Tänk så mycket musik det finns att upptäcka, och så mycket musik du inte hittar på streamingtjänsterna. Jag har nämnt det tidigare. Här är ett exempel till.
För några veckor sedan lyssnade jag på Music Artist in Residence på BBC Radio 6 med Father John Misty. Det var en återutsändning från 2022, som jag missade då. Annars lyssnar jag mycket på radio, särskilt BBC Radio 6. Music Artist in Residence innebär att en artist får en veckas entimmeprogram där han/hon väljer låtar och kanske berättar lite om den valda musiken. Father John Misty är en favorit för mig. Han gör melodiskt intressant musik med vassa, dubbeltydiga texter. Dessutom ingick han i bandet Fleet Foxes just under den period när de gjorde sin bästa skiva, Helplessness Blues. De verkar inte ha kommit så bra överens, bandet och han, men han spelade trummor på skivan som, som sagt, är Fleet Foxes bästa.
Nå, i radioprogrammet var en av de första låtarna han spelade den här kvällen, eller natten, mellan tolv och ett, svensk tid, något som hette ”You’re Not Alone”. Den var fantastisk, tänkte jag när jag hörde den. Den var ju uppe där med ”Like a Rolling Stone”, ”Games People Play”, ”A Day in the Life”, ”Sympathy for the Devil” eller ”Bridge Over Troubled Water”! Nästan, i alla fall. Hur kunde jag aldrig ha hört den tidigare? Jag kollade programmets hemsida och fann då att bandet hette Amon Düül II. Aldrig hört talas om. Wikipedia berättade att Amon Düül bildades i ett tyskt kollektiv på sjuttiotalet. Alla som ville fick vara med och göra ljud. När det var demonstrationer och manifestationer kom Amon Düül och spelade. Men snart var det några i kollektivet som vill spela bra musik och inte bara göra ljud. Därför bildades Amon Düül II. De nämns ofta som ett av de första krautrock-banden och kanske ett av de få som inte var associerade till producenten Conny Planck. Så Amon Düül II var ändå ett ganska vanligt, tyskt rockband som gjorde skivor på sjuttiotalet. Deras första, och mest kända skiva, lärde jag mig, hette Yeti och kom 1970. Jag ville höra ”You’re Not Alone” igen, så jag sökte på Spotify. Där fanns flera Amon Düül II-skivor, men inte den där ”You’re Not Alone” ingår. Genom sökningar kunde jag se att den hade varit tillgänglig på Spotify, men inte nu längre. Samma på Youtube. Ej heller på iTunes är låten, eller albumet ”Hijack” tillgängligt. Vad fan?
Då tittade jag på Tradera. Hurra, bingo! Albumet fanns till salu där, en auktion som gick ut den 16 november. Jag la ett bud för att påminnas när auktionen gick ut, jag var redo att ge några hundra för att få skivan. Under veckan tittade jag in på auktionen ett par gånger, några andra budgivare var med i leken, men jag tänkte att jag nog skulle vinna auktionen ändå. Under tiden lyssnade jag på det som fanns tillgängligt på nätet med bandet. Det var väl lyssningsbart, men inte lika fantastiskt som ”You’re Not Alone”. Jag kunde, tack och lov, lyssna på den låten också, eftersom Father John Mistys radioprogram var tillgängligt i trettio dagar efter utsändning.
Jag minns inte vad jag gjorde på förmiddagen, lördagen den sextonde november, men jag satt inte framför datorn för att vinna en auktion på Tradera. Jag glömde bort den. Skivan såldes för ynka 156 kronor, plus porto 59. Vilken miss. Då gjorde jag en ny sökning, där jag förstås borde letat från början, på Discogs. Där fanns flera exemplar till salu och till och med ett i Sverige. Jag beställde direkt och det köpet blev till och med billigare än från Tradera, bara 160 kronor totalt.
Skivan anlände och jag har det senaste dygnet lyssna på den om och om igen. Den är riktigt bra. Hela skivan, inte bara ”You’re Not Alone”, även om den låten är bäst. Nu undrar jag bara, varför har albumet Hijack skrapats bort från alla plattformar på internet, när Amon Düül II:s övriga katalog finns kvar? Den som vill höra ”You’re Not Alone” får antingen lyssna på Father John Mistys radioprogram, som är lyssningsbart en vecka till, eller göra som jag och köpa skivan, som i gamla dagar.
Det finns många versioner av ”Son of a Preacher Man” och originalet med Dusty Springfield är kanske bäst, hon var enastående. Men den här versionen är också riktigt bra.
Jag nämner den här låten för att jag retar mig på Sp*tif*. Jag har haft låten sparad där men häromdagen när jag skulle lyssna på den var den gråmarkerad och inte tillgänglig. Det är ju eländet med streamat. En dag kan något man vill se eller lyssna på vara borta, utan förklaring. Det händer mig då och då och det är lika irriterande varje gång. Jag föreslår att de bifogar ett meddelande till dessa borttagna låtar med en förklaring. Om det är att Neil Young inte gillar deras policy för vilka poddar de köper eller om musikrättigheter plötsligt slutat gälla. Lyssnarna vill veta.
I början på året hörde jag en låt på radion som jag gillade och aldrig hade hört förut. Den hette ”Detectorists” och artisten hette Johnny Flynn. Det var antingen på Gideon Coes nattprogram eller Radcliffe & Maconie en lördag- eller söndagförmiddag. I vilket fall sa de efter låten att det var signaturmelodin till en TV-serie, vars julspecial sänts några veckor tidigare. Jag tror inte de sa mer än så, men låten var så bra att jag kollade upp vad det var för serie och då visade det sig att det var en komediserie skriven och regisserad av Mackenzie Crook, med honom själv och Toby Jones i huvudrollerna. Det fanns tre säsonger à sex avsnitt, som sändes 2014-2017, och två julspecialer (2015, 2022). Den hade fått väldigt fin kritik och vunnit priser, men jag hade aldrig hört talas om den. Det kändes märkligt. Mackenzie Crook kommer jag ju ihåg från The Office och Pirates Of The Carribean och Toby Jones har synts i mängder av filmer. Hans största roll är som Truman Capote i filmen Infamous. Vidare fann jag att serien röstats fram som en av tidernas bästa brittiska komediserier, en av få som skapats på 2000-talet; de flesta på listan kom från sjuttio- och åttiotalet.
Så jag letade omedelbart upp serien och började titta. Jag blev inte besviken. Snart märkte jag att det var bland det bästa jag sett i detta format. Det är både skratta högt-humor och allvarligare teman, behandlade på ett finurligt och nyanserat vis. Handlingen kretsar kring två medelålders män vars hobby är att gå med metalldetektor och leta efter gamla saker som gömts i marken. De vill inte kalla sig själva för skattletare, men på något vis är det det ändå. Vi träffar också deras familjer och vänner i den metallletarförening de är med i. Alla biroller är perfekt castade och hur udda en del figurer är, så blir de ändå trovärdiga.
Vanliga komediförvecklingar blandas med filosofiska funderingar om tid, åldrande och relationer. Det låter kanske inte som humor, men det är det. Detectorists är, mer än något annat, en väldigt rolig komediserie med en helt eget anslag. Den utspelar sig på landet i norra Essex. De flesta scenerna är filmade utomhus, vilket är ovanligt för vilken serie som helst, men särskilt för en komediserie. Naturen är en karaktär lika mycket som de olika personerna. Aldrig har jag sett en komedi så vackert filmad.
Serien går att se på streamingtjänsten Britbox men också på Youtube. Ta en titt, om ni inte såg den för flera år sedan.
Vad som helst kan bli början till en samling. Eller, är det en samling bara för att man har många av samma sort? Jag har för många saker och för många ofrivilligt påbörjade samlingar. Men jag är långt ifrån ensam. Det är väldigt många människor – mest gubbar, tror jag – som inte kan låta bli att samla på sig mängder med onödiga prylar.
Förra året kom det ut tre böcker av personer jag beundrar, som handlar om deras samlingar av egentligen osamlingsbara saker.
Warren Ellis är musiker och spelar bland annat med Nick Cave. I Nina Simone’s Gum berättar han om sin samling av till synes oansenliga saker som blir som talismaner för honom, gamla biljetter eller trasiga smycken eller kassettband. Den konstigaste saken och den med starkast kraft är ett tuggummi som Nina Simone tuggade på ögonblicken innan hon började spela på en konsert på South Bank Center i London 1999. Warren Ellis var i publiken och såg att hon satte tuggummit på pianot innan hon började sjunga. Efter konserten rusade han upp på scenen, tog den lilla handduk hon torkat pannan med, skrapade loss tuggummit och lade det i handduken. De följande åren bar han med sig denna totem på alla sina resor. Han blev ganska fixerad vid detta tuggummi, vilket låter galet när jag återger det här, men Ellis förklarar övertygande hur stark dragningskraften är, och vart han än vänder sig så ökar kraften. Alla känner det. Resan kulminerar tjugo år senare med att tuggummit ställs ut på Den Sorte Diamant i Köpenhamn.
Men boken handlar om mer än bara detta tuggummi. Vi får också veta hur Ellis började spela sina instrument och resan han gjort till att bli riktigt skicklig.
Jarvis Cocker är frontman i bandet Pulp, som återförenas i år för några stora konserter i Storbritannien. Hans bok Good Pop, Bad Pop växlar precis som Warren Ellis’ bok mellan bilder från författarens uppväxt och väg till att bli musiker och detaljgranskningar av diverse hopplösa föremål i författarens ägo. Ramberättelsen i boken är att Cocker under pandemin bestämmer sig för att rensa ut ett stort vindsutrymme som han lånat i många år där han sparat en stor mängd saker från sin uppväxt och ungdom. Någon gång måste detta utrymme utrymmas, och under pandemin finns ändå inget bättre att göra. Cocker visar oss läsare respektive föremål, berättar dess historia och bestämmer om han ska slänga eller spara det. De flesta väljer han förstås att spara. Vi får till exempel se ett skrivhäfte där han redan innan han kunde spela något instrument skrev ett manifest för hur Pulp skulle låta och se ut. Då var han bara fjorton, femton. Så genom dessa föremål får vi en bra bild av Jarvis Cockers uppväxt och musikaliska liv. Han har en tydlig berättarröst och han är ofta mycket rolig. Warren Ellis är inte en författare på samma sätt. Han fick också hjälp att skriva sin bok av en journalist som spelade in hans historier och skrev ned dem och därför känns hans bok mer neutral i tilltalet, även om hans historia är mer originell än Cockers.
Jarvis Cocker ledde i flera år mitt absoluta favoritradioprogram, som hette Jarvis Cocker’s Sunday Service på BBC Radio 6. Det hjälper kanske mig att höra hans röst på boksidan. Lyssna på ett gammalt avsnitt här, där han träffar Scott Walker.
Båda dessa böcker är förklädda självbiografier. Genom föremålen som beskrivs får vi en bra bild av författaren, mycket bättre än om de bara beskrivit sina liv rakt upp och ner.
Haruki Murakamis The T-Shirts I Love är en mindre bok än de två första, både i omfång och ambition, men inte mindre läsvärd för det. Boken består av samlade krönikor han skrev för en japansk modetidning. Varje text berättar helt enkelt om en T-shirt, var han skaffade den och vad den betyder för honom. Men även om detta är en mindre bok så är Murakami en större författare än Ellis och Cocker. Fast ämnet är helt trivialt så blir texterna ändå mycket läsvärda och givande. Jag citerar från förordet. Jag känner igen mig alltför väl till och med vad gäller blyertspennorna. Enda skillnaden är att jag har hundratals oanvända blyertspennor i nyskick som jag förmodligen aldrig kommer att använda:
”I’m not particularly interested in collecting things, but there is one sort of running motif in my life: despite my basic indifference, objects just seem to collect around me, of their own volition. Stacks and stacks of LP records – so many I’ll never listen to them all; books I’ve already read and will probably never open again; a ragtag assemblage of magazine clippings; dinky little pencils so worn down they don’t fit into a pencil sharpener anymore – all kinds of things just keep on piling up… I find myself somehow resigned to it. Carried away by some emotion I can’t even name, I wind up gathering things around me.”
Genom dessa tröjor följer vi Murakami runt världen, till Hawaii, Stockholm, Köpenhamn, New York och många andra platser.Det är en bagatell till bok, men även bagateller kan vara inspirerande.
Jarvis Cocker har skrivit en självbiografi. Den heter Good Pop, Bad Pop och den står överst på min köplista. Här blir han intervjuad av Olivia Laing i The Guardian, en annan av mina favoriter. Det är en mycket välformulerad intervju, från båda sidor.
Jarvis är också gästredaktör för helgbilagan i The Observer. Här intervjuar han några udda (?) samlare eller är de hoarders? Gränsen är hårfin.
Under 2021 gav Laurie Anderson sex stycken föreläsningar på Harvard. Men på grund av pandemin och eftersom Laurie Anderson är den hon är, så gjordes föreläsningarna som filmer. Det gick att se dem ”direkt” på Zoom och under tjugofyratimmarsperioder veckan efter de visats live, med efterföljande, riktig live distans-Q&A. Nu när föreläsningsserien är genomförd finnas alla sex föreläsningarna tillgängliga på Youtube. Jag rekommenderar starkt att ni ser dem. Både för inbitna Laurie Anderson-fans och de som bara vill uppleva något bra finns mycket att hämta här. En del filosofi, en del memoar, en del konst. Det är verkligen inspirerande.
Rättigheter för originalmusik har blivit en het handelsvara på sistone som riskkapitalister investerar i med hopp om att värdet ska växa i takt med att hitsen sinar för dagens låtskrivare. De senaste månaderna har det rapporterats att artister som Bob Dylan, Neil Young, Stevie Nicks och andra sålt hela eller delar av rättigheterna till sina verk. Här är en intressant artikel om detta relativt nya fenomen. Den handlar om en man som driver utvecklingen på detta område. Han började sin karriär som manager och agent och var bland annat med om att lansera den kanadensiska sångerskan Mary Margaret O’Hara. Hon gjorde bara en skiva, men vilken skiva! Hon gjorde musik i samma anda som Kate Bush, Tori Amos, Jane Siberry… Men det är en annan historia. Jag undrar vad hon gör nuförtiden.
