Många söker trygghet och igenkänning i kulturen. Om de börjat gilla en musikartist förväntar de sig att nästa album (eller vad ska vi kalla det nu, streamingsläpp?) ska låta likadant. En spännande deckare ska följas av en likadan med samma huvudperson, en framgångsrik film ska få uppföljare på uppföljare på uppföljare, och sedan prequel på första filmen, osv etc ad infinitum. Är detta verkligen vad vi vill ha? Många vill, tydligen. Varje originell idé ska mjölkas till sista krona. Det är en säker investering, säger filmbolagen. Jag vill utforska mina karaktärer djupare, säger författaren som skriver den sjuttonde boken om samma kriminalare. Själv finner jag detta oändligt tröttsamt. Jag vill ha nya berättelser och överraskningar. Jag kan inte förstå att inte alla vill det.
Därför är det så uppfriskande att se Inside No 9, där varje avsnitt är som ett pilotavsnitt till en lång serie. På trettio minuter etableras en kittlande premiss som skulle kunna generera flera säsonger av ”fördjupning”. Det har hänt att gästskådespelare i No 9 uttryckt just detta. De önskar att de kunde återkomma och få spela rollen fler gånger. Ur skådespelarperspektivet kan jag förstå det men inte som tittare. Berättelsen ska placeras i åskådarens hjärna. Verket ska inte förklara allting i minsta detalj, det stänger ju alla möjligheter som tittaren/läsaren själv bidrar med. Verket sätter igång läsarens fantasi och det är läsaren som skapar alla detaljer och bakgrundshistorier. Det vet Reece Shearsmith och Steve Pemberton. Citatet i rubriken är från en intervju med Shearsmith. Femtiofem pilotavsnitt till lika många serier. För dessa trettiominutersavsnitt är fyllda med så mycket potential, så många berättartrådar som skulle kunna vävas till större berättelser, men det lämnar Shearsmith och Pemberton till åskådaren. Runtomkringhistorierna blir mycket bättre i hjärnan på åskådaren än om skaparen ska harva ut dem över flera säsonger av TV.
Det sämsta exemplet på det motsatta är väl Star Wars, eller Stjärnornas krig, som det hette när jag såg första filmen på Imperial i Köpenhamn 1977. De tre första filmerna är en enhet som kittlar åskådaren på alla de bästa visen. Så mycket mer historia antyds om hur imperiet är uppbyggt, var Jedikrigarna kommer ifrån och så vidare och så vidare. Men när George Lucas tjugo år senare gjorde tre nya filmer så fortsätter han inte berättelsen utan han ska visa upp allt det som antyddes i de så att säga riktiga filmerna och han ska förklara hur de politiska turerna gjordes för att komma till den punkt där den första filmen börjar. Så onödigt och så trist. Och sedan sålde han Star Wars till Disney som pumpat ut filmer och serier i en så stor mängd att jag undrar vem som orkar se allt detta.
Nä, brevity is the soul of wit. Skriv inte mer än du måste. Ett avsnitt av Inside No 9 är trettio minuter och i den halvtimmen ryms en väldigt stor värld. Det är så det ska göras.
Det finns många versioner av ”Son of a Preacher Man” och originalet med Dusty Springfield är kanske bäst, hon var enastående. Men den här versionen är också riktigt bra.
Jag nämner den här låten för att jag retar mig på Sp*tif*. Jag har haft låten sparad där men häromdagen när jag skulle lyssna på den var den gråmarkerad och inte tillgänglig. Det är ju eländet med streamat. En dag kan något man vill se eller lyssna på vara borta, utan förklaring. Det händer mig då och då och det är lika irriterande varje gång. Jag föreslår att de bifogar ett meddelande till dessa borttagna låtar med en förklaring. Om det är att Neil Young inte gillar deras policy för vilka poddar de köper eller om musikrättigheter plötsligt slutat gälla. Lyssnarna vill veta.
Jag brukar undvika Babel på SVT, jag orkar inte med personfixeringen, simplifieringen och programledarens självgodhet. Det skrev jag om redan för femton år sedan. Herregud vad tiden går, men ingenting har förändrats. Blir dessa egomänniskor aldrig trötta på sig själva? Ett program om litteratur ska sätta litteraturen i centrum, inte programledaren, det säger sig väl ändå självt? Men nej, i alla dessa år har programmet rullat på med programledarens outhärdliga babbel i centrum. Det är ju en ”talkshow” främst, inte ett litteraturprogram.
Igår uppmärksammades att Truman Capote skulle fyllt hundra år i år, så då bestämde jag mig för att ändå titta. Han är ju en av mina favoriter. En panel bestående av Nina Hemmingsson, Tone Schunnesson och Ulf Karl Olov Nilsson skulle diskutera boken Frukost på Tiffanys och ifall det fortfarande kunde kallas en klassiker. Den enda som faktiskt verkade ha läst boken var Nina Hemmingsson. Hon hade några vettiga saker att säga. De andra två var mer intresserade av att framhäva sig själva än att prata om boken. Nilsson sa att han snabbläst boken under en tågresa och att den inte givit honom så mycket. Då undrar jag varför man deltar i ett samtal om en bok när man inte ansträngt sig att läsa den lite noggrannare. Om han gjort en ansats skulle han funnit mycket att diskutera. Berättelsen är ändå bara nittio sidor lång.
