Höstmörkret lägrar sig. Antikvariatet har stängt fram till adventshelgerna. Jag kan öppna om du vill och om jag är i närheten, men kontakta mig några dagar i förväg i så fall. Oktober och november endast öppet enligt överenskommelse.
Öppnar igen lördagen den 29 november. Öppet adventshelgerna, lördag, söndag fram till julafton.
Lördag 12-16, söndag 12-16.
Nu börjar hösten och både ni och jag har annat att göra än att sortera böcker hela dagarna. Första veckan i september är dessa antikvariatets öppettider:
Måndag 12-16, tisdag-torsdag stängt. Fredag 16-19, lördag 15-18, söndag 12-16.
Ny vecka, nya öppettider i Fågeltofta.
25/8, måndag: 12-16
26-28/8, tisdag-torsdag: stängt
29/8, fredag: 16-19
30/8, lördag: 15-18
31/8, söndag: 12-16
Nu är sommaren slut, åtminstone i antikvariatet. Framöver blir det mer oregelbundna öppettider, som kommer att rapporteras vecka för vecka.
Sensommaröppet i Fågeltofta: vecka 34
måndag 18/8: 12-19, tisdag 19/8: 12-16, onsdag, torsdag 20-21/8 stängt, fredag 22/8: 16-19, lördag 23/8: 15-18, söndag 24/8: 12-16
Tänk att två legendarer läste dikter i Malmö på samma dag och samma klockslag. Vad är oddsen? Jag köpte biljetter till John Cooper Clarke först och blev sedan helt nervös när biljetterna till Bruno K Öijer släpptes och det visade sig att han skulle läsa exakt samtidigt som Clarke i Malmö. Men som tur var gjorde han ett stopp på stadsteatern i Lund kvällen efter och då såg jag honom där. Båda föreställningarna var utomordentligt bra. Clarke är kanske inte så känd i Sverige, men i Storbritannien är han en institution, inte bara i litteraturkretsar utan för alla som lyssnat på pop, rock, punk sedan sjuttiotalet. Det händer också att han deltar i i lekprogram på TV. Jag kan inte se Bruno K Öijer göra det. Däremot har båda en nära relation till musiken och båda var från början inspirerade av Bob Dylan. Clarke har gjort några skivor som skulle kunna kallas post-punk och hans dikter har tonsatts. Den mest kända är ”I Want To Be Yours”, med Arctic Monkeys, som streamats två och en halv miljarder gånger på Spotify. Clarke och Öijer har också det gemensamt att de är mycket skickliga på att läsa sina dikter. Eller recitera, ska jag väl säga, för Clarke läser bara från boksidan för några av sina nyare dikter och Öijer inte alls, han har alla orden i rätt ordning i huvudet, vilket bara det är imponerande. Och dessa ord levereras med inlevelse och energi, trots att de måste ha uttalats många gånger. Båda kvällarna skänkte publiken kraft och inspiration och det är jag tacksam för.
Det känns som att detta är avskedsturné för dem båda, de är trots allt en bit över sjuttio. Clarke gör en turnévända i USA innan han avslutar på Co-Op Arena i hemstaden Manchester, men en publikkapacitet på 23 500 personer. Dikterna kommer alltid att finnas kvar, på boksidan och i alla inspelningar som är så lätta att hitta nuförtiden.
Efter att ha charmats av Only Murders In The Building, som jag såg under sensommaren, sökte jag på Youtube efter annat kul med Steve Martin och Martin Short. Det finns en hel del, men vad jag fastnade för var detta: varenda gång Steve Martin var gäst på Letterman. Hans tajming är perfekt och Letterman är så lycklig att få leka med. Mycket njutbart, och en bra salva mot höstmörkret.
På grund av olyckliga omständigheter ändras antikvariatets sommaröppettider.
Måndag, tisdag, fredag 16-19. Cirka 16. Oftast kommer jag körande från torget, risken är att jag blir sen.
Onsdag, torsdag, 12-19.
Lördag 15-18. Cirkatid igen, kommer körande från torget.
Söndag 12-16.
Antikvariatet är öppet klockan 12-16 långfredag, påskafton, påskdagen och annandag påsk. På skärtorsdagen och påskafton står jag på torget i Simrishamn. På skärtorsdagen har jag öppet i Fågeltofta efter torget från ca 16 till 18.
I april och maj är det öppet i Fågeltofta söndagar 12-16. F ö r d e t m e s t a. Dubbelkolla om ni kommer långväga.
Lördag, söndag alla adventshelger fram till jul, kl 12-16.
26-27 november, 3-4 december, 10-11 december, 17-18 december.
Julklappsrim, inslagning, överraskningar, Jag har Guns’n’Roses-jultröjan på alla dagar…
Förr om åren har författarsamtalen varit i Verkstan, som har plats för sjuttio personer,men där händer annat just nu, så vi var i en mindre lokal. Den blev full när trettio personer bänkade sig för att lyssna på scensamtal mellan bokhandlaren och författaren.
Lina Wolff berättade att hon skrev sina första noveller när hon bodde i Spanien och att det spanska kynnet är strängare på många vis. På gott och ont.
En stor läsuppelvelse i unga år var Charles Perraults bok Gåsmors sagor, särskilt den grymma berättelsen om Blåskägg, som mördar sina fruar, tömmer dem på blod och lägger dem i ett rum som den senaste hustrun absolut inte får öppna, men det gör hon förstås ändå…
I senaste boken, Djävulsgreppet finns en person som drabbas av översättningsneuros, hon måste veta vad allting i rummet heter på alla språk hon kan, ifall hon skulle behöva simultantolka. Lina Wolff kan känna en ansats till detta också ibland, för hon har arbetat som tolk.
Några dagar innan besöket i Fågeltofta var hon på Louisiana i Danmark och den litteraturfestival som arrangeras där. Hon intervjuade den argentinska författaren Pola Oloixarac. Det är en fantastisk författare som Lina Wolff starkt rekommenderade. Osäkert om det finns planer på att översätta till svenska, men det ska vi väl hoppas att det gör. Lina Wolff har översatt flera böcker från spanska och det har varit en stor glädje att göra det, även om det inte varit lätt. Tredje riket av Roberto Bolaño, Hundra år av ensamhet av Gabriel García Márquez och Räddningsavstånd av Samanta Schwerin är några titlar Wolff översatt. Kanske har hon översatt färdigt, för det tar hårt på krafterna att göra det, men en bok som hon skulle tänka sig att göra en ny översättning av är Pedro Páramo av Juan Rulfo. Han var en stark inspiration för Gabriel García Márquez och hela vågen av magisk realism som kom från Sydamerika på sextio- och sjuttiotalet.
Mycket annat avhandlades under den timme samtalet varade, mer än som kan rapporteras här. Det avslutades med att bokhandlaren visade boken De ödesdigra breven av den argentinske författaren Marco Denevi och gav författaren ett exemplar av en spanskspråkig utgåva. Originaltitel: Rosaura A Las Diez eftersom han tyckte att även detta är en bok som skulle behöva en nyöversättning. Ingen kände till boken tidigare, trots att den sägs vara en klassiker i hemlandet. Det är en finurligt berättad historia med flera opålitliga berättare.
Sedan gick vi in i antikvariatet och publiken köpte Djävulsgreppet och fick den signerad av författaren.
Ny utveckling i historien om Kim’s Video gör att detta inlägg förtjänar att läsas igen, elva år senare.
Jag har spridit affischer för bokmässan. Nästan alla tycker att det är något de vill göra reklam för, bibliotek, affärer, kaféer. Det är nog bara ett ställe som inte vill sätta upp affischen. Ystad bokhandel. Det är ju komiskt. Stadens enda nybokhandel vill inte göra reklam för stadens största bokevenemang. Personalen var nog positiv, men de hade fått instruktioner av butikschefen, Kerstin Rydholm, att inte medverka till informationsspridande om Antikvarisk bokmässa på Klostret i Ystad 15-16 april. Är det inte märkligt? Särskilt i år när mässan har en hel avdelning för nya böcker och en livs levande författare inviger mässan. Med lite – bara lite – positivt tänkande hade man kunnat använda evenemanget för att sälja fler böcker själv. Hylinger i skylten, Thorén & Lindskogs tyska böcker, inte vet jag, men möjligheten fanns. Men ser man en antikvarisk bokmässa som ett hot så måste man vara trängd, rädd och längta…
Visa originalinlägg 909 fler ord
Jarvis Cocker har skrivit en självbiografi. Den heter Good Pop, Bad Pop och den står överst på min köplista. Här blir han intervjuad av Olivia Laing i The Guardian, en annan av mina favoriter. Det är en mycket välformulerad intervju, från båda sidor.
Jarvis är också gästredaktör för helgbilagan i The Observer. Här intervjuar han några udda (?) samlare eller är de hoarders? Gränsen är hårfin.
Mycket läsvärda artiklar, båda två.
Jag visste så gott som ingenting om Quentin Crisp förrän jag år 2008 hörde ett reportage om honom på radioprogrammet Stil i P1. Vad jag inte fattade av det programmet och inte heller av ett helt program av Stil, nio år senare, som bara handlade om Crisp, var hur viktig filmatiseringen av hans första självbiografi, The Naked Civil Servant, var för hans genomslag, och hur viktig denna TV-film eller TV-teater var för dess huvudrollsinnehavare, John Hurt. Det omnämndes i programmen, men jag var inte uppmärksam. Lyssna på dessa program för en introduktion till Quentin Crisp.
