David Lynch är gästredaktör för film och musik-avdelningen på The Guardian den här veckan. Flera spännande artiklar skrivna utifrån Lynchs direktiv. Dessutom intervju om hans nya skiva. Och glädjande nyheter om återfunnet material från Blue Velvet. 50 minuter bortlippta scener – som ska förbli bortklippta men som ändå ska göras tillgängliga på nyutgåva av filmen.
”The odd thing about this life is always that you spend half your time trying to get people to listen to you and the rest of the time trying to get them to leave you the fuck alone.”
24 OktTom Waits intervjuad i gårdagens The Guardian. Om internet:
”They have removed the struggle to find anything. And therefore there is no genuine sense of discovery. Struggle is the first thing we know getting along the birth canal, out in the world. It’s pretty basic. Book store owners and record store owners used to be oracles, in that way; you’d go in this dusty old place and they might point you toward something that would change your life. All that’s gone.”
Hemma hos Haruki
24 OktHär är en lång intervju i New York Times, gjord över två dagar, hemma hos, i joggingspåret och i bilen med Haruki Murakami.
Nalbandians lår
21 OktNalbandian fick ont i låret. Urtrist, ingen kvartfinal mot Blake, inga bollar som denna. Och ingen kommentator som denna heller. Undrar förresten vad facket säger om att Ejeborg och Gunnarsson kommenterar 13-14 timmar i sträck.
Hoppa högt
20 OktJuri Soloviev dansar i samma anda som Nijinskij, kraftfullt och höga hopp. Här i Le Corsaire i Leningrad 1964.
The Guardian hade informationen, som vanligt.
Backlash mot Klungan
19 OktDet får inte gå för bra. Både kritikersuccé och folkligt. Klungan har enligt lyssnarna gjort tidernas roligaste radio i Mammas nya kille, spelat för utsålda hus runtom i Sverige och gjort framgångsrik TV med Ingen bor i skogen och Dafo. Det måste gå att hitta något fel, eller hur? Sydsvenskan försöker desperat hitta något att klaga på. Torftigt och förutsägbart. Av Sydsvenskan, alltså, inte Klungan.
En natt i antikvariathandlarens liv
16 OktDet här inlägget handlar om poliser i konstiga ställningar, men det börjar någon helt annanstans.
Jag kunde gå på fest på fredagkvällen, men eftersom jag var tvungen att stiga upp halv sex på lördagen för torghandel, valde jag att stanna hemma och titta på Mulán med dottern. Det är inte någon av de mest hyllade Disneyfilmerna, men den är riktigt bra, tycker jag. En ung flicka tar sin pappas plats i armén som ska försvara landet mot Hunnerna. Hon måste skydda sin identitet, annars dödas hon, hon måste visa sig minst lika stark som männen i armén annars anas oråd… Episkt och jättespännande.
När dottern somnat fortsatte jag filmkvällen med Funny People på Trean. Jag hade tänkt slå över till Trême när den började, men Funny People var faktiskt så bra att jag följde den till slutet, trots alla reklamavbrott. Det är Judd Apatows tredje film som regissör efter 40-Year Old Virgin och Knocked Up. Filmen gapar efter ett stort stycke och alla smulor går väl inte ner i strupen, men ganska många. Adam Sandler spelar en komiker i fyrtioårsåldern vid namn George Simmons som nått fantastiska framgångar. Han gör fjantiga men framgångsrika filmer. Sandler spelar alltså en version av sig själv. Det visas klipp från filmerna som gjort Simmons så framgångsrik och det är också versioner på Sandlerfilmer: En bebis med en vuxens huvud är en variant av Billy Madison, Simmons gör en figur som heter Merman som alltså är en manlig sjöjungfru (sjöjungman?). Sandlers film Waterboy blir Merman. Och så vidare. Men det här är bara början. Filmen handlar lika mycket om en figur spelad av Seth Rogen. Han jobbar på snabbmatsrestuarang men strävar efter att bli stå upp-komiker. Han bor tillsammans med två andra komiker, Jonah Hill, som klagar på att Rogens karaktär gått ner i vikt, en smal kille är inte lika rolig som en tjock och Jason Schwartzman, som är den i trion som kommit längst i karriären då han fått en roll i en sitcom som heter Yo, Teach! Han låter lönecheckarna om 25 000 dollar per vecka ligga framme och skräpa för att visa hur bra det går för honom. Trion är vänner men kämpar samtidigt om samma uppdrag på stå upp-scenen och i komikervärlden. Dessa två världar kolliderar då Simmons får cancer och Rogens karaktär blir hans assistent. Förvecklingar, Simmons är ett kräk, men sjukdomen gör att han omvärderar sitt liv samtidigt som han hjälper Rogens karaktär att bli en bättre komiker, Simmons försöker återvinna sin ungdoms kärlek, han provar ny medicin… Puh, det blir lite för mycket, men det mesta funkar ändå. Många roliga cameos också, Eminem, James Taylor, många gamla SNL:are och andra komiker som spelar sig själva. Och fast regissören hävdar att filmen är fiktion så känns den i många stycken ärlig i skildringen av komediscenen. Simmons ungdomsflamma och hennes två barn spelas av Apatows riktiga fru och barn; Apatow och Sandler delade lägenhet och försökte etablera sig på stå upp-scenen i början på nittiotalet. Så mycket är nog sant. Jag gillade den här filmen överraskande mycket. Det enda som inte föll mig i smaken var stå-upp-rutinerna som Sandler och Rogen bjöd på. Inte kul.
Kolla trailern här som berättar hela filmen på 214 sekunder:
Klockan var ett när filmen var slut. Jag borde flytta min bil på datumparkeringen, men jag orkade inte. Lika bra att sova några timmar och stiga upp kvart i fem och flytta den innan jag åkte till torget med hustruns Saab, som jag lånat de senaste månaderna. Men egen bil borde skrotas eller helrenoveras. Jag gick och la mig, lyssnade på nattradion och hörde där ”Where do you go to my lovely” med Peter Sarstedt innan jag somnade. Det är en härlig låt och den var aktuell för mig eftersom Jason Schwartzman använder den som bakgrundsmusik vid känsliga ögonblick i verkligheten i filmen The Darjeeling Limited (och dess förfilm Hotel Chevalier, som ni kan se här:)
The Darjeeling Limited såg jag för en dryg vecka sedan, och nyss var Jason Schwartzman på TV:n i Funny People. Hur ofta spelas Peter Sarstedt på radion? Hur ofta lyssnar jag på radio? Jag vaknade några timmar senare, kvart i fem och skyndade mig upp. Parkeringsvakterna i Ystad är notoriskt ivriga, så att de skulle vänta klockan fem en lördagmorgon vid en bil som skulle vara felparkerad en minut över fem är inte alls orimligt.
Det var klar himmel men väldigt mörkt. Kallt var det också. På min gata hade bilarna klarat sig från frost, men i villaområdet där Volvon stod var alla bilar helt igenfrostade. Jag började med att skrapa rutan på Volvon innan jag kopplade in startkablarna mellan Saaben och Volvon. Saaben stod och puttrade medan jag startade min egen bil. Sedan stängde jag av motorn på Saaben, tog kvickt bort kablarna, stängde huvarna och körde iväg med Volvon. Jag hade inte skrapat så värst mycket, så sikten var nära noll. Det lilla utkikshålet frös snabbt igen, så jag var tvungen att slå på vindrutetorkarna på max för att ha någon sikt under den korta färden. De flesta platser på gatan var tagna så jag fick ställa mig längst bort. När jag steg ur bilen såg jag att en annan bil kört fram till Saaben hundra meter bort. Det var en stor bil och den stod precis bredvid Saaben, som ju stod på fel sida gatan eftersom jag varit tvungen att ställa den nos mot nos med Volvon för att startkablarna skulle räcka. Klockan var fem, jag var övertygad om att det var parkeringsvakterna. Bilen tände helljuset och bländade mig där jag gick mot min bil. Vandringen kändes lång men jag ville inte gå snabbare heller och erkänna att helljuset stressade mig. När jag kom fram kunde jag fortfarande inte se vad det var för bil som lyste på mig. Det var så förtvivlat mörkt. Hela situationen började kännas drömlik. Jag satte mig i Saaben och körde iväg.
Den stora bilen följde efter. Den blinkade med helljuset. Jag stannade och steg ur. Den stora bilen stod bakom mig. Jag gick fram till den och såg nu att det var en polisbil. Jag har aldrig sett en SUV-polisbil tidigare, men det här var en sådan. Jag gick fram till förarsidan. Rutan gled ner. Där inne satt två kvinnliga poliser. De såg unga ut. Läppglansen glänste när föraren log mot mig i den tidiga morgonen.
”Vi har låst in oss”, sa polisen. ”Vi kommer inte ut ur bilen.”
Vad svarar man på det? Någonting kvickt eller ingenting alls? Jag hann inte välja innan polisen fortsatte: ”Den där bilen har körförbud sedan i juni. Och det är inte din.”
”Nej, det är min frus”, sa jag, uppriktigt förvånad. Jag kom tydligt ihåg hur vi besiktigade bilen i våras. Hur kunde den ha körförbud?
”Ska du till jobbet, eller?” undrade polisen?
”Nej, jag bara flyttade min bil på datumparkeringen”, sa jag. ”Nu är jag på väg hem.”
”Du slipper böter nu, men sedan fixar du det här, va?”
”Ja, det är klart.”
Jag satte mig i bilen och körde hemåt. Polisen följde efter så att jag verkligen körde hem och inte till något jobb. Varför kollade de inte mitt körkort? Jag kunde ju vara vemsomhelst. Hur kunde poliserna vara inlåsta i sin egen bil? Varför var det så förtvivlat mörkt? Allt det här var kanske bara en dröm? Jag låg kanske i TV-soffan och sov? Det har hänt förut. Fast då brukar jag vakna.
Jag vaknade faktiskt i soffan, men det hade inte varit en dröm utan jag behövde vila en halvtimme till innan jag körde till torget. De kvinnliga poliserna som låst in sig i bilen, körförbudet, Sarstedt, allt var sant. Tur att jag inte gick på festen, då hade jag missat den här upplevelsen.
How can a person (..) get paid for being brilliant?
12 OktSam Harris skriver i The Daily Beast om att det blir allt svårare för författare att kunna ta betalt för sina texter. Inga nyheter, men välformulerat och några tips har han som kanske även svenska skribenter kan använda.