Men han bläddrade åtminstone igenom sidorna. Tone Schunnesson verkar inte ha öppnat boken överhuvudtaget. Hon sa att all litteratur från den tiden var ”casually racist” och att det var så tröttsamt, att berättarjaget ”sexualiserar henne [Holly Golightly, bokens huvudperson]” och ”det jag minns mest från Tiffanyvärlden är Audrey Hepburn”. Samtliga dessa tre påståenden handlar om filmenBreakfast At Tiffany’s som i avgörande delar är en motsats till boken. Tone Schunnesson har ett minne av filmen, men inte ett enda ord hon sa i Babel handlade om boken! Filmen och boken har några figurer gemensamt, men berättelsen går åt motsatta håll. Filmen har verkligen en rasisitisk anstrykning, särskilt med dagens glasögon och särskilt Mickey Rooneys hemska nidbild av den japanske fotografen, Mr Yunioshi, som bor i huset. I Rooneys yellowface och löständer talar han väldigt dålig engelska; i boken är hans engelska helt normal. Visst språkbruk i boken är svårsmält med dagens mått, men språket förändras; de orden var allmängods då.
Bokens berättare är uppenbarligen homosexuell, en version av Truman Capote själv, och hela boken är utformad så att det ska kännas som ett minne från författarens ungdom, innan han blivit publicerad. Hans blick på Holly Golightly är inte alls sexualiserad, tvärt om. Han ser hur andra män behandlar Holly illa och han hjälper henne. Det är bara han som ser människan där andra ser partyflickan som får femtio dollar för att gå och pudra näsan. De träffas första gången när hon flyr från en våldsam man hon har i lägenheten under och de blir platonska vänner. Där i deras första möte pratar de också om homosexualitet på ett mycket avslöjande sätt. Om Tone Schunnesson läst dessa rader hade hon haft en helt annan inställning till boken. I filmen däremot är berättaren hetero, har ett förhållande med en äldre kvinna som betalar hans räkningar och han är attraherad till Holly. I boken är Hollys öde ett mysterium, inget vet vart hon tagit vägen. I filmen blir berättaren och Holly ihop på slutet. I boken är Holly en blond flicka som snart fyller nitton; i filmen porträtteras hon av brunhåriga Audrey Hepburn, som var över trettio vid inspelningen. Truman Capote hade Marilyn Monroe som förebild till Holly. Kanske hade hon också varit fel skådespelare, för hon var tre år äldre än Audrey, men Truman hade önskat och till och med blivit lovad att Monroe skulle få rollen. Hur som helst. Det enda Tone Schunnesson hade att diskutera var sina minnesbilder av filmen och av Audrey Hepburn vilket osökt får mig att tänka på den gången George i Seinfeld skulle vara med i en läsecirkel och boken var just den vi avhandlar nu. Fast den som sagt bara är nittio sidor så fann George, liksom tydligen Tone, inte ro att läsa den, så George ser filmen istället.
Det enda Ulf Karl Olov Nilsson hade att diskutera var att han betraktade boken som ringa och att den inte var värd sin klassikerstatus. Jag tror inte han sa någonting alls om innehållet.
Men nästan inget av detta är deras fel. Okej, jag tycker att de kunde brukat allvar och läst boken, men Schunnesson och Nilsson är begåvade författare, det är bara det att formatet på Babel tvingar in dem i att ge korta ”roliga” svar som inte betyder någonting. Första frågan från den infama programledaren var ”skulle du vilja bo granne med Holly och den sista var, ”har du någon plats du går till för att dämpa din ångest, så som Holly Golightly har Tiffany’s?” Av samtalets tio minuter togs fyra upp av svaren på dessa idiotiska frågor. Sex minuter kvar att prata om boken. Det är omöjligt för vem som helst att säga något vettigt på den korta tiden.
Lika omöjligt att hinna säga något om språket i boken. Varför är Truman Capote fortfarande en läst författare? Det är inte för att han levde ett intressant liv, det var det många som gjorde. Det är inte för att handlingen i hans berättelser är speciellt annorlunda. Det är för att han var en av de bästa amerikanska stilisterna under nittonhundratalet. Hans formuleringskonst var oöverträffad. Med några få ord kunde han beskriva en människa eller miljö på pricken. Här är en beskrivning av en av Hollys bullriga uppvaktare:
He was short and vast, sun-lamped and pomaded, a man in a buttressed pin-striped suit with a carnation withering in the lapel.
Vi förstår exakt vad det här är för människa, både till utseende och kynne. Det är genialiskt beskrivet, tycker jag. Men för att komma till bokens stil behövs ett längre samtal än sex minuter och en samtalsledare som är intresserad av att tala litteratur och inte bara leka ”talkshow”.
Jag kommer även fortsättningsvis att undvika Babel. Jag blir bara på dåligt humör av att titta på det.
Det blev inte mycket till julförsäljning. Snön gjorde det svårt att ens få upp dörren till antikvariatet. 2024 har fortsatt på samma vis. I skrivande ögonblick har två träd vält framför antikvariatets entré och snön är upp till knäna, om inte mer. Siktar på att säsongen börjar veckan före påsk. Tills dess är antikvariatet stängt.
Jag fick mejl ett mejl häromdagen från ett företag som ville hjälpa mig att få fler följare på Instagram.
My colleague Stephanie just found you on Instagram and loved your content! She passed me your details and told me to reach out to you!
My name is Belinda and I am in charge of finding new talent for our Instagram marketing agency. Similar accounts to yours are CRUSHING it on Instagram – from what I’ve seen, you could be doing even better than them!