Jag upptäckte John Hurt första gången i början på åttiotalet i Alien och sedan i The Elephant Man och Midnight Express (den sistnämnda filmen kom först av dessa tre, men jag såg den efter de två förstnämnda). Första gången jag såg honom i en roll var i Jag, Claudius på TV i slutet på sjuttiotalet, där han spelade Caligula, men det var först långt senare jag insåg att det var samma skådespelare som som fick bröstkorgen exploderad av ett rymdmonster och som gestaltade elefantmannen. Han hade haft småroller på film och i TV från slutet av sextiotalet, men det var med The Naked Civil Servant han blev riktigt känd i Storbritannien. Den kom 1975. Jag, Claudius året efter. Jag undrar om den någonsin visades på svensk TV. Derek Jacobi blev en kändis i Sverige för Jag, Claudius. Kanske hade John Hurt blivit det också om The Naked Civil Servant visats. Märkligt är i alla fall att jag, sådan storkonsument av television som jag varit och beundrare av John Hurt, inte ens vetat om filmens existens. Men så för ett år sedan såg jag den äntligen.
Ni måste se den! Det är TV-teater när den är som bäst. En så gripande, sann berättelse, gestaltad helt övertygande av Hurt, som blev god vän med Crisp under arbetet med filmen. Här kan ni se hela filmen på Youtube. (Inställningar gör att det inte går att se youtubefilmen i denna blogg.)
Quentin Crisp blev kändis när han uppnått en ålder där vanligt folk blivit pensionärer. Han följde upp sin första bok med att börja turnera med föreställningen An Evening With Quentin Crisp, där han i första akten berättade historier ur The Naked Civil Servant och i andra akten svarade på frågor som publiken fått skriva till honom i pausen. Här är en hel sådan föreställning.
Han skrev också en ny självbiografi, How To Become A Virgin, som berättade hur det kom sig att han skrev den första boken överhuvudtaget, och vad han sysslat med sedan dess. Bland annat flyttade han till New York när han var sjuttiotre år gammal.
År 2009, trettiofyra år efter den första TV-filmen, filmatiserades How To Become A Virgin under titeln An Englishman In New York (ja, Stings låt handlar om Quentin Crisp.) Den här filmen är mer film än TV-teater, men John Hurt är lika bra som i den första filmen, och närmare i ålder till den person han porträtterar.
Två fascinerande konstnärer vars vägar korsades flera gånger och vars uttryck gav näring till varandra. En ovanlig relation. Crisp dog 1999, 91 år gammal. John Hurt dog 2017, 77 år gammal. Se dessa filmer, de är riktigt bra, och leta vidare på Youtube med klipp från till exempel Letterman när Quentin är gäst. Här är hela An Englishman In New York:
Här är en intervju från The Guardian med John Hurt från 2009 där han berättar om sin vänskap med Crisp.
Och slutligen några John Hurt-scener.
There’s No Such Thing As An Easy Job av Kikuko Tsumura handlar om en kvinna runt trettio som via arbetsförmedlingen fått ett jobb som inte ska vara för svårt för henne. Det verkar som hon haft ett stressigt jobb tidigare som hon blivit utbränd på och att hon nu försöker ta sig tillbaka till arbetsmarknaden med något lättare. Men det finns inga lätta jobb… Boken består av fem delar som var och en beskriver ett nytt jobb som kvinnan försöker sig på, men som hon till slut lämnar. Det första jobbet består av att titta på övervakningsfilm från en lägenhet där det bor en man som misstänks förvara olagligt material. Exakt vad vet varken berättaren eller vi. Så hon ska bara sitta och titta på två videoskärmar dagarna i ända – en i realtid och en med inspelat material från de tider hon inte tittat i realtid – och försöka se om mannen ens vet att han förvara det olagliga materialet. Det är inte så lätt som man kan tro att aktivt titta på en man som inte gör någonting. Fallet blir faktiskt löst och berättaren erbjuds fortsatt anställning, men hon orkar inte vara professionell voyeur så hon går vidare.
Nästa jobb går ut på att skapa annonser som ska läsas upp på en lokal busslinje och nästa igen att arbeta med inspirationstexter som medföljer små paket med kex. Men vilket jobb hon än får så är det något som gör att hon inte orkar med dem. För varje del får vi lite mer av huvudpersonens bakgrundshistoria och samtidigt blir de nya jobben allt konstigare och antingen är det en dos magisk realism som smyger sig in, eller så är det bara den svenske läsarens exotism som färgar läsning. Fins det ens såna här jobb, tänker jag efter ett tag. Kanske i Japan. De olika jobbsituationerna visar på arbetslivets problem. Det är inte konstigt att vi blir utbrända. Det verkar vara hundra gånger värre i Japan. Ämnet till trots så är det en mycket rolig bok. Berättarens resa genom arbetslivet är fascinerande.
Bland antikvariatets bokhögar hittade jag ett genomskinligt kuvert med några fotografier som måste ha varit en bilaga till en bok eller katalog utgiven av Åhusförlaget Kalejdoskop. Visste är denna bild från 1978 av Sigurdur Gudmundsson ganska lik omslaget till boken? Omslagsbilden har copyright Shuttlestock men vem som tagit den står inte. Det är ju inte exakt samma bild, men det känns som fotografen sett Gudmundssons bild.
Under 2021 gav Laurie Anderson sex stycken föreläsningar på Harvard. Men på grund av pandemin och eftersom Laurie Anderson är den hon är, så gjordes föreläsningarna som filmer. Det gick att se dem ”direkt” på Zoom och under tjugofyratimmarsperioder veckan efter de visats live, med efterföljande, riktig live distans-Q&A. Nu när föreläsningsserien är genomförd finnas alla sex föreläsningarna tillgängliga på Youtube. Jag rekommenderar starkt att ni ser dem. Både för inbitna Laurie Anderson-fans och de som bara vill uppleva något bra finns mycket att hämta här. En del filosofi, en del memoar, en del konst. Det är verkligen inspirerande.
Här är Youtubesidan med alla sex föreläsningarna. Och här under en liten introduktion till serien.
Jag fick mejl ett mejl häromdagen från ett företag som ville hjälpa mig att få fler följare på Instagram.
My colleague Stephanie just found you on Instagram and loved your content! She passed me your details and told me to reach out to you!
My name is Belinda and I am in charge of finding new talent for our Instagram marketing agency. Similar accounts to yours are CRUSHING it on Instagram – from what I’ve seen, you could be doing even better than them!
Belinda fortsätter att berätta att företaget hon jobbar för kan hjälpa mig att få många fler riktiga följare, bara för att mitt Insta är så intressant. Det låter bra, för bra, förstås, så jag inser eller anser att detta företag försöker lura mig. Jag går in på företagets sida och kollar. Det ser bra ut. Ansikten på personer som jobbar där, telefonnummer man kan ringa, citat från nöjda användare. Klicka här för att komma igång, gratis! Hmm, jag vill ju tro att det är ett ärligt bolag. Googlar lite på företagsnamnet med olika kombinationer av ordet bluff. Hittar en artikel i en nättidning som berättar hur bra det här företaget är. Hittar en sida som avslöjar bluffar, de skriver att företaget inte är en bluff. Men varför hittar jag bara en enda artikel? Och den här sidan som avslöjar bluff-företag, vem står bakom den? Det börjar kännas som Philip K Dicks A Scanner Darkly. Består hela världen av falska aktörer som lurar varandra och sig själv? Vem är äkta? Det här företaget som vill hjälpa mig har kanske städat undan negativa omdömen på nätet och sedan arrangerat en positiv artikel som kommer högst upp i sökflödet. Det går kanske att köpa sig ett positivt omdöme på vissa bluffkollarsajter. Jag vet inte och jag orkar inte gå till botten med det,
Tillbaka till ”kom igång gratis” på sidan. Hur lång tid är tjänsten gratis? Vad kostar den sedan? Hittar ingen information om detta, men läser att tjänsten innebär att jag ska lämna över min inloggning till företaget, att det kan hända att Instagram kommer att fråga mig om det verkligen är jag som har kontroll över kontot och då ska jag säga ja (fast jag inte har det…).
Men är det en bluff?
Det är ju inte en bluff, det är bara ett amerikanskt företag som säljer en väldigt problematisk tjänst, som förmodligen skapar en massa krångel för de som faller för frestelsen att testa den. De berättar allting de tänker göra, kunden har all information och ska veta vad den skriver på. Men sedan är man fast.
Det är samma sak som de här snabblånen utan säkerhet. Det låter ju toppen att man kan få låna en halv miljon utan säkerhet, och låneräntan anges ju ganska tydligt, den är mellan tre och nästan trettio procent. Företaget i sig är ingen bluff, men de villkor de erbjuder borde vara förbjudna. Stackars den som är i desperat behov av en halv miljon och lånar det mot en ränta på tio procent eller mer, till exempel. Det går ju aldrig att betala tillbaka med mindre än att man vinner på lotto.
Så länge man säljer en produkt och talar om vad den är så får man sälja vad man vill. Problemet är att vissa desperata människor kommer att falla till föga och med öppna ögon köpa en produkt som kommer att skada dem.
Från och med idag råder hösttider i antikvariatet. I augusti och september är det öppet i Fågeltofta lördag kl 15-18 och söndag kl 12-16. Om ni vill hälsa på någon annan dag så går det säkert att ordna, om ni hör av er några dagar i förväg. Skrivmaskinsutställningen är kvar till sista september.
