Upptäckte Kate Tempest för en halvtimme sedan. Hon är ju toppen! Poet och musiker.
Läs mer om henne i The Observer.
Upptäckte Kate Tempest för en halvtimme sedan. Hon är ju toppen! Poet och musiker.
Läs mer om henne i The Observer.
Svart är temat för dagens nyinkomna böcker. Kritik av det cyniska förnuftet, Tysk höst, Psykonauterna, Om bönen, Människors undran – och andra böcker, svarta till yta och ibland innehåll kan köpas i nätbokhandeln.
Förhoppningsvis är det bara en tidsfråga innan Elena Ferrante ges ut på svenska. I Danmark finns redan minst två av hennes romaner tillgängliga. Här är en sorts intervju med den hemlighetsfulla författaren från dagens New York Times. Och här är en introduktion till hennes författarskap av James Wood.
Nyinkomna fotoböcker i nätbokhandeln. Nostalgi från bilskrotar i Sverige, amerikanska femtiotalsbilar, Anders Petersens Fängelse, samme fotografs bilder från Hamburg i Du mich auch, och mycket annat. I butiken har jag ett bra sortiment av högklassiga fotoböcker. Inte lika många på nätet, men här är några.
Här är några nyinkomna, lite udda kokböcker. Julklapptips till alla familjemedlemmar, t o m hunden: Den tekniske kocken, Ferry Food, Musse Piggs glada kokbok, Atlantroddarens friskvårdsbok, God mat till din hund, Gustafva Björklunds kokbok för husmödrar (det är den med recept på sköldpaddssoppa), Boken om kött. Läs mer och beställ här.
Här är en intervju med en bokhandlare i Pasadena som heter Richard West. Hans antikvariska bokhandel heter Battery Books. Han säger saker som skulle kunna komma ur min mun, som: ”What I think is great about used books is a certain casualness about the way people run their businesses. There’s a fringe element to it all that I really like.” Eller: ”I know that there’s an array of books out there, and there are going to be all different type tastes, but I’m surprised by how much philosophy sells, how much poetry sells, and obscure stuff, not really anything, not your run-of-the-mill poetry. I’m always amazed, and I love it when people come in and buy an engineering book. I just love it. I’m not an engineer, and I don’t do all that well in math or biology, but I just love that or a higher math book, you know, and say something like, ‘I’m really happy you have this in.'” Antikvariatsbokhandlare är kanske lika varandra, men denna korta intervju säger mig att jag och Richard nog har mer gemensamt än vad jag har med de svenska antikvariatsgubbar och gummor jag är bekant med.
Han diskuterar också skillnaden mellan näthandel och fysisk bokhandel. Vissa dagar är det livemusik i butiken och ofta streamas den ut i världen via nätet. Verkar vara ett härligt ställe. Nästa gång jag är i Pasadena kommer jag garanterat att besöka butiken.
Artikeln är publicerad i Black Clock, en litterär tidskrift knuten till The California Institute of the Arts och deras Creative Writing Program. De publicerar texter av både nya förmågor och mer etablerade (favorit)författare som Don DeLillo, Jonathan Lethem, Samuel R. Delany, Miranda July, Rick Moody och William T. Vollmann. Redaktör för denna tidskrift är författaren Steve Erickson, också en stor favorit för mig. Mer om honom en annan gång, kanske.
Både Sydsvenskan och Skånska Dagbladet rapporterade från den antikvariska bokmässan i Stadshallen i Lund. Betoningen på mässan är ju gamla böcker, medan jag mer arbetar med gamla böcker, så jag känner mig som en udda fågel i sällskapet, men jag hade kul ändå och sålde skapligt.
Bokmässa i Lund 10-16 på lördagen, en stund att packa ihop och sedan iväg till Fågeltofta. Jag borde hinna dit till klockan sex. Jag packar ur bilen och har öppet i butiken fram till åtta. Jag bjuder på kvällskaffe till den som vill ha. Kan möjligen skaka fram en tepåse, om det föredras.
Här är förresten en lista på alla utställare/säljare på Den gamla bokens dagar i Stadshallen i Lund 28-29 oktober:
Akarps Antikvariat, Lund
Antikvariatet i Norrköping
Antikvariat Ola Eng, Uppsala
Antiquriaat De Rijzende Zon, Tilburg (NL)
Antiquaria Bok- & Bildantikvariat, Göteborg
BIBLIOPHILUS, Sjöbo
Bohusläns Antikvariat, Skärhamn
Bokbindare Dalia López Madrona, Lerberget
Bokbindare Torbjörn Segner, Lund
Bokförlaget Murbräckan, Borrby
Bokförlaget Orbis Pictus, Fjälkinge
Bokhistoriska Sällskapet
Bokmalen Antikvariat, Göteborg
Carolina Böcker & Konst, Uppsala
Gregers Antikvariat, Malmö
Holje Bok och Antikvariat, Olofström
Jernskogs Antikvariat, Koppom
Johns Antikvariat, Fågeltofta
Malmö Nya Bokbinderi
Papperskonservator Anna Celander, Malmö
Redins Antikvariat, Uppsala
Sven Nilsson Antikvariat, Sölvesborg
St. Annegatans bokbinderi, Lund
The David Gallery, Lund
Fredag-lördag är jag och fler än tjugo andra antikvariat i Stadshallen i Lund och visar och säljer utsökta böcker.
Ja, det är dags för Gamla bokens dagar igen! Gratis inträde och garanterat häftiga böcker från de senaste femhundra åren. Årets tema är Konstnärsbröderna von Wright, deras bilder av fåglar, fiskar och fjärilar. Jag har med mig någon sådan bok, men annars är mitt eget tema fräcka konstböcker, förutom det vanliga av extra bra skönlitteratur, bilderböcker och grafiska romaner. Det blir säkert en liten Klas Anshelmavdelning också, precis som förra året.
Vi ses i Lund på fredag-lördag.
Öppettider: fredag 16-19, lördag 10-16.
I helgen inleds kampanjen Books are my bag i Storbritannien, till stöd för den fysiska bokhandeln. The Guardian deltar genom att göra en lista med intressanta boklådor runt om i världen. Johns antikvariat är med på listan!
I anslutning till kampanjen har en bok publicerats som heter The Bookshop Book, skriven av Jen Campbell. Den berättar om några av världens bästa, roligaste och knäppaste bokaffärer. Författare som Brian Aldiss, Cornelia Funcke, Bill Bryson med flera berättar intressanta bokhandelshistorier. I onsdags var jag i Helsingborg och handlade böcker. I hyllan hittade jag en bok med den lockande titeln Weird Things Customers Say in Bookshops. Jag är uppenbarligen lite slö, för jag hade inte sett den tidigare. Även denna bok är skriven av Jen Campbell. Samtidigheten slår till igen.
Wittgenstein, Nietzsche, Foucault, Eliade, Canetti, Hanna Arendt, Machiavelli. Köp här.
När Marjaneh Bakhtiari hälsade på i Fågeltofta i somras kom vi att tala om den iranska poeten Forough Farrokhzad. Här är en dokumentärfilm som Forough gjorde 1962. Det är mer än en dokumentärfilm, ska vi kalla den en lyrisk filmessä? Mycket vacker, tycker jag.
Marjaneh Bakhtiari berättade också om ett reportage hon gjorde för radion, om de många läsare som Forough fortfarande har i Iran och om hur de försöker fira Forough genom att besöka hennes grav och lämna presenter. Ibland blir de insläppa på begravningsplatsen, ibland inte. Reportaget sändes i det numera nedlagda programmet Biblioteket 2011. Här kan ni lyssna till hela programmet.
EDIT 180122: En ny radioessä om Forough Farrokhzad av Marjaneh Bakhtiari.