Tonhalle, Zürich
11 OktEn trogen butiksbesökare – särskild när butiken låg på Stora Västergatan 37 och han bodde två trappor upp i samma hus – kom förbi idag och berättade om trevliga resor till Tjeckien (29 grader varmt!) och Tyskland. Då kom en annan trogen kund in som bor i Zürich för det mesta. Detta möte gav ett samtal om Tonhalle i Zurich, stadens konserthus och dess fantastiska orkester. Kund ett var mycket kunnig i ämnet och kund två hade bara häromdagen varit på konsert på Tonhalle. Man lär sig saker hela tiden av begåvade kunder.
Nobelpris och fotboll
7 OktSkilda världar förenas hos spelbolagen. Oddsen på Tranströmer som vinnare sjönk dramatiskt när ”femsiffriga” belopp spelades på honom timmarna innan tillkännagivandet, rapporterar DN och Aftonbladet. Wayne Rooneys pappa står anklagad i spelfusk med matcher i skottska ligan, skriver DN.
Tycker att Rooneys pappa borde ha så han klarar sig. Kanske mer begripligt att fattiga lyrikvänner känner sig tvingade att satsa på a sure thing.
”I realized that everyone feels secretly fraudulent. It’s the feeling of being an adult.” -Mirandy July
5 OktKommer Mirandy July till Stockholms filmfestival? Hoppas det. Här är en artikel i The New Yorker där hon berättar om dagen då hon blev vuxen. Sydsvenskan skriver om boken The Steal, som har liknande tema.
Flann O’Brien 100 år idag
5 OktIdag är det 100 år sedan Brian O’Nolan föddes. Han är mer känd under sitt författarnamn Flann O’Brien. Irish Times firas med en hel avdelning om och av författaren till The Third Policeman och At-Swim-Two-Birds.
En gåtfull vänskap av Yoko Ogawa som radioföljetong
4 OktOktober är Yoko Ogawas månad på radion. Med start i dag och månaden ut sänds Ogawas utsökta roman En gåtfull vänskap som radioföljetong i P1. Läs mer här, och lyssna. Boken kom nyss i pocket också.
Årets Nobelpris tilldelas…
3 OktChinua Achebe, tror jag. Gerald Murnane och Assia Djebar får vara mina outsiders. DN rapporterar att det är på torsdag vi får veta vem det blev.
Steve, Rob, Woody
1 OktTvå biofilmer i veckan, det var länge sedan. Först Midnight in Paris av Woody Allen. Oförställd nostalgi med en rolig knorr på slutet. Väldigt välspelad Ernest Hemingway och ett härligt elakt porträtt av skäggig besserwisser av Michel Sheen.
Sedan The Trip på Scala. Filmen är en sorts fortsättning på filmen Tristram Shandy. Michael Winterbottom, som gjort en dygd av att hoppa mellan genrer (det är en dygd) tar den filmens två huvudrollsinnehavare och låter dem spela sig själva, Steve Coogan och Rob Brydon och åka på kulinarisk resa i norra England. De sitter i bilen och pratar, de sitter på restaurang och pratar, de besöker Bolton Abbey och pratar… Det händer inte så mycket, men det är extremt underhållande hela tiden. Bland annat försöker de imitera Woody Allen.
Och Steve Coogan ondgör sig över att Michael Sheen får alla roller han, Steve, borde få. Hah! Så man får tänka sig Steve Coogan i Midnight in Paris. Om Woody ser The Trip ger han kanske en roll till Steve i nästa film…
Egentligen är detta en TV-serie i sex avsnitt, men det funkar som film också. Ni vet att jag älskar Rob Brydon och Steve Coogan är också värd kärlek. Gå och se.
Vådan av skiffy-affischer
1 OktHittade den här märkliga historien hos Neil Gaiman på Facebook. En lärare som inte får sätta upp en harmlös affisch på sin kontorsdörr. Bisarrt och Only in America.
Din upphovsrätt och Harlans
22 SepHarlan Ellison stämde James Cameron när första Terminatorfilmen var ny. Han tyckte att filmen lånat – snott! – för mycket av två manuskript han skrev till TV-serien Outer Limits. Ellison fick rätt – trots Camerons protester – och nämns numera i eftertexterna till filmen. Nu är en liknande historia under uppsegling. Andrew Nicol som bland annat skrev manus till The Truman Show, har gjort en film som heter In Time. Justin Timberlake har huvudrollen. Harlan Ellison anser – utan att ha sett filmen – att den stulit material från hans novell ”Repent Harlequin! Said the Ticktock Man”. Läs mer i Guardian och The Hollywood Reporter.
Harlan Ellison har varit en obstinat figur i sf-världen i över femtio år. Ofta har han rätt, ibland har han fel. Alltid är han underhållande. ”I sell my soul, but at the highest rate”, säger han i det här klippet.
Jag hade själv en upphovsrättslig tvist häromveckan, här på bloggen. I denna tvist var det jag som stod anklagad för olovligt användade av skyddat material. I juridisk mening hade jag fel, men jag vill tro att Harlan ändå hade stått på min sida. Vad tycker ni? Jag länkade till en artikel på Kristianstadsbladet som handlade om bokfestivalen i Kristianstad där jag ju var med. Jag är (fel)citerad i texten och med på bild. Denna bild på mig använde jag på bloggen för att illustrera artikeln och kanske locka någon att klicka vidare till tidningen. Eftersom de stavat fel till mitt namn mejlade jag journalisten Inga-Lill Bengtsson och bad henne rätta sitt misstag. Här följer nu ett utdrag ur min mejlkorrespondens med tidningen:
Jag tar bort bilden om det är ett problem för er. Jag ser det själv som ett citat av er artikel som jag länkar till och antagligen genererar lite extra trafik för er. Jag tar bort bilden och lägger ut det här mejlet istället.
Innan du bestämmer dig kan du väl fråga Sune Johannesson [[redaktör på kultursidan]] – om han har något att säga till om – och höra om jag kan få ha kvar bilden utan debitering ”1300:- plus moms”.
Så du har inte frågat honom, då? Visst är det stöld att ta bilder och använda dem i eget syfte. Det skulle jag aldrig göra. Jag är väl insatt i copyrightlagarna för både tryckt och digital publicering. I det här fallet använder jag en bild på mig själv för att referera till en artikel i er tidning. Jag använder den inte för något annat än att göra positiv reklam för Kristianstadsbladet och hänvisa till en sida där samma bild finns. Jag tjänar inga pengar på bilden, den används inte i annat kommersiellt syfte än att generera fler träffar för Kristianstadsbladets sajt. Jag tycker visst att det är en redaktionell fråga som tål att tas upp. Här är någon som använder en av våra bilder för att skapa mer trafik till oss. Får han göra det eller inte?
Stöld är det inte, Inga-Lill.
Det är intressant att du genom denna snabba mejlkonversation visar att det är viktigare för Kristianstadsbladet att tjafsa om en harmlös – nej positiv! – bildanvändning istället för att vara lika snabb med att korrigera faktafel i tidningen. I skrivande stund är mitt namn fortfarande felstavat.
Enklast för dig personligen är att plocka bort bilden och be Inga-Lill nummer 2 att ta bort mig ur artikeln. Kanske finns texten i papperstidningen idag, men den är ju förgänglig. Nätet är för evigt.
Det betyder att jag vill att du besvarar mina frågor, tar ställning till mina förslag och talar med någon på redaktionen som har lite högre blick än du.
Tack för ditt snabba svar. Alltid lika kul att höra av dig.
Om jag har bilden på min blogg eller inte är helt oviktigt för mig. Den här mejlkorrespondensen däremot är hundra gånger roligare och den kommer jag att skriva mycket mer om än de få raderna jag lade på rapporten från bokfestivalen.
När du kontaktar mig gör du det som representant för tidningen där du är anställd. Då får du väl visa lite respekt för dina läsare och de personer du (din tidning) skriver om (och vars namn du/din tidning fortfarande stavar fel till) och kommunicera med dessa personer och inte bara vara otrevlig och hota och ha dig. Jag tycker att mina argument är överlägsna. Kristianstadsbladet tjänar på att jag citerar bilden. Det är inte stöld, som jag ser det, men övertyga mig gärna om motsatsen. Hade jag tagit en bild ur er tidning och använt den i reklamsyfte för min firma så hade det varit stöld. Men här är det er tidning jag för fram och inget annat. Vem tjänar på att bilden finns på min blogg?
Ser fram emot ditt sakliga svar.
Har tagit del av mejlkonsversationen mellan dig och vår arkivmedarbetare IngaLilla Bengtsson. Dina mellanhavande angående felstavning får du ta med antingen nyhetschef Åsa Carlsson 044-18 55 61 eller den ”rätta” Inga-Lill Bengtsson.
För mig/oss handlar det bara om bilden. Att du utan tillstånd använder en bild som Kristianstadsbladet har copyright för är inget som vi tänker acceptera, precis som Inga-Lill gett besked om. Dina tankar om att detta skulle enbart vara positivt för oss och generera mer trafik till vår sida får du stå för själv. För oss är det enbart ett klart lagbrott enligt lagen om upphovsrätt.
Därför ber vi dig än en gång att ta bort bilden från din sida, i annat fall tolkar vi det som att du vill köpa publiceringsrätten och skickar faktura på 1300 kr plus moms.
MVH
Jag försökte kontakta ”rätt” Inga-Lill Bengtsson, men det finns inga kontaktuppgifter på er tidnings hemsida, inte som jag kunde hitta i alla fall, så jag chansade på namn@kristianstadsbladet.se. Har du ”rätt Inga-Lill Bengtsson”s e-post får du gärna skicka hit den. Återigen måste jag säga att det känns knepigt att detta med bilden är viktigare för er tidning än att publicera rätt uppgifter.
Om ni vill att jag tar bort bilden, så är det klart att jag gör det, men det bemötande jag får är minst sagt förbryllande för mig. Jag har inte gjort något fel och den välvilja jag kände och ville sprida för er tidning är ju helt borta nu. Att låta bilden stå kvar hade inte kostat er någonting, tvärt om. Jag tar bort bilden i kväll.
Den du ska söka är ingalill.bengtsson@kristianstadsbladet.se eller sök henne genom växeln 044-18 55 00.
Vill bara kommentera att du inte förstår att vi tycker det är viktigt att våra bilder används på rätt sätt. Du skriver att du inte gjort något fel vilket är din egen tolkning, upphovsrätten säger något helt annat. Det du har gjort är helt klart att beteckna som bildstöld. Att du sedan inte gjort detta för egen vinning utan tvärtom publicerat bilden av välvilja mot oss har inget med saken att göra. De lagar och regler som finns vad gäller bildanvändning måste följas.
Med detta så avslutar vi ärendet, givetvis förutsatt att du tar bort bilden från din blogg.