Ystads Allehanda skrev om skrivmaskinsutställningen i förra veckan. På förstasidan kallades jag ”notorisk samlare av gamla skrivmaskiner”. Det tycker jag inte att jag är, och förhoppningsvis är jag inte notorisk för någonting alls. Tack vare/på grund av denna artikel har flera personer nu ringt mig och sonderat intresse för att sälja sina gamla skrivmaskiner. Tyvärr måste jag göra dem besvikna; jag har inte betalat särskilt många kronor för de maskiner jag äger. Antingen har jag förbarmat mig över dem på auktioner när ingen annan velat bjuda, eller så har jag fått dem av vänner som rensat på vinden.
Här är artikeln på Ystad Allehandas sajt. Så här såg papperssidan ut. Observera stavningen av ”litterära”i rubriken.
Kom till antikvariatet och titta på några av litteraturhistoriens viktigaste skrivmaskiner. Vilken skrivmaskin använde Philip Roth när han skrev Portnoy’s Complaint? Vad skrev Françoise Sagan sin debutbok Bonjour Tristesse på? Hade Ian Fleming verkligen en skrivmaskin i guld, och gick den att skriva på? Tio skrivmaskiner visas i ett nyöppnat rum i antikvariatet.
Det blir också en tävling som går ut på snabbskrivning på manuell skrivmaskin. Tävla om ett presentkort på 500 kronor.
Antikvariatet öppet varje dag hela sommaren. Välkomna.
Nu öppnar vi i Fågeltofta igen. Många nya böcker, samma gamla katt.
Öppettider i Fågeltofta de närmaste veckorna
Lördag 27/3, kl 12-16, söndag 28/3, kl 12-16.
Skärtorsdag 1/4, kl 11-18, långfredag 2/4, kl 12-16, påskafton, kl 12-16, påskdagen 4/4, kl 12-16, annandag påsk 5/4, 12-16.
Söndag 11/4, kl 12-16.
Jag har aldrig lyckats komma in i vanan att lyssna på böcker. Jag måste se bokstäverna och orden för att texten ska gå in. När jag lyssnar tappar jag tråden. Det är lättare att lyssna på podd. Jag gillar mest de som liknar radioprogram, med tydliga reportage eller intervjuer. Här är några av mina favoriter. Titellänken är till Spotify, avsnittslänkarna till hemsidan, ifall de har en egen hemsida.
You Must Remember This heter podden som Karina Longworth gör. Den handlar om Hollywoods okända historia. Varje säsong har ett visst tema och Longworth har gjort ett grundligt researcharbete. Senaste säsongen heter Polly Platt, The Invisible Woman och handlar om en kvinna som varit otroligt viktig för den amerikansk sjuttiotalsfilmen, med början med The Last Picture Show. Utanför Hollywood är hennes namn helt okänt, men utan henne hade filmhistorien varit en annan. Det är ingen överdrift. Tidigare säsonger har bland annat handlat om Bela Lugosi och Boris Karloff, faktakontroll av Kenneth Angers Hollywood Babylon, Döda blondiner och Joan Crawford. Den som är det minsta intresserad av amerikansk filmhistoria måste lyssna på denna podd.
This American Life har cirka fem miljoner lyssnare varje vecka, hälften som radioprogram på NPR och hälften som poddlysnare. Programmet är välkänt. Varje avsnitt har ett tema med två, tre reportage. Det är svårt att förklara vad som är så bra med de bästa avsnitten. Det är bara bra historier, helt enkelt. Verkligheten överträffar dikten. Här är några av mina favoriter. The Room Of Requirement, The Feather Heist, Anatomy Of Doubt, The Super, A Night At The Wiener Circle, Made To Be Broken, A Mess To Be Reckoned With, One Last Thing Before I Go, Digging Up the Bones, The Walls Are Closing In,
No Such Thing As A Fish – är en podd som uppkommit ur TV-programmet Qi. Fyra personer som jobbar för Qi som faktahittare träffas varje vecka och berättar var sitt fakta som de hittat under veckan i nya eller gamla källor. TV-programmet Qi går ut på att få kända personer att gissa på ursprung av ord och fakta. Ofta avslöjas vaneföreställningar.
Here’s the Thing – Alec Baldwin talar med skådespelare, författare, politiker. Det är inte de vanligaste intervjuoffren och det blir ofta intressanta samtal. Robbie Robertson, Joe Dallesandro, John Turturro, Steve Erickson.
Broken Record – Musikproducenten Rick Rubin och journalisterna Malcolm Gladwell och Bruce Headlam talar med musiker. Det blir extra bra när det är Rick Rubin som leder intervjuerna. Några av de bäst samtalen har varit med Bruce Springsteen, Beastie Boys och Buffy Sainte-Marie, men nästan alla samtal jag hört har varit riktigt bra.
Jon Ronson har skrivit flera intressanta reportageböcker. En av dem har han gjort om till podd – So You’ve Been Publicly Shamed. Den handlar om hur lätt det är att cancela (om det nu är ett svenskt ord) folk på nätet för, oftast, harmlösa saker de gjort. Ett dåligt skämt, en tanklös bild. Ett liv slås i spillror, en karriär tar slut för att någon delat en bild utan att tänka på att det finns mängder av människor som lever för att misstolka och söka konflikt på nätet. Han har också gjort poddar som (ännu) inte finns i bokform. En heter The Butterfly Effect och handlar om hur gratisporren på nätet uppkom eller rent av uppfanns när Pornhub grundades av tysken Fabian Thylmann. Här är en intervju från Psychiatric Times där Ronson berättar mer. Under arbetet med denna stora historia hittade han en annan, i samma miljö, ett människoöde: The Last Days Of August. Jon Ronson går till botten med de ämnen han undersöker. Jag rekommenderar hans böcker ännu mer, till exempel The Psychopath Test, som handlar om hur idén om mental hälsa exploaterats och skapat en miljardindustri. Här i The Guardian finns flera långa reportage och intervjuer från Ronsons penna.
The Cryptid Factor är en podcast som levererar nya avsnitt högst oregelbundet. Ämnet är kryptozoologi, alltså djur som vissa påstår finns men vars existens vetenskapen inte kunnat belägga. Som Bigfoot eller Loch Ness-odjuret. Jag är inte särskilt intresserad av detta, men så som ämnet behandlas av Rhys Darby, Dan Schreiber och ”Buttons” är det högst njutbart. Rhys Darby är enormt kvicktänkt och rolig och han får god hjälp av sina något mer sansade samtalspartners. I programbeskrivningen på Spotify står det: ”Though they take the pseudo-science as seriously as they can, they struggle to take themselves seriously at all.” Det blir ett roligt – ofta skratta högt-roligt – samtal om ett knasigt ämne. Detta har varit min favoritpodd under 2020.
The New York Times Book Review, nyheter från förlagsvärlden, intervjuer med författare, innehållsrikt, välgjort alltid intressant – David Sedaris, David Byrne, Jules Feiffer
You’re Booked är en väldigt bra idé: att besöka författare och få dem att tala om sina bokhyllor. Avsnittet med John Waters är fenomenalt. Men det är en svår balansgång att vara entusiastisk över sin samling utan att samtidigt låta självgod. Jag har lyssnat på några fler avsnitt men har inte riktigt fastnat. John Waters-avsnittet får ni dock inte missa. Det är väldigt inspirerande!
The Film Programme är BBC Radio 4 gör temaprogram om film. Tack vare BBC:s stora arkiv blir dessa program mycket innehållsrika med gamla och nya intervjuer. Några av mina favoritprogram han handlar om Heaven’s Gate, Alejandro Jodorowsky och Derek Jarman’s The Garden.
På BBC Radio 4 sänds även programmet A Good Read, där författare och andra ger boktips. Här är ett bra program med Laurie Anderson och radioprataren Stuart Maconie.
Lauren Laverne har morgonprogram på BBC Radio 6. Där får hon möjlighet att prata med en mängd olika människor. Ibland blir det riktigt intressant, som den gången hon pratade med John Malkovich. Intervjun början vid minut 19.
Mitt intresse drar åt radio, som synes. Hoppas några av dessa tips kan locka till lyssning.
När jag var mycket ung och min science fiction-vurm stod i full blom, upptäckte jag konstnären Boris Vallejo. Han hade målat omslagsbilden till några böcker jag gillade, till exempel Berserker’s Planet av Fred Saberhagen.
En dag när jag gick på Strøget i Köpenhamn såg jag en man som lagt ut en filt på marken där han sålde inramad konst. Många av tavlorna kände jag igen som Vallejo-bilder. Jag köpte två stycken, som i flera år hängde på min vägg tillsammans med bilder av Salvador Dalí. Olika som de är så är det två konstnärer som lätt eggar fantasin hos en ung science fiction-läsare. Tavlorna som gatuhandlaren såde var helt enkelt bilder han klippt ut från en bok och ramat in med enklast möjliga clipramar.
Jag har inte tänkt på Boris Vallejo på många år, men i jul fick vi ett pussel i julklapp av tomten, med motiv av Boris. Det var ett kärt återseende. Tyvärr är vi inte de mest erfarna pusslare, så vi har inte kommit så långt, men det är ju några dagar kvar på ledigheten.
Boris Vallejo lever och har hälsan än. Sedan jag följde hans göranden på åttiotalet har han hittat kärleken, som delar både hans intressen och skicklighet. Snacka om själsfrände.