Först läser ni Självhushållning av John Seymour där ni lär er hur man odlar sitt eget spannmål och mal sitt eget mjöl. Sedan läser ni Jan Hedhs Bröd, där ni lär er hur man bakar det bästa brödet, och till sist lär ni er i Lasse Kronérs Åttio riktigt goda mackor hur man gör en riktigt god macka. Eller åttio. Finfina kokböcker med italiensk mat är också nya i dag, liksom Bluncken och Muminmammans kokbok med illustrationer av Tove Jansson. Kolla här.
Gemma Whelan uppträdde i kväll som sitt alter ego Chastity Butterworth på Lund Comedy Festival. Karaktären är mycket rolig, men just den här kvällen var artisten inte helt på tårna och efter halva föreställningen började hon mer och mer att glida ur rollen. Det blev inte bättre av att hon gjorde ett karaktärsbyte och började bjuda/tvinga upp folk ur publiken på scenen. Det var inte helt klart vad de skulle göra eller vad de kunde tillföra till föreställningen. Jag blev uppkallad till något som skulle likna ett dejtingprogram. Det var förstås kul att stå på scenen och prata med Gemma Whelan men jag tror att publiken gärna sluppit se mig dansa.
På tåget hem hamnade jag bredvid ett par som sett samma föreställning. De var inte alls roade och var rädda att Gemma Whelan skulle blivit arg över det dåliga gensvaret från publiken. Så tolkade inte jag kvällen. Jag tyckte att det var en rolig timme, de främre raderna skrattade gott, liksom jag. Längre bak i publiken verkar det ha varit något problem med ljudet och kanske var många skämt lite smala för ett svenskt öra.
När jag stod på scenen och försökte följa Chastitys instruktioner så kunde jag inte få bilden av bad-ass Yara Greyjoy från Game of Thrones ur huvudet. Det var en liten kick. Förmodligen det närmaste jag någonsin kommer till att medverka i Game of Thrones.
Fågeltofta öppet onsdag 15-18, fredag 16.30-18.30, lördag, 15.00-17.00. Torget i Simrishamn fredag-lördag.
Det blev en riktigt trevlig kväll i torsdags när Marjaneh Bakhtiari besökte Fågeltofta. Efter mat och mingel i antikvariatet gick vi till verkstaden och genomförde ett scensamtal. Mest talade vi om den senaste boken, Godnattsagor för barn som dricker, men vi hann också tala om amerikansk sitcom och film, om staden Tehran och om den för tidigt bortgångna iranska poeten Forough Farrokzhad. Efter samtalet gick publik, författare och jag tillbaka till antikvariatet för mer umgänge och boksignering. Det var kort sagt en givande kväll för alla som var med.
På torsdag klockan sju kommer Marjaneh Bakhtiari till Fågeltofta och pratar om sin senaste bok, Godnattsagor för barn som dricker. Som uppvärmning kan ni här se Babelintervjun från i höstas.
Biljetter köper ni på biblioteket i Tomelilla eller i butiken i Fågeltofta.
På torsdag kommer Ola Wikander till antikvariatet och berättar om sin nya bok, Gud är ett verb. Ladda upp med att titta på En bok, en författare från i våras där John Chrispinson pratar med Ola i samma ämne.
Köp biljett i butiken i Fågeltofta, på torget i Simrishamn eller på biblioteket i Tomelilla.
Elin Boardy hälsade på i Fågeltofta i torsdags och berättade om sin senaste bok, Mary Jones historia. Vi inledde kvällen med indisk mat och dryck och började samtalet med några ord om Bollywoodfilm innan vi gick över på Mary Jones, Long John Silver och Robert Louis Stevenson.
Det var varmt som i Indien men samtalet blev givande. Ystads Allehanda besökte också evenemanget. Här är deras rappport (med skarpare bilder).
Det blir indiskt tema på maten i morgon på författarkvällen med Elin Boardy. Chana Masala (kikärtor i tomatsås), Turkey Tikka (yoghurtmarinerad kalkon) och Peelay Chaaval (smaksatt ris). Till det Mangolassi att dricka. Det finns biljetter kvar, så slå en signal om ni vill lyssna till Elin Boardy och smaka lite indisk mat.
Här hittar ni en intervju med Elin Boardy från SVT:s Kulturnyheterna.
Tid: 19.00. Plats: Johns antikvariat, Fågeltofta gamla skola.
Samtal om litteratur och läsning, böcker och upplevelser. Inträde 90 kronor. I priset ingår mingeltallrik och dryck. Förköp på torget i Simrishamn, i butiken i Fågeltofta eller på biblioteket i Tomelilla.
Debuterade 2008 med romanen Allt som återstår. Den nominerades till Borås Tidnings debutantpris. Hennes tredje roman utkom i år och heter Mary Jones historia. Den berättar historien från Skattkammarön om Long John Silver, sedd ur kökspigan Marys perspektiv.
”Boardy ger oss tron på den fiktiva berättelsens kraft tillbaka. Fantasin får fritt spelrum när den snudd på oförskämt begåvade Elin Boardy gjuter nytt liv i en klassiker med Mary Jones historia.”
– Therese Eriksson, Svenska Dagbladet
”Jag gillar det här tilltaget, kanske främst därför att Boardy är så diskret, att hon inte behöver vara påflugen. Fiktion handlar om att luras, och här har svensk litteratur fått en författare som är bra på att luras, alltså en riktigt skicklig fiktionsförfattare. ”
– Björn Kohlström (Bernur), Jönköpings-Posten
Är författare, lärare i klassisk hebreiska och doktor i Gamla testamentets exegetik. Debutboken, I döda språks sällskap, som utkom 2006, nominerades till Augustpriset. Hans senaste bok, Gud är ett verb, vill visa hur mycket av senare tiders tankemönster som går att finna redan i den 1 400 sidor långa hebreiska textsamling vi kallar Gamla testamentet och som först ganska sent blev en religiös kanon för judar och kristna.
”Jag har sällan läst en författare som till den grad förenar lärdom med lättillgänglighet.”
– Lars Gustafsson, Expressen
”Gud är ett verb rekommenderas varmt till alla vetgiriga och till alla som ännu inte insett att de faktiskt vill veta mer. Detta är
populärvetenskap när den är som allra bäst.”
– Crister Enander, Helsingborgs Dagblad
14 augusti – Marjaneh Bakhtiari
Nådde direkt många läsare med debutromanen Kalla det vad fan du vill 2005. Den följdes upp 2008 med Kan du säga Schibbolet? som gav henne ABF:s litteraturpris 2009. Senaste romanen heter
Godnattsagor för barn som dricker och utspelar sig i Iran.
”Bakhtiari har ett så dräpande och drastiskt språk, som främst syns i dialogen. Man tror ofta att det är humor, men inne i humorn döljer sig noggrant ihopsamlade livsvisdomar.”
– Kajsa Ekis Ekman, Dagens Nyheter
”Historien är organisk och omtolkas av varje generation. Bara en sak står riktigt säkert: Tiden är betydligt sämre än sitt rykte på att läka sår. Och just det gestaltar Bakhtiari på ett mästerligt vis.”
– Anneli Jordahl, Sydsvenskan
I dag öppnar antikvariatet i Fågeltofta för säsongen. Öppet 56 dagar i rad. Fler böcker, högre hyllor, bättre ordning. Men samtidigt, några omålade väggar, vissa bokhögar kvar på golvet och kaféavdelningen inte riktigt färdig. Allting blir lite bättre för varje dag. Följ arbetet under sommaren.
Författarkvällar blir det även i år. 24/7, 7/8 och 14/8. Vem som kommer berättar jag i morgon.
Öppettider: måndag-fredag 12-18, lördag 11-16, söndag 12-16.
Välkomna.
