I morse tittade jag på Miranda July när hon svarade på mer eller mindre begåvade frågor på Facebook. Ni kan också titta här, även om ni inte är Facebookare. Nu hittade jag en ny artikel i New York Magazine där en skribent utsätter Miranda July för hennes eget sätt att interagera med sin publik. Ganska roligt experiment, tycker jag. Skribenten är inte någon fan av Miranda, han har till och med skrivit en (mild) hatsång mot henne. Men hon tar hans låt och gör den till sin. Bra jobbat.
Le Tigre i Vitaby
15 JunPost 9/11, när hösten var som kallast, byggdammet från tokrenovering av kök och badrum yrde som tätast, lyssnade jag en dag på P3:s kulturprogram Flipper med geniala Karin Magnusson och Roger Wilson. Det programmet hade alltid bra reportage, stor kunskap förmedlad med energi. Och musik. Den där kalla höstdagen hörde jag på Flipper för första gången Le Tigre. Det bandet gjorde livet lättare att leva. Tyvärr splittrades de innan jag hann se dem live, men nu har det kommit en konsertfilm som man kan se istället. Who Took the Bomp – Le Tigre on Tour.
Missa inte Cohen
5 JunSömnlös lördagsnatt. TV. Leonard Cohen. Vad ung han ser ut. En dokumentär från en Europaturné 1972, men filmen är ny, dvs har inte färdigställts förrän nu. Bird on a wire heter den och visar den store diktaren och artisten i ett mycket nära porträtt. Nästan för nära. Kameran följer t o m in i duschen. Filmen fångar turnélivets härlighet och elände och vi lär oss lite om vad det är som gör Cohen så stor otroligt bra. Missa inte.
Jag säger: Missa. Inte. Finns här på SVT Play till den tredje juli.
Nu tipsade Klingan om samma dokumentär. Great minds think alike, right?
Drömmens skepp genom Skånes Fagerhult kl 23.49
30 MajNu rullar bussen förbi Skånes Fagerhult på nya E4:an. El och internet på nattbussen till Uppsala. Vad kan man mer begära? Ett SMS från Drömmens skepp som vill tala med mig om det Ottomanska riket. Det är drömtid nu men allt är sant. Det händer just nu.
Det är väl det som kallas livebloggande. Små sandkorn lägger sig i sekvens och bildar ett mäktigt mönster synligt från universums utkanter.
Torsten sjunger Townes
10 MajHörde Torsten Flinck på Felicia. På sin nya skiva sjunger han bland annat Townes van Zandt. De går bra ihop, och Torstens teatrala framförande ger ”Pancho & Lefty” en ny dimension.
Pencil-necked…
8 MajAldrig har väl ett skällsord tolkats så positivt som när Neil Gaiman häromdagen gratulerade personen som kallat honom fula saker. Gaiman skriver:”I like ‘pencil-necked weasel’. It has ‘pencil’ in it. Pencils are good things. You can draw or write things with pencils.”
Upprinnelsen till detta svar och det föregående påhoppet är att Gaiman fick väldigt mycket betalt för ett framträdande han gjorde på ett bibliotek i Minnesota. Majoritetsledaren för republikanerna i representanthuset i Minnesota kallade Gaiman för tjuv och annat för att han tagit emot så mycket pengar och sedan skänkt dem till välgörenhet. Om det var den stora summan eller att han skänkte den som var brottet vet jag inte. Man tycker ju att en republikan borde uppskatta att marknadskrafterna fungerar och tillgång och efterfrågan sätter priserna. Läs mer i The Guardian om ni vill.
Jag vill hellre skriva om en skiva som Gaiman varit inblandad i. Igen: Hur hinner han med? Hur kan han vara bra på så många olika saker? Svaret är väl att han är disciplinerad och använder sin tid optimalt. Här är en fantastisk liten låt med en lika fin video. Låten är skriven av Gaiman tillsammans med hustrun Amanda Palmer, Damian Kulash och Ben Folds. Den gjordes i ett blixtprojekt där de undersökte om det gick att skapa ett album från tanke till färdig produkt på åtta timmar. 8. Åtta! Projektet lyckades i stort sett och bara den här låten är ju magisk. Läs mer om projektet här. Videon är tillkommen senare; lyssnare uppmanades att skapa filmer till låtarna. Gaiman tipsade själv om den igår på sin blogg. Min dotter ska vara med på en konsert med musikskolan om några veckor och spela cello. Precis som Gaiman och alla föräldrar förundras jag över hur snabbt barnen växer upp. Nyss kunde jag bära henne i min ena hand, nu spelar hon cello… Den här låten beskriver den känslan på ett förträffligt sätt, och videon är ju också mycket fin.
Dubstar comeback
12 MarJag märkte att ett youtubeklipp som jag länkat till hade tagits bort av copyrightskäl. Det gällde Dubstars version av ”St Swithin’s Day”, apropå David Mitchells eminenta roman som snart är film, One Day. Jag försökte hitta ett annat klipp med Dubstar och låten, men de har tagits bort allihopa. Istället fick jag reda på att de gör comeback och låter lika bra som för tio år sedan. Vad var det jag sa? Jag vet inte, men med One Day-filmen och nu Dubstar tillbaka så är det definitivt en revival för… för… ja för det här.
Istället för Melodifestivalen
4 MarNär jag var på den där otroliga lägenhetsspelningen med Jane Siberry förra året så kom jag att tala med en man från Malmö som, liksom jag, hörde till de få utbölingarna som åkt ganska långt för att uppleva Siberry på nära håll. Vi bytte musiktips. Jag föreslog att han skulle lyssna på Judee Sill och han i sin tur rekommenderade Jane As Police Woman. Lysande förslag. Hennes senaste skiva kom i början på året och jag har lyssnat på den en hel del. På Spotify, förstås. Det är slut på skivköpandet.
Warren Zevon i bilstereon
14 FebBra musik att skråla till i bilen, upptäckt på ett av många blandband från förra millenniet som ljudsätter mina bilfärder. Radion funkar ju inte.
When I was young times were hard, when I got older it was worse.
First words I heard were: ”Nobody move, nobody gets hurt.”
Här är lite rörliga bilder från Letterman. Zevons låtar är som gjorda för att filmas. Sean Penn gjorde ju Springsteens ”Highway Patrolman” så bra. Kan inte han eller någon annan filmatisera någon av Zevons låtar?
Han var en sur men rolig gubbe, sedan fick han cancer och dog.