En sommardag 1982 gick jag in på Pressbyrån på Södergatan i Malmö. De hade på den tiden ett fint utbud av engelsk pocket, särskilt science fiction. Jag köpte boken Lost Dorsai av Gordon R Dickson och senaste numret av Analog Science Fiction. Där läste jag jag en novell som jag vid tiden inte riktigt förstod, men som stannat kvar hos mig. Den heter ”Melancholy Elephants” och är skriven av Spider Robinson. Året därpå vann den Hugopriset för bästa sf-novell. Du kan läsa den här, på författarens hemsida. Den handlar om musikrättigheter och problemet med att det vi uppfattar som oändligt nästan alltid bara är väldigt stort. Novellen består av ett samtal mellan en lobbyist och en politiker, där de diskuterar det faktum att pianoklaviaturens åttioåtta tangenter kan kombineras till en väldigt stor mängd musikstycken, men inte en oändlig mängd. Om rättigheterna för originalmusik gäller för alltid så kommer det inte att bli någon ”ny” musik. Alla hits är komponerade. Novellen är lite träigt berättad, men idén var väldigt framsynt. Ingen tänkte på detta 1982, men nu, fyrtio år senare är vi där. Musiken har tagit slut och artisterna som har rättigheterna vill förlänga dem så att ingen annan ska kunna skriva ”ny” musik, eller åtminstone tjäna pengar på att använda vissa toner i en viss ordning.
Det är därför det är så förvånande när man någon enstaka gång hör en ny låt som känns, och kanske till och med är, en originalhit. Senast jag gjorde det var ”Blinding Lights” med The Weeknd. Ljudmässigt låter det som åttiotalspop, men låten är väl ett original, eller vad tycker ni?
Några säger att den låter som ”Take On Me” med A-ha, men bara ljudmässigt, tycker jag.
I så fall är ”Starboy” lika lik Adolphson & Falks ”Stockholm Serenad”.
Och så kan man hålla på. Poängen är att om alla rättigheter förblir ägda kommer ingen att kunna göra ny musik längre. Vi kommer att lyssna på gammal musik, vi kommer att gå på stora konserter och titta på av rättighetsägarna godkända tributeband. När den sista beatlen och stonesen är borta kommer de fortfarande att spela samma gamla musik, skådespelare på scenen, anställda av rättighetsinnehavarna, de investerare som nu håller på att köpa upp de åldrande artisternas låtar.
När jag var åtta, nio år berättade någon att Little Richards ”Lucille” var en häftig låt. På något vis hittade jag en köpkassett där låten fanns med. Men jag blev förvånad och besviken för den lät inte alls som jag trodde att den skulle låta. Jag hade nog hört ”Tutti Frutti” och ”Long Tall Sally”, men den här ”Lucille” liknade inte alls dem. Det visade sig att jag kommit över en kassett med countrymusik och att det var Kenny Rogers låt ”Lucille” och inte Little Richards. Olika världar. Felet rättades och när jag väl fick höra den rätta låten blev jag glad. Inget ont om Kenny Rogers, men Little Richards ”Lucille” är tidernas bästa rocklåt, tycker jag.
En timslång dokumentär där Little Richard själv berättar om sin uppväxt och karriär. Mycket sevärd.
I tisdags hittade jag en intervju med Jack Kerouac på youtube som jag aldrig sett tidigare. Det var fint att se Jack prata och läsa, men minst lika kul att se Steve Allen ackompanjera intervjun och läsningen med sitt pianospel.
Tre dagar senare såg jag att Stephen Colbert tvingats spela in senaste avsnittet av The Late Show utan publik. Det blev en märklig och kittlande upplevelse, både för honom och TV-publiken. Och kolla vad han säger vid ca 3.30! Han berättar att han under dagen tittat på Steve Allen intervjua Jack Kerouac, och hur bra det var, och så skämtar han att så bra kan pratshowerna bli igen, tack vara coronaviruset. Vilket lustigt sammanträffande att jag såg Kerouacintervjun för första gången i tisdags och sedan pratade Colbert om samma intervju några dagar senare.
En Jarvis Cocker-låt från 2006 håller på att bli Englands juletta. Kulturen frodas i det mörka politiska landskapet.
Kampanjen att ta denna låt till nummer ett gick inte lika bra som Jarvis & Co hade hoppats; den landade på fyrtioåttonde plats. Etta blev, för andra året i rad, LadBaby med en korvsång till melodin av ”I Love Rock and Roll”.
Jag lyssnar ganska mycket på BBC Radio, både för musiken och programmen. Om några dagar börjar en ny säsong av Paperback Writers, där författare berättar om sina musikinfluenser. Det brukar alltid bli intressant lyssning. Den här omgången fokuseras på serieförfattare och vi får höra vad Alan Moore, Neil Gaiman och Hannah Berry lyssnar på för musik, och varför.
Nick Cave har följt mig sedan åttiotalet. Han har känts som en artist som jag borde gilla, men jag har aldrig kommit in i hans värld. Jag kunde aldrig uppbåda samma entusiasm för honom som jag kände för vissa andra artister, som till exempel PJ Harvey.
När han skrev And the Ass Saw the Angel tänkte jag att jag kanske skulle förstå hans storhet bättre i skönlitterär form, men icke. Jag läste inte ens ut boken. Den var inget för mig. Så har det fortsatt. Jag har beundrat hans verk, men hans musik har inte berört mig på djupet. Det kommer nog. Jag har inte givit upp hoppet. Under tiden har jag hittat ett verk av honom som faktiskt drabbar mig på riktigt. Det är hans frågespalt, The Red Hand Files. För att utmana sig själv (tror jag) har han öppnat en sida där fans, eller vem som helst, får ställa frågor till honom. Hans svar är mycket välformulerade, både specifika och allmängiltiga, och han berättar såpass intressanta saker att medierna ibland väljer att rapportera om dem, senast i The Guardian.
Han har också besvarat frågor live, på turné. I dagarna framträder han i Norge och på Island med denna frågestund. Publiken ställer frågor, Nick Cave försöker svara så ärligt han kan. När frågorna handlar om musik kan det hända att han spelar och sjunger något. Läs mer om hur och varför han gör detta här, i the Guardian, igen.
Jag spelar lite Grinderman och försöker hitta känslan.
Jag upptäckte Beth Gibbons och Henryk Góreckis musik ungefär samtidigt. Portishead första album kom 1994 och samma år såg jag filmen Fearless, en av mina absoluta favoritfilmer, som använder delar av Góreckis tredje symfoni i soundtracket.
Därför känns det passande, för mig personligen, att Beth Gibbons nya skiva är hennes tolkning av Góreckis symfoni nummer 3. Hon lärde sig den polska texten fonetiskt och spelade in verket live med polska radions symfoniorkester under ledning av Krysztof Penderecki, som gjorde musiken till bland annat The Shining och Exorcisten.
Jag tycker att resultatet är enastående. Beth Gibbons tillför helt klart ett element som saknas i mer skolade sångares versioner av detta verk.
Tråkigt för oss musikälskare att Beth Gibbons är så sparsmakad. Denna skiva, inspelad 2014 som släpps först nu, föregicks av skivan Out of Season 2002! Hon har medverkat på ett fåtal andra skivor sedan dess och hon sjunger förstås på Portisheads tredje skiva, Third, 2008, men hon verkar ha sitt intresse på helt annat håll än i att spela in musik. Undrar varför det tog fem år från inspelning till släpp av Symfoni nummer 3. Jag är glad att den kom ut till slut och jag hopas att vi får höra Beth Gibbons röst mer framöver.
Lindsay Kemp dog i slutet av förra året. Han var dansare och koreograf. Han inspirerade och undervisade både Kate Bush och David Bowie. Här är en artikel om en av hans sista intervjuer, där han bland annat säger att yngre konstnärer borde lära av sina föregångare. The shoulders of giants och så vidare. Kloka ord eller konstnären som reaktionär? Jag säger det första, men jag är heller inte så ung längre.
Om några veckor kommer BBC att visa hela David Bowies spelning på Glastonbury år 2000, som avslutade festivalen. Många säger att det var det bästa som gjorts på Glastonbury, men hela spelningen har inte visats tidigare, konstigt nog, bara den halvtimme jag delar här. Ser fram emot att se hela. Här är David Bowie som spelar David Bowie, omfamnar hela sin karriär. Han spelade förstås alltid rollen av David Bowie, men det är extra tydligt i den här spelningen, tycker jag. Här är han femtiotre år gammal och får hela publiken att hoppa och leva sig in till hundra procent. Fantastiskt. Jag saknar honom mer för varje dag som går, vilket jag inte trodde var möjligt.
Måndag är inte en bra konsertdag, ens i Köpenhamn. Jag köpte biljett till Chrysta Bell samma dag de släpptes i höstas, men nu, sex månader senare, denna måndag den 24 april, var konserten inte utsåld. Hur är det möjligt? En fantastisk artist, med draghjälp av samarbeten med David Lynch, och ändå är lokalen bara belagd till 2/3.
Chrysta Bell, heels, guitar. Magic.
På vägen till Bremen teater, där hon spelade, märkte jag att någon försökte fotografera mig eller något i närheten av mig. Jag vet inte vad. Fotografen bar en tröja med golvmönstret från the Black Lodge, så jag tog upp min telefon och fotograferade tillbaka. När jag tittade på bilden jag tagit så såg den ut som ni ser ovan. Är det inte en Woodsman/woman, så säg!
Först var jag tveksam till att Chrysta Bells konsert var på en teater, men sedan insåg jag att det var en perfekt miljö. Hon och bandet bjöd på en föreställning, lika kontrollerad som en pjäs. Med hjälp av bakprojektioner skapades miljöer som förde publiken till Lynchland och Chrysta Bells röst och scenpersonlighet tog illusionen ett steg till. Hennes energi blev nästan för mycket eftersom lokalen inte var full. Jag satt på tredje raden, och stolarna framför på rad två var tomma, och kunde nästan inte hantera hennes utstrålning. Det var fantastiskt.
Nästa dag var jag tillbaka i Köpenhamn för en annan osannolik spelning, denna gång på Musikhuset Vega. Där finns två scener, stora Vega och lilla Vega och så finns det en bar, där arrangeras spelningar ibland också. Som denna tisdag, med K.Flay. Det var en nästan löjligt liten lokal för en så stor artist. Salen i Fågeltofta där jag ordnar författarsamtal är större. Med lite god vilja kanske det fick plats 100 personer på Ideal Bar, som stället kallades, men möjligen inte ens så många. Jag har inte följt K.Flay någon längre tid fast hon gjort musik hela 10-talet. Hon är kriminellt förbisedd, men börjar bli känd nu, till slut. Jag fick inte ihop hur hon med tre medmusiker kunde spela på ett så här litet ställe. Det var ju en ren förlustaffär för alla inblandade. Det gick inte ens att sälja så mycket öl eftersom en stor del av publiken var minderårig (som min dotter, som var den som upplyste mig om K.Flays storhet).
K.Flay rappar och sjunger, hon berättar historier med sin musik, men den är ändå hittig. Rösten påminner mig lite om Melanies, hon med ”Look What They’ve Done to My Song”. Det är inte en rapröst, men den fungerar enormt bra. Bandet är tajt, K.Flay headbangar och spottar ur sig många sidor text i ett fantastiskt flow. Det är faktiskt ganska grymt. Halva publiken är ung och står längst fram och dansar. K.Flay är med dem, kommunicerar. I ett ögonblick sjunger hon tillsammans med en ung kille och poserar för selfie mitt i ett flow utan att tappa rytmen. Imponerande. Andra halvan av publiken är föräldragamla och står mer avvaktande några meter längre bak och diggar. K.Flay spelar för alla. När jag kom hem läste jag på lite och fann då att hon brukar vara förband till Imagine Dragons. De är på Europaturné och det är så K.Flay kan spela på ett så här litet ställe. I kväll spelar bandet i Stockholm. I början på veckan gjorde K.Flay egna spelningar i Köpenhamn och Oslo, medan Imagine Dragons chillade, kanske. Om en halvtimme eller så går hon på scenen på Globen för att värma upp publiken och sjunga duett med huvudakten på någon låt. I höst åker hon på egen Europaturné. Hoppas att hon kommer förbi Norden igen. Hennes musik skulle passa perfekt på KB i Malmö.
En boklig själ som jag uppskattar också att K.Flay är en beläst person. Hon tog examen vid Stanford och verkar vara en sällsynt vaken människa. Titta på hela den här intervjun. Den är inspirerande, tycker jag. Så vältalig hon är, inte bara i sina låttexter.
Och i kväll spelar Chrysta Bell på Fasching och K.Flay, som sagt, på Globen i Stockholm. Jag är glad att jag hade möjlighet att se dem båda i Köpenhamn.
Det här är en sparsmakad artist. Första skivan kom 2011 och först nu, sju år senare, kommer uppföljaren. Hon har jobbat med andra musikaliska samarbeten och skådespelat en del, så hon har säkert varit upptagen, men jag har väntat ivrigt på ny musik från Malis Fatoumata Diawara. Debutskivan, Fatou, var väldigt bra. Nya singeln är lovande.
Någon frågade efter artister som påminner om Joanna Newsom. Jag föreslog Vashti Bunyan och Linda Perhacs. Då fick jag i min tur förslag på för mig okända artister som Trees och Caedmon. Det blir en väldigt avslappnad, insnöad onsdag.
Jag utnämner härmed ”Love You so Bad” av Ezra Furman till vårens låt. Den har precis allt jag vill ha av en bra poplåt, och lite till. Den är omedelbart catchy, den känns originell och bekant på samma gång. Texten är en hel novell, eller ett synopsis till en film. Och som bonus är cellon framträdande i ljudbilden, mitt favoritinstrument. Det blir inte bättre än så här.
Han verkar vara en bra artist och inte en enlåtskille. Live låter han som en blandning av Beck och Emo Phillips, men 100% äkta. Jag älskar det här!
Häromdagen var han med på BBC Radio 2. Det var där jag hörde honom först. Lyssna på intervju och några livelåtar här.
Den ultimata cellopoplåten är förstås Nick Drakes ”The Cello Song”.
Den är i och för sig inte sämre live med tvärflöjt.