Belinda fortsätter att berätta att företaget hon jobbar för kan hjälpa mig att få många fler riktiga följare, bara för att mitt Insta är så intressant. Det låter bra, för bra, förstås, så jag inser eller anser att detta företag försöker lura mig. Jag går in på företagets sida och kollar. Det ser bra ut. Ansikten på personer som jobbar där, telefonnummer man kan ringa, citat från nöjda användare. Klicka här för att komma igång, gratis! Hmm, jag vill ju tro att det är ett ärligt bolag. Googlar lite på företagsnamnet med olika kombinationer av ordet bluff. Hittar en artikel i en nättidning som berättar hur bra det här företaget är. Hittar en sida som avslöjar bluffar, de skriver att företaget inte är en bluff. Men varför hittar jag bara en enda artikel? Och den här sidan som avslöjar bluff-företag, vem står bakom den? Det börjar kännas som Philip K Dicks A Scanner Darkly. Består hela världen av falska aktörer som lurar varandra och sig själv? Vem är äkta? Det här företaget som vill hjälpa mig har kanske städat undan negativa omdömen på nätet och sedan arrangerat en positiv artikel som kommer högst upp i sökflödet. Det går kanske att köpa sig ett positivt omdöme på vissa bluffkollarsajter. Jag vet inte och jag orkar inte gå till botten med det,
Tillbaka till ”kom igång gratis” på sidan. Hur lång tid är tjänsten gratis? Vad kostar den sedan? Hittar ingen information om detta, men läser att tjänsten innebär att jag ska lämna över min inloggning till företaget, att det kan hända att Instagram kommer att fråga mig om det verkligen är jag som har kontroll över kontot och då ska jag säga ja (fast jag inte har det…).
Men är det en bluff?
Det är ju inte en bluff, det är bara ett amerikanskt företag som säljer en väldigt problematisk tjänst, som förmodligen skapar en massa krångel för de som faller för frestelsen att testa den. De berättar allting de tänker göra, kunden har all information och ska veta vad den skriver på. Men sedan är man fast.
Det är samma sak som de här snabblånen utan säkerhet. Det låter ju toppen att man kan få låna en halv miljon utan säkerhet, och låneräntan anges ju ganska tydligt, den är mellan tre och nästan trettio procent. Företaget i sig är ingen bluff, men de villkor de erbjuder borde vara förbjudna. Stackars den som är i desperat behov av en halv miljon och lånar det mot en ränta på tio procent eller mer, till exempel. Det går ju aldrig att betala tillbaka med mindre än att man vinner på lotto.
Så länge man säljer en produkt och talar om vad den är så får man sälja vad man vill. Problemet är att vissa desperata människor kommer att falla till föga och med öppna ögon köpa en produkt som kommer att skada dem.
Efter ett antal ärenden på stan, dan före dan, kom jag till Stora Vallgatan, där jag brukar parkera min bil. Det fanns en ledig plats kvar och jag vände snabbt för att fickparkera, vilket jag lärt mig göra ganska bra på äldre dar. Från bilradion hördes Screamin’ Jay Hawkins sjunga ”Little Demon”. Men när jag backade in i parkeringsfickan märkte jag att jag körde på något, så jag stannade och klev ur bilen. En tant kom ut ur porten på andra sidan gatan.
”Nu körde du på mina saker”, sa hon. ”Såg du inte att jag hade ställt en skylt där?”
Jag gick runt bilen och tittade. Mitt i parkeringsrutan stod en tänd marschall och en liten skylt med texten ”This spot reserved for Santa”. Det var skylten jag kört på. Hade jag kört på marschallen hade jag nog fått punktering. Skylten var alldeles för låg för att upptäckas genom bakrutan på en backande bil, vilket jag påpekade för tanten. Vidare förklarade jag att det var farligt att ställa saker på gatan och att hon kunde glömma att hon fick ”paxa” en parkeringsplats åt någon annan. Vi dividerade en kort stund, hårda ord utbyttes. Jag tänkte lämna platsen med ett välriktat ”Pucko!” Men tanten fick sista ordet med ”Men ta platsen då, för helvete. God jul.” Eller, jag fick väl sista ordet, för jag sa ”Tack.”
Jag tittade i backspegeln och såg då att en stadsjeep under detta meningsutbyte kört upp tätt intill min bil. Vill han ha samma parkeringsplats? Jag gick fram för att fråga och såg då att det var en äldre tant, kanske sjuttio, med kort, overkligt svart, färgat hår. ”Vill du backa två meter”, sa jag, så kan jag parkera här.”
”Nej”, sa tanten. ”Nej!” skrek hon med vansinne i rösten. ”Flytta dig! Flytta dig!”
Vad i hela friden? Eller, WTF, som det heter nu. Ingenting som hänt hittills förtjänade denna vrede.
”Jag ska flytta mig”, sa jag. ”Om du bara backar en liten bit, så kommer jag in på parkeringen här…”
”Nej! Jag har stått här i fem minuter nu. Du stoppar trafiken. Flytta dig! Flytta dig!”
Med tanten vansinniga vrede blev jag väldigt lugn. Det gick liksom inte att trumfa hennes galenskap. Hon hade inte väntat i fem minuter. Meningsutbytet om skylten på parkeringsplatsen hade tagit max en minut och under den tiden hade jag inte ens sett att det kommit någon bil bakom mig. Stadsjeepen med den galna tanten hade väntat i mindre en minut på att komma förbi. Jag såg mig om på gatan. Det fanns ingen trafik att stoppa, det var bara hon och jag på gatan, och en cyklist en bit bort.
”Jag ska flytta mig”, sa jag igen. ”Kan du bara backa, så kommer jag in här.”
”Nej! Flytta dig för helvete.” Nu började jag bli rädd att tanten skulle få en hjärtattack, hon var så arg, så arg.