Livet efter White Stripes
7 FebTrist att White Stripes la ner, men allting har sin tid. Att vårda musikarvet är inte fel, och det här är riktigt bra, tycker jag.
Gamla hjältar kämpar på
17 JanWendy James har släppt en ny skiva, henns första soloskiva sedan 1993. Den heter I Came Here to Blow Minds och låter så här:
Det låter inte så hemskt, men når inte de genialiska höjderna av det här från 1988:
Vanity googling
11 JanHär är en text från Sydsvenskan 2003 som handlar om var man kan hitta världsmusik i Malmö. Det var i fördatorisk tid, nästan. Före Spotify, i alla fall. Ja, det är jag som har skrivit den. Undrar varför det bara är den som finns i Sydsvenskans digitala arkiv av de artiklar som jag skrev för tidningen åren kring millennieskiftet.
Årets julmusik i butiken
10 Decär Chris Isaaks julskiva. Jag köpte den tidigt i våras för en billig peng på Ginza och nu snurrar den så gott som hela tiden när jag har öppet. Det är lätt att tröttna på julskivor, men den här tål en hel del spelningar. Som back-up har jag en julskiva som sålts exklusivt av Starbucks i Japan (!). Det är de vanliga, amerikanska julsångerna, framförda av gulliga ungar i rockiga arrangemang. Inte dåligt, men inte Chris Isaak-klass heller. Jag har inte varit i Japan. Jag köpte skivan på Skiv-Esset i Malmö i somras.
Säkert! Helt osäkert
7 DecSå fort jag fick reda på att Säkert! skulle spela i Lund den andre december så köpte jag biljetter. Dagen kom. Snön kom och vindarna… Jag körde upp till Jet i rondellen för att tanka. Det var knappt att jag kunde ta mig hem igen. H-e! Just den dagen jag ska gå på konsert är det tidernas sämsta väder. Så vi fick sitta hemma och uggla medan andra upplevde det här:
Brasklappen
7 DecJag såg på Grotesco igår där de bland annat skämtade om SVT:s julsatsning, ett kostymdrama. Vi har sett Gustav III, Selma Lagerlöf, Linné, Strindberg och nu får vi Brask, med Jan Malmsjö i en biroll som strax blir huvudroll när Brask-karaktären skrivs ut ur produktionen. Om Malmsjö är med behöver man ingen titelkaraktär.
Två saker slog mig omedelbart när jag såg detta roliga inslag. För det första kom jag att tänka på en lärare jag delade skrivbord med på Österportskolan i Ystad. Hon var behörig gymnasielärare (det är jag också) med ämnena historia och svenska. Men en dag frågade hon oss andra vem den där Brask var, egentligen… En historielärare som inte vet vem Biskop Brask är. Skrämmande eller hur?
För det andra drabbades jag av Henrik Dorsins version av Jan Malmsjö. Jag var i Höör i helgen och sålde böcker på julmarknad. För först gången någonsin hade jag en del skivor med mig också. Townes Van Zandt, Nina Simone, Billie Holiday, Buena Vista Social Club och annan bra musik till ett billigt pris, 40kr/st eller 3 för 100. Eftersom det var julmarknad hade jag också en julskiva till salu, Jan Malmsjös julskiva, nämligen. Det var den enda skivan jag spelade hela helgen, tre dagar, sju timar om dagen med Jan Malmsjö som sjunger ”Bella Notte”, ”Stilla Natt” och – favoriten ”Jag drömmer om en jul hemma”, på skånska.
Puh. Dorsins Malmsjö blev en bra hjärnrensare. Tack för det. Grotesco är ganska bra och allra bäst är musiknumren. Visst är det här riktigt bra:
Stackars mig som måste åka till Paris
20 OktVeckor och månader går utan att något särskilt händer och jag har all tid i världen, sedan kommer perioder när jag måste välja bort evenemang jag kunde givit min vänstra – eller mitt fall högra – hand för.
Vi bestämde för länge sedan att vi skulle åka till Paris på höstlovet. Flyg och hotell är bokat. Det ska bli mycket roligt och jag ser fram mot resan. Men häromveckan fick jag reda på att mitt portugisiska favoritband Deolinda kommer till Sverige, just de dagar jag är tvingad att vara i Paris. Inte nog med det, de spelar i Helsingborg på Dunkers kulturhus, av alla ställen, inte så långt från Ystad. Jag åkte till London när Rokia Traoré ställde in sin Sverigespelning förra året, jag kommer garanterat att åka till Portugal för att se Deolinda. Men att se dem i Helsingborg hade varit speciellt. De är inte så kända här, konserten kommer att bli mer intim än vad den kan vara i Portugal där de är storstjärnor. Suck.
Men ni som inte måste åka till Paris på höstlovet, ta er till Helsingborg den andre november eller Södra Teatern i Sthlm dagen därpå. Det kommer att bli fina föreställningar. Kanske kan någon konsertbesökare rapportera här hur det var?
Brevet från Barbro
24 SepTidigt i somras fick jag några kassar med böcker av min vän G, som flyttade från stort hus till liten lägenhet. Vi pluggade tillsammans i England i slutet på åttiotalet. En av böckerna var Den gode terroristen av Doris Lessing. Den hamnade på torgsläpet. I början på säsongen råkade just den boken bli blöt och därmed osäljbar. När jag sorterade ut den hittade jag ett bokmärke i boken, ett brev till G från Barbro, som läste samma kurs i England som jag och G. Jag kände inte Barbro så bra, hon var kursbästis med G medan jag och G egentligen inte vara så bundis då som vi är nu. Brevet är skickat i början på 1989 från B i England till G i Sverige. G åkte nämligen hem julen 88 medan jag och Barbro stannade en termin till. Barbro skriver om det man brukar skriva om när man är runt tjugo, och avslutar med ett Smithscitat: ”There are brighter sides to life and I have seen them, but not very often.”
Det här brevet fick mig att rota fram ett gammalt blandband som jag fick av G då, någon gång 1989. Radion i bilen funkar inte, men väl kassettspelaren. Så hela sommaren har jag till och från torget lyssnat på G:s favoritmusik från slutet av åttiotalet: The Cure, Smiths, Lloyd Cole, Kate Bush, The Church med mera. Jag har skrålat med i ”There is a light that never goes out”, ungefär så här…
…och äntligen börjat förstå The Smiths’ storhet, tjugofem år efter alla andra. Eftersom jag nyss läst ut David Nicholls bok One Day, så fick fyndet av Barbros brev extra betydelse. Boken börjar också 1988, i universitetsmiljö och är i vissa delar en brevroman. Och musik i allmänhet och blandband i synnerhet har stor betydelse för karaktärerna, som jag skrivit om tidigare. Förresten kommer boken på svenska redan nu i november på ett nystartat förlag som heter Printz Publishing. Skickligt att som nystartat förlag få rättigheterna till en sån given bästsäljare. Filmen kommer nästa sommar liksom, antar jag, den svenska pocketupplagan, som jag i så fall kommer att sälja på torget.