Howard Stern sänder radio varje dag i veckan. Han är fantastisk på många vis och lite otäck på en del andra. Förutom sitt eget program producerar han specialprogram. Här är det senaste, en två timmar lång special med nyinspelade David Bowie-covers. Tony Visconti är gästprogramledare. Det är verkligen en brokig samling uttolkare, nya som gamla. Shawn Colvin, Lisa Loeb, Huey Lewis, det var länge sedan man hörde deras musik. Gogol Bordello, Garbage och Billy Corgan är inte riktigt lika osynliga, men ändå inte i centrum längre. De flesta musikerna är helt okända för mig, men gör bra versioner. Greta van Fleet, Jade Bird, Kristeen Young är nya bekantskaper, men jag ska helt klart lyssna mer på deras musik efter detta smakprov. Här är länk till programmet.
Efter ett antal ärenden på stan, dan före dan, kom jag till Stora Vallgatan, där jag brukar parkera min bil. Det fanns en ledig plats kvar och jag vände snabbt för att fickparkera, vilket jag lärt mig göra ganska bra på äldre dar. Från bilradion hördes Screamin’ Jay Hawkins sjunga ”Little Demon”. Men när jag backade in i parkeringsfickan märkte jag att jag körde på något, så jag stannade och klev ur bilen. En tant kom ut ur porten på andra sidan gatan.
”Nu körde du på mina saker”, sa hon. ”Såg du inte att jag hade ställt en skylt där?”
Jag gick runt bilen och tittade. Mitt i parkeringsrutan stod en tänd marschall och en liten skylt med texten ”This spot reserved for Santa”. Det var skylten jag kört på. Hade jag kört på marschallen hade jag nog fått punktering. Skylten var alldeles för låg för att upptäckas genom bakrutan på en backande bil, vilket jag påpekade för tanten. Vidare förklarade jag att det var farligt att ställa saker på gatan och att hon kunde glömma att hon fick ”paxa” en parkeringsplats åt någon annan. Vi dividerade en kort stund, hårda ord utbyttes. Jag tänkte lämna platsen med ett välriktat ”Pucko!” Men tanten fick sista ordet med ”Men ta platsen då, för helvete. God jul.” Eller, jag fick väl sista ordet, för jag sa ”Tack.”
Jag tittade i backspegeln och såg då att en stadsjeep under detta meningsutbyte kört upp tätt intill min bil. Vill han ha samma parkeringsplats? Jag gick fram för att fråga och såg då att det var en äldre tant, kanske sjuttio, med kort, overkligt svart, färgat hår. ”Vill du backa två meter”, sa jag, så kan jag parkera här.”
”Nej”, sa tanten. ”Nej!” skrek hon med vansinne i rösten. ”Flytta dig! Flytta dig!”
Vad i hela friden? Eller, WTF, som det heter nu. Ingenting som hänt hittills förtjänade denna vrede.
”Jag ska flytta mig”, sa jag. ”Om du bara backar en liten bit, så kommer jag in på parkeringen här…”
”Nej! Jag har stått här i fem minuter nu. Du stoppar trafiken. Flytta dig! Flytta dig!”
Med tanten vansinniga vrede blev jag väldigt lugn. Det gick liksom inte att trumfa hennes galenskap. Hon hade inte väntat i fem minuter. Meningsutbytet om skylten på parkeringsplatsen hade tagit max en minut och under den tiden hade jag inte ens sett att det kommit någon bil bakom mig. Stadsjeepen med den galna tanten hade väntat i mindre en minut på att komma förbi. Jag såg mig om på gatan. Det fanns ingen trafik att stoppa, det var bara hon och jag på gatan, och en cyklist en bit bort.
”Jag ska flytta mig”, sa jag igen. ”Kan du bara backa, så kommer jag in här.”
”Nej! Flytta dig för helvete.” Nu började jag bli rädd att tanten skulle få en hjärtattack, hon var så arg, så arg.
”Kan du inte backa?” sa jag. ”Ska jag backa åt dig? Jag kan hjälpa dig.”
”Nej!” skrek hon, och jag överdriver inte. Jag tror aldrig att jag talat med någon som varit så arg, och jag menar någonsin. Det påminde om scenen med trafikstockningen i Twin Peaks, minus den tantens märkliga medpassagerare. Jag kände mig nästan lika förvirrad som Bobby Briggs. Varför skriker tanten så på mig? Vad är problemet?
”Du får köra runt!” skrek tanten. ”Flytta dig!”
Så, okej, hon ville inte ha parkeringsplatsen, jag kunde köra en liten knix så att hon slapp backa. Jag gjorde det. Tanten körde förbi, jag parkerade och steg ur. Då hade cyklisten kommit närmare.
”Varför var hon såg arg?” sa hon.
”Jag vet inte”, sa jag. ”Men nyss skällde jag på en annan tant, så det jämnar väl ut sig. Karma?”
”Man ska aldrig bli så arg”, sa cykletanten. ”Det är inte värt det.”
Det kunde jag hålla med om. Stackars stadsjeepstant. Stackars de hon skulle fira jul med.
Marilyn Manson spelar i Helsingör på onsdag. Tyvärr fick jag veta det för sent, när biljetterna var slutsålda. Till konserten i Stockholm, dagen innan, finns fortfarande tillgängliga biljetter. Ni som kan borde gå. För mig får det bli en annan gång. Jag har gillat Marilyn Manson sedan mitten på nittiotalet, och jag tycker att han håller än.
Hans egen musik är mästerlig, men han gillar covers också. Här är några. När amerikanska Så mycket bättre någon gång lanseras, tar jag för givet att Marilyn Manson är med.
En artist som drog sig tillbaka ungefär när jag föddes, och som aldrig spelade in ett studioalbum. Kanske når hon sin rättmätiga publik nu. Läs hennes otroliga historia i The New York Times. Nu släpps en box med alla hennes låtar. Flera tidigare outgivna.
EDIT 25 februari 2018. Här hittade jag en telefonintervju gjord av Lisa Wall på Sveriges radio. De första inspelade intervjun med Jackie Shane någonsin. Vilket scoop!
Shinjuku är världens största tågstation. När vi satt på tåget från flygplatsen in till stan undrade vi hur stor den där stationen egentligen var. Jag menar, hur stort är världens största? Jämfört med Grand Central Station eller Gare du Nord kunde den ju inte kännas mycket större, eller?
Narita-flygplatsen ligger sex mil utanför Tokyo. Halva resan gjorde vi med pendeltåg. Strax efter avfärd såg vi en liten vindmölla som stod i risfälten. Sedan tog stadsmiljöerna över, och när vi bytte från tåg till tunnelbana var det omisskännlig storstad vi befann oss i. Tunnelbanetåget stannade på Shinjukustationen, men vid detta vårt första besök på stationen slapp vi stiga av, för pensionatet där vi skulle bo låg tre stationer längre bort på samma linje, i Sasazuka.
Den här delen av staden kändes också som innerstad, men ändå lite lugnare än vad vi senare skulle uppleva i resten av Tokyo. Vi orienterade oss, tittade in i trevliga skiv- och bokaffärer. Här fanns gågator, ett litet köpcentrum, kaféer, sushibutiker. Allt man kan önska. I en bokhandel spelades Emmy the Greats julskiva. Det är en av mina favoritjulskivor och jag spelar alltid den i min butik hemma i Fågeltofta under julsäsongen, så det var ett trevligt välkomnande. Vi kände oss som hemma direkt.
Också Harajukustationen med omnejd fick en karta av vår värdinna, ritad helt ur minnet.
Även vårt boende var mycket hemtrevligt och personligt. Vi bodde på ett pensionat hemma hos ett japanskt par. Efter välkomnandet satte sig värdinnan med oss vid köksbordet och började förklara hur Shinjukustationen var planerad. Vi hade rest i ungefär arton timmar, så vi var trötta och inte riktigt mottagliga, men vi försökte lyssna så gott vi kunde. Vi insåg inte då hur viktig denna information var. Att kunna navigera Shinjuku är ganska viktigt för att komma rätt i Tokyo. Hela resan kan avgöras av vilken trappa du väljer. Fel nedgång och du kommer till en helt annan del av stationen och du är vilse. Olika trappor är öppna olika länge på dagen, så den väg som var öppen på morgonen kan mycket väl vara stängd på kvällen. Allt det här visste vår värdinna, men vi förstod som sagt inte hur viktigt det var. Över tre miljoner människor passerar stationen varje dag. Varje dag! Fler människor kommer alltså till Shinjukstationen på en dag än vad det är som besöker Liseberg på ett helt år.
Plötsligt i trafiken: ett antal gocartbilar med kigurumiklädda förare. Allt kan hända i Tokyo.
Den första dagen vi besökte Shinjuku var det ganska lätt att hitta. På grund av jetlag steg vi upp tidigt och tog morgontåget in till den stora stationen. Andra dagar var det inte lika lätt, men om man såg tillräckligt förvirrad ut kom garanterat en tokyobo till undsättning och frågade vad man sökte eller vart man var på väg. Men vid fem på morgonen denna första dag var det lugnt och praktiskt taget tomt på gatorna runt omkring stationen. Bortsett från några jourbutiken så var det första etablissemang som öppnade i centrum en biograf. Vid kvart över sju på morgonen var det redan kö utanför. Halv åtta öppnade den och då vällde folk in. Det var en vanlig multiplex med de populäraste filmerna på repertoaren. En film efter frukost men före jobb, var planen för de flesta besökarna, vad vi kunde se. Kimo no Na Wa/Your Name drog fortfarande storpublik, fast den hade premiär för flera månader sedan.
Så småningom fylldes gatorna med folk och snart var det normala centrummyllret etablerat.
Street fashion
Shopping är ett stort fritidsintresse för Tokyoborna. Det finns en oräknelig mängd lyxaffärer, designbutiker och varuhus av den exklusivare sorten, och de verkar göra bra affärer. Denna köplust gör att det också finns en levande andrahandsmarknad. Det finns massor av vintage- och secondhandbutiker i olika prisklasser. Det finns till och med en kedja med andrahandsprylar. Mode Off heter kläddelen, Book Off antikvariatsdelen, Hobby Off för hobbyprylar osv. Det finns flera varianter av Off-butiker. Och de är alla fantastiska. Priserna är lägre än i tråksvenska vintagebutiker, ofta lägre än Myrorna och Erikshjälpen också, faktiskt, och utbudet är enormt. Man blir svimfärdig. Både jag och dottern hittade mer kläder än vi trodde var möjligt, till en bråkdel av vad vi hade varit villiga att betala. Som tur var kunde vi köpa två nya (men begagnade) väskor för att få plats med alla våra fynd. Så Mode Off är ett måste för den klädintresserade. Precis som i många andra megastäder så har vissa stadsdelar med tiden blivit samlingsplats för en viss typ av affärer. I Koenji, till exempel finns mängder med vintageaffärer samlade, om man inte bara vill handla på Mode Off. Här gjorde vi också flera fynd.
Jimbocho heter bokhandelskvarteren. Jag hade höga förväntningar på denna del av staden, men de kom lite på skam. Flera butiker var stängda för helgerna, de flesta andra hade (givetvis) nästan bara japanska böcker. Än en gång tyckte vi att det var lite svårt att hitta rätt. Är vi framme nu? Är det verkligen här? Vi var framme, utan att veta om det. Det hände flera gånger. På grund av stadens storlek så insåg vi inte att vi kommit rätt och gick fram och tillbaka på samma gata; det vi letade efter var så stort att vi inte insåg att vi stod mitt framför det.
Men även om Jimbocho inte levde upp till förväntningarna, så var det ändå ett givande besök. Det blev inga böcker, men istället ett antal gamla japanska filmaffischer till en billig penning. En större bokupplevelse var att gå i bokhandelskedjan Maruzens butiker. Våning efter våning och rad efter rad efter rad av bokhyllor… De tog aldrig slut. Här finns också en utmärkt avdelning för pennor i allmänhet och reservoarpennor i synnerhet. Trots välbemannad penndisk så hittade jag inte någon som kunde tala engelska tillräckligt bra för att guida mig i reservoardjungeln, så det blev inga reservoarpennor köpta.
Morgon i Jimbocho
Kanske förväntade jag mig mer av Jimbocho eftersom det även i andra delar av staden finns så många bok- och skivaffärer. Det finns en bokhandel på snart sagt varenda gathörn, både antikvariat och för nya böcker. Om det är så här många boklådor i stan, hur många och bra ska de då inte vara i bokhandelskvarteren? Men som sagt, flera var stängda för helgerna, så resten av året är det nog bättre drag i bokhandelskvarteren. Antalet skivaffärer står inte långt efter. Vart tar alla vinylskivor vägen? De hamnar i Japan. Jag har aldrig varit i så stora skivbutiker som de jag besökte i Tokyo, och då tror jag inte ens att de var stadens största. Det vara slumpmässiga besök, men varje vinylskivbutik vi gick in i var den största jag någonsin sett. Det var en helt overklig upplevelse. Jag menar någonsin. Här fanns allt jag någonsin sökt och mycket mycket mer. Priserna var därefter, jag köpte ingenting, men bara att veta att allting finns någonstans är fint att veta.
En dag var vi i Yoyogiparken och letade efter loppmarknad och cosplayare. Vi hittade varken eller. Förmodligen var dessa aktiviteter inställda på grund av helgerna. Vi lämnade parken och gick vilsna på outforskade gator. Efter en stund, rejält trötta i fötterna, kom vi till utkanten av Shibuya. En sidoingång i ett stort hus ledde in i något som hette Tokyu Hands, som visade sig vara ett varuhus för hantverk, inredning, konstnärsmaterial och liknande. ’det var många våningar. Högst upp hittade vi konstnärsmaterial och pappersavdelningen. Här fanns ett helt rum med bara fickalmanackor, hundratals olika modeller för alla tillfällen. Bredvid fanns en avdelning för tuschpennor och material för att rita manga. Vi stannade ganska länge. Större utbud och halva priset mot svenska butiker. Överhuvudtaget blev vi positivt överraskade över prisnivån. Vi hade hört att det skulle vara dyrt att semestra i Tokyo, men vi tyckte tvärt om. Allting var billigare, än i Sverige, mat, boende prylar… Det gäller kanske bara våra intressen, men ändå. Prisnivån var lägre än vi fruktat.
Ingången till Manadarkes källarbutik.