Rik Mayall dog i förra veckan. Ännu en hjälte som dör i år. Det är som sagt ett tema. Inför förra fotbolls-VM gjorde han en inofficiell VM-låt som nästan ingen uppmärksammade. I år har den klättrat på listorna som en hyllning till denne energiske komiker. Han betydde mycket för mig också. Jag minns honom från början av åttiotalet i A kick up the eighties. Hans rollfigur Kevin Turvey gjorde något som jag inte sett tidigare. Är det inte på något vis ett embryo till fejkverklighetshumorn som slog så stort tjugo år senare med The Office och Larry David?
Han slog aldrig igenom i Hollywood. På Göteborgs filmfestival såg jag i början av nittiotalet Little Noises med Mayall, Crispin Glover och Tatum On’Neal. Vilket gäng! Filmen hänger kanske inte ihop riktigt, men den är väl värd att se. Se hela här.
Men det är förstås The Young Ones som gör honom odödlig. Vilken underbar roll han gjorde där. Här är The Making of the Young Ones.
Slutligen lite ståupp från åttiotalet.
Knappt tre veckor till sommaröppningen av antikvariatet. Måndagen den 23 juni öppnar jag för sommaren i Fågeltofta och sedan stänger jag inte förrän den 17 augusti. Öppet 56 dagar i rad. Bättre ordning och fler hyllor men inte perfekt ordning och inte tillräckligt med hyllor… En skönt boklig miljö med plats för överraskningar.
Precis som förra året blir det författarkvällar i juli och augusti. Jag är säker på att dessa kvällar blir minst lika lyckade som förra årets program. Vilka författare som kommer berättar jag här före midsommar.
Lars Lerin, August Strindberg, Karin Mamma Andersson, Edvard Munch, Ola Billgren, Tora Vega Holmström. Vilket gäng! Böcker om och av dem och andra fina konstnärer är nya på nätantikvariatet.
Inte ny, men ny på antikvariatet. Isaac Asimov, Christopher Priest, William Gibson, AE van Vogt, Olaf Stapledon – det gamla vanliga gänget, alltså – och så essäer om SF av Lars Jakobson, Ola Larsmo och Steve Sem-Sandberg. Köp här.
I mellandagarna började jag läsa Eleanor Cattons Bookervinnare The Luminaries, Jag hade nyss avslutat hennes första bok, The Rehearsal, som jag tyckte mycket om. Bara det att boken utspelar sig på en kommunal musikskola i Nya Zeeland, är uppfriskande. The Rehearsal var på många sätt en fantastisk debutroman. Varifrån kommer denna visdom? tänkte jag. Hon var ju bara några och tjugo när hon skrev den. Så jag gav mig på The Luminaries och fångades direkt. Den här gången var ambitionsnivå och omfång större än i debutboken. Vi är i historisk miljö, Nya Zeeland år 1866. Guldrusch. En man som nyss stigit av båten kommer till ett värdshus där det råder bister stämning. Tolv personer har samlats för att tala om en rad brott och underligheter som inträffat den senaste tiden. Nykomlingen kastas ofrivilligt in i försöken att lösa dessa gåtor. Första kapitlet lade grunden till ett magnifikt läsäventyr, men någonting bröt min läsrytm och sedan hade jag inte tid att ta upp boken igen. 800 sidor kvar, den kommer inte att bli läst före sommaren.
Häromveckan (först stod det ”häromdagen”, men jag blir ju aldrig färdig med någonting; skönt att det inte slutade med ”härommånaden” eller ”häromåret”) tog jag mig an en annan Bookervinnare, denna av betydligt behändigare format, endast 150 sidor. Det var Julian Barnes’ The Sense of an Ending. Jag läste ut den i två sittningar. Barnes är alltid läsvärd. Jag upptäckte honom av en slump på biblioteket i Emmaboda 1993. Titeln Flauberts papegoja lockade mig till lån och läsning och sedan dess har jag läst det mesta han publicerat i bokväg. Han levererar stadigt överraskande och läsvärda böcker. The Sense of an Ending är inget undantag. Hela den korta boken verkar handla om en sak, en man som minns sin ungdom och reflekterar över de val han gjorde, men de sista sidorna ändrar perspektivet och man känner sig nästan tvingad att läsa om boken. Allting som verkade betyda en sak betydde egentligen någonting annat. Kanske. Jag tyckte att jag förstod vad det handlade om men jag ville veta hur andra läsare tolkat boken, så jag googlade. Då fann jag denna sida, där flera hundra duktiga läsare delar med sig av sina känslor kring slutet på The Sense of an Ending. Det var riktigt skönt att läsa en lång kommentarstråd där så gott som alla försöker att bidra till diskussionen, bygga vidare på tidigare resonemang och komma vidare till någon sorts förståelse. Att en så till omfånget liten bok kan generera så många spekulationer är ett bra betyg till dess läsvärdhet, tycker jag. Det måste vara en favorit i bokcirkelkretsar; på samma gång fåsidig och mångbottnad.
Eftersom Barnes tidigare visat att han kan skriva stora romaner som otvetydigt betyder något så är jag säker på att The Sense of an Ending gör exakt vad författaren vill med läsaren. Berättelsen stannar kvar länge nästan som ett autentiskt minne, eftersom man vrider och vänder på berättarens minnesbilder utan att få rätsida på dem. Läs den om ni inte redan gjort det, och delta i diskussionen.
Nu börjar säsongen. Fågeltofta öppet tisdag-skärtorsdag 12-18, långfredag-påskdagen 11-16. Torghandel i Simrishamn onsdag, skärtorsdag och påskafton.
Tema trädgårdsböcker i hyllan för nyinkommet på nätantikvariatet idag. Du hittar Köksträdgårdens historia, Den medeltida örtagården, Upptäck och bevara allmogeträdgården, Olof Rudbecks fågelbok, Björn von Rosen på resa i Etiopien i Berget och solen och mycket annat trädgårds- och naturrelaterat i det virtuella antikvariatet.
Biografier och brev på nätantikvariatet idag: Tage Danielsson, Karen Blixen, Robert Capa, Ernst Jünger, Roman Polanski, Ottilia Adelborg och andra intressanta personer.
Båtar, båtbyggare, skutemålare, ångbåtar, segelfartyg, förlisningar, lotsanvisningar och ritningar. Båtliv i alla former idag på nätantikvariatet.
Tema lyrik bland dagens nyinkomna titlar i nätantikvariatet. Tomas Tranströmer, Jesper Svenbro, Michael Strunge, Arthur Rimbaud och flera gubbar. Inga gummor idag.
Idag läste jag i DN om en kommande bok som heter Brief, skriven av Joe McCormack. Nätsökande gav vid handen att han bor i Naperville, Ohio. En timme senare såg jag den här intervjun med Bob Odenkirk, Saul Goodman från Breaking Bad. Han kommer också från Naperville. Sortera under meningslösa sammanträffanden.
Sydsvenskan har blivit Hemmets Journal. Dagens pappersupplaga har en bild på en kaffekopp som täcker halva förstasidan tillsammans med rubriken ”Med en smula fantasi i degen”. Kakrecept som huvudnyhet. Vart är medievärlden på väg? Istället läste jag den här essän till morgonkaffet. Den är skriven 1996 och berättar om en händelse som utspelar sig 1991, men texten har ändå större aktualitets- och läsvärde än Sydsvenskas heta kakrecept.
Jo Ann Beard skriver i samma luddiga genre som David Sedaris och John Jeremiah Sullivan. WS Sebald kan kanske räknas dit också, memoar/essä. Det är en genre jag dras till allt mer när det känns som att jag genomskådat de flesta trick som finns i fiktionsförfattarens låda.
Här är en intervju med författaren. Ett citat från samma intervju antyder vilken stil hon arbetar i:
I worked once for a woman who was younger than me; she had me doing things like bringing her bagels and guarding her car when it was illegally parked. I liked her quite a lot and liked the job too, mainly because I could smoke while I guarded the car. Then she ran across a piece I had published in The New Yorker and almost had a coronary. She couldn’t adjust her idea of who this person she saw every day was. It’s like a box of paperclips had started talking to her. She just kept staring at me all day, and her friends kept coming by and laughing at her. To them this was high hilarity, that their colleague had underestimated her box of paperclips. At the end of the day she called me into her office and said: “You don’t know it, but The New Yorker is a big deal.
