johns antikvariat

Så fort jag fick reda på att Säkert! skulle spela i Lund den andre december så köpte jag biljetter. Dagen kom. Snön kom och vindarna… Jag körde upp till Jet i rondellen för att tanka. Det var knappt att jag kunde ta mig hem igen. H-e! Just den dagen jag ska gå på konsert är det tidernas sämsta väder. Så vi fick sitta hemma och uggla medan andra upplevde det här:

Veckor och månader går utan att något särskilt händer och jag har all tid i världen, sedan kommer perioder när jag måste välja bort evenemang jag kunde givit min vänstra – eller mitt fall högra – hand för.

Vi bestämde för länge sedan att vi skulle åka till Paris på höstlovet. Flyg och hotell är bokat. Det ska bli mycket roligt och jag ser fram mot resan. Men häromveckan fick jag reda på att mitt portugisiska favoritband Deolinda kommer till Sverige, just de dagar jag är tvingad att vara i Paris. Inte nog med det, de spelar i Helsingborg på Dunkers kulturhus, av alla ställen, inte så långt från Ystad. Jag åkte till London när Rokia Traoré ställde in sin Sverigespelning förra året, jag kommer garanterat att åka till Portugal för att se Deolinda. Men att se dem i Helsingborg hade varit speciellt. De är inte så kända här, konserten kommer att bli mer intim än vad den kan vara i Portugal där de är storstjärnor. Suck.

Men ni som inte måste åka till Paris på höstlovet, ta er till Helsingborg den andre november eller Södra Teatern i Sthlm dagen därpå. Det kommer att bli fina föreställningar. Kanske kan någon konsertbesökare rapportera här hur det var?

Här är en helsida från söndagens Dagens Nyheter som jag fotograferat av. Den är inte med i nätupplagan. Mellan kvinnan närmast kameran till vänster och en bar fot syns ett par svarta strumpor. Det är mina fötter som fyller ut dessa strumpor.

Här är en ny intervju med Siberry från The Times.

Här en recension av en salongsspelning i London i The Globe and Mail

Och här ytterligare en recension av en annan salongsspelning från The Scotsman.

En dag kom ett mejl från en främling. Han undrade om jag var intresserad av att gå på konsert med Jane Siberry. Han hade läst mitt inlägg om Kanada på denna blogg. Där berättar jag om min stora uppskttning av den kanadensiska artisten Jane Siberry. Klart att jag ville gå på konsert med henne. Hon har tillhört mina favoriter i över tjugo år. Hon är bra på så många sätt, men ett är att hon ständigt lyckas förvåna mig. Ibland blir jag irriterad över vad jag hör, ibland är hennes musik nära nog olyssningsbar för mig, men ibland är den helt fantastisk. Det är skönt med en artist som vågar vara på väg hela tiden, som inte står still. Det är så lätt att stanna, slå sig till ro, göra samma sak och inte utmana sig själv, sådan är inte Jane Siberry, eller Issa, som hon ibland kallar sig. Hon är på väg rent fysiskt också. Hon har gjort sig av med nästan alla sina ägodelar och hon genomför en världsturné där hon spelar på extremt små spelställen, ibland hemma i folk vardagsrum, eller på kvällstomma kontor. Hon har spelat så i Australien och Storbritannien. Främlingen var arrangör för två av dessa så kallade salongsspelningar i Stockholm. Han undrade om jag ville komma på en av dem. Det lät väldigt mystiskt. Skulle Jane Siberry, denna jätte i min värld, spela för 20 personer i ett vardagsrum? Jag kollade på nätet. Det verkade vara sant, så jag sa ja. Jag kunde inte riktigt tro att det var verkligt. Jag betalade biljetten, men förberedde mig på att det var en bluff eller att det skulle bli inställt eller att jag missförstått alltihop.

Av och till har Jane Siberry betytt väldigt mycket för mig. Hon är bra att ta till vid tillfällen av starka känslor, från Sense of Wonder till Sense of Loss, eller varför inte Sense of Grief? Bäst tycker jag att skivan The Speckless Sky är. Många av hennes hardcorefans verkar hålla med mig. Men det finns låtar genom hela hennes produktion som drabbat mig väldigt hårt och som fortfarande kan ge mig tårar i ögonen eller ilningar i magen. ”See the Child”, ”The Life is the Red Wagon”, ”The Walking (and Constantly)”, ”Love is Everything”, ”Bound by the Beauty”… Det är inte svårt att hitta en handfull låtar som verkligen, verkligen berör, på ett sätt som få artister kan. Samtidigt som annan musik hon gjort berör mig som en rostig fil mot mina nervtrådar.