”Kan du inte backa?” sa jag. ”Ska jag backa åt dig? Jag kan hjälpa dig.”
”Nej!” skrek hon, och jag överdriver inte. Jag tror aldrig att jag talat med någon som varit så arg, och jag menar någonsin. Det påminde om scenen med trafikstockningen i Twin Peaks, minus den tantens märkliga medpassagerare. Jag kände mig nästan lika förvirrad som Bobby Briggs. Varför skriker tanten så på mig? Vad är problemet?
”Du får köra runt!” skrek tanten. ”Flytta dig!”
Så, okej, hon ville inte ha parkeringsplatsen, jag kunde köra en liten knix så att hon slapp backa. Jag gjorde det. Tanten körde förbi, jag parkerade och steg ur. Då hade cyklisten kommit närmare.
”Varför var hon såg arg?” sa hon.
”Jag vet inte”, sa jag. ”Men nyss skällde jag på en annan tant, så det jämnar väl ut sig. Karma?”
”Man ska aldrig bli så arg”, sa cykletanten. ”Det är inte värt det.”
Det kunde jag hålla med om. Stackars stadsjeepstant. Stackars de hon skulle fira jul med.
Skottlands största antikvariat ligger i en by som heter Wigtown, belägen i Galloway, i södra Skottland. Antikvariatet heter helt enkelt The Bookshop, och har cirka ca 100 000 böcker i lager. Som jämförelse kan nämnas att jag har ungefär 10 000 böcker i min butik i Fågeltofta och drygt lika mycket till på lagret. Mannen som driver The Bookshop heter Shaun Bythell och nu har han skrivit en bok om sitt liv som bokhandlare: The Diary of a Bookseller.
Boken är vad den heter, och följer Shaun dag för dag under ett års tid. Vilka kunder kommer in i affären, vad köper de? Vad får bokhandlaren in för böcker och boksamlingar? Det är underhållande och igenkännande läsning för en bokhandlare; kanske förvånande och upplysande läsning för en icke-handlare. Att handla med böcker är väldigt stimulerande på många plan, men det kan också vara enormt frustrerande. Shaun Bythell använder dessa frustrationer på ett kreativt sätt. På sin facebooksida har han i flera år berättat om märkliga saker kunder säger och gör i hans affär. Flera såna historier finns i boken, men också längre resonemang om bokhandel i allmänhet. Hur den sköttes förr, hur man måste göra nu, med hjälp och hinder av internet. Varje kapitel inleds med ett citat från George Orwells essä ”Bookshop memories” från 1936. Orwell tyckte inte alls om att arbeta i bokhandel och kunderna var det värsta av allt. Shaun Bythell håller med honom och även jag, ibland. Orwell skriver till exempel ”There are two well-known types of pests by whom every second-hand bookshop is haunted. One is the decayed person smelling of old breadcrusts who […] tries to sell you worthless books. The other is the person who orders large quantities of books for which he has not the smallest intention of paying.”
En rolig aspekt för mig själv är hur likt mitt och Shauns bokhandelsliv är, ner till detaljer om vilka böcker vi verkligen hatar att sälja. Bokhandlarens klagan är kanske universell. Det är för mig en mycket givande sysselsättning att sälja böcker. Jag träffar intressanta människor som inspirerar och informerar mig. Men ibland möter jag en person som är raka motsatsen. Det verkar Shaun också göra. Han skriver mycket underhållande om dem i sin bok. Folk som stormar in i butiken och utropar ”Här skulle jag kunna gå en hel dag!” och sedan lämnar lokalen två minuter senare, utan att ha tittat närmare på böckerna och än mindre köpt någon, det verkar vara ett karaktärsdrag hos vissa människor. Likadant folk som känner behovet att berätta att de ”älskar böcker”, de kan man också vara ganska säker på inte kommer att handla någonting. Men det finns många sorter. I Diary of a Bookseller finns en mängd rolig anekdoter om mer eller mindre märkliga antikvariatskunder.
En man kommer förbi mitt bokstånd på torget någon gång per år. Han brukar handla, han brukar lovorda sortimentet, men mest vill han berrätta vad han läst för fina böcker och hur dåligt det står till med landet och världen idag. Förra sommaren hjälpte jag en annan kund medan han var där. Hon frågade om jag hade Madame Bovary. Javisst, det hade jag. När jag lämnade över boken steg mannen fram och avbröt transaktionen. ”Vänta”, sa han överlägset, ”inte ska du läsa den där. Det har kommit en nyöversättning den är mycket bättre!”
Här fanns två vägar att välja. Antingen kunde jag be honom hålla käften och dra åt helvete, vilket för mig är den naturliga reaktionen. Vilken sorts människa lägger sig i en affärstransaktion på det viset? Det var inte som att jag försökte lura på kvinnan en dålig produkt; den gamla översättningen i Bra Böckers klassikerserie är fullt läsvärd. Det är vad jag läste en gång och den skulle säkert passa denna kund som i detta ögonblick kände suget att läsa Madame Bovary. Nu fick gubben henne att känna sig dum och mig att känna mig som en lurendrejare. Mitt andra val var att inte säga något annat än att informera om den nya översättningen och föreslå att hon skulle köpa den på nätet (osannolikt att det någonsin hände).
I september kom gubben tillbaka och berättade att han läst i tidningen om boken En opolitisk mans betraktelser av Thomas Mann. Han undrade om jag hade den (nej) eller om jag kunde skaffa den? Jag tittade på telefonen och såg att den fanns till salu. ”Jag beställer den nu”, sa jag, ”så hämtar du den nästa helg?” Gubben lovade dyrt och heligt att komma. Boken anlände, men tror ni att han kom förbi följande helg för att hämta sin bok? Nej, givetvis inte. Inte den helgen och inte någon annan dag den hösten heller. Följande år, i år alltså, såg jag honom på avstånd några gånger, han närmade sig inte. Ibland springer jag ifatt kunder när jag har något jag vet att de vill ha, eller när de beställt något som jag fått in, men den här mannen lät jag vara. Enligt principen att det är bra att låna ut pengar till folk man inte vill träffa, så att de håller sig undan, tänkte jag att det här bokköpet var ett billigt pris att betala för att slippa denna dryge gubbe som uppfattade sig själv som bildad, världsvan och verserad.
De allra flesta pocketböckerna jag säljer på torget kostar tjugo kronor. Det är vad de kostat sedan jag börjat 1999. Ändå är det för dyrt för vissa och jag kan inte begripa hur upprörda en del (en eller två personer per säsong) blir när de inser priset. En dam i femtioårsåldern letade metodiskt igenom boksnurran och hittade fem Dorothy Sayers-böcker och två andra. ”Får jag de här till ett bra pris?” sa hon. ”130”, sa jag. ”En tia rabatt?” Nä, det passade inte. Damen tyckte att jag skulle skänka henne två böcker gratis och bara ta betalt för fem. Jag orkade inte argumentera utan sa bara att hon skulle ställa tillbaka dem och vände henne sedan ryggen. ”Du behöver inte bli så sur. Jag hade tänkt köpa dem ändå”, sa hon men jag höll upp armen i en avvärjande gest för att mana till tystnad. Håll inte på. Handla eller låt bli, men håll inte på.
En kund kom in i butiken i Fågeltofta i somras. Har aldrig sett honom tidigare. Han undrade om jag hade afrikansk skönlitteratur, helst på engelska? Det är en ganska specifik fråga och det är osannolikt att det på landet i Tomelilla kommun finns en affär som har en hylla med afrikansk litteratur på engelska. Men jag har faktiskt det. Min engelska hylla är bra men inte perfekt sorterad. Dock har jag en avdelning med just det mannen efterfrågade. Jag tyckte att ett ljus tändes i hans ögon när han såg böckerna. Jag tror att han blev glad över vad han hittade. När han var färdig på antikvariatet hade han i alla fall valt ut sex-sju böcker, och alla var från den där hyllan. ”Får jag ett bra pris för de här?” sa han när han la dem på disken. Än en gång hade jag valet att bli arg eller låta bli. Om jag gick in i en butik och frågade efter en väldigt specifik sak som jag förmodligen letat efter i många affärer, och jag hittade vad jag sökte, skulle jag bli väldigt glad. Jag skulle inte försöka pruta. Tvärtom, ifall böckerna var pinsamt billiga (som dessa var vid 30-40 kr/st) skulle jag ganska säkert jämnat av priset uppåt och känt mig nöjd med att hitta eftersökta böcker och göra en god gärning genom att betala några kronor mer för ett antal underprisade böcker. Men inte den här mannen. Han ville ha ett ”bra pris”. Jag ignorerade hans fråga och räknade ihop vad böckerna kostade. Han betalade och sedan sa vi inget mer, tack och lov.
Till sist, inte en man som luktar gamla brödkanter, men värre. En man som jag varit vagt bekant med genom åren ringde och frågade om jag var intresserad av att köpa fotoböcker. ”Jag är alltid öppen för förslag”, sa jag sanningsenligt. Det är roligt att sälja böcker, men det är (tyvärr) ännu roligare att köpa. Efter ett antal krumbukter och telefonsamtal om när han tänkte komma (jag har fasta öppettider, så du måste inte tala om när eller om du kommer) så dök han till slut upp. Han hade en hund med sig. Det första den gjorde var att jaga iväg antikvariatskatten. Hon är inte van vid främmande hundar. Vår egen hund är lugn och sävlig med henne, men den här hunden satte full fart och jagade katten av tomten. Hmm, hoppas att hon kommer tillbaka. Mannen frågade om hunden fick komma in i butiken. Jag gillar hundar, vi har hund (även om den inte var i Fågeltofta just då), så visst, kom in. Mannen visade några tummade fotoböcker. Det märktes att han hoppades att de var värdefulla. Några var gjorda av kända fotografer, men värdefulla? Nej. Inte ens säljbara i det här skicket, sorry. Sedan visade han vad han egentligen ville sälja, en bok om tåg på Österlen som han själv gjort, med bidrag från en lokalkändis (som jag gör allt för att ignorera). Ja, jo, tåg säljer ju, och Österlen, visst. Men eftersom det var en ny bok ville säljaren ha ett pris som jag inte kommer att kunna ta i min butik. Det är helt poänglöst för mig att skylta med och göra reklam för varor där jag bara får igen de pengar jag lagt ut. Jag har 20 000 andra böcker som jag hellre säljer där jag faktiskt gör en vinst. Men okej, vi var gamla, vagt bekanta med varandra, så jag sa att jag kunde ta några exemplar på kommission, så slapp jag ligga ute med pengar. Mannen ville ha skriftligt på avtalet, så jag gick upp till mitt arbetsrum för att skriva ut ett sådant avtal. När jag kom tillbaka rodnade mannen och berättade att hunden just bajsat på golvet i butiken (på en handknuten, orientalisk matta, för att vara exakt). ”Gör han det hemma också?” sa jag skämtsamt. ”Inte så ofta”, sa mannen. Inte så ofta? Om det är minsta risk att mitt djur ska ställa till skada så tar jag inte med mitt djur. Det är i min värld helt självklart. Men den här mannen har en hund som inte så ofta bajsar inomhus, den hunden tar han med när han ska försöka sälja några skitdåliga böcker på antikvariat.
