Temat för dagens nyinkomna böcker är hem och trädgård. Stora friggeboken, Herrgårdarnas historia, växthus, blommornas historia, antroposofiska trädgårdar. När våren är på väg vill man läsa på inför kommande trädgårdsprojekt, eller hur? Botanisera vidare i nätfilialen.
Nyinkomna böcker om psykoterapi och det terapeutiska samtalet finns här.
Amatörsajten som översätter Haruki Murakamis frågespalt har släckt ner efter önskemål från författarens advokater. Det var väl synd och taskigt?
Haruki Murakami har under en begränsad tid en frågelåda där man kan ställa frågor om allt möjligt. Vad lyssnar du på för musik? Vart har min katt tagit vägen? Jag är otrogen mot min man, vad ska jag göra?
Frågor och svar är på japanska, men det finns en inofficiell översättning till engelska här.
Ganska roande, tycker jag, även om jag egentligen tröttnat på Murakamis romaner. 1Q84 var för lång och Den färglöse herr Tazaki lockar mig inte.
…är inte lätt. Här några nyinkomna böcker som kanske hjälper: Saint-Denis, berättelsen om en Parisförort av Gilles Kepel, Det här är vår tid, fyra kvinnor efter revolutionen i Tunisien av Fanny Härgestam, Oktober i Fattigsverige av Susanna Alakoski, Luisas tupp, 100 kubanska bilder av Torbjörn Elensky. Det finns mer nyinkommet i nätbokhandeln som kan sorteras under reportage eller sociologi.
Under helgerna har jag tittat på TV-serien The Wrong Mans. Det finns två säsonger hittills. James Corden är medskapare och har den ena huvudrollen. Matthew Baynton heter den andre huvudrollsinnehavaren och kreatören. Det här är en rolig och spännande serie. Bournefilmerna möter The Office, på något vis. Riktigt underhållande, och vad som är mest förvånande är att actionhandlingen faktiskt är spännande. Insatserna är höga, det finns mycket att förlora, och mitt i alltihopa duggar skämten tätt. Hög klass rakt igenom.
James Corden är känd i England. Han är en av de där personligheterna som riskerar att bli överexponerad. Många älskar honom, men en del klagar på att han syns för mycket. Här i Sverige är han ännu ganska okänd, tror jag. Jag såg honom första gången i Gavin & Stacey, som han var med och skapade och skrev. Det var också en bra serie. Jag har skrivit om den tidigare.
Över julhelgen visades andra säsongen av The Wrong Mans i England, nyligen gick musicalfilmen Into the Woods med Meryl Streep i huvudrollen upp på amerikanska biografer; James Corden har en stor biroll och i början på mars tar Corden över The Late-Late Show i USA. Jag råkade höra en radiointervju med honom tidigare idag (BBC6, förstås) där han berättade att han var på väg till planet som skulle ta honom till Amerika för att bli pratshowsvärd. Han känns ganska osannolik i den rollen, fast hans föregångare var också från Storbritannien och gjorde jobbet bra, Craig Ferguson.
https://www.youtube.com/watch?v=ImZEkPkHWAQ
I höst har jag sett två australiensiska filmer som varit något extra. Först köpte jag Wake in Fright på blu-ray, på rekommendation av Peter Bradshaw i The Guardian. Hela 2014 har tidningen haft en serie artiklar om klassiska australiensiska filmer. Det finns flera bra förslag där som jag kanske återkommer till. Wake in Fright, gjord 1971, är en skräckfilm lite i samma anda som Straw Dogs. Man kan också se den som en hyperrealistisk skildring av stadsbo möter the Outback. Premissen är samma som i Northern Exposure. En ung man har fått sin utbildning betald av staten och i utbyte för det måste han arbeta några år på en otillgänglig plats. I Northern Exposure är det en läkare som tvingas arbeta i Alaska. I Wake in Fright är det en lärare som måste jobba i en håla ute i den australiensiska ödemarken. Filmen börjar när den sista lektionen tar slut för terminen. Läraren tar tåget mot civilisationen för att hålla lov. Han stannar till i en annan håla, och dras där in i desperat drickande och spel om pengar. Det blir en lost weekend i kolossalformat, en ångestresa som bara kan sluta i en katastrof. Crescendot kommer i en mycket otäck kängrujakt på fyllan. Och sedan är det tillbaka till skolan i vildmarken. Totalt tröstlöst. Oupphörligen fascinerande, skrämmande och samtidigt vackert filmat. Till min förvåning ser jag att hela filmen finns på Youtube. Inte lika bra bild som blu-rayutgåvan, men ändå något. Nyss var filmen i det närmaste omöjlig att se, nu är den tillgänglig för alla via nätet. Wake in Fright är regisserad av kanadensaren Ted Kotcheff. Han hade redan arbetat med TV och teater i mer än tio år när han gjorde den här filmen. Det är hans andra biofilm, Sedan gick han vidare till Hollywood och gjorde klassiker/blockbusters som Fun with Dick and Jane (originalet med George Segal och Jane Fonda), First Blood, A Weekend at Bernie’s.
I Exodus: Gods and Kings medverkar två australiensiska skådespelare i viktiga roller. Joel Edgerton och Ben Mendelsohn spelar de egyptiska maktmännen Ramses och Hegep. I en mastodontfilm måste det till mastodontiskt överspel, och Edgerton och Mendelsohn levererar. Jag fattar inte varför Ridley Scott, på sin ålders höst, väljer att göra en sådan här struntfilm. Säkert hade Scott sett Animal Kingdom från 2010 och där imponerats av Edgertons och Mendelsohns skådespelartalanger, när han valde dem till sin film. I Animal Kingdom är de betydligt mer nyanserade i sitt skådespel, även om karaktärerna är extrema.
Animal Kingdom hittade jag av en slump på en utförsäljning i en videobutik. Den handlar om en familj som livnär sig på väpnade rån. Men vi får aldrig se något rån och inte så väldigt mycket våld heller. Rånartiden är över. Nu följer vi familjen när polisens snara sakta dras åt. Paranoian ökar och familjemedlemmarna fattar allt sämre beslut. Det blir inte bättre av att polisen är helt hänsynslös och inte följer några regler. De är fast beslutna att sätta dit den här rånarfamiljen. Filmen berättas av en utomstående, som tvingats in i familjen. J är sjutton år och hans mamma har precis dött i en överdos. Han ringer sin mormor, Oscarnominerat, utsökt spelad av Jackie Weaver, som han knappt träffat tidigare. Hon är familjeöverhuvud och rånarligans egentliga chef, även om hennes söner tror att de styr ligan. Hur obehagliga och psykopatiska hennes söner än är, så är hon snäppet värre.
Det här är en riktigt spännande film, en tragedi, med ett lite oväntat slut. Många sköna scener där skådespelarna får spela ut, utan att spela över.
Filmen är regisserad av David Michôd. Det är hans debut. 2014 kom uppföljaren, The Rover, skriven tillsammans med Joel Edgerton (som dock inte är med i filmen). Guy Pearce och Robert Pattinson har huvudrollerna i vad som ser ut som en postapokalyptisk närframtidsvision. Det är de ju bra på, australiensarna, så den är säkert bra.
Avslutningsvis vill jag bara nämna en annan extrem, australiensisk film: Bad Boy Bubby. Den är också med i The Guardians artikelserie. Jag tar upp den här för att jag har glädjen att ha den till salu i antikvariatet. Jag minns när jag såg den på bio första gången. Jag kunde inte tro mina ögon. Kan man visa sådant här? Det här är att gå över gränsen. En ung man har hållits inspärrad i hemmet av sin mor. Hon är knäpp, han har grava psykiska problem. Till slut kommer han ut i verkligheten, som han förstås har svårt att hantera, men han finner sin plats. Köp den av mig i sommar eller se den på youtube via länken nedan. Den är ruskig och ruskigt bra. Läs mer i The Guardian.
https://www.youtube.com/watch?v=CDZrETanRv0
Den här boken hamnade på många årsbästalistor för 2014. Jag fann den också läsvärd, särskilt första delen. Men ju mer författaren förklarar om världen han skildrar, desto mindre magisk blir den. Det är nästan omöjligt att infria de höga förväntningar som skapas i anslaget.
Den stora berättelsen rör en kamp mellan två sorters odödliga människor. I denna kamp används vanliga människor som spelbrickor. Den första delen utspelar sig år 1984 när den unga Holly Sykes rymmer hemifrån. Hon ser syner och hör röster. Är hon galen? Hennes mamma tror det. Holly har en lillebror som har börjat bete sig väldigt lillgammalt. Väldigt. Tidigt i boken är den stora berättelsen oklar. Läsaren får koncentrera sig på Hollys äventyr och bara acceptera de underligheter hon tror sig uppleva. Nästa del utspelar sig 1991 och har en annan huvudperson. Genom hans ögon får vi träffa Holly igen.
Så fortsätter det, med hopp in i framtiden, tio, tjugo år i taget. Holly står centrum för berättelsen, men är inte berättarröst som i första delen. Sakta lär vi oss mer om kampen mellan de två olika odödliga grupperna. Det är spännande och påminner lite om Murakami i ämnesvalet. Fast där Murakami är vag och inte kommer till någon riktig poäng, så vinnlägger sig Mitchell om att verkligen förklara vad det är som händer. Det är på både gott och ont. När han tar tillbaka mysteriet från läsarnas hjärnor och bestämmer åt dem vad det är som händer så förminskar han ju berättelsen; från de många möjligheternas historia till den enda, sanna storyn. Å andra sidan så är det en spännande förklaring han har hittat på och många läsare kommer säkert att uppleva Sense of Wonder när ”sanningen” avslöjas. Det är mycket möjligt att författarens långsamma avslöjande av hur allt ligger till är det som driver vissa läsare framåt. Dock inte mig, jag föredrar mysteriet. Cloud Atlas var avgjort bättre på det planet i och med att den bokens struktur höll läsaren i ovisshet om vad som komma skulle. Den som ville ha förklaringar fick dem också, och de som ville rida på ovisshetens våg, fick göra det också mycket längre än här.