Brevet från Barbro ligger som bokmärke i Den gode terroristen där G tröttnat på Lessing – ligger där i tjugo år tills den stackars boken får regn på sig och jag hittar brevet och in från vänster kommer David Nicholls och ger detta fynd mening. Medan Morrissey gurglar vidare i bilstereon.
Trettioåriga röken
9 JulDet slår aldrig fel. En gång om året får jag ett riktigt stort parti böcker. Jag köper hela tiden stora och små boksamlingar, men en gång om året kommer en bamse som jag inte kan säga nej till, fast den nästan knäcker mig. I år var bamsen förhållandevis liten, bara 1 000-1 500 böcker. Förra året var den stor, ca 8 000-10 000. Det intressanta med årets storsamling är att den är trettio år gammal. Den ursprunglige ägaren dog 1980 och sedan har böckerna stått i hans hus mer eller mindre orörda. Nu är de mina och snart kan de bli dina. Trettio år… Vad gjorde jag för trettio år sedan? Sommarlovet inför högstadiet. Sedan trettio innehållsrika år medan de där böckerna stått i hyllorna och väntat på att jag skulle bli bokhandlare, väntat på att säljaren skulle träffa rätt personer för att komma intill samlingen, så småningom lära känna mig och slutligen sälja samlingen till mig. Ursprunglige ägaren var rökare, vilket märks på en del av böckerna. Trettio år gammal, inpyrd cigarettrök luktar fortfarande distinkt… Jag ska lufta de värsta volymerna, men riktigt nikotinfria bli de nog aldrig.
En kund på torget bar en tröja med Trettioåriga kriget (det svenska rockbandet). ”Jag har en bok om Trettioåriga kriget”, sa jag. ”Olle Thörnvall heter författaren.”
”Det är jag som är Olle Thörnvall”, sa mannen i tröjan.
Hepp.
Jane Siberry live i natt i din dator
26 JunKlockan två i natt, alltså natten mot den 27:e juni, kan man se en ”global salon concert” från Toronto med Jane Siberry. Streamat och gratis här.
The Specials i Göteborg
19 JunAllt detta turnerande. Det känns som att alla artister är ute på vägarna. Förra året var något sorts rekord för stora akter i Göteborg, Madonna, Springsteen och fler av de största och det bara fortsätter. Veckorna efter Siberry i Hägersten spelade Joanna Newsom på Dramaten, Mary Gauthier på Scalateatern och Choc Quib Town på Kägelbanan. Tre artister jag verkligen hade vela se live. Att följa konsertkalendern är ett heltidsarbete som jag inte har tid eller råd att ha. Roligt för de som bor i Stockholm och har tid. Man kan nog gå ut varje kväll och se något riktigt bra.
I helgen var jag i Göteborg och gick på Universeum och Liseberg. Samtidigt spelade The Specials i stan. Den konserten hade också varit kul att se. Alla i bandet tyckte att det var roligt att spela, utom Terry Hall. Han ville inte vara där. Men var vill han vara istället, och varför är han inte där? 2003 gjorde han en skiva som heter The Hour of Two Lights tillsammans med Mushtaq och en mängd musiker från främst Mellanöstern. Resultatet blev en av 2000-talets bästa skivor. Kanske vill han fortsätta på det spåret. Men om han vill det, varför gör han då inte det? Här är ett klipp från Later with Jools, där han är lika ovillig att rocka loss tillsammans med de fd kompisarna i The Specials.
Här lite klipp med andra missade artister.
Chris Isaak i Malmö
4 JunSamtidigt som Eyes Wide Shut visades på SVT spelade Chris Isaak på KB i Malmö den låt som Kubrik använde som signaturmelodi för filmen.
Jag var där. Det var en fin kväll. Artisten var en riktig showman. 100% entertainer. Han spelade inte bara sin musik rakt upp och ner. Det var sccenshow, scenkläder, roliga (inrepeterade) infall. Han har en medveten filosofi för sittt spelande, som jag finner mycket sympatiskt. Här berättar han hur han tänker:
Konserten inleddes i ett högt tempo som fokuserade publiken. Sedan kunde han dra ner på farten, bjuda på riktigt roligt mellansnack, roliga danser och klädbyten. En helgjuten show på den lilla KB-scenen. Vid ett tillfälle gick han ut i publiken och sjöng ”Love Me Tender”. Två dagar tidigare gjorde han samma sak i Stockholm, men där var lokalen en helt annan. På KB stod vi som packade sillar, men Chris gick oförväget ut ändå och sjöng som om han var besatt av The King Himself. Så här såg det ut i Stockholm den första juni.
Sittande publik och ganska långt till scenen. På KB var vi riktigt nära. Jag kunde förstås inte låta bli att tänka på Jane Siberry i Hägersten och den intima konserten. När en vanlig konsert är riktigt bra så blir energin större. KB är en idealisk spelplats. Intim men det får ändå plats ett antal hundra personer. Om alla vill samma sak så bli upplevelsen mäktig, och så var det i går. Jag har faktiskt aldrig varit med om att publiken efter extranumren står kvar och skriker och applåderar trots att ljuset tänts och roddarna rensar scenen på mikrofoner och instrument. De – vi – stod där löjligt länge och visade vår uppskattning fast vi egentligen inte orkade med mer musik. De som stod kvar hade kanske läst recensionen i Aftonbladet där det står att han körde ytterligare två extranummer samtidigt som roddarna jobbade. Om han gjorde det i Malmö så missade jag det. Tror inte att han gjorde det. Scenen var ganska tom när jag gick. Kvällsposten missade också extra-extranumren, om det var några. Chris Isaak och hans fenomenala band körde oss i botten. Efter en och en halv timme var första delen slut och bandet lämnade scenen. När de kom tillbaka hade Chris Isaak bytt kostym till den här. Igen, ett val som skulle gjort Elvis stolt:
Och sedan körde han i fyrtio minuter till.
Chris Isaaks musik är fast rotad i femtio- och det tidiga sextiotalet. Ibland känns hans låtar som pasticher på den tidens musik, men oftast är den äkta och innerlig. Och catchy. Och rolig.