Så jag känner igen de vedermödor Shaun Bythell skildrar i The Diary of a Bookseller. Att sälja böcker är en givande syssla; inte ekonomiskt, men man samlar på sig en mängd historier om givmilda, intressanta och ibland helt obegripliga människor.
Visst var Blade Runner 2049 snygg, men det var nästan allt som var bra med den filmen, tyvärr. Varför blev så många kritiker så tjusade av denna film?
När den inte var totalt kass så andades de ut och lättade rapporterade de att den är ett mästerverk. Det finns inga nyanser längre, inte för filmer med stor budget. Skit eller mästerverk.
Nu blir det spoilers. Har du inte sett båda Blade Runner-filmerna borde du inte läsa vidare.
Jag tycker också att filmen är snygg. Film är ett bildmedium, så visst är bilderna viktiga, men jag vill hävda att originalfilmen – som fascinerade ännu mer i det visuella än vad uppföljaren gör – använde scenografi och bildkomposition för att stötta och förstärka berättelsen. Det visuella var inte huvudsaken med den filmen. Istället försökte skaparna översätta det filosofiska innehållet i Do Androids Dream of Electric Sheep? till en actionfilm. Original-Blade Runner kunde gjorts som en black box-pjäs/film som von Triers Dogville och Manderlay, och fortfarande behållit den känslomässiga spänningen. Do Androids… har för övrigt gjorts som både pjäs och radiodramatisering. Men BR2049, vad är den utan det visuella? Den är en ologisk, kvinnoförnedrande soppa vars centrala berättardrivkraft inte är värd ett dugg.
Ska vi börja där? Vad är den centrala drivkraften i BR2049? Magnaten Wallace vill få tag på Barnet med stort B, det bibliska barnet, frälsaren född av replikant, för tydligen är det för svårt att massproducera replikanter, tydligen är det viktigt att bygga en massa replikanter och tydligen är det lättare att hitta Barnet och därigenom lösa gåtan med hur replikanter ska kunna reproducera sig själva. Tydligen! Vilken goja. Så totalt poänglös drivkraft. Varför skulle fyndet av Barnet lösa denna gåta? Är det så tidsödande att producera replikanter på konstgjord väg? Wallace kan kosta på sig att hugga ihjäl en nyfödd, kvinnlig replikant bara för att han känner för det, så det verkar inte som det. Om det är slavar eller kanonmat som behövs, då kan man väl avla människor? Det har ju inte varit något problem tidigare i historien. Vi får ju även se en återvinningsfabrik på soptippen där en mängd barn arbetar som slavar. Så idén om mänskliga slavar finns redan i den här världen. Vad är problemet? Vad är poängen med att hitta det där Barnet? Obegripligt.
Jorden var en soptipp redan i originalfilmen. Mänskligheten hade flyttat ut i rymden. Det var bara de svaga och fattiga som stannade kvar på Jorden. Såna som JF Sebastian. Det var lätt att hitta bostad, han hade ett helt hus för sig själv och sina leksaker. I BR2049 är det ibland helt öde, men K bor i en liten lägenhet och det verkar som att det bor en massa människor/varelser i hans trapphus. Just där är det väldigt trångt, men inte på så många andra ställen. Är Jorden överbefolkad helt plötsligt? Verkar osannolikt, särskilt som det har varit ännu en katastrof sedan förra filmen, the Blackout, när alla digitala lagringsmedia raderades. Vi får mest se öde gator när K är ute och rör på sig. Men i hans trapphus är det fullt.
Berättelsekedjan utvecklar sig en länk i taget på ett helt otrovärdigt vis. K skickas att ta hand om just just den replikant som gömt Rachel. Han träffar just den minnestillverkaren som råkar vara Barnet och som råkar ha tillverkat just K:s minnen. Hela storyn hänger på dessa sammanträffanden och det är för mig ytterst otillfredsställande. Jämför med originalet. Deckard vill inte jaga replikanter. Han har dragit sig tillbaka. Han tvingas in i spelet igen, han hotas till handling, varpå han kommer tillbaka, gör sig jobb efter bästa förmåga och berättelsen utvecklas helt naturligt. Replikanterna är på Jorden för att träffa sin skapare och försöka förlänga sina liv. En extra knorr på slutet med antydan att Deckard kan vara replikant själv. Kanske är han eller så är han inte. Ett öppet och kittlande slut och berättelsen fortsätter i åskådarens hjärna. Vad händer med Deckard och Rachel nu?
Men nya filmen vill förklara och avmystifiera allting och svaren är så banala, för annars får de inte plats i den lilla, lilla berättelsen som de nya författarna berättar.
Idén att det var planerat att Deckard och Rachel skulle träffas och bli kära är den sämsta efterkonstruktion jag sett! Hur kan Denis Villeneuve låtit en så slapp idé vara kvar? Hampton Fanchler som står som författare är åttio år gammal. Han har inte skrivit något av värde förutom Blade Runner, och jag undrar verkligen hur stor del han hade i det verket. Den som satte spets på originalmanuset var David Webb Peoples. Han skrev också Clint Eastwods The Unforgiven, en av tidernas bästa västerfilmer och Terry Gilliams 12 Monkeys, en av tidernas bästa sf-filmer,fenomenalt baserad på Chris Markers märkliga kortfilm/stillbildsfilm La Jetée. Peoples har inte arbetat med den nya filmen. Medförfattare och den som förmodligen stått för större delen av jobbet på BR2049 är en Michael Green. Vad har han gjort tidigare? Alien Covenant [åh, fy fan], Green Lantern [tidernas sämsta superhjältefilm? Nu spyr jag snart], avsnitt av Smallville och Heroes [fy faaaan, jag kräks på riktigt]. Jämför med Peoples. En dvärg bredvid en jätte.