Tennishöft i tennishöst
20 SepI slutet av oktober är det Stockholm Open. Ett tag funderade jag på att åka upp och titta på lite fin tennis, men nu vet jag inte. Flera av de bästa av de anmälda spelarna har ont i höften! Milos Raonic, Xavier Malisse, Kevin Anderson har alla höftproblem. Och Robin Söderling har körtelfeber.
Men Gael Monfils och Juan Martín Del Potro är i god form, så det är kanske värt besväret att åka upp ändå.
Hur kan den här historien upprepa sig!?
11 SepUS Open förra året: Federer hade matchbollar mot Djokovic i semifinalen men förlorade. US Open igår: Federer hade matchbollar mot Djokovic i semifinalen men förlorade. Otroligt. Fatalisten skulle tro att Federer får igen för alla år då han vunnit matcher fast han sett svagare ut än sin motståndare.
Johns antikvariat i Kristanstadsbladet, men det är svårt att stava
4 SepIgår var det trevlig bokfestival i Kristianstad. Lokaltidningen rapporterade och jag kom med på ett hörn. Reportern lyckades med konststycket att missförstå i stort sett allting jag sa och dessutom stava fel till mitt namn. Läs artikeln här [[SKULLE HA VARIT EN LÄNK MEN KRISTIANSTADSBLADET VILL JAG INTE GÖRA NÅGRA TJÄNSTER LÄNGRE]], om ni måste. Fotografen var mer kompetent:
HÄR SKULLE VARIT EN BILD MEN DEN FICK JAG INTE ANVÄNDA FÖR KRISTIANSTADSBLADET
Peake Galore
2 SepJag har nu till salu tre kompletta uppsättningar av Mervyn Peakes Gormenghast-trilogi: i pocket på svenska, i pocket på engelska och inbunden på svenska. Titta här och köp. Ingen annan har hela trilogin på svenska till salu för närvarande. Jag har två.
Titus tronföljaren, Slottet Gormenghast, Titus rymlingen.
Författarhelg i trakten
29 AugPå Louisiana i Humlebæck arrangeras Louisiana Literature 1-4 september. Marilynne Robinson, DBC Pierre, Juli Zeh, Adonis, Chimamanda Ngozi Adichie, Junot Díaz och många andra stora författare besöker den danska konsthallen.
I Kristianstad är det Bokfestival 1-3 september. Sadie Jones, Fredrik Sjöberg, Carina Burman, Magnus Dahlström, Lars Gustafsson, Lena Einhorn och flera kommer till festivalen och läser och berättar. På lördagen är det som vanligt bokförsäljning på stadens gågator. För första gången på några år är jag med och säljer. Jag kommer att ha böcker av de besökande författarna plus böcker om böcker och boksamlande. Vi ses där. Jag hade gärna besökt Louisiana också, inte minst för Marilynne Robinson, vars böcker Housekeeping och Gilead är riktigt, riktigt bra. Fast vad kan hon göra i verkligheten som hon inte kan göra på boksidan? Blir det inte en besvikelse när det visar sig att personen som utför sådan magi i prosa bara är bara är en vanlig liten tant av kött och blod? Egentligen borde man inte träffa sina litterära idoler. Det blir sällan bra.
Författarbesök istället för böcker, är det verkligen framtiden? Många tycker det, men inte jag. Jag vill läsa böckerna men (oftast) inte träffa författarna. Jag är – som i mycket annat här i livet – i minoritet i den här frågan. Läs mer i Sydsvenskan om författaren som rockstjärna.
Alla monster måste dö av Magnus Bärtås och Fredrik Ekman
28 AugKim Jong-Il har åkt långsamt pansartåg till Ryssland. Då kan jag berätta att jag i början på sommaren läste en bok om Nordkorea.
Att verkligheten överträffar dikten har Magnus Bärtås och Fredrik Ekman visat två gånger tidigare i böckerna Orienterarsjukan och Innanför cirkeln. Den första boken var en samling texter som rörde sig i området ”strax intill historiens huvudfåra”, som det står på baksidan. Innanför cirkeln handlade huvudsakligen om ett kurdiskt folk i Irak som kallas yezidier, och lite om Swedenborg. Denna tredje bok följer författarna på turistresa till Nordkorea. Det låter som en oxymoroniskt sats, turistresa till Nordkorea, men det finns faktiskt. Man kan få en vecka i Nordkorea med alla utvalda sevärdheter. Ingen egen tid för utforskande, dock, och reseledarna är mer vakter än guider.
Parallellt med rapporterandet från resan ger författarna oss berättelsen om Nordkoreas historia och särskilt noga berättar de om det öde som drabbade en av Sydkoreas mest uppburna filmstjärnor, Choi-Eun-Hee, mer känd som Madame Choi. 1978 kidnappades hon av Nordkorea och hölls fången i nästan 20 år. Hon tvingades göra film tillsammans med sin make, som också blivit kidnappad. Bakom detta bortförande låg Nordkoreas propagandaminister, Kim Il-Sungs son, Kim Jong-Il. Han var och är en stor filmfantast och att äga Syd-Koreas stora filmstjärna var en stor seger för honom.
Det finns många hårresande detaljer i Madame Chois berättelse. I en roman hade läsaren applåderat författarens fantasi men skakat på huvudet åt det otroliga i berättelsen. Men allt detta har hänt. Författarna går också i Guy Delisles fotspår, hans som gjorde ett seriealbum som heter och handlar om Pyongyang. De besöker hotellet han bodde på och finner miljöerna och personalen väldigt lik det som Delisle skildrar.
Bärtås/Ekmans två tidigare böcker var väldigt snygga, illustrerade och tryckta på bra papper. Den här känns budget, ungefär som de böcker som publiceras under namnet Bonnierförlagen. Billigt papper, standardformat, tryckta på ScandBook i Falun. Antingen så ville deras nya förlag, Bonniers, spara några kronor på produktionen, eller så ville författarna ge en känsla av Nordkorea även i utformningen av boken.
Ibland sipprar det ut lite information om Nordkorea, men för mig har det varit svårt att förstå hur landet blivit som det blivit. Tack vare den här boken har jag en mycket större förståelse för hela Koreafrågan. Jag kan inte säga att jag är gladare när jag begriper mer, för problemen kommer inte att försvinna på något smärtfritt vis. Men nu vet jag i alla fall hur landet hamnat i den situation det befinner sig i just nu.
Ack, One Day-filmen lika ljum som fruktat
25 AugThe Guardian berättar det vi fruktade, att David Nicholls bästsäljare för alla sorters läsare, One Day, blivit en ganska intetsägande film. Nicholls själv skrev manus och Lone Scherfig regisserade, så det är svårt att klaga på manus och regi. Anne Hathaway kändes omedelbart fel som Emma, men hon gjorde tydligen inte bort sig heller. Felet verkar vara strukturen, som är så perfekt för boken. En dag, samma dag, den femtonde juli, skildrad över tjugo år. Den rigida strukturen ryms inte i knappt två timmar film. Kanske var Nicholls inspirerad av filmen När Harry mötte Sally… Den är inte lika bunden och är helt säkert en bättre film. Här skriver Peter Bradshaw och här skriver Brian Cox som avslutar med: ”As it is, one of the most perceptive books of our age has been turned into just another romcom, and not even a very good one.”
Nicholls blir intervjuad här och han säger det som tydligen märks i filmen, att det kanske är smart att låta någon annan skriva manus på ens egen bok istället för att göra det själv: ”I enjoyed doing it, but I think a fresh pair of eyes isn’t the worst thing in the world. You can never quite shake off the book, and when something isn’t working in the script, there’s a voice in you head saying: well, it worked in the book. I cling to things a little too tightly because I wrote them.”
Jag vill också gå på Månen
20 AugCharles Duke, en av de tolv astronauter som gått på månens yta var på besök i Stockholm idag, i anslutning till Tekniska museets stora rymdutställning: Nasa – A Human Adventure. Honom missade jag. Men för några år sedan läste jag en mycket bra bok om det amerikanska månäventyret som heter Moon Dust – In Search of the Men Who Fell to Earth, skriven av den brittiske journalisten Andrew Smith. Han söker upp de månvandrare som fortfarande är i livet och ställer den givna frågan: Hur kändes det? Den frågan fick säkert Charles Duke idag också. Läs intervju med honom i DN.
Den där allsången…
15 AugHär är ett klipp från den tidigare omnämnda Allsång i Slottsskogen med Prince. Ni får köra det i helskärmsläge om ni ska se något. Konstigt bildformat. Klippet där Kanye West hoppar upp på scenen har tagits bort, som ni kan se, och detta klipp kommer snart också att försvinna. Prince är väldigt duktig på att släcka oauktoriserade filmer på youtube och annorstädes.
Här är förresten en bra intervju från juni i år. The Guardian, förstås.
Bäst på Way Out West
14 AugWay Out West tog hårt på bokhandlarens krafter, men det var det värt. Fast när jag läser recensioner efteråt så undrar jag om skribenterna varit på samma festival som jag. Kanske söker man olika saker. Som Prince, visst var det superkul att se honom på riktigt och vara så nära att man kunde röra vid honom. Och Kanye West som hängde med upp på scenen och rappade när den uppbjudna publiken dansade. Häftigt, kittlande, underbart. Men en tvåtimmars hit-parad där publiken skrålar med för det mesta (och Prince uppmuntrar detta som värsta allsångsledaren), det är inte den optimala konsertupplevelsen för mig. Missförstå mig rätt, allting som Prince gjorde var fantastiskt. Hans dansade och sjöng och spelade som det geni han är. Out of this World. Men han spelade på det stora hela tjugo år gammal musik eller äldre. Musik som han rimligtvis inte är lika pigg på att spela som nyare alster. Han har fallit till föga för sin medelålders fanbase och kör hitsen. Han gör det fenomenalt bra, men det han gör är ändå farligt nära samma genre som Diggiloo. Jag hade hellre sett Prince spela nya grejer som han brinner lite mer för, som den senaste skivan, 20TEN som Tony Parsons i Daily Mirror tycker är det bästa Prince skapat sedan åttiotalet. Jag har inte hört en ton från skivan, men troligen brinner His Princeness mer för det senaste han skapat än för de gamla hitsen. En annan sak som kunde varit bättre med Princespelningen var att han hade ett ganska litet band. Inget blås, inga stråkar, bara ett konventionellt rockband med bas, klaviatur och gitarr. När han behövde mer rörelse ropade han in två kvinnor från kulisserna som fick hjälpa till att dansa. Det kunde varit större, det kunde varit modernare.