Jane Siberry är kompis med kd lang och det är Chris Isaak också. Hans låt ”Western Stars” ingår i hennes repertoar. Isaak spelade den igår. ”Den här sjunger kd lang så bra”, sa han, ”men jag vill visa att jag också kan sjunga den. Jag har övat.”
Visst är de lika i uttrycket. Och båda har en otrolig säkerhet i rösten. På konserten igår gjorde Chris Isaak flera röstuppvisningar som närmade sig cirkusnivå. Bland annat höll han tonen overkligt länge och starkt ett par gånger och hela konserten präglades av extremt bra ljud, skön sång och hög energi. En komplett upplevelse, med andra ord.
They don’t make ‘em like they used to
27 MajSchlagervecka med ganska olidlig musik. I år har jag inte orkat lyssna. Men är inte detta tidernas bästa svenska schlager? Den är så bra, den börjar ösigt och bara bygger. Glenmarkarna i kören är fantastiska och hela låten är som en jublande crescendo. Så – kan man verkligen säga – ska det låta.
Siberry i DN och andra skrifter
25 MajHär är en helsida från söndagens Dagens Nyheter som jag fotograferat av. Den är inte med i nätupplagan. Mellan kvinnan närmast kameran till vänster och en bar fot syns ett par svarta strumpor. Det är mina fötter som fyller ut dessa strumpor.
Här är en ny intervju med Siberry från The Times.
Här en recension av en salongsspelning i London i The Globe and Mail
Och här ytterligare en recension av en annan salongsspelning från The Scotsman.
Jane Siberry i Hägersten
24 Maj
En dag kom ett mejl från en främling. Han undrade om jag var intresserad av att gå på konsert med Jane Siberry. Han hade läst mitt inlägg om Kanada på denna blogg. Där berättar jag om min stora uppskttning av den kanadensiska artisten Jane Siberry. Klart att jag ville gå på konsert med henne. Hon har tillhört mina favoriter i över tjugo år. Hon är bra på så många sätt, men ett är att hon ständigt lyckas förvåna mig. Ibland blir jag irriterad över vad jag hör, ibland är hennes musik nära nog olyssningsbar för mig, men ibland är den helt fantastisk. Det är skönt med en artist som vågar vara på väg hela tiden, som inte står still. Det är så lätt att stanna, slå sig till ro, göra samma sak och inte utmana sig själv, sådan är inte Jane Siberry, eller Issa, som hon ibland kallar sig. Hon är på väg rent fysiskt också. Hon har gjort sig av med nästan alla sina ägodelar och hon genomför en världsturné där hon spelar på extremt små spelställen, ibland hemma i folk vardagsrum, eller på kvällstomma kontor. Hon har spelat så i Australien och Storbritannien. Främlingen var arrangör för två av dessa så kallade salongsspelningar i Stockholm. Han undrade om jag ville komma på en av dem. Det lät väldigt mystiskt. Skulle Jane Siberry, denna jätte i min värld, spela för 20 personer i ett vardagsrum? Jag kollade på nätet. Det verkade vara sant, så jag sa ja. Jag kunde inte riktigt tro att det var verkligt. Jag betalade biljetten, men förberedde mig på att det var en bluff eller att det skulle bli inställt eller att jag missförstått alltihop.
Av och till har Jane Siberry betytt väldigt mycket för mig. Hon är bra att ta till vid tillfällen av starka känslor, från Sense of Wonder till Sense of Loss, eller varför inte Sense of Grief? Bäst tycker jag att skivan The Speckless Sky är. Många av hennes hardcorefans verkar hålla med mig. Men det finns låtar genom hela hennes produktion som drabbat mig väldigt hårt och som fortfarande kan ge mig tårar i ögonen eller ilningar i magen. ”See the Child”, ”The Life is the Red Wagon”, ”The Walking (and Constantly)”, ”Love is Everything”, ”Bound by the Beauty”… Det är inte svårt att hitta en handfull låtar som verkligen, verkligen berör, på ett sätt som få artister kan. Samtidigt som annan musik hon gjort berör mig som en rostig fil mot mina nervtrådar.
I helgen var tiden inne för den första salongen. Jag tog flyget till Stockholm på fredagens förmiddag. Tunnelbana till Mälarhöjden. En lägenhet i Hägersten. Det var sant. Jane Siberry var verkligen här i denna nybyggda lägenhet med Mälarutsikt. Sammanlagt var vi färre än trettio personer. Scenen var en liten plätt bredvid TV:n. Om jag sträckte ut fötterna kunde jag röra vid henne. Närmare än så är det svårt att komma.
En konsert av denna sort ställer stora krav, inte bara på artisten. Som sagt, Jane Siberry utmanar sig själv hela tiden och en turné som denna är en mäktig utmaning. Lokalen är inte gjord för musikaliska framträdanden, den tillhör inte artisten på samma sätt som en vanlig konsertlokal. Hon måste erövra den och göra den till sin tillsammans med publiken. Det är ett grupparbete. Artisten är guiden, publiken måste följa. Artisten måste kunna hantera en mängd nya utmaningar samtdigt som hon slipper andra. Till exempel berättade Jane Siberry under kvällen att hon hatade att spela på ställen som serverade alkohol, där servitörerna skrek högre än publiken och där det inte fanns någon energi i rummet för musiken. Att man inte vill spela på sådana platser förstår jag. Bättre ett rum med människor som verkligen vill lyssna. Alla i publiken denna kväll i Hägersten ville lyssna, alla utom en, i alla fall, en man som kände sig tvingad att gå mitt i spelningen. Vilket jävla sätt, ärligt talat. En speciell kväll, en stund på jorden som kräver full koncentration och som i utbyte ger en stor upplevelse. Nä, ”I’ve got to go”… Och så fumla med dörren och fåna sig. Dåligt, dåligt. För vissa i publiken var detta kanske bara början på en vanlig fredagsfest hemma hos kompisarna. Det flesta som var där hade ingen speciell relation till Jane Siberry. Jag är själaglad att jag blev inbjuden, men hur bra kvällens konsert än var – och den var bra – så kände jag att det faktum att de flesta inte var där för den specifika artistens skulle utan för att det var en happening, drog ner energin en aning. Men vi som var där för musiken föll i trans, alla på våra egna vis. Jag rör mig inte, stirrar som ett fån, vill inte missa någonting. En annan afficionado var mer utagerande, sjöng med, fyllde i ord i artistens monologer, skrattade högt ibland och grät ibland. Så kan man också göra. Här är ett klipp från en utomhussalong i Nya Zeeland med kanske kvällens bästa låt. Den platsar absolut på min lista över Siberrys bästa. ”Then We Heard a Shout”. Hör vilken röst, vilken kontroll, vilken närvaro. Visst märks magin till och med i ett youtubeklipp?