Olika personer är i centrum i de olika delarna. Flera av dem dör, vilket känns snopet och oväntat, på ett dåligt vis. Mitchell är inte riktigt juste mot sina figurer, tycker jag. Det är bara Holly han är trogen och även hon överges eftersom vi inte får höra hennes röst igen, vi ser henne utifrån. Det finns ingen figur att idnetifiera sig med eftersom författaren byter huvudperson i varje del.
Ekon från Mitchells tidigare romaner finns i den här boken, helt handgripligen. Figurer och incidenter från The Thousand Autumns of Jacob de Zoet och Black Swan Green flimrar förbi; kanske finns hans övriga böcker också representerade utan att jag tänkte på det. Det är finurligt och lite kittlande, men tillför i ärlighetens namn ingenting till boken. Det är bara blinkningar från författaren till läsaren: kolla här, var du med på det?
Så detta är en snabbläst, spännande modern fantasiberättelse. Kanske är författaren för skicklig, för noggrann. Om han lämnat delar mer skissartade hade jag nog uppskattat boken mer. Här är en recension i The New Yorker som noggrannare analyserar boken – och berättar mer av handlingen.
Idag såg jag Det blåser på månen på Helsingborgs stadsteater. Det var en bra, fartfylld föreställning. Boken är spretig och innehåller väldigt många figurer, kanske går det inte att få med alla i en teaterföreställning. Jag hade gärna sett fler vara med i scenversionen, men samtidigt finns det pladdriga longörer i boken som det är skönt att slippa. Jag ska inte klaga på det som inte vara med utan bara hylla det som faktiskt stod på scenen. Det var riktigt bra.
Vi läste boken i familjen i mellandagarna för att ha storyn aktuell. Förutom koncentrationen av roll-listan så var tonen mjukare än i boken. Pappa majorens ständiga hot om ”ett rejält kok stryk” i boken finns till exempel inte med i scenversionen. Spelas till den 24/1. Gå och se.
Inför premiären av The Skelton Twins i höstas, hördes Bill Hader på många pratshower. Han ger en bra intervju, och har alltid nya historier att berätta. Ungefär samtidigt som filmen lanserades, publicerades en bok, som Hader också hjälpte till att sälja. Den heter Poking a Dead Frog och är redigerad av Mike Sacks. Det är en intervjubok där Sacks talar med en mängd olika humorister i olika format, författare, stå-uppare, skådespelare med mera.
Det är en rolig och informativ bok. Jag fick vad jag väntade mig i form av detaljer om olika filmer och evenemang, men jag fick också några förslag på nya upplevelser. Flera av de intervjuade säger att den bästa komikern de känner till, eller det de skrattat mest åt är en radiopratare som heter Phil Hendrie. Även Bill Hader nämner honom nedan. Jag hade aldrig hört talas om honom tidigare. Han har ett radioprogram där folk ringer in och han pratar med dem. Kryddan är att en del av de som ringer in är Phil Hendrie själv, med förställd röst. Han argumenterar emot både värden (Hendrie) och verkliga personer som ringer in. Här är ett smakprov. I’m an auxiliary police officer. Roligt.
Bill Haders bidrag till boken är en lista med 200 filmer alla humorskribenter borde se. En bra lista, förvisso, men skämtsam på samma gång, för kan 200 filmer verkligen vara essential? Intervjun nedan, uppdelad i tre bitar, privatfilmad i en bokhandel i New York, är intressantare.
https://www.youtube.com/watch?v=JrbZBSIZV3g
https://www.youtube.com/watch?v=7LVDWrx7xEw
https://www.youtube.com/watch?v=S1RI-HCzvaw
Intervjuad i Poking a Dead Frog är bland andra Henry Beard, en av grundarna av National Lampoon. Han har också skrivit boken Latin for All Occasions, latin för nutida vardagsbruk. Bara idén är skojig, men att genomföra den och ha nödvändiga kunskaper i ämnet är ju helt underbart. Jag beställde den förstås omgående. En annan humorförfattare som intervjuas är Peg Lynch, som från fyrtiotalet och framåt skrev en radioshow som hette Ethel & Albert. Hon skrev alla manus helt själv och hon spelade Ethel. På femtiotalet flyttades serien till televisionen. Fortfarande var Peg Lynch showrunner, ensam manusförfattare och huvudrollsinnehavare. Ganska imponerande. I tema och sätt att använda humorn var Ethel & Albert en föregångare till Seinfeld, i det att den använde vardagens detaljer som grund för humorn.
På tal om Seinfeld innehåller boken en intervju med Peter Mehlman, som skrev tjugotvå avsnitt av serien. Bland annat är han ansvarig för begreppen yada yada, double-dip och shrinkage. Hur de begreppen skapades är mycket roligt att få veta för en sådan som mig. Daniel Clowes, George Saunders, Dan Guterman, Daniel Handler och en mängd andra humorister delar med sig av anekdoter och handfasta råd i denna bok. Poking a Dead Frog avslöjar en del av maskineriet bakom humorförfattandet. Säkerligen inte en bok för alla, men jag hade mycket nöje av den.
Upptäckte Kate Tempest för en halvtimme sedan. Hon är ju toppen! Poet och musiker.
Läs mer om henne i The Observer.
Tisdag 23/12 är det öppet i Fågeltofta 13-18. Sedan är det stängt fram till slutet på mars.
I morgon, torsdag, måste jag tyvärr ha stängt i Fågeltofta. Öppet igen lördag 13.00-18.00 och söndag 12.00-16.00.
Svart är temat för dagens nyinkomna böcker. Kritik av det cyniska förnuftet, Tysk höst, Psykonauterna, Om bönen, Människors undran – och andra böcker, svarta till yta och ibland innehåll kan köpas i nätbokhandeln.
Förhoppningsvis är det bara en tidsfråga innan Elena Ferrante ges ut på svenska. I Danmark finns redan minst två av hennes romaner tillgängliga. Här är en sorts intervju med den hemlighetsfulla författaren från dagens New York Times. Och här är en introduktion till hennes författarskap av James Wood.
Det är bara en enda podcast jag följer. Tydligen är den extra bra eller populär, för nyss utsågs den av iTunes till bästa nya podcast.
Det är faktagranskarna/samlarna bakom TV-programmet Qi som samtalar om intressanta företeelser av typen ”Visste ni att…?” Roliga fakta, animerade samtal. Trevligt, energiskt och bildande. Inga djupa diskussioner, kanske, men inget trams heller. Lyssna på Nu Such Thing As a Fish. Ofta roligare än Qi, tycker jag (men med en panel som den nedan blir det riktigt kul).
Nyinkomna fotoböcker i nätbokhandeln. Nostalgi från bilskrotar i Sverige, amerikanska femtiotalsbilar, Anders Petersens Fängelse, samme fotografs bilder från Hamburg i Du mich auch, och mycket annat. I butiken har jag ett bra sortiment av högklassiga fotoböcker. Inte lika många på nätet, men här är några.
Fram till julafton har jag öppet fyra dagar i veckan: tisdag, torsdag, lördag 15-18, söndag 12-16. Årets julmusik blir This is Christmas med Emmy the Great och Tim Wheeler, som jag spelade förra året också. Konstigt nog tröttnade jag inte på den julskivan, så den får vara med i år igen. En annan julskiva som kommer att snurra i butiken är Blind Boys of Alabama tillsammans med Taj Mahal och Talkin’ Christmas. För tio år sedan gjorde Blind Boys en julskiva som vann Grammy. Årets samarbete med Taj Mahal är också bra och befriande fritt från bjällerklang.
Vi ses i Fågeltofta.
Emmy the Great har en ny låt ute nu, den minner mer om kall Los Angelessommar än jul, men den är bra. Swimming pool:
Det är många som vill ha hjälp av Blind Boys of Alabamas sköna röster. Här är Peter Gabriel ft The Blind Boys of Alabama i ”Blue Sky”.
Här är några nyinkomna, lite udda kokböcker. Julklapptips till alla familjemedlemmar, t o m hunden: Den tekniske kocken, Ferry Food, Musse Piggs glada kokbok, Atlantroddarens friskvårdsbok, God mat till din hund, Gustafva Björklunds kokbok för husmödrar (det är den med recept på sköldpaddssoppa), Boken om kött. Läs mer och beställ här.
Här är en intervju med en bokhandlare i Pasadena som heter Richard West. Hans antikvariska bokhandel heter Battery Books. Han säger saker som skulle kunna komma ur min mun, som: ”What I think is great about used books is a certain casualness about the way people run their businesses. There’s a fringe element to it all that I really like.” Eller: ”I know that there’s an array of books out there, and there are going to be all different type tastes, but I’m surprised by how much philosophy sells, how much poetry sells, and obscure stuff, not really anything, not your run-of-the-mill poetry. I’m always amazed, and I love it when people come in and buy an engineering book. I just love it. I’m not an engineer, and I don’t do all that well in math or biology, but I just love that or a higher math book, you know, and say something like, ‘I’m really happy you have this in.'” Antikvariatsbokhandlare är kanske lika varandra, men denna korta intervju säger mig att jag och Richard nog har mer gemensamt än vad jag har med de svenska antikvariatsgubbar och gummor jag är bekant med.
