette Bening som mamman var otroligt bra. I övrigt var det för många figurer för en film. Det är en omöjlig uppgift att sanningsenligt filmatisera en berättelse som har över tio karaktärer som alla skulle kunna vara huvudperson i berättelsen. I boken ser vi allt med Augustens ögon. Han väljer att betrakta vissa personer eller skeenden. I en film funkar det inte alls. Formatet är för litet. Bokens berättare står ibland utanför historien och betraktar de andra karaktärerna. Men i filmen är han istället huvudperson som är med i de flesta scener, dock inte alla. Flera avgörande händelser har strukits och vissa saker har helt enkelt ändrats. Författaren verkar nöjd ändå, men det är en avsevärt svagare berättelse och förstås mindre sanningsenlig än den som ges i boken. Annette Benning var filmens behållning.

Det slumpades sig att jag läste några japanska böcker under hösten. Först Murakamis Dance, Dance, Dance, sedan Yoko Ogawas The Diving Pool och sist Inbjudan från en okänd, en antologi med japanska deckarnoveller i urval av Ellery Queen. Jag såg också Eldflugornas grav, en animé gjord av studio Ghibli, regisserad av Isao Takahata. Jag har länge tänkt köpa filmen, men den har för det mesta varit rätt dyr på Amazon, så jag har avvaktat. Men i julhandeln upptäckte jag den billigt på Ginza och slog till. Den handlar om två barn i Japan under andra världskrigets slutskede. De blir föräldrarlösa och får klara sig bäst de kan under de allierades eldbombningar. De vandrar omkring i det helvetslandskap som den japanska landsbyggden förvandlats till. Allting är ruiner, det brinner från himlen, den finns ingenting att äta. Det är en grym och sorglig historia och väldigt bra. Den ger lite samma känsla som Jerzy Kosinskis The Painted Bird, Den målade fågeln. Den boken är snäppet värre, även om båda verken är på den bortre delen av skalan för vad man klarar av att begripa i fråga om den grymhet människor kan utsätta varandra för. Pojken i Den målade fågeln vandrar omkring med sitt glödklot så att han ska kunna göra upp eld och stöter på människor som på olika sätt förnedrar honom. En mer bokstavlig variant av Cormac McCarthys barn i The Road, som representerar mänsklighetens sista glödkol; ska elden överleva eller ska mänskligheten slockna? Jag har alltid läst The Painted Bird som en roman, men på sin tid blev den snabbt en skandalsuccé av samma anledning som James Frey. Boken gavs ut som en sann berättelse, men en närmare granskning gav vid handen att boken inte var lika självupplevd som den först påstods vara. Kosinski klarade sig ganska bra jämfört med Frey, som verkar ha blivit utfryst. Eldflugornas grav  är även den verklighetsbaserad. Författaren till boken, Nosaka Akiyuki, upplevde amerikanarnas eldbombningar av Japan under andra världskrigets slutskede. Författarens lillasyster dog och boken sägs vara ett sätt för Akiyuki att få frid med sig själv eftersom han tycker att det var ahsn fel att hon dog. Eldflugornas grav är nästan för stark. Att välja animation framför skådespelare är helt rätt, det skulle vara omöjligt att skildra en så stark berättelse med riktiga skådespelare, det skulle förmodligen kännas overkligt. Tack vare det tecknade mediets förmåga att få åskådaren att spegla sig i de förhållandevis uttryckslösa karaktärerna blir den här filmen något väldigt speciellt.

Med tanke på det funderar jag på om inte Den målade fågeln också skulle bli en väldigt stark film, animerad. Någon borde utnyttja animation till annat än barn- och underhållningsfilm. Tänk er Den målade fågeln som långfilm i leranimation. Det kunde bli mäktigt.

I fredags såg jag på TV det roliga samtalet som leddes av Eva Beckman med Kay Pollack, Henrik Schyffert, Björn Wiman och Björn Ranelid som handlade om det pretentiösa. Pollack, Schyffert och Ranelid var alla sig själva, så mycket de kunde.

Vad jag tyckte var märkligt var att ingen noterade att pretentiös, den negativa termen, är den som  sätter sig själv i centrum för sitt skapande. Verket är inte det centrala, verket står inte för sig själv utan är en del av skaparen. Jaget kommer i vägen för konstverket. I stället för att bara producera en text eller en tavla eller vadsomhelst, så berättar skaparen hur han gör, vad han tänker, och gärna vad mottagaren ska tänka. Det är ju det som gör Ranelid till en sådan pajas. Skriva kan han – man kan ha åsikter om hur han skriver, men han kan skriva – och många uppskattar hans prosa. Men sedan ska han hela tiden berätta vad han gjort, hur läsaren ska tänka, vad budskapet i texten är… Det är att vara pretentiös.