Efter några timmar inne på Hands gick vi ut genom huvudingången, hittade ett fransk kafé med utsökta bakelser och glasskreationer. Ett perfekt ställe att återfå krafterna.Mitt emot kaféet och Hands låg en Mandarake-filial. Mandarake är en kedja affärer som säljer manga och relaterat materal, främst böcker och samlarfigurer. Det går inte att beskriva hur mycket manga det finns och hur många sorter det finns. Det verkar finnas manga om vartenda specialintresse. Jag hittade en serie med tennismanga, till exempel, minsta och största specialintresse har sin manga. Den här Manadarkebutiken låg flera våningar ner och bestod av ett enda stort källarplan. Många andra butiker bygger på vertikalen, med flera men småvåningsplan. Vi tilbringade en lång stund i denna Mandarake och hittade många roliga saker. De hade också en avdelning med antikvariska, icke-mangaböcker. Där hittade jag en fotobok av Koichi Inakoshi, signerad, till ock med, och med förord av Haruki Murakami. Vi besökte flera andra Mandarakebutiker under vår tid i Tokyo, men den här mörka källaren var nog favoriten.
Inemuri. Att sova på tåg.
En dag tog vi tåget till Kawagoe, en knapp timme utanför Tokyo. Målet var en loppmarknad. I en så liten förort kan det inte vara så svårt att hitta tänkte vi (eller tänkte jag). Tågresan gick utan problem, men när vi kom fram kändes den lilla förorten väldigt mycket större än jag trodde att den skulle vara. Senare läste jag på och fann då att Kawagoe är större än Malmö. En plutt jämfört med Tokyo men mycket större än jag tänkt mig. Så vi vandrade runt i staden och hittade många intressanta saker, men inte den där loppmarknaden.
Vi gick förbi en Pachinkohall. Vi tittade in genom glasrutorna. Vad gör de där inne? Pachinko är en sorts spelmaskin som ser ut som ett mellanting mellan ett väggflipperspel och en enarmad bandit. Man kan vinna pengar, eller marker som går att omsätta i saker, det sägs att det är skicklighet inblandat. Jag vet inte. Vi öppnade dörren och en våg av ljud och cigarettrök slog emot oss. Vi steg snabbt in och stängde glasdörren. Hjälp vilket totalangrepp på alla sinnen! Blinkande lampor, hög musik och våldsamma, osynkroniserade ljudeffekter från en mängd spelautomater, tung cigarettrök. Och stället var bara halvfullt, så här mitt på dagen. Ändå detta övervåld på våra sinnen. Vi gick ett snabbt varv, tittade lite på de uttråkade gubbarna som satt vid maskinerna och sedan steg vi ut i friska luften igen. Det var som att stiga från en värld till en annan. Ljudet, ljusen och röken stannade där inne.
Vi tog oss tillbaka till tågstationen, frågade i turistinformationen om vägen till loppmarknaden. Den var nära och låg på ett tempelområde. Det är ganska vanligt att dessa marknader ligger i anslutning till ett tempel. Vi köpte en kimono, köpte ännu en filmaffisch, men annars fanns inte så mycket vi var intresserade av.
Kö till bästa lunchsushin.
Trots att Tokyo är världens största stad så kände vi ändå oss hemma där. Det berodde kanske på att vi sökte upp sådana saker vi är intresserade av, men hela känslan i staden tilltalade oss. Kaféerna, affärerna, människorna, katterna… allt var i vår smak. Vårt boende gjorde säkert mycket till för den positiva uppelvelsen. Pensionatets ägare tog väl hand om oss, gav oss både julklapp, nyårs- och avskedspresenter och var hela tiden till tjänst om vi behövde något. Förmodligen den bästa hotellupplevelsen jag haft.
Katy Perry på Saturday Night Live. Inte världens roligaste låt, men ett härligt knasigt framträdande med många coola drag queens. Stjäl showen gör dock The backpack kid. Detta måste bli årets fluga på dansgolvet!
I lördags gjorde Saturday Night Live en sketch som skojade med hur heteromän ”kommer ut” som fans till TV-programmet Rupaul’s Drag Race. Tyvärr är klippet låst för tittare utanför USA. Ovan ser ni en av deltagarna i årets upplaga reagera på sketchen och sedan den dragartist som omnämns i sketchen. I söndags vann programmet pris på MTV:s film- och TV-gala för bästa reality show. Föregående vecka utsågs RuPaul Charles av Time Magazine till en av de hundra mest inflytelserika personerna (i amerikansk kultur och politik, förmodar jag). Konsten att klä ut sig till kvinna har nog aldrig varit så nära mittfåran som nu, på gott och ont.
RuPaul’s Drag Race är ett TV-program som är inne på sin nionde säsong just nu (eller elfte om man räknar med de två All Stars-upplagor som gjorts). Flera säsonger finns på svenska Netflix. Det är en realityshow som är en blandning av Project Runway,America’s Next Top Model och Mästarnas mästare, där tävlingsmomentet handlar om att klä ut sig till kvinna. Jag upptäckte showen förra året när jag frågade min dotter vad det var hon tittade på som var så roligt att hon skrattade högt. Hon visade att det var RuPaul’s Drag Race. Först blev jag lite irriterad. Verklighetssåpor är det sämsta, sa jag. Det är fördummande och slöseri med tid att titta på sånt, sa jag. Du får väl titta på ett avsnitt innan du uttalar dig, sa hon. Så det gjorde jag och jag erkänner att jag hade fel. RuPaul’s Drag Race är undantaget som bekräftar regeln. Verklighetssåpor är verkligen fördummande trams för det mesta, men RuPaul’s Drag Race är precis tvärt om. Det här programmet är lärorikt på flera plan, spännande som ett viktigt sportevenemang och en estetisk upplevelse. Alla kulturella sinnen blir med andra ord kittlade.
Säsongen börjar med ett drygt dussin duktiga drag queens. Varje avsnitt har ett uppdrag och en modevisning med ett specifikt tema. Uppdraget kan till exempel vara att samarbeta och spela upp en liten pjäs eller göra en dragversion av en morgon-TV-show. Modevisningen kan till exempel kallas Night of a thousand Madonnas (återskapa en av Madonnas ikoniska stilar från scen, film eller röda mattan) eller Death Becomes Her (en stil inspirerad av filmen med samma namn, eller bara av rubriken.)
Baserat på deltagarnas skicklighet i utmaningen och modevisningen bestämmer RuPaul tillsammans med en panel experter vem som varit bäst och vunnit och vilka två som kommit sist. Dessa båda får en chans att stanna kvar i tävlingen genom ett lip sync battle som presenteras av RuPaul med orden: ”The time has come to lip sync for your life.” Hundra gånger mer spännande än en nattduell med slocknande glasstavar. RuPaul bestämmer vem som får stanna och vem som åker ut, och så är det ett nytt avsnitt nästa vecka med en person mindre i tävlingen. Den här delen av programmet är så bra att Jimmy Fallon snodde eller lånade idén till sitt eget segment i The Tonight Show, Lip Sync Battle, där kändisar tävlar mot varandra. Visst är det också kul, men en lip sync for your life är det inte. Det är det vanliga mainstreamkulturen snor roliga idéer från undergroundrörelser. Det händer hela tiden. Det är väl kulturens kretslopp. De utstötta och marginaliserade måste använda sin fantasi för att skapa eller över huvud taget skapa konst. En del av dessa idéer är så bra att de får ett genomslag i mittfåran, de ovandlas, förenklas och tappar sin ursprungliga kraft för att så många som möjligt ska kunna förstå eller uppskatta den. De marginaliserade får förhoppningsvis någon liten bit av kakan, men oftast inte. De jobbar vidare, kommer på nya idéer som återigen approprieras, och så fortsätter det. Här säger RuPaul några ord om det i en intervju. Vi får se hur han hanterar att var mer mainstream än han någonsin varit. Går det att fortsätta det subversiva arbetet?
Man kan välja att se programmet bara så här, som en tävling i utklädning, skådespeleri, sömnad. Det räcker, för bara det är riktigt bra TV. Men det finns fler nivåer än så. Dragshow handlar mycket om att driva med kulturella fenomen och, förstås, ifrågasätta könsidentitet. Så ett annat sätt att se det är som en stor parodi över alla dessa eländiga verklighetssåpor. RuPaul ikläder sig rollen som mentor (Tim Gunn i Project Runway), hans sidekick, Michelle Visage är den elaka besserwissern (Simon Cowell i Idol) och så vidare. Å ena sidan en tävling, å andra sidan en drift med alla dessa tävlingsprogram. Varje moment i tävlingen, varje interaktion mellan de tävlande är överdrivet, är spelat, är en version av en ”riktig” verklighetssåpa. En annan aspekt är vilka de tävlande är. Alla, precis alla, har känt ett utanförskap på grund av vem de är och vad de står för. Alla har därför en historia att berätta som förhoppningsvis kan stärka de som tittar på programmet. Kombinationen av total konstgjordhet (vi låtsas att vi är med i en verklighetssåpa) och gripande levnadsöden (min mamma lämnade mig vid en busshållplats, hon ville inte ta hand om mig längre) skapar något i alla fall jag inte sett på TV tidigare. Lägg till det att dessa människor är fantastiska artister, alla med sin speciella talang. Det är som en samling superhjältar som gör upp, de har olika superkrafter och olika former av kryptonit; det gäller att använda krafterna på bästa sätt för att vinna, och försöka undvika sina svagheter…
RuPaul’s Drag Race är det bästa jag sett på TV på år och dag, alla kategorier. Aldrig har väl så mycket kärlek och värme samsats med en känsla av tävlingsinstinkt, punk och fuck off i samma program.
Jag är inte ensam om denna entusiasm. När årets säsong startade för en månad sedan var det på en ny, större kanal i USA, VH1. Tidigare har det visats på den nischade gaykanalen Logo. Risken är att programmet anpassas för den större publiken, att de vassa kanterna, det opassande och chockerande redigeras bort till förmån för mer traditionellt verklighetsdrama. Vi får se hur det blir. Ett program som gått så länge måste ju utvecklas och förnyas. Återstå att se vart den utvecklingen tar vägen. Just nu är dragkulturen närmare mainstreamen än på länge. Unga tjejer och gamla gubbar (som min dotter och jag) blir fans. Evenemang riktade till denna nya grupp skapas, lite snällare varianter av denna annars ganska råa och extremt barn- (och gubb)förbjudna form av underhållning. För ett par veckor sedan arrangerades DragCon i Los Angeles där tusentals och åter tusentals fans kunde träffa och titta på sina favoritqueens. Senare i vår turnerar ett gäng av de bästa dragartisterna från RuPaul’s Dragrace jorden runt och visar upp sina konster. I början på juni är de på Danmarks Radios konserthus i Köpenhamn. Det är jag och dottern också.
Filmen Paris is Burning finns också på Netflix. Det är en dokumentär som ger en bild av dragkulturen i New York på åttiotalet. Många element därifrån återfinns i ny form i RuPaul’s Drag Race. Väldigt bra dokumentär, se den.
Regina Spektor spelade på Stora Vega i Köpenhamn igår. Det var en fin konsert. Publiken var i det närmaste andäktig, verkligen knäpptyst och stilla. Spektor spelade i knappt två timmar och verkade glad och avspänd. Hennes cellist log dock inte särskilt mycket. Var han en sån som jag ”som alltid ser sur ut”, eller var han uttråkad? Han spelade väldigt bra, hur som helst. Batteristen var mer okänslig, om jag ska hitta något att klaga på. Regina Spektor har en otrolig kontroll på röst och pianospel, men det var roligt att se att även hon själv har problem att komma ihåg de tungvricksframkallande textraderna i ”Older and Taller:”And all the lies, they were wiser/And wise were the lies/And the lies were on fire/And the fires were put out just to be lit again.” Där mumlade hon och skrattade. Även i en annan låt tappade hon ett ord, ett enda, som publiken gav henne (”Bowery”) och då jämförde hon sitt minne med en gammal Mac med floppydisc…
Min favoritlåt för kvällen var ”The Light”. Mycket vacker och med en text som talar direkt till mig.
Fredag-lördag 21-22 oktober är det antikvarisk bokmässa i Stadshallen i Lund. Fler utställare än någonsin, gratis inträde. Det kommer att finnas något för alla bokintresserade. Gratis inträde. Öppet fredag 16-19, lördag 10-16.
Jag packar inför mässan och lyssnar på Dylan i olika former. Jag har inget speciellt tema för vad jag har med mig till Lund i år. Det officiella temat för mässan är småskrifter, men det är jag inte så intresserad av. Däremot har jag med mig en ovanligt bra fågelhylla, artbestämningar från alla kontinenter. Jag har som vanligt ett bra urval av bra seriealbum och bilderböcker, och en hel del annat. Jag har med mig cirka 500-600 extra bra böcker, så om du kommer förbi hittar du säkert något du vill ha.
(L-R) Musicians Bob Dylan (wearing sunglasses) and David Bowie. (Photo by Ann Clifford/DMI/Time Life Pictures/Getty Images)
Jag tycker att det var ett bra val. Visst är det poesi han skriver. Utan Dylan hade litteraturen – inte bara den textbaserade populärmusiken – sett helt annorlunda ut, han skapade ett fundament. Jag undrar var vi hade varit utan honom. Litteratur är mer än tryckta tecken på papper, och jag ser ingen omedelbar motsättning i att vara populär och vara ”bra”, vad det ordet nu betyder.
Dylans texter har varit skillnaden på liv och död för några människor i min närhet. Vad är det för fel med att väldigt många människor genom åren drabbats av Bob Dylans uttryck? Gör det honom till en sämre författare? Nej, jag tycker inte det. Tvärt om, om något.
Dylans lyrik inte är så starkt knuten till honom personligen som flera belackare hävdat. Tvärt om så har andra artister många gånger haft större framgång med hans alster än han själv. Texterna går att läsa utan musikaliskt ackompanjemang och de känns som gjorda för att tolkas. På det viset lämnar han över sitt verk till andra uttolkare likt en pjäsförfattare.
En av mina favoritberättelser i tolkning av White Stripes, hela texten här.