Okej, det var bra, men de två bästa konserterna för mig på festivalen var The Avett Brothers och Santigold. Ingen av dem får lika bra recensioner i tidningarna som Prince, men för mig var de större musikaliska upplevelser den här gången.
The Avett Brothers spelar traditionell musik, country/bluegrass men med punkenergi, plus att de är väldigt skickliga på sina instrument. Med sig har de en helt galen cellist som bidrar till liveupplevelsen.
Santigold har en mycket genomtänkt scenshow med två helt fantastiskt samspelta danserskor. Just den här dagen var rösten inte på topp, men konserten var en höjdare. Arrangören var tvungen att bryta eftersom nästa artist skulle gå på, annars hade vi nog stannat ganska länge.
Gemensamt för The Avett Brothers och Santigold var att att gav allt de hade och de trodde på sin musik till 100%. De var fullt närvarande i ögonblicket, vilket jag inte kände att Prince var hela tiden.
Nu börjar Way Out West
11 AugOch snart är jag där. I dagen tidning berättar en av arrangörerna om vad man inte får missa på festivalen. Två av hans favoriter är Thåström och Iamamiwhoami. Men en av dessa akter måste man missa, för de spelar precis samtidigt på fredagen. Synd för mig, jag hade gärna sett båda.
Bröllopsmusik
31 JulJag var på bröllopsfest igår. En stor del av gästerna var musikaliska och de duktiga artisterna avlöste varandra på scenen under kvällen. Någon tyckte att jag skulle sjunga eller ännu bättre recitera den här låten. Det är iofs är en favorit, men jag äntrade aldrig scenen, tack och lov.
Sophie Zelmani på Fritiden i Ystad
27 JulSophie Zelmani spelade på Fritiden i Ystad igår, tisdag. Det var en mycket bra spelning och antagligen publikrekord för evenemangen på Fritiden hittills. Lars Halapi briljerade med sitt gitarrspel, Zelmanis intima röst nådde ut trots den inte helt koncentrerade miljön. Det här var en bättre konsertupplevelse än den gången jag betalade pengar för att se bandet på KB i Malmö för många år sedan. Sophie Zelmani är en genre i sig själv och låtarna flyter lätt ihop även om de känns distinkta i lyssningsögonblicket. Det var ett tag sedan jag lyssnade på hennes skivor, men det ska jag absolut göra den närmaste tiden.
Sture Dahlström och annat
22 JulNågra fina Sture Dahlström-böcker i originalupplagor här. Och när A Game of Thrones av George R R Martin blivit stor HBO-serie är det kanske någon som vill ha svenska originalupplagan av första boken? Den har jag här i så fall. Så sakteliga närmar jag mig 1000 titlar på bokbörsen. Kolla hela sortimentet här eller titta på alla mina 15 000 böcker i butiken på Bruksgatan 30 i Ystad.
Resa till Levanten med ångkorvetten Danzig år 1853 av Govert Adolf Indebetou
20 JulFörfattaren reser via London, Gibraltar, Malta till ”Constantinopel”:
[H]usen gå så nära vattnet, att det ofta lärer hända att fartyg peta sönder dem med rårna. Dessa hus äro nämligen bara av bräder, tämligen snyggt målade på den den smala framsidan, men sidorna ohyvlade och utan fönster eller annat än på sin höjd ett par strävor.
Sedan far han vidare till Aten, Alexandria, Kairo, Cádiz till hemmahamnen i Darthmouth.
Rapport från Istanbul
16 JulNu har jag lagt till en sida som heter Istanbul i maj 2011 med Elif Shafak. Det är en text baserad på en inlämningsuppgift till kursen Istanbul – kulturmöten, monument och identitet mellan öst och väst.
Brasilien är inte Portugal
12 JulVid stängningsdags på torget idag kom en ung kvinna och frågade på svenska efter böcker på engelska eller franska. När jag smyglyssnade på henne prata med sin tjejkompis hörde jag att de talade portugisiska. Genast försökte jag komma på något vettigt att säga till dem på portugisiska men det enda jag kom på var… ingenting. Det engelska uttrycket My mind drew a blank var just vad som drabbade mig. Jag kom inte på ett enda ord portugisiska. Jag ville så gärna säga något, vadsomhelst, men jag hittade verkligen inte ett enda ord. Jag borde ha sagt ”Bom dia, senhoras. Tudo bem?” men istället fick jag tilltala dem på svenska. Jag frågade om de var från Portugal. Nej, verkligen inte! De slog ifrån sig, vilken förolämpning. Hur kan du tro att vi är från Portugal? Brasilien, förstås. Vi har ingenting med Portugal att göra. Nähä, men säger ni att ni talar brasilianska, eller talar ni portugisiska? Okej, vi talar portugisiska, men vi förstår inte den portugisiska de talar i Portugal. Vi har ingenting med dem att göra. Portugiser är dumma (!)
Det var alltså en förolämpning att ens fråga en portugisisktalande brasilianska om hon var från Portugal. Kom ihåg det till nästa gång. Fråga: Var kommer du ifrån? istället för att chansa på det ena eller det andra landet. Tragiskt att min hjärna är så seg att den lilla portugisiska jag lärt mig ligger så långt borta att det bokstavligen tar en halv dag innan den kommer upp till ytan. Undrar om jag någonsin kommer att få fart på det språket.
Quando eu falarei o português fluente?
Den svensktalande brasilianskan köpte Gandhis självbiografi och Aristoteles på engelska. Vilken supermänniska. Av någon anledning hade hon lärt sig utmärkt svenska och som semesterläsning valde hon två av världshistoriens stora tänkare.
Ola Magnell i Ystad
10 JulIgår spelade Ola Magnell på Fritiden i Ystad. Han stod ensam på scenen, men så som han spelade gitarr och munspel lät det som en hel orkester. Så otroligt säker han var på sina instrument och rösten var lika uttrycksfull som den alltid varit. Väldigt bra. Vad jag kom att tänka på igår var att hans texter ofta refererar till klassikerna, de gamla klassikerna, de grekiska och romerska myterna och författarna. Det är inte så många musiker som klarar av att göra det på ett naturligt vis. På rak arm kommer jag bara på en annan: Bob Dylan.
En av de märkligare spelningarna jag bevistat var för övrigt just med Ola Magnell. Det var när jag jobbade på SJ Kulturvagn, ett samarbetsprojekt mellan SJ och Kulturarbetsförmedlingen. En vagn byggdes om till bibliotek och utställningslokal och följde med reguljärtåget Malmö-Göteborg och Malmö-Stockholm sex dagar i veckan. Utställning byttes varannan månad. En utställning var ”Konsertlokal” och olika artister åkte med och spelade, bland andra Ola Magnell. Så där satt han och jag i sex och en halv timme från Stockholm till Malmö. En och annan ströbesökare tittade in i vagnen, men fullt blev det aldrig. När jag ropade ut i högtalarna att Ola Magnell fanns i tågets sista vagn så trodde nog många att det var ett skämt. Men jag fick höra en stor del av Magnellkatalogen i en konsertupplevelse som inte kan kallas något annat än intim: Det var jag, det var Ola Magnell och det var tåghjulens rytmiska dunk mot rälsen.
Steg av Jerzy Kosinski
7 JulEn ung kvinna som jag möjligen kände igen frågade efter Jerzy Kosinski häromdagen. Jag hade några stycken i butiken. Den målade fågeln är bland det grymmaste jag läst, då med ursprungsbetydelsen av grym. Jag var också lite för ung när jag läste den, vilket bidrog till känslan. Det är en riktigt skrämmande bok. Det tycker jag fortfarande. I hyllan stod en Kosinskibok som jag inte hade läst: Steg, Steps i original. Den vann National Book Award 1969. Den är bara på 125 sidor, så jag läste den på torget igår och idag. Den består av en mängd scener – 48 stycken, om vi ska vara noga – de flesta väldigt grymma. Många är mer eller mindre perversa sexuella beskrivningar, i så gott som alla scener förekommer otäckt våld. De hänger inte ihop annat än att det möjligen är samma person som återger dem. Det är inte en roman så mycket som en samling mardrömmar. Soldaten som gömmer sig från paraden bara för att vakna naken mitt i dess väg, t ex och andra, mycket mörkare små scener som beskriver våld och övergrepp. I och med att scenerna är så korta och fantasifulla samtidigt som de beskriver så hemska saker så kan man inte låta bli att läsa. Det är en hemsk bok, men också hemskt bra. Den skär genom oväsentligheterna:
Jag började upptäcka vissa likheter mellan mig själv och patienterna. Inte heller kunde jag undvika insikten om att jag en dag skulle bli vad de var nu, samma krafter som hade brutit ner dem till deras nuvarande tillstånd också skulle betvinga mig. Jag betraktade de sjuka i deras ändlösa plågor där de kröp omkring som krossade kräftor. När jag arbetade inne på rummen såg jag de döende patienterna med rinnande ögon och insjunkna ansikten, med kroppar som hade skrumpnat ihop av sjukdom. De låg i de smala sängarna och stirrade apatiskt på de bleknade bilderna av helgon eller på träkrucifix som var prickiga av maskhål. Några höll fotografier av barnen hårt tryckta mot bröstet.
David Foster Wallace gillade boken.
This won some big prize or other when it first came out, but today nobody seems to remember it. ”Steps” gets called a novel but it is really a collection of unbelievably creepy little allegorical tableaux done in a terse elegant voice that’s like nothing else anywhere ever. Only Kafka’s fragments get anywhere close to where Kosinski goes in this book, which is better than everything else he ever did combined.
Wallace fann samma svar på den stora frågan som Kosinski. De slutade sina dagar likadant.
Sist jag läste om Kosinski var det debatt om han verkligen skrivit sina böcker själv. Nu verkar det fastlagt att han var en stor bluff som i bästa fall använde språkligt skickliga personer att putsa hans manuskript och i sämsta fall var en plagiatör som snodde innehåll såväl som språk från andra personer.
Läs mer om Kosinskis falska liv här.
Hur det än var med den saken så skapade (eller skrev) han tre riktigt bra böcker, Steps, The Painted Bird och Being There.
Idoru äntligen verklighet
3 JulI dagens DN läser jag att världens största poporkester (till medlemsantalet), AKB48, avslöjats med att ha en digital medlem som inte finns IRL. Det är en idé som finns i många varianter i science fiction-litteraturen. I William Gibsons Idoru är idén om en ”syntetisk” popstjärna central. Och nu är den alltså inte SF längre. Kul och oroande på samma gång. Nyheten stod att läsa redan för två veckor sedan i utländsk media, men jag och DN är lite långsamma. Här är en hälsning från Aimi Eguchi som alltså bara existerar i cyberrymden.