Film Music 1976-2020 heter en ny samlingsskiva från Brian Eno med musik skapad till producerade filmer, i motsats till albumet Music For Films, som ju innehöll musik som sökte sina filmer. Här är en bra intervju i The New York Times, där han bland annat säger det som står i rubriken. Jag håller helt med honom. Jag kan inte ha hörlurar på mig när jag är utomhus. Att gå eller springa med hörlurar kopplar bort mig från omgivningen. Det är kanske önskvärt för många, men det finns så mycket att höra och lyssna på i verkligheten, tycker jag. Synd att missa det. Hemma, däremot, lyssnar jag alltid på musik eller pratradio. Så de senaste dagarna har det varit mycket Eno hemma.
I podcasten Broken Record intervjuar Rick Rubin och Malcolm Gladwell musiker. Eftersom Rubin är en av vår tids främsta musikproducenter så får han musiker att öppna sig och prata om saker de i vanliga intervjuer inte får tillfälle att diskutera. När Bruce Springsteen härförleden berättade om sin nya skiva så nämnde han till exempel att tre av de viktigaste litterära influenserna för honom varit James M Cain, Flannery O’Connor och Jim Thompson. Oväntat men ändå självklart när man hör det. Han säger också att han inte inspirerats av musik sedan han var ung, utan att litteratur och film är det enda – förutom verkligheten – som givit inspiration till hans konst sedan början på sjuttiotalet.
Här är Springsteens version av The Grapes Of Wrath.
Här är en artikel om en uppskjuten utställning med verk av Philip Guston. Jag upptäckte den här konstnären ganska nyligen och jag har några böcker med hans konst i nätbutiken. Intressant att konst kan vara så explosiv fyrtio år efter konstnärens död.
Jag kan också rekommendera John Rechys City Of Night. Tror jag har ett exemplar i antikvariatet.
Öppet i Fågeltofta 21 juni till 16 augusti.
Måndag-fredag 16-19, lördag 16-18, söndag 12-16
Extra öppet 6 juli till 24 juli
Måndag-fredag 12-19, lördag 12-18, söndag 12-16
Det har kommit en ny biografi över författaren och tecknaren Edward Gorey. Jag kommer förmodligen aldrig att läsa den, men jag lärde mig mycket om Gorey från recensionerna i The New Republic och The New Yorker.
Jag blev uppmärksam på Edward Gorey och hans verk första gången jag besökte New York, 1989. Jag handlade kanske flest böcker på Strand Book Store (då, 8 miles of books, nu, 18 miles of books) men den bokhandel jag gillade allra mest hette Gotham Book Mart. Den grundades 1920 och tvingades stänga 2007. Under hela den långa tiden hade butiken bara två ägare, Fanny Steloff från 1920 till 1967, och Andreas Brown som köpte verksamheten 1967 och drev den fram till 2007, då konkurs var oundviklig. Steloff arbetade kvar i butiken till sin död 1989. Hon blev 101 år gammal.
Nå, bokhandeln var helt fantastisk, lika mycket litterär salong och mötesplats som vanlig butik. Jag var där bara fyra-fem gånger under två besök i New York 1989 och 1992. När jag besökte staden år 2000 var den stängd de dagar jag passerade. Woody Allen, en flitig kund, sa att Gotham Book Mart var ”…everyone’s fantasy of what the ideal bookshop is.” Jag håller helt med.
Brown blev vän med flera författare som handlade hos honom. Han verkar ha kommit extra bra överens med Gorey. Gotham Book Mart gav ut tio av Goreys böcker och sålde och visade original och trycksaker som Gorey skapat. Jag blev fascinerad av vad som visades, då första gången jag var där, men jag förstod det inte riktigt, och köpte ingenting av Goreys verk, tyvärr.
Långt senare fick jag The Unstrung Harp av en man jag var på väg att bli nära vän med, men något gick fel, så våra vägar skildes, vilket gjorde mig ganska ont. Att minnas honom med en Edward Gorey-bok i allmänhet, och The Unstrung Harp i synnerhet är mycket passande.
Häromdagen var jag och köpte böcker i ett hem och kom då över den första svenska utgåvan av en Goreybok, Giftskåpet – tre betänkliga bilderböcker, utgiven av Bo Cavefors 1965. Det gladde mig mycket. Samma kväll zappade jag runt på TV:n, något jag nästan aldrig gör nuförtiden, och hamnade då i slutet av ett Simpsonsavsnitt, som gjorde en egen, mycket stilig hyllning till Edward Gorey. Vilket sammanträffande.
Januari är uppenbarligen Edward Goreys månad i år, i alla fall i min värld.
Det är öppet i Fågeltofta varje helg fram till julafton, till och med fjärde advent, dan före dan.
Lördag-söndag klockan 12-16.
Julklappstips, hembakat, glögg, rimstuga. Hela paketet, inklusive decemberväder inomhus. Ta på en extra tröja om ni hälsar på. Det är inte varmt i butiken.
Fågeltofta i oktober. Blir det lika vitt i december?
Got a light?
Måndag är inte en bra konsertdag, ens i Köpenhamn. Jag köpte biljett till Chrysta Bell samma dag de släpptes i höstas, men nu, sex månader senare, denna måndag den 24 april, var konserten inte utsåld. Hur är det möjligt? En fantastisk artist, med draghjälp av samarbeten med David Lynch, och ändå är lokalen bara belagd till 2/3.
Chrysta Bell, heels, guitar. Magic.
På vägen till Bremen teater, där hon spelade, märkte jag att någon försökte fotografera mig eller något i närheten av mig. Jag vet inte vad. Fotografen bar en tröja med golvmönstret från the Black Lodge, så jag tog upp min telefon och fotograferade tillbaka. När jag tittade på bilden jag tagit så såg den ut som ni ser ovan. Är det inte en Woodsman/woman, så säg!
Först var jag tveksam till att Chrysta Bells konsert var på en teater, men sedan insåg jag att det var en perfekt miljö. Hon och bandet bjöd på en föreställning, lika kontrollerad som en pjäs. Med hjälp av bakprojektioner skapades miljöer som förde publiken till Lynchland och Chrysta Bells röst och scenpersonlighet tog illusionen ett steg till. Hennes energi blev nästan för mycket eftersom lokalen inte var full. Jag satt på tredje raden, och stolarna framför på rad två var tomma, och kunde nästan inte hantera hennes utstrålning. Det var fantastiskt.
Nästa dag var jag tillbaka i Köpenhamn för en annan osannolik spelning, denna gång på Musikhuset Vega. Där finns två scener, stora Vega och lilla Vega och så finns det en bar, där arrangeras spelningar ibland också. Som denna tisdag, med K.Flay. Det var en nästan löjligt liten lokal för en så stor artist. Salen i Fågeltofta där jag ordnar författarsamtal är större. Med lite god vilja kanske det fick plats 100 personer på Ideal Bar, som stället kallades, men möjligen inte ens så många. Jag har inte följt K.Flay någon längre tid fast hon gjort musik hela 10-talet. Hon är kriminellt förbisedd, men börjar bli känd nu, till slut. Jag fick inte ihop hur hon med tre medmusiker kunde spela på ett så här litet ställe. Det var ju en ren förlustaffär för alla inblandade. Det gick inte ens att sälja så mycket öl eftersom en stor del av publiken var minderårig (som min dotter, som var den som upplyste mig om K.Flays storhet).
K.Flay rappar och sjunger, hon berättar historier med sin musik, men den är ändå hittig. Rösten påminner mig lite om Melanies, hon med ”Look What They’ve Done to My Song”. Det är inte en rapröst, men den fungerar enormt bra. Bandet är tajt, K.Flay headbangar och spottar ur sig många sidor text i ett fantastiskt flow. Det är faktiskt ganska grymt. Halva publiken är ung och står längst fram och dansar. K.Flay är med dem, kommunicerar. I ett ögonblick sjunger hon tillsammans med en ung kille och poserar för selfie mitt i ett flow utan att tappa rytmen. Imponerande. Andra halvan av publiken är föräldragamla och står mer avvaktande några meter längre bak och diggar. K.Flay spelar för alla. När jag kom hem läste jag på lite och fann då att hon brukar vara förband till Imagine Dragons. De är på Europaturné och det är så K.Flay kan spela på ett så här litet ställe. I kväll spelar bandet i Stockholm. I början på veckan gjorde K.Flay egna spelningar i Köpenhamn och Oslo, medan Imagine Dragons chillade, kanske. Om en halvtimme eller så går hon på scenen på Globen för att värma upp publiken och sjunga duett med huvudakten på någon låt. I höst åker hon på egen Europaturné. Hoppas att hon kommer förbi Norden igen. Hennes musik skulle passa perfekt på KB i Malmö.
En boklig själ som jag uppskattar också att K.Flay är en beläst person. Hon tog examen vid Stanford och verkar vara en sällsynt vaken människa. Titta på hela den här intervjun. Den är inspirerande, tycker jag. Så vältalig hon är, inte bara i sina låttexter.
Och i kväll spelar Chrysta Bell på Fasching och K.Flay, som sagt, på Globen i Stockholm. Jag är glad att jag hade möjlighet att se dem båda i Köpenhamn.
Söndagsöppet i Fågeltofta idag, 12/3, kl 12-16. Lite mindre kallt, lite bättre ordning. Det går framåt inför säsongsöppningen till påsk.
Jag har precis börjat läsa George Saunders första roman, Lincoln in the Bardo. Den verkar utsökt. Här är en lika utsökt artikel om författarhantverket. Saunders lyckas verkligen beskriva sin process väldigt bra.
Synd att Kimi no Na Wa/Your Name inte blev nominerad till bästa animerade film. Filmerna som fick den äran är säkert bra, men Your Name borde varit med på listan.
The Red Turtle är en samproduktion mellan Studio Ghibli och ett franskt bolag. Den blev nominerad och verkar också bra. Men var ska man se den?