Det finns episka berättelser, the great american novel som sång. Han har skrivit flera. Kanske är ”Brownsville Girl” allra bäst. Utgiven när Dylans rykte stod i nadir, det var nästan skämmigt att köpa hans skivor då, i mitten på åttiotalet. Men ”Brownsville Girl” är en fantastisk berättelse, skriven tillsammans med Sam Shepard. Här är en liveversion med Bonnie Prince Billy, och här är hela texten.
Sara Danius sade flera gånger under dagen att hon lyssnade mer på Bowie än Dylan när hon var ung. Kanske blev hon och akademien lika chockade som jag och resten av världen när Bowie dog i januari, och sedan kom en lika stor chock i april, när Prince gick bort. Tänk om Dylan inte var med på långa listan i början på året. Tänk om ikonernas död gav akademien en tankeställare. Snart är de borta, varför ger vi inte priset till Dylan innan det är för sent? Nej, så är det förstås inte.
Genom att ge priset till Dylan förklarar man att de amerikanska epikerna egentligen inte håller måttet. Jag älskar Don DeLillos och Thomas Pynchons verk och jag förstår Philip Roths och Joyce Carol Oates’ storhet, men jag kan inte påstå att deras texter drabbat mig lika hårt, över så lång tid, som Dylans. Bara Pynchon kan kallas förnyare, och att ge priset till någon av dem skulle varken göra från eller till för litteraturen. Jag är bara en vit gubbe bland andra, så jag ska bespara er mina Dylanminnen, men jag måste säga att jag inte förstår de som klagar på kommitténs val. Och det närmar sig storhetsvansinne att säga att kommittén har fel. Där sitter arton personer vars jobb det är att göra dessa bedömningar, några av litteratur-Sveriges skarpaste hjärnor. Den som klagar menar att hen tänkt mer på denna fråga än dessa arton personer, och att hens åsikt är mer välgrundad än akademiens? En del av dessa tyckare har tappat mitt förtroende under dessa dagar.
Leonard Cohen intervjuades nyligen i The New Yorker. Han är 82 år gammal och hans nya, men kanske inte sista, skiva släpps i dagarna. Han berättar om en gång när han åkte bil med Bob.
Dylan went on driving. After a while, he told Cohen that a famous songwriter of the day had told him, “O.K., Bob, you’re Number 1, but I’m Number 2.”
Cohen smiled. “Then Dylan says to me, ‘As far as I’m concerned, Leonard, you’re Number 1. I’m Number Zero.’ Meaning, as I understood it at the time—and I was not ready to dispute it—that his work was beyond measure and my work was pretty good.”
Och på kvällen, sedan Sara Danius tillkännagivit priset, sa Cohen: ”It’s like pinning a medal on Mount Everest for being the tallest mountain.”
Ja, så är det. Dylan är större än priset. Det är enda anledningen att han inte hade behövt få det, hans verk är större än detta svenska pris. Förra året fick han ett annat pris, av MusiCare, en organisation som stöttar musiker ekonomiskt vid sjukdom och andra problem, ett sorts fackligt engagemang. Då höll han ett långt tal, där han berättade om sin karriär, sina hjältar och motståndare. Vågar vi hoppas att han håller ett liknande tal i Stockholm, där han berättar om sina litterära hjältar?
Här är några klipp från MusiCare-prisutdelningen:
Han har alltid varit svårintervjuad, inte alls så lättillgänglig som till exempel Bowie. Men här är han ganska avslappnad. Året är 1984 och han är målad med kajal…
Vem kan säga att detta inte är lyrik på högsta nivå, med eller utan musik? Hela texten här.
Tre artister jag upptäckt under hösten. Alla visar sig komma från Danmark, men det hörs verkligen inte. Agnes Obel spelar i Köpenhamn den sjätte och i Stockholm den åttonde november. Jenny Hval spelar i Köpenhamn den 29 oktober, i Stockholm den 15, i Lund den 16 och i Göteborg den 17 december. Josefin Öhrn spelade i Malmö i fredags. Det missade jag. Jä**a sk*t. Nu turnerar hon kontinenten. Hoppas på återkomst till våren. Alla dessa tre artister är verkligen bra, och de verkar till stor del i Jane Siberry/Beth Orton/Tori Amos/Regina Spektor-vektorn. Min smak är ganska förutsägbar. Ska bli intressant att se dem live.
Idag har jag lyssnat på detta. Väldigt bra på olika sätt. ”Breaking into Aldi” med Fat White Family som kom för några månader sedan och ”Strumming Music” med Charlemagne Palestine från 1974. Båda artisterna helt okända för mig igår. Slumpen förde dem i min väg och nu är de höstens favoriter.
https://www.youtube.com/watch?v=sW2HwE72FMk
I mellandagarna såg jag Labyrinth för första gången sedan den var ny. Jag minns att jag inte alls gillade den då och jag har undvikit den i alla år. Den var urtöntig. Men nu när jag såg den med dottern insåg jag att den var ganska bra, för vad den var, och musiken var också bra och passade in i berättelsen.
På söndagen kände jag ett hugg i magen och jag började gråta. Jag vet inte varför. Det kändes mycket konstigt. Sedan förberedde jag årets första lektion i engelska 7, som jag skulle ha på måndag morgon. Hur inleda efter ett långt jullov? Det mest aktuella och intressanta jag kunde komma på var Lazarusvideon. Tolka texten, bilderna, en bra talövning för att komma igång. Inte förrän tio minuter innan lektionen började fick jag höra om hans död. Hugget i magen och valet av just den här musiken till årets första lektion förklarades plötsligt.
Ingen artist har betytt lika mycket för mig som han. Många gubbar i min ålder och äldre har skrivit så de senaste dagarna. Jag känner mig väldigt ordinär. Att påstå att man kände något i magen när han lämnade jordelivet är förstås lite patetiskt, men så är det. Det patetiska är kanske att skriva det. Men tänk på han som twittrade på söndagen: ”If you’re ever sad, just remember the world is 4.543 billion years old and you somehow managed to exist at the same time as David Bowie”, han måste också ha känt någonting.
”Life on Mars” var den första låten jag såg och hörde, på en TV-apparat på Augustenborgsgatan 15D i Malmö, sensomaren 1974. Kanske var upplevelsen inte lika underlig för ett litet barn som jag att se den videon, som det var för en vuxen människa. Bilderna och sången stannade hos mig, i alla fall, men något annat om artisten, vad han hette eller vad för mer musik han gjort, visste jag inte på flera år.
Det var först med Let’s Dance 1983 som jag lärde mig mer om honom. Till en början kunde jag inte förstå att det var samma människa som skapat de två sångerna. ”Let’s Dance” blev signaturmelodi för en väldigt märklig sommar i Köpenhamn för mig. De röda skorna styrde mig undan farorna.
Tre år senare gjorde jag lumpen i Eksjö. På biblioteket lyssnade jag i ett par stora hörlurar för första gången på hela skivan Ziggy Stardust. De första tveksamma pukslagen på ”Five Years” som följs av ”Pushing through the market square, so many mothers crying…” drog in mig i hans värld, och där har jag blivit kvar sedan dess. Jag har inget nytt att säga, inga roliga anekdoter eller häftiga konsertminnen, bara att han var nummer ett och nu är han borta. En överraskande konstnär in i det sista.
Här är en intervju från 1999 eller 2000, där han delar med sig av en klarsynt vision av internet. Träige Jeremy Paxton försöker dämpa hans entusiasm och säger ”it’s just a tool”. Nej, inte alls. ”We’re on the cusp of something exhilarating and terrifying… [The Internet] is an alien life form… Is there life on Mars? Yes it’s just landed here.” Vid 6.12 börjar de prata internet. I början av intervjun diskuteras hur man uttalar hans namn. Han vet inte själv, säger han här. Länge var jag namnfundamentalist, men om Billy Idol (enligt Nile Rodgers i dokumentären Five Years) och Ricky Gervais (klipp här under) utalar ”fel” och artisten själv kommer med en tredje variant, så tänker jag inte fortsätta insistera.
En liten historia från en epostvän.
Ett favorithäng i New York var Strand Books. Här skriver han själv om livet som icke-rockstjärna i New York. Först publicerat i The New Yorker. På Strand köpte han säkert en eller annan av titlarna i denna lista på 100 favoritböcker.
Ett radioprogram från BBC från 1979 där han väljer favoritmusik, nytt och gammalt. Här är låtlistan.
Five years or seven days? Time is always too short.
Idrottsögonblick kan vara så vackra att de tangerar konstens område, och ibland är prestationen i en fysisk konstutövning så graciös eller kraftfull att den liknar en idrottsbedrift. Gymnastik kallas idrott, balett är konst. Beroende på hur intresserad man är av en viss idrott så är man mer benägen att kalla den konst än annars. Tennis kan vara lika skön för betraktarens öga som en välkoreograferad balett, men aldrig badminton, hur spelarna än studsar runt på banan. Boxning är i sina bästa stunder en vacker dans, MMA är ett vedervärdig slagsmål. Det här är min egna åsikter, någon annan säger kanske tvärt om.
Jag har fått för mig att gränsen mellan idrott och konst aldrig var mindre än i det forna Sovjetimperiet. Bolshoi- och Marinskyteaterns hårt drillade balettatleter, de sovjetiska balettmästarna och innovatörerna som började med Vaslav Nijinskij från Ukraina (polska föräldrar) fortsatte med mästare som Serge Lifar från Ukraina, Rudolf Nurejev från Sibirien, Ryssland och Michail Baryshnikov från Lettland (ryska föräldrar). En militärisk disciplin användes både inom konst och idrott och resultat nåddes, samtidigt som säkerligen mängder med lovande adepter krossades under trycket.
Jag tror inte att det bara är denna hårda drillning som gjort att före detta Sovjetunionen excellerade i de konstnärliga idrotterna och de sportlika konsterna. Jag framför hypotesen att det finns en annan kroppsmedvetenhet i det gamla Sovjetunionen. Det är självklart att kroppen klarar av en mängd rörelser, det är självklart att kroppen tränas, den är vårt viktigaste redskap. Tanken slog mig när jag såg den senaste i raden av balettvirtuoser från öst, Sergei Polunin från Ukraina. Han var redan en stor stjärna i balettvärlden, men efter David LaChapelles video till Hoziers ”Take me to Church” så blev han en nätsensation. Hundra procent kroppskontroll. Sedan läste jag i The New York Times om ett inflöde av uzbekiska invandrare till New York. Till en början hade de kanske svårt att finna sin plats i skola och samhälle, men när de gick upp på brottarmattan blev de lärarna och de infödda newyorkarna eleverna. Tack vare sin skicklighet i den äldsta olympiska sporten brottning så blev de accepterade på ett helt annat sätt i samhället. De amerikanska brottarna lärde sig mängder av sina uzbekiska kamrater, hur man värmer upp, hur man tränar sin kropp, saker som var självklara för uzbekerna. Så nu vill alla skolor ha uzbekiska elever till sina brottningsklubbar.
Baryshnikov är igång än. Här är han cool i en ny reklamfilm.
Och tennis som konst plus Ryssland/ex-Sovjetunionen är lika med Marat Safin, världsetta i början på 2000-talet, här i match mot en annan favorit, David Nalbandian. Sådan här tennis spelas faktiskt inte längre:
Fram till julafton har jag öppet fyra dagar i veckan: tisdag, torsdag, lördag 15-18, söndag 12-16. Årets julmusik blir This is Christmas med Emmy the Great och Tim Wheeler, som jag spelade förra året också. Konstigt nog tröttnade jag inte på den julskivan, så den får vara med i år igen. En annan julskiva som kommer att snurra i butiken är Blind Boys of Alabama tillsammans med Taj Mahal och Talkin’ Christmas. För tio år sedan gjorde Blind Boys en julskiva som vann Grammy. Årets samarbete med Taj Mahal är också bra och befriande fritt från bjällerklang.
Vi ses i Fågeltofta.
Emmy the Great har en ny låt ute nu, den minner mer om kall Los Angelessommar än jul, men den är bra. Swimming pool:
Det är många som vill ha hjälp av Blind Boys of Alabamas sköna röster. Här är Peter Gabriel ft The Blind Boys of Alabama i ”Blue Sky”.
Ruth Copeland gråter i takt till musiken. Vilket drama!
Vad gjorde Holland-Dozier-Holland efter att de lämnade Motown? Mer musik förstås. Lika bra som den som producerades för Motown, men inte lika känd som låtarna till The Supremes och The Four Tops. De startade skivbolaget Invictus, men de låg i rättslig tvist med Berry Gordy många år efter att de lämnat Motown, så de skrev låtar under mer eller mindre hemlig pseudonym. Samtidigt var de tydligen på vänskaplig fot med Gordy personligen, vilket verkar lite schizofrent, men så säger de att det var. Boxen innehåller fjorton CD-skivor och runt 280 låtar. De flesta av skivorna i boxen finns på Spotify, men inte alla, vad jag kan se. Jag har inte lyssnat in mig på allt än, men här finns mängder med för mig tidigare ohörda guldklimpar. Här är några.
Och här är en ganska ny scenintervju med Holland & Holland.
Hösten är tonsatt av bröderna Holland och Lamont Dozier. Fantastiskt att de kunde skriva så många bra hits som fortfarande känns fräscha. Visst, när de hittade ett vinnande koncept så utnyttjade de det (It’s the same old song, but with a different meaning now since you been gone.) Men mängden hits är imponerande.
Del tha Funky Homosapien har gjort en ny skiva. Han gör en Beyoncé med sin senaste skapelse och släpper den helt oväntat nu – gratis streamad dessutom. Lyssna här.
I början på nittiotalet gjorde Del ”Mistadobalina”, en låt som jag förknippar med Alfred Besters The Demolished Man. Om jag någon gång skulle behöva ett hjärnlås för att hindra tankeläsare att komma in i min skalle, skulle jag använda Mistadobalina.
I år snurrar Emmy the Greats julskiva i butiken. Nyskrivna jullåtar, bra ös. Öppet i Fågeltofta onsdag 17-19 och lördag 11-14. Kom och lyssna, Sedan tar vi långhelg.
Så otroligt störigt att jag missade att Linda Perhacs spelade på Moderna Museet i Malmö i onsdags. Helt otroligt. Att hon lever. Att hon spelar. I Malmö. Skit, skit. En källa påstår att hon kanske kommer tillbaka i sommar. Hoppas att han har rätt. Han sitter här med mig i Grekland just nu och vi har det inte för trist, men ändå, Linda Perhacs i Malmö. Overkligt.