Nutella: The Food of Champions
2 JulWimbledonfinal imorgon. Nadal-Djokovic. Vad är det som gör dessa fenomenala tennisspelare så överjordiskt bra? Kanske maten? Sedan Novak Djokovic gick över till en glutenfri diet har han bara förlorat en enda match på åtta månader! Borde man skippa gluten? Eller inte. Tennisvärldens allra bäste och mest vältränade, Rafael Nadal, laddar med Nutella. Han berättar i The Guardian att han ”gets through copious amounts of Nutella”. Först skeden ner i burken och sedan fingrarna på slutet för att få upp det sista, kan jag tänka mig. Där är jag och Nadal lika.
Stefan Sundström i Hammenhög
2 Jul
Igår spelade Stefan Sundström på Garageprojektet i Hammenhög. Riktigt ösigt, nygamla texter, gott humör. En härlig kväll. Idag spelar han på Öland och sedan vidare genom sommar-Sverige på lite udda spelplatser. Missa inte. Här är turnéplanen.
Radetzkymarschen endast här
29 JunIgår frågade en man efter Radetzkymarschen av Joseph Roth på torget. ”Jag har den hemma”, sa jag. ”Tar med den imorgon.” Idag hade jag den med och visade den för kunden. Han tyckte att den var för dyr vid 200 kronor.
Om jag hade letat efter en bok länge och sedan hittade den på torget i Simrishamn, av alla ställen, så hade jag tyckt att den var billig för bara 200 kronor. Jag hade givit säljaren dricks för att han hade en bok som var nära nog omöjlig att hitta. Vad får man för tvåhundra spänn? Tolv liter bensin eller tre klena pizzor eller tre pocketböcker… Hur mycket borde Radetzkymarschen kosta? Det finns ett enda exemplar till salu på nätet just nu och vem säljer det? Jamen, det är ju jag!Och det exet kostar 290. Lycka till att hitta det billigare. Det är inte första gången det händer att någon frågar efter en viss bok, jag har den och de tackar nej till den. Säkert inte den sista gången det händer men lika förvånande varje gång.
EDIT 180111: Ibland har jag Radetzkymarschen inne, men den säljs snabbt. Tack vare det här inlägget ser jag att många söker efter boken. I januari 2018 kommer äntligen en nyutgåva. Nu kan alla som vill äga boken äntligen göra det.
In Treatment, sista säsongen
27 JunSista säsongen av In Treatment började idag. Missa inte. Följ på SVT Play om ni, som jag, inte orkar vara uppe så sent som SVT sänder serien. Till denna säsong har producenterna – med Gabriel García Márquez’ son i spetsen kan man förmoda – tagit hjälp av författaren Jhumpa Lahiri för att skapa en av säsongens fem historier. Resultatet verkar efter första avsnittet bli mycket bra. Läs mer i New York Times.
Nu även konsthandlare
27 JunJag har lagt till en ny sida i sidhuvudet som ni kan se. Karl Axel Pehrson till salu, står det. Jag säljer nio litografier av konstnären som är mest känd för att han skapade Guldbaggen. På Bror Hjorths hus i Uppsala visas en fin utställning med Pehrsons verk. Gå på utställningen, köp litografier av mig.
Nadal och del Potro spelar fantomtennis i Wimbledon. Jag är i Ystad.
27 JunNästa år ska jag banne mig vara i Wimbledon när det är dags för fjärde omgången. Vilken match som spelas just nu mellan Juan Martín del Potro och Rafael Nadal men jag kan inte ens se matchen på TV. Får lyssna på turneringens egen radiostation, vilket är trevligt men något saknas, om man säger så.
Interaktivitet är ett ledord för Miranda; här får hon prova på sin egen metod
21 JunI morse tittade jag på Miranda July när hon svarade på mer eller mindre begåvade frågor på Facebook. Ni kan också titta här, även om ni inte är Facebookare. Nu hittade jag en ny artikel i New York Magazine där en skribent utsätter Miranda July för hennes eget sätt att interagera med sin publik. Ganska roligt experiment, tycker jag. Skribenten är inte någon fan av Miranda, han har till och med skrivit en (mild) hatsång mot henne. Men hon tar hans låt och gör den till sin. Bra jobbat.
Glass och pannkakor hos Ninas på Fritiden
21 Jun
Fritidsutställningen i Ystad har nu startat. Det är 75 år sedan ordet ”fritid” kom i dagen på den ursprungliga fritidsutställningen i Ystad 1936. Hela sommaren 2011 firas nya former av fritid på området bakom simhallen och sporthallen Bollen. Läs om invigningen här. Konserter, och allehanda upptåg hela sommaren.
Men huvudnumret från min horisont är Ninas glass- och pannkaksvagn. Den står precis vid ingången till utställningsområdet och här kan man köpa glass, pannkakor, kaffe och annat gott. Missa inte.
Elif Shafak skriver om Turkiet i New York Times
19 JunTurkiet är motsättningarnas och motsatsernas land, det blir allt tydligare för mig. Elif Shafak lägger några pusselbitar till i denna artikel från New York Times publicerad i förra veckan. De turkiska utgivarna av verk av William S Burroughs och Chuck Pahlaniuk stäms för pornografibrott. Agnar Mykle, DH Lawrence, Hubert Selby stämde vi i väst på femtio och sextiotalet. Så där ligger Turkiet femtio år efter. På andra områden ligger de före.
Två bra författare väljer samma sommarboksminne
18 JunDenna helg fylls tidningarna av sommarboksläsning. Sydsvenskan, DN, The Guardian. I den sistnämnda tidningen berättar författare om läsminnen. Sarah Waters och Will Self minns båda när de läste The Magus av John Fowles för första gången. Waters var på sin första vuxensemester (som hon kallar det) i Dubrovnik 1987:
…at 21, I was just about the perfect age for it, for it’s a book about the awful arrogance, but also the wonderful susceptibility, of youth. Rereading the novel recently, I was struck by its essential daftness, as well as by the deep dubiousness of its sexual politics. But I was still gripped and impressed: Fowles is a fabulous storyteller, and The Magus is brilliantly twisty and tricksy, with some really uncanny moments. It’s one of the few novels I’ve read that has made me gasp in surprise. I’d still recommend it as a fascinating read, for a holiday or for any time.
Will Self var 18 när han åkte buss från London till Lissabon:
When I was 18 I took a bus to Lisbon – you used to do that back in the day. Magic Bus from a dusty parking lot next to Gloucester Road tube – I think it cost £25. I had an army surplus kitbag, some hash stashed inside a toothpaste tube – you picked apart the end of the tube with plyers, shoved in the dope, then rolled it up as if it was half used – and John Fowles’s The Magus. It was – if I remember rightly – one of those books with huge narrative pulsion, and I couldn’t stop reading. I read to the Channel, I read on the ferry, I read south on the autoroute, I read through the Pyrenees, I read through Spain. I arrived in Lisbon and read all night in a fleapit hotel. I entrained for the south and read on the train. I arrived at the Algarve and walked along a cliff, reading. I got the toothpaste tube out, unrolled it, got out the hash, skinned up, lit up, and finished the book on a high that then plummeted.
Även jag läste The Magus på sommaren och jag var bara marginellt äldre än Sarah och Will när jag gjorde det. Det var 1990 och jag bodde i Göteborg och sommarjobbade på Hjälpmedelscentrum. Jag tog morgonens första vagn från Tynnered in till stan och läste min bok hela vägen. Det är verkligen en compulsive read. Det är en bok att uppslukas av och det är ofta bara på sommaren man har tid med sådant, att läsa, läsa, läsa. Jag önskar att jag hade en läsesommar. Då skulle jag ge mig på Pynchons Against the Day, som jag haft stående sedan den var ny, men det blir inte i år heller. Torget hägrar. Jag är glad om jag hinner läsa så mycket som DN:s kultursidor.
Här är fler läsupplevelseminnen från intressanta författare i The Guardian.
Nytt från Miranda July
18 JunNy film som författare, regissör, skådespelare: The Future. ”Forty is basically fifty… I’ve been gearing up to do something really incredible for the last fifteen years.” Här en förhandsrecension. Filmen går upp på amerikanska biografer den 29 juli. Till Sverige kanske till Stockholms filmfestival?
Frågestund på Facebook. Välfylld egen hemsida, välfylld The Future-sida… Ett tag undrade jag var hon blivit av efter No One Belongs Here More Than You. Men det var inte Miranda July som höll en låg profil, det var jag som inte tittade på rätt ställe. Hösten tillhör henne.
Stieg Trenters samlade verk
18 JunAlla deckarna, de flesta i fina originalutgåvor, några signerade… Jag fick ett ryck och la in alltihop på bokbörsen i morse. Här är de.
Le Tigre i Vitaby
15 JunPost 9/11, när hösten var som kallast, byggdammet från tokrenovering av kök och badrum yrde som tätast, lyssnade jag en dag på P3:s kulturprogram Flipper med geniala Karin Magnusson och Roger Wilson. Det programmet hade alltid bra reportage, stor kunskap förmedlad med energi. Och musik. Den där kalla höstdagen hörde jag på Flipper för första gången Le Tigre. Det bandet gjorde livet lättare att leva. Tyvärr splittrades de innan jag hann se dem live, men nu har det kommit en konsertfilm som man kan se istället. Who Took the Bomp – Le Tigre on Tour.
Det är en inredningsblogg man borde ha
15 JunI vintras var jag på marknadsföringsseminarium som Sydsvenskan arrangerade. En av talarna jobbade på ForsmanBodenfors men drev på sin lediga tid (mellan fem och sex på morgonen) en inrednings- och designblogg. När hon redovisade sina besökarantal och hur mycket pengar hon drog in på annonser så förbannade jag det faktum att böcker och litteratur är mitt kall och inte tyg och porslin.
Men här är en designspaning. I går var jag i Tomelilla och råkade slinka in på Bo Ohlsson. Där såg jag en tygväska med mönster efter det klassiska Picknickporslinet från Rörstrand. Senare på dagen var jag på Åhléns i Ystad och såg då att de säljer tyg per meter i samma mönster. Almedahls är tillverkaren. Marianne Westman gjorde originalmönstret för porslinet, som är ett av de mest attraktiva på vintagemarknaden. Bara Lindbergs Berså är hetare, tror jag. Men Picknick är snyggare. Tyget är också fint, men jag undrar hur man ska använda det. I större storlek är det ganska plottrigt.
American Gods, Hanks, Gaiman
14 JunDet som nyligen bara var ett förslag verkar nu vara bestämt. Tom Hanks produktionsbolag ska utveckla Neil Gaimans roman American Gods till en TV-serie för HBO. Här är bra info, men många skriver om det idag. Sex säsonger är planerade, men det finns bara en bok. Jag gillar Gaiman och skriver ju om honom ganska ofta här. Just det här projektet är jag ännu inte helt såld på. Finns det så mycket att hämta i den boken? Jag tycker att det känns som en variant på Heroes. När man saknar en riktig story kan man kasta in en ny superhjälte eller i det här fallet, en ny gud, och så har man ett avsnitt räddat. Fullt med cgi, förstås och mindre drama, mindre berättelse.
Jag kan ha fel. Hoppas det.
Andy Murray är glad igen
14 JunJag gillar Andy Murray mer och mer. Så knäckt som han var efter förlusten i Australian Open visar att han verkligen bryr sig om sin sport. Sedan var han helt under isen i flera månader, men nu är han tillbaka i god form. Det är läge för honom i Wimbledon. Jag hoppas och tror att han kan vinna där.
Duktig på Bokbörsen
12 JunDen senaste veckan har jag varit duktig på Bokbörsen och lagt upp en mängd nya böcker. Senast några Eric Hermelin-översättningar. Mycket annat kul som Konsthantverkets historia av Edward Lucie-Smith, några Roland Barthes, Giuseppe di Lampedusas Leoparden, både inbunden och i pocket, Walter Benjamins Passagearbeten inbundna, och mycket annat. Titta in på min sida på Bokbörsen.
Skolavslutning
9 JunÖverfullt i Klosterkyrkan, inte njutbart. Men jag fick sjunga ”Den blomstertid”, i alla fall, innan jag var tvungen att ta mig ut för att få luft.
Maciej Zaremba avrundar sin eminenta artikelserie om skolan i dagens DN. Läs hela serien om ni inte redan gjort det. Jag känner igen så mycket han rapporterar om att jag blir alldeles olycklig. Det hade varit skönt om mina skräckhistorier bara var undantag i en annars perfekt fungerande skolvärld, men det verkar vara tvärt om.
”(V)ill man förstå skolutvecklingen är nog kaosteorin ett bättre instrument än ideologiska modeller…” skriver Zaremba.
Alandh och Flinga
5 JunTom Alandh har gjort många minnesvärda dokumentärer. En av de allra bästa handlade om Rickard Flinga, en svensk medborgare uppväxt i Sydamerika och USA, som aldrig satt sin fot i Sverige. Han mördade en man och satt i fängelse i Texas i tjugo år. Sedan utvisades han till Sverige, ett land han aldrig besökt. Hans livs historia är värd att berätta. För flera år sedan var Tom Alandh gäst på frukostmötet i hamnen i Simrishamn. Jag såg till att han kom upp till mig på torget, för jag ville visa honom en bok som Rickard Flingas pappa hade skrivit. En saga, illustrerad av Flinga dä själv, och även tryckt och distribuerad av honom själv. Alandh blev ganska förvånad när han såg boken. ”Den där fick jag titta på på KB, med vakter i rummet”, sa han. ”Det kan inte finnas många exemplar av den kvar.”
”Men här finns ett”, sa jag.
Redan då, för sex-sju år sedan arbetade Alandh med uppföljaren till Flingadokumentären. Man ville verkligen veta vad som hände sedan med Rickard Flinga. Han skrev en bok själv, men den sa inte så mycket. I kväll visas ”Drömmen om Sverige” på SVT2 kl 20.00. Då får vi veta hur Flinga anpassat sig till livet i Sverige.
Missa inte Cohen
5 JunSömnlös lördagsnatt. TV. Leonard Cohen. Vad ung han ser ut. En dokumentär från en Europaturné 1972, men filmen är ny, dvs har inte färdigställts förrän nu. Bird on a wire heter den och visar den store diktaren och artisten i ett mycket nära porträtt. Nästan för nära. Kameran följer t o m in i duschen. Filmen fångar turnélivets härlighet och elände och vi lär oss lite om vad det är som gör Cohen så stor otroligt bra. Missa inte.
Jag säger: Missa. Inte. Finns här på SVT Play till den tredje juli.
Nu tipsade Klingan om samma dokumentär. Great minds think alike, right?
Plötsligt är allting Istanbul (repris)
3 JunEn trevlig dag på torget, många återkommande kunder från hela Sverige och några nya bekantskaper från Belfast och annorstädes.
Men det underligaste som hände var detta: En kvinna undrade om jag hade någon bok om Istanbul. Jag frågade om hon skämtade. Jag hade min nya Istanbultröja på mig och tänkte att hon kommenterade den. Men nej, hon hade inte lagt märke till vad det stod på den. Hon berättade att hon nyss varit i Istanbul och att hon nu ville läsa mer om staden. Hon berättade var hon varit och vad hon gjort.
”…Och sedan åkte vi ut till Prinsöarna.”
”Där var jag med”, sa jag.
”Till ett kloster…”
”Jag också”, sa jag.
”Och det fanns bara en munk där…”
”Fader Dorotheos…”
”Ja, han visade oss kapellet och allting.”
”Men inte biblioteket”, sa jag.
”Nej, inte biblioteket.”
Så här på mitt gamla torg i Simrishamn kommer en kvinna som varit i Istanbul veckan innan jag, hon har åkt ut till Prinsöarna, hon har besökt Den heliga treenhetens kloster, hon har talat med Fader Dorotheos. Allt som jag också gjorde veckan efter. Det är lite spooky. Tolv år på torget, aldrig har någon frågat efter Istanbul. Fjorton dagar efter att jag kommer hem därifrån möter jag denna kvinna i vars spår jag och min grupp ovetande gått. Vi skulle GPS-plottat våra resor och jämfört dem. Lite New York-trilogin och de mönster som Quinn skapar när han vandrar genom New York.
Det är på torget i Simrishamn alla världens vägar möts.
Plötsligt är allting Istanbul
2 Jun
Jag var och köpte böcker på två ställen idag. Först hos det tidigare nämnda författarparet. Bland alla trevliga böcker fann jag ett häfte med dikter av den turkiske författaren Nazim Hikmet Nyss visste jag ingenting om honom, men nu kunde jag hålla en liten föreläsning om hans liv och verk, vilket gladde både köpare och säljare.
Sedan spelade jag ett par timmar tennis innan jag åkte hem till en tenniskamrat för att titta på de böcker han ville bli av med. När vi fikade kände jag igen en sak som hängde på väggen, en symbol som ska skydda mot Det onda ögat. Det är en symbol som finns överallt i Turkiet. Den avundsjukes blick, det är det onda ögat som bringar otur, men om man har en sån här hemma, så skyddar man sig. Flyger man med Turkish Airways så ser man en sådan här när man stiger på planet. Det visade sig att tenniskamratens frus mamma kom från Istanbul och att hon hade kusiner där. Tenniskamraten hade varit många gånger i Istanbul och hade mycket att berätta. För en månad sedan hade jag inte känt igen onda ögat-symbolen, men nu när jag gjorde det fick jag lära mig ännu mer om Istanbul. Kunskap föder kunskap.
Drömmens skepp genom Skånes Fagerhult kl 23.49
30 MajNu rullar bussen förbi Skånes Fagerhult på nya E4:an. El och internet på nattbussen till Uppsala. Vad kan man mer begära? Ett SMS från Drömmens skepp som vill tala med mig om det Ottomanska riket. Det är drömtid nu men allt är sant. Det händer just nu.
Det är väl det som kallas livebloggande. Små sandkorn lägger sig i sekvens och bildar ett mäktigt mönster synligt från universums utkanter.
Tidens gång, böckers kretslopp
30 MajTelefonen ringde idag. Det var en gammal, trogen kund som också är författare. Hon är gift med en annan författare som utkommit med böcker i sextio år. Båda två har handlat en hel del böcker av mig genom åren.
”Min man har förpassats till ett vårdhem där han inte längre har glädje av sitt bibliotek”, sa hustrun. ”Vill du komma och titta på böckerna och se om det finns något du vill köpa?”
Förpassats… Så är det. Det kommer en tidpunkt när vi alla ska gå in i dimman och förpassas till den plats där vi inte längre har glädje av vårt bibliotek. Men böckerna är kvar när intellektet lämnar. De kan glädja andra, yngre läsare. Så skickas de ut på marknaden i ett varv till. Kanske blir de sålda ganska snabbt och får sedan stå i en hylla i ett halvt sekel till nästa gång det är dags för en anhörig att ringa någon som kan lägga ett bud på biblioteket.
Det känns rätt dystert när kunder eller rent av vänner lämnar på det här viset. Jag har varit med om det förut och kommer att vara med om det igen, men jag vänjer mig inte.
Turkiana till salu till Uppsalastambuliter
27 MajTill mötet på tisdag skulle jag kunna ta med vad jag har i turkiana, om någon är intresserad. Hör av er i så fall. Skicket är bra bruksskick, inget skrivet, inga naggar, om inget annat anges:
Orhan Pamuk: De svarta boken, inbunden med skyddsomslag, Norstedts, 2006. 90,-
Orhan Pamuk: Snö, mjukband, Norstedts, 2006. 50,-
Orhan Pamuk: Andra färger – essäer och en berättelse, inbunden med skyddsomslag, Norstedts, 2010. 160,-
Yasar Kemal: Yusuf, lille Yusuf, inbunden med skyddsomslag, Gidlunds, 1983. 90,-
Yasar Kemal: Gräset som aldrig dör, inbunden med skyddsomslag, Gidlunds, 1975. 50,-
Yasar Kemal: Låt tistlarna brinna, kartonnage, Gidlunds, 1973. 50,-
Yasar Kemal: Och de brände tistlarna, kartonnage, Gidlunds, 1977. 50,-
Architecture of the World: Ottoman Turkey. red av Henri Stierlin. Mjukband, rikl ill. Inget årtal, antagl sent 80-tal. Taschen. 100,-
David Talbot Rice: Islamic art. Mjukband, Thames & Hudson, 1975. 50,-
Leonard Woolley: Konsten i mellersta östern. Med kapitel om Anatolien. Inb med skyddsomslag, namnteckn. Allhems, 1962. 120,-
Islam, konst och kultur. Utställningskatalog, Statens historiska museum, 1985. Med texter av bl a Karin Ådahl, Hans Furuhagen och Gunnar Jarring. 60,-
Ingmar Karlsson: Korset och halvmånen, en bok om de religiösa minoriteterna i mellanöstern. Inb med skyddsomslag, vissa skrapmärken på skyddsomsl. W&W, 1991. 60,-
Michael Nordberg: Profetens folk, stat, samhälle och kultur i Islam under tusen år. Inb med skyddsomslag. Tiden, 1988, 70,-
Alf Åberg: När svenskarna upptäckte världen. Inb med ngt slitet skyddsomslag. Kapitel om Claes Rålamb i Turkiet, Karolinerna i Konstantinopel och svensk-turkiskt vapenbrödraskap. NoK, 1981. 90,-
Mehmed Uzun: Granatäppelblomning, essäer om berättande, längtan, sorg. Kurdiskt perspektiv på Turkiet. Inb med skyddsomslag. Ordfront, 1998. 90,-
Norbert Elias civilisationsteori i två band: Del I: Sedernas historia, del II: Från svärdet till plikten. Inb med skyddsomslag. Atlantis 1989+1991. 450,- Det var det här verket som Elisabeth Özdalga hänvisade till i sin föreläsning.