I might be making it sound bad, but it was actually pretty great, all of it. The cigarettes, sitting on a fire hydrant in the sunshine, this woman’s genuine desire to let me in on my good fortune.
Del tha Funky Homosapien har gjort en ny skiva. Han gör en Beyoncé med sin senaste skapelse och släpper den helt oväntat nu – gratis streamad dessutom. Lyssna här.
I början på nittiotalet gjorde Del ”Mistadobalina”, en låt som jag förknippar med Alfred Besters The Demolished Man. Om jag någon gång skulle behöva ett hjärnlås för att hindra tankeläsare att komma in i min skalle, skulle jag använda Mistadobalina.
För en vecka sedan skrev Julian Barnes en recension eller betraktelse i The Guardian över en ”bortglömd” amerikansk roman vid namn Stoner, skriven av John Williams, publicerad 1965. Olycklig boktitel och olyckligt författarnamn, tycker jag. Stoner är namnet på bokens huvudperson. Han är akademiker och vi får följa hans misslyckade karriär i universitetskorridorerna på ett halvbra lärosäte. Jag har läst för många romaner som utspelar sig i universitetsmiljö, så jag tror inte att jag kommer att läsa den här, fast Julian Barnes – en favoritförfattare – rekommenderar den.
Texten fick närmare tvåhundra kommentarer. En del ställde frågan varför Barnes skrev om den här boken just nu. De hade teorin att han på något vis har kopplingar till bokhandelskedjan Waterstones och eftersom de marknadsför en egen upplaga av boken och har utsett den till Book of the Year, har de bett Barnes skriva upp boken så här i juletid. Diskussionen böljar bland kommentarerna. Jag har inte lyckats hitta den direkta kopplingen mellan Barnes och Waterstones men även jag tycker att det är lite märkligt att skriva om en bok som varken är ny (nyutgåvan kom förra året) eller bortglömd (bästsäljare i fiktion).
Nya böcker i nätbutiken är Varulven i svensk folktradition av Ella Odstedt, De svenska städernas begravningsplatser 1770-1830 av Hedvig Schönbäck, Det bortrövade dryckeskärlet, en sägenstudie av Inger Lövkrona och mer i samma stil av etnologi/historia.
Öppet i Fågeltofta 17-19 på onsdag och 11-14 på lördag. Hembakat, kaffe och överraskningar på lördag. I nätbutiken är det mycket nytt och många böcker som skulle bli fina julklappar: Radetzkymarschen av Joseph Roth, Tre skott i Sancerre av Georges Simenon, Elva av Arne Dahl, Revolt mot Jorden av Robert A Heinlein (men den betydligt skönare originaltiteln The Moon is a Harsh Mistress), Schismatrix av Bruce Sterling och många andra titlar. Jag fortsätter att fylla på nätbutiken de närmaste dagarna, så vi ses där eller i Fågeltofta.
Denna veckan bara öppet på onsdag 17-19 i Fågeltofta. Därefter onsdag 17-19 och lördag 11-14 fram till jul. I nätbokhandeln är det jultema med Werners jul, Tolkiens Brev från Jultomten, julgransprydnadernas historia med mera.
Vecka 48 är det helstängt i Fågeltofta. Från vecka 49 fram till julafton har jag öppet onsdagar 17-19 och lördagar 11-14. Jag följer min ofrivilliga jultradition med misslyckade skyltsöndagar, bokhyllor som rasat, snö som fallit; i år är jag inte hemma på denna dag, så det blir ingen skyltsöndag alls på johns antikvariat.
Harper Lee bor kvar i lilla Monroeville, Alabama, den stad som stod modell för Maycomb i hennes enda roman, To Kill a Mockingbird. I Monroeville finns ett lokalt museum som sedan publiceringen av boken alltmer kommit att handla om denna berättelse, både boken och den Oscarvinnande filmen med Gregory Peck i huvudrollen.
Nu har Harper Lee stämt museet för undanhållna intäkter. Hon tycker att museet skott sig på hennes konstnärliga verk. Lee är 87 år gammal och enligt denna artikel både blind och döv. Det kan tyckas som att denna stämning är ett tecken på begynnande åldersförvirring, men när man läser artikeln och en del av kommentarerna så undrar jag om hon inte har rätt ändå. De illasinnade och rasistiska krafter som Lee blottlade har assimilerat hennes berättelse och gjort den till en turistattraktion att tjäna pengar på. Som jag tolkar det så är det något skumt med museets räkenskaper. De säljer en massa souvenirer som bara har med boken och filmen att göra. Lee får ingenting av dessa intäkter, och redovisningen är bristfällig. Men hon tjänar så mycket pengar ändå, säger ni? Kanske det, men rätt ska väl vara rätt?
En extra knorr i historien är att Lee företräds av sin storasyster, Alice, som fortfarande arbetar som advokat, 102 år gammal. Southern Gothic, indeed.
En anslutande nyhet är den om biografin över Harper Lee. En journalist som heter Marja Mills påstod för några år sedan att hon fått tillstånd att skriva Harper Lees biografi. Lee dementerade, men då visade Mills förlag, Penguin, ett brev från storasyster som faktiskt gav Mills rätten att skriva den här boken. Här är en lång artikel från Chicago Tribune 2002 där Mills får träffa och prata med Alice. Jag förmodar att artikeln är basen för boken också.
The Mockingbird Nest Door: Life with Harper Lee skulle kommit ut hösten 2011. Publikationsdatum har skjutits fram många gånger, men ännu hoppas författaren på att boken ska komma ut. Amazon rapporterar att boken ska finnas till försäljning den 14 juli nästa år. Den som lever får se.
Elleanor Catton vann Bookerpriset för sin 832 sidor långa The Luminaries. Yngsta författaren, tjockaste boken, som vunnit priset. Donna Tartt utkommer i dagarna med sin tredje roman på drygt tjugo år, den knappt 800 sidor långa The Goldfinch. Här hemma publicerades för ett par månader sedan Gabriella Håkanssons Aldermanns arvinge, också den dryga 800 sidor – och då är det bara första halvan av en berättelse som avslutas nästa år med lika många sidor! Någon sorts trend är det, den litterära tegelstenen, men den har kanske aldrig varit helt ur modet.
Både Elleanor Catton och Gabriella Håkansson inspireras av den nya vågen av TV-serier. För att nå samma omfång som tio timmars TV måste man kanske skriva +800 sidor? Här skriver Anders Mildner samma sak för en månad sedan. Jag är så originell.
Jag fick upp ögonen för Catton för en tid sedan och köpte The Luminaries tillsammans med hennes debutroman, men jag har inte läst någon av dem. Hinner jag i jul eller kommer jag att se hela Orange is the New Black på Netflix istället?
Alan Moore berättar homosexualitetens kulturhistoria i denna föreläsning från i somras.
Ett projekt han arbetar med för tillfället är en film, eller en serie filmer, några korta som är producerade, och en lång som söker finansiering. Jag blir inte så jättetänd på den här trailern, men långfilmen är kanske bättre.
Förra året fick jag för mig att Munro skulle vinna. Satsade pengar. Förlorade. Jobbigt att vara ett år före sin tid.
Snart dags för antikvarisk bokmässa i Lund. Drygt tjugo antikvariat och bokhantverkare kommer till Stadshallen i Lund fredag 16-19, lördag 10-16. Gratis inträde. Massor av böcker att köpa eller beskåda. Jag satsar på tre områden i år. För det första arkitekturlitteratur som ägts av Klas Anshelm, arkitekten som ritat det märkliga hus som Stadshallen är. Han hade för vana att skriva sitt namn i alla böcker han ägde, så den som vill ha hans autograf kan få köpa den av mig och få en bra bok på köpet. Mitt andra huvudtema blir böcker om transportmedel under andra världskriget. Hur var flygplanen och pansarvagnarna konstruerade? Hur såg de tyska fortifikationerna ut? Ritningar, bilder, förklaringar. Fina böcker, inte de lättaste att hitta. Mitt tredje huvudspår på bokmässan blir tecknade serier, företrädelsevis serieromaner. Det blir förstås annat med, men där är mina tre teman.
Dessa utställare är klara, som jag förstår det. Någon tillkommer kanske – eller faller bort.
Akarps Antikvariat – Lund
Andreassons Antikvariat – Järpås
Antiquaria Bok- & Bildantikvariat – Göteborg
Antiquriaat De Rijzende Zon – Tilburg (NL)
Aristippos – Höör
B Glans Antikvariat – Sjöbo
Bibliophilus – Sjöbo
Bokhistoriska Sällskapet
Bokmalen Antikvariat – Göteborg
Gregers Antikvariat – Malmö
Holje Bok och Antikvariat – Olofström
Johns Antikvariat – Fågeltofta
Järnskogs Antikvariat – Krokom
Antikvariat Källaren – Eslöv
Antikvariat Mitt i Byn – Ingelstorp
Antikvariatet i Norrköping
Antikvariat Ola Eng – Uppsala
Papperskonservator Anna Celander – Malmö
Redins antikvariat – Alunda
St. Annegatans bokbinderi – Lund
Sven Nilsson Antikvariat – Sölvesborg

Jo, biografier över dem (och andra) är nyinkomna på nätantikvariatet idag.

Proust, Perec, Duras, Bouraoui, men även Bolaño, Lispector och Abulhawa, nyinkomna i nätbutiken idag.

Gombrowicz, Cartarescu, D’Annunzio, Huysmans, Joseph Roth, Myrivilis och Morante. Nyinkomna författare i nätbokhandeln.

Nyinkommen filosofi och idéhistoria på nätantikvariatet hittar du här.

Werner Vögelis husmanskost, Isabel Allendes afrodisiakiska receptbok Afrodite, Jan Hedhs Bröd, Julia Childs Det goda franska köket och andra matböcker är nya på nätet idag.

Agatha Christie, Raymond Chandler och etthundratio år gamla Stockholmsmysterier är bland de nyinkomna böckerna i nätbokhandeln idag.
Här är en lång artikel om Thomas Pynchons liv och verk inför publicerandet av hans nya roman Bleeding Edge. Han var tyst i en hel generation, men de senaste åren har flera böcker publicerats. Fler än jag hunnit läsa. Hans förra roman, Inherent Vice filmatiseras av PT Anderson, som jag tidigare skrivit om.
I höst är det öppet i Fågeltofta på onsdagar, klockan 17.00-19.00. Jag kommer att vara på plats och ha öppet andra tider också, men onsdagen är den enda tid jag kan garantera hela hösten. Lördageftermiddagar efter 15.00 är en tid då jag kommer att vara i Fågeltofta för det mesta. Dock inte varje lördag. Ring gärna så kan vi bestämma någon helt annan tid för besök.
Eugène Jansson, Halmstadgruppen, Fredrik Roos, Bror Hjorth, Ivan Aguéli och fler intressanta konstnärer och mecenater avhandlas i nyinkomna böcker här.

Temat i nätbokhandeln idag är barnböcker. Umberto Ecos De tre astronauterna, till exempel, och Ture Sventon i Paris. Även några fina Babar-böcker är nyinkomna, liksom Folk och rövare i Kamomilla stad och Till vildingarnas land – och mer. Läs utförligare här.
Asimov, Asimov, Asimov och så några van Vogt är vad som är nytt i nätbutiken idag.
Nytt i nätbokhandeln idag är Där världen heter skog av Ursula K LeGuin, John-Henri Holmbergs historik över fantasy-genren, betitlad Fantasy, några Strugatskij-böcker, Gudsfabriken av Karel Capek med mera med mera. Kolla här.
Nyinkommet idag på nätantikvariatet är filosofiska texter från flera århundranden, och Zac O’Yeahs härliga Guru! som belyser gurun är både smickrande och avslöjande vinklar.
I dagens Ystads Allehanda finns ett hemma hos-reportage om Gabriella Håkansson och hennes nya bok Aldermanns arvinge. Expressen gjorde ett liknande reportage för några dagar sedan.
Penn Jillette, den vokala delen av magikerduon Penn & Teller, berättar här om sina läsvanor. Både vad och var han läser. Favoritplatsen är i badkaret, sent på natten.
Publik, författare och intervjuare hade en riktigt trevlig kväll igår, torsdags. Gabriella Håkansson berättade om den osannolika verkligheten bakom sin nya roman Aldermanns arvinge. Vi fick också veta att Gunnar Ekelöf är en författare att växa med och att det är svårt att komma på en bok som liknar Aldermanns arvinge/Nya Londinium men att en inspirationskälla för detta mäktiga romanbygge är Honoré de Balzacs Den mänskliga komedin. Idén om att skapa en komplett värld, befolkad av trovärdiga karaktärer, förenar de båda verken. Vi hann prata om en hel del annat också. Det var en mycket givande kväll.
Här är en kortintervju med Gabriella Håkansson från Skånska Dagbladet. På torsdag får ni en långintervju live i Fågeltofta.
Tur att jag inte åkte på Way Out West i år. Jag hade varit riktigt sur just nu när det rapporteras att Neil Young ställt in med kort varsel. Carolina Fredriksson ställde in sitt besök i Fågeltofta med en veckas varsel. Också ganska kort. Jag meddelade alla medier att kvällen inte skulle bli av, alla medier jag haft kontakt med. Men jag tänkte inte på att vissa tidningar jag inte kontaktat också kunde tänkas skriva. Så i dagens Österlenmagasinet står det att det är författarkväll fast det varit inställt i en vecka. Just som jag höll på att packa ihop för dagen möttes ett antal personer utanför min dörr. De ville ha en författarintervju med Carolina Fredriksson… Tyvärr, det är inställt, men kom in och ta ett glas saft och titta på böckerna. Det blev en trevlig liten stund ändå, men vi saknade ju Carolina ganska mycket. Min dag började med att nyss nämnda gratistidning intervjuade mig för nästa upplaga. Reportern höll god min när han såg informationen om den inställda kvällen, han sa ingenting.
Nya tag på torsdag den 15/8 med Gabriella Håkansson. Hon ställer inte in.
Annars var det en bra dag. Vi hade åskväder och skyfall på förmiddagen vilket lockade mycket folk till butiken under dagen. Besöksrekord för Fågeltofta – om man inte räknar Torbjörn Flygts författarkväll. På eftermiddagen klarnade det upp och jag byggde en pergola till mina vinrankor. Sedan blev det kväll och, ja, resten vet ni. Neil Young kom inte.
I dagens DN (och några andra tidningar, tror jag) finns en intervju med Gabriella Håkansson inför utgivningen av hennes nya roman, Aldermanns arvinge. Officiellt utgivningsdatum är den 23 augusti, men boken finns redan att köpa i vissa boklådor. Det kommer också att finnas ett begränsat antal exemplar till salu i Fågeltofta den femtonde. Vårt samtal kommer antagligen att röra sig mycket kring den nya boken. Läs intervjun som en försmak, och boka för all del biljett i förväg; till Torbjörn Flygts kväll var det slutsålt. Vore tråkigt att missa ett samtal med höstens mest intressanta författare.
I torsdags hälsade Torbjörn Flygt på i butiken i Fågeltofta. Han och jag samtalade om skrivande, läsande, idrott och annat intressant inför en publik om ca 40 personer. Som ni ser så hade vi roligt. Det var ett nära nog perfekt premiärevenemang. Det ska bli fler författarsamtal i Fågeltofta, många fler, hoppas jag. Dessvärre är nästa torsdags samtal med Carolina Fredriksson inställt med kort varsel. Hon fick allvarligt förhinder. Jag är ledsen för det, men det är inget att göra. Jag ser desto mer fram emot samtalet torsdagen den 15 augusti med Gabriella Håkansson. Förmodligen kommer vi mest att tala om hennes helt nya bok, Aldermanns arvinge, vars utgivningsdatum är idag, den tredje augusti, men vi kommer nog in på annat intressant också.
Att döma av den första författarkvällen så är det klokt att förhandsboka biljetter till den femtonde. Vi hade inte fått plats med särskilt många fler personer än vi var i torsdags. Det hade varit förargligt att tvingas vända i dörren, så köp eller boka biljetter till kvällen med Gabriella Håkansson hos mig i butiken i Fågeltofta, på torget i Simrishamn eller på biblioteket i Tomelilla.
Hej då, Bruksgatan 30.
Idag städade jag ur det sista på Bruksgatan och i kväll är det dags för det första författarsamtalet i Fågeltofta. Torbjörn Flygt är gäst. Det kommer att bli toppen. Det är en hel del förhandsbokningar, men några platser finns kvar, om ni är sugna på att lyssna på var han har att säga om skrivande, läsande och annat intressant. Ystads Allehanda publicerade en bra artikel om mig och antikvariatet idag. Många roliga bilder också. Kolla här.
–Har du Kim av Kipling?
–Ja.
–Har du Åtta procent av ingenting av… någon på K?
–Etgar Kerets, ja, det har jag.
–Har du Sophies värld?
–Ja, den står där i skylten.
–Har du Parfymen? Ja.
–Har du Ebenholts av Ryzsard Kapuscinski?
–Ja.
–Selma Lagerlöf lärde min mamma att tala svenska. Hon var lite sträng, men duktig. Har du Nils Holgersson på italienska?
–Ja, var så god.
Allting finns hos mig på torget. Vissa dagar, iaf.
Sveriges radio sänder två härliga följetonger i sommar. Radioteatern ger Jag erövrar slottet i sju avsnitt och sommarens romanradioföljetong är nyöversättningen av Madame Bovary i uppläsning av Philip Zandén. Riktigt bra böcker, båda två, och av de första avsnitten att döma är de här radioproduktionerna också väl värda att lyssna på. Jag skrev om I Capture the Castle för några år sedan här. Tiden går.
Måste också tipsa om ett program jag lyssnade på i bilen en sen kväll i förra veckan, Prinsen och jag. Det är två entimmesprogram om Prince och hans musik. Personligt hållna av programledaren Lisa Wall, och mycket informativa.
Till öppningen av Johns antikvariat i Fågeltofta. Inte så mycket bloggaktivitet men desto mer snickrande och bokbärande, vill jag lova.
Jag har varit på torget i Simrishamn de senaste lördagarna, men i morgon, lördag, har jag öppet på Bruksgatan 30 klockan 11-14. Jag har flyttat ca 30 % av bokbeståndet till Fågeltofta. Innan maj månad är slut ska jag ha flyttat ytterligare minst 40%, hade jag tänkt. Så skynda att handla i Ystad. Snart måste ni åka till Fågeltofta för att handla mina böcker.
”Does there come a day in every man’s life when he looks around and says to himself: I’ve got to weed out some of these owls?”
Den frågan ställer David Sedaris i sin senaste bok, Let’s Explore Diabetes with Owls. Jag svarar definitivt ja. Jag äger alldeles för många uggleprylar. Hur gick det till? Jag berättade en berättelse om en vit uggla en gång, en uggla som bodde i ett träd utanför vårt hus. Det var kanske då folk fick för sig att jag var en ugglekille. Min dotter har gjort flera ugglor till mig i olika material och i julas fick jag fyra uggleprydnader i julklapp av fyra olika människor. Den ofrivilliga samlingen uppgår till ca tjugo artefakter vid det här laget. David Sedaris har hamnat i en liknande situation, som ni förstår. Men både han och jag är fascinerande av de riktiga ugglorna. Han fortsätter sin berättelse med hur han söker en uppstoppad uggla. En sådan skulle han vilja ha. Det är tydligen förbjudet att stoppa upp ugglor i England, där Sedaris numera bor, så uppdraget blir ganska komplicerat. Det leder honom till en konservator som har en stor samling uppstoppade djur. Nästan omärkligt glider texten in i Roald Dahl-landskap. Det är svårt att veta om självbiografin övergår i fiktion.
När jag gick min första husesyn i september efter att jag köpt skolan i Fågeltofta, hittade jag en tavla på vinden. Den hade legat ner, så glaset var helt ingrott med damm och smuts. Motivet kunde bara anas där bakom. Jag torkade glaset med en trasa och fann då en bild som verkade vara ett manipulerat fotografi. Det såg ut som att någon målat ovanpå ett foto. Eller så var det ett vanligt fotografi vars färger förändrats på grund av ljus så till den grad att hela bilden förändrats. Motivet var en uggla som satt på marken nedanför ett stort träd. Det var en fin bild i sig, men de här färgförändringarna lade till en gåtfull dimension till bilden. Tavlan har en given plats i samlingen.
En dag i slutet av februari kom jag till huset i Fågeltofta för att jobba. Det hade snöat lätt på morgonen. Innan jag satte igång inne i huset gick jag en vända i trädgården för att fotografera mina olika träd, så att en god vän skulle kunna hjälpa mig att artbestämma dem. Nedanför en asp låg – ovanpå den nyfallna snön – en hornuggla. Den måste ha dött för mindre än en timme sedan. Hade den bara svultit ihjäl, eller hade den kanske blivit påkörd av en bil? Det fanns inga yttre tecken på skada. Den låg helt fridfullt, som i dvala, ovanpå snön. Jag la den på en papperspåse och tog in den i antikvariatet. En tid senare visade jag den för en fågelskådare. Han sa att det var en gammal fågel. Den hade kanske helt enkelt dött av hög ålder. Men att den gjorde det utanför mitt hus, ugglesamlaren, det kändes som ett tecken, kanske som fortsättningen på sagan om den vita ugglan. Vi får se vad det blir.
Bill Bailey är en humorist precis som David Sedaris. Han är kanske mer vild i sin framtoning, men egentligen har de båda nog mycket gemensamt. Här är en lång, intressant intervju med Bailey. Den avslutas med en historia om en uggla som han stötte på i Kina, hur han köpte den på en restaurang och släppte den fri. Eftersom det är Bill Bailey som berättar så finns det förstås en extra poäng med storyn. Den får ni läsa själva.
Jag har inte hittat någon konservator till min uggla. Jag fick ett telefonnummer av fågelskådaren, men det är aldrig någon som svarar där. Sist jag ringde blev jag informerad att numret hade upphört. Berättelsen fortsätter.
Bailey goes Borge.
På Skärtorsdag smygöppnar jag min nya butik i Fågeltofta. Öppet torsdag till måndag 11-17. Den som är ute på påskrunda på Österlen i detta märkliga väder får gärna titta in. Det kommer att finnas en hel del fina böcker att titta på eller köpa och jag bjuder på kaffe och kaka. Jag öppnar på riktigt den 24 juni, när jag fått upp alla hyllor och flyttat alla böcker från Ystad till Fågeltofta. I sommar kommer jag att ha öppet varje dag (men jag står förstås på torget i Simrishamn som vanligt.)
Här kan ni ladda ner en schematisk karta. Det är lätt att hitta.
I höstas köpte jag Fågeltofta gamla skola. Tyvärr fick jag aldrig träffa husets förre ägare, men jag kommer att fortsätta att använda huset i kulturens tecken med bokhandel och kanske något kulturevenemang. Jag hoppas att denna flytt kommer att bli givande både för mig och mina kunder.
Andra världskriget är slut. USA har bombat Japan till ovillkorlig kapitulation. Vad gör en enkel japansk soldat som kämpat för sin kejsare när kriget får ett sådant slut? One Man’s Justice av Akira Yoshimura berättar den historien. Soldaten, Takuya, har begått ett brott under kriget, han var med och avrättade en grupp amerikanska flygare. Det var en rättfärdig handling enligt Takuya och hans soldatbröder, men enligt krigets lagar begick de ett brott. De trodde att de sopat igen spåren efter sig, men ockupationsstyrkorna är snart Takuya på spåren. Hans överordnade har erkänt allt, de var svaga, mycket svagare än Takuya någonsin kunde tänka sig.
Blandningen av spänning och moraliska dilemma får mig att tänka på Graham Greene. Samtidigt som boken är en riktig bladvändare så ställer författaren frågor som inte har några bra svar men som man funderar på länge efter att man läst ut boken. Den ger också en nyanserad bild av Japan och hur befolkningen tänkte om kriget. Jag läste en annan historisk roman av samma författare, Shipwrecks, som var lika bra som den här men helt annorlunda. Den utspelade sig i en fiskeby någon gång på 1600-talet eller kanske tidigare. Även den diskuterade frågor om rätt och fel på ett sätt som berörde mig. Det finns en fyra-fem romaner ytterligare av Yoshimura på engelska, dem kommer jag att skaffa och läsa.
Några veckor efter att jag läst ut One Man’s Justice, såg jag Paul Thomas Andersons film The Master på Scala i Ystad. Boken och filmen passar bra ihop, de börjar på samma tid och plats och har båda i centrum en karaktär som är hårt trängd. Filmen börjar alltså på samma ställe som den japanska romanen, men på andra sidan, hos amerikanerna. Joaquin Phoenix’ karaktär, Freddie Quell ligger i flottan och har varit med i kriget mot Japan. Kriget har just tagit slut. Vad ska han ta sig till nu? Efter vissa anpassningsförsök träffar han Philip Seymour Hoffmans karaktär Lancaster Dodd, en småhandlare till charlatan som håller på att starta en rörelse. Han har just givit ut sin första bok och skriver på sin andra. Det handlar om att uppfylla sin potential, om tidigare liv om… Ja, han hittar på lite allteftersom vad den här rörelsen står för. Quell och Dodd kompletterar varandra på många plan. De är varandras motsatser, vilket gör att de passar perfekt ihop. Filmen är som bäst när det bara är Phoenix och Hoffman i bild som duellerar i skådespelarkonst. Särskilt Phoenix’ ansikte är underbart att granska i denna film. Det är rent Dreyerskt foto på hans plågade anlete ibland.
Först och sist i detta inlägg två trailrar med flera scener som inte förekommer i filmen. Jag ser fram emot director’s cut-DVD :n. Det här är en film som kan ses många gånger.
Cloud Atlas sveper inte Oscarn i kväll. Lite beror det kanske på filmen, men en hel del beror också på hur den presenterats och distribuerats. Det är en väldigt påkostad film som finansierats av en mängd investerare. De som satsat pengar i filmen har haft förtroende för skaparnas vision men när det kommit till hur filmen ska nå kunderna har man inte varit överens med varandra. Läs om turerna här i The Guardian. Sedan kan man invända mot delar i själva filmen också. Det kan vara problematiskt med två eller rent av tre regissörer, kan det verkligen bli en vision? Vi får se. Jag laddar upp inför Oscar Night med att se filmen på Cinema 3 i Ystad i eftermiddag.
De bästa intervjuerna inför Oscarn gör garanterat Zack Galifianakis på Funny or Die. Miss inte. Titta på del 1 här och del 2 här.
I Sydsvenskan läste jag häromdagen en märklig artikel som påstod att filmens förlaga, romanen av David Mitchell, inte skulle vara väl sedd bland kritiker eller att Mitchell ”aldrig fått den uppskattning en del anser att han förtjänar”. Vilka märkliga påståenden, av en doktorand vid engelska institutionen i Lund, dessutom. New York Times jämför Cloud Atlas med Ulysses, Washington Times skriver om författarens ”Nabokovian delight in word play”. I The Guardian skriver AS Byatt en fin recension som kallar boken, ”powerful”, ”elegant” och ”delicious”. Boken var nominerad och favorittippad till Bookerpriset när det begav sig. Nej, David Mitchell och hans böcker får så mycket kärlek en författare kan önska sig, både från kritiker och läsare. David Eggers säger det bäst (som han ofta gör):”If any readers have doubted that David Mitchell is phenomenally talented and capable of vaulting wonders on the page, they have been heretofore silent. Mitchell is almost universally acknowledged as the real deal. His best-known book Cloud Atlas is one of those how-the-holy-hell-did-he-do-it? modern classics that no doubt is — and should be — read by any student of contemporary fiction”.Jag håller med, jag uppskattar Mitchells böcker mycket. Någon gång i år ska jag ta mig an hans senaste, The Thousand Autumns of Jacob de Zoet. Läs mer på författarens hemsida.
Truman Capotes In Cold Blood skapade en ny genre med reportageromanen. Författaren vidhöll att ”allt var sant” i boken, ingenting var ändrat för att förbättra storyn. Men material från mordutredningen som boken handlar om har kommit i dagen och dessa handlingar motsäger Capote. Han har tillrättalagt och friserat verkligheten för att få den att passa in i romanen och för att framställa utredningsledaren, Alvin Dewey (i mitten på bilden) som mer kompetent än han kanske var.
Never let the facts get in the way of a good story, som Mark Twain sa, men i just det här fallet så gjorde Capote ett stort nummer av att allt var sant och att han inte tillrättalagt någonting. Då är hela boken bygd på en lögn vilket fläckar läsupplevelsen. Det är fortfarande en bra bok, men inte samma geniala verklighetsroman som jag tyckt i alla år. Bara ett ovanligt bra reportage, skrivet på ett helt normalt vis, med vissa friheter tagna av författaren. Inte en immaculately factual roman, som författaren själv beskrev boken.
Ian McEwans senaste roman, Sweet Tooth, var märklig. Mitt i bryter den alla konventioner och blir en metahistoria, som om författaren tröttnat på hela romanbygget och försökt hålla energin uppe genom att göra något helt oväntat. Det funkar inte alls. I The Guardian skriver McEwan om hur han ibland tvivlar på fiktionen. Vem bryr sig om påhittade karaktärer, egentligen? Inte han, inte när han är på det humöret, i alla fall. Det går inte att låta sig luras, suspend one’s disbelief, hur många gånger som helst. I slutet på texten berättar McEwan hur han hittar tillbaka till fiktionen, men ärligt talat känns det inte lika sant som första halvan där han övertygande smular sönder ”nyttan” med påhittade historier.
Både Orhan Pamuk och Hertha Müller har nyligen utkommit med böcker om hur litteraturen påverkat dem. Pamuks heter En naiv och sentimental prosaist, Müllers Alltid samma snö, alltid samma farbror. De är inte självbiografier, precis, men läsbiografier, vilken litteratur som gjort intryck på dem som författare och hur litteraturen format dem under uppväxten. Sydsvenskan skriver mer om dessa böcker. Även om de är olika så har de det gemensamt att de båda tror på fiktionen, mer än vad Ian McEwan verkar göra i sina mörkaste stunder.
På fredag har The Master Sverigepremiär. Här och här läser jag att PT Andersons nästa film blir en filmatisering av Thomas Pynchons Inherent Vice. Joaquin Phoenix får huvudrollen. Anderson vill också göra film av Gravity’s Rainbow. Lycka till med det. Och i bokhyllan alldeles bredvid mig, trettio centimeter från mitt huvud, ligger Against the Day, oläst och ropar. Så fort jag får en ostörd vecka ska jag läsa den. Jag vet att den är fantastisk, alla 1085 sidorna.