Bland det bästa jag sett i humorväg på en scen, det såg jag igår i Lund när Bill Bailey framförde sin senaste show, Qualmpeddler under pågående humorfestival. Energi, timing, visdom, musikalitet, var extra kryddor till Baileys härliga humor. Föreställningen var en blandning av aktuell stå-upp och musikalisk humor, lite i Victor Borges anda – fast med punkattityd. Stå-uppdelen inleddes med färskt material om Sverige och Danmark som kändes genomarbetat och inte alls sådär hövligt, obligatoriskt som det kan bli när utlänningar kommer till främmande land för att uppträda. Sedan handlade den talade delen mycket om brittisk politik (”Ed Milliband, he looks like a man who caught the bouquet at a funeral”) om religion kontra vetande och om språk. Musiken var bred, från Downton Abbey i reggaeversion till Metallica på tuta. Se nedan. Det var en härlig kväll som tog slut strax före tolvslaget. Otroligt bra, på alla plan. Här är en recension av föreställningen från The Daily Telegraph i våras, som var ganska lik men förstås annorlunda. Här en recension på kvällens föreställning från Sydsvenskan.
I lördags sände SVT den nya Bowie-dokumentären Five years. Den kom i våras och visas redan på SVT, det är väl bra. Men den svenska versionen är bara 60 minuter. Originalet är 90. Jag frågade SVT varför men det enda svaret de hade var att de köpt sextiominutersversionen och inte hade några planer på att köpa den längre versionen. Programmet finns på SVT Play fram till lördag.
Varför kvider alla om Miley Cyrus? Vad var det för fel på hennes framträdande på VMA? Hon gjorde något ni inte sett tidigare? Hon var vulgär på ett okvinnligt sätt? Hon utmanade era förutfattade meningar? Allt detta samtidigt som hon sjöng en skön poplåt. Hur kan man inte gilla det? Märkliga människor. Här är en bra artikel i Salon som diskuterar situationen.
Tur att jag inte åkte på Way Out West i år. Jag hade varit riktigt sur just nu när det rapporteras att Neil Young ställt in med kort varsel. Carolina Fredriksson ställde in sitt besök i Fågeltofta med en veckas varsel. Också ganska kort. Jag meddelade alla medier att kvällen inte skulle bli av, alla medier jag haft kontakt med. Men jag tänkte inte på att vissa tidningar jag inte kontaktat också kunde tänkas skriva. Så i dagens Österlenmagasinet står det att det är författarkväll fast det varit inställt i en vecka. Just som jag höll på att packa ihop för dagen möttes ett antal personer utanför min dörr. De ville ha en författarintervju med Carolina Fredriksson… Tyvärr, det är inställt, men kom in och ta ett glas saft och titta på böckerna. Det blev en trevlig liten stund ändå, men vi saknade ju Carolina ganska mycket. Min dag började med att nyss nämnda gratistidning intervjuade mig för nästa upplaga. Reportern höll god min när han såg informationen om den inställda kvällen, han sa ingenting.
Nya tag på torsdag den 15/8 med Gabriella Håkansson. Hon ställer inte in.
Annars var det en bra dag. Vi hade åskväder och skyfall på förmiddagen vilket lockade mycket folk till butiken under dagen. Besöksrekord för Fågeltofta – om man inte räknar Torbjörn Flygts författarkväll. På eftermiddagen klarnade det upp och jag byggde en pergola till mina vinrankor. Sedan blev det kväll och, ja, resten vet ni. Neil Young kom inte.
Lite skillnad mot Londonspelningen för några år sedan, utomhus och ljust, nära till artisten, i London var det svart i salongen och lång väg till scenen. Men publiken var förstås inte lika koncentrerad på en utomhuskonsert i Malmö som på en betalkonsert i London. Båda upplevelserna var bra. Skönt att slippa resa så långt den här gången.
Igår förmiddag var jag på Åhléns i Ystad och kände mig gammal. De lägger ner skivavdelningen vad det verkar, och i början på sommaren startade rean. Då stod jag och höll i Säkert!s platta på engelska och tänkte att nä, femti spänn för den ger jag inte. Likaså The XX ratade jag och några till. En månad senare har de sänkt reapriset med ytterligare 30%. De bästa skivorna borde vara sålda sedan länge, men nej, allt verkar vara kvar. Det är visst bara jag i hela Ystad som fortfarande köper CD. Så nu har jag Säkert! på engelska, The XX, Bon Iver och mycket annat halvnytt i min skivhylla. Vi får se vem som skrattar sist den dagen Internet havererar eller när molnet bränns bort av en elektromagnetisk puls.
I kassan bredvid försökte en kund som såg normal ut på utsidan att ragga upp expediten. Han talade om Lana del Reys förträfflighet och vad skulle expediten rekommendera som liknade den musiken. Är du på Facebook, förresten? Hur hittar du ny musik? Har du papper och penna? Jag ska skriva upp något åt dig…
Klockan tio på morgonen, vilken energi. Jag blev expedierad av en metrosexuell yngling med läppglans och ögonskugga. Inte en Ystadbo. Kontinental sommar i Ystad. Jag gillar det.
På kvällen var jag på Willys och köpte kaffe. Jag har länge tänkt att Gevalia är lite billigare än Zoega, men igår hade jag tid att titta närmare på paketet när jag i kassan hamnade bakom tre sommarklädda, ryska familjer som bunkrade för grillparty. Jag insåg att det bara är 450g i Gevalias paket mot 500 i Zoegas. Lurad igen. De ryska familjerna betalade var för sig men köpte ungefär samma saker, korv, läsk, ett flak folköl per person… Det märkliga var att alla tre betalade kontant med små sedlar, tjugor och femtiolappar. Den sista räknade upp tjugo tjugor ur en bunt som innehöll minst lika många till. Inte ens jag är så välförsedd med tjugor. Är det någon som har en bra förklaring på denna mängd sedlar i små valörer?
Sveriges radio sänder två härliga följetonger i sommar. Radioteatern ger Jag erövrar slottet i sju avsnitt och sommarens romanradioföljetong är nyöversättningen av Madame Bovary i uppläsning av Philip Zandén. Riktigt bra böcker, båda två, och av de första avsnitten att döma är de här radioproduktionerna också väl värda att lyssna på. Jag skrev om I Capture the Castle för några år sedan här. Tiden går.
Måste också tipsa om ett program jag lyssnade på i bilen en sen kväll i förra veckan, Prinsen och jag. Det är två entimmesprogram om Prince och hans musik. Personligt hållna av programledaren Lisa Wall, och mycket informativa.
Nu äger jag två album med Dakha Brakha. Jag får tacka Jerry som i en kommentar här på bloggen tipsade om en ukrainsk skivaffär på nätet som heter Umka. En vecka efter beställningen hade jag paketet hos mig i Ystad, hur säkert som helst. Tyvärr är bandets två senaste skivor slut även på Umka.
I Nya Zeeland finns ett TV-program som heter Making Tracks. Programledaren reser över världen och upptäcker ”främmande” musik. I varje program får en artist från det landet göra en cover på en poplåt från Nya Zeeland. Verkar var ett trevligt program. I ett avsnitt åker programledaren till Ukraina och träffar Dakha Brakha. Via programmets hemsida kan man ladda ner en låtar av artisterna som varit med i programmen. Dakha Brakhas härliga ”Oi Za Lisoschkom” finns här för gratis nedladdning. I övrigt verkar nätet tomt på Dakha Brakha annat än som streamat material.
Lennart Wretlind är tillbaka och gör spellista på Spotify som liknar riktiga Klingan. Det är bra, skönt att känna igen sig. Wretlinds värld heter programmet. Premiär igår. Framöver släpps de nya listorna/programmen varje söndag på Klingantiden 11.00. Riktigt sig likt är det förstås inte. Det blir svårt att få med eget, unikt material, kan jag tänka mig, som egna inspelningar och intervjuer. De artister som spelas måste vara tillgängliga på Spotify, och det är inte alla som är det. Första programmet känns bra, samma blandning av gammalt och nytt jorden runt som präglade riktiga Klingan. Jag hade lite svårt att hitta programmet. Söker man (eller jag) på ”Wretlinds värld” på Spotify så får jag bara upp mellansnacket, inte låtarna. Det är kanske jag som inte handskas med Spotify på rätt sätt. Följ den här länken för att komma rätt.
Lördag, lite efter elva på kvällen. Som en dröm stod fyramannabanden Dakha Brakha på en liten scen på Moriska Paviljongen. Moriskan är ett nöjeshus med flera scener. Denna kväll var det också en balkanklubb i en annan lokal. Inträdet till det evenemanget var högre än till konserten med Dakha Brakha. Det visar det bristande intresset för detta fantastiska band. Vi var kanske trettio personer som kommit hit bara för att se konserten. Resten av publiken, uppskattningsvis 60-70 personer till, mer hängde här i brist på annat. Därför var koncentrationen inte den bästa; ljudet från balkanklubben trängde in ibland och det var ganska livligt sorl i bakre delen av lokalen.
Men bandet gjorde sitt jobb. De spelade med stor inlevelse och ofattbar skicklighet. Fyra röster som sjöng som en; de överlappade, kompletterade och nyanserade varandra på det mest häpnadsväckande sätt. Dragspel, slagverk, elektrifierad cello, men framför allt röster. Låtarna var ofta ganska långa, de kunde börja lugnt för att avslutas i hetsigt tempo. Varje låt var som en egen resa.
Kanske bandet gör sig bättre i ett större sammanhang. Klart att det var en ynnest att få se dem i en så intim lokal, men i det stora formatet är de nog ännu mäktigare. Här är en föreställning, en konsert, en performance kallad Gogolfest, inspelad i Kiev 2011. Betydligt större scen än gårdagens. Mäktigt. Ta er tid att se hela konserten och träd in i Dakha Brakhas universum.
Fortfarande vet jag inte hur man får tag i deras musik annat än via Youtube. Inga skivor till salu på konserten, ingen musik på Spotify.
Sedan tidigare har jag redan flera anledningar att resa till Ukraina, men det känns som att jag fått ännu en nu.
Klingans årsbästalistor har givit många fina musiktips genom åren.På programmets sista lista, för 2012, placerade det ukrainska bandet Dakha Brakha (eller Dakhabrakha eller Daxabraxa) på tredje plats. Lennart Wretlind spelade dem ganska mycket under hösten och jag föll helt för bandets intensiva uttryck. Etnokaos kallar de själva sin stil. Jag ville ju höra mer, men hittade ingenting på Spotify och inga skivor till salu någonstans i världen. Det gick bara att höra några få låtar via bandets egna, slöa hemsida. Det gick så långt att jag frågade Wretlind himself om var jag kunde hitta Dhaka Brakhas skivor, men han kunde inte hjälpa mig. Så bra musik och ingenstans att höra den…
Igår gjorde jag ett nytt svep över nätet och hittade då att… Dhaka Brakha spelar live i Malmö i morgon, lördag! Hur otroligt är inte det? De har aldrig spelat i Sverige tidigare och nu spelar de nästgårds. Det ska bli en högtidsstund. Marknadsföringen har varit minimal men jag hoppas att många hittar dit ändå. Och hoppas att de har skivor med sig så att jag kan få lyssna på dem när jag själv vill i framtiden.
Hela andra och tredje säsongen av Portlandia finns på SVT Play i en knapp månad till. Jag drog igenom tredje säsongen i en sittning. Den är så bra. Humor för sådana som mig, som driver med människor som ibland liknar mig. Och Portland. Jag älskar Portland. När jag kom dit 1992 kände jag genast att det var min stad. Och nu tjugo år senare kommer serien som hyllar staden samtidigt som den använder den som fond för riktigt bra humor. Fred Armisen och Carrie Brownstein är bäst och deras gästskådespelare är nästan lika bra. Chloë Sevigny, Kyle MacLachlan, Edward James Olmos med flera, med flera.
Häromdagen stod att läsa i Metro en nyhet från Portland. En totalt poänglös nyhet som knappt platsat på lokalsidan i The Oregonian, men den hade letat sig in i Skåneupplagan av Metro. En lokal popsångerska vid namn Beth Ditto hade på fyllan varit otrevlig på en bar och blivit utslängd. Ute på gatan hade hon ropat ”Obama” och hindrat trafiken. Varför fick denna ”nyhet” plats i Metro? Det måste vara för att det är internationella Portlandveckan.
Nästa Portland-nyhet berättar att det är bestämt vem som ska gestalta Leif GW Perssons Bäckström i den amerikanska versionen. Det blir Rainn Wilson, mest känd som Dwight Schrute i The Office. Backstrom. Det låter tungt på engelska. Portland blir Backstroms spelplan.
För något år sedan gjort Rainn Wilson den här reklamfilmen för en science fiction-bok som heter Wildwood. Den är skriven av Colin Meloy, frontman i The Decemberists. Han är bekant med Carrie Brownstein och det var så han fick henne och Fred att medverka i denna udda lilla film. Boken utspelar sig i Portland och i ett skogsområde utanför staden, the Impassable Wilderness. Rainn Wilson är rätt lika Isaac Asimov, med polisongerna. Nu återstår det att se hur Fred och Carrie kommer att medverka i Backstrom. Eller tvärt om. Det är ett för bra tillfälle för att försitta.
Jag hörde den här låten på bilradion på väg hem i eftermiddags och jag fick en extrem flashback till 1984. Det sound som kanske lät plastigt fel för tio år sedan känns idag, i mina öron väldigt fräscht. Och vilka minnen av Köpenhamn 1984, sedan!
Det program som ersatt Felicia, Folke och Klingan, kallat Nya Klingan, är en flopp i mina öron. Det låter som urvattnad melodiradio. Enda skillnaden är att det är mer instrumentalt och mer främmande språk, men själva musiken är genommesig. Dessutom är jag helt ointresserad av etnisk folkmusik, svensk folkmusik, det som Folke sysslade med. Så om en tredjedel av programmet ska ägnas den sortens musik så vet jag ju inte när jag ska lyssna. Eller ska jag snabbspola i efterhand och försöka hitta de låtar jag gillar? På programmets hemsida står vissa hålltider. Det och det inslaget kommer i timme två, det här inslaget i timme tre… Poängen med smalare program är ju att man går på djupet. Lyssnaren kan förkovra sig, programledaren är en expert. Nya Klingan kan inte fördjupa sig, programledaren är inte expert på allt i programmet. Det blir slätstruket, olyssningsbart skval. Och det tycker säkert Folkes och Felicias fans också. Så dumt av P2-chefen Elle-Kari Höjeberg. Hon säger att det är för att förnya kanalen men det kan inte finnas någon annan anledning än den ekonomiska. Det är billigare att ha en redaktion för ett tretimmarsprogram än tre redaktioner för tre entimmesprogram. Så P2 blir en melodiradiokanal. Lugna klassiska favoriter på vardagarna, lugna folkmusikfavoriter på helgerna.