Kriget, bilder från krigsskådeplatsen 1897. Med 2 kartor, 17 porträtt och 55 krigsscener, vyer mm. Däraf flere helsides- och dubbelsidesbilder. Bilder från kriget mellan Grekland och Turkiet 1897, som handlade om Kreta. Dekorerat pappband, sliten i pärmen, lös i bindningen, fin i inlagan. Bonniers, 1897. 100,-
Epitaph of a Small Winner av Machado de Assis
25 MajHär är en bok jag inte läst än, men som jag är glad att jag hittat – på mitt eget antikvariat. Woody Allen berättade i The Guardian för några veckor sedan om fem favoritböcker. Några väntade val, Catcher in the Rye och Really the Blues av Mezzerow och Wolfe. Men han nämner också en bok som de flesta nog inte läst. Han fick boken av en fan från Brasilien. ”Du kommer att gilla den här”, skrev fanen, och eftersom boken är ganska tunn så läste Allen den. ”I was shocked by how charming and amusing it was.” Boken är utgiven 1880, skriven av sin tids störste författare från Brasilien. Inledningen lovar gott:
When we learn från Stendhal that he wrote one of his books for only a hundred readers, we are both astonished and disturbed. The world will be neither astonished not, probably, disturbed if the present book has not one hundred readers like Stendhal’s, nor fifty, nor twenty, nor even ten. Ten? Maybe five. It is, in truth, a diffuse work, in which I, Braz Cubas, if indeed I have adopted the free form of a Sterne or of a Xavier de Maistre, have possibly added a certain peevish pessimism of my own. Quite possibly. The work of a man already dead. I wrote it with the pen of Mirth and the ink of Melancholy, and one can readily foresee what may come of such a union.
En död berättare som lyckas namedroppa tre författare på de första tio raderna. Stendhal, Sterne och de Maistre tänjde alla på gränserna för romanformen, och om de Assis utmanar dem så betyder det att denna bok kanske tar ännu djärvare språng. Det ska bli kul att läsa den. Bara att använda en död berättare, är det första gången i litteraturen som det görs här 1880?
Elif Shafak TED-talk
24 MajJag kommer att skriva mer om Elif Shafak framöver. Men så länge är här hennes stiliga TED-föreläsning.
Nu även på Facebook
24 MajNu finns antikvariatet på Facebook. Blogg och FB samverkar och skaffar massor med kunder. Det är så det funkar, va?
Cannespris till Turkiet och Nuri Bilge Ceylan
22 MajJag köpte ett antal filmer i Istanbul, men tyvärr ingenting av Nuri Bilge Ceylan, som vann Grand Prix vid filmfestivalen i Cannes för en liten stund sedan. DN berättar. Det är det näst finaste priset efter Guldpalmen. Filmen heter Once Upon a Time in Anatolia. Här är regissörens egen hemsida. Och här är trailern till den prisvinnande filmen. Jag skrev om trailern till Priest för någon vecka sedan, och den var ju förskräcklig. Den här är ofantligt mycket bättre. Helt rätt tempo och ljud. Den förmedlar löften om storslagen konfrontation, men den visar ingenting, ingeting. Precis så retar man i alla fall mitt intresse att gå på bio.
Istanbul dag 7 och 8
22 MajArkeologiska museet med Alexandersarkofagen, avslutningsmiddag, nattsudd, ute för sent men tre timmar för tidig till flygplatsen följande morgon på grund av oro för trafikstockning som inte blev. Åkte med Kungen av Ghana hem till CPH. Han satt i tourist class i full konungaskrud.
Och Ystad ser ut som jag lämnade det. Istanbulbilder följer i veckan.
Istanbul dag 6
19 MajArmémuseum, marschmusik, stora trummor. Istanbul Modern, ganska likt Tate Modern, Moderna i Stockholm och alla andra moderna, fast turkiskt. På kvällen litet mingel på konsulatet.
Istanbul dag 5
18 MajEfter en lång dag med besök på Dolmabahce och Topkapi och en givande kvällsföreläsning om den turkiska romanens födelse (den är bara 150 år gammal) var jag på väg hem till hotellet från Svenska konsulatet när jag blev tilltalad på turkiska av en man som gick bredvid mig. Jag talar inte turkiska, sa jag på engelska. Ser jag ut som en turk? Jag är inte heller härifrån, sa mannen. Jag frågade bara en sak, men strunt samma. Var kommer du ifrån? Vi gick i samma takt och småpratade. Han hade en kompis med sig. De var byggarbetare på tillfälligt besök från Smyrna. De jobbade hårt, men på kvällen ville de koppla av. Vi kunde väl ta en öl tillsammans? Visst, sa jag. Jag är en misstänksam person och tror alltid det värsta, så även denna gång. Jag räknade med att de här två trevliga killarna på något vis ville lura mig. Men samtidigt var det kul att tala med ett par män från landet. Vi gick till en bar som de kände väl till (men de var ju inte härifrån). Vi gick högst upp, till takterrassen, som inte var helt lätt att hitta. Vi beställde öl, tittade en stund på Europa League-finalen och pratade om ditt och datt. Den ena kille SMS:ade. Åh, jag skriver bara till min fru, sa han. Men han hade ingen ring… Det är så lätt att tro det värsta, det är mycket lättare än att ha en positiv utblick. Jag säger också ”min fru” fast jag inte är gift. Men vi har bott ihop i tretton år, vilket väl är längre än de flesta äktenskap håller nuförtiden. Det känns som att vi är gifta, men inga ringar. Kanske var det likadant med den här killen. Men så tänkte jag inte då, då tänkte jag att han SMS:ade sina kumpaner om att de hade fått en fisk på kroken och kunde de komma hit och hjälpa till att hala in den? Vi skålade och drack och sedan sa de andre att nu skulle vi sitta här en stund, sedan skulle vi gå och titta på magdans. Jo, magdans. Det är kul, jag lovar. Nej, jag ska upp tidigt, sa jag, jag orkar inte. Ska inte ni jobba i morgon? Äh, sa de. Kom igen. Nej, sa jag, det är omöjligt. Sedan avstannade konversationen. Vi satt tysta och tittade på fotbollen. Till slut reste jag mig och betalade ölen, deras och min och sa tack och hej. Visst, visst sa de.
Jag tror fortfarande att de ville ha mina pengar, men kanske ville de ha mitt sällskap också. Det ena utesluter inte det andra.
Istanbul dag 4
17 MajPrinsöarna. Eller mer exakt ön Halki och Den heliga treenhetens kloster. Vi skulle tittat på biblioteket, men bibliotekarien var inte där, så det blev lite antiklimax. Här har vi rest från Sverige, långt ut på Marmarasjön och så får vi inte titta på boksamlingarna. 60 000 böcker, den äldsta från 1493. En annan gång.
Nå, en trevlig båttur, i alla fall.
Istanbul dag 3
16 MajLiten motorbåt över Gyllene hornet, heldagsrundvandring i Sinans spår, arkitekten som blev nästan hundra år gammal och byggde de största och finaste moskéerna i Istanbul.
Istanbul dag 1
14 MajDet var ingen överdrift att säga att det är trångt i Istanbul. Hjälp! Som någon sa i gruppen: Stockholms trånga gator är som en kyrkogård i jämförelse med trängseln på Istiklal Caddesi, Istanbuls motsvarighet till Ströget. Första dagen med fint väder efter en vecka med regn och kyla, men ändå. Löjligt trångt denna lördagkväll. I morse gick jag på Ystads lugna gator och nu är jag i den värsta stadsträngseln jag upplevt i hela mitt liv.
Skönt att Lynne Ramsay är tillbaka
12 MajEn riktigt bra bok blev en riktigt bra film i och med Lynne Ramsays Morvern Callar efter Alan Warners roman. Den kom 2002. Före den gjorde hon The Rat Catcher 1999. Men vad hände sedan? Tydligen planerade hon att göra film på The Lovely Bones, men boken blev för framgångsrik, så större fiskar – hajar – tog hand om den godbiten, och allt jobb Lynne Ramsay lagt ner gick om intet. Nio år efter sin senaste film är hon tillbaka med något som verkar riktigt bra, ännu en filmversion på en roman, denna gång We Need to Talk About Kevin efter Lionel Shrivers bok. Ramsay är en stor konstnär, så jag är helt säker på att denna film är fantastisk. Första visningen nyss i Cannes.
Ganska ny intervju här.
Alla är i Cannes
12 MajKino är obligatorisk lyssning för den filmintresserade. Märkligt att det bästa och enda filmprogrammet på svenska är på radio och inte på TV. Från Cannes sänds program, men man bloggar också. Läs om filmer och filmfolk i Cannes här.
Även The Guardian bloggar förstås från Cannes.
Titta på Paul Auster intervjuad på bibblan i Malmö
12 MajHär kan ni titta på en inspelning från Paul Austers estradintervju på Malmö Stadsbibliotek igår. Ljusets kalender, som biblioteksrummet heter, var fullsmockat, över 600 personer i publiken. Själva intervjun gav inte så mycket tycker jag, men det är ju alltid kul att titta på en kändis.
Här några ord från Sydsvenskan om evenemanget. Som en recension av en intervju. Intressant genre.
När är antikvariatet öppet, egentligen?
12 MajNågra kunder har ringt och undrat när jag tänker öppna butiken. Det är glädjande att folk vill komma in och köpa böcker. Tyvärr är jag ganska upptagen i maj, antikvariatet får stå tillbaka för studier och resor. Nyss var jag en vecka i Uppsala, om ett par dagar åker jag till Istanbul.
Nästa gång butiken är öppen är tisdag-onsdag 24-25 maj, kl 12-17. I slutet på den veckan står jag på torget i Simrishamn, om vädret tillåter.
Torsten sjunger Townes
10 MajHörde Torsten Flinck på Felicia. På sin nya skiva sjunger han bland annat Townes van Zandt. De går bra ihop, och Torstens teatrala framförande ger ”Pancho & Lefty” en ny dimension.