David Nicholls. Lionel Shriver, Geoff Dyer och andra fina författare tipsar om lämplig sommarläsning i The Guardian. Mest väldigt nya böcker, men flera som jag tänker titta närmare på.
I Sydsvenskan tipsar ”profiler” som Liv Strömqvist och Björn Ranelid och andra om sommarböcker. Mycket är förtäckt reklam för den egna verksamheten, men några bra böcker nämns också. Maken av Gun-Britt Sundström, till exempel och Invasion på Mars av Ray Bradbury, Americanah av Chimamanda Ngozi Adichie och En biodlares död av Lars Gustafsson. Samtliga kan köpas på Johns antikvariat i Fågeltofta eller på torget i Simrishamn.
Jag hade inte tänkt på Anita Loos på evigheter, men häromdagen läste jag en uttömmande artikel om henne i Lena Dunhams nätmagasin Lenny, skriven av skådespelerskan Gillian Jacobs. Dagen därpå var jag och hämtade böcker i ett dödsbo i Simrishamn och där stod – förutom ett antal böcker köpta av mig på torget genom åren – Loos’ mest kända bok, Herrar föredrar blondiner, i en svenska kartonnagedubbelutgåva, med …Men gifter sig med brunetter i motsatt läsriktning. Gillian Jacobs går förtjänstfullt igenom Loos’ hollywoodkarriär och berättar om hennes odräglige make, som verkar ha gjort allt för att lägga krokben för sin hustru. Men Loos tog det med gott humör, otroligt nog, och lät honom försnilla pengar och bete sig allmänt illa. Läs mer i Jacobs’ artikel.
En familjerättsdomarens vardag skildras i Ian McEwans senaste roman. Inre tryck i form av en spricka mellan domaren och hennes make sedan många år, och yttre tryck bestående av några viktiga fall hon har att hantera som medierna satt klorna i, gör att boken blir en riktig bladvändare. Ska hon orka med denna börda? Hur kan hon veta vad som är rätt? Det är hon som måste veta skillnaden på rätt och fel i dessa, för lekmannen, omöjliga frågor.
Det går att känna igen teman från författarens tidigare böcker som Saturday, som handlade om en hjärnkirurg, och Atonement. McEwan är nästan för bra på att formulera sig, det är berättandet snarare än berättelsen som gör det här till en spännande bok. Flera, om inte alla, rättsfall som skildras i boken, har verklig bakgrund. Slutet känns både självklart och chockerande. Ännu en dag på jobbet för familjerättsdomaren. Författaren hinner också föreslå att lidande och en känsla av hjälplöshet kan bistå konstnärskapet.
Här är en tågintervju med McEwan från DN. Och här en radiointervju från NPR.
Här är nomineringarna till årets Bookerpris. Vinnaren presenteras på tisdag, i svallvågorna efter Nobelpristagaren. Bookernominanterna verkar värdiga. Jag är särskilt spänd på att läsa Tom McCarthys nya. Men den bok på långa listan som verkligen lockar mig till läsning, klarade inte det sista nålsögat. Det är den Nya Zeeländska poeten och romandebutanten Anna Smaill. Hennes bok The Chimes skildrar en framtida, totalitär värld där minnen av det förflutna är förbjudna och effektivt störs ut med ljud eller musik. Ännu en dystopi, alltså, men av en variant som känns ny för mig. Här är recension av boken.
Tillsammans med Kazuo Ishiguros nya bok, fantasyromanen The Buried Giant är The Chimes ännu ett exempel på att genrelitteraturen lockar mainstreamförfattare att skapa främmande världar. Ibland slår de in öppna dörrar, men The Chimes tror jag är riktigt bra. Hoppas läsa den före jul.
Haruki Murakami har under en begränsad tid en frågelåda där man kan ställa frågor om allt möjligt. Vad lyssnar du på för musik? Vart har min katt tagit vägen? Jag är otrogen mot min man, vad ska jag göra?
Frågor och svar är på japanska, men det finns en inofficiell översättning till engelska här.
Ganska roande, tycker jag, även om jag egentligen tröttnat på Murakamis romaner. 1Q84 var för lång och Den färglöse herr Tazaki lockar mig inte.
Visst är det öppet i Fågeltofta den här veckan, jag kan bara inte tala om när i förväg. Jag har fler andra åtaganden som hänger i luften. Ring och kolla. Den enda tid jag kan garantera att jag är i Fågeltofta är lördag 15.00-17.00. Från och med nästa vecka blir det mer organiserade öppettider, minst två dagar i veckan.
Ljusets kalender halv fem. Intervjun började klockan sju och då var det knökfullt.
Donna Tartt besökte Malmö i går kväll. Hon blev intervjuad av Linn Ullmann i Ljusets Kalender på Malmö Stadsbibliotek. Över fyrahundra i publiken. De flesta var redan fans och när allt var slut kändes det som att allihopa ville ha Donna Tartts autograf. Själva intervjun gick sådär. Intervjuare Linn Ullmann kunde inte avsluta vad hon sade utan lade en förskräcklig massa tolkningar i sina frågor som Tartt egentligen bara kunde svara ja eller nej på. Ofta sa hon nej till Ullmanns detaljerade beskrivningar av karaktärernas motiv och drivkrafter. Konstigt sätt att intervjua. Bara när Tartt – av egen kraft – kom att tala om måleriets historia, om Rembrandt och Fabritius, så blev det intressant. Kanske hade intervjuaren strikta order om att bara tala om boken och inget annat, för hennes frågor handlade uteslutande om handlingen och personerna i Steglitsan/The Goldfinch, men det hade gått att samtala om annat ändå; Tartt levde uppenbarligen upp när hon fick tala om annat än drivkrafter och känslor hos bokens figurer. Maria G Francke, som satt snett framför mig sammanfattar kvällen bra här.
I mellandagarna började jag läsa Eleanor Cattons Bookervinnare The Luminaries, Jag hade nyss avslutat hennes första bok, The Rehearsal, som jag tyckte mycket om. Bara det att boken utspelar sig på en kommunal musikskola i Nya Zeeland, är uppfriskande. The Rehearsal var på många sätt en fantastisk debutroman. Varifrån kommer denna visdom? tänkte jag. Hon var ju bara några och tjugo när hon skrev den. Så jag gav mig på The Luminaries och fångades direkt. Den här gången var ambitionsnivå och omfång större än i debutboken. Vi är i historisk miljö, Nya Zeeland år 1866. Guldrusch. En man som nyss stigit av båten kommer till ett värdshus där det råder bister stämning. Tolv personer har samlats för att tala om en rad brott och underligheter som inträffat den senaste tiden. Nykomlingen kastas ofrivilligt in i försöken att lösa dessa gåtor. Första kapitlet lade grunden till ett magnifikt läsäventyr, men någonting bröt min läsrytm och sedan hade jag inte tid att ta upp boken igen. 800 sidor kvar, den kommer inte att bli läst före sommaren.
Häromveckan (först stod det ”häromdagen”, men jag blir ju aldrig färdig med någonting; skönt att det inte slutade med ”härommånaden” eller ”häromåret”) tog jag mig an en annan Bookervinnare, denna av betydligt behändigare format, endast 150 sidor. Det var Julian Barnes’ The Sense of an Ending. Jag läste ut den i två sittningar. Barnes är alltid läsvärd. Jag upptäckte honom av en slump på biblioteket i Emmaboda 1993. Titeln Flauberts papegoja lockade mig till lån och läsning och sedan dess har jag läst det mesta han publicerat i bokväg. Han levererar stadigt överraskande och läsvärda böcker. The Sense of an Ending är inget undantag. Hela den korta boken verkar handla om en sak, en man som minns sin ungdom och reflekterar över de val han gjorde, men de sista sidorna ändrar perspektivet och man känner sig nästan tvingad att läsa om boken. Allting som verkade betyda en sak betydde egentligen någonting annat. Kanske. Jag tyckte att jag förstod vad det handlade om men jag ville veta hur andra läsare tolkat boken, så jag googlade. Då fann jag denna sida, där flera hundra duktiga läsare delar med sig av sina känslor kring slutet på The Sense of an Ending. Det var riktigt skönt att läsa en lång kommentarstråd där så gott som alla försöker att bidra till diskussionen, bygga vidare på tidigare resonemang och komma vidare till någon sorts förståelse. Att en så till omfånget liten bok kan generera så många spekulationer är ett bra betyg till dess läsvärdhet, tycker jag. Det måste vara en favorit i bokcirkelkretsar; på samma gång fåsidig och mångbottnad.
Eftersom Barnes tidigare visat att han kan skriva stora romaner som otvetydigt betyder något så är jag säker på att The Sense of an Ending gör exakt vad författaren vill med läsaren. Berättelsen stannar kvar länge nästan som ett autentiskt minne, eftersom man vrider och vänder på berättarens minnesbilder utan att få rätsida på dem. Läs den om ni inte redan gjort det, och delta i diskussionen.
Premiär igår för Tjockare än vatten. Segt och förutsägbart förstaavsnitt. Är det detta som valdes istället för en andra säsong av Molanders? Jag tycker att det är konstigt att Molanders inte fick en fortsättning. Varför öht dra igång en så stor produktion och sedan inte fullfölja när serien var så bra och fick så mycket uppskattning? Mycket konstigt. Här försöker ansvariga förklara sig.
”Vi har som ambition att bidra med nyskapande svensk dramatik i världsklass. Vi vill ha utrymme för att pröva nya vägar och hitta nya uttryckssätt… När vi fattar beslut om en säsong två tittar vi på saker som genomslag, engagemang och uppskattning”, skriver programchef och programbeställare.