Han diskuterar också skillnaden mellan näthandel och fysisk bokhandel. Vissa dagar är det livemusik i butiken och ofta streamas den ut i världen via nätet. Verkar vara ett härligt ställe. Nästa gång jag är i Pasadena kommer jag garanterat att besöka butiken.
Artikeln är publicerad i Black Clock, en litterär tidskrift knuten till The California Institute of the Arts och deras Creative Writing Program. De publicerar texter av både nya förmågor och mer etablerade (favorit)författare som Don DeLillo, Jonathan Lethem, Samuel R. Delany, Miranda July, Rick Moody och William T. Vollmann. Redaktör för denna tidskrift är författaren Steve Erickson, också en stor favorit för mig. Mer om honom en annan gång, kanske.
Boyhood är en underbar film, både för sig själv, och än mer som en del i Richard Linklaters ouvre. Familjen flyttar runt i Texas, men till slut hamnar huvudpersonen i Austin. Under resans gång träffar vi i stort sett alla figurerna från Slacker och Dazed and Confused i olika åldrar. Särskilt scenen i det halvfärdiga huset där de stora killarna försöker imponera på de små genom att slå sönder brädor och snacka tjejer, visar flera av dessa figurer i sitt esse. Samtalen liknar ibland vad som sägs i Before-serien, där ju Ethan Hawke också har en viktig roll. Mason, pojken i Boyhood, är släkt med Jesse, den unge och sedan medelålders mannen i Before-filmerna. Båda är sprungna ur Richard Linklaters fantasi, så det är ju inte så konstigt. Handlingen är inte mycket att säga om, det är livets gång, men fångad mycket vackert.
It’s constant, the moments, it’s just — it’s like it’s always right now, you know.
It was a period film, we were shooting in the present tense.
https://www.youtube.com/watch?v=TgOvr5ULI-8
I helgen är det Österlen lyser. Också Fågeltofta lyser lite grand på lördagkvällen, även om jag inte är med i det officiella programmet. Antikvariatet är öppet 15-20 på lördag, den 1/11 och jag bjuder på kaffe och kaka och kanske något annat gott.
Både Sydsvenskan och Skånska Dagbladet rapporterade från den antikvariska bokmässan i Stadshallen i Lund. Betoningen på mässan är ju gamla böcker, medan jag mer arbetar med gamla böcker, så jag känner mig som en udda fågel i sällskapet, men jag hade kul ändå och sålde skapligt.
Böcker
Samma böcker
Kunder
Lockmedel
Bokmässa i Lund 10-16 på lördagen, en stund att packa ihop och sedan iväg till Fågeltofta. Jag borde hinna dit till klockan sex. Jag packar ur bilen och har öppet i butiken fram till åtta. Jag bjuder på kvällskaffe till den som vill ha. Kan möjligen skaka fram en tepåse, om det föredras.
Här är förresten en lista på alla utställare/säljare på Den gamla bokens dagar i Stadshallen i Lund 28-29 oktober:
Akarps Antikvariat, Lund
Antikvariatet i Norrköping
Antikvariat Ola Eng, Uppsala
Antiquriaat De Rijzende Zon, Tilburg (NL)
Antiquaria Bok- & Bildantikvariat, Göteborg
BIBLIOPHILUS, Sjöbo
Bohusläns Antikvariat, Skärhamn
Bokbindare Dalia López Madrona, Lerberget
Bokbindare Torbjörn Segner, Lund
Bokförlaget Murbräckan, Borrby
Bokförlaget Orbis Pictus, Fjälkinge
Bokhistoriska Sällskapet
Bokmalen Antikvariat, Göteborg
Carolina Böcker & Konst, Uppsala
Gregers Antikvariat, Malmö
Holje Bok och Antikvariat, Olofström
Jernskogs Antikvariat, Koppom
Johns Antikvariat, Fågeltofta
Malmö Nya Bokbinderi
Papperskonservator Anna Celander, Malmö
Redins Antikvariat, Uppsala
Sven Nilsson Antikvariat, Sölvesborg
St. Annegatans bokbinderi, Lund
The David Gallery, Lund
Fredag-lördag är jag och fler än tjugo andra antikvariat i Stadshallen i Lund och visar och säljer utsökta böcker.
Ja, det är dags för Gamla bokens dagar igen! Gratis inträde och garanterat häftiga böcker från de senaste femhundra åren. Årets tema är Konstnärsbröderna von Wright, deras bilder av fåglar, fiskar och fjärilar. Jag har med mig någon sådan bok, men annars är mitt eget tema fräcka konstböcker, förutom det vanliga av extra bra skönlitteratur, bilderböcker och grafiska romaner. Det blir säkert en liten Klas Anshelmavdelning också, precis som förra året.
Vi ses i Lund på fredag-lördag.
Öppettider: fredag 16-19, lördag 10-16.
https://www.youtube.com/watch?v=04wpYvI5fvg
Ruth Copeland gråter i takt till musiken. Vilket drama!
Vad gjorde Holland-Dozier-Holland efter att de lämnade Motown? Mer musik förstås. Lika bra som den som producerades för Motown, men inte lika känd som låtarna till The Supremes och The Four Tops. De startade skivbolaget Invictus, men de låg i rättslig tvist med Berry Gordy många år efter att de lämnat Motown, så de skrev låtar under mer eller mindre hemlig pseudonym. Samtidigt var de tydligen på vänskaplig fot med Gordy personligen, vilket verkar lite schizofrent, men så säger de att det var. Boxen innehåller fjorton CD-skivor och runt 280 låtar. De flesta av skivorna i boxen finns på Spotify, men inte alla, vad jag kan se. Jag har inte lyssnat in mig på allt än, men här finns mängder med för mig tidigare ohörda guldklimpar. Här är några.
https://www.youtube.com/watch?v=VvYXeBQzecU
Här är en dokumentär som har några år på nacken som berättar historien om Invictus.
https://www.youtube.com/watch?v=_12mOo1KhvI
Och här är en ganska ny scenintervju med Holland & Holland.
Hösten är tonsatt av bröderna Holland och Lamont Dozier. Fantastiskt att de kunde skriva så många bra hits som fortfarande känns fräscha. Visst, när de hittade ett vinnande koncept så utnyttjade de det (It’s the same old song, but with a different meaning now since you been gone.) Men mängden hits är imponerande.
I helgen inleds kampanjen Books are my bag i Storbritannien, till stöd för den fysiska bokhandeln. The Guardian deltar genom att göra en lista med intressanta boklådor runt om i världen. Johns antikvariat är med på listan!
I anslutning till kampanjen har en bok publicerats som heter The Bookshop Book, skriven av Jen Campbell. Den berättar om några av världens bästa, roligaste och knäppaste bokaffärer. Författare som Brian Aldiss, Cornelia Funcke, Bill Bryson med flera berättar intressanta bokhandelshistorier. I onsdags var jag i Helsingborg och handlade böcker. I hyllan hittade jag en bok med den lockande titeln Weird Things Customers Say in Bookshops. Jag är uppenbarligen lite slö, för jag hade inte sett den tidigare. Även denna bok är skriven av Jen Campbell. Samtidigheten slår till igen.
Allting är helt awesome. Du kommer att gråta när du läser det här…
Konsten att få folk att klicka på länkar sänker den journalistiska standarden lite mer för varje dag som går. Charlie Brooker skriver en rolig och insiktsfull krönika om detta trista fenomen här. Den handlar om mer än så, att bygga upp förväntningar som inte infrias. Om att för en gångs skull slippa det verklighetsfilter som mobiltelefonen blivit för oss alla. Ni kommer inte att gråta när ni läser texten, eller kikna av skratt, men den är ganska rolig.
Gammelmedierna som försöker hitta en plats på nätet anammar det här sättet att uttrycka sig. Förr i tiden (för ett år sedan, eller så) signalerade en rubrik i nätupplagan på en dagstidning så kärnfullt som möjligt innehållet i den text som följde efter att läsaren klickat på länken. Nu är rubriken ofta formulerad som en gåta eller undanhåller avsiktligt den viktigaste informationen. ”F1-stjärna i allvarlig krasch”, stod det på DN häromdagen. Varför inte skriva namnet direkt i rubriken? Jo, för då skulle inte lika många klicka på länken. Om utvecklingen fortsätter kommer den journalistiska regeln att lägga den viktigaste informationen först i en nyhetstext att ställas på huvudet. Istället vill man hålla kvar läsaren så länge som möjligt och klicka vidare, djupare in i den reklamfinansierade djungeln. Kvällstidningarna är redan blinkande tingeltangeltempel, morgontidningarna är snart där.
Jag jublade också när jag hörde att Twin Peaks återkommer exakt 25 år efter det senaste avsnittet. David Lynch lämnar den transcendentala meditationen för en stund och skapar igen. Jag jublar. Ingen var större Twin Peaks-nörd än jag när det begav sig. Men jag försöker skruva ner förväntningarna. Jag vill bli glatt överraskad och inte besviken på icke infriade förväntningar. Så, nya Twin Peaks? Nä, det kan väl inte bli så bra.
Jag väntade på sotaren häromdagen. Han kom aldrig. Jag skrev till Sydöstra Skånes Räddningsförbund, som ansvarar för sotning i området:
Jag fick kallelse för sotning/kontroll av min fastighet Fulltofta 27:1. Den skulle utföras idag mellan 07.15 och 10.00. Jag tog ledigt från mitt jobb och befann mig på plats mellan 07.00 och 10.30. Ingen sotare uppenbarade sig. Jag hade inte med mig brevet. Dum som jag var litade jag på informationen i det och tänkte inte på att jag skulle kunna bli tvungen att ringa och fråga vad som var fel.
Jag lämnade ett meddelande på ytterdörren med mitt mobilnummer, men jag har inte hört något på hela dagen, så jag förmodar att sotaren inte var där alls.
Ska jag skicka faktura för förlorad lön för den tid jag tvingades ta ledigt från jobbet eller vad föreslår ni? Sotningen måste ju utföras, så ni får komma med en ny kallelse och GARANTERA att sotaren kommer i tid. Lämpligen blir det besöket kostnadsfritt för mig.
De svarade:
Hej John,
Och jag skrev tillbaka:
Men kom och hjälp! ”Hittade inte fastigheten”. Hur i hela h-e kan han inte hitta fastigheten? Tittar man på vilken Skånekarta som helst så är Fågeltofta utsatt. Slår man på Fågeltofta på hitta.se eller eniro.se kommer orten också upp utan problem. Eller ”Fulltofta”, för den delen, ännu mer exakt, inga problem att hitta på nätet. Men ni måste ju själva ha lämpliga kartor. Och innan man ger sig iväg så bör man ju ha klart för sig vart man är på väg. Det här är verkligen helt obegripligt för mig. Jag kan möjligen ha förståelse att det skulle vara svårt att hitta en fastighet som ligger långt ute i obyggden, men Fågeltofta ligger ju vid väg 19 mellan Ystad och Kristianstad. Om ni kör från Ystad eller Tomelilla får man vara BLIND för att inte se skyltarna som talar om att man kommit till Fågeltofta.
Men okej, han hittar inte. Ringer han då inte till sin chef eller kontoret och frågar om vägen? Igen, Fågeltofta är inte en exotisk plats, någon på er arbetsplats borde veta var det ligger.
Han hade inte mitt nummer. Nähä. Men slå på mitt namn på nätet så dyker det upp. Jag är inte hemlig och jag har ett ovanligt namn. Jag är lätthittad.
Det här är märkligt på så många sätt att jag blir helt matt.
Jag bor inte i huset och tog som sagt ledigt från jobbet för att kunna närvara vid sotningen. Jag är i huset alla tisdagar 15-18. Om någon kan komma och kolla skorstenen vid den tiden vore det fint. Jag är där tidigast kvart i tre men sotaren kan ju börja med exteriörbesiktningen; stegar står framme.
Jag bifogar en länk med vägbeskrivning från Ystad till Fulltofta. Hoppas den hjälper.
Det var nära, men det blev ingen bokmässa för mig i år heller. Kanske nästa år. Ej heller någon äppelmarknad, där känner jag mig mycket obekväm. Däremot står jag på torget i Simrishamn som vanligt i morgon, lördag mellan åtta och två och sedan är det öppet i Fågeltofta från tre till sex. Vi ses.
Vilken pärla detta är. Losey regisserade efter manus av Pinter (baserat på halvbra roman av Nicholas Mosely). Filmen är en triumf av Pintersk maktkamp mellan manliga egon, betydelseglidningar och underliga infall. Vackert filmad, och med fantasieggande musik. Pinter själv medverkar i en liten roll, men mest är det tuppfäktandet mellan Dirk Bogardes och Stanley Bakers rollfigurer som gör filmen. De spelar medelålders oxfordakademiker. En ung elev förvrider deras huvuden och en olycka inträffar. Vem är det som driver handlingen framåt, egentligen? Är det någon av männen eller den unga kvinnan?
Berättarrösten som hörs i trailern är inte med i filmen. Regissören övervägde att använda berättarröst – romanen är skriven i förstaperson – men Pinter avrådde och fick rätt. Berättarröst bör alltid undvikas, anser jag.
Här är ett klipp som använder Resnais’ distanseringseffekt. Losey var god vän med Resnais och beundrade hans verk. Sådana här filmer görs inte längre.
Wittgenstein, Nietzsche, Foucault, Eliade, Canetti, Hanna Arendt, Machiavelli. Köp här.
När Marjaneh Bakhtiari hälsade på i Fågeltofta i somras kom vi att tala om den iranska poeten Forough Farrokhzad. Här är en dokumentärfilm som Forough gjorde 1962. Det är mer än en dokumentärfilm, ska vi kalla den en lyrisk filmessä? Mycket vacker, tycker jag.
https://www.youtube.com/watch?v=5WL4w5ceO7w
Marjaneh Bakhtiari berättade också om ett reportage hon gjorde för radion, om de många läsare som Forough fortfarande har i Iran och om hur de försöker fira Forough genom att besöka hennes grav och lämna presenter. Ibland blir de insläppa på begravningsplatsen, ibland inte. Reportaget sändes i det numera nedlagda programmet Biblioteket 2011. Här kan ni lyssna till hela programmet.
EDIT 180122: En ny radioessä om Forough Farrokhzad av Marjaneh Bakhtiari.
Först läser ni Självhushållning av John Seymour där ni lär er hur man odlar sitt eget spannmål och mal sitt eget mjöl. Sedan läser ni Jan Hedhs Bröd, där ni lär er hur man bakar det bästa brödet, och till sist lär ni er i Lasse Kronérs Åttio riktigt goda mackor hur man gör en riktigt god macka. Eller åttio. Finfina kokböcker med italiensk mat är också nya i dag, liksom Bluncken och Muminmammans kokbok med illustrationer av Tove Jansson. Kolla här.
Bästa upplevelse för mig på årets Lund Comedy Festival var Abandoman. Musikalisk ordimprovisation. Freestyle rap baserad på publikens förslag och livshistorier. Det var en live-upplevelse utöver det vanliga. Klippen nedan är roliga, men närvarokänslan går förlorad. Några sekunder efter att Rob Broderick som utgör huvuddelen av Abandoman, intervjuat publiken kastar han sig ut i grym rap om det han just fått reda på. Det känns nästan som trolleri. Hur gjorde han det där? Var de där två personerna planterade i publiken? Hur skulle han annars kunnat sjunga och rimma så fantastiskt om denna neck- and shoulder surgeon som irriterar sig på grannen som klipper gräset i tid och otid, eller den curlingspelande mannen som vann en skål chokladpudding i tredjepris för typ tjugofem år sedan? Det låter repeterat och inövat men det är skapat i stunden. Väldigt bra gjort. Jag vet hur trolleri skapas, jag vet att det bygger på förberedelser och misdirection, och det gör Abandomans rap också, men det gör den inte mindre imponerande. Jag håller med The Independent som skriver:
A freestyle talent that is unparalleled anywhere in the market. No two shows could ever be the same as they pick out audience members and freestyle about them, with comedic timing and witty rhyming that’s so impressive it could’ve been scripted.
Jag skulle missat det här om inte paret på tåget, de som inte alls uppskattade Chastity Butterworth, hade upplyst mig om Abandomans storhet och att de skulle spela nästa dag. ”Men det finns nog inte biljetter”, sa de. Det gjorde det, som tur var.
Efter denna höjdpunkt hastade jag iväg till den stora arenan för att titta på Bill Bailey, igen. Den här gången hade han inte en färdig show utan körde gammalt och nytt, lite ofokuserat men ändå väldigt roligt. Vad jag inte gillade så mycket var att en del av materialet byggde på gnäll. Den där gubben är så dum, de där människorna är så korkade, folk är så blåsta… Och så exempel på detta. Jag minns inte att han hade särskilt mycket sånt material i Qualmpeddler. Han verkade lite, lite trött också. Inte lika fokuserad som förra året, men väldigt avslappnad och glad. Så det var bra, men Abandoman var roligare, kanske för att de var en ny bekantskap för mig. Bill Bailey har jag ju skrattat åt i närmare femton år.
Hemma klockan ett, upp halv sex för att köra till Fågeltofta och packa bil och hämta släp, vidare till torget där det firades Sillens dag, Prostatacancer och valspurt med bland annat Miljöpartiets riksdagskandidat som bjöd på hembakade pepparkakor. Ett härligt gyckel på alla händer. I ett hörn av torget stod Borrby hästsällskap och sålde nybakade bullar. Det var torgets höjdpunkt denna dag, förutom mina böcker, förstås. God försäljning, sedan i ilfart till Ystad för att ställa bil och släp, springa till tåget mot Lund, som givetvis var några minuter försenat.
Jag sprang också från tåget till Lunds stadsteater och hann precis in till inledningen av Jen Kirkmans ståuppföreställning. Hon var duktig, hon var rolig, hon hade ett bra flöde. En enda sak störde mig dock, och det var att kronologin i hennes berättelse inte stämde. Det handlade om när hon gifte sig och när hon skilde sig och hur länge hon varit frånskild och när hon träffade sin make… Det stämde inte kronologiskt och då föll hela hennes berättelse för mig. Jag kunde inte tro på resten av storyn när hon inte ansträngt sig att få åren att stämma. En detalj, men viktig för mig, tydligen. Sedan kanske parmiddagar inte är det mest explosiva ämnet att skoja om i Sverige. Jen Kirkman gjorde det bra ändå.
Men Abandoman, se dem om ni kan. De är otroliga.
https://www.youtube.com/watch?v=LYpchqi8GD0
Gemma Whelan uppträdde i kväll som sitt alter ego Chastity Butterworth på Lund Comedy Festival. Karaktären är mycket rolig, men just den här kvällen var artisten inte helt på tårna och efter halva föreställningen började hon mer och mer att glida ur rollen. Det blev inte bättre av att hon gjorde ett karaktärsbyte och började bjuda/tvinga upp folk ur publiken på scenen. Det var inte helt klart vad de skulle göra eller vad de kunde tillföra till föreställningen. Jag blev uppkallad till något som skulle likna ett dejtingprogram. Det var förstås kul att stå på scenen och prata med Gemma Whelan men jag tror att publiken gärna sluppit se mig dansa.
På tåget hem hamnade jag bredvid ett par som sett samma föreställning. De var inte alls roade och var rädda att Gemma Whelan skulle blivit arg över det dåliga gensvaret från publiken. Så tolkade inte jag kvällen. Jag tyckte att det var en rolig timme, de främre raderna skrattade gott, liksom jag. Längre bak i publiken verkar det ha varit något problem med ljudet och kanske var många skämt lite smala för ett svenskt öra.
När jag stod på scenen och försökte följa Chastitys instruktioner så kunde jag inte få bilden av bad-ass Yara Greyjoy från Game of Thrones ur huvudet. Det var en liten kick. Förmodligen det närmaste jag någonsin kommer till att medverka i Game of Thrones.
https://www.youtube.com/watch?v=tta-84zj3fg
Fågeltofta öppet onsdag 15-18, fredag 16.30-18.30, lördag, 15.00-17.00. Torget i Simrishamn fredag-lördag.
Visst är det öppet i Fågeltofta den här veckan, jag kan bara inte tala om när i förväg. Jag har fler andra åtaganden som hänger i luften. Ring och kolla. Den enda tid jag kan garantera att jag är i Fågeltofta är lördag 15.00-17.00. Från och med nästa vecka blir det mer organiserade öppettider, minst två dagar i veckan.
Det blev en riktigt trevlig kväll i torsdags när Marjaneh Bakhtiari besökte Fågeltofta. Efter mat och mingel i antikvariatet gick vi till verkstaden och genomförde ett scensamtal. Mest talade vi om den senaste boken, Godnattsagor för barn som dricker, men vi hann också tala om amerikansk sitcom och film, om staden Tehran och om den för tidigt bortgångna iranska poeten Forough Farrokzhad. Efter samtalet gick publik, författare och jag tillbaka till antikvariatet för mer umgänge och boksignering. Det var kort sagt en givande kväll för alla som var med.
Det som ser ut som en särskrivning är i själva verket ett utslag av bokhandlarens oskicklighet i konsten att klippaåklistra.
Livliga samtal till maten.
Författaren talar – publiken lyssnar.
Nästa år har vi mikrofoner.
Blackie var förstås också med.
Samtalen fortsatte när vi kom tillbaka till antikvariatet.
https://www.youtube.com/watch?v=dPfRO1Zb2ZI&list=PLF_EbdVJ6V2cc1ID-oEB_LDOOK52b0E_h
Två av de komiker som roat mig mest genom åren har dött på kort tid. Först Rik Mayall och nu Robin Williams. Även om de inte gjort något fantastiskt de senaste åren så känns det ändå tomt. Här är två säsonger Mork & Mindy. Fortfarande rolig, tycker jag.
På torsdag klockan sju kommer Marjaneh Bakhtiari till Fågeltofta och pratar om sin senaste bok, Godnattsagor för barn som dricker. Som uppvärmning kan ni här se Babelintervjun från i höstas.
Biljetter köper ni på biblioteket i Tomelilla eller i butiken i Fågeltofta.
På torsdag kommer Ola Wikander till antikvariatet och berättar om sin nya bok, Gud är ett verb. Ladda upp med att titta på En bok, en författare från i våras där John Chrispinson pratar med Ola i samma ämne.
Köp biljett i butiken i Fågeltofta, på torget i Simrishamn eller på biblioteket i Tomelilla.
Elin Boardy hälsade på i Fågeltofta i torsdags och berättade om sin senaste bok, Mary Jones historia. Vi inledde kvällen med indisk mat och dryck och började samtalet med några ord om Bollywoodfilm innan vi gick över på Mary Jones, Long John Silver och Robert Louis Stevenson.
Det var varmt som i Indien men samtalet blev givande. Ystads Allehanda besökte också evenemanget. Här är deras rappport (med skarpare bilder).
Elin, Blackie och jag.
Det blir indiskt tema på maten i morgon på författarkvällen med Elin Boardy. Chana Masala (kikärtor i tomatsås), Turkey Tikka (yoghurtmarinerad kalkon) och Peelay Chaaval (smaksatt ris). Till det Mangolassi att dricka. Det finns biljetter kvar, så slå en signal om ni vill lyssna till Elin Boardy och smaka lite indisk mat.
Här hittar ni en intervju med Elin Boardy från SVT:s Kulturnyheterna.
Läsro i Fågeltofta.
Anatomi av en kriminalavdelning.
Filmisk torghund.
Snart är det dags för första författarkvällen.
Så här ser det ut i antikvariatet i år. 
Fönsterhyllor och obegripliga skyltar.
Nya möbler i filmavdelningen.
Skrivböcker till salu i ostdisken.
Pös icke, Rudolf!
Lampdetaljer.
Ska vi spela bridge?
Finns på välsorterade kulturinrättningar i södra Sverige. Biljetter hos mig på torget i Simrishamn, i butiken i Fågeltofta och på biblioteket i Tomelilla.
Tid: 19.00. Plats: Johns antikvariat, Fågeltofta gamla skola.
Samtal om litteratur och läsning, böcker och upplevelser. Inträde 90 kronor. I priset ingår mingeltallrik och dryck. Förköp på torget i Simrishamn, i butiken i Fågeltofta eller på biblioteket i Tomelilla.
24 juli – Elin Boardy
Debuterade 2008 med romanen Allt som återstår. Den nominerades till Borås Tidnings debutantpris. Hennes tredje roman utkom i år och heter Mary Jones historia. Den berättar historien från Skattkammarön om Long John Silver, sedd ur kökspigan Marys perspektiv.
”Boardy ger oss tron på den fiktiva berättelsens kraft tillbaka. Fantasin får fritt spelrum när den snudd på oförskämt begåvade Elin Boardy gjuter nytt liv i en klassiker med Mary Jones historia.”
– Therese Eriksson, Svenska Dagbladet
”Jag gillar det här tilltaget, kanske främst därför att Boardy är så diskret, att hon inte behöver vara påflugen. Fiktion handlar om att luras, och här har svensk litteratur fått en författare som är bra på att luras, alltså en riktigt skicklig fiktionsförfattare. ”
– Björn Kohlström (Bernur), Jönköpings-Posten
7 augusti – Ola Wikander
Är författare, lärare i klassisk hebreiska och doktor i Gamla testamentets exegetik. Debutboken, I döda språks sällskap, som utkom 2006, nominerades till Augustpriset. Hans senaste bok, Gud är ett verb, vill visa hur mycket av senare tiders tankemönster som går att finna redan i den 1 400 sidor långa hebreiska textsamling vi kallar Gamla testamentet och som först ganska sent blev en religiös kanon för judar och kristna.
”Jag har sällan läst en författare som till den grad förenar lärdom med lättillgänglighet.”
– Lars Gustafsson, Expressen
”Gud är ett verb rekommenderas varmt till alla vetgiriga och till alla som ännu inte insett att de faktiskt vill veta mer. Detta är
populärvetenskap när den är som allra bäst.”
– Crister Enander, Helsingborgs Dagblad
14 augusti – Marjaneh Bakhtiari
Nådde direkt många läsare med debutromanen Kalla det vad fan du vill 2005. Den följdes upp 2008 med Kan du säga Schibbolet? som gav henne ABF:s litteraturpris 2009. Senaste romanen heter
Godnattsagor för barn som dricker och utspelar sig i Iran.
”Bakhtiari har ett så dräpande och drastiskt språk, som främst syns i dialogen. Man tror ofta att det är humor, men inne i humorn döljer sig noggrant ihopsamlade livsvisdomar.”
– Kajsa Ekis Ekman, Dagens Nyheter
”Historien är organisk och omtolkas av varje generation. Bara en sak står riktigt säkert: Tiden är betydligt sämre än sitt rykte på att läka sår. Och just det gestaltar Bakhtiari på ett mästerligt vis.”
– Anneli Jordahl, Sydsvenskan
Skulle titta på Brasilien-Kamerun men råkade slå på tvåan istället för ettan. Vilken tur! Jag kunde inte slita mig från K-Special som handlade om en fantastisk fotograf som tog hundratusentals bilder men inte publicerade en enda under sin livstid. Hon hette Vivian Maier och arbetade som hembiträde och barnflicka under alla sina år. Varje dag när hon gick promenad med barnen passade hon på att fotografera. Hon filmade också, och spelade in kassettband.
För det första är hennes bilder helt fantastiska, för det andra är hennes livsöde gåtfullt och fängslande, det är som hämtat ur en Richard Yates-roman, och för det tredje är historien om hur hennes bilder hittades nästan för bra för att vara sann. Se denna dokumentär genast. Finns på SVT Play i trettio dagar framåt. Här är Vivian Maiers officiella hemsida. Hennes upptäckare, John Maloof, arbetar med att sprida hennes bilder, vilket han förstås tjänar på ekonomiskt. Men det kan han vara värd. Han har gjort ett stort jobb och bilderna är som sagt väldigt bra.
I dag öppnar antikvariatet i Fågeltofta för säsongen. Öppet 56 dagar i rad. Fler böcker, högre hyllor, bättre ordning. Men samtidigt, några omålade väggar, vissa bokhögar kvar på golvet och kaféavdelningen inte riktigt färdig. Allting blir lite bättre för varje dag. Följ arbetet under sommaren.
Författarkvällar blir det även i år. 24/7, 7/8 och 14/8. Vem som kommer berättar jag i morgon.
Öppettider: måndag-fredag 12-18, lördag 11-16, söndag 12-16.
Välkomna.
Rik Mayall dog i förra veckan. Ännu en hjälte som dör i år. Det är som sagt ett tema. Inför förra fotbolls-VM gjorde han en inofficiell VM-låt som nästan ingen uppmärksammade. I år har den klättrat på listorna som en hyllning till denne energiske komiker. Han betydde mycket för mig också. Jag minns honom från början av åttiotalet i A kick up the eighties. Hans rollfigur Kevin Turvey gjorde något som jag inte sett tidigare. Är det inte på något vis ett embryo till fejkverklighetshumorn som slog så stort tjugo år senare med The Office och Larry David?
Han slog aldrig igenom i Hollywood. På Göteborgs filmfestival såg jag i början av nittiotalet Little Noises med Mayall, Crispin Glover och Tatum On’Neal. Vilket gäng! Filmen hänger kanske inte ihop riktigt, men den är väl värd att se. Se hela här.
Men det är förstås The Young Ones som gör honom odödlig. Vilken underbar roll han gjorde där. Här är The Making of the Young Ones.
Slutligen lite ståupp från åttiotalet.
På senare år har mitt mest karakteristiska attribut på torget varit min hatt, men när jag började sälja böcker i Simrishamn var det den orientaliska mattan som utmärkte min säljplats. I alla år har jag haft en handknuten matta på torggolvet. Förra året hade jag dock ingen. De slits ju, och håller bara två-tre säsonger. De mattor jag har, använder jag i Fågeltofta.
Förra lördagen på torget gick en dam förbi som talar med mig ibland. Hon är konstnär och mattkunnig. Bland annat insisterar hon på att man inte får lov att säga ”äkta matta”. Det måste heta ”orientalisk”. Hela förra säsongen undrade hon vart min matta tagit vägen. I lördags när hon gick förbi så beklagade jag mig (igen) över att jag inte hittat någon vettig matta till rätt pris under vintern. Då sa hon att jag kunde få en av henne, så att min butik blev sig lik igen. Det var ett fint erbjudande. Senare samma dag begav jag mig till hennes lägenhet och hämtade denna fina matta, som nu kommer att ligga på mitt torggolv varje dag hela sommaren.
Knappt tre veckor till sommaröppningen av antikvariatet. Måndagen den 23 juni öppnar jag för sommaren i Fågeltofta och sedan stänger jag inte förrän den 17 augusti. Öppet 56 dagar i rad. Bättre ordning och fler hyllor men inte perfekt ordning och inte tillräckligt med hyllor… En skönt boklig miljö med plats för överraskningar.
Precis som förra året blir det författarkvällar i juli och augusti. Jag är säker på att dessa kvällar blir minst lika lyckade som förra årets program. Vilka författare som kommer berättar jag här före midsommar.
Jag skrev om den fina filmen Hemligheten i deras ögon för ett tag sedan. I kväll visas den på SVT2, klockan 22.00. Missa inte.
Lars Lerin, August Strindberg, Karin Mamma Andersson, Edvard Munch, Ola Billgren, Tora Vega Holmström. Vilket gäng! Böcker om och av dem och andra fina konstnärer är nya på nätantikvariatet.
Ljusets kalender halv fem. Intervjun började klockan sju och då var det knökfullt.
Donna Tartt besökte Malmö i går kväll. Hon blev intervjuad av Linn Ullmann i Ljusets Kalender på Malmö Stadsbibliotek. Över fyrahundra i publiken. De flesta var redan fans och när allt var slut kändes det som att allihopa ville ha Donna Tartts autograf. Själva intervjun gick sådär. Intervjuare Linn Ullmann kunde inte avsluta vad hon sade utan lade en förskräcklig massa tolkningar i sina frågor som Tartt egentligen bara kunde svara ja eller nej på. Ofta sa hon nej till Ullmanns detaljerade beskrivningar av karaktärernas motiv och drivkrafter. Konstigt sätt att intervjua. Bara när Tartt – av egen kraft – kom att tala om måleriets historia, om Rembrandt och Fabritius, så blev det intressant. Kanske hade intervjuaren strikta order om att bara tala om boken och inget annat, för hennes frågor handlade uteslutande om handlingen och personerna i Steglitsan/The Goldfinch, men det hade gått att samtala om annat ändå; Tartt levde uppenbarligen upp när hon fick tala om annat än drivkrafter och känslor hos bokens figurer. Maria G Francke, som satt snett framför mig sammanfattar kvällen bra här.
I torsdags såg jag Hamlet spelas av Shakespeare’s Globe Theatre från London på Ystad teater. Sällskapet planerar att besöka alla världens 205 länder och områden med krav på självständighet (Palestina, Västsahara) och spela pjäsen. Även diktaturer och länder med osäkra ledarförhållanden som Nordkorea och Sydsudan kommer att besökas. Säkerligen Östtimor också (så har jag täckt in alla väderstrecken). Men hur finansieras denna turné? Jag trodde att det kanske var British Council eller National Lottery som stod bakom, men så verkar det inte vara. The Globe har en insamling på gång på Kickstarter som bara har tre dagar kvar. 200 000 pund behövs, drygt 70 000 har kommit in. Vad betyder det? Har de inte råd att åka till Långbortistan om de inte får in de där pengarna? Det vore synd.
Föreställningen var hur som helst toppen, en riktig vitamininjektion i kulturgråa Ystad. En liten rapport i Ystads Allehanda inför föreställningen finns här.
Sveriges Radio rapporterar att det kanske blir samarbete mellan Ystad teater och The Globe med årligen återkommande besök. Hoppas att det blir så.
Inte ny, men ny på antikvariatet. Isaac Asimov, Christopher Priest, William Gibson, AE van Vogt, Olaf Stapledon – det gamla vanliga gänget, alltså – och så essäer om SF av Lars Jakobson, Ola Larsmo och Steve Sem-Sandberg. Köp här.
Enhandsbackhanden skördar nya triumfer. Här får Monte Carlo-mästaren och min favorit Stanislas Wawrinka stryk av spolingen Dominic Thiem i Madrid. Båda har en härlig enhandsbackhand.
I mellandagarna började jag läsa Eleanor Cattons Bookervinnare The Luminaries, Jag hade nyss avslutat hennes första bok, The Rehearsal, som jag tyckte mycket om. Bara det att boken utspelar sig på en kommunal musikskola i Nya Zeeland, är uppfriskande. The Rehearsal var på många sätt en fantastisk debutroman. Varifrån kommer denna visdom? tänkte jag. Hon var ju bara några och tjugo när hon skrev den. Så jag gav mig på The Luminaries och fångades direkt. Den här gången var ambitionsnivå och omfång större än i debutboken. Vi är i historisk miljö, Nya Zeeland år 1866. Guldrusch. En man som nyss stigit av båten kommer till ett värdshus där det råder bister stämning. Tolv personer har samlats för att tala om en rad brott och underligheter som inträffat den senaste tiden. Nykomlingen kastas ofrivilligt in i försöken att lösa dessa gåtor. Första kapitlet lade grunden till ett magnifikt läsäventyr, men någonting bröt min läsrytm och sedan hade jag inte tid att ta upp boken igen. 800 sidor kvar, den kommer inte att bli läst före sommaren.
Häromveckan (först stod det ”häromdagen”, men jag blir ju aldrig färdig med någonting; skönt att det inte slutade med ”härommånaden” eller ”häromåret”) tog jag mig an en annan Bookervinnare, denna av betydligt behändigare format, endast 150 sidor. Det var Julian Barnes’ The Sense of an Ending. Jag läste ut den i två sittningar. Barnes är alltid läsvärd. Jag upptäckte honom av en slump på biblioteket i Emmaboda 1993. Titeln Flauberts papegoja lockade mig till lån och läsning och sedan dess har jag läst det mesta han publicerat i bokväg. Han levererar stadigt överraskande och läsvärda böcker. The Sense of an Ending är inget undantag. Hela den korta boken verkar handla om en sak, en man som minns sin ungdom och reflekterar över de val han gjorde, men de sista sidorna ändrar perspektivet och man känner sig nästan tvingad att läsa om boken. Allting som verkade betyda en sak betydde egentligen någonting annat. Kanske. Jag tyckte att jag förstod vad det handlade om men jag ville veta hur andra läsare tolkat boken, så jag googlade. Då fann jag denna sida, där flera hundra duktiga läsare delar med sig av sina känslor kring slutet på The Sense of an Ending. Det var riktigt skönt att läsa en lång kommentarstråd där så gott som alla försöker att bidra till diskussionen, bygga vidare på tidigare resonemang och komma vidare till någon sorts förståelse. Att en så till omfånget liten bok kan generera så många spekulationer är ett bra betyg till dess läsvärdhet, tycker jag. Det måste vara en favorit i bokcirkelkretsar; på samma gång fåsidig och mångbottnad.
Eftersom Barnes tidigare visat att han kan skriva stora romaner som otvetydigt betyder något så är jag säker på att The Sense of an Ending gör exakt vad författaren vill med läsaren. Berättelsen stannar kvar länge nästan som ett autentiskt minne, eftersom man vrider och vänder på berättarens minnesbilder utan att få rätsida på dem. Läs den om ni inte redan gjort det, och delta i diskussionen.
http://www.youtube.com/watch?v=rnTlfxZ_nMA
Vad får du om du tar Martin Freeman, Billy Bob Thornton och Bob Odenkirk och låter dem spinna vidare på storyn i en gammal bröderna Coenberättelse? Jo, det blir TV-serien Fargo som har premiär i USA i morgon, tisdag. Fem avsnitt inspelade hittills, det ska bli tio. Värd att kolla, tror jag, eller är summan av delarna större en helheten?
Nu börjar säsongen. Fågeltofta öppet tisdag-skärtorsdag 12-18, långfredag-påskdagen 11-16. Torghandel i Simrishamn onsdag, skärtorsdag och påskafton.
