En annan bild av Mickey

17 Feb

Kerstin Gezelius skriver ett fint porträtt av Mickey Rourke i DN. Det känslomässiga innehållet håller jag helt med om. Jag gillade texten så mycket att jag läste den två gånger men efter andra genomläsningen tänkte jag, är det så här egentligen? The Wrestler har sålt in en bild av Mickey Rourke som den store förloraren som gör en comeback som kommer att sluta med en Oscar. Den perfekta amerikanska framgångssagan. Succé, undergång, comeback/uppståndelse. Mickey Rourke har haft ett underligt liv, det säger jag inte emot. Det mesta som står skrivet om honom är nog sant. Här är en bra intervju i The Guardian som går igenom topparna och dalarna. Men det är ju inte som att Rourke varit borta från filmarbetet under sina mörka år. Under nittiotalet medverkade han i nitton filmer, hittills under 2000-talet har han gjort arton, och fem är under produktion. Inte nog med det, filmerna han medverkade i under de mörka åren är i många fall riktigt bra. Han är maffiaboss i Vincent Gallos fenomenala Buffalo 66 (1998), han är transvestithårding i Steve Buscemis fängelsedrama Animal Factory (2000). Vidare har han under hela perioden medverkat i storfilmer. I och för sig inte i huvudroller, men han har hela tiden fått arbeta med de största: Francis Ford Coppola, Tony Scott, Sean Penn, Robert Rodriguez, Terrence Mallick (Thin Red Line, men hans roll klipptes bort, dessvärre)… I pressmaterialet framstår det som att Rourke varit helt borta från branschen. Legat i en källare och knarkat och opererat sig i ansiktet och inget annat. Det stämmer inte. Han har arbetat i branschen, arbetat mer än de flesta.

Gezelius nämner Jacqueline Bisset som skådespelerskan i Wild Orchid från 1990. Hon är förvisso med i den filmen, men det är Carré Otis som är Kvinnan med stort K i denna anskrämliga film (som jag såg på bio; det är inte klokt). Mickey Rourke blev helt besatt av Otis. En alternativ tolkning av Mickey Rourkes öde kan vara att han blev galen av kärlek till Carré Otis. De gifte sig och skilde sig och föll ner i knarkträsket tillsammans.Rourke kom upp till ytan igen, inte Otis.

Gezelius artikel nämner inte Lawrence Kasdans Body Heat från 1981. Där har Rourke en stor biroll och det var där han fick sitt genombrott. Och trots att ”fjärilsblicken” är borta så går det inte att operera bort den närvaro Rourke har på duken, vilket skräp han än är med i. Jag kommer att se Iron Man II, trots att jag inte alls gillar den sortens filmer.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: