Arkiv | Film och TV RSS feed for this section

Ben Elton har skrivit en självbiografi – den borde vi läsa

25 Okt

Ben Elton har skapat några av historiens roligaste TV-serier. Han har skrivit bra romaner och musikaler också. Nu har han skrivit sin självbiografi. Den tänker jag läsa. Så länge en livfull intervju.

”55 pilots – A lifetime of ideas burnt away, leaving us with nothing else”

24 Maj

Många söker trygghet och igenkänning i kulturen. Om de börjat gilla en musikartist förväntar de sig att nästa album (eller vad ska vi kalla det nu, streamingsläpp?) ska låta likadant. En spännande deckare ska följas av en likadan med samma huvudperson, en framgångsrik film ska få uppföljare på uppföljare på uppföljare, och sedan prequel på första filmen, osv etc ad infinitum. Är detta verkligen vad vi vill ha? Många vill, tydligen. Varje originell idé ska mjölkas till sista krona. Det är en säker investering, säger filmbolagen. Jag vill utforska mina karaktärer djupare, säger författaren som skriver den sjuttonde boken om samma kriminalare. Själv finner jag detta oändligt tröttsamt. Jag vill ha nya berättelser och överraskningar. Jag kan inte förstå att inte alla vill det.

Därför är det så uppfriskande att se Inside No 9, där varje avsnitt är som ett pilotavsnitt till en lång serie. På trettio minuter etableras en kittlande premiss som skulle kunna generera flera säsonger av ”fördjupning”. Det har hänt att gästskådespelare i No 9 uttryckt just detta. De önskar att de kunde återkomma och få spela rollen fler gånger. Ur skådespelarperspektivet kan jag förstå det men inte som tittare. Berättelsen ska placeras i åskådarens hjärna. Verket ska inte förklara allting i minsta detalj, det stänger ju alla möjligheter som tittaren/läsaren själv bidrar med. Verket sätter igång läsarens fantasi och det är läsaren som skapar alla detaljer och bakgrundshistorier. Det vet Reece Shearsmith och Steve Pemberton. Citatet i rubriken är från en intervju med Shearsmith. Femtiofem pilotavsnitt till lika många serier. För dessa trettiominutersavsnitt är fyllda med så mycket potential, så många berättartrådar som skulle kunna vävas till större berättelser, men det lämnar Shearsmith och Pemberton till åskådaren. Runtomkringhistorierna blir mycket bättre i hjärnan på åskådaren än om skaparen ska harva ut dem över flera säsonger av TV.

Det sämsta exemplet på det motsatta är väl Star Wars, eller Stjärnornas krig, som det hette när jag såg första filmen på Imperial i Köpenhamn 1977. De tre första filmerna är en enhet som kittlar åskådaren på alla de bästa visen. Så mycket mer historia antyds om hur imperiet är uppbyggt, var Jedikrigarna kommer ifrån och så vidare och så vidare. Men när George Lucas tjugo år senare gjorde tre nya filmer så fortsätter han inte berättelsen utan han ska visa upp allt det som antyddes i de så att säga riktiga filmerna och han ska förklara hur de politiska turerna gjordes för att komma till den punkt där den första filmen börjar. Så onödigt och så trist. Och sedan sålde han Star Wars till Disney som pumpat ut filmer och serier i en så stor mängd att jag undrar vem som orkar se allt detta.

Nä, brevity is the soul of wit. Skriv inte mer än du måste. Ett avsnitt av Inside No 9 är trettio minuter och i den halvtimmen ryms en väldigt stor värld. Det är så det ska göras.

Inside No 9

22 Maj

Fram tills för ett par år sedan hade jag inte hört talas om Inside No 9, fast jag är intresserad av TV, av brittisk kultur och allt som är bra. Det är antingen ett tecken på hur obildad jag ändå är, eller på hur kulturen nuförtiden blivit indelad i parallella filer som sällan möts. Kulturkonsumenten styrs in i sin fålla av geografiska, ekonomiska och sociala aspekter och har svårt att se över muren till de andra filerna. Så har det kanske alltid varit, men det känns som att vi är mer lättstyrda nu än förr. Min okunskap är, mest sannolikt, en kombination av båda dessa fakta. Ändå tycker jag att denna serie borde varit mer känd utanför Storbritannien. Den har hyllats under tio års tid i hemlandet, och upphovsmännen Steve Pemberton och Reece Shearsmith var kända sedan tidigare för andra projekt. De träffades på teaterskola och bildade tillsammans med en annan elev, Mark Gatiss humorgrupen The League of Gentlemen, som vann stora framgångar på nollnolltalet. Efter det fortsatte Gatiss till att skapa den nya Sherlock Holmes och själv spela Mycroft medan Pemberton och Shearsmith gjorde en egen serie som heter Psychoville. Den var bra, men det var först med deras nästa projekt, Inside No 9, som de träffade mitt i prick: ”The best comedy the UK has ever created”, skrev The Guardian. ”A veritable miracle of British television innovation”, tyckte The Observer. Men på svensk TV vet jag inte om serien någonsin visats. Kanske har den varit tillgänglig på Viaplay. Jag såg den först på Britbox, men nu är den borttagen.

Inside No 9 visades på BBC från 2014 till 2024, i nio säsonger med totalt femtiofem avsnitt. Samtliga är skrivna av Reece Shearsmith och Steve Pemberton, och de skådespelar också i så gott som alla avsnitt. Det är en antologiserie, precis som sin förebild, The Twilight Zone, eller samtida Black Mirror. Varje avsnitt är en fristående berättelse och tittaren har inte en aning om vad som kommer att visas. Jag skulle till och med säga att Inside No 9 är mer överraskande än de två andra nämnda serierna, för de är alltid skräck eller science fiction. No9 kan vara det också, men ofta är det inte. Den enda premissen tittaren är medveten om är att berättelsen kommer att leverera en överraskande vändning, en twist, men hur vet vi inte förrän avsnittet är slut. Titeln kommer av att varje historia utspelar sig på en plats som är nummer nio. Det kan vara ett husnummer, ett karaokerum eller en båt, med numret nio. Berättelsen rör sig inte utanför detta rum.

I och med att Shearsmith och Pemberton medverkar i så gott som alla avsnitt så uppstår ett band mellan dem och tittaren, samtidigt som de varenda gång spelar en helt ny figur. Vi får både det bekanta vi gillar med en långkörare med samma figurer som vi lär känna allt mer, och njutningen av en helt ny berättelse och ett mysterium. Vi vet verkligen inte vad som ska komma härnäst. Det är helt enkelt genialt.

De första säsongerna flög lite under radarn, men i och med säsong fyra blev serien mer känd och den tilldelades fina TV-priser. En guldros i Montreaux, BAFTA för bästa manus/serie (två gånger), bästa skådespelare (Pemberton), nominerad bästa skådespelare (Shearsmith). Och serien rullade på i tio år och nio säsonger och lyckades skrämma, roa och överraska i lika mått nästan varenda avsnitt. Den är så omsorgsfullt gjord att den kan överraska till och med vid omtittning. När serien nådde sitt slut förra året så bestämde sig Pemberton och Shearsmith för att fira det med att göra en scenversion. Hur är det ens möjligt? tänkte jag. Hur översätter man en TV-serie med trettiominutersavsnitt som bygger på överraskningsmoment till en tvåtimmars scenföreställning? Inga problem för genier som dessa. Genom att återskapa delar av några favoritavsnitt och spela upp dem inuti en ramberättelse om teaterhuset och ovanpå det skapa en ny berättelse som skulle kunna varit ett vanligt avsnitt, så blev scenversionen en fantastisk föreställning. Jag såg den den första april, ett passande datum för en pjäs som lurar åskådaren gång efter annan. Som en bonus, och för att hålla föreställningen lagom oförutsägbar, användes varje kväll en ny gästskådespelare i en roll. Den första april var gästen Sandi Toksvig, mest känd som programledaren till Qi. Andra kändisar i gästrollen under de tre månader Inside No 9/Stage Fright spelades var till exempel, Ian McKellen, Michael Sheen, Stephen Merchant och Phoebe Waller-Bridge.

Ju mer insatt man var i serien, desto rikligare blev man belönad av scenversionen. Det var en mängd blinkningar till scener och företeelser från serien. Men samtidigt var föreställningen lika skrämmande och rolig för den som inte sett en minut av TV-serien. Så väldigt skickligt konstruerat.

Det går säkert att hitta serien på internet, och om inte det går så föreslår jag att du köper den kompletta DVD-boxen med alla femtiofem avsnitt. Jag kan bara hålla med om vad The Times skrev i en rcension: ”One of the funniest, cleverest, most imaginative and original pieces of television.”

Ni känner säkert igen de båda från andra filmer eller TV-serier ni sett. De är flitigt anlitade eftersom de är så bra, men ingenting toppar deras arbete i Inside No 9. Här är några intervjuer och klipp för att lära känna dem närmare.

Jerzy Skolimowski

4 Nov

The Shout är en ny bekantskap för mig. Ständigt blir man påmind om hur lite man vet. John Hurt och Alan Bates har huvudrollerna i denna film, två stora favoriter. Tim Curry har en mindre roll och han är ju också en magnetisk uppenbarelse. The Shout är en riktigt skräckfilm, men utan så mycket som en droppe blod. Det är friluftsdag på mentalsjukhuset och patienter och personal ska spela cricket tillsammans. Chefsläkaren presenterar en intressant patient för en underläkare. Större delen av filmen är en återblick av vad patienten, Bates, berättar för underläkaren, Currry, om en annan patient som är ute på cricketplanen och spelar, Hurt. Ska vi tro på hans berättelse? Vad är sant? Vem är galen? Regissör är Jerzy Skolimowski, som jag tidigare bara kände till som medförfattare till Kniven i vattnet och regissör till Deep End, en av David Lynchs favoritfilmer, i alla fall bland färgfilmer. Men Skolimowski har haft en riktigt lång karriär. Han regisserade sin första film 1960, och han var Oscarsnominerad så sent som 2022 för filmen EO.

Nedan finner ni The Shout på Daily Motion och Deep End på Youtube.

Truman Capote 100 år, Babel

19 Mar

Jag brukar undvika Babel på SVT, jag orkar inte med personfixeringen, simplifieringen och programledarens självgodhet. Det skrev jag om redan för femton år sedan. Herregud vad tiden går, men ingenting har förändrats. Blir dessa egomänniskor aldrig trötta på sig själva? Ett program om litteratur ska sätta litteraturen i centrum, inte programledaren, det säger sig väl ändå självt? Men nej, i alla dessa år har programmet rullat på med programledarens outhärdliga babbel i centrum. Det är ju en ”talkshow” främst, inte ett litteraturprogram.

Igår uppmärksammades att Truman Capote skulle fyllt hundra år i år, så då bestämde jag mig för att ändå titta. Han är ju en av mina favoriter. En panel bestående av Nina Hemmingsson, Tone Schunnesson och Ulf Karl Olov Nilsson skulle diskutera boken Frukost på Tiffanys och ifall det fortfarande kunde kallas en klassiker. Den enda som faktiskt verkade ha läst boken var Nina Hemmingsson. Hon hade några vettiga saker att säga. De andra två var mer intresserade av att framhäva sig själva än att prata om boken. Nilsson sa att han snabbläst boken under en tågresa och att den inte givit honom så mycket. Då undrar jag varför man deltar i ett samtal om en bok när man inte ansträngt sig att läsa den lite noggrannare. Om han gjort en ansats skulle han funnit mycket att diskutera. Berättelsen är ändå bara nittio sidor lång.

Men han bläddrade åtminstone igenom sidorna. Tone Schunnesson verkar inte ha öppnat boken överhuvudtaget. Hon sa att all litteratur från den tiden var ”casually racist” och att det var så tröttsamt, att berättarjaget ”sexualiserar henne [Holly Golightly, bokens huvudperson]” och ”det jag minns mest från Tiffanyvärlden är Audrey Hepburn”. Samtliga dessa tre påståenden handlar om filmen Breakfast At Tiffany’s som i avgörande delar är en motsats till boken. Tone Schunnesson har ett minne av filmen, men inte ett enda ord hon sa i Babel handlade om boken! Filmen och boken har några figurer gemensamt, men berättelsen går åt motsatta håll. Filmen har verkligen en rasisitisk anstrykning, särskilt med dagens glasögon och särskilt Mickey Rooneys hemska nidbild av den japanske fotografen, Mr Yunioshi, som bor i huset. I Rooneys yellowface och löständer talar han väldigt dålig engelska; i boken är hans engelska helt normal. Visst språkbruk i boken är svårsmält med dagens mått, men språket förändras; de orden var allmängods då.

Bokens berättare är uppenbarligen homosexuell, en version av Truman Capote själv, och hela boken är utformad så att det ska kännas som ett minne från författarens ungdom, innan han blivit publicerad. Hans blick på Holly Golightly är inte alls sexualiserad, tvärt om. Han ser hur andra män behandlar Holly illa och han hjälper henne. Det är bara han som ser människan där andra ser partyflickan som får femtio dollar för att gå och pudra näsan. De träffas första gången när hon flyr från en våldsam man hon har i lägenheten under och de blir platonska vänner. Där i deras första möte pratar de också om homosexualitet på ett mycket avslöjande sätt. Om Tone Schunnesson läst dessa rader hade hon haft en helt annan inställning till boken. I filmen däremot är berättaren hetero, har ett förhållande med en äldre kvinna som betalar hans räkningar och han är attraherad till Holly. I boken är Hollys öde ett mysterium, inget vet vart hon tagit vägen. I filmen blir berättaren och Holly ihop på slutet. I boken är Holly en blond flicka som snart fyller nitton; i filmen porträtteras hon av brunhåriga Audrey Hepburn, som var över trettio vid inspelningen. Truman Capote hade Marilyn Monroe som förebild till Holly. Kanske hade hon också varit fel skådespelare, för hon var tre år äldre än Audrey, men Truman hade önskat och till och med blivit lovad att Monroe skulle få rollen. Hur som helst. Det enda Tone Schunnesson hade att diskutera var sina minnesbilder av filmen och av Audrey Hepburn vilket osökt får mig att tänka på den gången George i Seinfeld skulle vara med i en läsecirkel och boken var just den vi avhandlar nu. Fast den som sagt bara är nittio sidor så fann George, liksom tydligen Tone, inte ro att läsa den, så George ser filmen istället.

Det enda Ulf Karl Olov Nilsson hade att diskutera var att han betraktade boken som ringa och att den inte var värd sin klassikerstatus. Jag tror inte han sa någonting alls om innehållet.

Men nästan inget av detta är deras fel. Okej, jag tycker att de kunde brukat allvar och läst boken, men Schunnesson och Nilsson är begåvade författare, det är bara det att formatet på Babel tvingar in dem i att ge korta ”roliga” svar som inte betyder någonting. Första frågan från den infama programledaren var ”skulle du vilja bo granne med Holly och den sista var, ”har du någon plats du går till för att dämpa din ångest, så som Holly Golightly har Tiffany’s?” Av samtalets tio minuter togs fyra upp av svaren på dessa idiotiska frågor. Sex minuter kvar att prata om boken. Det är omöjligt för vem som helst att säga något vettigt på den korta tiden.

Lika omöjligt att hinna säga något om språket i boken. Varför är Truman Capote fortfarande en läst författare? Det är inte för att han levde ett intressant liv, det var det många som gjorde. Det är inte för att handlingen i hans berättelser är speciellt annorlunda. Det är för att han var en av de bästa amerikanska stilisterna under nittonhundratalet. Hans formuleringskonst var oöverträffad. Med några få ord kunde han beskriva en människa eller miljö på pricken. Här är en beskrivning av en av Hollys bullriga uppvaktare:

He was short and vast, sun-lamped and pomaded, a man in a buttressed pin-striped suit with a carnation withering in the lapel.

Vi förstår exakt vad det här är för människa, både till utseende och kynne. Det är genialiskt beskrivet, tycker jag. Men för att komma till bokens stil behövs ett längre samtal än sex minuter och en samtalsledare som är intresserad av att tala litteratur och inte bara leka ”talkshow”.

Jag kommer även fortsättningsvis att undvika Babel. Jag blir bara på dåligt humör av att titta på det.

JG Ballard på SVT 1986

17 Mar

David Bowie den 16 november 1973

11 Feb

Detectorists

12 Mar

I början på året hörde jag en låt på radion som jag gillade och aldrig hade hört förut. Den hette ”Detectorists” och artisten hette Johnny Flynn. Det var antingen på Gideon Coes nattprogram eller Radcliffe & Maconie en lördag- eller söndagförmiddag. I vilket fall sa de efter låten att det var signaturmelodin till en TV-serie, vars julspecial sänts några veckor tidigare. Jag tror inte de sa mer än så, men låten var så bra att jag kollade upp vad det var för serie och då visade det sig att det var en komediserie skriven och regisserad av Mackenzie Crook, med honom själv och Toby Jones i huvudrollerna. Det fanns tre säsonger à sex avsnitt, som sändes 2014-2017, och två julspecialer (2015, 2022). Den hade fått väldigt fin kritik och vunnit priser, men jag hade aldrig hört talas om den. Det kändes märkligt. Mackenzie Crook kommer jag ju ihåg från The Office och Pirates Of The Carribean och Toby Jones har synts i mängder av filmer. Hans största roll är som Truman Capote i filmen Infamous. Vidare fann jag att serien röstats fram som en av tidernas bästa brittiska komediserier, en av få som skapats på 2000-talet; de flesta på listan kom från sjuttio- och åttiotalet.

Så jag letade omedelbart upp serien och började titta. Jag blev inte besviken. Snart märkte jag att det var bland det bästa jag sett i detta format. Det är både skratta högt-humor och allvarligare teman, behandlade på ett finurligt och nyanserat vis. Handlingen kretsar kring två medelålders män vars hobby är att gå med metalldetektor och leta efter gamla saker som gömts i marken. De vill inte kalla sig själva för skattletare, men på något vis är det det ändå. Vi träffar också deras familjer och vänner i den metallletarförening de är med i. Alla biroller är perfekt castade och hur udda en del figurer är, så blir de ändå trovärdiga.

Vanliga komediförvecklingar blandas med filosofiska funderingar om tid, åldrande och relationer. Det låter kanske inte som humor, men det är det. Detectorists är, mer än något annat, en väldigt rolig komediserie med en helt eget anslag. Den utspelar sig på landet i norra Essex. De flesta scenerna är filmade utomhus, vilket är ovanligt för vilken serie som helst, men särskilt för en komediserie. Naturen är en karaktär lika mycket som de olika personerna. Aldrig har jag sett en komedi så vackert filmad.

Serien går att se på streamingtjänsten Britbox men också på Youtube. Ta en titt, om ni inte såg den för flera år sedan.

Quentin Crisp

18 Feb

Jag visste så gott som ingenting om Quentin Crisp förrän jag år 2008 hörde ett reportage om honom på radioprogrammet Stil i P1. Vad jag inte fattade av det programmet och inte heller av ett helt program av Stil, nio år senare, som bara handlade om Crisp, var hur viktig filmatiseringen av hans första självbiografi, The Naked Civil Servant, var för hans genomslag, och hur viktig denna TV-film eller TV-teater var för dess huvudrollsinnehavare, John Hurt. Det omnämndes i programmen, men jag var inte uppmärksam. Lyssna på dessa program för en introduktion till Quentin Crisp.

Jag upptäckte John Hurt första gången i början på åttiotalet i Alien och sedan i The Elephant Man och Midnight Express (den sistnämnda filmen kom först av dessa tre, men jag såg den efter de två förstnämnda). Första gången jag såg honom i en roll var i Jag, Claudius på TV i slutet på sjuttiotalet, där han spelade Caligula, men det var först långt senare jag insåg att det var samma skådespelare som som fick bröstkorgen exploderad av ett rymdmonster och som gestaltade elefantmannen. Han hade haft småroller på film och i TV från slutet av sextiotalet, men det var med The Naked Civil Servant han blev riktigt känd i Storbritannien. Den kom 1975. Jag, Claudius året efter. Jag undrar om den någonsin visades på svensk TV. Derek Jacobi blev en kändis i Sverige för Jag, Claudius. Kanske hade John Hurt blivit det också om The Naked Civil Servant visats. Märkligt är i alla fall att jag, sådan storkonsument av television som jag varit och beundrare av John Hurt, inte ens vetat om filmens existens. Men så för ett år sedan såg jag den äntligen.

Ni måste se den! Det är TV-teater när den är som bäst. En så gripande, sann berättelse, gestaltad helt övertygande av Hurt, som blev god vän med Crisp under arbetet med filmen. Här kan ni se hela filmen på Youtube. (Inställningar gör att det inte går att se youtubefilmen i denna blogg.)

Quentin Crisp blev kändis när han uppnått en ålder där vanligt folk blivit pensionärer. Han följde upp sin första bok med att börja turnera med föreställningen An Evening With Quentin Crisp, där han i första akten berättade historier ur The Naked Civil Servant och i andra akten svarade på frågor som publiken fått skriva till honom i pausen. Här är en hel sådan föreställning.

Han skrev också en ny självbiografi, How To Become A Virgin, som berättade hur det kom sig att han skrev den första boken överhuvudtaget, och vad han sysslat med sedan dess. Bland annat flyttade han till New York när han var sjuttiotre år gammal.

År 2009, trettiofyra år efter den första TV-filmen, filmatiserades How To Become A Virgin under titeln An Englishman In New York (ja, Stings låt handlar om Quentin Crisp.) Den här filmen är mer film än TV-teater, men John Hurt är lika bra som i den första filmen, och närmare i ålder till den person han porträtterar.

Två fascinerande konstnärer vars vägar korsades flera gånger och vars uttryck gav näring till varandra. En ovanlig relation. Crisp dog 1999, 91 år gammal. John Hurt dog 2017, 77 år gammal. Se dessa filmer, de är riktigt bra, och leta vidare på Youtube med klipp från till exempel Letterman när Quentin är gäst. Här är hela An Englishman In New York:

Här är en intervju från The Guardian med John Hurt från 2009 där han berättar om sin vänskap med Crisp.

Och slutligen några John Hurt-scener.

Scennintervju med John Hurt.

Brazil på SvtPlay till 16/1

5 Jan

Brazil finns att streama på SvtPlay fram till den sextonde januari, 2022. Missa inte! En av de åtta bästa filmerna någonsin enligt bokhandlarens utställning i Fågeltofta 2019.

Laurie Andersons Nortonföreläsningar

1 Jan

Under 2021 gav Laurie Anderson sex stycken föreläsningar på Harvard. Men på grund av pandemin och eftersom Laurie Anderson är den hon är, så gjordes föreläsningarna som filmer. Det gick att se dem ”direkt” på Zoom och under tjugofyratimmarsperioder veckan efter de visats live, med efterföljande, riktig live distans-Q&A. Nu när föreläsningsserien är genomförd finnas alla sex föreläsningarna tillgängliga på Youtube. Jag rekommenderar starkt att ni ser dem. Både för inbitna Laurie Anderson-fans och de som bara vill uppleva något bra finns mycket att hämta här. En del filosofi, en del memoar, en del konst. Det är verkligen inspirerande.

Här är Youtubesidan med alla sex föreläsningarna. Och här under en liten introduktion till serien.

Tom Cruise skänker tårtor – bokhandlaren gör tummen upp.

15 Dec

Detta roar mig. Kanske dig.

Shoplifters på SVT hela januari

4 Jan

Ni får inte missa den japanska filmen Shoplifters! Den finns att se på SVT Play hela januari. Den handlar om en familj som lever på marginalen och gör vad som krävs för att överleva. I början är det ganska oklart vad som egentligen händer och hur familjens inbördes förhållanden ser ut, men allteftersom så förstår man hur det hänger ihop. Det är en oupphörligen spännande och gripande film. Temat påminner om Bong Joon-hos Parasite, hur en familj arbetar tillsammans för att överleva och ibland tvingas bryta mot lagen för att klara sig, men de är ändå mycket olika. Skynda och se. Hinner ni inte i januari så har jag ett ex eller två till salu i antikvariatet.

Stephen, Jack och jag

14 Mar

I tisdags hittade jag en intervju med Jack Kerouac på youtube som jag aldrig sett tidigare. Det var fint att se Jack prata och läsa, men minst lika  kul att se Steve Allen ackompanjera intervjun och läsningen med sitt pianospel.

Tre dagar senare såg jag att Stephen Colbert tvingats spela in senaste avsnittet av The Late Show utan publik. Det blev en märklig och kittlande upplevelse, både för honom och TV-publiken. Och kolla vad han säger vid ca 3.30! Han berättar att han under dagen tittat på Steve Allen intervjua Jack Kerouac, och hur bra det var, och så skämtar han att så bra kan pratshowerna bli igen, tack vara coronaviruset. Vilket lustigt sammanträffande att jag såg Kerouacintervjun för första gången i tisdags och sedan pratade Colbert om samma intervju några dagar senare.

Midnight Cowboy 50 år

8 Okt

Idag är det femtio år sedan Midnight Cowboy hade svensk premiär. Tillsammans med Easy Rider, som kom samma år, öppnade den dörren till ett nytt sätt att göra film i Hollywood, inspirerad av en europeiska filmen med en mer realistisk stil, inte minst vad gäller skådespeleri och ämnesval.

Filmen berättar historien om Joe Buck, som lämnar Texas för New York med idén att han kan tillfredsställa rika, äldre kvinnor mot betalning. Vi förstår att han haft en svår uppväxt och varit utsatt för ett trauma som ung.

Han klär ut sig till cowboy i Stetsonhatt och cowboyboots. När han efter en lång bussresa stiger av i New York, är han en främmande fågel även med New York-mått mätt. Han lever i en fantasivärld och är inte mogen att hantera stadens hårda klimat. Han blir lurad och utnyttjad av alla han möter och snart står han utblottad.

Filmen regisserades av John Schlesinger, en brittisk regissör som några år tidigare vunnit oväntad framgång med filmen Darling. Den vann tre Oscarstatyetter, bland annat för bästa kvinnliga huvudroll för Julie Christie. Schlesinger blev själv nominerad för bästa regi. Han var skolad i den brittiska dokumentärfilmen. När han skulle göra sin första amerikanska film valde han att basera den på en nyutkommen roman av författaren James Leo Herlihy. Schlesinger säkrade rättigheterna till boken redan vid publikation, 1965. Han var också tidig med att få Dustin Hoffman att acceptera den ena huvudrollen, som den dödssjuke skojaren Ratso Rizzo, innan han gjort rollen som Benjamin Braddock i Mandomsprovet. Processen att få allting på plats för Midnight Cowboy drog ut på tiden och då hade Hoffman redan hunnit göra Mandomsprovet. Dess regissör, Mike Nichols uppmanade honom att backa ur Midnight Cowboy. En så osympatisk roll skulle vara karriärdödande, trodde Nichols. Han hade förstås fel; Hoffmans karriär nådde nya höjder och Ratso är inte alls osympatisk. Kanske i början på filmen, men när vänskapen etablerats till Joe Buck så vill vi som åskådare att han ska lyckas ta sig till Florida och bli frisk. Det gör slutet extra smärtsamt.

Den andra huvudrollen, som Joe Buck, var först tänkt att spelas av Michael Sarazin, mest känd från Sidney Pollacks They Shoot Horses, Don’t They? mot Jane Fonda. Men Sarazin försökte förhandla om sitt kontrakt efter att han tackat ja, för att få högre lön, men istället för mer pengar fick han sparken. Rollen gick istället till Jon Voight. Han var mer lättövertalad och gjorde rollen mot avtalsenlig lön. Hoffman fick betydligt bättre betalt. Voight hade haft mindre roller i några TV-serier och filmer, men han var främst teaterskådespelare i New York. Midnight Cowboy gjorde honom till filmstjärna över en natt.

När filminspelningen påbörjades våren 1968, hade Mandomsprovet haft premiär några månader tidigare; Dustin Hoffman var ännu inte superstjärna och Jon Voight var det ingen som kände till utseendet. Hoffman hade fått en beundrarskara, och vakter anställdes för att hålla dem från hans trailer, men när han var sminkad och klädd som Ratso liknade han inte längre den renrakade Benjamin Braddock, vilket gjorde att han och Voight kunde röra sig relativt fritt och filmarbetet genomfördes i stora delar direkt på gatan. Människorna i bakgrunden i gatuscenerna är inte statister. Schlesingers skolning som dokumentärfilmare kom till god använding. Ibland användes ren gerillataktik när man gömde kameran i en stor låda på ena sidan gatan och filmade Hoffman och Voight på andra sidan, utan att fotgängarna visste vad som var på färde.

Det är först när Joe Buck förlorat allt som berättelsen börjar på riktigt. Han får av en slump syn på en av dem som lurat honom, Ratso, springer ifatt honom för att straffa honom, men Ratso har inga pengar. Istället erbjuder han honom att bo i hans lägenhet, som är belägen i en rivningsfastighet. De båda inleder en vänskap och hjälper varandra att överleva i staden. Ratso blir Joe Bucks hallick, som ska hjälpa honom att hitta kunder.

Det finns några beröringspunkter mellan Midnight Cowboy och en av Audrey Hepburns mest kända filmer, Frukost på Tiffany’s, som kom åtta år tidigare. Midnight Cowboy är som en mörk spegelbild av Frukost på Tiffanys. Hepburn spelar Holly Golightly, som är en mer framgångsrik prostituerad än vad Joe Buck lyckas bli. Som det skildras i filmen är det en ganska behaglig tillvaro att få ”50 dollars for the powder room”, och stå ensam utanför Tiffany’s tidigt på morgonen och dricka kaffe efter en natts arbete.

Det första som händer när Joe Buck anländer till New York är att han passerar samma skyltfönster som Holly Golightly stod vid åtta år tidigare. Utanför entrén till Tiffany’s ligger en man utslagen. Människorna på gatan skyndar förbi, ingen hjälper honom. Var man för sig själv. Joe Buck tittar förbryllat på mannen innan han också går vidare. Det är hans första smak av storstadslivet.

Holly och hennes granne, författaren, går till Tiffany’s och talar med en trevlig, välklädd försäljare, spelad av John McGiver. De har inte råd att handla något, men de har en ring som de hittat i ett paket flingor. De ber att få den graverad och det går den vänlige expediten med på. I Midnight Cowboy spelar samme McGiver en smutsig och orakad, halvgalen predikant som klädd i morgonrock tar emot Joe Buck, lurad av Ratso att predikanten på något vis kan hjälpa honom. Joe flyr från predikanten. Ratso har redan stuckit.

Mot slutet av filmen ser Joes planer ut att gå i uppfyllelse. Han blir bjuden till en hipp fest tack vare sitt utseende och sina kläder. Där får han en kund som betalar för hans tjänster och till och med ger Ratso pengar till taxi hem. Hon spelas av Brenda Vaccaro. Festen är också ett eko av Frukost på Tiffany’s. Holly Golightlys cocktailparty, ljudsatt av Henry Mancini, är ljust och trevligt; festen i Midnight Cowboy är psykedelisk och liknar mer en feberdröm. Det som händer på de båda festerna är likartat. De vackra människorna festar och tar droger. Skillnaden är tonen i berättandet.

Schlesinger fick kontakt med Andy Warhol och hans superstars på the Factory. På festen syns flera av dessa, som till exempel Ultra Violet, och även filmregissören Paul Morrissey, som jobbade nära med Andy Warhol. Det var tänkt att Andy själv skulle synas i filmen, men den tredje juni 1968 blev han skjuten av Valerie Solanas, vilket satte stopp för det.

Ultra Violet

Paul Morrissey blev så inspirerad av att statera i Midnight Cowboy att han gjorde en egen film som handlade om en hustler i New York, spelad av Joe Dallessandro. Den gjordes sommaren 1968 och hade premiär på hösten samma år, ett drygt halvår innan Midnight Cowboy premiärvisades i USA. Det blev så småningom en trilogi, Flesh (1968), Trash (1970) och Heat (1972). Det är illa skådespelade filmer men de har en råhet som går utanpå det mesta. Rolling Stone utnämnde Trash till årets bästa film.

Slutet i Midnight Cowboy är bland filmhistoriens sorgligaste. Joe Buck och Ratso sitter på bussen på väg till Florida. Det är ljust och soligt under resan. Ratso är mycket sjuk och dör innan bussen når sin slutdestination. Joe Buck slänger sina cowboykläder i soptunnan och påbörjar ett nytt liv, ensam och långt bort från New York. Slutet i Frukost på Tiffanys är raka motsatsen. Det är natt och det spöregnar. Holly Golightly har schasat iväg sin katt men ångrat sig och är ute och letar efter den. Författargrannen hittar henne. De inser att de älskar varandra, de hittar katten och omfamnar varandra i regnet.

Schlesinger bodde granne med Bob Dylan i Malibu. När Dylan fick veta vad Schlesinger arbetade med blev han intresserad och bad att få läsa manuskriptet. Han sa att han ville skriva en låt till filmen. Det gjorde han också, men den blev klar för sent och under tiden hade Schlesinger jobbat med Harry Nilsson och kommit fram till att en cover på Fred Neils ”Everybody’s Talkin” skulle passa bäst i filmen. Dylans låt, ”Lay Lady Lay” blev klar lite för sent, annars kanske den hade hörts istället. Men Dylans musik är med indirekt ändå. För att komma i rätt stämning lyssnade Schlesinger och filmteamet ofta på ”Sad-Eyed Lady of the Lowlands”, och filmens instrumentala tema, av John Barry är tydligt inspirerat av Dylans munspel på den låten.

Det senaste exemplet på filmens fortsatta påverkan är Once Upon a Time in Hollywood. Quentin Tarantino har byggt sin karriär på att citera och parafrasera äldre filmer och sällan har han använt så många filmreferenser som i denna film. Därför är det inte orimligt att tro att det inte är en slump att Brad Pitts rollfigur, stuntmannen Cliff Booth, i en stor del av filmen bär en gul hawaiiskjorta som är väldigt lik den skjorta Ratso har på sig på bussen i slutet av Midnight Cowboy. Både Ratso och Joe Buck vet att han är döende. När han lutar sig mot Joes axel drömmer han för en kort sekund om livet i Florida. Han skuttar omkring på stranden, frisk och stark. Men snart återvänder vi till verkligheten och Ratso sluter ögonen för sista gången.

Cliff Booth och hans Hawaiiskjorta

Hela OUATIH är ju en dröm, en alternativ verklighet som aldrig blev, lika lite som Ratso fick komma till Florida och bli frisk. Den gula skjortan talar om för tittaren att detta är en dröm. Ett ytterligare bevis för att den gula skjortan inte är någon slump är det faktum att Brenda Vaccaro spelar en liten roll i OUATIH, som filmproducenten Marvin Shwarz’ (Al Pacino) hustru. Varför göra sig besväret att engagera just henne för en roll så liten att den lika gärna kunde gjorts av en statist om det inte var någon poäng med det?

Ett en annan beröringspunkt mellan filmerna är att det var Roman Polanski som föreslog att Schlesinger skulle använda Adam Holender som filmfotograf. Polanski och Holender hade studerat tillsammans i Polen. Midnight Cowboy blev hans första jobb i USA och början på en lång, framgångsrik karriär som filmfotograf i Hollywood.

Listan över filmer och TV-serier som skojar eller gör parafras på Midnight Cowboy är lång. Några av de mest kända är: Forrest Gump, Elf, Back to the Future II, Pitch Perfect II, Buffy the Vampire Slayer, Northern Exposure, Flight of the Conchords, Community, Rick & Morty, Curb Your Enthusiasm och The Simpsons (flera gånger). Men den allra roligaste blinkningen till filmen görs nog i Seinfeld där Jerry och Kramer i slutet på ett avsnitt tvingas ta bussen. Kramer får näsblod och, ja, sedan hamnar vi i Midnight Cowboy. Det outsägligt sorgliga slutet förvandlas till humor.

Det finns ytterligare en koppling mellan Seinfeld och Midnight Cowboy. När Joe Buck står på botten och inte ser någon annan utväg, försöker han sälja sex till en ung man. Till och med i den transaktionen blir han blåst; killen har inga pengar. Den unge mannen spelas av Bob Balaban, som många år senare spelade TV-chef i Seinfeld. Det är han som försöker förhandla med Jerry och George när de ska skriva sin TV-serie ”about nothing” och senare blir han kär i Elaine och blir Grenpeace-aktivist för att vinna hennes hjärta.

Bob Balaban

Denna mörka och, som Mike Nichols tyckte, karriärdödande, film vann tre Oscarstatyetter. Detta trots att den hade artonårsgräns, var X-rated, en kategorisering reserverad för porrfilm och extrema våldsfilmer. Den vann för bästa film, regi och manus efter förlaga. Både Hoffman och Voight nominerades för manliga huvudroll, men förlorade till John Wayne i True Grit.

Det är svårt att överskatta det inflytande Midnight Cowboy haft på filmskapandet i USA. Hur hade Taxi Driver och Mean Streets sett ut utan Midnight Cowboy? Att skildra människor i marginalen på den stora skärmen var sällsynt och Midnight Cowboy bröt ny mark, som inspirerade exempelvis John Cassavetes och den följande amerikanska indievågen på sjuttio- och åttiotalet att göra film i samma anda.

Filmen står sig än idag som en stark skildring av vänskap mot alla odds och den tål att ses om många gånger.

Synd att jag inte förstår att uppskatta Nick Caves musik

28 Aug

Nick Cave har följt mig sedan åttiotalet. Han har känts som en artist som jag borde gilla, men jag har aldrig kommit in i hans värld. Jag kunde aldrig uppbåda samma entusiasm för honom som jag kände för vissa andra artister, som till exempel PJ Harvey.

När han skrev And the Ass Saw the Angel tänkte jag att jag kanske skulle förstå hans storhet bättre i skönlitterär form, men icke. Jag läste inte ens ut boken. Den var inget för mig. Så har det fortsatt. Jag har beundrat hans verk, men hans musik har inte berört mig på djupet. Det kommer nog. Jag har inte givit upp hoppet. Under tiden har jag hittat ett verk av honom som faktiskt drabbar mig på riktigt. Det är hans frågespalt, The Red Hand Files. För att utmana sig själv (tror jag) har han öppnat en sida där fans, eller vem som helst, får ställa frågor till honom. Hans svar är mycket välformulerade, både specifika och allmängiltiga, och han berättar såpass intressanta saker att medierna ibland väljer att rapportera om dem, senast i The Guardian.

Han har också besvarat frågor live, på turné. I dagarna framträder han i Norge och på Island med denna frågestund. Publiken ställer frågor, Nick Cave försöker svara så ärligt han kan. När frågorna handlar om musik kan det hända att han spelar och sjunger något. Läs mer om hur och varför han gör detta här, i the Guardian, igen.

Jag spelar lite Grinderman och försöker hitta känslan.

Årets utställning i Fågeltofta handlar om filmaffischer

24 Jun

Vad betyder ”bästa”? Det här är ett personligt urval av bokhandlaren. Kom till antikvariatet i sommar och titta på affischerna och prata film.

Beth Gibbons och Henryk Górecki

9 Apr

Jag upptäckte Beth Gibbons och Henryk Góreckis musik ungefär samtidigt. Portishead första album kom 1994 och samma år såg jag filmen Fearless, en av mina absoluta favoritfilmer, som använder delar av Góreckis tredje symfoni i soundtracket.

Därför känns det passande, för mig personligen, att Beth Gibbons nya skiva är hennes tolkning av Góreckis symfoni nummer 3. Hon lärde sig den polska texten fonetiskt och spelade in verket live med polska radions symfoniorkester under ledning av Krysztof Penderecki, som gjorde musiken till bland annat The Shining och Exorcisten.

Jag tycker att resultatet är enastående. Beth Gibbons tillför helt klart ett element som saknas i mer skolade sångares versioner av detta verk.

Tråkigt för oss musikälskare att Beth Gibbons är så sparsmakad. Denna skiva, inspelad 2014 som släpps först nu, föregicks av skivan Out of Season 2002! Hon har medverkat på ett fåtal andra skivor sedan dess och hon sjunger förstås på Portisheads tredje skiva, Third, 2008, men hon verkar ha sitt intresse på helt annat håll än i att spela in musik. Undrar varför det tog fem år från inspelning till släpp av Symfoni nummer 3. Jag är glad att den kom ut till slut och jag hopas att vi får höra Beth Gibbons röst mer framöver.

Hur svårt är det att lära sig att sjunga på polska? New York Times’ reporter gick till botten med denna fråga och försökte lära sig, med hjälp av samma instruktör som Beth Gibbons använde sig av. Läs mer här.

 

Heathers som tv-serie

24 Maj

Att göra TV-serie av filmen Heathers låter som en dålig idé. Ändå har flera produktionsbolag jobbat med idén i tio år. Alla försök har fallerat, fram tills nu när Jason Micaleff för Paramount Network gjort en första säsong. Dock är ämnet så kontroversiellt att premiären skjutits upp flera gånger. Pilotavsnittet visades i mars (men bara på nätet, tror jag). Nytt premiärdatum är satt till tionde juli. Den kommer att finnas tillgänglig på HBO Nordic.

Originalet med Winona Ryder i huvudrollen handlar om mobbing, mord och självmordskult i high school-miljö – fast med humor… TV-serien har samma ingredienser, men vrider om kniven något varv till. Precis alla som tittar kommer att kunna känna sig kränkta och förbannade. Inte får man skämta om det där! Men jag säger att om det inte svider är det inte riktigt bra humor. Jag har sett första avsnittet och jag är försiktigt hoppfull. Det kan bli bra.

Daniel Waters, som skrev originalfilmen har inte arbetat med TV-serien, men han har sett den. Vad han säger i en artikel i Vanity Fair gör också att jag tror att serien kan vara riktigt bra:

A good dark comedy is the metaphorical lobster where you have to put it in the pot where the water’s still warm and cozy and then turn up the heat,” Waters says. “It’s easy to satirize the right, but when you can satirize the left, too, then you’re really making people feel uncomfortable. Anytime the world becomes politically correct, that’s the time to become satirically anti-politically correct.

Att bränna lador nu som film

12 Apr

Vilka filmer som tävlar i Cannes om en månad avslöjades idag. En av filmerna heter Burning och är regisserad av Lee Chang-Dong. Den är baserad på Haruki Murakamis novell ”Bränna lador”, från novellsamlingen Elefanten som gick upp i rök. Finns att köpa i Fågeltofta.

I enjoy acting, but I really do it because I’ve got enough downtime so I can read science fiction

16 Mar

Paul Giamatti är en underbar skådespelare. Första gången jag såg honom var förmodligen i NYPD Blue på nittiotalet. Sedan syntes han i intressanta biroller på både bio och TV som Homicide: Life on the Street, Donnie Brasco, Mighty Aphrodite och annat, innan han blev en stjärna i sin egen rätt med filmer som Man on the Moon, Sideways och American Splendor. Oftast spelar han en stor biroll, men det är nästan alltid honom man minns. Han är flitig och allting han är med i är verkligen inte bra, men han är alltid bra. Nu är han aktuell i tredje säsongen av Billions. Där har han faktiskt huvudrollen. Det är alltid kul att se honom, även om Bilions kanske inte är den sortens serie jag gillar mest.
I den här intervjun visar det sig att han är en älskare av science fiction-böcker. Inte bara det, han gillar de äldre böckerna, han vill ha lukten av gammal pulppocket. Vilken hjälte. Jag kunde inte hålla med honom mer. De första fem minuterna av denna intervju måste vara bland de ärligaste och härligaste jag sett på länge i talkshow-väg. Paul Giamatti skulle verkligen trivas i Fågeltofta.

I Lost my Heart to a Starship Trooper – Sarah Brightman & Hot Gossip

20 Jan

Den här missade jag när den var ny, 1978. Oj, vad jag hade älskat den då! Men tycker den är rätt fantastisk nu också.

Spalding Gray, Weimaranerhundar, Alec Baldwin, Steve Erickson

8 Jan

Det är lustigt hur pärlor av information eller rent av kunskap med försynens hjälp ibland fogas samman till små, vackra smycken. New York Times förekommer flitigt i mitt facebookflöde. Häromdagen tipsades om en artikel som handlade om Spalding Gray, en skådespelare och författare som dog för fjorton år sedan. Vad han gjorde allra bäst var monologer där han berättade en historia ur sitt eget liv. Han drog fulla hus och några av dessa monologer blev förevigade som filmer. Jonathan Demme gjorde Swimming to Cambodia, Steven Soderbergh gjorde Gray’s Anatomy. Idén är mycket enkel. Gray sitter vid ett skrivbord med ett block framför sig och berättar sin historia för publiken. Resultatet är fantastiskt, få skulle säga emot. Det är kombinationen av ärlighet i berättelsen och Grays skicklighet som skådespelare som gör det omöjligt att värja sig mot dessa monologer. De håller som texter också, utan Grays kropp och röst. Jag läste Swimming to Cambodia flera år innan jag såg filmen.

Jag har haft stor glädje av Spalding Grays texter och monologer genom åren, men det är som sagt fjorton år sedan han dog, så hans namn förekommer inte i nyheterna längre. Förrän nu. Artikeln i  New York Times berättar om hur målarfärgen ”Spalding Gray” kom att skapas. Läs artikeln för detaljer. Det är en trevlig historia. Några Spalding Gray-fans äger också ett par Weimaranerhundar. De älskar sina hundar, de älskar Spalding Gray. De ska måla om huset. Vad är då inte naturligare än att gå till en färgtillverkare och föreslå en kulör som liknar Weimaranerhundens gråsilvriga nyans, och ge den namnet ”Spalding Gray”? Det blir succé. Färgen säljer bra och håller Spalding Grays minne vid liv. Han hade gillat historien och garanterat använt den i en monolog om han fortfarande varit i livet. I förbifarten nämner artikeln att Grays änka, Katherine Russo är producent för podcasten Here’s the Thing med Alec Baldwin som programledare. Vad kan det vara för podcast? tänkte jag. Det måste vara något intressant om hon är producent och Alec Baldwin programleder. Podcasten formas kring samtal mellan Baldwin och personer som han finner intressanta. Det är ofta en politisk vinkel på det hela. Baldwin är oerhört entusiastisk och får bita sig i tungan ibland för att inte avbryta sina gästers utläggningar. Det är en bra podcast som jag kommer att följa. En av de senare gästerna heter Steve Erickson. Oj! Alec Baldwin pratar med Steve Erickson. Jag hoppade till när jag såg det. Jag har aldrig hört Steve Ericksons röst, aldrig sett honom på rörliga bilder, men han är en av mina favoritförfattare. Kanske nummer ett om jag bara får nämna en enda. Favoriter kommer och går beroende på hur man som läsare förändras genom åren och hur författaren utvecklar sitt skrivande. Men Erickson har stannat hos mig och jag har inte lyckats tröttna på honom. Det kan till del bero på att han inte publiceras sig så flitigt; elva böcker på trettiotre år. Nio romaner, två reportageböcker. Hans näst senaste bok publicerades 2007, den senaste förra året. Jag kan erkänna att han är lite obskyr. Han har inte fått det genombrott hans förlag hoppades på i början på nittiotalet när han nästan var hot property och Thomas Pynchon hyllade honom.  Här var han nu i Alec Baldwins podcast eftersom Baldwin också är en stor beundrare. Inte minst gillar han Ericksons essä ”American Weimar”, som enligt Baldwin bättre än någon annan förklarar det amerikanska psyket och förebådar USA:s nuvarande presidents makttillträdande. Ja, det är en bra essä, och hela hans författarskap är fantastiskt. Det tycker jag fortfarande.

James Franco vann en Golden Globe igår för huvudrollen i The Disaster Artist. Han är en mycket produktiv filmskapare. Jag vet inte ens vilken som räknas som hans nästa film. Han har en famnfull projekt som är klara eller i postproduktion. En av dessa färdiga filmer, som kanske visas för första gången på Sundancefestivalen om ett par veckor, är Zeroville, baserad på Steve Ericksons roman från 2007. Den handlar om en man som kommer till Hollywood år 1969. På bakhuvudet har han en tatuering av Montgomery Clift och Elizabeth Taylor. A Place in the Sun är hans absoluta favoritfilm… Montgomery Clifts spöke visar honom vägen genom Hollywood. Ja det är en underlig historia, men fantastiskt bra. Kommer denna film att skapa intresse för Steve Ericksons böcker? Förmodligen inte. De flesta av James Francos filmer gör inget större avtryck, men vi kan ju hoppas. Jackie Weaver och Megan Fox finns i rollistan. Det är bra. Seth Rogen och Will Ferrell också. Vi får se vad det blir av det hela.

 

Parkeringsplatsen, dan före dan

24 Dec

Efter ett antal ärenden på stan, dan före dan, kom jag till Stora Vallgatan, där jag brukar parkera min bil. Det fanns en ledig plats kvar och jag vände snabbt för att fickparkera, vilket jag lärt mig göra ganska bra på äldre dar. Från bilradion hördes Screamin’ Jay Hawkins sjunga ”Little Demon”. Men när jag backade in i parkeringsfickan märkte jag att jag körde på något, så jag stannade och klev ur bilen. En tant kom ut ur porten på andra sidan gatan.

”Nu körde du på mina saker”, sa hon. ”Såg du inte att jag hade ställt en skylt där?”

Jag gick runt bilen och tittade. Mitt i parkeringsrutan stod en tänd marschall och en liten skylt med texten ”This spot reserved for Santa”. Det var skylten jag kört på. Hade jag kört på marschallen hade jag nog fått punktering. Skylten var alldeles för låg för att upptäckas genom bakrutan på en backande bil, vilket jag påpekade för tanten. Vidare förklarade jag att det var farligt att ställa saker på gatan och att hon kunde glömma att hon fick ”paxa” en parkeringsplats åt någon annan. Vi dividerade en kort stund, hårda ord utbyttes. Jag tänkte lämna platsen med ett välriktat ”Pucko!” Men tanten fick sista ordet med ”Men ta platsen då, för helvete. God jul.” Eller, jag fick väl sista ordet, för jag sa ”Tack.”

Jag tittade i backspegeln och såg då att en stadsjeep under detta meningsutbyte kört upp tätt intill min bil. Vill han ha samma parkeringsplats? Jag gick fram för att fråga och såg då att det var en äldre tant, kanske sjuttio, med kort, overkligt svart, färgat hår. ”Vill du backa två meter”, sa jag, så kan jag parkera här.”

”Nej”, sa tanten. ”Nej!” skrek hon med vansinne i rösten. ”Flytta dig! Flytta dig!”

Vad i hela friden? Eller, WTF, som det heter nu. Ingenting som hänt hittills förtjänade denna vrede.

”Jag ska flytta mig”, sa jag. ”Om du bara backar en liten bit, så kommer jag in på parkeringen här…”

”Nej! Jag har stått här i fem minuter nu. Du stoppar trafiken. Flytta dig! Flytta dig!”

Med tanten vansinniga vrede blev jag väldigt lugn. Det gick liksom inte att trumfa hennes galenskap. Hon hade inte väntat i fem minuter. Meningsutbytet om skylten på parkeringsplatsen hade tagit max en minut och under den tiden hade jag inte ens sett att det kommit någon bil bakom mig. Stadsjeepen med den galna tanten hade väntat i mindre en minut på att komma förbi. Jag såg mig om på gatan. Det fanns ingen trafik att stoppa, det var bara hon och jag på gatan, och en cyklist en bit bort.

”Jag ska flytta mig”, sa jag igen. ”Kan du bara backa, så kommer jag in här.”

”Nej! Flytta dig för helvete.” Nu började jag bli rädd att tanten skulle få en hjärtattack, hon var så arg, så arg.

”Kan du inte backa?” sa jag. ”Ska jag backa åt dig? Jag kan hjälpa dig.”

”Nej!” skrek hon, och jag överdriver inte. Jag tror aldrig att jag talat med någon som varit så arg, och jag menar någonsin. Det påminde om scenen med trafikstockningen i Twin Peaks, minus den tantens märkliga medpassagerare. Jag kände mig nästan lika förvirrad som Bobby Briggs. Varför skriker tanten så på mig? Vad är problemet?

”Du får köra runt!” skrek tanten. ”Flytta dig!”

Så, okej, hon ville inte ha parkeringsplatsen, jag kunde köra en liten knix så att hon slapp backa. Jag gjorde det. Tanten körde förbi, jag parkerade och steg ur. Då hade cyklisten kommit närmare.

”Varför var hon såg arg?” sa hon.

”Jag vet inte”, sa jag. ”Men nyss skällde jag på en annan tant, så det jämnar väl ut sig. Karma?”

”Man ska aldrig bli så arg”, sa cykletanten. ”Det är inte värt det.”

Det kunde jag hålla med om. Stackars  stadsjeepstant. Stackars de hon skulle fira jul med.

 

Ny säsong av Black Mirror

7 Dec

Tidig julklapp med ny säsong av Black Mirror på Netflix. Synd bara att arbetet med den serien gjort att Charlie Brooker inte hann göra sin traditionella tillbakablick på året med programmet Wipe.

 

Studio Ghibli

31 Okt

Äntligen framme!

Målet med resan till Tokyo var Studio Ghibli-museet. Om vi sedan fyllde färden med andra spännande upplevelser så var det väl bra, men det var Studio Ghibli vi kom för att se. Steg ett i den upplevelsen är att få biljetter. Det var den mest nervösa delen av alltihop. Bara ett visst antal personer släpps in i lokalerna och biljetterna måste köpas en månad i förväg. Biljett gäller för särskild dag och klockslag och om man inte hänger på det digitala låset så kan man glömma att man får tillträde på önskad dag. Eftersom vi åkte över helgerna så gav det oss inte så många dagar att välja på. Det var stängt flera dagar runt jul och nyår. En natt i december satt jag upp till klockan två på natten, när januaribiljetterna släpptes. Biljettsajten var till stor del på engelska, men vissa delar var bara på japanska, vilket var lite nervöst. Givetvis var det många människor runt om i världen som satt som jag och ville boka biljett. Jag blev utkastad gång efter annan och var inte säker på att jag gjorde rätt. En kort stund tappade jag modet, men jag kämpade på och till slut, efter en dryg halvtimme hade jag kommit igenom alla stegen och fått mina biljetter. Puh.

Studio Ghiblimuseet ligger i Mitaka, i slutet på en tunnelbanelinje. Från stationen kan man gå, följa ett vattendrag till museet, eller ta kattbussen. Tyvärr är bussen inte den som finns i Min vän Totoro, det är en vanlig stadsbuss, men den tar passagerarna till Ghiblimuseet, och där finns den riktiga kattbussen.

Vid insläppet byts bokningsbekräftelse mot biljett, som är tillverkad av en ruta från en filmrulle från en av Studio Ghiblis filmer. Alltså, en film som varit ute och blivit visad på biograf. Inne på museet kan man sätta sin biljett i en projektor för att bättre se vad bilden föreställer. Vi fick bilder från Ponyo och Uppe på Vallmokullen, filmer av Miyazaki dä och dy.

När Hayao Myazaki byggde detta museum i början på 2000-talet hade han en tydligt idé om vad han ville skapa. Det skulle vara en plats som ska kännas hemtamt för besökaren med verk som känns relevanta och intressanta för besökaren. Den som vill roa sig ska kunna göra det, den som vill stanna upp och reflektera ska kunna göra det, och den som vill uppleva känslor ska ha möjlighet att göra det. Så museet är ett upplevelsecentrum men men inte som ett tivoli. Alla delar av museet är gjorda för att kunna användas av besökarna. Man ska kunna röra och prova på de saker som visas upp. Det är därför besöksantalet är så strikt kontrollerat. Har man kommit in ska man också ha möjlighet att prova på allting utan att stå i kö en lång stund. Flera avdelningar ägnas åt arbetet bakom en film. Hur ser det ut i en animationsstudio, hur ser det ut i Miyazakis arbetsrum, hur fungerar en filmprojektor, hur skapas en filmillusion? Allting är gjort med vackra och sinnrika konstruktioner som är svårbeskrivna i text. Vidare finns avdelningar där scener och figurer från filmerna skapats så att det känns som att man stiger in i den tecknade världen. Kattbussen står där i verkligheten, stora modeller av flygmaskiner från filmerna finns att titta och känna på. En liten biograf visar en kortfilm som inte är tillgänglig någon annanstans. Den dagen vi var där visades en film om barn på ett dagis som leker att de har en stor fiskebåt som de ger sig ut på havet med. Filmen visar upplevelsen ur barnens perspektiv, hur golvet blir till ett hav och klossarna de byggt med förvandlas till en båt. Det är en-ur-Miyazakisk film. Olika filmer visas olika dagar, och ingen går, som sagt, att se utanför museet.

Robot i full skala står på taket till museet och längtar till Månen.

Museet byter utställning en gång om året, så att upplevelsen blir helt ny vid nästa besök. Miyazaki vill att besökaren ska känna sig berikad när man lämnar museet. Du har med dig mer ut än du hade in. Det stämde för vårt besök. Det var verkligen en upplevelse som stannar kvar. Jämfört med andra utställningar och museibesök. Här är Hayao Miyazakis museimanifest.

Nu finns planer på att bygga ett Ghibliland som ska stå klart till de olympiska spelen 2020. Jag vet inte om det går att bevara den intima känslan från det här museet i en stor nöjespark i Disneylandstil. Vissa saker tjänar kanske på att bli större. Det finns stor potenital för åkturer baserade på filmerna. Men samtidigt förloras närheten. Det här museet är så nära man kan komma till att vara hemma hos Hayao Miyazaki och både förstå hur han skapat sina verk som att bli inspirerad att skapa egna fantasivärldar. Ett nöjesfält är bara ett nöjesfält och kan inte bjuda en lika unik upplevelse som detta museum.

Blade Runner 2049

12 Okt

Visst var Blade Runner 2049 snygg, men det var nästan allt som var bra med den filmen, tyvärr. Varför blev så många kritiker så tjusade av denna film?

När den inte var totalt kass så andades de ut och lättade rapporterade de att den är ett mästerverk. Det finns inga nyanser längre, inte för filmer med stor budget. Skit eller mästerverk.

Nu blir det spoilers. Har du inte sett båda Blade Runner-filmerna borde du inte läsa vidare.

Jag tycker också att filmen är snygg. Film är ett bildmedium, så visst är bilderna viktiga, men jag vill hävda att originalfilmen – som fascinerade ännu mer i det visuella än vad uppföljaren gör – använde scenografi och bildkomposition för att stötta och förstärka berättelsen. Det visuella var inte huvudsaken med den filmen. Istället försökte skaparna översätta det filosofiska innehållet i Do Androids Dream of Electric Sheep? till en actionfilm. Original-Blade Runner kunde gjorts som en black box-pjäs/film som von Triers Dogville och Manderlay, och fortfarande behållit den känslomässiga spänningen. Do Androids… har för övrigt gjorts som både pjäs och radiodramatisering. Men BR2049, vad är den utan det visuella? Den är en ologisk, kvinnoförnedrande soppa vars centrala berättardrivkraft inte är värd ett dugg.

Ska vi börja där? Vad är den centrala drivkraften i BR2049? Magnaten Wallace vill få tag på Barnet med stort B, det bibliska barnet, frälsaren född av replikant, för tydligen är det för svårt att massproducera replikanter, tydligen är det viktigt att bygga en massa replikanter och tydligen är det lättare att hitta Barnet och därigenom lösa gåtan med hur replikanter ska kunna reproducera sig själva. Tydligen! Vilken goja. Så totalt poänglös drivkraft. Varför skulle fyndet av Barnet lösa denna gåta? Är det så tidsödande att producera replikanter på konstgjord väg? Wallace kan kosta på sig att hugga ihjäl en nyfödd, kvinnlig replikant bara för att han känner för det, så det verkar inte som det. Om det är slavar eller kanonmat som behövs, då kan man väl avla människor? Det har ju inte varit något problem tidigare i historien. Vi får ju även se en återvinningsfabrik på soptippen där en mängd barn arbetar som slavar. Så idén om mänskliga slavar finns redan i den här världen. Vad är problemet? Vad är poängen med att hitta det där Barnet? Obegripligt.

Jorden var en soptipp redan i originalfilmen. Mänskligheten hade flyttat ut i rymden. Det var bara de svaga och fattiga som stannade kvar på Jorden. Såna som JF Sebastian. Det var lätt att hitta bostad, han hade ett helt hus för sig själv och sina leksaker. I BR2049 är det ibland helt öde, men K bor i en liten lägenhet och det verkar som att det bor en massa människor/varelser i hans trapphus. Just där är det väldigt trångt, men inte på så många andra ställen. Är Jorden överbefolkad helt plötsligt? Verkar osannolikt, särskilt som det har varit ännu en katastrof sedan förra filmen, the Blackout, när alla digitala lagringsmedia raderades. Vi får mest se öde gator när K är ute och rör på sig. Men i hans trapphus är det fullt.

Berättelsekedjan utvecklar sig en länk i taget på ett helt otrovärdigt vis. K skickas att ta hand om just just den replikant som gömt Rachel. Han träffar just den minnestillverkaren som råkar vara Barnet och som råkar ha tillverkat just K:s minnen. Hela storyn hänger på dessa sammanträffanden och det är för mig ytterst otillfredsställande. Jämför med originalet. Deckard vill inte jaga replikanter. Han har dragit sig tillbaka. Han tvingas in i spelet igen, han hotas till handling, varpå han kommer tillbaka, gör sig jobb efter bästa förmåga och berättelsen utvecklas helt naturligt. Replikanterna är på Jorden för att träffa sin skapare och försöka förlänga sina liv. En extra knorr på slutet med antydan att Deckard kan vara replikant själv. Kanske är han eller så är han inte. Ett öppet och kittlande slut och berättelsen fortsätter i åskådarens hjärna. Vad händer med Deckard och Rachel nu?

Men nya filmen vill förklara och avmystifiera allting och svaren är så banala, för annars får de inte plats i den lilla, lilla berättelsen som de nya författarna berättar.

Idén att det var planerat att Deckard och Rachel skulle träffas och bli kära är den sämsta efterkonstruktion jag sett! Hur kan Denis Villeneuve låtit en så slapp idé vara kvar? Hampton Fanchler som står som författare är åttio år gammal. Han har inte skrivit något av värde förutom Blade Runner, och jag undrar verkligen hur stor del han hade i det verket. Den som satte spets på originalmanuset var David Webb Peoples. Han skrev också Clint Eastwods The Unforgiven, en av tidernas bästa västerfilmer och Terry Gilliams 12 Monkeys, en av tidernas bästa sf-filmer, fenomenalt baserad på Chris Markers märkliga kortfilm/stillbildsfilm La Jetée. Peoples har inte arbetat med den nya filmen. Medförfattare och den som förmodligen stått för större delen av jobbet på BR2049 är en Michael Green. Vad har han gjort tidigare? Alien Covenant [åh, fy fan], Green Lantern [tidernas sämsta superhjältefilm? Nu spyr jag snart], avsnitt av Smallville och Heroes [fy faaaan, jag kräks på riktigt]. Jämför med Peoples. En dvärg bredvid en jätte.

För att hålla spänningen uppe i denna alltför långa film används två grepp direkt lyfta från Christopher Nolans filmer. För att övertydligt tala om att något viktigt händer på filmduken så fläskas på med ljud/musik som får tänderna att skallra. Visst är det häftig musik, men precis som de vackra bilderna så är det utanpåverk, musiken tillför inte filmens kärna någonting. Det andra lånet från Nolan är ursprungsberättelsen. Vem är K och var kommer han ifrån? Vem är Barnet? Det är samma berättelse som Banes historia i The Dark Knight Rises, samma misdirection, samma sorts falska barndomsminnen. Det är ganska effektivt i The Dark Knight. I BR2049 skapar det en överraskning men den övergår snabbt i besvikelse, både för K och för publiken.

Varför mördas så gott som alla kvinnliga personer i berättelsen? De mördas på bestialiska och rent sadistiska vis. Jag har sällan sett liknande våldspornografi i en storfilm, avsedd för masspublik. De manliga figurer som dör eller dödas får däremot relativt snabba dödsförlopp.

K:s kvinnliga polischef (är hon också replikant? Hon visar inte mycket känslor, mer än när hon försöker stöta på K) dödas av Luv. Hon får ett dricksglas krossat i handen. Hon biter ihop. Hon får en kniv i magen. Hon kämpar inte emot, hon tar emot döden. Varför? Hon är ju en kompetent person och de befinner sig på hennes kontor, i polishuset. Var är alla andra poliser? Nej, hon står bara och tar emot smärtan i handen, kniven i magen. Luv är en dödsmaskin. Ändå ska hon börja karatefajtas med K i slutstriden. Så otroligt töntigt. Såg vi några dylikt orealistiska slagsmål i originalet? Nej. Replikanterna som var kvar hade bokstavligen bara timmar och minuter kvar att leva. Deras kroppar och hjärnor fungerade inte som de skulle. Det gav Deckard en chans att döda dem, plus att han inte tvekade att använda sin pistol. Han sköt till exempel Zhora i ryggen när hon försökte fly. Men i BR2049 ska de slåss med knytnävarna. Ah, oh, K ser ut att dö. Oj. Men Luv, så smart och iskall som hon är kollar inte ordentligt, så hon vänder ryggen till och då kommer K tillbaka, fast även han fått en kniv i magen. De slåss lite till och han lyckas strypa och dränka Luv och vi få se mycket tydligt hur hon kämpar emot och drunknar och drunkar och det tar aldrig slut… Helt ovärdigt och tillför inte filmen ett enda dugg.

Wallace hugger som sagt ihjäl en nyfödd, kvinnlig replikant. Jag förstår fortfarande inte varför. Han har också odlat fram en exakt kopia av Rachel, som han erbjuder Deckard på slutet. Han kan få henne om Deckard ger honom Barnet. Men Deckard nekar (för han har ju inte en aning om var Barnet är!). Wallace har ingen användning för Rachel längre, så Luv skjuter henne i huvudet.

K har en flickvän, en AI av samma sort som i Her, men med hologramkropp. Hon är så avancerad att hon har äkta känslor för sin ägare/pojkvän. Mot slutet insisterar hon på att laddas ner i ett fickminne för att kunna följa med honom. Varför? Det måste väl finnas en backup någonstans i molnet? Nej, hon är nu bara i det där fickminnet, och givetvis fattar Luv detta och dödar henne genom att trampa sönder fickminnet. Ja, töntigt var ordet.

Två kvinnor mördas inte, den ena är en prostituerad och den andra sitter i en glasbur… Visst, det var dåligt med kvinnor i originalet också, men de som var med var starka och intressanta.

Varför heter Goslings figur K? Varför får han smeknamnet Joe? Kan det bli mer övertydligt? Så otroligt fånigt. Illusionsbrytande.

I originalfilmen används innovationer för att föra handlingen framåt, som bildförbättringsprogrammet som kan se runt hörn som gör att Deckard kan se att det finns ormskinnsrester i badkaret. I BR2049 visas uppfinningar för sin egen skull, och de visas och förklaras för länge, som om publiken skulle ha svårt att fatta vad det är de ser. Dessa uppfinningar för inte heller handlingen framåt på något vis. Här tänker jag till exempelpå när K:s AI-flickvän föreslår att de engagerar en prostituerad så att de kan ha sex ”på riktigt”. Visst, det är väl en intressant idé, men vad har den med någonting att göra i berättelsen? Ingenting. Det blir bara utdraget och meningslöst.

Mot slutet visar det sig att det finns en motståndsrörelse bestående av replikanter. Kräver de lika rättigheter? Förmodligen. Det är lite oklart för mig, de är inte med så länge. Här blev jag rädd att filmen skulle sluta som alla andra storfilmer av den här sorten, men en stor uppgörelse, ett jättelikt slagsmål mellan onda och goda som pågår en sådär tjugo minuter. Tack och lov slapp vi det. Det är kanske planerat till en eventuell uppföljare. Istället fick vi det där slagsmålet mellan K och Luv. Det var illa nog.

Ja, filmen är snygg, men det är också allt.Jag ser Ridley Scott i bakgrunden här. Det känns som att det här är hans verk. Snyggt kan han fortfarande, men med åldern har han fått för sig att förklara allting. Alienserien är ju rena kalkonen nu, och om inte Denis Villeneuve styrt upp den här storyn så gott han kunde så hade kanske Blade Runner 2049 blivit lika hemsk. Jag vet inte. Och döskalle på allting som den där Michael Green varit inblandad i.

Den sista spiken i kistan för mig var när jag såg en lampa i K:s lägenhet. Det var en IKEA-lampa från nittiotalet. Det var inte att den var lik en IKEA-lampa. Det var den lampan. Så varför har en replikant en sextio år gammal plastlampa i sin lägenhet? Vad betyder det? Det betyder att skaparna lagt fokus på fel saker i det här verket.

Kanske såg jag fel, det var kanske inte exakt den lampan, men även om jag hade fel så visar det faktum att jag tänkte dessa tankar hur oengagerande jag fann denna film. Så oengagerande att jag tänkte på vilken sorts lampor som stod i bakgrunden istället för att att fundera på vad det innebär att vara människa. Där är skillnaden mellan den första och andra filmen; den första är en enhet, en svart diamant som inte går att dela och som lockar åskådaren till tankar på livets stora frågor. Den andra filmen består av en mängd små delar som var för sig kanske är fina, men tillsammans skapar de bara en stor vacker men innehållslös bild som inte lockar till andra tankar än irritation.

Alla kritiker var inte så till sig i trasorna, och det känns som att en backlash är på väg. The New Yorker är ganska positiv, men avslutar med tankar som liknar mina: ”The studio has been unusually insistent in its pleas to critics not to reveal plot points. That’s fair enough, but it’s also evidence of how imaginatively impoverished big-budget movies have become. Like any great movie, Mr. Scott’s “Blade Runner” cannot be spoiled. It repays repeated viewing because its mysteries are too deep to be solved and don’t depend on the sequence of events. Mr. Villeneuve’s film, by contrast, is a carefully engineered narrative puzzle, and its power dissipates as the pieces snap into place. As sumptuous and surprising as it is from one scene to the next, it lacks the creative excess, the intriguing opacity and the haunting residue of its predecessor.”

Transport och handel

11 Okt

Shinjuku är världens största tågstation. När vi satt på tåget från flygplatsen in till stan undrade vi hur stor den där stationen egentligen var. Jag menar, hur stort är världens största? Jämfört med Grand Central Station eller Gare du Nord kunde den ju inte kännas mycket större, eller?

Narita-flygplatsen ligger sex mil utanför Tokyo. Halva resan gjorde vi med pendeltåg. Strax efter avfärd såg vi en liten vindmölla som stod i risfälten. Sedan tog stadsmiljöerna över, och när vi bytte från tåg till tunnelbana var det omisskännlig storstad vi befann oss i. Tunnelbanetåget stannade på Shinjukustationen, men vid detta vårt första besök på stationen slapp vi stiga av, för pensionatet där vi skulle bo låg tre stationer längre bort på samma linje, i Sasazuka.

 Den här delen av staden kändes också som innerstad, men ändå lite lugnare än vad vi senare skulle uppleva i resten av Tokyo. Vi orienterade oss, tittade in i trevliga skiv- och bokaffärer. Här fanns gågator, ett litet köpcentrum, kaféer, sushibutiker. Allt man kan önska. I en bokhandel spelades Emmy the Greats julskiva. Det är en av mina favoritjulskivor och jag spelar alltid den i min butik hemma i Fågeltofta under julsäsongen, så det var ett trevligt välkomnande. Vi kände oss som hemma direkt.

Också Harajukustationen med omnejd fick en karta av vår värdinna, ritad helt ur minnet.

Även vårt boende var mycket hemtrevligt och personligt. Vi bodde på ett pensionat hemma hos ett japanskt par. Efter välkomnandet satte sig värdinnan med oss vid köksbordet och började förklara hur Shinjukustationen var planerad. Vi hade rest i ungefär arton timmar, så vi var trötta och inte riktigt mottagliga, men vi försökte lyssna så gott vi kunde. Vi insåg inte då hur viktig denna information var. Att kunna navigera Shinjuku är ganska viktigt för att komma rätt i Tokyo. Hela resan kan avgöras av vilken trappa du väljer. Fel nedgång och du kommer till en helt annan del av stationen och du är vilse. Olika trappor är öppna olika länge på dagen, så den väg som var öppen på morgonen kan mycket väl vara stängd på kvällen. Allt det här visste vår värdinna, men vi förstod som sagt inte hur viktigt det var. Över tre miljoner människor passerar stationen varje dag. Varje dag! Fler människor kommer alltså till Shinjukstationen på en dag än vad det är som besöker Liseberg på ett helt år.

Plötsligt i trafiken: ett antal gocartbilar med kigurumiklädda förare. Allt kan hända i Tokyo.

Den första dagen vi besökte Shinjuku var det ganska lätt att hitta. På grund av jetlag steg vi upp tidigt och tog morgontåget in till den stora stationen. Andra dagar var det inte lika lätt, men om man såg tillräckligt förvirrad ut kom garanterat en tokyobo till undsättning och frågade vad man sökte eller vart man var på väg. Men vid fem på morgonen denna första dag var det lugnt och praktiskt taget tomt på gatorna runt omkring stationen. Bortsett från några jourbutiken så var det första etablissemang som öppnade i centrum en biograf. Vid kvart över sju på morgonen var det redan kö utanför. Halv åtta öppnade den och då vällde folk in. Det var en vanlig multiplex med de populäraste filmerna på repertoaren. En film efter frukost men före jobb, var planen för de flesta besökarna, vad vi kunde se. Kimo no Na Wa/Your Name drog fortfarande storpublik, fast den hade premiär för flera månader sedan.

Så småningom fylldes gatorna med folk och snart var det normala centrummyllret etablerat.

Street fashion

Shopping är ett stort fritidsintresse för Tokyoborna. Det finns en oräknelig mängd lyxaffärer, designbutiker och varuhus av den exklusivare sorten, och de verkar göra bra affärer. Denna köplust gör att det också finns en levande andrahandsmarknad. Det finns massor av vintage- och secondhandbutiker i olika prisklasser. Det finns till och med en kedja med andrahandsprylar. Mode Off heter kläddelen, Book Off antikvariatsdelen, Hobby Off för hobbyprylar osv. Det finns flera varianter av Off-butiker. Och de är alla fantastiska. Priserna är lägre än i tråksvenska vintagebutiker, ofta lägre än Myrorna och Erikshjälpen också, faktiskt, och utbudet är enormt. Man blir svimfärdig. Både jag och dottern hittade mer kläder än vi trodde var möjligt, till en bråkdel av vad vi hade varit villiga att betala. Som tur var kunde vi köpa två nya (men begagnade) väskor för att få plats med alla våra fynd. Så Mode Off är ett måste för den klädintresserade. Precis som i många andra megastäder så har vissa stadsdelar med tiden blivit samlingsplats för en viss typ av affärer. I Koenji, till exempel finns mängder med vintageaffärer samlade, om man inte bara vill handla på Mode Off. Här gjorde vi också flera fynd.

Jimbocho heter bokhandelskvarteren. Jag hade höga förväntningar på denna del av staden, men de kom lite på skam. Flera butiker var stängda för helgerna, de flesta andra hade (givetvis) nästan bara japanska böcker. Än en gång tyckte vi att det var lite svårt att hitta rätt. Är vi framme nu? Är det verkligen här? Vi var framme, utan att veta om det. Det hände flera gånger. På grund av stadens storlek så insåg vi inte att vi kommit rätt och gick fram och tillbaka på samma gata; det vi letade efter var så stort att vi inte insåg att vi stod mitt framför det.

Men även om Jimbocho inte levde upp till förväntningarna, så var det ändå ett givande besök. Det blev inga böcker, men istället ett antal gamla japanska filmaffischer till en billig penning. En större bokupplevelse var att gå i bokhandelskedjan Maruzens butiker. Våning efter våning och rad efter rad efter rad av bokhyllor… De tog aldrig slut. Här finns också en utmärkt avdelning för pennor i allmänhet och reservoarpennor i synnerhet. Trots välbemannad penndisk så hittade jag inte någon som kunde tala engelska tillräckligt bra för att guida mig i reservoardjungeln, så det blev inga reservoarpennor köpta.

Morgon i Jimbocho

Kanske förväntade jag mig mer av Jimbocho eftersom det även i andra delar av staden finns så många bok- och skivaffärer. Det finns en bokhandel på snart sagt varenda gathörn, både antikvariat och för nya böcker. Om det är så här många boklådor i stan, hur många och bra ska de då inte vara i bokhandelskvarteren? Men som sagt, flera var stängda för helgerna, så resten av året är det nog bättre drag i bokhandelskvarteren. Antalet skivaffärer står inte långt efter. Vart tar alla vinylskivor vägen? De hamnar i Japan. Jag har aldrig varit i så stora skivbutiker som de jag besökte i Tokyo, och då tror jag inte ens att de var stadens största. Det vara slumpmässiga besök, men varje vinylskivbutik vi gick in i var den största jag någonsin sett. Det var en helt overklig upplevelse. Jag menar någonsin. Här fanns allt jag någonsin sökt och mycket mycket mer. Priserna var därefter, jag köpte ingenting, men bara att veta att allting finns någonstans är fint att veta.

En dag var vi i Yoyogiparken och letade efter loppmarknad och cosplayare. Vi hittade varken eller. Förmodligen var dessa aktiviteter inställda på grund av helgerna. Vi lämnade parken och gick vilsna på outforskade gator. Efter en stund, rejält trötta i fötterna, kom vi till utkanten av Shibuya. En sidoingång i ett stort hus ledde in i något som hette Tokyu Hands, som visade sig vara ett varuhus för hantverk, inredning, konstnärsmaterial och liknande. ’det var många våningar. Högst upp hittade vi konstnärsmaterial och pappersavdelningen. Här fanns ett helt rum med bara fickalmanackor, hundratals olika modeller för alla tillfällen. Bredvid fanns en avdelning för tuschpennor och material för att rita manga. Vi stannade ganska länge. Större utbud och halva priset mot svenska butiker. Överhuvudtaget blev vi positivt överraskade över prisnivån. Vi hade hört att det skulle vara dyrt att semestra i Tokyo, men vi tyckte tvärt om. Allting var billigare, än i Sverige, mat, boende prylar… Det gäller kanske bara våra intressen, men ändå. Prisnivån var lägre än vi fruktat.

Ingången till Manadarkes källarbutik.

Efter några timmar inne på Hands gick vi ut genom huvudingången, hittade ett fransk kafé med utsökta bakelser och glasskreationer. Ett perfekt ställe att återfå krafterna.Mitt emot kaféet och Hands låg en Mandarake-filial. Mandarake är en kedja affärer som säljer manga och relaterat materal, främst böcker och samlarfigurer. Det går inte att beskriva hur mycket manga det finns och hur många sorter det finns. Det verkar finnas manga om vartenda specialintresse. Jag hittade en serie med tennismanga, till exempel, minsta och största specialintresse har sin manga. Den här Manadarkebutiken låg flera våningar ner och bestod av ett enda stort källarplan. Många andra butiker bygger på vertikalen, med flera men småvåningsplan. Vi tilbringade en lång stund i denna Mandarake och hittade många roliga saker. De hade också en avdelning med antikvariska, icke-mangaböcker. Där hittade jag en fotobok av Koichi Inakoshi, signerad, till ock med, och med förord av Haruki Murakami. Vi besökte flera andra Mandarakebutiker under vår tid i Tokyo, men den här mörka källaren var nog favoriten.

Inemuri. Att sova på tåg.

En dag tog vi tåget till Kawagoe, en knapp timme utanför Tokyo. Målet var en loppmarknad. I en så liten förort kan det inte vara så svårt att hitta tänkte vi (eller tänkte jag). Tågresan gick utan problem, men när vi kom fram kändes den lilla förorten väldigt mycket större än jag trodde att den skulle vara. Senare läste jag på och fann då att Kawagoe är större än Malmö. En plutt jämfört med Tokyo men mycket större än jag tänkt mig. Så vi vandrade runt i staden och hittade många intressanta saker, men inte den där loppmarknaden.

Vi gick förbi en Pachinkohall. Vi tittade in genom glasrutorna. Vad gör de där inne? Pachinko är en sorts spelmaskin som ser ut som ett mellanting mellan ett väggflipperspel och en enarmad bandit. Man kan vinna pengar, eller marker som går att omsätta i saker, det sägs att det är skicklighet inblandat. Jag vet inte. Vi öppnade dörren och en våg av ljud och cigarettrök slog emot oss. Vi steg snabbt in och stängde glasdörren. Hjälp vilket totalangrepp på alla sinnen! Blinkande lampor, hög musik och våldsamma, osynkroniserade ljudeffekter från en mängd spelautomater, tung cigarettrök. Och stället var bara halvfullt, så här mitt på dagen. Ändå detta övervåld på våra sinnen. Vi gick ett snabbt varv, tittade lite på de uttråkade gubbarna som satt vid maskinerna och sedan steg vi ut i friska luften igen. Det var som att stiga från en värld till en annan. Ljudet, ljusen och röken stannade där inne.

Vi tog oss tillbaka till tågstationen, frågade i turistinformationen om vägen till loppmarknaden. Den var nära och låg på ett tempelområde. Det är ganska vanligt att dessa marknader ligger i anslutning till ett tempel. Vi köpte en kimono, köpte ännu en filmaffisch, men annars fanns inte så mycket vi var intresserade av.

Kö till bästa lunchsushin.

Trots att Tokyo är världens största stad så kände vi ändå oss hemma där. Det berodde kanske på att vi sökte upp sådana saker vi är intresserade av, men hela känslan i staden tilltalade oss. Kaféerna, affärerna, människorna, katterna… allt var i vår smak. Vårt boende gjorde säkert mycket till för den positiva uppelvelsen. Pensionatets ägare tog väl hand om oss, gav oss både julklapp, nyårs- och avskedspresenter och var hela tiden till tjänst om vi behövde något. Förmodligen den bästa hotellupplevelsen jag haft.

Vi längtar tillbaka.

Bästa Blade Runner-intervjun

5 Okt

Inför avslutande avsnitten av Twin Peaks

3 Sep

Agent Preston kan sjunga.

Innan de visste att de skulle tillbaka till Twin Peaks.

Bowie och Faithfull 1973

31 Aug

Vilka scenkostymer. Naken abbedissa och könsfluktuerande plast- och fjäderutstyrsel. Underbart. Och vilken bra cover.

Everybody wants to know everything until they know, sa David Lynch

23 Jun

Det okända, det överraskande, det är vad som håller mitt intresse i en berättelse. Att inte vet och att vilja veta är vad som driver berättelsen framåt. Nästan alla berättelser är så förutsägbara. Det vrkar som de flesta läsare vill ha tryggheten. Visst, det kan vara ett mysterium som vem som begick brottet, men läsaren vet fortfarande att det är ett brott som begåtts och att det finns några få personer att välja på som är brottslingen. Jag behöver krångligare frågor. Vad är det som händer? Varför? Vem är det där och varför gör han si eller så…? Nya Twin Peaks är verkligen underlig, men det finns en inre logik, vad det verkar och mysteriet, det stora mysteriet håller mig fången. Den här omgången är minst lika bra som original-Twin Peaks, men det är en helt annat skapelse. Det är en ny sorts TV-serie, igen. Här är en intervju med Mädchen Amick från Playboy, som besvarar en del frågor.

The backpack kid dance

24 Maj

Katy Perry på Saturday Night Live. Inte världens roligaste låt, men ett härligt knasigt framträdande med många coola drag queens. Stjäl showen gör dock The backpack kid. Detta måste bli årets fluga på dansgolvet!

En bra helg för RuPaul

9 Maj

I lördags gjorde Saturday Night Live en sketch som skojade med hur heteromän ”kommer ut” som fans till TV-programmet Rupaul’s Drag Race. Tyvärr är klippet låst för tittare utanför USA. Ovan ser ni en av deltagarna i årets upplaga reagera på sketchen och sedan den dragartist som omnämns i sketchen. I söndags vann programmet pris på MTV:s film- och TV-gala för bästa reality show. Föregående vecka utsågs RuPaul Charles av Time Magazine till en av de hundra mest inflytelserika personerna (i amerikansk kultur och politik, förmodar jag). Konsten att klä ut sig till kvinna har nog aldrig varit så nära mittfåran som nu, på gott och ont.

RuPaul’s Drag Race är ett TV-program som är inne på sin nionde säsong just nu (eller elfte om man räknar med de två All Stars-upplagor som gjorts). Flera säsonger finns på svenska Netflix. Det är en realityshow som är en blandning av Project Runway, America’s Next Top Model och Mästarnas mästare, där tävlingsmomentet handlar om att klä ut sig till kvinna. Jag upptäckte showen förra året när jag frågade min dotter vad det var hon tittade på som var så roligt att hon skrattade högt. Hon visade att det var RuPaul’s Drag Race. Först blev jag lite irriterad. Verklighetssåpor är det sämsta, sa jag. Det är fördummande och slöseri med tid att titta på sånt, sa jag. Du får väl titta på ett avsnitt innan du uttalar dig, sa hon. Så det gjorde jag och jag erkänner att jag hade fel. RuPaul’s Drag Race är undantaget som bekräftar regeln. Verklighetssåpor är verkligen fördummande trams för det mesta, men RuPaul’s Drag Race är precis tvärt om. Det här programmet är lärorikt på flera plan, spännande som ett viktigt sportevenemang och en estetisk upplevelse. Alla kulturella sinnen blir med andra ord kittlade.

Säsongen börjar med ett drygt dussin duktiga drag queens. Varje avsnitt har ett uppdrag och en modevisning med ett specifikt tema. Uppdraget kan till exempel vara att samarbeta och spela upp en liten pjäs eller göra en dragversion av en morgon-TV-show. Modevisningen kan till exempel kallas Night of a thousand Madonnas (återskapa en av Madonnas ikoniska stilar från scen, film eller röda mattan) eller Death Becomes Her (en stil inspirerad av filmen med samma namn, eller bara av rubriken.)

Baserat på deltagarnas skicklighet i utmaningen och modevisningen bestämmer RuPaul tillsammans med en panel experter vem som varit bäst och vunnit och vilka två som kommit sist. Dessa båda får en chans att stanna kvar i tävlingen genom ett lip sync battle som presenteras av RuPaul med orden: ”The time has come to lip sync for your life.” Hundra gånger mer spännande än en nattduell med slocknande glasstavar. RuPaul bestämmer vem som får stanna och vem som åker ut, och så är det ett nytt avsnitt nästa vecka med en person mindre i tävlingen. Den här delen av programmet är så bra att Jimmy Fallon snodde eller lånade idén till sitt eget segment i The Tonight Show, Lip Sync Battle, där kändisar tävlar mot varandra. Visst är det också kul, men en lip sync for your life är det inte. Det är det vanliga mainstreamkulturen snor roliga idéer från undergroundrörelser. Det händer hela tiden. Det är väl kulturens kretslopp. De utstötta och marginaliserade måste använda sin fantasi för att skapa eller över huvud taget skapa konst. En del av dessa idéer är så bra att de får ett genomslag i mittfåran, de ovandlas, förenklas och tappar sin ursprungliga kraft för att så många som möjligt ska kunna förstå eller uppskatta den. De marginaliserade får förhoppningsvis någon liten bit av kakan, men oftast inte. De jobbar vidare, kommer på nya idéer som återigen approprieras, och så fortsätter det. Här säger RuPaul några ord om det i en intervju. Vi får se hur han hanterar att var mer mainstream än han någonsin varit. Går det att fortsätta det subversiva arbetet?

Man kan välja att se programmet bara så här, som en tävling i utklädning, skådespeleri, sömnad. Det räcker, för bara det är riktigt bra TV. Men det finns fler nivåer än så. Dragshow handlar mycket om att driva med kulturella fenomen och, förstås, ifrågasätta könsidentitet. Så ett annat sätt att se det är som en stor parodi över alla dessa eländiga verklighetssåpor. RuPaul ikläder sig rollen som mentor (Tim Gunn i Project Runway), hans sidekick, Michelle Visage är den elaka besserwissern (Simon Cowell i Idol) och så vidare. Å ena sidan en tävling, å andra sidan en drift med alla dessa tävlingsprogram. Varje moment i tävlingen, varje interaktion mellan de tävlande är överdrivet, är spelat, är en version av en ”riktig” verklighetssåpa. En annan aspekt är vilka de tävlande är. Alla, precis alla, har känt ett utanförskap på grund av vem de är och vad de står för. Alla har därför en historia att berätta som förhoppningsvis kan stärka de som tittar på programmet. Kombinationen av total konstgjordhet (vi låtsas att vi är med i en verklighetssåpa) och gripande levnadsöden (min mamma lämnade mig vid en busshållplats, hon ville inte ta hand om mig längre) skapar något i alla fall jag inte sett på TV tidigare. Lägg till det att dessa människor är fantastiska artister, alla med sin speciella talang. Det är som en samling superhjältar som gör upp, de har olika superkrafter och olika former av kryptonit; det gäller att använda krafterna på bästa sätt för att vinna, och försöka undvika sina svagheter…

RuPaul’s Drag Race är det bästa jag sett på TV på år och dag, alla kategorier. Aldrig har väl så mycket kärlek och värme samsats med en känsla av tävlingsinstinkt, punk och fuck off i samma program.

Jag är inte ensam om denna entusiasm. När årets säsong startade för en månad sedan var det på en ny, större kanal i USA, VH1. Tidigare har det visats på den nischade gaykanalen Logo. Risken är att programmet anpassas för den större publiken, att de vassa kanterna, det opassande och chockerande redigeras bort till förmån för mer traditionellt verklighetsdrama. Vi får se hur det blir. Ett program som gått så länge måste ju utvecklas och förnyas. Återstå att se vart den utvecklingen tar vägen. Just nu är dragkulturen närmare mainstreamen än på länge. Unga tjejer och gamla gubbar (som min dotter och jag) blir fans. Evenemang riktade till denna nya grupp skapas, lite snällare varianter av denna annars ganska råa och extremt barn- (och gubb)förbjudna form av underhållning. För ett par veckor sedan arrangerades DragCon i Los Angeles där tusentals och åter tusentals fans kunde träffa och titta på sina favoritqueens. Senare i vår turnerar ett gäng av de bästa dragartisterna från RuPaul’s Dragrace jorden runt och visar upp sina konster. I början på juni är de på Danmarks Radios konserthus i Köpenhamn. Det är jag och dottern också.

Filmen Paris is Burning finns också på Netflix. Det är en dokumentär som ger en bild av dragkulturen i New York på åttiotalet. Många element därifrån återfinns i ny form i RuPaul’s Drag Race. Väldigt bra dokumentär, se den.

https://www.youtube.com/watch?v=hedJer7I1vI

Red Nose (Yester)Day

25 Mar

I går var det Red Nose Day. Alltid en dag av skratt och glädje. Här är några favoriter från förr i tiden.

James Cordens allra första Carpool karaoke. Det var här hans framgångsrika USA-karriär föddes.

Jag har aldrig sett storheten i Doctor Who. Det här avsnittet med Rowan Atkinson, Richard E Grant, Hugh Grant, Jonathan Pryce m fl  är obetalbart. Bästa Doctor Who någonsin?

Ingen Oscar till Makoto Shinkai i år

24 Jan

Synd att Kimi no Na Wa/Your Name inte blev nominerad till bästa animerade film. Filmerna som fick den äran är säkert bra, men Your Name borde varit med på listan.

The Red Turtle är en samproduktion mellan Studio Ghibli och ett franskt bolag. Den blev nominerad och verkar också bra. Men var ska man se den?

Hunt for the Wilderpeople av Taika Waititi

16 Jan

Denna nya zeeländska film var förra årets bästa film enligt mig, delad förstaplats på min lista tillsammans med Min pappa Toni Erdmann. Taika Waititi fortsätter göra filmer som behandlar allvarliga ämnen med stor humor och insikt. Boy utspelar sig 1984 och handlar om en ung, mobbad kille som återser sin pappa, som nyss kommit ut ur fängelset. Låter hur dystert som helst, men det är en riktigt rolig film samtidigt som den är insiktsfull och hoppfull. Hunt for the Wilderpeople är kanske ännu bättre. Temat är liknande. Ricky Baker, underbart spelad av Julian Dennison, har bortadopterats av sin mamma, som inte orkar med honom, som det sägs i filmen. Han har avverkat ett antal familjer där han betett sig illa, vandaliserat och rymt. Nu är han tretton år och det här är hans sista chans innan han får tillbringa resten av sitt omyndiga liv i ungdomsfängelse. Han måste skärpa sig. Han kommer till det äldre paret Bella och Hector, spelade av Rim Te Wiata och Sam Neill, som bor långt ute i vildmarken. När Ricky försöker rymma första kvällen så kommer han inte så långt. Han är otränad och inte van vid vildmarkslivet. Bella kommer och hämtar honom till frukost. Ganska snart börjar Ricky trivas och hans tillvaro ljusnar. Tyvärr varar lyckan endast en kort tid. Han tvingas fly ut i vildmarken på riktigt och med sig har han Hector, som aldrig ville adoptera honom. De tvingas samarbeta för att överleva i skogen. Det låter dramatiskt och det är dramatiskt, men det är lika mycket komedi. Jag skrattade högt flera gånger. Dramat är på riktigt, man vet verkligen inte hur det ska gå för de här figurerna. Skickligt då att hålla humorn på samma nivå, stora skratt och stor dramatik. Lägg till det Nya Zeelands storslagna natur, ett sällsynt passande soundtrack och perfekt valda skådespelare så får ni en omistlig film. Boy visades på Scala i Ystad. Hoppas verkligen att Hunt for the Wilderpeople också hittar dit. Då ser jag den två gånger.

I Nya Zeeland är detta tidernas mest framgångsrika film. Taika Waititis nästa projekt är Thor: Ragnarok. Kan det verkligen bli bra? Jag är inte särskilt imponerad av Marvelfilmerna. Jag skulle vilja vara det och jag har sett flera stycken, men de berör mig inte ett dugg. Det vore kul om Waititi kunde ingjuta lite av sin mentalitet i Marveluniversat. Här är en lägesrapport från det arbetet. Med skådisar som Anthony Hopkins, Mark Ruffalo, Cate Blanchett, Jeff Goldblum och Idris Elba – och Chris Hemsworth – är det säkert ett roligt uppdrag, men de där filmerna följer en formel som regissören nog inte har så mycket att säga till om. Hoppas att jag har fel.

Kimi no Na wa av Makoto Shinkai

13 Jan

Det här är förra årets mest sedda film i Japan. Den är på väg att slå alla rekord. Var sjunde japan såg filmen 2016. Hayao Miyazakis Spirited Away är den mest sedda filmen av alla, men Kimi no Na Wa, eller Your Name, som är den engelska titeln går fortfarande på japanska biografer, så kanske kommer den att passera Miyazakis film.

Hur mycket är var sjunde japan? Det är drygt 18 miljoner personer. Det är den fjärde mest sedda filmen någonsin i Japan efter Spirited Away, Titanic och Frozen, men chansen är god att den passerar alla dessa filmer.

Det är en väldigt bra film, oavsett om man gillar tecknat eller ej. Handlingen är annorlunda och hela tiden överraskande. Karaktärerna känns levande och äkta och fotot – om man säger så för en tecknad film – är hänförande.

Jag vill inte avslöja för mycket av handlingen. Det handlar om kärlek över tid och rum. En kosmisk händelse skapar en tidsanomali på jorden och de två huvudpersonerna försöker hantera det som hänt. Kärlek och vardags-science fiction. En oslagbar kombination. Filmen är både spännande och rolig och framför allt överraskande. Och slutet är tillfredsställande, trots att handlingen verkligen drar åt olika håll. Makoto Shinkai – som måste kallas auteur här, när han skrivit romanen som filmen gjorts efter, skrivit filmmanuset, regisserat filmen, designat alla karaktärer och producerat musiken – har skapat en film som är genomarbetad i varje aspekt.

Filmen har nyligen gått upp på vissa biografer i USA och ser ut att bli nominerad till en Oscar för bästa animerade långfilm. Den har distribution i Australien, Nya Zeeland och Storbritannien, men ingen annanstans i Europa, vad jag vet. Den visades en gång på Stockholm filmfestival i höstas. Till hösten kommer den förmodligen att finnas att köpa på DVD, men någon mer biografvisning i Sverige verkar osannolik. Fast vinner den en Oscar så kanske. Det är en film för alla åldrar och sinnen, förutsatt att man klarar av att se en tecknad film som inte främst riktar sig till en barnpublik.

UPDATE 15/3: Filmen får svensk distribution. Yohio och Nova Miller gör de svenska rösthuvudrollerna.

Efter stormen av Hirokazu Koreeda

12 Jan

Det här är en japansk film som skildrar nutida japansk vardag. Den var utvald till serien Un Certain Regarde i Cannes 2016. Den visas på Scala i Ystad, 22, 25-26 januari.

Första scenen visar en äldre kvinna och hennes dotter. De talar om pappan, maken som nyligen dött. Men huvudperson i filmen är sonen, som inser att han alltmer börjar likna sin far, trots att han verkligen var en dålig förebild. Sonen skrev en roman för femton år sedan och den vann pris, men sedan dess har han inte lyckats skriva något mer. De senaste åren har han jobbat på en detektivbyrå där han mest skuggat otrogna män och fruar. Han säger att det är research för nya boken, men det finns inte någon ny bok. Han har inte ens börjat. Kanske borde han arbeta heltid på detektivbyrån? Han är skild, han har en son som han bara får träffa en gång i månaden (!), han har spelproblem… Hur ska han komma ur dessa negativa mönster? Hur ska han undvika sin faders livsbana? En intressant detalj är att han får ett erbjudande att skriva manus till en manga, en japansk tecknad serie. Han är mycket skeptisk till detta, fast han skulle få bra betalt och tecknaren är en av de mest framgångsrika. Får jag vara anonym? undrar han först och sedan ljuger han och säger att han håller på med sin nya bok och inte har tid. Då tvärvänder redaktören och ber om ursäkt för att han ens frågat. Klart att du skriva på din roman. Förlåt att jag frågade. Jag har fått intrycket att manga är en respekterad genre i Japan, men i hierarkin står det skrivna ordet kanske ändå alltid högre?

En storm är på väg. Av en tillfällighet hamnar sonen, ex-frun och sonen hemma hos mamman när stormen slår till.

Det här är ett vardagsdrama som ger in inblick i det japanska samhället. Det mänskliga dramat är engagerande och det är lätt att hitta både likheter och stora skillnader från det svenska samhället. Livspusslet är sig ganska likt världen över. Se den i Ystad, den är riktigt bra.

Kirk Douglas 100 år idag

9 Dec

Lonely Are the Brave med manus av Dalton Trumbo.

The One Moment

25 Nov

En ny video med OK Go är alltid värd att uppmärksamma. Jag har skrivit om dem tidigare. Denna grupp har gått från att vara ett ganska alldagligt, trevligt popband till att bli en videokonstgrupp. Musiken är lättglömd men bilderna de skapar stannar kvar.

I vår tid när snart allting kan fejkas digitalt arbetar OK Go med autencitetskonceptet. ”Detta har hänt på riktigt”. Det är uppfriskande nu när vi inte kan lita på någonting vi ser på skärmen. Gruppen arbetar med tidens utsträckning som de förlänger ut eller komprimerar men det som visas i bild är inte mer manipulerat än så. Deras senaste verk är inspelat på 4,2 sekunder. Ganska fantastiskt.

Gamla bokens dagar 21-22 oktober 2016 (revisited)

19 Okt

https://www.youtube.com/watch?v=cPTTmsQSrFM

Fredag-lördag 21-22 oktober är det antikvarisk bokmässa i Stadshallen i Lund. Fler utställare än någonsin, gratis inträde. Det kommer att finnas något för alla bokintresserade. Gratis inträde. Öppet fredag 16-19, lördag 10-16.

Jag packar inför mässan och lyssnar på Dylan i olika former. Jag har inget speciellt tema för vad jag har med mig till Lund i år. Det officiella temat för mässan är småskrifter, men det är jag inte så intresserad av. Däremot har jag med mig en ovanligt bra fågelhylla, artbestämningar från alla kontinenter. Jag har som vanligt ett bra urval av bra seriealbum och bilderböcker, och en hel del annat. Jag har med mig cirka 500-600 extra bra böcker, så om du kommer förbi hittar du säkert något du vill ha.

Vi ses i Lund.

Folie à famille

7 Sep

Här är en nyhet från BBC om en familj i Australien som verkar ha drabbats av en kollektiv psykos. Mycket märkligt. Plötsligt fick de för sig att lämna mobiltelefoner och kontokort hemma för att köra ut i vildmarken. Någon var efter dem… En efter en lämnade de gruppen, eller blev infångade av polis. Jag hoppas att de återhämtar sig. Den här nyheten får mig att tänka på tre australiensiska filmer. Picnic at Hanging Rock, Wake in Fright och Walkabout. Kanske kan denna familjepsykos inspirera en ny australiensisk film av det udda slaget.

https://www.youtube.com/watch?v=Ub9KKOCBeH8

 

https://www.youtube.com/watch?v=GNShL-LiyYo

Här berättar Ted Kotcheff lite om storyn bakom Wake in Fright: ”The French loved the film, the French love that kind of man-under-existential-stress et cetera.”

Martin Scorsese gillade också Wake in Fright:

 

Anita och Gillian

13 Maj

loosJag hade inte tänkt på Anita Loos på evigheter, men häromdagen läste jag en uttömmande artikel om henne i Lena Dunhams nätmagasin Lenny, skriven av skådespelerskan Gillian Jacobs. Dagen därpå var jag och hämtade böcker i ett dödsbo i Simrishamn och där stod – förutom ett antal böcker köpta av mig på torget genom åren – Loos’ mest kända bok, Herrar föredrar blondiner, i en svenska kartonnagedubbelutgåva, med …Men gifter sig med brunetter i motsatt läsriktning. Gillian Jacobs går förtjänstfullt igenom Loos’ hollywoodkarriär och berättar om hennes odräglige make, som verkar ha gjort allt för att lägga krokben för sin hustru. Men Loos tog det med gott humör, otroligt nog, och lät honom försnilla pengar och bete sig allmänt illa. Läs mer i Jacobs’ artikel.

Hail, ”Hail Caesar!” – Would that it were so simple

5 Feb

Här är nya trailern till Hail Caesar! Verkar synnerligen lovande.

Och här är en ny, fyrtio minuter lång scenintervju med bröderna, som mest handlar om Fargo, plus en del annat intressant material.

Is there life on Mars? Yes, it’s just landed here

13 Jan

https://www.youtube.com/watch?v=sW2HwE72FMk
I mellandagarna såg jag Labyrinth för första gången sedan den var ny. Jag minns att jag inte alls gillade den då och jag har undvikit den i alla år. Den var urtöntig. Men nu när jag såg den med dottern insåg jag att den var ganska bra, för vad den var, och musiken var också bra och passade in i berättelsen.

På söndagen kände jag ett hugg i magen och jag började gråta. Jag vet inte varför. Det kändes mycket konstigt. Sedan förberedde jag årets första lektion i engelska 7, som jag skulle ha på måndag morgon. Hur inleda efter ett långt jullov? Det mest aktuella och intressanta jag kunde komma på var Lazarusvideon. Tolka texten, bilderna, en bra talövning för att komma igång. Inte förrän tio minuter innan lektionen började fick jag höra om hans död. Hugget i magen och valet av just den här musiken till årets första lektion förklarades plötsligt.

Ingen artist har betytt lika mycket för mig som han. Många gubbar i min ålder och äldre har skrivit så de senaste dagarna. Jag känner mig väldigt ordinär. Att påstå att man kände något i magen när han lämnade jordelivet är förstås lite patetiskt, men så är det. Det patetiska är kanske att skriva det. Men tänk på han som twittrade på söndagen: ”If you’re ever sad, just remember the world is 4.543 billion years old and you somehow managed to exist at the same time as David Bowie”, han måste också ha känt någonting.

”Life on Mars” var den första låten jag såg och hörde, på en TV-apparat på Augustenborgsgatan 15D i Malmö, sensomaren 1974. Kanske var upplevelsen inte lika underlig för ett litet barn som jag att se den videon, som det var för en vuxen människa. Bilderna och sången stannade hos mig, i alla fall, men något annat om artisten, vad han hette eller vad för mer musik han gjort, visste jag inte på flera år.

Det var först med Let’s Dance 1983 som jag lärde mig mer om honom. Till en början kunde jag inte förstå att det var samma människa som skapat de två sångerna. ”Let’s Dance” blev signaturmelodi för en väldigt märklig sommar i Köpenhamn för mig. De röda skorna styrde mig undan farorna.

Tre år senare gjorde jag lumpen i Eksjö. På biblioteket lyssnade jag i ett par stora hörlurar för första gången på hela skivan Ziggy Stardust. De första tveksamma pukslagen på ”Five Years” som följs av ”Pushing through the market square, so many mothers crying…” drog in mig i hans värld, och där har jag blivit kvar sedan dess. Jag har inget nytt att säga, inga roliga anekdoter eller häftiga konsertminnen, bara att han var nummer ett och nu är han borta. En överraskande konstnär in i det sista.

Här är en intervju från 1999 eller 2000, där han delar med sig av en klarsynt vision av internet. Träige Jeremy Paxton försöker dämpa hans entusiasm och säger ”it’s just a tool”. Nej, inte alls. ”We’re on the cusp of something exhilarating and terrifying… [The Internet] is an alien life form… Is there life on Mars? Yes it’s just landed here.” Vid 6.12 börjar de prata internet. I början av intervjun diskuteras hur man uttalar hans namn. Han vet inte själv, säger han här. Länge var jag namnfundamentalist, men om Billy Idol (enligt Nile Rodgers i dokumentären Five Years) och Ricky Gervais (klipp här under) utalar ”fel” och artisten själv kommer med en tredje variant, så tänker jag inte fortsätta insistera.

En liten historia från en epostvän.

Ett favorithäng i New York var Strand Books. Här skriver han själv om livet som icke-rockstjärna i New York. Först publicerat i The New Yorker. På Strand köpte han säkert en eller annan av titlarna i denna lista på 100 favoritböcker.

Ett radioprogram från BBC från 1979 där han väljer favoritmusik, nytt och gammalt. Här är låtlistan.

Five years or seven days? Time is always too short.

Hall + Cranston

7 Jan

http://www.youtube.com/watch?v=B_3mEWx2e_8

Michael C Hall är fantastisk. Jag vill se honom i en pjäs för två roller tillsammans med Bryan Cranston, who is also beyond amazing, eller varför kunde inte de gjort en radikal omtolkning av The Odd Couple istället för Matthew Boring Perry?

http://www.youtube.com/watch?v=BU5Y3kyGUT8

Hail, Caesar!

5 Dec

Bröderna Coens nya ser ut som Barton Fink möter O Brother Where Art Thou? Premiär på Berlins filmfestival om två månader. En bra start på det nya året.

Kikis Expressbud är bättre än så

5 Jun

Den nya versionen av Kikis Expressbud får dålig kritik i dagens tidningar. En stjärna i Sydsvenskan, två i Svenska Dagbladet. Det förstår jag inte alls. Jag tyckte om denna skådespelarversion. Det som Svenska Dagbladet kallar för buskis kallar jag stiliserat. Det är inte en normal film, den känns tecknad och ibland övertydlig (men ibland också mångtydig). Det är kanske busiks för någon, men inte mig. Den närmar sig Lazy Town eller varför inte Brad Birds Mission Impossible i uttrycket, och det tycker jag är bra. Jag håller med om att dubbningen är dålig, även intresserade barn hade föredragit japanskt tal med svensk text. Men förutom det så är Kikis Expressbud en snygg, spännande och till och med tänkvärd familjefilm.

Så de’!

https://www.youtube.com/watch?v=NUKOmo0OabA

Bokstavstroende på Litteralund

20 Apr

funke

Cornelia Funke svarar på frågor

Lördagen på Litteralund var mycket givande. Julian Neel höll en liten workshop där han visade hur han ritar figurerna i serien Lou. Det var en mycket bra programpunkt. Neel var underhållande, tydlig och pedagogisk. Det var bara ett fel på evenemanget. I programmet stod det att workshopen riktade sig till barn 9-12 år, men inte mer än drygt hälften var i den åldern. Resten var vuxna. Och vuxna vet hur man tar plats, hur man gör sin röst hörd, hur man får svar på just sina frågor. Är man 9-12 år och rummet är fullt av vuxna som pratar och ställer frågor så känner man sig antagligen inte riktigt bekväm med att prata med författaren som står där framme. De vuxna pratar, barnen lyssnar. Arrangören borde varit mycket tydligare att detta var ett evenemang för barn. De vuxna tog för mycket plats och dödade glädjen lite för barnen. Något att tänka på till ett annat år. Jag var inte där, men min dotter var. Kolla vilken otrolig autograf hon fick i sitt exemplar av den första Lou-boken:

lou

Bästa autografen.

Lou är bland de bästa tecknade serier jag har läst. Versionen som gått på TV är också bra, även om författaren inte varit så väldigt inblandad i den. Däremot har han själv regisserat den spelfilmsversion som gick upp på de franska biograferna förra året. Så synd att inte den filmen kom till exempelvis Buff.

Senare på dagen svarade Cornelia Funke på frågor i konsertsalen. Konstigt att den inte var fullsatt. Vi var nog inte mer än sextio pers där inne. Hon fick bland annat en fråga om vilken hennes favoritbok var. Hon nämnde tre. Först The Once and Future King av TH White. ”I would give part of my little finger to have written that book”, tror jag att hon sa. Sedan The Princess Bride av William Goldman och till sist East of Eden av John Steinbeck. Vid signeringen efteråt fick jag möjlighet att byta några ord med författaren om The Princess Bride och dess författare, S Morgenstern/William Goldman. Jag nämnde hans andra bok, The Silent Gondoliers, som inte alls är lika känd som The Princess Bride. Där fick Cornelia Funke en ny bok att leta efter. Tittar hon här kan hon köpa den signerad – av Philip José Farmer! Vilken grej.

Litteralund är ett fint arrangemang, alltid med bra gäster. Nästa år hoppas jag på lika bra författarbesök och så hoppas jag att arrangören är på tårna och sätter barnen i första rummet på alla offentliga arrangemang, så blir det ännu bättre.

Idas manus

12 Apr

idaIda var en av förra årets bästa filmer. Här är en ärlig inblick i processen bakom arbetet från filmens skapare, regissören och manusförfattaren (tillsammans med Rebecca Lenkiewicz) Pawel Pawlikowski. Han lyfter fram den lyckliga slumpen som avgörande för att filmen blev så bra. Han hade en tydlig vision för vad han ville skapa, men alla bitarna fanns inte tillgängliga och han visste inte hur han skulle hitta dem. Men om man förbereder sig så skapar man förutsättningar för att hitta den lyckliga slumpen. Huvudrollsinnehavaren är inte skådespelare, till exempel, men när Pawlikowski såg henne på ett kafé visste han att det var hon som var Ida. Eller manuskriptet, som han inte var nöjd med, men han var tvungen att ha något nedskrivet på papper för att få finansiering. Han visste att han inte skulle göra filmen enligt manus, men han kunde inte artikulera exakt vad det var han ville visa. Samtidigt var han så säker på sin vision att han visste att han skulle hitta rätt när arbetet började. Filmmanus är bara en grov ritning över vad en film är, men ofta framhålls manusförfattande som en egen konst. Det tycker inte jag att det är. Det skrivna skiljer sig alltid från det färdiga resultatet. Dels är det så många filmiska variabler som inte kan nedtecknas och dels så skapas nya delar av filmen på plats under inspelning och i efterproduktionen. Det är regissören som är konstnären; författaren är i bästa fall en god hantverkare. Men läs artikeln. Pawel Pawlikowski har skrivit den själv, från början var det en föreläsning han höll på en brittisk filmskola, och den är som sagt ovanligt ärlig.

Här är Kino möter Filosofiska rummet, där man talar om Ida.

https://www.youtube.com/watch?v=oXhCaVqB0x0

 

 

Kristen Wiig

29 Mar

Jag gillar Kristen Wiig skarpt. Hon är aktuell i flera nya och kommande filmer. Ghostbusters, som kommer nästa år, kan nog bli kul. Den senaste veckan har jag grottat ned mig i hennes tid på Saturday Night Live. Här är några favoriter:

Sue har svårt att hantera överraskningar.

Judy Grimes är lite nervös. Just kidding.

Don’t make me sing.

Kristen Wiig och Melissa McCarthy ska till att dansa.

Timecrowave.

Ann-Margret når paperskorgen till slut.

Wild Tales

26 Mar

Den argentinska filmen Relatos salvajes svensk titel: Wild Tales – är en episodfilm vars röda tråd är vedergällning och hämnd. Den nominerades till Oscar för bästa utländska film i år. När människan väljer att ge igen får det alltid oanade konsekvenser. Jag såg filmen på Scala i Ystad i går. Det första segmentet berättar en historia som är kusligt lik vad som sägs ha hänt vid flygolyckan i Alperna i går. En redan otäck film blev ännu otäckare av detta obehagliga sammanträffande.

Det är uppfriskande att se en film som håller ihop som en enhet genom sitt tema och inte berättar en enda historia konventionellt, aristoteliskt. Temat med hämndens baksida gör filmen helgjuten fast det är sex olika berättelser. Det är inte någon Short Cuts där karaktärerna finurligt dyker upp i varandras berättelser, ändå bryr man sig om figurerna och tiden går riktigt fort i salongen. Jag hörde flera besökare som förvånat kommenterade hur tiden flugit iväg. Var det verkligen två timmar?

Ricardo Darín är med i ett av segmenten. Det känns som att han är med i alla argentinska filmer. Som El secreto de sus ojos, som jag skrivit om tidigare, eller den fantastiska lurendrejarfilmen Nueve Reinas. Det finns kanske argentinska filmer där han inte är med, men de som når Europa, i dem syns han. Det gör inte mig något, han har den där kvalitén som gör att det är svårt att tröttna på att se honom.

Nueve Reinas gjordes i hollywoodversion som Criminal med John C Reilly. Magin försvann även om berättelsen var någorlunda intakt.

Just nu arbetas det med en hollywoodremake på El secreto de sus ojos. Den har kanske premiär i höst. Chiwetel Ejiofor har Daríns roll. Nicole Kidman och Julia Roberts har också huvudroller.

Nya filmer av Errol Morris

8 Mar

Errol Morris fick uppdrag av den amerikanska sportkanalen ESPN att göra filmer om företeelser inom idrotten. Resultatet blev som nästan alltid med Errol Morris, ögonöppnande och njutbart. Här är alla filmerna.

Ex-sovjeters kroppskontroll

21 Feb

Idrottsögonblick kan vara så vackra att de tangerar konstens område, och ibland är prestationen i en fysisk konstutövning så graciös eller kraftfull att den liknar en idrottsbedrift. Gymnastik kallas idrott, balett är konst. Beroende på hur intresserad man är av en viss idrott så är man mer benägen att kalla den konst än annars. Tennis kan vara lika skön för betraktarens öga som en välkoreograferad balett, men aldrig badminton, hur spelarna än studsar runt på banan. Boxning är i sina bästa stunder en vacker dans, MMA är ett vedervärdig slagsmål. Det här är min egna åsikter, någon annan säger kanske tvärt om.

Jag har fått för mig att gränsen mellan idrott och konst aldrig var mindre än i det forna Sovjetimperiet. Bolshoi- och Marinskyteaterns hårt drillade balettatleter, de sovjetiska balettmästarna och innovatörerna som började med Vaslav Nijinskij från Ukraina (polska föräldrar) fortsatte med mästare som Serge Lifar från Ukraina, Rudolf Nurejev från Sibirien, Ryssland och Michail Baryshnikov från Lettland (ryska föräldrar). En militärisk disciplin användes både inom konst och idrott och resultat nåddes, samtidigt som säkerligen mängder med lovande adepter krossades under trycket.

Jag tror inte att det bara är denna hårda drillning som gjort att  före detta Sovjetunionen excellerade i de konstnärliga idrotterna och de sportlika konsterna. Jag framför hypotesen att det finns en annan kroppsmedvetenhet i det gamla Sovjetunionen. Det är självklart att kroppen klarar av en mängd rörelser, det är självklart att kroppen tränas, den är vårt viktigaste redskap. Tanken slog mig när jag såg den senaste i raden av balettvirtuoser från öst, Sergei Polunin från Ukraina. Han var redan en stor stjärna i balettvärlden, men efter David LaChapelles video till Hoziers ”Take me to Church” så blev han en nätsensation. Hundra procent kroppskontroll. Sedan läste jag i The New York Times om ett inflöde av uzbekiska invandrare till New York. Till en början hade de kanske svårt att finna sin plats i skola och samhälle, men när de gick upp på brottarmattan blev de lärarna och de infödda newyorkarna eleverna. Tack vare sin skicklighet i den äldsta olympiska sporten brottning så blev de accepterade på ett helt annat sätt i samhället. De amerikanska brottarna lärde sig mängder av sina uzbekiska kamrater, hur man värmer upp, hur man tränar sin kropp, saker som var självklara för uzbekerna. Så nu vill alla skolor ha uzbekiska elever till sina brottningsklubbar.

Baryshnikov är igång än. Här är han cool i en ny reklamfilm.

Och tennis som konst plus Ryssland/ex-Sovjetunionen är lika med Marat Safin, världsetta i början på 2000-talet, här i match mot en annan favorit, David Nalbandian. Sådan här tennis spelas faktiskt inte längre:

https://www.youtube.com/watch?v=GrBQrOABarw

Nu flyger James Corden till USA

7 Jan

Under helgerna har jag tittat på TV-serien The Wrong Mans. Det finns två säsonger hittills. James Corden är medskapare och har den ena huvudrollen. Matthew Baynton heter den andre huvudrollsinnehavaren och kreatören. Det här är en rolig och spännande serie. Bournefilmerna möter The Office, på något vis. Riktigt underhållande, och vad som är mest förvånande är att actionhandlingen faktiskt är spännande. Insatserna är höga, det finns mycket att förlora, och mitt i alltihopa duggar skämten tätt. Hög klass rakt igenom.

James Corden är känd i England. Han är en av de där personligheterna som riskerar att bli överexponerad. Många älskar honom, men en del klagar på att han syns för mycket. Här i Sverige är han ännu ganska okänd, tror jag. Jag såg honom första gången i Gavin & Stacey, som han var med och skapade och skrev. Det var också en bra serie. Jag har skrivit om den tidigare.

Över julhelgen visades andra säsongen av The Wrong Mans i England, nyligen gick musicalfilmen Into the Woods med Meryl Streep i huvudrollen upp på amerikanska biografer; James Corden har en stor biroll och i början på mars tar Corden över The Late-Late Show i USA. Jag råkade höra en radiointervju med honom tidigare idag (BBC6, förstås) där han berättade att han var på väg till planet som skulle ta honom till Amerika för att bli pratshowsvärd. Han känns ganska osannolik i den rollen, fast hans föregångare var också från Storbritannien och gjorde jobbet bra, Craig Ferguson.

https://www.youtube.com/watch?v=LU3PL83FaQc

Wake in Fright, Animal Kingdom, Bad Boy Bubby

5 Jan

https://www.youtube.com/watch?v=ImZEkPkHWAQ

I höst har jag sett två australiensiska filmer som varit något extra. Först köpte jag Wake in Fright på blu-ray, på rekommendation av Peter Bradshaw i The Guardian. Hela 2014 har tidningen haft en serie artiklar om klassiska australiensiska filmer. Det finns flera bra förslag  där som jag kanske återkommer till. Wake in Fright, gjord 1971, är en skräckfilm lite i samma anda som Straw Dogs. Man kan också se den som en hyperrealistisk skildring av stadsbo möter the Outback. Premissen är samma som i Northern Exposure. En ung man har fått sin utbildning betald av staten och i utbyte för det måste han arbeta några år på en otillgänglig plats. I Northern Exposure är det en läkare som tvingas arbeta i Alaska. I Wake in Fright är det en lärare som måste jobba i en håla ute i den australiensiska ödemarken. Filmen börjar när den sista lektionen tar slut för terminen. Läraren tar tåget  mot civilisationen för att hålla lov. Han stannar till i en annan håla, och dras där in i desperat drickande och spel om pengar. Det blir en lost weekend i kolossalformat, en ångestresa som bara kan sluta i en katastrof. Crescendot kommer i en mycket otäck kängrujakt på fyllan. Och sedan är det tillbaka till skolan i vildmarken. Totalt tröstlöst. Oupphörligen fascinerande, skrämmande och samtidigt vackert filmat. Till min förvåning ser jag att hela filmen finns på Youtube. Inte lika bra bild som blu-rayutgåvan, men ändå något. Nyss var filmen i det närmaste omöjlig att se, nu är den tillgänglig för alla via nätet. Wake in Fright är regisserad av kanadensaren Ted Kotcheff. Han hade redan arbetat med TV och teater i mer än tio år när han gjorde den här filmen. Det är hans andra biofilm, Sedan gick han vidare till Hollywood och gjorde klassiker/blockbusters som Fun with Dick and Jane (originalet med George Segal och Jane Fonda), First Blood, A Weekend at Bernie’s.

I Exodus: Gods and Kings medverkar två australiensiska skådespelare i viktiga roller. Joel Edgerton och Ben Mendelsohn spelar de egyptiska maktmännen Ramses och Hegep. I en mastodontfilm måste det till mastodontiskt överspel, och Edgerton och Mendelsohn levererar. Jag fattar inte varför Ridley Scott, på sin ålders höst, väljer att göra en sådan här struntfilm. Säkert hade Scott sett Animal Kingdom från 2010 och där imponerats av Edgertons och Mendelsohns skådespelartalanger, när han valde dem till sin film. I Animal Kingdom är de betydligt mer nyanserade i sitt skådespel, även om karaktärerna är extrema.

 Animal Kingdom hittade jag av en slump på en utförsäljning i en videobutik. Den handlar om en familj som livnär sig på väpnade rån. Men vi får aldrig se något rån och inte så väldigt mycket våld heller. Rånartiden är över. Nu följer vi familjen när polisens snara sakta dras åt. Paranoian ökar och familjemedlemmarna fattar allt sämre beslut. Det blir inte bättre av att polisen är helt hänsynslös och inte följer några regler. De är fast beslutna att sätta dit den här rånarfamiljen. Filmen berättas av en utomstående, som tvingats in i familjen. J är sjutton år och hans mamma har precis dött i en överdos. Han ringer sin mormor, Oscarnominerat, utsökt spelad av Jackie Weaver, som han knappt träffat tidigare. Hon är familjeöverhuvud och rånarligans egentliga chef, även om hennes söner tror att de styr ligan. Hur obehagliga och psykopatiska hennes söner än är, så är hon snäppet värre.

Det här är en riktigt spännande film, en tragedi, med ett lite oväntat slut. Många sköna scener där skådespelarna får spela ut, utan att spela över.

Filmen är regisserad av David Michôd. Det är hans debut. 2014 kom uppföljaren, The Rover, skriven tillsammans med Joel Edgerton (som dock inte är med i filmen). Guy Pearce och Robert Pattinson har huvudrollerna i vad som ser ut som en postapokalyptisk närframtidsvision. Det är de ju bra på, australiensarna, så den är säkert bra.

Avslutningsvis vill jag bara nämna en annan extrem, australiensisk film: Bad Boy Bubby. Den är också med i The Guardians artikelserie. Jag tar upp den här för att jag har glädjen att ha den till salu i antikvariatet. Jag minns när jag såg den på bio första gången. Jag kunde inte tro mina ögon. Kan man visa sådant här? Det här är att gå över gränsen. En ung man har hållits inspärrad i hemmet av sin mor. Hon är knäpp, han har grava psykiska problem. Till slut kommer han ut i verkligheten, som han förstås har svårt att hantera, men han finner sin plats. Köp den av mig i sommar eller se den på youtube via länken nedan. Den är ruskig och ruskigt bra. Läs mer i The Guardian.

https://www.youtube.com/watch?v=CDZrETanRv0

 

 

Poking a dead frog och Bill Haders 200-filmslista

1 Jan

Inför premiären av The Skelton Twins i höstas, hördes Bill Hader på många pratshower. Han ger en bra intervju, och har alltid nya historier att berätta. Ungefär samtidigt som filmen lanserades, publicerades en bok, som Hader också hjälpte till att sälja. Den heter Poking a Dead Frog och är redigerad av Mike Sacks. Det är en intervjubok där Sacks talar med en mängd olika humorister i olika format, författare, stå-uppare, skådespelare med mera.

Det är en rolig och informativ bok. Jag fick vad jag väntade mig i form av detaljer om olika filmer och evenemang, men jag fick också några förslag på nya upplevelser. Flera av de intervjuade  säger att den bästa komikern de känner till, eller det de skrattat mest åt är en radiopratare som heter Phil Hendrie. Även Bill Hader nämner honom nedan. Jag hade aldrig hört talas om honom tidigare. Han har ett radioprogram där folk ringer in och han pratar med dem. Kryddan är att en del av de som ringer in är Phil Hendrie själv, med förställd röst. Han argumenterar emot både värden (Hendrie) och verkliga personer som ringer in. Här är ett smakprov. I’m an auxiliary police officer. Roligt.

Bill Haders bidrag till boken är en lista med 200 filmer alla humorskribenter borde se. En bra lista, förvisso, men skämtsam på samma gång, för kan 200 filmer verkligen vara essential? Intervjun nedan, uppdelad i tre bitar, privatfilmad i en bokhandel i New York, är intressantare.

https://www.youtube.com/watch?v=JrbZBSIZV3g

https://www.youtube.com/watch?v=7LVDWrx7xEw

https://www.youtube.com/watch?v=S1RI-HCzvaw

Intervjuad i Poking a Dead Frog är bland andra Henry Beard, en av grundarna av National Lampoon. Han har också skrivit boken Latin for All Occasions, latin för nutida vardagsbruk. Bara idén är skojig, men att genomföra den och ha nödvändiga kunskaper i ämnet är ju helt underbart. Jag beställde den förstås omgående. En annan humorförfattare som intervjuas är Peg Lynch, som från fyrtiotalet och framåt skrev en radioshow som hette Ethel & Albert. Hon skrev alla manus helt själv och hon spelade Ethel. På femtiotalet flyttades serien till televisionen. Fortfarande var Peg Lynch showrunner, ensam manusförfattare och huvudrollsinnehavare. Ganska imponerande. I tema och sätt att använda humorn var Ethel & Albert en föregångare till Seinfeld, i det att den använde vardagens detaljer som grund för humorn.

På tal om Seinfeld innehåller boken en intervju med Peter Mehlman, som skrev tjugotvå avsnitt av serien. Bland annat är han ansvarig för begreppen yada yada, double-dip och shrinkage. Hur de begreppen skapades är mycket roligt att få veta för en sådan som mig. Daniel Clowes, George Saunders, Dan Guterman, Daniel Handler och en mängd andra humorister delar med sig av anekdoter och handfasta råd i denna bok. Poking a Dead Frog avslöjar en del av maskineriet bakom humorförfattandet. Säkerligen inte en bok för alla, men jag hade mycket nöje av den.

https://www.youtube.com/watch?v=Y1AH2uLPJAk

No Such Thing As a Fish

9 Dec

nosuch

Det är bara en enda podcast jag följer. Tydligen är den extra bra eller populär, för nyss utsågs den av iTunes till bästa nya podcast.

Det är faktagranskarna/samlarna bakom TV-programmet Qi som samtalar om intressanta företeelser av typen ”Visste ni att…?” Roliga fakta, animerade samtal. Trevligt, energiskt och bildande. Inga djupa diskussioner, kanske, men inget trams heller. Lyssna på Nu Such Thing As a Fish. Ofta roligare än Qi, tycker jag (men med en panel som den nedan blir det riktigt kul).

Vi kommer alltid tillbaka till Austin

13 Nov

Boyhood är en underbar film, både för sig själv, och än mer som en del i Richard Linklaters ouvre. Familjen flyttar runt i Texas, men till slut hamnar huvudpersonen i Austin. Under resans gång träffar vi i stort sett alla figurerna från Slacker och Dazed and Confused i olika åldrar. Särskilt scenen i det halvfärdiga huset där de stora killarna försöker imponera på de små genom att slå sönder brädor och snacka tjejer, visar flera av dessa figurer i sitt esse. Samtalen liknar ibland vad som sägs i Before-serien, där ju Ethan Hawke också har en viktig roll. Mason, pojken i Boyhood, är släkt med Jesse, den unge och sedan medelålders mannen i Before-filmerna. Båda är sprungna ur Richard Linklaters fantasi, så det är ju inte så konstigt. Handlingen är inte mycket att säga om, det är livets gång, men fångad mycket vackert.

It’s constant, the moments, it’s just — it’s like it’s always right now, you know.

It was a period film, we were shooting in the present tense.

https://www.youtube.com/watch?v=TgOvr5ULI-8

 

 

Twin Peaks? Meh.

8 Okt

Bob-Twin-Peaks-ScaryAllting är helt awesome. Du kommer att gråta när du läser det här…

Konsten att få folk att klicka på länkar sänker den journalistiska standarden lite mer för varje dag som går. Charlie Brooker skriver en rolig och insiktsfull krönika om detta trista fenomen här. Den handlar om mer än så, att bygga upp förväntningar som inte infrias. Om att för en gångs skull slippa det verklighetsfilter som mobiltelefonen blivit för oss alla. Ni kommer inte att gråta när ni läser texten, eller kikna av skratt, men den är ganska rolig.

Gammelmedierna som försöker hitta en plats på nätet anammar det här sättet att uttrycka sig. Förr i tiden (för ett år sedan, eller så) signalerade en rubrik i nätupplagan på en dagstidning så kärnfullt som möjligt innehållet i den text som följde efter att läsaren klickat på länken. Nu är rubriken ofta formulerad som en gåta eller undanhåller avsiktligt den viktigaste informationen. ”F1-stjärna i allvarlig krasch”, stod det på DN häromdagen. Varför inte skriva namnet direkt i rubriken? Jo, för då skulle inte lika många klicka på länken. Om utvecklingen fortsätter kommer den journalistiska regeln att lägga den viktigaste informationen först i en nyhetstext att ställas på huvudet. Istället vill man hålla kvar läsaren så länge som möjligt och klicka vidare, djupare in i den reklamfinansierade djungeln. Kvällstidningarna är redan blinkande tingeltangeltempel, morgontidningarna är snart där.

Jag jublade också när jag hörde att Twin Peaks återkommer exakt 25 år efter det senaste avsnittet. David Lynch lämnar den transcendentala meditationen för en stund och skapar igen. Jag jublar. Ingen var större Twin Peaks-nörd än jag när det begav sig. Men jag försöker skruva ner förväntningarna. Jag vill bli glatt överraskad och inte besviken på icke infriade förväntningar. Så, nya Twin Peaks? Nä, det kan väl inte bli så bra.

Accident av Joseph Losey (och Harold Pinter)

18 Sep

Vilken pärla detta är. Losey regisserade efter manus av Pinter (baserat på halvbra roman av Nicholas Mosely). Filmen är en triumf av Pintersk maktkamp mellan manliga egon, betydelseglidningar och underliga infall. Vackert filmad, och med fantasieggande musik. Pinter själv medverkar i en liten roll, men mest är det tuppfäktandet mellan Dirk Bogardes och Stanley Bakers rollfigurer som gör filmen. De spelar medelålders oxfordakademiker. En ung elev förvrider deras huvuden och en olycka inträffar. Vem är det som driver handlingen framåt, egentligen? Är det någon av männen eller den unga kvinnan?

Berättarrösten som hörs i trailern är inte med i filmen. Regissören övervägde att använda berättarröst – romanen är skriven i förstaperson – men Pinter avrådde och fick rätt. Berättarröst bör alltid undvikas, anser jag.

Här är ett klipp som använder Resnais’ distanseringseffekt. Losey var god vän med Resnais och beundrade hans verk. Sådana här filmer görs inte längre.

 

Forough!

11 Sep

När Marjaneh Bakhtiari hälsade på i Fågeltofta i somras kom vi att tala om den iranska poeten Forough Farrokhzad. Här är en dokumentärfilm som Forough gjorde 1962. Det är mer än en dokumentärfilm, ska vi kalla den en lyrisk filmessä? Mycket vacker, tycker jag.

https://www.youtube.com/watch?v=5WL4w5ceO7w

Marjaneh Bakhtiari berättade också om ett reportage hon gjorde för radion, om de många läsare som Forough fortfarande har i Iran och om hur de försöker fira Forough genom att besöka hennes grav och lämna presenter. Ibland blir de insläppa på begravningsplatsen, ibland inte. Reportaget sändes i det numera nedlagda programmet Biblioteket 2011. Här kan ni lyssna till hela programmet.

EDIT 180122: En ny radioessä om Forough Farrokhzad av Marjaneh Bakhtiari.

 

Abandoman i Lund 140829

31 Aug

Abandoman

Bästa upplevelse för mig på årets Lund Comedy Festival var Abandoman. Musikalisk ordimprovisation. Freestyle rap baserad på publikens förslag och livshistorier. Det var en live-upplevelse utöver det vanliga. Klippen nedan är roliga, men närvarokänslan går förlorad. Några sekunder efter att Rob Broderick som utgör huvuddelen av Abandoman, intervjuat publiken kastar han sig ut i grym rap om det han just fått reda på. Det känns nästan som trolleri. Hur gjorde han det där? Var de där två personerna planterade i publiken? Hur skulle han annars kunnat sjunga och rimma så fantastiskt om denna neck- and shoulder surgeon som irriterar sig på grannen som klipper gräset i tid och otid, eller den curlingspelande mannen som vann en skål chokladpudding i tredjepris för typ tjugofem år sedan? Det låter repeterat och inövat men det är skapat i stunden. Väldigt bra gjort. Jag vet hur trolleri skapas, jag vet att det bygger på förberedelser och misdirection, och det gör Abandomans rap också, men det gör den inte mindre imponerande. Jag håller med The Independent som skriver:

A freestyle talent that is unparalleled anywhere in the market. No two shows could ever be the same as they pick out audience members and freestyle about them, with comedic timing and witty rhyming that’s so impressive it could’ve been scripted.

Jag skulle missat det här om inte paret på tåget, de som inte alls uppskattade Chastity Butterworth, hade upplyst mig om Abandomans storhet och att de skulle spela nästa dag. ”Men det finns nog inte biljetter”, sa de. Det gjorde det, som tur var.

Efter denna höjdpunkt hastade jag iväg till den stora arenan för att titta på Bill Bailey, igen. Den här gången hade han inte en färdig show utan körde gammalt och nytt, lite ofokuserat men ändå väldigt roligt. Vad jag inte gillade så mycket var att en del av materialet byggde på gnäll. Den där gubben är så dum, de där människorna är så korkade, folk är så blåsta… Och så exempel på detta. Jag minns inte att han hade särskilt mycket sånt material i Qualmpeddler. Han verkade lite, lite trött också. Inte lika fokuserad som förra året, men väldigt avslappnad och glad. Så det var bra, men Abandoman var roligare, kanske för att de var en ny bekantskap för mig. Bill Bailey har jag ju skrattat åt i närmare femton år.

Hemma klockan ett, upp halv sex för att köra till Fågeltofta och packa bil och hämta släp, vidare till torget där det firades Sillens dag, Prostatacancer och valspurt med bland annat Miljöpartiets riksdagskandidat som bjöd på hembakade pepparkakor. Ett härligt gyckel på alla händer. I ett hörn av torget stod Borrby hästsällskap och sålde nybakade bullar. Det var torgets höjdpunkt denna dag, förutom mina böcker, förstås. God försäljning, sedan i ilfart till Ystad för att ställa bil och släp, springa till tåget mot Lund, som givetvis var några minuter försenat.

Jag sprang också från tåget till Lunds stadsteater och hann precis in till inledningen av Jen Kirkmans ståuppföreställning. Hon var duktig, hon var rolig, hon hade ett bra flöde. En enda sak störde mig dock, och det var att kronologin i hennes berättelse inte stämde. Det handlade om när hon gifte sig och när hon skilde sig och hur länge hon varit frånskild och när hon träffade sin make… Det stämde inte kronologiskt och då föll hela hennes berättelse för mig. Jag kunde inte tro på resten av storyn när hon inte ansträngt sig att få åren att stämma. En detalj, men viktig för mig, tydligen. Sedan kanske parmiddagar inte är det mest explosiva ämnet att skoja om i Sverige. Jen Kirkman gjorde det bra ändå.

Men Abandoman, se dem om ni kan. De är otroliga.

This is me bantering with Chastity Butterworth

28 Aug

https://www.youtube.com/watch?v=LYpchqi8GD0

Gemma Whelan uppträdde i kväll som sitt alter ego Chastity Butterworth på Lund Comedy Festival. Karaktären är mycket rolig, men just den här kvällen var artisten inte helt på tårna och efter halva föreställningen började hon mer och mer att glida ur rollen. Det blev inte bättre av att hon gjorde ett karaktärsbyte och började bjuda/tvinga upp folk ur publiken på scenen. Det var inte helt klart vad de skulle göra eller vad de kunde tillföra till föreställningen. Jag blev uppkallad till något som skulle likna ett dejtingprogram. Det var förstås kul att stå på scenen och prata med Gemma Whelan men jag tror att publiken gärna sluppit se mig dansa.

På tåget hem hamnade jag bredvid ett par som sett samma föreställning. De var inte alls roade och var rädda att Gemma Whelan skulle blivit arg över det dåliga gensvaret från publiken. Så tolkade inte jag kvällen. Jag tyckte att det var en rolig timme, de främre raderna skrattade gott, liksom jag. Längre bak i publiken verkar det ha varit något problem med ljudet och kanske var många skämt lite smala för ett svenskt öra.

När jag stod på scenen och försökte följa Chastitys instruktioner så kunde jag inte få bilden av  bad-ass Yara Greyjoy från Game of Thrones ur huvudet. Det var en liten kick. Förmodligen det närmaste jag någonsin kommer till att medverka i Game of Thrones.

https://www.youtube.com/watch?v=tta-84zj3fg

 

 

Inför Emmygalan: Breaking Bad möter Veep

20 Aug

Mork & Mindy

13 Aug

morkhttps://www.youtube.com/watch?v=dPfRO1Zb2ZI&list=PLF_EbdVJ6V2cc1ID-oEB_LDOOK52b0E_h

Två av de komiker som roat mig mest genom åren har dött på kort tid. Först Rik Mayall och nu Robin Williams. Även om de inte gjort något fantastiskt de senaste åren så känns det ändå tomt. Här är två säsonger Mork & Mindy. Fortfarande rolig, tycker jag.

Vivian Maier – ett liv.

24 Jun

vivSkulle titta på Brasilien-Kamerun men råkade slå på tvåan istället för ettan. Vilken tur! Jag kunde inte slita mig från K-Special som handlade om en fantastisk fotograf som tog hundratusentals bilder men inte publicerade en enda under sin livstid. Hon hette Vivian Maier och arbetade som hembiträde och barnflicka under alla sina år. Varje dag när hon gick promenad med barnen passade hon på att fotografera. Hon filmade också, och spelade in kassettband.

För det första är hennes bilder helt fantastiska, för det andra är hennes livsöde gåtfullt och fängslande, det är som hämtat ur en Richard Yates-roman, och för det tredje är historien om hur hennes bilder hittades nästan för bra för att vara sann. Se denna dokumentär genast. Finns på SVT Play i trettio dagar framåt. Här är Vivian Maiers officiella hemsida. Hennes upptäckare, John Maloof, arbetar med att sprida hennes bilder, vilket han förstås tjänar på ekonomiskt. Men det kan han vara värd. Han har gjort ett stort jobb och bilderna är som sagt väldigt bra.

53-33855-10759-1060

Noble England

20 Jun

Rik Mayall dog i förra veckan. Ännu en hjälte som dör i år. Det är som sagt ett tema. Inför förra fotbolls-VM gjorde han en inofficiell VM-låt som nästan ingen uppmärksammade. I år har den klättrat på listorna som en hyllning till denne energiske komiker. Han betydde mycket för mig också. Jag minns honom från början av åttiotalet i A kick up the eighties. Hans rollfigur Kevin Turvey gjorde något som jag inte sett tidigare. Är det inte på något vis ett embryo till fejkverklighetshumorn som slog så stort tjugo år senare med The Office och Larry David?

Han slog aldrig igenom i Hollywood. På Göteborgs filmfestival såg jag i början av nittiotalet Little Noises med Mayall, Crispin Glover och Tatum On’Neal. Vilket gäng! Filmen hänger kanske inte ihop riktigt, men den är väl värd att se. Se hela här.

Men det är förstås The Young Ones som gör honom odödlig. Vilken underbar roll han gjorde där. Här är The Making of the Young Ones.

Slutligen lite ståupp från åttiotalet.

 

Hemligheten i deras ögon i kväll

29 Maj

Jag skrev om den fina filmen Hemligheten i deras ögon för ett tag sedan. I kväll visas den på SVT2, klockan 22.00. Missa inte.

el-secreto-de-sus-ojos_poster_418

Fargo på TV

14 Apr

http://www.youtube.com/watch?v=rnTlfxZ_nMA

Vad får du om du tar Martin Freeman, Billy Bob Thornton och Bob Odenkirk och låter dem spinna vidare på storyn i en gammal bröderna Coenberättelse? Jo, det blir TV-serien Fargo som har premiär i USA i morgon, tisdag. Fem avsnitt inspelade hittills, det ska bli tio. Värd att kolla, tror jag, eller är summan av delarna större en helheten?

 

Hemligheten i deras ögon

22 Mar

El secreto de sus ojos, heter en argentinsk film som jag såg häromveckan. Den vann Oscar för bästa utländska film 2010, samma år som Michael Hanekes Det vita bandet tävlade, och det var en rättvis seger, tycker jag (om rättvisa nu har med saken att göra i Oscarssammanhang).

Hemligheten i deras ögon handlar om ett mord som begicks 1974 och den utredning som följde på det. Den politiska instabiliteten i Argentina med Juan Peróns död 1974 och militärkuppen 1976 figurerar i bakgrunden men blir allt viktigare ju längre berättelsen lider. Handlingen är intrikat och överraskande och det är gott nog, men vad som verkligen lyfter filmen är vissa scener som är helt magiska i sin filmkonst. Titta på scenen ovan där två poliser letar efter den misstänkte mördare under en fotbollsmatch. Visst är det snyggt gjort?

 

Remake på Kikis expressbud

6 Mar

Studio Ghibli har gjort en ny version av animefilmen Kikis expressbud. Takashi Shimatzu (The Grudge) har regisserat. Filmen sägs gå närmare boken än vad den tecknade filmen gjorde men samtidigt är bokens författaren inte riktigt nöjd med den mörkare tonen i filmen. Jag älskar den tecknade Kikis expressbud, men den här nya versionen verkar också bra. Läs mer i The Japan Times.

Woody svarar

8 Feb

i dagens New York Times.

Eländiga snaskerier, men det går inte att låta bli att titta. Trafikolyckesyndromet. En idol anklagad för ett fruktansvärt brott, anklagad av offret. Vad ska man tro?

Vissa försöker försvara honom, andra vill hitta hål i hans historia.

Jag tror på Woody, men alla är förlorare i den här historien.

Så onödigt

2 Feb

Philip Seymour Hoffman – han var nog den bästa skådespelaren i sin generation. Han var åtminstone den jag gillade allra bäst. Så väldigt onödigt att ha skulle dö.

Jag såg honom spela True West i New York mot sin kompis John C Reilly. Det var året innan NineEleven och det var en fantastisk uppsättning, en skådespelarduell hela vägen med mäktig energi. Det var lite som scenen i The Master där han och Joaquin Phoenix står i var sin fängelsecell och försöker övertyga varandra. 100% trovärdig i en mycket märklig scen. Det var där han gjorde sig bäst.