Pretentioner har däremot alla. Alla vill någonting.

Ursäkta inslagningen av de öppna dörrarna.

Croneman skriver något liknande, fast bättre, ser jag idag, måndag morgon, så då kan vi slå in dörrarna tillsammans.

Vad jag vet om transcendental meditation är inte mycket. Då har jag ändå läst två böcker i ämnet. Den ena tyckte jag mycket om. Det var David Lynchs bok Catching the big fish, meditation, consciousness, and creativity. David Lynch måste vara ganska trött på frågan ”Var får du dina idéer ifrån?” men den här boken ger en sorts svar på frågan. Sedan 1973 är han en hängiven anhängare till tm och han mediterar två gånger om dagen. I boken beskriver han mycket klart känslan i att meditera men den ger ingen bruksanvisning. Det är en inspirationsbok, mer än något annat. Lynch skriver också en hel del om sina filmer och ibland svarar han också på den nyss ställda, tråkiga frågan var han får sina idéer ifrån. Boken är mer intressant för den filmintresserade än den som vill lära sig om tm. Jag tycker att jag fick bättre inblick i Lynchs filmvärld genom den här tunna boken (180 extremt luftiga sidor) än jag fick av Lynch on Lynch, en intervjubok av standardsnitt på 300 (normalsatta) sidor. För den som trodde motsatsen så bevisar Catching the big fish att David Lynch kan vara extremt tydlig och klar när han vill vara det. Här finns inga som helst tvetydigheter.

Den andra boken i ämnet som jag läste, råkade jag ha på antikvariatet. TM is for kids too! heter den och är skriven på sjuttiotalet av en fjortonårig TM-instruktör. Kanske blev jag lite klokare av den, men den var inte tillnärmelsevis lika inspirerande som Lynchs bok.

På mitt skrivbord ligger Vetenskapen om varandets och livets konst, 300 tättskrivna sidor av Maharishi Mahesh Yogi. Den kommer jag aldrig att läsa.

På tal om David Lynch så har Isabella Rossellini gjort en serie kortfilmer för Sundance Channel med det kittlande namnet Green Porno. Rosselini gestaltar olika insekter och visar hur de förökar sig. Ganska udda.

Jag började på Russell Banks’ samlade noveller, The Angel on the Roof innan The Polysyllabic Spree. Övergången från Banks till Hornby var självklar  i och med Colin Firth.

Även om jag återvände till Banks så läste jag inte alla novellerna i samlingen. De jag faktiskt läste handlade alla om besvikna, intorkade män som hanterade sin ålderdom på olika sätt. Lite enformigt att läsa flera berättelser på rad med samma tema. Två av Banks romaner har filmatiserats och även dessa noveller är i högsta grad filmatiseringsvänliga. Men enbart som noveller är det något som saknas, kanske det oväntade. Det blir inte mer än den där besvikelsen, de där utmejslade figurerna. Det är gott nog för många, men jag behöver överraskningar också. Atom Egoyans The Sweet Hereafter baseras på Banks roman med samma namn. Hur hanterar en liten stad en stor tragedi? Mycket bra film, skoningslös. Egoyan har hamnat lite i bakvattnet, jag vet inte varför. Ett tag var han Bröderna Coens jämlike. Var är han nu? De senaste jag såg av honom var Where the Truth Lies från 2005, som har en intressant berättarstruktur, men där den stora hemligheten kanske inte är så stor när den väl avslöjas. Det är en filmfilm och handlingen rör sig kring ett komikerpar på femtiotalet, en variant på Martin/Lewis. Paret spelas av Kevin Bacon och Colin Firth (Firth som spelade Nick Hornbys alter ego i Fever Pitch, ju). Felet med filmen är kanske att huvudrollen är för vek, en kvinnlig journalist som ska lösa ett mysterium. Hennes karaktär kommer helt i skuggan av Bacon och Firth som briljerar. Nu verkar Egoyan vara på gång med något nytt som tar upp samma teman som gjorde honom stor på åttiotalet. Adoration heter filmen. Den visades på filmfestivalen i Toronto och har premiär i början av nästa år.

Den andra filmen som gjorts på en Banksroman heter Affliction och är i den nyss nämnda genren ”besvikna, intorkade män”. Fast det är Paul Schrader som gjort filmen, och jag gillar den, så var Banks inte alls nöjd med resultatet. Nick Nolte spelar sheriff (i nutid) på dekis, James Coburn är hans pappa, ännu mera på dekis. Båda är våldsamma typer, drabbade av samma åkomma, antar jag att titeln menar. Filmen följer deras försök till försoning. Coburn vann Oscar.