De senaste veckorna har Radioföljetongen i P1 sänt Flod av Carolina Fredriksson. Jag lyssnade just på det sista avsnittet.Vilken härlig roman! Lyssna här eller läs pappersboken. Boken var nominerad till Augustpriset och författaren till Borås Tidnings debutantpris, men förlorade båda gångerna till Tomas Bannerhed. Det är lättare att prisa en klassisk barndomsskildring som Korparna men svårare att skapa ett verk som Flod. Det är min åsikt. Flod målar upp en egen värld som är omedelbart trovärdig och äkta samtidigt som den är väldigt främmande. Här är en recension från SvD för den som vill veta mer, men jag föreslår att ni, som jag, läser boken utan någon förkunskap. Då blir upplevelsen av den främmande världen desto större.
Igår öppnade biblioteket i Hammenhög sina dörrar för sista gången. Alla böcker och inventarier skänktes till allmänheten. Så många människor har aldrig befunnit sig i bibliotekets lokaler samtidigt. Jag stod förstås bland de första i kön. På mindre än en timme var det mesta taget. Det gick ganska vilt till. Några bekanta tyckte att det var otrevlig stämning. Jag var mer van efter alla sommarloppisar jag sprungit och trängts på. Men ändå. Att skänka böckerna lockade fram det sämsta i besökarna. Man borde ha tagit en femma boken så hade folk besinnat sig och bara valt böcker de faktiskt var intresserade av.
Jag är en professionell gam, så jag fick vad jag ville ha, men jag hade hellre betalt en peng för böckerna.Läs mer i Ystads Allehanda.
Just nu läser jag The Possessed av Elif Batuman, kanske årets bästa läsupplevelse. Av tomten fick jag En naiv och sentimental prosaist av Orhan Pamuk. Och i London Review of Books kan man läsa en fin text av Batuman om Pamuk och hans bok/museum Oskuldens Museum.
Sedan Lycknis.se och Kulturbutik.se lagt ner har bokpriserna på de två kvarvarande huvudaktörerna på internetbokhandel höjts med 10%. Är det bara jag som tänkt på det?
Lycknis och Kulturbutik ägdes av Kraft & Kultur, ett elbolag vars affärer inte var helt schyssta, vad det visade sig. För bokkonsumenten var de dock en god kraft. De tvingade Adlibris och Bokus att pressa priserna. Men när utmanarna slog igen höjde jättarna priserna över en natt. När jag tittar på order jag la i somras och jämför med vad samma böcker kostar idag så är mönstret tydligt, allting har blivit 10% dyrare. Några exempel från Adlibris:
Busskyrkogården av Julian Néel. Då: 114. Nu: 132. 16% dyrare.
Full cirkus på Sockerbullen av Carin Wirsén. Då: 109. Nu: 120. 10% dyrare.
1Q84: Tredje boken av Haruki Murakami. Då: 179. Nu: 195. 9% dyrare.
3xKapuscinski av Ryzsard Kapuscinski. Då: 44. Nu: 49. 11% dyrare.
Nätbokhandeln är nu ett oligopol ägt av Bonnierkoncernen respektive KF. Jag tror att de är nöjda att dela på kakan och kontrollera marknaden. Ingen idé att kämpa mot varandra för att bli ensamma. Ett monopol skulle väl inte staten tolerera? Eller kanske. Biografmarknaden är ju det.
I vilket fall så är böcker nu dyrare än de var för några månader sedan. Utom på mitt antikvariat, förstås, där det är lika låga priser som alltid.
Fram till julafton är butiken öppen vardagar 15-18 och lördagar 11-14. Jag har gott om böcker med jultema och andra bra klapptips till alla familjemedlemmar.
Första advent närmar sig. Söndagsöppet även hos mig på Bruksgatan 30. Skyltsöndagen har genom åren varit ganska dålig för mig. Om det inte varit mindre katastrofer som ett år när en bokhyllesektion vek sig och skapade en bokpool på lördagkvällen eller ett annat år när det var snökaos och skyltsöndagen i stort sett ställdes in i hela stan, så har försäljningen inte varit särskilt bra. Ändring på söndag? Vi får se. Jag har öppet 13-16.
Hur kunde The Moveigoer av Walker Percy vinna National Book Award 1962 när flera andra böcker som idag är klassiker också var nominerade? Slate går till botten med frågan.
Den vinnande boken var en debutroman. Två andra av de nominerade var också debuter: Catch-22 av Joseph Heller och Revolutionary Road av Richard Yates. Dessa båda böcker är idag erkända klassiker i den amerikanska efterkrigslitteraturen. Yates var glömd ett tag men har gjort en stark comeback sedan millennieskiftet. En annan nominerad bok var Franny & Zooey av JD Salinger. Alla dessa tre borde varit mer prisvärda än The Moviegoer, eller?
Av dessa böcker läste jag Catch-22 först. Jag var för ung eller obildad, för jag tyckte inte om den och förstod inte humorn. För något år sedan läste bokcirkeln i P1 boken och från vad de kom fram till så undrar jag om jag skulle ändra uppfattning om jag läste om den idag. Så klassiker eller ej, jag tror inte att jag skulle röstat på Catch-22. Franny & Zooey läste jag också som ganska ung, tämligen omgående efter Catcher in the Rye, och jag tyckte mycket om den. När jag bläddrar i den idag tänker jag att Wes Anderson måste vara en stor beundrare av den här boken. Ingen The Royal Tenenbaums utan Franny & Zooey, tror jag. The Moviegoer läste jag faktiskt också för ganska länge sedan. En god vän rekommenderade den och jag gillade den skarpt. Den har några beröringspunkter med Catcher in the Rye även om huvudpersonen är något äldre. Han går omkring i New Orleans, går på bio, funderar och filosoferar. En utmärkt bok för en 23-åring. Revolutionary Road läste jag ganska nyligen, det är bara tio år sedan. Den är helt fantastisk och idag kanske den bok jag uppskattar mest av de här fyra. Det var ett ovanligt bra år för amerikansk skönlitteratur; alla fyra var prisvärda, The Moviegoer lika mycket som någon av de andra. Läs hela historien om urvalsprocessen i Slate. Det är många intressanta turer, men i slutändan vann ändå den bok som ansågs bäst.
Mer anmärkningsvärt är att årets Pulitzerpris för skönlitteratur tilldelas – ingen. Tre böcker nominerades men när priset väl delades ut så ansågs ingen värdig. Michael Cunningham var medlem i juryn som valde ut de nominerade verken. Han är lika förvånad som någon annan över att priset inte delades ut. Läs hans version av vad som hände här.
Swamplandia av Karen Russell var en av de nominerade böckerna. Den har jag läst. Den tar sin början på ett nöjesfält i Florida med alligatortema. Vi följer tre syskon som tvingas ta hand om sig själva när deras föräldrar av olika anledningar inte finns där för dem längre. Det är en riktigt bra bok som gärna kunde vunnit priset.
Det är svårt att dela ut litterära priser, den saken är klar. Vi behöver inte gå längre än till Göran Malmqvist och Peter Englund för att inse det.
Idag påstod en kund att det kändes som att träda in i Bok-Viktors antikvariat i Uppsala när man kom in i min butik. Det var ett tecken så gott som något att det är tid att flytta till större lokaler.
Så då gör jag det. Jag kan nu meddela att jag lämnar Bruksgatan och öppnar på ny adress i påsk. Butiksdelen blir ca 200 kvadrat och lagret nästan lika stort. Högt i tak är det också. Det ska väl räcka ett tag, hoppas jag och om det inte gör det så finns det mer att ta av i fastigheten dit jag flyttar.
Nedräkningen har börjat.