Jerry Seinfeld går ut på nätet
10 MajNew York Times berättar om Jerry Seinfelds nya nätprojekt. Verkar välgenomtänkt och kul, tycker jag. Titta själv på JerrySeinfeld.com.
The Guardian är inte lika imponerade.
Pencil-necked…
8 MajAldrig har väl ett skällsord tolkats så positivt som när Neil Gaiman häromdagen gratulerade personen som kallat honom fula saker. Gaiman skriver:”I like ‘pencil-necked weasel’. It has ‘pencil’ in it. Pencils are good things. You can draw or write things with pencils.”
Upprinnelsen till detta svar och det föregående påhoppet är att Gaiman fick väldigt mycket betalt för ett framträdande han gjorde på ett bibliotek i Minnesota. Majoritetsledaren för republikanerna i representanthuset i Minnesota kallade Gaiman för tjuv och annat för att han tagit emot så mycket pengar och sedan skänkt dem till välgörenhet. Om det var den stora summan eller att han skänkte den som var brottet vet jag inte. Man tycker ju att en republikan borde uppskatta att marknadskrafterna fungerar och tillgång och efterfrågan sätter priserna. Läs mer i The Guardian om ni vill.
Jag vill hellre skriva om en skiva som Gaiman varit inblandad i. Igen: Hur hinner han med? Hur kan han vara bra på så många olika saker? Svaret är väl att han är disciplinerad och använder sin tid optimalt. Här är en fantastisk liten låt med en lika fin video. Låten är skriven av Gaiman tillsammans med hustrun Amanda Palmer, Damian Kulash och Ben Folds. Den gjordes i ett blixtprojekt där de undersökte om det gick att skapa ett album från tanke till färdig produkt på åtta timmar. 8. Åtta! Projektet lyckades i stort sett och bara den här låten är ju magisk. Läs mer om projektet här. Videon är tillkommen senare; lyssnare uppmanades att skapa filmer till låtarna. Gaiman tipsade själv om den igår på sin blogg. Min dotter ska vara med på en konsert med musikskolan om några veckor och spela cello. Precis som Gaiman och alla föräldrar förundras jag över hur snabbt barnen växer upp. Nyss kunde jag bära henne i min ena hand, nu spelar hon cello… Den här låten beskriver den känslan på ett förträffligt sätt, och videon är ju också mycket fin.
Här var jag idag
3 Majoch läste spännande böcker och gamla handskrifter om Turkiet. Tänk vad mycket roligt man får vara med om! Bilden visar boksalen på sjätte våningen i Carolina Rediviva. Hit kommer man by invitation only.
Min favoritbok i samlingarna var Civitates orbis terrarum, en mäktig kartbok i sex folianter skapad av George Braun och Franz Hogenberg, utgiven 1572-1617. Här är deras bild av Konstantinopel:
Ambitionen har varit att i ord och bild beskriva hela den kända världen. Och de lyckas ganska bra! Från Malmö till Mombasa, här är alla städer som man kände till i världen i slutet på femtonhundratalet. Böckerna finns givetvis inte att köpa, men enstaka kartblad går för 700 dollar styck.
Paul Bettany är alltid intressant att titta på
3 MajDe tecknade serierna fortsätter att dominera vita duken. Nu kommer Priest med Paul Bettany i titelrollen. Filmen baseras på en sydkoreansk tecknad serie som jag inte var bekant med tidigare.
Några brittiska filmstudenter fick tävla om att komma till Hollywood. De skulle redigera om den officiella trailern till filmen. Se dem arbeta här.
De ser ut som tre filmkaraktärer själva, tycker jag. Men det är väl meningen. En lyckad trailer måste gå emot förväntningarna från publiken. Har du ett monster i filmen, visa det inte i trailern. Är det mycket slagsmål i filmen, snacka om det, men visa det inte. Visa näven som är på väg mot målet, men visa inte träffen. Eftersom filmen handlar om kampen mellan ont och gott i en Mad Max-aktig värld med mycket action, så tycker jag att trailern skulle varit lugn, med få klipp och långsamma bilder. Möjligen kunde ljudet gått emot bildsättningen. Men både den officiella trailern och de tre filmstudenternas versioner fläskar på med allt vad de har. Visar monstret, visar slagsmålet, en faslig massa klipp. Övertydligt. Kanske är målgruppen sådan att den ska skrivas på näsan, men det tror jag inte. Roy Andersson skulle gjort trailern. Då hade i alla fall publiken första veckan blivit en annan än den blir nu.
Här är de tre omredigerade trailerna.
Paul Bettany är en av de där skådisarna som alltid är kul att titta på, i stort sett vad de än gör. Tennistokig som jag numera är, är min favoritfilm med Paul Bettany för tillfället Wimbledon. En charmig bagatell, som det heter.
Problemet med den här trailern är att den berättar i stort sett hela filmen, men ni har redan sett den. eller hur?
Mer information om Priest här: Sony make.believe Priest
Sponsrat inlägg
”Books are born out of ignorance
24 Aprand if they go on living after they are written, it’s only to the degree that they cannot be understood.”
Jag hittade detta citat, som är en del av ett mycket längre citat, i en gammal resedagbok från när jag åkte buss genom USA hösten 1989. Med största sannolikhet är det taget från Paul Austers Leviathan, som jag köpte på The Strand i New York. Den elfte maj kommer Auster till Stadsbiblioteket i Malmö, men jag stannar hemma. Det är slut mellan mig och Paul. Han har svikit mig alltför många gånger med sina halvfärdiga ofokuserade romaner som kommit ut de senaste femton åren. Dessa böcker kan begripas, kan genomskådas, och de glöms bort omedelbart. Inte som The Music of Chance, The New York Trilogy, Moon Palace och Leviathan, som alla har ett element av oförutsägbarhet och – törs jag säga det? – djup, som inte funnits i hans verk på väldigt länge.
Dylan Moran i Malmö
24 AprDylan Moran var på Konserthuset i Malmö i fredags. Mycket underhållande. Han kör en vända i norra Europa innan den nya showen kan presenteras för den brittiska publiken. Han är så väldigt säker och lyckas hålla intresset hos publiken hela vägen i nittio minuter (med en paus i mitten). Men texten är inte fokuserad än. Han litar inte på den. Till en början försöker han köra det nya materialet men ju längre kvällen lider faller han tillbaka på säkra saker. Känns det som för mig. Jag är absolut ingen Moranexpert. Detta är första gången jag ser honom live.
Anledningen att jag gick på denna stå-uppföreställning är att Dylan Moran är mannen bakom Black Books, tidernas bästa (och kanske enda) komediserie som utspelar sig i antikvariatsmiljö. Moran spelar Bernard Black, som älskar böcker, vin och cigaretter men inte är lika förtjust i människor. Jag vill inte säga att jag känner igen mig men… En del är väldigt sant, tyvärr. ”You’re a freak, Bernard.” ”I know, but I have rights.”
Qi på svenska
19 AprJag läser i tidningen att Anders Jansson och Johan Wester testar en ny programidé live som heter Fantasi & Fakta. På beskrivningen låter det ganska likt det brittiska programmet Qi. (Quite interesting), som leds av Stephen Fry och har Bill Bailey och Alan Davies som stadigt återkommande gäster.
I det här provprogrammet som görs av Fantasi & Fakta medverkar bland andra Martin Ingvar och Johanna Koljonen. Både är också med i Regeringens kommitté för litteraturens ställning.
Om det är ett Qi-liknandeprogram så tror jag inte att kommittémedlemmarna är rätt personer för panelen. Wester och Jansson borde vara med själva.
10% på hela sortimentet
14 AprI morgon är det bokmässa på klostret i Ystad. Hoppas inte att det är en nyhet. Jag har öppet i butiken samma tider som mässan har öppet, dvs 16-19 på fredagen och 11-16 på lördagen.
Under mässan har jag 10% rabatt på hela sortimentet i butiken. Alla böcker! Från tjugokronorspocket till tusenkronorsböcker.
Fyndläge på Bruksgatan 30, med andra ord. Men för att få rabatten måste man först gå på mässan och hämta rabattkupong i min monter.
Så vi ses där.
Cloud Atlas sveper Oscarn 2013
13 AprJag läser i dagens SvD att Tom Hanks får en roll i filmatiseringen av David Mitchells mäktiga fragmentroman Cloud Atlas. Som jag tidigare skrivit regisserar Tom Tywker tillsammans med syskonen Wachowski. Det kommer att bli intressant. Alla förutsättningar finns för en kioskvältare med konstnärliga ambitioner. Något som Oscar-juryn gillar. De tycker också om en comeback, och visst vore det fint att se Lana och David Wachovski ta emot en Oscar för bästa regi? Fler rykten om fina skådisar som kanske kommer att medverka här.
På tal om Kick-Ass…
13 Apr…så har Mårten Sandén skrivit en bok i samma genre. Den låter bättre än filmen, tycker jag. Läs mer i Svenska Dagbladet.
Fyra dagar kvar till bokmässan…
11 Apr…på Klostret i Ystad. Allting är på spåret, så vitt jag vet, men något kan jag ju ha glömt, förstås. Mediaintresset lite bättre i år än förra året och jag håller tummarna för att Sydsvenskan ska finna det värt att nämna bokmässan fast den inte arrangeras i Malmö/Lund. 31 utställare är anmälda. 18 antikvariat, 8 förlag, 2 bokbindare, 1 papperskonservator, 1 vykortshandare samt Ystad fornminnesförening. Det kommer att bli ett bra evenemang. Museet har gratis öppet också, vilket de inte haft tidigare år. Det ger möjlighet att titta på utställningarna gratis.
Jag kommer att ha öppet i butiken samtidigt som mässan är öppen. Jag lockar med 10% rabatt på hela sortimentet, som består av 15 000 böcker, men då måste man först besöka mässan och hämta rabattkupongen…
Vi ses!
Åh, radio
9 AprJag har lyssnat på mycket radio i mitt liv. Jag försöker fortfarande göra det, men det blir allt svårare. P1 är bra ibland, Klingan, Wermelin, Felicia följer jag. Men sedan är det inte mycket mer. Var finns den intelligenta skvalradion? Smart snack, trevlig musik? Inte på svensk radio, i alla fall. Men vi har ju internet och där finns allt. Som BBC. Radio 4, till exempel. I skrivande stund lyssnar jag på Loose Ends med Peter Curran. Inte skrän och idiotier á la Morgonpasset. Men inte dammigt heller. Kul, snabbt, intressant. Lyssna på Radio 4 här.