Men Tjockare än vatten är ju i exakt samma genre som Molanders, bara segare, och mer fånigt TV-teatral. Det som var så bra med Molanders var ju att berättelsen kändes på riktigt och var välgjord som något utländskt, typ danskt eller anglosaxiskt. Tjockare än vatten har alla de brister som gör en svensk TV-serie typiskt svensk. Den är övertydligt spelad, tempot är orimligt långsamt i scenerna och vändpunkter och överraskningar är förutsägbara och väntade.
Ulf Kvensler, som är skapare av Molanders, är Sveriges bästa TV-författare. Synd att han inte får större utrymme att arbeta på.
Eller som Johan Croneman skriver i DN: ”Det finns något allvarligt tondövt över hela ekipaget.”
Typiskt svenskt TV-drama, alltså.
Leoparden av di Lampedusa, Räddaren i nöden av Salinger, Historien av Morante, och annan skönlitteratur av samma sort är nyinkommen i nätbokhandeln idag.
Filosofi och världsåskådning av Tor Nörretranders, Martin Ingvar och Nagarjuna, Darwins Om arternas uppkomst, biografier över Ludwig Witgenstein, Jacques Lacan och Michel Foucault. De och andra filosofirelaterade böcker är nya för idag i nätbokhandeln.
Fågeltofta stänger för säsongen och nätbokhandeln öppnar. Bonden följer en kalender, bokhandlaren en annan. Fågeltofta kommer att vara öppet en kväll i veckan i höst. Vilken kväll är inte bestämt än. I väntan på det beskedet lägger jag ut böcker på bokbörsen varje dag de närmaste veckorna. Idag mat.
Truman Capotes In Cold Blood skapade en ny genre med reportageromanen. Författaren vidhöll att ”allt var sant” i boken, ingenting var ändrat för att förbättra storyn. Men material från mordutredningen som boken handlar om har kommit i dagen och dessa handlingar motsäger Capote. Han har tillrättalagt och friserat verkligheten för att få den att passa in i romanen och för att framställa utredningsledaren, Alvin Dewey (i mitten på bilden) som mer kompetent än han kanske var.
Never let the facts get in the way of a good story, som Mark Twain sa, men i just det här fallet så gjorde Capote ett stort nummer av att allt var sant och att han inte tillrättalagt någonting. Då är hela boken bygd på en lögn vilket fläckar läsupplevelsen. Det är fortfarande en bra bok, men inte samma geniala verklighetsroman som jag tyckt i alla år. Bara ett ovanligt bra reportage, skrivet på ett helt normalt vis, med vissa friheter tagna av författaren. Inte en immaculately factual roman, som författaren själv beskrev boken.
På radion hörde jag ett reportage om de taxibilar i Stockholm som tar dubbelt betalt eller mer jämfört med Taxi Stockholms bilar. Reportern intervjuade en fritaxichaufför. Han sa att eftersom taxinäringen är avreglerad så har han rätt att ta ut vilket pris han vill. Han måste tjäna ihop till mat och hyra som alla andra, så han tycker inte att han gör något fel. Det tycker inte jag heller. Han är en otrevlig typ, men nu är ju taxinäringen avreglerad och då blir det så här. Politikerna tänkte förstås att all avreglering är av godo, all konkurrens är bra, konkurrens kommer alltid att sänka priserna och höja kvalitén. Idioter. Lyssna på inslaget från Studio Ett här. Fritaxichauffören berättar flera bra knep för hur man får sin vilja igenom och hur man säljer sin produkt.
En liten stund senare läste jag en recension av en ny amerikansk film som heter Compliance. Det är en spelfilm, men den är baserad på en verklig händelse och inspirerad av flera liknande händelser. Den handlar om vad vanliga människor kan fås att göra om de får order av en auktoritet och denna auktoritet lovar ansvarsfrihet. Gör det här, jag tar på mig ansvaret. Också klassisk övertalningsteknik. Läs recensionen, se filmen, när den blir tillgänglig här i närheten. När filmen har visats på festivaler i USA har många i publiken lämnat salongen. Recensenten – och även jag – tolkar det som att de inte står ut med att se in i sig själva och förstå vad de är kapabla att göra.
Slutligen måste jag också tipsa om den kusliga dokumentären som heter När läraren blev führer, som handlar om The Wave, originalet så att säga, till oansvariga psykologiska experiment. I det här programmet intervjuas läraren som startade projektet och eleverna som deltog och otäckt snabbt – på bara några dagar – blev helt uppslukade av den påhittade rörelsen. Det har gjorts flera spelfilmer och dokumentärer om den här händelsen, men den här dokumentären är den bästa skildringen jag sett av ämnet. Se den här på UR.
De som denna höst och vinter läser Murakamis 1Q84 – och det är många världen över – har troligen som jag blivit mer uppmärksamma på månen. Den är en kontrollpunkt för verkligheten. Om man är osäker kan man titta på månen och därigenom avgöra i vilken verklighet man befinner sig. Igår kväll var jag osäker.
Jag gick nedför Bruksgatan och såg ett linjalrakt vågrätt streck av silver tvärs över himlen. Jag förstod inte hur det kunde vara. Det var inte ett flygplan. Det var som att det lyste ovanifrån på ett väldigt långt, platt moln. Ljuset blev starkare, och när jag gick på gatan såg jag månen stiga upp bakom vad jag nu förstod var en molnhorisont eller en molnmur. Månen steg väldigt fort, som en ballong och på mindre än en minut hade den kommit upp ovanför molnen. Den liknande en trasig fotboll, helt skev, men den lyste klart när den seglade upp över hustaken.
Vilken verklighet är detta?
Om jag haft en modern mobil kunde jag filmat förloppet, till och med i HD. Men min telefon funkar inte att ringa med ens för tillfället och jag får låna hustruns gamla. I dagens Metro fanns mängder med annonser för billiga telefonabbonemang med telefon inkluderad. Stora, dyra annonser från El-Giganten, Phonehouse, Telia och andra. Halva priset, värsta telefonen… Så billigt att det var svårt att tro att det var sant. Det var det inte heller. Jag råkade vara i närheten av El-Giganten i Ystad idag klockan två. Jag gick in och frågade om dagens erbjudanden, som skulle vara tillgängliga från klockan elva. Nä, de priserna gällde inte längre. Det var frågan om ett begränsat antal, och det antalet hade redan förverkats. Hur många det var gick inte att säga, om det var en eller hundra eller tusen. Ingen visste och det var heller inte viktigt. Efter tre timmar var erbjudandet ogiltigt. De stora annonserna lockade folk till butikerna och när lockpriserna inte gällde längre så var kunderna redan primade att handla och köpte då något annat. Så är tanken och det funkar för det mesta. Dock inte på mig.
Juri Soloviev dansar i samma anda som Nijinskij, kraftfullt och höga hopp. Här i Le Corsaire i Leningrad 1964.
The Guardian hade informationen, som vanligt.
Hittade den här märkliga historien hos Neil Gaiman på Facebook. En lärare som inte får sätta upp en harmlös affisch på sin kontorsdörr. Bisarrt och Only in America.
Jag har lagt till en ny sida i sidhuvudet som ni kan se. Karl Axel Pehrson till salu, står det. Jag säljer nio litografier av konstnären som är mest känd för att han skapade Guldbaggen. På Bror Hjorths hus i Uppsala visas en fin utställning med Pehrsons verk. Gå på utställningen, köp litografier av mig.
I vintras var jag på marknadsföringsseminarium som Sydsvenskan arrangerade. En av talarna jobbade på ForsmanBodenfors men drev på sin lediga tid (mellan fem och sex på morgonen) en inrednings- och designblogg. När hon redovisade sina besökarantal och hur mycket pengar hon drog in på annonser så förbannade jag det faktum att böcker och litteratur är mitt kall och inte tyg och porslin.
Men här är en designspaning. I går var jag i Tomelilla och råkade slinka in på Bo Ohlsson. Där såg jag en tygväska med mönster efter det klassiska Picknickporslinet från Rörstrand. Senare på dagen var jag på Åhléns i Ystad och såg då att de säljer tyg per meter i samma mönster. Almedahls är tillverkaren. Marianne Westman gjorde originalmönstret för porslinet, som är ett av de mest attraktiva på vintagemarknaden. Bara Lindbergs Berså är hetare, tror jag. Men Picknick är snyggare. Tyget är också fint, men jag undrar hur man ska använda det. I större storlek är det ganska plottrigt.
Överfullt i Klosterkyrkan, inte njutbart. Men jag fick sjunga ”Den blomstertid”, i alla fall, innan jag var tvungen att ta mig ut för att få luft.
Maciej Zaremba avrundar sin eminenta artikelserie om skolan i dagens DN. Läs hela serien om ni inte redan gjort det. Jag känner igen så mycket han rapporterar om att jag blir alldeles olycklig. Det hade varit skönt om mina skräckhistorier bara var undantag i en annars perfekt fungerande skolvärld, men det verkar vara tvärt om.
”(V)ill man förstå skolutvecklingen är nog kaosteorin ett bättre instrument än ideologiska modeller…” skriver Zaremba.
Här är en riktigt lång artikel, över 20 000 ord, från The New Yorker som berättar Paul Haggis’ historia. Han har gjort en rad bra och prisvinnande filmer, bland annat Crash (manus och regi), Million Dollar Baby (manus), In the Valley of Elah (manus och regi) och senast, The Next Three Days (manus och regi).