Konserten bestod inte bara av musik. Det var mycket prat också, dels berättande som närmade sig teater, dels samtal, åsikter och associationer som dök upp under framträdandets gång. Det var kanske lite för mycket prat för min smak. Musik av den här kalibern behöver inte förklaras. Artisten hade ett budskap, ett som jag – om jag förstod det rätt – skriver under på helt och hållet. Men ändå, musik är mer än budskap. Jane Siberrys musik säger mig helt andra saker (också) än det hon vill förmedla.
Efteråt minglade hon med publiken en stund och tog emot vår djupa och ärliga uppskattning. Alla var verkligen djupt rörda. Jag sa något om att hennes musik förflyttade mig till andra världar – töntigt, men jag hade inte förberett något bättre, och vad ska man säga in the presence of greatness? Jag sa också att ”Vladimir Vladimir” betytt mycket för mig och då uppenbarade sig en liten rynka vid hennes näsrot. Hon verkade inte riktigt gilla vad jag sa. Varken om ”andra världar” eller ”Vladimir Vladimir”. ”Yes, I could see you forming pictures inside your head”, sa hon. Det var snällt sagt till någon som suttit och blängt intensivt med sur min när hon sjungit och spelat vacker musik i nästan två timmar.
En man som lyssnat mer på Siberry än jag frågade henne om ett ackord hon spelade på en konsert 1990 i New York i låten ”Bound by the Beauty”. Hon kunde inte minnas just den spelningen.
Nästa kväll spelade hon i en annan lokal i en annan del av Stockholm och på söndagen på ytterligare ett ställe. Sedan vidare till nya platser. Finland, Norge, Polen och vidare. Resan fortsätter. Min gick hem till Ystad med nattbuss.
Vilken grej Jane Siberry i Hägersten. Jag fattar det fortfarande inte.
Soundtrack of a day
17 AprNy bil (Volvo 945 91:a), vårsol och ny musik i kassettbandspelaren.
Jag var i Malmö för att hämta broschyrer eller foldrar – jag kan inte bestämma mig om jag ska gå med på att folder är mer korrekt än broschyr – till föreningen Antikvariaten på Österlen. Jag var också på IKEA för att leta skruvar till bokhyllor. Jag har tidigare berättat om att ett av skälen till den mycket försenade öppningen av mitt antikvariat beror på bristen på hyllor. När jag skrev det fick jag omedelbart erbjudande om hyllor till skänks, vilket jag tacksamt tog emot. Senare hittade jag två Billyhyllor på loppis nästan gratis. Men problemet var att de var nedmonterade och skruvarna var borta. Det enklaste och billyaste var, tänkte jag, att köpa eller tigga andra IKEA-prylar med samma sorts skruvar och använda dem. Men jag har letat i några veckor nu och inte lyckats skrapa ihop så många som jag behöver. När jag ändå var i Malmö tänkte jag krypa till korset och köpa de skruvar jag behövde på IKEA, så kunde antikvariatet kanske se någorlunda vettigt ut till nästa vecka när det är den stora antikvariska bokmässan på Klostret i Ystad och jag kanske får besök.
I förra veckan behövde jag hyllhållare till några Ivarhyllor. Då gick jag till ByggMax i Ystad och fick kapat ett gängjärn i rätt diameter. Det var bra service, som inte kostade extra.
Men det går inte att slå IKEA. På avdelningen för reklammation och återköp finns en hel vägg med alla upptänkliga skruvar som någonsin använts för att ge ett platt paket mer volym. Man letar rätt på vad man behöver och betalar sedan till en insamlingsbössa för Världens barn. Jag hittade en näve Ivarhållare, men inte de där skruvarna, så jag frågade i disken. Efter en stunds rotande i en låda där bakom kunde expediten ge mig rätt skruv. ”Tolv stycken, tack”, sa jag. När jag fått mina skruvar ville jag betala. ”Lägg i bössan”, sa expediten. ”Jag har ingen växel”, sa jag. ”Ta det nästa gång”, sa han. IKEA har den bästa servicen till det lägsta priset. Man blir glad av att komma dit, men det känns ändå obehagligt. Jag är väl en sån som försöker se det negativa i allting, men hur kan de alltid vara billigast och trevligast?
Hursomhelst, såna tankar slår man snabbt ur hågen. Skruva upp ljudet i bilen, Sambassadeur på full patte och sedan hem och skruva hyllor i Ystad.
I sit here waiting for God and a train to the astral plane
4 MarJag sökte info om Jane Siberry på nätet och hittade då ett pdf-dokument där Judee Sill omskrevs istället. Jane Siberry har gjort cover på Sills största eller enda hit, ”Jesus was a cross-maker”. Jag var förstås tvungen att skaffa den ganska nyutgivna dubbel-CD:n med Judee Sills två skivor Abracadabra och Heart Food. Här är två smakprov. Väldigt bra, tycker jag. Sill hade en kort, olycklig karriär innan hon dog i en överdos. Läs mer om hennes liv här.
Kate McGarrigle
20 Janär död i cancer. Här är ett klipp från hennes sista konsert, den 9 december. Systrarna McGarrigle har följt mig hela livet, från barndom till nu men nu går den ena systern in i evigheten.
Regina tar religionen på allvar
14 DecI går var jag i kyrkan i Ystad och tittade på dottern som gick Lucia. Prästen berättade att julkrubban skulle invigas på kvällen och att han kanske skulle klä ut sig till tomte. En docka talade till barnen om vikten av att rädda planeten.
På kvällen var jag på KB i Malmö och tittade på Regina Spektor. En mycket bra konsert, precis som jag hoppats, men det var så väldigt mycket folk att upplevelsen inte blev optimal. På Handsome Family tidigare i höstas satt publiken vid bord och alla i lokalen hade perfekt ljud och bild. På Regina Spektor fick jag klämd bland andra svettiga konsertbesökare stå på tå för att skymta henne sitta vid sin Steinway. Det var så trångt att flera besökare svimmade och fick bäras bort. Vid ett tillfälle avbröt Regina sin sång för att påpeka för vakterna att någon svimmat framme vid scenen. Sedan delade hon ut allt vatten hon hade på scenen för att minimera svimningsanfallen.