PSH var bäst. Nu blir det inga fler filmer från honom. Mycket tråkigt.

Joking Bad

29 Jan

Jag är kanske lite sen på det, över tio miljoner visningar, men jag såg detta klipp först idag. Riktigt roligt är det, i alla fall, men du bör ha sett hela Breaking Bad för att uppskatta det till fullo.

Istället för Molanders

28 Jan

Premiär igår för Tjockare än vatten. Segt och förutsägbart förstaavsnitt. Är det detta som valdes istället för en andra säsong av Molanders? Jag tycker att det är konstigt att Molanders inte fick en fortsättning. Varför öht dra igång en så stor produktion och sedan inte fullfölja när serien var så bra och fick så mycket uppskattning? Mycket konstigt. Här försöker ansvariga förklara sig.

”Vi har som ambition att bidra med nyskapande svensk dramatik i världsklass. Vi vill ha utrymme för att pröva nya vägar och hitta nya uttryckssätt… När vi fattar beslut om en säsong två tittar vi på saker som genomslag, engagemang och uppskattning”, skriver programchef och programbeställare.

Men Tjockare än vatten är ju i exakt samma genre som Molanders, bara segare, och mer fånigt TV-teatral. Det som var så bra med Molanders var ju att berättelsen kändes på riktigt och var välgjord som något utländskt, typ danskt eller anglosaxiskt. Tjockare än vatten har alla de brister som gör en svensk TV-serie typiskt svensk. Den är övertydligt spelad, tempot är orimligt långsamt i scenerna och vändpunkter och överraskningar är förutsägbara och väntade.

Ulf Kvensler, som är skapare av Molanders, är Sveriges bästa TV-författare. Synd att han inte får större utrymme att arbeta på.

Eller som Johan Croneman skriver i DN: ”Det finns något allvarligt tondövt över hela ekipaget.”

Typiskt svenskt TV-drama, alltså.

Naperville

27 Jan

Idag läste jag i DN om en kommande bok som heter Brief, skriven av Joe McCormack. Nätsökande gav vid handen att han bor i Naperville, Ohio. En timme senare såg jag den här intervjun med Bob Odenkirk, Saul Goodman från Breaking Bad. Han kommer också från Naperville. Sortera under meningslösa sammanträffanden.

David Blaine och Walter White

3 Jan

Jag är mitt i ett Breaking Bad-maraton, jag fick boxen i julklapp. När jag kom upp för luft nu på kvällen för att titta på David Blaines senaste magispecial så dök Walt och Jesse upp där också.

Alan Moore

12 Okt

Alan Moore berättar homosexualitetens kulturhistoria i denna föreläsning från i somras.

Ett projekt han arbetar med för tillfället är en film, eller en serie filmer, några korta som är producerade, och en lång som söker finansiering. Jag blir inte så jättetänd på den här trailern, men långfilmen är kanske bättre.

 

67% Bowie, 100% Miley Cyrus

27 Aug

I lördags sände SVT den nya Bowie-dokumentären Five years. Den kom i våras och visas redan på SVT, det är väl bra. Men den svenska versionen är bara 60 minuter. Originalet är 90. Jag frågade SVT varför men det enda svaret de hade var att de köpt sextiominutersversionen och inte hade några planer på att köpa den längre versionen. Programmet finns på SVT Play fram till lördag.

Varför kvider alla om Miley Cyrus? Vad var det för fel på hennes framträdande på VMA? Hon gjorde något ni inte sett tidigare? Hon var vulgär på ett okvinnligt sätt? Hon utmanade era förutfattade meningar? Allt detta samtidigt som hon sjöng en skön poplåt. Hur kan man inte gilla det? Märkliga människor. Här är en bra artikel i Salon som diskuterar situationen.

Spike Jonze+Arcade Fire+Joaquin Phoenix=Her

10 Aug

Ny film från Spike Jonze på gång med bara bra skådisar och kreatörer. Idén låter inte så upphetsande, men vad den än är så kan den inte vara tråkig. Läs mer här.

Litteratur på radio

7 Jul

Sveriges radio sänder två härliga följetonger i sommar. Radioteatern ger Jag erövrar slottet i sju avsnitt och sommarens romanradioföljetong är nyöversättningen av Madame Bovary i uppläsning av Philip Zandén. Riktigt bra böcker, båda två, och av de första avsnitten att döma är de här radioproduktionerna också väl värda att lyssna på. Jag skrev om I Capture the Castle för några år sedan här. Tiden går.

Måste också tipsa om ett program jag lyssnade på i bilen en sen kväll i förra veckan, Prinsen och jag. Det är två entimmesprogram om Prince och hans musik. Personligt hållna av programledaren Lisa Wall, och mycket informativa.

Woodys ”E”, 3 timmar

30 Jun

Missa inte den heltäckande dokumentären om Woody Allen. Finns att se på SVT Play fram till den 17 juli. Över tre timmar lång. Även den mest inbitne Allen-fantasten lär sig nya saker. Jag noterade till exempel att han skriver likadana ”E”:n som jag. Har Woody sysslat med telegrafi?

esomiallen

Dan Harmon tillbaka på Community

11 Jun

Det verkade självklart att Community skulle gå i graven efter sin fjärde säsong när skaparen och motorn bakom serien, Dan Harmon slutat och Chevy Chase totalt ballat ur och till slut lämnat även han. Men serien överraskar igen. Dan Harmon kommer tillbaka och gör säsong fem. Början på något nytt eller en värdig avslutning på serien? Oavsett vilket är det roligt att han är tillbaka. Läs mer här.

Snackeradio

25 Maj

Community visas i repris vardagmorgnar halv sju till halv åtta på Kanal 6. En bra start på dagen, verkligen. Häromdagen letade jag info om serien och dess skådespelare och fann då en timslång radiointervju med Joel McHale, en av seriens huvudrollsinnehavare, utförd av radiolegendaren Howard Stern. Jag trodde inte att jag skulle orka lyssna, än mindre titta på hela den här intervjun, men det gjorde jag. Väldigt väl genomförd intervju och vilken härlig radioröst Howard Stern har.

http://www.youtube.com/watch?v=J90B80fzPHE

Uppdatering 130529: De rörliga bilderna är borttagna, tyvärr, men bara ljudet är också intressant. Det är trots allt radio.

Här finns Dakha Brakha

9 Maj

IMG_2144Nu äger jag två album med Dakha Brakha. Jag får tacka Jerry som i en kommentar här på bloggen tipsade om en ukrainsk skivaffär på nätet som heter Umka. En vecka efter beställningen hade jag paketet hos mig i Ystad, hur säkert som helst. Tyvärr är bandets två senaste skivor slut även på Umka.

I Nya Zeeland finns ett TV-program som heter Making Tracks. Programledaren reser över världen och upptäcker ”främmande” musik. I varje program får en artist från det landet göra en cover på en poplåt från Nya Zeeland. Verkar var ett trevligt program. I ett avsnitt åker programledaren till Ukraina och träffar Dakha Brakha. Via programmets hemsida kan man ladda ner en låtar av artisterna som varit med i programmen. Dakha Brakhas härliga ”Oi Za Lisoschkom” finns här för gratis nedladdning. I övrigt verkar nätet tomt på Dakha Brakha annat än som streamat material.

Amadou & Mariam från Making Tracks.

 

Did you read it?

6 Maj

Ian Rubbish and the Bizzaros – ”Sweet Iron Lady, I want to kiss your iron fist”

27 Apr

Ett litet inslag om det glömda punkbandet Ian Rubbish and the Bizzaros.

Ian Rubbish lever! Han var förband till Vampire Weekend i New York för några dagar sedan.

På Kanal 9 kan man se avsnittet av Saturday Night Live med Punkens historia fram till den 29/5. Inslaget börjar vid 19.20.

Hundar och mörk choklad

26 Mar

Ibland känner man igen sig.

Portland, Portland, Impassable Wilderness, Portland

21 Mar

Hela andra och tredje säsongen av Portlandia finns på SVT Play i en knapp månad till. Jag drog igenom tredje säsongen i en sittning. Den är så bra. Humor för sådana som mig, som driver med människor som ibland liknar mig. Och Portland. Jag älskar Portland. När jag kom dit 1992 kände jag genast att det var min stad. Och nu tjugo år senare kommer serien som hyllar staden samtidigt som den använder den som fond för riktigt bra humor. Fred Armisen och Carrie Brownstein är bäst och deras gästskådespelare är nästan lika bra. Chloë Sevigny, Kyle MacLachlan, Edward James Olmos med flera, med flera.

Häromdagen stod att läsa i Metro en nyhet från Portland. En totalt poänglös nyhet som knappt platsat på lokalsidan i The Oregonian, men den hade letat sig in i Skåneupplagan av Metro. En lokal popsångerska vid namn Beth Ditto hade på fyllan varit otrevlig på en bar och blivit utslängd. Ute på gatan hade hon ropat ”Obama” och hindrat trafiken. Varför fick denna ”nyhet” plats i Metro? Det måste vara för att det är internationella Portlandveckan.

Nästa Portland-nyhet berättar att det är bestämt vem som ska gestalta Leif GW Perssons Bäckström i den amerikanska versionen. Det blir Rainn Wilson, mest känd som Dwight Schrute i The Office. Backstrom. Det låter tungt på engelska. Portland blir Backstroms spelplan.

För något år sedan gjort Rainn Wilson den här reklamfilmen för en science fiction-bok som heter Wildwood. Den är skriven av Colin Meloy, frontman i The Decemberists. Han är bekant med Carrie Brownstein och det var så han fick henne och Fred att medverka i denna udda lilla film. Boken utspelar sig i Portland och i ett skogsområde utanför staden, the Impassable Wilderness. Rainn Wilson är rätt lika Isaac Asimov, med polisongerna. Nu återstår det att se hur Fred och Carrie kommer att medverka i Backstrom. Eller tvärt om. Det är ett för bra tillfälle för att försitta.

Portland är överallt.

http://www.youtube.com/watch?v=9nTSQAmNHTo

 

Jag förstår Mindy men inte Lena

19 Mar

imagesI februari och mars gick två nya komediserier mot varandra på SVT och TV3.  Girls på SVT och The Mindy Project på Trean. För en gångs skull vann Trean den fighten, i alla fall i min TV-soffa.

Nu har Mindy tagit en paus på obestämd tid fast det finns fler avsnitt och Girls har flyttat från onsdag till tisdag. Men några veckor gick de samtidigt. Girls har tokhyllats och direkt efter varje avsnitt har en tjejpanel under ledning av Johanna Koljonen grottat ner sig i detaljer från senaste avsnittet. Girls är den seriösa och moderna komedin, sägs det.

Jag hade velat gilla den här serien. Kan så många smarta kritiker ha en annan åsikt än mig? Tydligen, för jag fattar inte alls den här serien. Jag ser inte humorn. Det handlar om några bortskämda tjugoplussare som inte fått lära sig hur man lever i den verkliga världen. De är söndercurlade och när de efter ett kvarts sekel ska stå på egna ben så är de vingliga som nyfödda kalvar. De gör bort sig och blir förnedrade… Är det humor? Jag kan inte skratta. Kanske är det en sann bild av en viss sorts människor. I så fall tycker jag synd om dem. Eva Ström i Sydsvenskan försöker också förstå Girls och lyckas inte bättre än jag. Om tjejerna i Girls tänker jag bara,vakna, ta för er, låt er inte utnyttjas.

The Mindy Project är kanske en mer konventionell, amerikansk serie, men i mina ögon är den överlägsen Girls. Den är välskriven och slagfärdig samtidigt som den tar upp lika allvarliga ämnen som Girls. Den har karaktärer att tycka om och vi bryr oss om huvudpersonen. Tematiskt är serierna lite lika. Mindy har i och för sig både utbildning och högstatusjobb, men hon kämpar fortfarande med att få respekt för sitt kunnande och hitta en ärlig, schysst kille att bli ihop med. Ska det vara så svårt? Tydligen, säger både Lena och Mindy, men Mindy säger det hundra gånger mer underhållande.

One Man’s Justice och The Master

11 Mar

Andra världskriget är slut. USA har bombat Japan till ovillkorlig kapitulation. Vad gör en enkel japansk soldat som kämpat för sin kejsare när kriget får ett sådant slut? One Man’s Justice av Akira Yoshimura berättar den historien. Soldaten, Takuya, har begått ett brott under kriget, han var med och avrättade en grupp amerikanska flygare. Det var en rättfärdig handling enligt Takuya och hans soldatbröder, men enligt krigets lagar begick de ett brott. De trodde att de sopat igen spåren efter sig, men ockupationsstyrkorna är snart Takuya på spåren. Hans överordnade har erkänt allt, de var svaga, mycket svagare än Takuya någonsin kunde tänka sig.

Blandningen av spänning och moraliska dilemma får mig att tänka på Graham Greene. Samtidigt som boken är en riktig bladvändare så ställer författaren frågor som inte har några bra svar men som man funderar på länge efter att man läst ut boken. Den ger också en nyanserad bild av Japan och hur befolkningen tänkte om kriget. Jag läste en annan historisk roman av samma författare, Shipwrecks, som var lika bra som den här men helt annorlunda. Den utspelade sig i en fiskeby någon gång på 1600-talet eller kanske tidigare. Även den diskuterade  frågor om rätt och fel på ett sätt som berörde mig.  Det finns en fyra-fem romaner ytterligare av Yoshimura på engelska, dem kommer jag att skaffa och läsa.

Några veckor efter att jag läst ut One Man’s Justice, såg jag Paul Thomas Andersons film The Master på Scala i Ystad. Boken och filmen passar bra ihop, de börjar på samma tid och plats och har båda i centrum en karaktär som är hårt trängd. Filmen börjar alltså på samma ställe som den japanska romanen, men på andra sidan, hos amerikanerna. Joaquin Phoenix’ karaktär, Freddie Quell ligger i flottan och har varit med i kriget mot Japan. Kriget har just tagit slut. Vad ska han ta sig till nu? Efter vissa anpassningsförsök träffar han Philip Seymour Hoffmans karaktär Lancaster Dodd, en småhandlare till charlatan som håller på att starta en rörelse. Han har just givit ut sin första bok och skriver på sin andra. Det handlar om att uppfylla sin potential, om tidigare liv om… Ja, han hittar på lite allteftersom vad den här rörelsen står för. Quell och Dodd kompletterar varandra på många plan. De är varandras motsatser, vilket gör att de passar perfekt ihop. Filmen är som bäst när det bara är Phoenix och Hoffman i bild som duellerar i skådespelarkonst. Särskilt Phoenix’ ansikte är underbart att granska i denna film. Det är rent Dreyerskt foto på hans plågade anlete ibland.

Först och sist i detta inlägg två trailrar med flera scener som inte förekommer i filmen. Jag ser fram emot director’s cut-DVD :n. Det här är en film som kan ses många gånger.

 

Ju fler kockar, desto sämre distribution

24 Feb

Cloud Atlas sveper inte Oscarn i kväll. Lite beror det kanske på filmen, men en hel del beror också på hur den presenterats och distribuerats. Det är en väldigt påkostad film som finansierats av en mängd investerare. De som satsat pengar i filmen har haft förtroende för skaparnas vision men när det kommit till hur filmen ska nå kunderna har man inte varit överens med varandra. Läs om turerna här i The Guardian. Sedan kan man invända mot delar i själva filmen också. Det kan vara problematiskt med två eller rent av tre regissörer, kan det verkligen bli en vision? Vi får se. Jag laddar upp inför Oscar Night med att se filmen på Cinema 3 i Ystad i eftermiddag.

De bästa intervjuerna inför Oscarn gör garanterat Zack Galifianakis på Funny or Die.  Miss inte. Titta på del 1 här och del 2 här.

I Sydsvenskan läste jag häromdagen en märklig artikel som påstod att filmens förlaga, romanen av David Mitchell, inte skulle vara väl sedd bland kritiker eller att Mitchell ”aldrig fått den uppskattning en del anser att han förtjänar”. Vilka märkliga påståenden, av en doktorand vid engelska institutionen i Lund, dessutom. New York Times jämför Cloud Atlas med Ulysses, Washington Times skriver om författarens ”Nabokovian delight in word play”. I The Guardian skriver AS Byatt en fin recension som kallar boken, ”powerful”, ”elegant” och ”delicious”. Boken var nominerad och favorittippad till Bookerpriset när det begav sig. Nej, David Mitchell och hans böcker får så mycket kärlek en författare kan önska sig, både från kritiker och läsare. David Eggers säger det bäst (som han ofta gör):”If any readers have doubted that David Mitchell is phenomenally talented and capable of vaulting wonders on the page, they have been heretofore silent. Mitchell is almost universally acknowledged as the real deal. His best-known book Cloud Atlas is one of those how-the-holy-hell-did-he-do-it? modern classics that no doubt is — and should be — read by any student of contemporary fiction”.Jag håller med, jag uppskattar Mitchells böcker mycket. Någon gång i år ska jag ta mig an hans senaste, The Thousand Autumns of Jacob de Zoet. Läs mer på författarens hemsida.

 

En timme med GRRM

9 Feb

En givande timme i sällskap med George R R Martin.

Homonym. Snart på SVT?

1 Feb

Paul Thomas Anderson gör film av Pynchons Inherent Vice

27 Jan

På fredag har The Master Sverigepremiär. Här  och här läser jag att PT Andersons nästa film blir en filmatisering av Thomas Pynchons Inherent Vice. Joaquin Phoenix får huvudrollen. Anderson vill också göra film av Gravity’s Rainbow. Lycka till med det. Och i bokhyllan alldeles bredvid mig, trettio centimeter från mitt huvud, ligger Against the Day, oläst och ropar. Så fort jag får en ostörd vecka ska jag läsa den. Jag vet att den är fantastisk, alla 1085 sidorna.

Nya vägar för bröderna Coen

25 Jan

En ny stil, ett nytt tema. Jag tillhör dem som tycker att deras första storhetstid avslutades med The Man Who Wasn’t There. Även om No Country for Old Men var bra så var den ändå inte en toppfilm med Coenmått mätt, tycker jag. Den kommande filmen är kanske början på en ny period i deras filmskaparliv. Trolig världspremiär i Cannes. Till Sverige före jul, kan man hoppas.

 

Efter The Office: The Mindy Project

13 Jan

The Office avrundar och The Mindy Project börjar. Vi får se om den nya serien håller, men första avsnittet var i alla fall underhållande, tycker jag. Mindy Kahling som var med i The Office i början och också skrev en del har skapat denna nya serie och spelar själv huvudrollen. Ed Helms – Andy från The Office –  är med i de första avsnitten men inte senare, vad det verkar.

Modig är bra men Cinema 3 i Ystad suger

7 Okt

Ännu en höjdare från Disney Pixar. Modig/Brave är en härlig film för alla över sju år. Snyggare än någonsin, snart är de konstgjorda representationerna av verkligheten mer verklighetstrogna än filmad verklighet.

Men bioupplevelsen, hjälp! Med sådan här service kommer vårt biografmonopol, SF, snart inte att finnas längre. Biografen kommer att hänvisas till museerna. Okej, jag stod i kön och kom fram till kassörskan för att köpa två biljetter, men då fick jag inte betala med kontanter. Eftersom jag nyss varit på hemsidan så var jag lite förvånad. Det här var nytt. Även för kunden framför mig. Vi ville betala med pengar, jämna sådana, men det gick inte. Varför? Vet inte. Kassörskan försökte förklara med något om rånrisk men ärligt talat så visste inte hon heller varför. Tur att jag hade kortet med mig, det är inte alltid jag har det. Sedan ville jag få de platser vi brukar sitta på, de platser som jag genom fyrtio års biobesökande (varav sex i Ystad) provat ut och funnit vara optimala för mig. Men det gick inte heller. Du kan inte välja platser själv på Cinema 3 i Ystad! Varför står kassörskan där? Hon kan inte ta emot kontanter och hon kan inte ge mig de platser i salongen jag önskar. Jag får mer service på Jet när jag tankar där.

Reklamfilmerna visades med fullt ljus i salongen. Trailers i 3D visades med fullt ljus i salongen vilket förstås förstörde 3D-effekten och det mesta av skärpan i bilderna. Reklam är inte alla intresserade av, inte jag heller, men trailers är ju ofta ett nöje, särskilt de här som visade smakprov från Tim Burtons nya Frankenweenie, Monsters University och ytterligare en Pixarfilm som kommer nästa år.

Så frågan är, har SF blivit så j-a arroganta på grund sitt marknadsmonopol att de skiter i kunderna, eller är det bara Cinema 3:s personal som är inkompetent?

Snart är biografen lika död som räknemaskinen. Tragiskt.