Men den här artikeln handlar mer om hans liv i scientologirörelsen. Det är en verkligt grundlig artikel. Den följer Paul Haggis utveckling parallellt med Scientologins. No stone is left unturned, som det heter på engelska. Alla får komma till tals. Vilka resurser den tidningen måste ha som kan genomföra ett reportage av den här kalibern. Oavsett vilket intresse man har av L Ron Hubbard och scientologi så är det en läsvärd text.
Om man som jag är starkt skeptisk till rörelsen så får man vatten på sin kvarn. Paul Haggis säger: “I was in a cult for thirty-four years. Everyone else could see it. I don’t know why I couldn’t.”
Richard Yates läser novellen The Best of Everything
James Wood skriver om Yates och hans böcker i The New Yorker.
Stewart O’Nan går igenom Yates författarkarriär på ett väldigt bra sätt. Här finns mycket matnyttigt. Den här artikeln kan ha varit startskottet för den Yates-revival som kulminerade med Leonardos och Kates tolkningar av Frank och April Wheeler. Den publicerades redan 1999 i The Boston Review. 2000 kom den nya utgåvan av Revolutionary Road med Richard Fords förord och 2001 The Collected Short Stories med förord av Richard Russo. Jag har O’Nans bok The Speed Queen till salu på antikvariatet och bara häromdagen köpte jag filmen Snow Angels, som visade sig vara baserad på en roman han skrivit. Jag skaffade filmen eftersom Sam Rockwell är med i den. O’Nan’s the man. Här är hans hemsida.
Här är en härlig historia om en skicklig konstförfalskare som spred och sprider sina verk till olika konstinstitutioner, främst i USA, men säkert andra delar av världen också. Mark Landis målar förfalskningar av kända verk som han sedan donerar till museer. Han vill inte ha något betalt, men han vill att det ska stå att konstverken är donerade i vissa personers namn. Den här artikeln avslöjar honom, men världen är stor, så han kan nog fortsätta sitt verk.
Igår hände det igen. Jag var på middag och en man kom fram till mig och tyckte att jag borde känna igen honom. ”Det var jag som försökte sälja böcker till dig i våras”, sa han. Jaha… Tyvärr, ansiktet var mig helt främmande. Det är många som vill sälja böcker till mig, i de flesta fall blir det ingen affär. Men mannen blev lite putt att jag inte kände igen honom. Prosopagnositestet jag länkade till häromdagen testar bara det extrema korttidsminnet och visar bara upp några få olika ansikten; i verkligheten ser man ju tusentals ansikten varje dag. Åtminstone mitt ansiktsminne verkar vara ganska litet och rymmer bara de viktigaste anletena. Ett halvår gamla icke-kunder får inte plats.
Som betyder ansiktsblindhet. Jag tycker att jag har problem att känna igen människor och ansikten, men efter att ha gjort det här testet så förstår jag att det inte är prosopagnosi jag lider av, för jag kände igen alltför många ansikten för att kunna få diagnosen. Vad ska jag då skylla på?
Little hedgehog, who made thee?
Jag såg en igelkott gå över vägen sent på kvällen. ”Vänd, gå tillbaka”, sa jag, och den lydde.
Punktering på både min och hustruns bil, som stod efter varandra på Bruksgatan. Slump eller igelkottens elegans?
I förrgår vaknade jag av ljudet av krossat glas. Klockan var kvart i sex. Jag steg upp och tittade ut genom fönstret. På andra sidan gatan stod en smal gubbe och ryckte i en dator genom en krossad ruta på Ystads Allehanda. Jag ringde omedelbart polisen och berättade vad jag såg. Gubben vandrade iväg med datorn under armen. Istället för att rycka ut direkt på morgonen kom polisen kom några timmar senare och ställde frågor till mig, som enda vittnet.
Så lätt att bryta sig in på stadens tidning! Och inget larm hördes heller. Man måste vara desperat om man slår sönder en ruta och tar första bästa dator som står där. Stackars lilla fyllegubbe.
Här är en märklig historia om en man som påstås vara Messias. Han själv vill inte identifieras som vår frälsare, han är bara en akademiker som jobbar med världens fördelningspolitik. Men en sekt som brutit sig loss från teosoferna, de har fått för sig att han är frälsaren. Allting stämmer, enligt dem. Läs och förundras. Bättre än Life of Brian.
I höstas läste jag Paul Austers senaste bok, Invisible. För att vara en författare som en gång sagt att han har svårt att producera text, så måste man säga att han får ur sig förvånansvärt många böcker. Men Invisible är faktiskt ganska bra. Bättre än Austers böcker varit på ett bra tag. Han lyckas hålla i tråden nästan hela vägen istället för att som så många gånger, klippa av den när han tröttnat på sin historia. Slumpen spelar stor roll och det är plötsliga kast i både berättelse och berättare, men ändå, rätt okej. Här är en genomgång av Paul Austers romaner och en bra recension av Invisible, skriven av James Woods i The New Yorker. Tack till snowflakesinrain för länktipset.
1. Sorterar skruvar och plugg efter storlek och färg.
2. Rengör tangentbordet noga, tangent för tangent.
3. Rengör de äkta mattorna i nysnön.
Det tar tid att flytta telefon och bredband. I månadsskiftet flyttade vi inom huset vi bor i, ner för en trappa, upp för en annan. Sträcka: ca 20 meter. Men att få med sig telefon och internet var en stor operation. Kanske kommer vi on-line före jul, kanske inte. Därför ganska sporadiskt bloggande framöver. Just nu sitter jag på bibblan i Ystad, men jag har bara fyra minuter kvar innan jag blir utloggad så… hej, så länge.
För ett tag sedan berättade jag hur jag nästan slog huvudet i gatan när jag kom cyklande och en bildörr slogs upp precis framför mig. På samma gata inträffade en betydligt allvarligare olycka för några dagar sedan. Läs om den här i YA. En kvinna blev påkörd av en bil, som sedan körde ifrån olycksplatsen. Jag får vara glad att jag bara fick en bildörr i huvudet. Bildårar.
För några veckor sedan skrev David Byrne en lång recension av Amazons Kindle, som han testat under fältmässiga förhållanden på sin världsturné. I går presenterade Apple sina höstnyheter. Vissa hoppades att den stora nyheten skulle vara deras svar på Kindle, möjligen betitlad iTablet, men så blev det inte. Fast det är ju bara en tidsfråga innan Apple kommer med sin egen läsplatta. Och bara en tidsfråga innan vi allihopa sitter med dessa plattor i knäet, på stranden och i hängmattan och läser våra böcker. Så fort tekniken finns att digitalt återskapa känslan av en papperssida så är slaget vunnet. Eller förlorat, beroende på hur man ser det. Det är mycket nära nu.
Läsplattan är behändig, uppkopplad mot nätet så att all världens litteratur finns tillgänglig. Det torde vara därför Google genomför sitt inskanningsprojekt. Genom dem kommer man att mot en liten summa kunna hitta precis vilken bok som helst. De är de enda som har de digitala musklerna för att ha precis allting tillgängligt. Nya böcker kommer att finnas från fler källor, men historiens backlist kommer Google att tjäna pengar på. Det är vad jag tror i alla fall.
99% av den läsande befolkningen är inte så intresserade av boken som ting. Precis som musiklyssnandet förändrats radikalt på några år så kommer läsandet att förändras på samma vis. Några kommer att klamra sig fast vid pappersböckerna så som vinylsamlarna gör med sina LP-skivor, men den stora massan kommer att sitta med sina Kindle, iTabletter, eller vad de nu kommer att kallas.
Ett universellt format kommer att etableras. I början är läsplattorna ganska dyra, men snart finns de för ett par hundra på Kjell & Co, Rusta och Bo Ohlsson. Läsplattorna kommer att ha solceller som laddar boken automatiskt. Snart kommer författare och hängivna läsare att göra egna remixer på favoritböcker. Det görs ju redan, som t ex i Pride and Prejudice and Zombies, men med läsplatta kommer det att bli mycket lättare. Inte lagligt förstås, men efter ett tag kommer man att komma överens om upphovsersättning, för de bästa mixarna eller mash-upsen (eller vad det kommer att heta på svenska) kommer att sälja bättre än originalen.
Vad händer med såna som mig, då? Antikvariaten? Några få överlever som konsthandlare av rara böcker. De allra flesta, de som sysslar med böcker att läsa och inte så mycket med böcker att äga och samla på, de kommer att få slå igen. Som jag. Om läsplattan slår igenom som jag tror att den kommer att göra så finns det inget utrymme för ett antikvariat av min sort.
Jag är inte emot den här utvecklingen. Visst är det roligt med böcker som har proveniens, unika exemplar, men om man inte hittar dem och inte ens vet att de finns, så kvittar det ju. Den nya tekniken kommer att införliva tjänster som liknar den som finns i nätboklådorna. Kunder som köpt den här boken har också köpt dessa. Sajter som Boktipset och bok.nu kommer att finnas som apps i iTablet. Det kommer att bli lättare att hitta böcker som är rätt för just mig eller dig. Marknaden leder sig själv till de bästa böckerna.