Men själva framträdandet var som sagt mycket bra. Otroligt säker sång, skickliga musiker i en roliga sättning: Trummor, cello och fiol, med Regina på piano och någon gång elgitarr. I en låt spelade hon trumma med ena handen och piano med den andra, samtidigt som hon sjöng. Rena cirkustricket. Både musikaliskt och tematiskt liknar Regina Spektor Tori Amos. Det är mycket med religionen. Säkert hälften av Spektors låtar denna kväll har någon med religion att göra. Som inspirationskälla och tankeunderlag är religon och i detta fall kristendom inte fel. Som livsövertygelse är det mindre lyckat, enligt min åsikt. Jag undrar vad Reginas förhållande till religionen är. Så mycket vet jag inte om henne. Men jag kan konstatera att hon behandlar ämnet betydligt allvarligare och intressantare än prästen i kyrkan i Ystad. Jag tror varken barn eller vuxna vill ha den sortens flams i kyrkan. Det är en helig plats, vare sig man tror eller inte.
Ungefär så här såg det ut på KB igår. Detta klipp från Paris.
Min trogne bloggläsare minns kanske att jag var i London i våras och tittade på Rokia Traoré. Gårdagens konsert på KB sluter en konsertcirkel. Det började med att Rokia Traoré skulle spela i Malmö och jag köpte biljetter. Sedan ställde hon in och vi, hustrun och jag, bestämde oss för att minsann inte låta det stoppa oss från att se en konsert med Malis stolthet. Så vi åkte alltså till London och såg årets bästa konsert. När vi kom hem till hotellet sent på kvällen slog vi på TV:n. Där var ”Later with Jools”, det utmärkta live-musikprogrammet som även går på svenskt TV, kanal 8, tror jag. Just som vi slog på TV:n började Regina Spektor sjunga ”Blue Lips.” Vi skruvade upp ljudet så högt att grannarna vaknade och knackade på. Och nu har vi sett Regina Spektor, inte i London utan i Malmö. Hon ställde inte in, som tur var. Hur ska 2010 kunna toppa detta konsertår?
Jorge Benjor
11 DecSabem quem escreveu o canção ”Mas Que Nada?”
O artista que escreveu-o, se chama Jorge Ben. Era nascido em 1942 em Rio de Janeiro com Jorge Duilio Lima Menezes. Sua mãe veio de Etiópia e o filho tomou o apelido da sua mãe – Ben – como um nome de estágio.
Mais tarde em sua carreira chamou-se Jorge Ben Jor. Porquê mudou seu nome? Ninguém sabe, mas uma teoría é que ele quis evitar a confusão com o cantor americano, George Benson.
Em 1963 Jorge Ben tocou num clube pequeno. Ele tocou ”Mas Que Nada” e homens da companhia discografica Philips estavam là e ouviram a canção. Eles gostaram-la muito e proxima semana fizeram um álbum com Jorge Ben.
“Mas Que Nada” era uma batida pelo mundo inteiro mas com Sergio Mendes, não Jorge Ben.
Em 1969 Jorge Ben lançou um álbum que se-chama ”Jorge Ben”. Ele era parte do movimento tropicália. A tropicália musica é uma mistura com samba brasileira, rock e funk americanos e ritmos africanos. Otros músicos que pertencem á tropicália são o Caetano Veloso, o Gilberto Gil e Os Mutantes. Em sua guitarra podem ver o emblema do clube de Flamengo qual é o clube do futebol mais popular em Brasil. É o favorito clube do Jorge Ben também. Escreveu uma cançao que se chama “Flamengo”.
O album era um grande sucesso mas outra vez, outros tiveram as batidas. O Wilson Simonal com ”País Tropical” e o Caetano Veloso com “Charles Anjo 45”.
Em 1976 lançou o álbum “África Brasil” com ritmos africanos. É ainda mais funky do que o álbum “Jorge Ben.” “África Brasil” há uma canção que se chama “Taj Mahal”. Rod Stewart robou a canção por ”Do you think I’m sexy?” Stewart perdeu na corte e teve que pagar muito dinhero, mas não a Jorge Ben mas a UNICEF.
Jorge Ben ainda está trabalhando, tocando pelo mundo inteiro. Este ano um album foi lançado com covers da algumas de suas melhores cançoes. Outros artistas cantam suas cançoes. Eu gusto a música do Jorge Benjor muito. É intemporal e mais funky do que nunca.
Bra konsert
10 OktVilken skön stämning det var på KB i går. Bra publik, bra ljud, härligt band. Här är ”The Bottomless hole” som den framfördes igår. Snabbt upplagt klipp på youtube. The Handsome Family är höstens favorit hos mig.
The Handsome Family på KB i Malmö på fredag
6 OktOut in the heather where the sun burns bright,
She swore she would love me the rest of her life.
But my hands they shook as the new bells chimed,
So at the last bell I showed her my knife.
Detta band borde vara givet på ett soundtrack till True Blood. På första säsongens musiklista är de inte med, men det går ju fler tåg. Allen Toussaint, Slim Harpo och Lucinda Williams, som är bland artisterna som ackompanjerar första säsongens blodsugande, är i och för sig inte dåliga, men de har sällan lika passande texter som The Handsome Family. Hundra kronor kostar en biljett på KB på fredag. Så prisvärd konsert har jag inte gått på sedan Klubb A-kassa i samma lokaler i mitten av nittiotalet.
Laurie Anderson i Karlskrona/Burning Leaves
19 Jun
Jag var i Karlskrona i onsdags. På kvällen, efter en lång dag, lyssnade jag på radio i min mobiltelefon. Den enda kanal jag fick in var P2.
Plötsligt var Laurie Anderson där. Hon berättade och sjöng, spelade el-fiol och manipulerade sin röst. Hon höll på och höll på. Det tog aldrig slut. Drömde jag eller vad var det här för något? Laurie Anderson har varit en stor idol för mig ända sedan 1983, när jag fick Big Science i julklapp. Det är en av de skivor jag lyssnat allra mest på och den måste ha påverkat mig på en massa uppenbara och obegripliga sätt. Men det var ingen dröm, det var en konsert inspelad i Umeå, där Laurie Anderson spelade för några månader sedan. Lyssna på konserten här. Gör det, jag ber er, det blir inte bättre än så här. Tyvärr finns den bara tillgänglig fram till den 17 juli i SR:s 30-dagarsarkiv.