I helgen var tiden inne för den första salongen. Jag tog flyget till Stockholm på fredagens förmiddag. Tunnelbana till Mälarhöjden. En lägenhet i Hägersten. Det var sant. Jane Siberry var verkligen här i denna nybyggda lägenhet med Mälarutsikt. Sammanlagt var vi färre än trettio personer. Scenen var en liten plätt bredvid TV:n. Om jag sträckte ut fötterna kunde jag röra vid henne. Närmare än så är det svårt att komma.

En konsert av denna sort ställer stora krav, inte bara på artisten. Som sagt, Jane Siberry utmanar sig själv hela tiden och en turné som denna är en mäktig utmaning. Lokalen är inte gjord för musikaliska framträdanden, den tillhör inte artisten på samma sätt som en vanlig konsertlokal. Hon måste erövra den och göra den till sin tillsammans med publiken. Det är ett grupparbete. Artisten är guiden, publiken måste följa. Artisten måste kunna hantera en mängd nya utmaningar samtdigt som hon slipper andra. Till exempel berättade Jane Siberry under kvällen att hon hatade att spela på ställen som serverade alkohol, där servitörerna skrek högre än publiken och där det inte fanns någon energi i rummet för musiken. Att man inte vill spela på sådana platser förstår jag. Bättre ett rum med människor som verkligen vill lyssna. Alla i publiken denna kväll i Hägersten ville lyssna, alla utom en, i alla fall, en man som kände sig tvingad att gå mitt i spelningen. Vilket jävla sätt, ärligt talat. En speciell kväll, en stund på jorden som kräver full koncentration och som i utbyte ger en stor upplevelse. Nä, ”I’ve got to go”… Och så fumla med dörren och fåna sig. Dåligt, dåligt. För vissa i publiken var detta kanske bara början på en vanlig fredagsfest hemma hos kompisarna. Det flesta som var där hade ingen speciell relation till Jane Siberry. Jag är själaglad att jag blev inbjuden, men hur bra kvällens konsert än var – och den var bra – så kände jag att det faktum att de flesta inte var där för den specifika artistens skulle utan för att det var en happening, drog ner energin en aning. Men vi som var där för musiken föll i trans, alla på våra egna vis. Jag rör mig inte, stirrar som ett fån, vill inte missa någonting. En annan afficionado var mer utagerande, sjöng med, fyllde i ord i artistens monologer, skrattade högt ibland och grät ibland. Så kan man också göra. Här är ett klipp från en utomhussalong i Nya Zeeland med kanske kvällens bästa låt. Den platsar absolut på min lista över Siberrys bästa. ”Then We Heard a Shout”. Hör vilken röst, vilken kontroll, vilken närvaro. Visst märks magin till och med i ett youtubeklipp?

Konserten bestod inte bara av musik. Det var mycket prat också, dels berättande som närmade sig teater, dels samtal, åsikter och associationer som dök upp under framträdandets gång. Det var kanske lite för mycket prat för min smak. Musik av den här kalibern behöver inte förklaras. Artisten hade ett budskap, ett som jag – om jag förstod det rätt – skriver under på helt och hållet. Men ändå, musik är mer än budskap. Jane Siberrys musik säger mig helt andra saker (också) än det hon vill förmedla.

Efteråt minglade hon med publiken en stund och tog emot vår djupa och ärliga uppskattning. Alla var verkligen djupt rörda. Jag sa något om att hennes musik förflyttade mig till andra världar – töntigt, men jag hade inte förberett något bättre, och vad ska man säga in the presence of greatness? Jag sa också att ”Vladimir Vladimir” betytt mycket för  mig och då uppenbarade sig en liten rynka vid hennes näsrot. Hon verkade inte riktigt gilla vad jag sa. Varken om ”andra världar” eller ”Vladimir Vladimir”. ”Yes, I could see you forming pictures inside your head”, sa hon. Det var snällt sagt till någon som suttit och blängt intensivt med sur min när hon sjungit och spelat vacker musik i nästan två timmar.