För att hålla spänningen uppe i denna alltför långa film används två grepp direkt lyfta från Christopher Nolans filmer. För att övertydligt tala om att något viktigt händer på filmduken så fläskas på med ljud/musik som får tänderna att skallra. Visst är det häftig musik, men precis som de vackra bilderna så är det utanpåverk, musiken tillför inte filmens kärna någonting. Det andra lånet från Nolan är ursprungsberättelsen. Vem är K och var kommer han ifrån? Vem är Barnet? Det är samma berättelse som Banes historia i The Dark Knight Rises, samma misdirection, samma sorts falska barndomsminnen. Det är ganska effektivt i The Dark Knight. I BR2049 skapar det en överraskning men den övergår snabbt i besvikelse, både för K och för publiken.
Varför mördas så gott som alla kvinnliga personer i berättelsen? De mördas på bestialiska och rent sadistiska vis. Jag har sällan sett liknande våldspornografi i en storfilm, avsedd för masspublik. De manliga figurer som dör eller dödas får däremot relativt snabba dödsförlopp.
K:s kvinnliga polischef (är hon också replikant? Hon visar inte mycket känslor, mer än när hon försöker stöta på K) dödas av Luv. Hon får ett dricksglas krossat i handen. Hon biter ihop. Hon får en kniv i magen. Hon kämpar inte emot, hon tar emot döden. Varför? Hon är ju en kompetent person och de befinner sig på hennes kontor, i polishuset. Var är alla andra poliser? Nej, hon står bara och tar emot smärtan i handen, kniven i magen. Luv är en dödsmaskin. Ändå ska hon börja karatefajtas med K i slutstriden. Så otroligt töntigt. Såg vi några dylikt orealistiska slagsmål i originalet? Nej. Replikanterna som var kvar hade bokstavligen bara timmar och minuter kvar att leva. Deras kroppar och hjärnor fungerade inte som de skulle. Det gav Deckard en chans att döda dem, plus att han inte tvekade att använda sin pistol. Han sköt till exempel Zhora i ryggen när hon försökte fly. Men i BR2049 ska de slåss med knytnävarna. Ah, oh, K ser ut att dö. Oj. Men Luv, så smart och iskall som hon är kollar inte ordentligt, så hon vänder ryggen till och då kommer K tillbaka, fast även han fått en kniv i magen. De slåss lite till och han lyckas strypa och dränka Luv och vi få se mycket tydligt hur hon kämpar emot och drunknar och drunkar och det tar aldrig slut… Helt ovärdigt och tillför inte filmen ett enda dugg.
Wallace hugger som sagt ihjäl en nyfödd, kvinnlig replikant. Jag förstår fortfarande inte varför. Han har också odlat fram en exakt kopia av Rachel, som han erbjuder Deckard på slutet. Han kan få henne om Deckard ger honom Barnet. Men Deckard nekar (för han har ju inte en aning om var Barnet är!). Wallace har ingen användning för Rachel längre, så Luv skjuter henne i huvudet.
K har en flickvän, en AI av samma sort som i Her, men med hologramkropp. Hon är så avancerad att hon har äkta känslor för sin ägare/pojkvän. Mot slutet insisterar hon på att laddas ner i ett fickminne för att kunna följa med honom. Varför? Det måste väl finnas en backup någonstans i molnet? Nej, hon är nu bara i det där fickminnet, och givetvis fattar Luv detta och dödar henne genom att trampa sönder fickminnet. Ja, töntigt var ordet.
Två kvinnor mördas inte, den ena är en prostituerad och den andra sitter i en glasbur… Visst, det var dåligt med kvinnor i originalet också, men de som var med var starka och intressanta.
Varför heter Goslings figur K? Varför får han smeknamnet Joe? Kan det bli mer övertydligt? Så otroligt fånigt. Illusionsbrytande.
I originalfilmen används innovationer för att föra handlingen framåt, som bildförbättringsprogrammet som kan se runt hörn som gör att Deckard kan se att det finns ormskinnsrester i badkaret. I BR2049 visas uppfinningar för sin egen skull, och de visas och förklaras för länge, som om publiken skulle ha svårt att fatta vad det är de ser. Dessa uppfinningar för inte heller handlingen framåt på något vis. Här tänker jag till exempelpå när K:s AI-flickvän föreslår att de engagerar en prostituerad så att de kan ha sex ”på riktigt”. Visst, det är väl en intressant idé, men vad har den med någonting att göra i berättelsen? Ingenting. Det blir bara utdraget och meningslöst.
Mot slutet visar det sig att det finns en motståndsrörelse bestående av replikanter. Kräver de lika rättigheter? Förmodligen. Det är lite oklart för mig, de är inte med så länge. Här blev jag rädd att filmen skulle sluta som alla andra storfilmer av den här sorten, men en stor uppgörelse, ett jättelikt slagsmål mellan onda och goda som pågår en sådär tjugo minuter. Tack och lov slapp vi det. Det är kanske planerat till en eventuell uppföljare. Istället fick vi det där slagsmålet mellan K och Luv. Det var illa nog.