El secreto de sus ojos, heter en argentinsk film som jag såg häromveckan. Den vann Oscar för bästa utländska film 2010, samma år som Michael Hanekes Det vita bandet tävlade, och det var en rättvis seger, tycker jag (om rättvisa nu har med saken att göra i Oscarssammanhang).
Hemligheten i deras ögon handlar om ett mord som begicks 1974 och den utredning som följde på det. Den politiska instabiliteten i Argentina med Juan Peróns död 1974 och militärkuppen 1976 figurerar i bakgrunden men blir allt viktigare ju längre berättelsen lider. Handlingen är intrikat och överraskande och det är gott nog, men vad som verkligen lyfter filmen är vissa scener som är helt magiska i sin filmkonst. Titta på scenen ovan där två poliser letar efter den misstänkte mördare under en fotbollsmatch. Visst är det snyggt gjort?
Tema trädgårdsböcker i hyllan för nyinkommet på nätantikvariatet idag. Du hittar Köksträdgårdens historia, Den medeltida örtagården, Upptäck och bevara allmogeträdgården, Olof Rudbecks fågelbok, Björn von Rosen på resa i Etiopien i Berget och solen och mycket annat trädgårds- och naturrelaterat i det virtuella antikvariatet.
Studio Ghibli har gjort en ny version av animefilmen Kikis expressbud. Takashi Shimatzu (The Grudge) har regisserat. Filmen sägs gå närmare boken än vad den tecknade filmen gjorde men samtidigt är bokens författaren inte riktigt nöjd med den mörkare tonen i filmen. Jag älskar den tecknade Kikis expressbud, men den här nya versionen verkar också bra. Läs mer i The Japan Times.
Grigor är på väg mot topp tio. Här vänder han matchen mot Murray i Acapulco.
Listan börjar bli lång. Nu Harold Ramis.
Vad är konst? Här är ett projekt som heter Dumb Starbucks. En komiker skapade det för att marknadsföra en TV-serie på Comedy Central men en konstnär/”konstnär”/konceptkonstnär approprierade det och gjorde det till sitt. Märklig historia, men underhållande. Läs hela historien i The New Yorker. Skämt och bus verkar bli en allt större del av det som kallas konst. Dumb Starbucks är rolig, tycker jag, både originalet och approprieringen.
Betydligt störigare är hur Chris Foss och andra konstnärer behandlats av Glenn Brown. Brown har helt enkelt målat av en tidningsillustration som Foss gjorde på åttiotalet. Foss fick några hundra pund för sin illustration; Browns målning såldes för 5.7 miljoner dollar på auktion. Hur kan någon betala sådana summor för en förstorad kopia? Hur kan han komma undan anklagelser om plagiat? Vissa konstnärer har försökt att stämma honom, och har förlorat. Chris Foss sökte upp Brown och skällde ut honom, men några pengar för upphovsrättsbrott kommer han inte att få. Väldigt märkligt, tycker jag. Läs hela storyn här, i The New Yorker igen.
Här är en annan diskussion om Foss och Brown.
Som sagt, vad är konst?
Biografier och brev på nätantikvariatet idag: Tage Danielsson, Karen Blixen, Robert Capa, Ernst Jünger, Roman Polanski, Ottilia Adelborg och andra intressanta personer.
Wawrinka vann Australian Open, Grigor Dimitrov är på väg upp från topp 20, och här är en ny kille med en underbar enhandsbackhand. Om stilpoäng delats ut hade han slagit Murray igår.
Eländiga snaskerier, men det går inte att låta bli att titta. Trafikolyckesyndromet. En idol anklagad för ett fruktansvärt brott, anklagad av offret. Vad ska man tro?
Vissa försöker försvara honom, andra vill hitta hål i hans historia.
Jag tror på Woody, men alla är förlorare i den här historien.
Båtar, båtbyggare, skutemålare, ångbåtar, segelfartyg, förlisningar, lotsanvisningar och ritningar. Båtliv i alla former idag på nätantikvariatet.
Philip Seymour Hoffman – han var nog den bästa skådespelaren i sin generation. Han var åtminstone den jag gillade allra bäst. Så väldigt onödigt att ha skulle dö.
Jag såg honom spela True West i New York mot sin kompis John C Reilly. Det var året innan NineEleven och det var en fantastisk uppsättning, en skådespelarduell hela vägen med mäktig energi. Det var lite som scenen i The Master där han och Joaquin Phoenix står i var sin fängelsecell och försöker övertyga varandra. 100% trovärdig i en mycket märklig scen. Det var där han gjorde sig bäst.
PSH var bäst. Nu blir det inga fler filmer från honom. Mycket tråkigt.
Tema lyrik bland dagens nyinkomna titlar i nätantikvariatet. Tomas Tranströmer, Jesper Svenbro, Michael Strunge, Arthur Rimbaud och flera gubbar. Inga gummor idag.
Jag är kanske lite sen på det, över tio miljoner visningar, men jag såg detta klipp först idag. Riktigt roligt är det, i alla fall, men du bör ha sett hela Breaking Bad för att uppskatta det till fullo.
Premiär igår för Tjockare än vatten. Segt och förutsägbart förstaavsnitt. Är det detta som valdes istället för en andra säsong av Molanders? Jag tycker att det är konstigt att Molanders inte fick en fortsättning. Varför öht dra igång en så stor produktion och sedan inte fullfölja när serien var så bra och fick så mycket uppskattning? Mycket konstigt. Här försöker ansvariga förklara sig.
”Vi har som ambition att bidra med nyskapande svensk dramatik i världsklass. Vi vill ha utrymme för att pröva nya vägar och hitta nya uttryckssätt… När vi fattar beslut om en säsong två tittar vi på saker som genomslag, engagemang och uppskattning”, skriver programchef och programbeställare.
Men Tjockare än vatten är ju i exakt samma genre som Molanders, bara segare, och mer fånigt TV-teatral. Det som var så bra med Molanders var ju att berättelsen kändes på riktigt och var välgjord som något utländskt, typ danskt eller anglosaxiskt. Tjockare än vatten har alla de brister som gör en svensk TV-serie typiskt svensk. Den är övertydligt spelad, tempot är orimligt långsamt i scenerna och vändpunkter och överraskningar är förutsägbara och väntade.
Ulf Kvensler, som är skapare av Molanders, är Sveriges bästa TV-författare. Synd att han inte får större utrymme att arbeta på.
Eller som Johan Croneman skriver i DN: ”Det finns något allvarligt tondövt över hela ekipaget.”
Typiskt svenskt TV-drama, alltså.
Idag läste jag i DN om en kommande bok som heter Brief, skriven av Joe McCormack. Nätsökande gav vid handen att han bor i Naperville, Ohio. En timme senare såg jag den här intervjun med Bob Odenkirk, Saul Goodman från Breaking Bad. Han kommer också från Naperville. Sortera under meningslösa sammanträffanden.
Vilken glädje att Stanislas Wawrinka äntligen knäckte Novak Djokovic. Två ruskigt täta femsetare i Australian Open och US Open förra året som slutade med förlust blev idag vinst i lika tight match med 9-7 i avgörande set. Han är helt klart min favoritspelare nu när David Nalbandian slutat. Stan är obesegrad i år, tror jag, och Djokovic förlorade i Australien för första gången på fyra år.
Sydsvenskan har blivit Hemmets Journal. Dagens pappersupplaga har en bild på en kaffekopp som täcker halva förstasidan tillsammans med rubriken ”Med en smula fantasi i degen”. Kakrecept som huvudnyhet. Vart är medievärlden på väg? Istället läste jag den här essän till morgonkaffet. Den är skriven 1996 och berättar om en händelse som utspelar sig 1991, men texten har ändå större aktualitets- och läsvärde än Sydsvenskas heta kakrecept.
Jo Ann Beard skriver i samma luddiga genre som David Sedaris och John Jeremiah Sullivan. WS Sebald kan kanske räknas dit också, memoar/essä. Det är en genre jag dras till allt mer när det känns som att jag genomskådat de flesta trick som finns i fiktionsförfattarens låda.
Här är en intervju med författaren. Ett citat från samma intervju antyder vilken stil hon arbetar i:
I worked once for a woman who was younger than me; she had me doing things like bringing her bagels and guarding her car when it was illegally parked. I liked her quite a lot and liked the job too, mainly because I could smoke while I guarded the car. Then she ran across a piece I had published in The New Yorker and almost had a coronary. She couldn’t adjust her idea of who this person she saw every day was. It’s like a box of paperclips had started talking to her. She just kept staring at me all day, and her friends kept coming by and laughing at her. To them this was high hilarity, that their colleague had underestimated her box of paperclips. At the end of the day she called me into her office and said: “You don’t know it, but The New Yorker is a big deal.
I might be making it sound bad, but it was actually pretty great, all of it. The cigarettes, sitting on a fire hydrant in the sunshine, this woman’s genuine desire to let me in on my good fortune.
Del tha Funky Homosapien har gjort en ny skiva. Han gör en Beyoncé med sin senaste skapelse och släpper den helt oväntat nu – gratis streamad dessutom. Lyssna här.
I början på nittiotalet gjorde Del ”Mistadobalina”, en låt som jag förknippar med Alfred Besters The Demolished Man. Om jag någon gång skulle behöva ett hjärnlås för att hindra tankeläsare att komma in i min skalle, skulle jag använda Mistadobalina.
Jag är mitt i ett Breaking Bad-maraton, jag fick boxen i julklapp. När jag kom upp för luft nu på kvällen för att titta på David Blaines senaste magispecial så dök Walt och Jesse upp där också.