En man som lyssnat mer på Siberry än jag frågade henne om ett ackord hon spelade på en konsert 1990 i New York i låten ”Bound by the Beauty”. Hon kunde inte minnas just den spelningen.

Nästa kväll spelade hon i en annan lokal i en annan del av Stockholm och på söndagen på ytterligare ett ställe. Sedan vidare till nya platser. Finland, Norge, Polen och vidare. Resan fortsätter. Min gick hem till Ystad med nattbuss.

Vilken grej Jane Siberry i Hägersten. Jag fattar det fortfarande inte.

I går var jag i kyrkan i Ystad och tittade på dottern som gick Lucia. Prästen berättade att julkrubban skulle invigas på kvällen och att han kanske skulle klä ut sig till tomte. En docka talade till barnen om vikten av att rädda planeten.

På kvällen var jag på KB i Malmö och tittade på Regina Spektor. En mycket bra konsert, precis som jag hoppats, men det var så väldigt mycket folk att upplevelsen inte blev optimal. På Handsome Family tidigare i höstas satt publiken vid bord och alla i lokalen hade perfekt ljud och bild. På Regina Spektor fick jag klämd bland andra svettiga konsertbesökare stå på tå för att skymta henne sitta vid sin Steinway. Det var så trångt att flera besökare svimmade och fick bäras bort. Vid ett tillfälle avbröt Regina sin sång för att påpeka för vakterna att någon svimmat framme vid scenen. Sedan delade hon ut allt vatten hon hade på scenen för att minimera svimningsanfallen.

Men själva framträdandet var som sagt mycket bra. Otroligt säker sång, skickliga musiker i en roliga sättning: Trummor, cello och fiol, med Regina på piano och någon gång elgitarr. I en låt spelade hon trumma med ena handen och piano med den andra, samtidigt som hon sjöng. Rena cirkustricket. Både musikaliskt och tematiskt liknar Regina Spektor Tori Amos. Det är mycket med religionen. Säkert hälften av Spektors låtar denna kväll har någon med religion att göra. Som inspirationskälla och tankeunderlag är religon och i detta fall kristendom inte fel. Som livsövertygelse är det mindre lyckat, enligt min åsikt. Jag undrar vad Reginas förhållande till religionen är. Så mycket vet jag inte om henne. Men jag kan konstatera att hon behandlar ämnet betydligt allvarligare och intressantare än prästen i kyrkan i Ystad. Jag tror varken barn eller vuxna vill ha den sortens flams i kyrkan. Det är en helig plats, vare sig man tror eller inte.

Ungefär så här såg det ut på KB igår. Detta klipp från Paris.

Min trogne bloggläsare minns kanske att jag var i London i våras och tittade på Rokia Traoré. Gårdagens konsert på KB sluter en konsertcirkel. Det började med att Rokia Traoré skulle spela i Malmö och jag köpte biljetter. Sedan ställde hon in och vi, hustrun och jag, bestämde oss för att minsann inte låta det stoppa oss från att se en konsert med Malis stolthet. Så vi åkte alltså till London och såg årets bästa konsert. När vi kom hem till hotellet sent på kvällen slog vi på TV:n. Där var ”Later with Jools”, det utmärkta live-musikprogrammet som även går på svenskt TV, kanal 8, tror jag. Just som vi slog på TV:n började Regina Spektor sjunga ”Blue Lips.” Vi skruvade upp ljudet så högt att grannarna vaknade och knackade på. Och nu har vi sett Regina Spektor, inte i London utan i Malmö. Hon ställde inte in, som tur var. Hur ska 2010 kunna toppa detta konsertår?

Vilken skön stämning det var på KB i går. Bra publik, bra ljud, härligt band. Här är ”The Bottomless hole” som den framfördes igår. Snabbt upplagt klipp på youtube. The Handsome Family är höstens favorit hos mig.

Out in the heather where the sun burns bright,

She swore she would love me the rest of her life.

But my hands they shook as the new bells chimed,

So at the last bell I showed her my knife.

Detta band borde vara givet på ett soundtrack till True Blood. På första säsongens musiklista är de inte med, men det går ju fler tåg. Allen Toussaint, Slim Harpo och Lucinda Williams, som är bland artisterna som ackompanjerar första säsongens blodsugande, är i och för sig inte dåliga, men de har sällan lika passande texter som The Handsome Family. Hundra kronor kostar en biljett på KB på fredag. Så prisvärd konsert har jag inte gått på sedan Klubb A-kassa i samma lokaler i mitten av nittiotalet.