Jag såg henne spela på Falkonerteatret i Köpenhamn i början av nittiotalet. Det var bra, det var häftigt att se henne på riktigt. Men att ligga i mörkret i en stuga i Karlskrona och lyssna på hennes röst i hörlurar var en lika stor upplevelse. Kombinationen av överraskning och tillfälle, att jag hade möjlighet och nästan inget annat val än att ligga och lyssna koncentrerat i en och en halv timme, gjorde att konserten antog en sällsynt dimension som är svår att skapa medvetet. En konsert har man sett fram emot länge. Man vet ungefär vad som kommer att hända. I bästa fall blir man nöjd med upplevelsen, ofta blir man besviken. Konserten lever inte upp till förväntningarna. Men att få en perfekt konsert rakt in i öronen med en favoritartist, när man är som mest mottaglig och som minst förberedd, det är en sällsynt ynnest.
Om inte Rokia kan komma till mig så kommer jag till Rokia
31 MajRokia Traoré ställde in sin spelning i Malmö. Då bokade jag biljett till London. I fredags såg jag henne på Barbican Center. Det var en härlig konsert där artisten betvingade publiken. Hon spelade ner oss. Vi orkade inte mer. Hon fortsatte dansa och den tusenhövdade publiken kunde inte stå emot. Hon var grym. Hela bandet var fantastiskt. Otrolig energi. Någon, kanske Charlie Gillett, skrev att så kallad världsmusik appellerar till rockare och punkare eftersom det finns en energi i världsmusiken som i många fall gått förlorad i vanlig rockmusik. Rokia Traoré är ett exempel på det. Hon har en otrolig energi. Under konserten spelade hon allt från cover på Billie Holiday, hypnotiskt långsam, till tung dansmusik med stroboskop och supersnabb rap. Oavsett hastighet så fanns energin där hela tiden.
Trombontokig onsdag
16 MajJag köpte mig en trombon härförleden. Varför? Rätt tillfälle uppenbarade sig och jag kunde inte säga nej. Det är ett vackert instrument. Nu står den i sin väska på antikvariatet. Trombon är ett populärt instrument i Ystad. Tre kunder har känt igen lådan och berättat och visat att de kan spela. En flicka i tioårsåldern blåste några toner, en kvinna som spelade i orkester testade trombonen och sa att den var fin men att det var ett litet missljud i den, som antagligen var lätt avhjälpt.
Onsdagen före påsk skulle jag egentligen kört till torget i Simrishamn men vädret var osäkert så jag stannade hemma. Vilken tur. Först ringde Skånska Dagbladet och frågade om de fick komma och göra en intervju. Reportern visade sig vara en gammal trombonist som till och med turnerat i USA med sitt instrument. Den lilla intervjun resulterade i den här texten och att jag hamnade på tidningens förstasida med stor bild. Sedan, när han gått, kom ett par trevliga kunder som både sålde och köpte bra böcker. ”Du har alla böcker jag letar efter”, sa den ene, som köpte Elsa Morante och Erik Andersson. Elsa Morantes storhet hade jag inte förstått om inte en av mina bästa kunder på torget berättat om henne för inte så långe sedan. Den andre kunden köpte en snygg Graham Greene och sålde mig några fina böcker.
På det hela en mycket trevlig onsdag.
Larry Brown
10 AprEn bekant till mig berättade att Bob Dylans nya skiva, som kommer om några veckor, är inspirerad av författaren Larry Brown. Här är en ny intervju med Dylan där han berättar om några självbiografier av amerikanska presidenter han läst.
Larry Brown skrev i samma stil som Tobias Wolff och Raymond Carver fast i en lantlig miljö, med pick-up trucks, hembränt, hundar och hagelbössor. Big Bad Love heter hans genombrottsbok. Den blev till en halvdan film i början på 2000-talet. Boken är mycket bra. Dylan gillade boken så mycket att han använder dess omslagsfoto till omslag på sin egen skiva. Mer om det här. Men det är förstås gamla nyheter för Dylanofilerna.

Trökfredag
9 AprPå långfredagen skulle vi gått på konsert igen, den tredje på tre veckor. Denna gång Rokia Traoré på Babel i Malmö. Men Rokia ställde in sin Skandinavienturné. I maj spelar hon på Olympia i Paris och Barbican i London. Begripligt att hon tycker att Malmö känns lite för litet. Fast det skulle hon tänkt på litet tidigare. Vi blev väldigt besvikna. Vad kostar en biljett till London?
Jenny Wilson
2 AprSå jäkla säker hon var. Det är som att hon växt i sina egna ambitioner. För länge sedan var hon inte lika säker, men hon ville vara det, och då såg det dumt ut. Nu är hon en drottning. Jag har svårt att se att det kan finnas någon artist just nu som är bättre, spelar säkrare, sjunger vackrare, har skönare melodier. Jag talar om Jenny Wilson på Babel i Malmö den första april.
Det är inte musik man hoppar upp och ner till. Mellan låtarna står pubiken knäpptyst. Musik att lyssna till, inte headbanga till. Musiken är tidlös. Det känns som dessa låtar alltid funnits. Jenny Wilson har bara plockat ner dem från sfärerna där de svävat.
Håkan Engström på Sydsvenskan gillade också konserten, men inte lika mycket som jag.
Föreställning, inte rock
24 MarDet var en märkligt fullmatad konsertfredag i Malmö. Förutom tidigare nämnda Fever Ray, Laleh och David Byrne så spelade också Torsson och Ulf Lundell i stan samtidigt. Samtliga arrangemang hade god publik, såvitt jag förstår.
David Byrnes konsert på konserthuset var farligt nära en dansföreställning. Tre dansare tog stor plats och gjorde rörelserna som Byrne själv kanske börjar bli för gammal för. Det var fint och välrepreterat men inte det jag helst ser på en rockscen. Eller så hade jag fel förväntningar. Det var ju faktiskt inte en rockscen, det var Malmö konserthus, och på den scenen var föreställningen helt perfekt. Bra ljud, skickliga musiker. De lyckades t o m återskapa ett spår från My Life in the Bush of Ghosts. Jag ville ha mer närhet och energi. Fast det var inte utlovat, så jag borde inte vara besviken för den sakens skull.
Efteråt gick vi till Vinylbaren. Bandet och dansarna kom strax därpå, men David var någon annanstans.