För en vecka sedan skrev Julian Barnes en recension eller betraktelse i The Guardian över en ”bortglömd” amerikansk roman vid namn Stoner, skriven av John Williams, publicerad 1965. Olycklig boktitel och olyckligt författarnamn, tycker jag. Stoner är namnet på bokens huvudperson. Han är akademiker och vi får följa hans misslyckade karriär i universitetskorridorerna på ett halvbra lärosäte. Jag har läst för många romaner som utspelar sig i universitetsmiljö, så jag tror inte att jag kommer att läsa den här, fast Julian Barnes – en favoritförfattare – rekommenderar den.
Texten fick närmare tvåhundra kommentarer. En del ställde frågan varför Barnes skrev om den här boken just nu. De hade teorin att han på något vis har kopplingar till bokhandelskedjan Waterstones och eftersom de marknadsför en egen upplaga av boken och har utsett den till Book of the Year, har de bett Barnes skriva upp boken så här i juletid. Diskussionen böljar bland kommentarerna. Jag har inte lyckats hitta den direkta kopplingen mellan Barnes och Waterstones men även jag tycker att det är lite märkligt att skriva om en bok som varken är ny (nyutgåvan kom förra året) eller bortglömd (bästsäljare i fiktion).
I år snurrar Emmy the Greats julskiva i butiken. Nyskrivna jullåtar, bra ös. Öppet i Fågeltofta onsdag 17-19 och lördag 11-14. Kom och lyssna, Sedan tar vi långhelg.
Nya böcker i nätbutiken är Varulven i svensk folktradition av Ella Odstedt, De svenska städernas begravningsplatser 1770-1830 av Hedvig Schönbäck, Det bortrövade dryckeskärlet, en sägenstudie av Inger Lövkrona och mer i samma stil av etnologi/historia.
Öppet i Fågeltofta 17-19 på onsdag och 11-14 på lördag. Hembakat, kaffe och överraskningar på lördag. I nätbutiken är det mycket nytt och många böcker som skulle bli fina julklappar: Radetzkymarschen av Joseph Roth, Tre skott i Sancerre av Georges Simenon, Elva av Arne Dahl, Revolt mot Jorden av Robert A Heinlein (men den betydligt skönare originaltiteln The Moon is a Harsh Mistress), Schismatrix av Bruce Sterling och många andra titlar. Jag fortsätter att fylla på nätbutiken de närmaste dagarna, så vi ses där eller i Fågeltofta.
Denna veckan bara öppet på onsdag 17-19 i Fågeltofta. Därefter onsdag 17-19 och lördag 11-14 fram till jul. I nätbokhandeln är det jultema med Werners jul, Tolkiens Brev från Jultomten, julgransprydnadernas historia med mera.
Så otroligt störigt att jag missade att Linda Perhacs spelade på Moderna Museet i Malmö i onsdags. Helt otroligt. Att hon lever. Att hon spelar. I Malmö. Skit, skit. En källa påstår att hon kanske kommer tillbaka i sommar. Hoppas att han har rätt. Han sitter här med mig i Grekland just nu och vi har det inte för trist, men ändå, Linda Perhacs i Malmö. Overkligt.
Vecka 48 är det helstängt i Fågeltofta. Från vecka 49 fram till julafton har jag öppet onsdagar 17-19 och lördagar 11-14. Jag följer min ofrivilliga jultradition med misslyckade skyltsöndagar, bokhyllor som rasat, snö som fallit; i år är jag inte hemma på denna dag, så det blir ingen skyltsöndag alls på johns antikvariat.
Harper Lee bor kvar i lilla Monroeville, Alabama, den stad som stod modell för Maycomb i hennes enda roman, To Kill a Mockingbird. I Monroeville finns ett lokalt museum som sedan publiceringen av boken alltmer kommit att handla om denna berättelse, både boken och den Oscarvinnande filmen med Gregory Peck i huvudrollen.
Nu har Harper Lee stämt museet för undanhållna intäkter. Hon tycker att museet skott sig på hennes konstnärliga verk. Lee är 87 år gammal och enligt denna artikel både blind och döv. Det kan tyckas som att denna stämning är ett tecken på begynnande åldersförvirring, men när man läser artikeln och en del av kommentarerna så undrar jag om hon inte har rätt ändå. De illasinnade och rasistiska krafter som Lee blottlade har assimilerat hennes berättelse och gjort den till en turistattraktion att tjäna pengar på. Som jag tolkar det så är det något skumt med museets räkenskaper. De säljer en massa souvenirer som bara har med boken och filmen att göra. Lee får ingenting av dessa intäkter, och redovisningen är bristfällig. Men hon tjänar så mycket pengar ändå, säger ni? Kanske det, men rätt ska väl vara rätt?
En extra knorr i historien är att Lee företräds av sin storasyster, Alice, som fortfarande arbetar som advokat, 102 år gammal. Southern Gothic, indeed.
En anslutande nyhet är den om biografin över Harper Lee. En journalist som heter Marja Mills påstod för några år sedan att hon fått tillstånd att skriva Harper Lees biografi. Lee dementerade, men då visade Mills förlag, Penguin, ett brev från storasyster som faktiskt gav Mills rätten att skriva den här boken. Här är en lång artikel från Chicago Tribune 2002 där Mills får träffa och prata med Alice. Jag förmodar att artikeln är basen för boken också.
The Mockingbird Nest Door: Life with Harper Lee skulle kommit ut hösten 2011. Publikationsdatum har skjutits fram många gånger, men ännu hoppas författaren på att boken ska komma ut. Amazon rapporterar att boken ska finnas till försäljning den 14 juli nästa år. Den som lever får se.
Elleanor Catton vann Bookerpriset för sin 832 sidor långa The Luminaries. Yngsta författaren, tjockaste boken, som vunnit priset. Donna Tartt utkommer i dagarna med sin tredje roman på drygt tjugo år, den knappt 800 sidor långa The Goldfinch. Här hemma publicerades för ett par månader sedan Gabriella Håkanssons Aldermanns arvinge, också den dryga 800 sidor – och då är det bara första halvan av en berättelse som avslutas nästa år med lika många sidor! Någon sorts trend är det, den litterära tegelstenen, men den har kanske aldrig varit helt ur modet.
Både Elleanor Catton och Gabriella Håkansson inspireras av den nya vågen av TV-serier. För att nå samma omfång som tio timmars TV måste man kanske skriva +800 sidor? Här skriver Anders Mildner samma sak för en månad sedan. Jag är så originell.
Jag fick upp ögonen för Catton för en tid sedan och köpte The Luminaries tillsammans med hennes debutroman, men jag har inte läst någon av dem. Hinner jag i jul eller kommer jag att se hela Orange is the New Black på Netflix istället?
Alan Moore berättar homosexualitetens kulturhistoria i denna föreläsning från i somras.
Ett projekt han arbetar med för tillfället är en film, eller en serie filmer, några korta som är producerade, och en lång som söker finansiering. Jag blir inte så jättetänd på den här trailern, men långfilmen är kanske bättre.
Förra året fick jag för mig att Munro skulle vinna. Satsade pengar. Förlorade. Jobbigt att vara ett år före sin tid.
Snart dags för antikvarisk bokmässa i Lund. Drygt tjugo antikvariat och bokhantverkare kommer till Stadshallen i Lund fredag 16-19, lördag 10-16. Gratis inträde. Massor av böcker att köpa eller beskåda. Jag satsar på tre områden i år. För det första arkitekturlitteratur som ägts av Klas Anshelm, arkitekten som ritat det märkliga hus som Stadshallen är. Han hade för vana att skriva sitt namn i alla böcker han ägde, så den som vill ha hans autograf kan få köpa den av mig och få en bra bok på köpet. Mitt andra huvudtema blir böcker om transportmedel under andra världskriget. Hur var flygplanen och pansarvagnarna konstruerade? Hur såg de tyska fortifikationerna ut? Ritningar, bilder, förklaringar. Fina böcker, inte de lättaste att hitta. Mitt tredje huvudspår på bokmässan blir tecknade serier, företrädelsevis serieromaner. Det blir förstås annat med, men där är mina tre teman.
Dessa utställare är klara, som jag förstår det. Någon tillkommer kanske – eller faller bort.
Akarps Antikvariat – Lund
Andreassons Antikvariat – Järpås
Antiquaria Bok- & Bildantikvariat – Göteborg
Antiquriaat De Rijzende Zon – Tilburg (NL)
Aristippos – Höör
B Glans Antikvariat – Sjöbo
Bibliophilus – Sjöbo
Bokhistoriska Sällskapet
Bokmalen Antikvariat – Göteborg
Gregers Antikvariat – Malmö
Holje Bok och Antikvariat – Olofström
Johns Antikvariat – Fågeltofta
Järnskogs Antikvariat – Krokom
Antikvariat Källaren – Eslöv
Antikvariat Mitt i Byn – Ingelstorp
Antikvariatet i Norrköping
Antikvariat Ola Eng – Uppsala
Papperskonservator Anna Celander – Malmö
Redins antikvariat – Alunda
St. Annegatans bokbinderi – Lund
Sven Nilsson Antikvariat – Sölvesborg
Inte så originellt, fjorton miljoner visningar av ”Royals”. Men hon är bra ändå.
Portishead sägs vara en inspiration. De är i god form, här från Glastonbury i år. Beth Gibbons röst är fortfarande magisk.
Lorde pratar.
Jag står på torget som vanligt i morgon, lördag. Tema pomologi och andra världskriget. Nina är på äppelmarknaden i Kivik med sin vagn och säljer äppelkaka. Besök oss båda!
Jo, biografier över dem (och andra) är nyinkomna på nätantikvariatet idag.
johns antikvariat 