Jag var i Karlskrona i onsdags. På kvällen, efter en lång dag, lyssnade jag på radio i min mobiltelefon. Den enda kanal jag fick in var P2.

Plötsligt var Laurie Anderson där. Hon berättade och sjöng, spelade el-fiol och manipulerade sin röst. Hon höll på och höll på. Det tog aldrig slut. Drömde jag eller vad var det här för något? Laurie Anderson har varit en stor idol för mig ända sedan 1983, när jag fick Big Science i julklapp. Det är en av de skivor jag lyssnat allra mest på och den måste ha påverkat mig på en massa uppenbara och obegripliga sätt. Men det var ingen dröm, det var en konsert inspelad i Umeå, där Laurie Anderson spelade för några månader sedan. Lyssna på konserten här. Gör det, jag ber er, det blir inte bättre än så här. Tyvärr finns den bara tillgänglig fram till den 17 juli i SR:s 30-dagarsarkiv.

Jag såg henne spela på Falkonerteatret i Köpenhamn i början av nittiotalet. Det var bra, det var häftigt att se henne på riktigt. Men att ligga i mörkret i en stuga i Karlskrona och lyssna på hennes röst i hörlurar var en lika stor upplevelse. Kombinationen av överraskning och tillfälle, att jag hade möjlighet och nästan inget annat val än att ligga och lyssna koncentrerat i en och en halv timme, gjorde att konserten antog en sällsynt dimension som är svår att skapa medvetet. En konsert har man sett fram emot länge. Man vet ungefär vad som kommer att hända. I bästa fall blir man nöjd med upplevelsen, ofta blir man besviken. Konserten lever inte upp till förväntningarna. Men att få en perfekt konsert rakt in i öronen med en favoritartist, när man är som mest mottaglig och som minst förberedd, det är en sällsynt ynnest.

Jag köpte mig en trombon härförleden. Varför? Rätt tillfälle uppenbarade sig och jag kunde inte säga nej. Det är ett vackert instrument. Nu står den i sin väska på antikvariatet. Trombon är ett populärt instrument i Ystad. Tre kunder har känt igen lådan och berättat och visat att de kan spela. En flicka i tioårsåldern blåste några toner, en kvinna som spelade i orkester testade trombonen och sa att den var fin men att det var ett litet missljud i den, som antagligen var lätt avhjälpt.

Onsdagen före påsk skulle jag egentligen kört till torget i Simrishamn men vädret var osäkert så jag stannade hemma. Vilken tur. Först ringde Skånska Dagbladet och frågade om de fick komma och göra en intervju. Reportern visade sig vara en gammal trombonist som till och med turnerat i USA med sitt instrument. Den lilla intervjun resulterade i den här texten och att jag hamnade på tidningens förstasida med stor bild. Sedan, när han gått, kom ett par trevliga kunder som både sålde och köpte bra böcker. ”Du har alla böcker jag letar efter”, sa den ene, som köpte Elsa Morante och Erik Andersson. Elsa Morantes storhet hade jag inte förstått om inte en av mina bästa kunder på torget berättat om henne för inte så långe sedan. Den andre kunden köpte en snygg Graham Greene och sålde mig några fina böcker.

På det hela en mycket trevlig onsdag.

Det var en märkligt fullmatad konsertfredag i Malmö. Förutom tidigare nämnda Fever Ray, Laleh och David Byrne så spelade också Torsson och Ulf Lundell i stan samtidigt. Samtliga arrangemang hade god publik, såvitt jag förstår.

David Byrnes konsert på konserthuset var farligt nära en dansföreställning. Tre dansare tog stor plats och gjorde rörelserna som Byrne själv kanske börjar bli för gammal för. Det var fint och välrepreterat men inte det jag helst ser på en rockscen. Eller så hade jag fel förväntningar. Det var ju faktiskt inte en rockscen, det var Malmö konserthus, och på den scenen var föreställningen helt perfekt. Bra ljud, skickliga musiker. De lyckades t o m återskapa ett spår från My Life in the Bush of Ghosts. Jag ville ha mer närhet och energi. Fast det var inte utlovat, så jag borde inte vara besviken för den sakens skull.

Efteråt gick vi till Vinylbaren. Bandet och dansarna kom strax därpå, men David var någon annanstans.