Mitt första musikminne när jag flyttade till England hösten 1988 är The Hollies med ”He Ain’t Heavy, He’s My Brother”. Den var etta två veckor i september tack vare en ölreklam.
Sången har en speciell historia. Den skrevs av Bobby Scott och Bob Russell, 1969. De kände inte varandra när de sammanfördes av Johnny Mercer. Russell var döende i cancer. Han och Scott träffades bara tre gånger, vilket ändå var tillräckligt för att skapa den här pärlan. Låten var trea på Engandslistan 1969 med The Hollies. Russell skrev den engelska texten till ”Brazil” och samarbetade också med Duke Ellington. Det är han som skrivit texten till ”Don’t Get Around Much Anymore”. Scott hade inte en lika framstående karriär. ”He Ain’t Heavy” är den enda hit han varit med att skapa.
Nu är låten etta i England igen, den här gången i en version gjord som stöd till offren i Hillsboroughtragedin 1989. Bakom namnet The Justice Collective står flera artister jag glömt bort eller trott var döda: Gerry från Gerry and the Pacemakers, Paul Heaton från The Beautiful South, Tony Hicks från The Hollies, Holly Johnson från Frankie Goes to Hollywood, Glenn Tilbrook från Squeeze…Och några mer aktiva, som Robbie Williams och Paul McCartney.
Jag trodde att ”Fairytale of New York” skulle ta förstaplatsen i år. Den har aldrig varit nummer ett på Englandslistan men varit topp 20 sedan 1995 och den firar 25-årsjubileum i år. Men Shane McGowan behöver inte var ledsen för det, han var också med i The Justice Collective.
I butiken har jag i år en japansk kontratenor som sjunger julsånger. Eller rättare sagt, en skiva med en japansk kontratenor… Nästa år blir det garanterat Emmy the Great.
Sydsvenskan rapporterar om Lennart Wretlinds födelsedag. Hoppas att Klingan får vara kvar nu när det vunnit pris och allt. I den här intervjun hylla Wretlind särskilt Lhasa de Sela och Hindi Zahra som artister som skapar musik somalltid känns intressant och som man kan återvända till. Jag håller med. Synd att Lhasa bara hann med tre album innan hon dog i bröstcancer. Något att sörja i dessa rosa bandsdagar.
En stund verkade det som att vi skulle få ganska dåliga platser, men strax innan Patti började spela så gjordes plats till vänster nära staketet, och plötsligt stod vi helt perfekt. Det var mycket som var perfekt denna kväll. Artistens humör var på topp. Tidigare på dagen hade hon varit i mitt Ystad, kollat Wallandersevärdheter och köpt T-tröjor med Ystadmotiv på turistyrån. Hon och hennes vapendragare Lenny Kaye bar dessa tröjor som artistkläder denna kväll. Hon berättade om Ystadbesöket och om mycket annat och utstrålade positiv energi. ”Den här sången dedicerar jag till Hundarna i Riga”, sa hon. ”Va, kom igen”, utbrast hon när publiken för en gångs skull inte skrek halsen av sig. ”Det är kanske inte Tolstoj, men den är ju bra!” Patti Smith är verkligen en Mankellfan. ”Det är varmt här”, sade hon lite senare. ”Efter konserten ska vi bada i havet och dricka martini… Nej, jag skojar, vi ska dricka vodka och äta rysk kaviar. Nej, jag skojar, jag ska dricka citronjuice. Det är sant.”
”Bastu!” ropade någon. ”Vill du att jag ska bada bastu med dig?” sa Patti Smith. ”Okej, men bara om vi kan få tag på samma fotograf som tog bilder på prinsessan av Cambridge… Jag menar de där killarna med sina kameror… De har inga snoppar, de går omkring med sina jättekameror istället och tar bilder på stackars prinsessor… Vänta, jag menar hertiginnor!”
Så på några få meningar lyckas hon ge en känga åt både paparazziindustrin och åt de ”stackars” kändisarna. Alla lider och alla tjänar på cirkusen.
Något annat som var perfekt var ljudet. Det var inte alls för högt men nådde ändå ut i hela lokalen. När man hör så bra ljud undrar man varför det så ofta är dåligt ljud på konserter. Patti Smiths musik riskerar att bli brötig och svårrattad, men denna kväll hördes alla musiker i skön harmoni och Patti Smiths uttrycksfulla röst ömsom svävade, ömsom borrade sig genom ackompanjemanget. Det var en stor upplevelse. I ett mellannummer spelade Lenny Kaye en låt som han dedicerade till ”det konstigaste svenska band jag någonsin köpt en skiva av, nämligen Spotnicks!” Samtidigt som han spelade gick Patti Smith ett litet varv i publiken och skakade hand och hälsade. Bland annat min hand trycktes. Det korta handslaget förmedlade omätbara mängder energi som jag hoppas kunna använda i höst. Hela konserten var en mäktig energikick, Jag blev faktiskt överraskad av vilken nivå hon hade på sin konst. Boken var ju en sak, men att hon kan vara så skön och säker på scenen, det är underbart.
Doppelgänger? Jo, strax innan musiken började hörde jag någon som pratade bakom mig. Dialekten var en blandning av skånska och småländska och något annat. Ungeför som jag kraxar. Ämnet var musik (förstås), mer specifikt, amerikansk folk- och countrymusik. Steve Earle nämndes och sedan – så väldigt märkligt – Nanci Griffith, en artist jag följt och älskat i nära trettio år. Hon har mig veterligt aldrig spelat i Sverige. Det var något rösten också påpekade och den fortsatte att berätta att Griffith tycker om Irland och att hon besöker en festival där nästan varje år. Man borde åka dig någon gång sa rösten samtidigt som jag tänkte tanken. Jag vände jag mig om för att se vem som yttrat dessa ord och fick då se en man i min ålder, i min längd, klädd som jag ofta är klädd (dock inte idag) i rutig skjorta. Inte nog med att han påminde om mig utan att direkt likna mig, det kändes också som att detta kunde vara en man som var på lägenhetskonserten med Jane Siberry. Egentligen liknade det honom mer än mig, men det var inte han heller. Mannen såg ganska förvånad ut att jag vände mig om, fast jag försökt vara diskret. Ett ögonblick senare var han borta. Nanci Griffith är ingen okänd artist, men att på samma tid och plats samla två riktiga fantaster är kosmiskt.
Det var en parentes. Det här var Patti Smiths kväll från början till slut. Här är Sydsvenskans recension av kvällens konsert, med bilder. Här skriver lokaltidningen Ystads Allehanda om Patti Smiths sightseeing i Ystad. Man lyckas också få en intervju.
Som jag nyss skrev så la jag idag in William Gibsons cyberpunk-trilogi på bokbörsen. Sedan läste jag i DN om en svensk, sjuttonårig kille från Sundsvall som håller på att göra musikkarriär i Japan. Jag kan inte låta bli att tänka att denne svensk skulle passa fint som bifigur i en berättelse från the Sprawl. Denne svenske sjuttonåring inspirerades så till den grad av Lian Hearns Över näktergalens golvnär han var liten att han lärde sig japanska. Nu är han på väg att slå i Japan med en stil som för en svensk känns ganska utmanande. Det här är något annat än att bara klä ut sig till kvinna.
En del musik är godkänd av smakpolisen, annan är underkänd. Några älsklingar just nu är Icona Pop vars singel ”I love it” är just poppig och bra, och godkänd. Men det är sällan själva musiken som godkänns, det är stilen och sammanhanget. För snart tjugo år sedan fanns en annan tjejduo som gjorde lite liknande musik men att gilla dem var verkligen skämmigt. Lyssna själva (och blunda) och säg om något annat än arton år skiljer de här två låtarna åt musikaliskt.
OS-avslutningen var ett blandband från nittiotalet och tidigare. Skakiga åldringar framförde sina största hits mer eller mindre framgångsrikt. Inte ens de yngre artisterna kändes särskilt blommande. Det var roligt att titta på showen, men inte för att den var väldigt bra eller för att artisterna gjorde sitt bästa. Det var bara märkligt att se alla dessa gamla stjärnor på samma scen i ett sådant här spektakel. Mest energisk var Freddie Mercury och det kan inte dröja länge innan Queen turnerar igen med honom som frontman efter samma upplägg som Tupac använde vid sin comeback tidigare i år.
The Guardian berättar om de artister som var tillfrågade men inte ville ställa upp: Kate Bush, Rolling Stones, Sex Pistols, David Bowie. Bowie har inte spelat sedan 2005. Han bor i New York och håller en mycket låg profil. Ska han sluta sina dagar som Tesla, som han porträtterade så bra i The Prestige? Här är ett galleri från Rolling Stone som visar bilder på Bowie 2005-2012.
Det började med de flygande spindlarna på onsdagen. Först trodde jag att det bara var lokalt över torget, men det kom rapporter från hela Simrishamn om de små, förmodligen nykläckta spindlarna som flög på tunna trådar och landade i håret och i ansiktet på folk. Jag fick plötsligt väldigt dålig syn när jag fick en suddig prick i mitt blickfång. Jag kunde inte fokusera. Det var en spindel som landat på brättet till min hatt och hängde i sin tråd framför mina ögon. Jag stod och pratade med en kund och såg hur en spindel landade på hans läpp och snabbt kröp upp i näsan på honom. Jag sa inget. Det kändes för intimt att kasta ur sig: ”Du har en spindel i näsan.” Hela dagen kliade och krälade det på kroppen och plötsligt förstod jag inledningen till Philip K Dicks A Scanner Darkly mycket bättre:
Once a guy stood all day shaking bugs from his hair. The doctor told him there were no bugs in his hair. After he had taken a shower for eight hours, standing under hot water hour after hour suffering the pain of the bugs, he got out and dried himself, and he still had bugs in his hair; in fact, he had bugs all over him. A month later he had bugs in his lungs.
Nästa dag kom fiolspelaren. Han såg ganska seriös ut med fiolen i ett fodral och en tygkasse från Lunds universitet. Han frågade om han fick stå en bit ifrån mig. Det fick han, tyvärr. Han spelade så att man kände igen de flesta låtarna, trots att nästan all toner var helt eller halvt fel. Min dotter fick ”Idas sommarvisa” i sommarläxa av cellofröken. Hon spelar den bättre än vad den här violinisten gjorde (och det säger inget om dotterns musikaliska begåvning). Men uthållig var han. Många timmar orkade han stå med endast hatt som solskydd.
På den tredje dagen i rötmånaden kom han tillbaka och fick då sällskap av en ny, lokal personlighet. Det är en tjock, väldigt arg kvinna som letar burkar i stadens papperskorgar. Med sig har hon en bergsprängare på vilken hon spelare musik, bergsprängarhögt. Ingen vågar säga till henne, för hon är stor och ser väldigt arg ut. Hon talar högt med sig själv och söker kontakt med människor som går över torget genom att skrika på dem. Om en geting (eller spindel) är i närheten talar hon med den, riktigt högt. Hon satte sig på bänken bakom mig, och tryckte igång bergsprängaren. Jag hade lite tur, för den skiva hon ville spela, med någon form av speed metal, fungerade inte, så hon fick ta en pojkbandssamling istället. ”Uptown girl” är en bra låt, till och med med Westlife. Men i längden var det rätt jobbigt att stå mitt emellan den här damen och gnisslet från fiolspelaren. De var uthålliga båda två.
Så har rötmånaden inletts. Vi får se hur den fortsätter.
Jag dras tydligen till musik med dockanknytning. Jag missade helt The Polyphonic Spree när de slog igenom för tio år sedan, men den här sommaren lyssnar jag mest på Together We’re Heavy. Soundtrack of a rainy summer.
P2 skrotar mina favoritprogram och satsar på klassisk klassisk musik i kanalen. Istället för radioprogram ska det bli så kallade block med en viss sorts musik. Anledningen sägs i dagens DN vara inmarschen av strömmad musik. Korkat, onödigt, tråkigt och kommer inte att ge kanalen fler lyssnare. Poängen med radioprogram är att ge en fördjupning och öppna för nya intryck. Genom blocktänkande går man samma väg som de nischade radiokanalerna som spelar samma musik dygnet runt. Lugna favoriter, Klassisk rock, Listmusik… Vad vill du ha? Du får bara välja en genre och någon fördjupning får du inte. Nu ska P2 bli kanalen för vilsam eller trevlig klassisk musik och det är riktigt korkat. P2 har varit kanalen för all sorts klassisk musik och utmanande musik från alla genrer, tidsåldrar och världsdelar. Vem ska bära den fanan nu när P2 görs om till kanalen Klassiska favoriter?
Vaknar i en annan tid. Känns som om det är 20-50 år sedan. I dagens tidning recenseras nya skivor. Nya album från Patti Smith, Neil Young & Crazy Horse, Neneh Cherry, Candlemass, The Beach Boys… På radion på eftermiddagen hör jag Jörgen de Mylius och hans program Eldorado. Lever han än? Mitt starkaste minne av honom är Dansk Melodi Grand Prix 1978, när Mabel vann med ”Boom Boom”.
Och var inte Israels bidrag till årets ESC ovanligt bra och ovanligt rätt-retro? ”Helt sjukt”, sa dotterns kompis. Ja, det är ju det som är bra.