I den brytningstid vi befinner oss i just nu är det mörkt, biblioteken ska bli allmänna vardagsrum för umgänge. Kom och titta på en kändis. Boktemplet blir Kändistemplet och den före detta kärnverksamheten, böckerna, kunskapen, mals ner för att göra plats för sköna fåtöljer och fika. Men snart, inom tio år är läsplattan i var mans hand. Biblioteken kan mala ner varenda bok de har om de vill, för all världens litteratur på all världens språk finns i din lilla läsplatta. Den som behöver vägledning kan få det av en kommunal litteraturkonsulent eller av privata alternativ som mot en prenuemrationsavgift letar fram lämplig litteratur till dig och skickar till din läsplatta när du behöver den. Förlagen kommer att pumpa ut sina bestsellers, så läsvanorna kommer nog inte att ändras. Böcker kommer att kunna fås gratis om man accepterar lite reklam här och där i böckerna. Författare kommer att sälja reklamplats i sina böcker som göra att läsaren kan få en gratisversion där det t ex står ”Han svarade i sin Nokia 5910” istället för ”Han svarade i telefonen”. Varje gång ordet telefon nämns i texten så byts det ut mot ”Nokia 5910” i gratisversionen. I betalversionen står det som författaren tänkt. Det är ingen ny idé, det heller. Fay Weldon skrev The Bulgari Connection med juvelerarmärket i centrum. Skillnaden med läsplatteversionen är att man kan välja om man vill läsa den produktplacerande versionen eller den reklamfria versionen.
Det här är ingen skräckvison. Det är en önskedröm och jag ser inte hur det kan bli på något annat vis. Framtiden är spännande.
Maurice Sendak och Spike Jonze byter några ord om den spännande filmatiseringen av Sendaks Till Vildingarnas land
Häromdagen kom en man in på antikvariatet. Han tyckte att jag skulle känna igen honom, men det gjorde jag inte. Det var 23 år sedan vi sågs senast, så det var inte så konstigt. Det var en lumparkompis som hittat mig via denna blogg. Det blev ett sällsynt trevligt möte. Vi försökte sammanfatta våra vuxenliv på några minuter. Det gick ganska bra.
Min gamla kamrat berättade att han fick ett kassettband av Laurie Anderson av mig då, för länge sedan. Man kan inte säga att jag utvecklats sedan dess. Ni minns att jag tipsade om Lauriekonserten från Umeå som gick på radio för en dryg månad sedan. Samma rekommendationer 23 år senare.
Märkligt att träffas mer än ett halv liv senare och ändå känna sig så bekväm. Hoppas att vi träffas snart igen.
Det blev inte så många timmar i London, men till Foyles hinner man alltid gå. På ett bord hade man skyltat med bara Charlie Kaufman-prylar. Adaptation-DVD:n, affischen till Synecdoche, New York och manuskriptet till samma film i bokform, signerat av författaren. Ett givet köp, förstås, och tänk så väl denna butik förstår mig att man skyltar just med Charlie Kaufman, som inte ens är bokförfattare.
Ray’s Jazz Café hade flyttat ner i bottenvåningen, vilket var synd, inte samma utsiktsmöjlighet som när det låg högst upp. Nu hade man gjort hörsal där uppe istället, vilket också är bra. En författarintervju var igång när jag var där, men jag vet inte med vem.
Vilken härlig skräll att Robin Söderling blev den förste att betvinga Rafael Nadal i Paris. På radion nämnde Mats Strandberg att detta var den största svenska tennisskrällen sedan Mats Wilander slog Ivan Lendl i Paris 1982. Det fick mig att undra vad Ivan Lendl gör nuförtiden. Det kan man läsa i denna, bara en vecka gamla, intervju i The Times.
Bokhandare är jag, men just nu har jag även en lägenhet till salu. Det är ett litet, gulligt hål i väggen i Malmö. Den perfekta lägenheten – för rätt person. Kolla annonsen här.
För några dagar sedan var jag på Orkanen i Malmö för ett möte med några bokmänniskor. En man anslöt sig till gruppen. Han tittade på mig som att jag borde känna igen honom och jag kände att jag borde känna igen honom, men det gjorde jag inte riktigt. Sedan sa han ”Du känner mig”, och då fattade jag äntligen vem det var. Jag kunde inte koppla honom till det här sammanhanget. Det var min gamla lärare i digital, grafisk formgivning. Klart att jag borde känna igen honom, men liknande situationer drabbar mig med jämna mellanrum. Lika bra minne som jag har för bokstäver, lika dåligt minne har jag för ansikten. Inte bara så att jag inte känner igen folk, lika ofta tror jag att jag känner igen någon, när det i själva verket är en främling. Häromveckan hälsade jag övertygande på brödleverantören i mataffären. Han log och hälsade tillbaka men såg ändå tveksam ut. Då förstod jag att det inte var den brödgubbe som jag köpt böcker av i Hammenhög utan en helt annan man.
Sorry, Richard, att jag inte kände igen dig, mitt ansiktsminne är underutvecklat, och det verkar inte bli bättre med åren.
Tidningen Wired har anlitat JJAbrams som gästredaktör. Resultatet kan man läsa om i New York Times och det verkar mycket intressant. Inte ett magasin utan en stor gåta som visar det tryckta ordets överlägsenhet över det digitala. Jag vill ha ett ex.
Under vintern och våren har jag försökt lära mig portugisiska. Det är inte så lätt, men det är roligt. Kanske har jag börjat förstå vad det handlar om nu, för i morse när jag var ute och gick hörde jag att fåglarna sjöng på portugisiska. Tudo bem-tudo-bem-tudo bem-tudo bem sjöng en fågel. Sim-sim-sim-sim-sim, svarade en annan. Jag kan ännu inte uppfatta vad en portugis säger, han talar för fort, men fåglarna förstår jag. En god början.
För några månader sedan hörde jag på radioprogrammet Meny i P1 att man kunde slippa rinnande ögon vid lökhackningen om man satte en tändsticka i munnen. Det låter helt befängt. Programledarna och kocken var mycket tvivlande men testade och fann att det fungerade. Inga röda ögon vid lökskalningen. Idag har jag provat för första gången och jag måste säga att det känns nästan som ett cirkustrick. Tändsticka i munnen (svavlet utåt), hackning börjar. Inte en tår, inte tillstymmelse till irritation i ögonen. Det var kanske en ovanligt snäll lök? Ut med tändstickan, då. Genast kommer svedan i ögonen.
Vilken kemisk/fysisk process verkar här? Ni måste prova.
Här är ett bra och trovärdigt test på hur du tänker om saker och ting. Det är ett Implicit Association Test. Prova. Du kommer att bli förvånad och lite skamsen. Det blev jag.
sa Philip Roth i intervju på SVT. Vilken insikt. Mitt telefonnummer när jag var 7 år: 860 21.
sa Kristina Lugn på radion på juldagen.
Evander Holyfield förlorade mot Nikolai Valuev igår kväll. Jag såg matchen på danska tvåan. Det var inte mycket till match, Holyfield var gammal och trött, Valuev var tjock och tung, men nog var Holyfield ändå överlägsen. Hur tänkte domarna? Såg matchen så annorlunda ut vid ringside? Jag tror inte det, för publiken buade när resultatet offentliggjordes. Var domarna köpta? Det är svårt att tro något annat med tanke på hur skum branschen är. Visst är det konstigt att boxning och schack, två halvsporter som på sätt och vis korar världens starkaste och världens smartaste, verkar vara så genomkorrumperade.
Aftonbladets krönikör fruktade för Holyfields liv inför matchen. Det hade han inte behövt göra, Holyfield var i fin form och var den klart bättre boxaren.
Boxningsvärlden är konstig. Var finns de unga hungriga boxarna som skulle spöat skiten ur både Holyfield, Valuev och bröderna Klitchko? Tyson var tjugo när han blev världsmästare, Ali var tjugotvå, Joe Louis var tjugotre. Det är ju helt galet att se gamla gubbar puckla på varandra. Om vi nu talar boxning, menar jag och om vi tycker att boxning kan vara en sport. Proffsboxare borde pensioneras vid trettiotvå.
Oscar de la Hoya fick också spö nyligen. Han är trettiofem, som Valuev. Jag trodde att han hade dragit sig tillbaka för länge sedan. Han tog OS-guld 1992. Det är ju sexton år sedan. Har man vunnit allt och dessutom gjort smarta affärer, (de la Hoya, inte Holyfield) borde man fatta när det är dags att lägga handskarna på hyllan. Men det verkar vara svårt, mycket svårt.
På bloggstatistiken ser jag att någon översatt inlägget om sämsta kunden till engelska. Sån här humor kan man inte hitta på, det ska ett dataprogram till för att skapa den.
But today was the one guy who can get to represent the worst customer, so I write about him instead. He rose up and asked, but to see themselves: ”Do you have apple Anton Nilsson Our resorts? It was not you, huh? Have you? It was, I looked for a long time. ”
I happened to actually have the book in question, within arm’s length, and even, so I took it out from the rack and stretched it out. ”Here it is,” I said, ”and it is also cheap, only six hundred dollars.” (It is actually TERRIBLY cheap for the book, believe me.)
”Well,” said the old man, who had not thought to find the book. ”Hmm. Do you have anything on motorcycles or mopeds? ”
I showed him on the shelf for motorcycles and mopeds.
”I’m looking for a particular book,” he said, perhaps afraid I would have it, ”it is fairly new, many pictures, mopeds …”
”Nah, that I have not ‘, I said.
”It was a shame,” said the old man, ”that I would like to have.” Since he left the shop. He was there for a maximum of three minutes.
Take some of the fire gubb bastard, I thought, but said nothing. So, if it had been me who looked (long!) After Anton Nilsson Our apple varieties, and I found it for 600 kronor, so I had struck directly. This DODDERER were after something else, he wanted to whine, he wanted to go into a store and not find what he was searched and complain about it.
I continue filament in the text of the best customers.It becomes longer, because there are so many, many more good than bad customers.
johns antikvariat 