Fullmatad fredag
18 MarPå fredag ska jag se David Byrne på konserthuset i Malmö. Samtidigt i Malmö spelar Laleh på KB och Fever Ray på Babel. I Lund är det litteraturevenemang med Aris Fioretos, Magnus Ödmark m fl på Stadshallen. Fyra evenemang samtidigt som jag skulle velat se allihop. Men det blir Byrne. De andra blir lättare att se igen. Jag har väldigt gamla minnen av Talking Heads, från innan jag förstod något om musik. Byrne såg jag på KB för några år sedan och jag har följt hans nätdagbok sedan dess. Han skriver inte så mycket om musik. Egentligen är det den minst intressanta sidan av honom, lustigt nog. Han skriver mer om politik i det stora och det lilla, och konst och cykling… Han är en bra källa till kunskap och rent av visdom, törs jag påstå. Men han gör bra musik också.
David Byrne kommer att göra ett bra jobb, det kommer att bli en bra konsert.
Men det kommer inte att bli som det var för länge sedan. Den magin tillhör det förflutna.
Soundtrack of Jan 9, 2009
9 Jan–––––––––––––––––––––––––––
And Dolly Parton wrote it,
And Whitney Houston stole it,
If Celine Dion could reach it,
I’ll hit the money note, the money note.
I wanted to take it higher,
Ooh you would be amazed,
I just want to beat Mariah,
Oh, let me deserve their place.
Kanadensaren inom mig
29 NovIbland tänker jag att jag nog skulle passat bättre som kanadensare. På tjugotalet flyttade en del av min släkt till Kanada och jag tror att de fick det bra där. Söker man på mitt namn kommer alltid ett antal kanadensiska träffar upp. Jag känner mig lite kanadensisk.
Häromveckan kom en kanadensare in på antikvariatet. Han handlade inget, men vi pratade i över en timme, långt förbi stängningsdags. Vårt samtal var så trevligt att jag var på väg att bjuda hem honom på middag. Jag ångrar att jag inte gjorde det.
Kanada mötte mig i skivhyllan. Jag planerar för julskyltningen på antikvariatet, som ska vara klar på söndag. Jag letade julmusik och hittade då två julskivor i hyllan, båda kanadensiska. Kate och Anna McGarrigles The McGarrigele Christmas Hour och Jane Siberrys Music for the Christmas Season part III. Båda artisterna, eller ska jag säga alla tre, upptäckte jag på åttiotalet. Första gången jag hörde ”Vladimir Vladimir” med Jane Siberry var på radion en vardagkväll innan jag skulle somna. Det var i ett program med religiösa undertoner, funderingar om livet och evigheten och så passande musik till det. Såna program hittar man inte i P3 längre. Det var för övrigt i samma program jag hörde Kjell Höglunds ”Genesarets sjö” för första gången. I vilket fall, ”Vladimir Vladimir” drabbade mig hårt, så vid första tillfälle tog jag båten till Köpenhamn och gick till Guf, en skivaffär i närheten av Fantask, och köpte två album med Jane Siberry. De kostade 90 danska kronor styck, vilket var mycket pengar på den tiden, men jag var tvungen att ha dem. Det var väl använda pengar. Särskilt The Speckless Sky, där ”Vladimir Vladimir” finns, är en mycket bra skiva. I början på nittiotalet köpte jag i New York Bound by the Beauty. På den skivan finns den väldigt fina låten ”The Life is the red wagon” (jo, den heter ”The life…”)
”Vladimir Vladimir” är ett ljudkonstverk, en film. Stalker möter Rasmus på luffen och… jag vet inte, det är en helt egen historia. Nuförtiden har Siberry bytt namn till Issa, gjort sig av med allla sina världsliga ägodelar och reser runt i världen. Hon utforskar också nya möjligheter för artister att få betalt för sin musik via internet. Hon låter kunden bestämma hur mycket musiken är värd. Läs mer här.
William Gibson, kanadensare, sa en gång inte långt efter att Neuromancer kommit ut, att han inte hade högre förhoppningar på livet än att bli antikvariatsbiträde. Han kunde inte fatta vilken tur han haft som blivit författare på heltid. Antikvariatet har jag gemensamt med Gibson.
I skivhyllan står också två skivor med Lhasa. Född i USA, mexikanskt påbrå, men boende i Kanada. Eller Frankrike. En nomad. The Living Road måste vara bland de allra bästa skivor som gjorts hittills under 2000-talet. Hon lyckas använda hela sin bakgrund till att skapa en ny musikstil. Mexikanskt, franskt, amerikanskt. Här är en låt live som ger en uppfattning om hur hon låter. Det är fyra år sedan senaste skivan kom ut. Jag vet inte vad hon gör nuförtiden. Bor med sina systrar på en cirkus i Frankrike? Tröttnar man inte på det efter ett år eller två? Vill man inte spela mer musik? Hoppas det. Här en Cohencover som kanske är av nyare datum, från fransk TV.
Detta om det kanadensiska. Från söndag 30/11 så är det kanadensisk julmusik på antikvariatet. Och kafé! Två sittplatser. Handmalet kaffe.
Livet betraktat som en rad förlorade möjligheter
14 NovEller livet sett som en serie missade chanser. Life seen as a series of missed opportunites. Var slutar språket och var börjar svengelskan?
Häromdagen såg jag att Amadou och Mariam spelade i Stockholm. I lördags kväll läste jag att Hello Saferide spelade i Malmö samma dag, samma stund som jag läste att hon skulle spela. Igår upptäckte jag att Tricky spelar i Köpenhamn imorgon. För sent att boka, och jag är för gammal för att åka in på vinst och förlust. En rad förlorade möjligheter till stora musikupplevelser.
Fast.
Jag såg ju Amadou och Mariam på KB för ett par år sedan, och det var en riktigt bra konsert. Mariam sjöng lite falskt ibland, men det var ett jäkla sväng.
Och förra året, den första december, såg jag Säkert! på KB och det var också en stor upplevelse. Musikbyrån var där och filmade konserten. Om man fryser bilden i rätt ögonblick och tittar noga kan man se mig ganska nära scenkanten.
För tio år sedan såg jag Tricky, också på KB, och det var bland de bästa konserter jag varit med om. Topp fem alla gånger. Jag vet att andra konserten med samma artist aldrig är lika bra som den första. Överaskningsmomentet är borta. Minnet av den första upplevelsen växer till orimliga proportioner och upplevelsen av konsert nummer två kan aldrig mäta sig med minnet av konsert nummer ett.
Jag borde således vara tacksam att jag missar dessa tre utmärkta artister, jag hade ändå blivit besviken.
Men ändå. Om jag varit mer på hugget hade jag garanterat varit i Köpenhamn imorgon.