Tack och lov för Stefan Wermelin och Lennart Wretlind! Så många bra musiktips jag fått av dem genom åren. Det senaste kommer från den förstnämnde men kunde lika gärna varit med i Wretlinds världsmusikprogram istället. Kambojansk sångerska, fransk-australiensiskt band. Lyssna och ladda ner (lagligt och gratis) här. Eller kolla på den här sköna liveversionen:
Hjälp vad mycket musik det finns i världen. Bandet OK Go kände jag inte till annat än för den roliga videon till ”Here it goes again”. Nu är de mina favoriter, åtminstone denna fredag, åtminstone för deras musikvideor. Den senaste hade premiär som reklamfilm under Super Bowl. Det är ett bra sätt att nå ut till publiken. 10 000 000 visningar på youtube på en vecka. Bra jobbat. Kul film, bra musik.
Nästan gammaldags musik, stämsång som magiskt trick – hur kan det låta så tight? – i klass med Everly Brothers och Beach Boys. Publiken äldre än artisterna men artisternas uttryck helt tidlöst. Många av de nyskrivna låtarna kunde lika gärna skrivits på tjugo- trettiotalet, eller ännu tidigare. Underbart att ren musik utan tingeltangel kan slå så hårt som FAK verkar göra just nu. Samtidigt som de spelade i Lund syntes de i Skavlan på TV. Det är väl ett kvitto på framgång så gott som något. Skavlan gjorde sig onödigt korkad, tycker jag, eller är han sån? (Kände ni till Patti Smith innan ni skulle sjunga för henne?)
Men bandet gör sig bra i alla sammanhang, stora som små. Världens scener ligger för deras fötter. Hurra för det. Det är bara en tidsfråga innan de gästar på en Emmyloukonsert.
Här är en intervju med Leonard Cohen inför hans nya skiva. Här kan man lyssna på hela skivan, gratis och lagligt. Och här är ett referat av ett scensamtal mellan Jarvis Cocker och Cohen. Allt i The Guardian, förstås.
För ett och ett halvt år sedan besökte Deolinda, en av Portugals bästa musikorkestrar, Helsingborg just den dagen jag var bortrest till Paris. Vilken osis och vilken märklig spelplats för ett så stort band. Nu händer det igen, men den här gången är jag på plats. Fatoumata Diawara från Mali kommer till Dunkers kuturhus torsdagen den 9 februari. Det är enda Skånespelningen. Sverigeturnén innefattar Gävle, Sundsvall, Stockholm och Helsingborg. Bland övriga städer på den långa Europaturnén märks inga sådana hålor, det är nästan bara metropoler som Paris, London, München, Köpenhamn, Amsterdam, Glasgow, Innsbruck, Wien, Rom… Så det ska bli riktigt kul att se henne i lilla Helsingborg. Hon kommer från Mali, precis som Rokia Traoré och spelar en liknande musik. Kanske lite mjukare, men samma genre, skulle jag säga. Etta på Klingans topplista över bästa världsmusik 2011.
Veckan innan ska jag se First Aid Kit i Lund och veckan efter Rammstein i Köpenhamn. Blandad musik för en bokhandlare.
Sedan dottern började spela cello för två år sedan så har mitt intresse för instrumentet givetvis skjutit i höjden. Här i The Guardian berättar några av Englands främsta cellister om sina favoritcellister (med musikexempel).
Leos Janaceks ”Sinfonietta” inleder Murakamis 1Q84 och den återkommer genom boken. Vid en tidpunkt använder den ena huvudpersonen, Aomame, musiken att styrketräna till. Jo, kan funka. Min träningslåt nummer ett är ”So important” med Sparks. Perfekt till jämfotahopp. Nudda golv, nudda tak osv. Ett fint pris till den som orkar hoppa genom hela låten (om taket är 2.50 eller högre).
Tim Krabbé har skrivit några udda och starka romaner. mest känd är Försvinnanden, som blivit film två gånger. Här hyllar han Haruki Murakami. Jag ser släktskapet. Krabbés cykling och schack mot Murakamis löpning och musik. De borde träffas.
Första advent idag, regn och blåst, normalt decemberväder för Ystad. Förra året vid den här tiden var vi insnöade, så jag föredrar regnet. Jag har skyltsöndagsöppet 14-18.
1-23 december har jag öppet måndag-fredag 13.00-18.00, lördag 11.00-14.00.
Det blir bara julmusik i butiken. I år Neil Diamond, The Carpenters och Tori Amos. Vi får se vilken skiva jag står ut med längst. Julmusik kan bli outhärdlig och tidigare år har vissa skivor blivit olyssningsbara efter några dagar medan andra hållit ända fram till julafton. Förra året stod sig Chris Isaaks julalbum bäst. Året innan trivdes jag bäst med Systrarna McGarrigles julskiva. I år står det mellan Neil, Karen och Tori.
Här är ett klipp från den tidigare omnämnda Allsång i Slottsskogen med Prince. Ni får köra det i helskärmsläge om ni ska se något. Konstigt bildformat. Klippet där Kanye West hoppar upp på scenen har tagits bort, som ni kan se, och detta klipp kommer snart också att försvinna. Prince är väldigt duktig på att släcka oauktoriserade filmer på youtube och annorstädes.
Här är förresten en bra intervju från juni i år. The Guardian, förstås.
Way Out West tog hårt på bokhandlarens krafter, men det var det värt. Fast när jag läser recensioner efteråt så undrar jag om skribenterna varit på samma festival som jag. Kanske söker man olika saker. Som Prince, visst var det superkul att se honom på riktigt och vara så nära att man kunde röra vid honom. Och Kanye West som hängde med upp på scenen och rappade när den uppbjudna publiken dansade. Häftigt, kittlande, underbart. Men en tvåtimmars hit-parad där publiken skrålar med för det mesta (och Prince uppmuntrar detta som värsta allsångsledaren), det är inte den optimala konsertupplevelsen för mig. Missförstå mig rätt, allting som Prince gjorde var fantastiskt. Hans dansade och sjöng och spelade som det geni han är. Out of this World. Men han spelade på det stora hela tjugo år gammal musik eller äldre. Musik som han rimligtvis inte är lika pigg på att spela som nyare alster. Han har fallit till föga för sin medelålders fanbase och kör hitsen. Han gör det fenomenalt bra, men det han gör är ändå farligt nära samma genre som Diggiloo. Jag hade hellre sett Prince spela nya grejer som han brinner lite mer för, som den senaste skivan, 20TEN som Tony Parsons i Daily Mirror tycker är det bästa Prince skapat sedan åttiotalet. Jag har inte hört en ton från skivan, men troligen brinner His Princeness mer för det senaste han skapat än för de gamla hitsen. En annan sak som kunde varit bättre med Princespelningen var att han hade ett ganska litet band. Inget blås, inga stråkar, bara ett konventionellt rockband med bas, klaviatur och gitarr. När han behövde mer rörelse ropade han in två kvinnor från kulisserna som fick hjälpa till att dansa. Det kunde varit större, det kunde varit modernare.
Okej, det var bra, men de två bästa konserterna för mig på festivalen var The Avett Brothers och Santigold. Ingen av dem får lika bra recensioner i tidningarna som Prince, men för mig var de större musikaliska upplevelser den här gången.
The Avett Brothers spelar traditionell musik, country/bluegrass men med punkenergi, plus att de är väldigt skickliga på sina instrument. Med sig har de en helt galen cellist som bidrar till liveupplevelsen.
Santigold har en mycket genomtänkt scenshow med två helt fantastiskt samspelta danserskor. Just den här dagen var rösten inte på topp, men konserten var en höjdare. Arrangören var tvungen att bryta eftersom nästa artist skulle gå på, annars hade vi nog stannat ganska länge.
Gemensamt för The Avett Brothers och Santigold var att att gav allt de hade och de trodde på sin musik till 100%. De var fullt närvarande i ögonblicket, vilket jag inte kände att Prince var hela tiden.
Och snart är jag där. I dagen tidning berättar en av arrangörerna om vad man inte får missa på festivalen. Två av hans favoriter är Thåström och Iamamiwhoami. Men en av dessa akter måste man missa, för de spelar precis samtidigt på fredagen. Synd för mig, jag hade gärna sett båda.
Jag var på bröllopsfest igår. En stor del av gästerna var musikaliska och de duktiga artisterna avlöste varandra på scenen under kvällen. Någon tyckte att jag skulle sjunga eller ännu bättre recitera den här låten. Det är iofs är en favorit, men jag äntrade aldrig scenen, tack och lov.
Sophie Zelmani spelade på Fritiden i Ystad igår, tisdag. Det var en mycket bra spelning och antagligen publikrekord för evenemangen på Fritiden hittills. Lars Halapi briljerade med sitt gitarrspel, Zelmanis intima röst nådde ut trots den inte helt koncentrerade miljön. Det här var en bättre konsertupplevelse än den gången jag betalade pengar för att se bandet på KB i Malmö för många år sedan. Sophie Zelmani är en genre i sig själv och låtarna flyter lätt ihop även om de känns distinkta i lyssningsögonblicket. Det var ett tag sedan jag lyssnade på hennes skivor, men det ska jag absolut göra den närmaste tiden.
Igår spelade Ola Magnell på Fritiden i Ystad. Han stod ensam på scenen, men så som han spelade gitarr och munspel lät det som en hel orkester. Så otroligt säker han var på sina instrument och rösten var lika uttrycksfull som den alltid varit. Väldigt bra. Vad jag kom att tänka på igår var att hans texter ofta refererar till klassikerna, de gamla klassikerna, de grekiska och romerska myterna och författarna. Det är inte så många musiker som klarar av att göra det på ett naturligt vis. På rak arm kommer jag bara på en annan: Bob Dylan.
En av de märkligare spelningarna jag bevistat var för övrigt just med Ola Magnell. Det var när jag jobbade på SJ Kulturvagn, ett samarbetsprojekt mellan SJ och Kulturarbetsförmedlingen. En vagn byggdes om till bibliotek och utställningslokal och följde med reguljärtåget Malmö-Göteborg och Malmö-Stockholm sex dagar i veckan. Utställning byttes varannan månad. En utställning var ”Konsertlokal” och olika artister åkte med och spelade, bland andra Ola Magnell. Så där satt han och jag i sex och en halv timme från Stockholm till Malmö. En och annan ströbesökare tittade in i vagnen, men fullt blev det aldrig. När jag ropade ut i högtalarna att Ola Magnell fanns i tågets sista vagn så trodde nog många att det var ett skämt. Men jag fick höra en stor del av Magnellkatalogen i en konsertupplevelse som inte kan kallas något annat än intim: Det var jag, det var Ola Magnell och det var tåghjulens rytmiska dunk mot rälsen.
I dagens DN läser jag att världens största poporkester (till medlemsantalet), AKB48, avslöjats med att ha en digital medlem som inte finns IRL. Det är en idé som finns i många varianter i science fiction-litteraturen. I William Gibsons Idoru är idén om en ”syntetisk” popstjärna central. Och nu är den alltså inte SF längre. Kul och oroande på samma gång. Nyheten stod att läsa redan för två veckor sedan i utländsk media, men jag och DN är lite långsamma. Här är en hälsning från Aimi Eguchi som alltså bara existerar i cyberrymden.
Igår spelade Stefan Sundström på Garageprojektet i Hammenhög. Riktigt ösigt, nygamla texter, gott humör. En härlig kväll. Idag spelar han på Öland och sedan vidare genom sommar-Sverige på lite udda spelplatser. Missa inte. Här är turnéplanen.
Shinjuku är världens största tågstation. När vi satt på tåget från flygplatsen in till stan undrade vi hur stor den där stationen egentligen var. Jag menar, hur stort är världens största? Jämfört med Grand Central Station eller Gare du Nord kunde den ju inte kännas mycket större, eller?
Så otroligt störigt att jag missade att Linda Perhacs spelade på Moderna Museet i Malmö i onsdags. Helt otroligt. Att hon lever. Att hon spelar. I Malmö. Skit, skit. En källa påstår att hon kanske kommer tillbaka i sommar. Hoppas att han har rätt. Han sitter här med mig i Grekland just nu och vi har det inte för trist, men ändå, Linda Perhacs i Malmö. Overkligt.
Bland det bästa jag sett i humorväg på en scen, det såg jag igår i Lund när Bill Bailey framförde sin senaste show, Qualmpeddler under pågående humorfestival. Energi, timing, visdom, musikalitet, var extra kryddor till Baileys härliga humor. Föreställningen var en blandning av aktuell stå-upp och musikalisk humor, lite i Victor Borges anda – fast med punkattityd. Stå-uppdelen inleddes med färskt material om Sverige och Danmark som kändes genomarbetat och inte alls sådär hövligt, obligatoriskt som det kan bli när utlänningar kommer till främmande land för att uppträda. Sedan handlade den talade delen mycket om brittisk politik (”Ed Milliband, he looks like a man who caught the bouquet at a funeral”) om religion kontra vetande och om språk. Musiken var bred, från Downton Abbey i reggaeversion till Metallica på tuta. Se nedan. Det var en härlig kväll som tog slut strax före tolvslaget. Otroligt bra, på alla plan. Här är en recension av föreställningen från The Daily Telegraph i våras, som var ganska lik men förstås annorlunda. Här en recension på kvällens föreställning från Sydsvenskan.
Nu äger jag två album med Dakha Brakha. Jag får tacka Jerry som i en kommentar här på bloggen tipsade om en ukrainsk skivaffär på nätet som heter Umka. En vecka efter beställningen hade jag paketet hos mig i Ystad, hur säkert som helst. Tyvärr är bandets två senaste skivor slut även på Umka.
Klingans årsbästalistor har givit många fina musiktips genom åren.På programmets sista lista, för 2012, placerade det ukrainska bandet Dakha Brakha (eller Dakhabrakha eller Daxabraxa) på tredje plats. Lennart Wretlind spelade dem ganska mycket under hösten och jag föll helt för bandets intensiva uttryck. Etnokaos kallar de själva sin stil. Jag ville ju höra mer, men hittade ingenting på Spotify och inga skivor till salu någonstans i världen. Det gick bara att höra några få låtar via bandets egna, slöa hemsida. Det gick så långt att jag frågade Wretlind himself om var jag kunde hitta Dhaka Brakhas skivor, men han kunde inte hjälpa mig. Så bra musik och ingenstans att höra den…
Igår spelade Stefan Sundström på Garageprojektet i Hammenhög. Riktigt ösigt, nygamla texter, gott humör. En härlig kväll. Idag spelar han på Öland och sedan vidare genom sommar-Sverige på lite udda spelplatser. Missa inte. Här är turnéplanen.
johns antikvariat 