Ja, filmen är snygg, men det är också allt.Jag ser Ridley Scott i bakgrunden här. Det känns som att det här är hans verk. Snyggt kan han fortfarande, men med åldern har han fått för sig att förklara allting. Alienserien är ju rena kalkonen nu, och om inte Denis Villeneuve styrt upp den här storyn så gott han kunde så hade kanske Blade Runner 2049 blivit lika hemsk. Jag vet inte. Och döskalle på allting som den där Michael Green varit inblandad i.
Den sista spiken i kistan för mig var när jag såg en lampa i K:s lägenhet. Det var en IKEA-lampa från nittiotalet. Det var inte att den var lik en IKEA-lampa. Det var den lampan. Så varför har en replikant en sextio år gammal plastlampa i sin lägenhet? Vad betyder det? Det betyder att skaparna lagt fokus på fel saker i det här verket.
Kanske såg jag fel, det var kanske inte exakt den lampan, men även om jag hade fel så visar det faktum att jag tänkte dessa tankar hur oengagerande jag fann denna film. Så oengagerande att jag tänkte på vilken sorts lampor som stod i bakgrunden istället för att att fundera på vad det innebär att vara människa. Där är skillnaden mellan den första och andra filmen; den första är en enhet, en svart diamant som inte går att dela och som lockar åskådaren till tankar på livets stora frågor. Den andra filmen består av en mängd små delar som var för sig kanske är fina, men tillsammans skapar de bara en stor vacker men innehållslös bild som inte lockar till andra tankar än irritation.
Alla kritiker var inte så till sig i trasorna, och det känns som att en backlash är på väg. The New Yorker är ganska positiv, men avslutar med tankar som liknar mina: ”The studio has been unusually insistent in its pleas to critics not to reveal plot points. That’s fair enough, but it’s also evidence of how imaginatively impoverished big-budget movies have become. Like any great movie, Mr. Scott’s “Blade Runner” cannot be spoiled. It repays repeated viewing because its mysteries are too deep to be solved and don’t depend on the sequence of events. Mr. Villeneuve’s film, by contrast, is a carefully engineered narrative puzzle, and its power dissipates as the pieces snap into place. As sumptuous and surprising as it is from one scene to the next, it lacks the creative excess, the intriguing opacity and the haunting residue of its predecessor.”
Synd att Kimi no Na Wa/Your Name inte blev nominerad till bästa animerade film. Filmerna som fick den äran är säkert bra, men Your Name borde varit med på listan.
The Red Turtle är en samproduktion mellan Studio Ghibli och ett franskt bolag. Den blev nominerad och verkar också bra. Men var ska man se den?
(L-R) Musicians Bob Dylan (wearing sunglasses) and David Bowie. (Photo by Ann Clifford/DMI/Time Life Pictures/Getty Images)
Jag tycker att det var ett bra val. Visst är det poesi han skriver. Utan Dylan hade litteraturen – inte bara den textbaserade populärmusiken – sett helt annorlunda ut, han skapade ett fundament. Jag undrar var vi hade varit utan honom. Litteratur är mer än tryckta tecken på papper, och jag ser ingen omedelbar motsättning i att vara populär och vara ”bra”, vad det ordet nu betyder.
Dylans texter har varit skillnaden på liv och död för några människor i min närhet. Vad är det för fel med att väldigt många människor genom åren drabbats av Bob Dylans uttryck? Gör det honom till en sämre författare? Nej, jag tycker inte det. Tvärt om, om något.
Dylans lyrik inte är så starkt knuten till honom personligen som flera belackare hävdat. Tvärt om så har andra artister många gånger haft större framgång med hans alster än han själv. Texterna går att läsa utan musikaliskt ackompanjemang och de känns som gjorda för att tolkas. På det viset lämnar han över sitt verk till andra uttolkare likt en pjäsförfattare.
En av mina favoritberättelser i tolkning av White Stripes, hela texten här.
Det finns episka berättelser, the great american novel som sång. Han har skrivit flera. Kanske är ”Brownsville Girl” allra bäst. Utgiven när Dylans rykte stod i nadir, det var nästan skämmigt att köpa hans skivor då, i mitten på åttiotalet. Men ”Brownsville Girl” är en fantastisk berättelse, skriven tillsammans med Sam Shepard. Här är en liveversion med Bonnie Prince Billy, och här är hela texten.
Sara Danius sade flera gånger under dagen att hon lyssnade mer på Bowie än Dylan när hon var ung. Kanske blev hon och akademien lika chockade som jag och resten av världen när Bowie dog i januari, och sedan kom en lika stor chock i april, när Prince gick bort. Tänk om Dylan inte var med på långa listan i början på året. Tänk om ikonernas död gav akademien en tankeställare. Snart är de borta, varför ger vi inte priset till Dylan innan det är för sent? Nej, så är det förstås inte.
Genom att ge priset till Dylan förklarar man att de amerikanska epikerna egentligen inte håller måttet. Jag älskar Don DeLillos och Thomas Pynchons verk och jag förstår Philip Roths och Joyce Carol Oates’ storhet, men jag kan inte påstå att deras texter drabbat mig lika hårt, över så lång tid, som Dylans. Bara Pynchon kan kallas förnyare, och att ge priset till någon av dem skulle varken göra från eller till för litteraturen. Jag är bara en vit gubbe bland andra, så jag ska bespara er mina Dylanminnen, men jag måste säga att jag inte förstår de som klagar på kommitténs val. Och det närmar sig storhetsvansinne att säga att kommittén har fel. Där sitter arton personer vars jobb det är att göra dessa bedömningar, några av litteratur-Sveriges skarpaste hjärnor. Den som klagar menar att hen tänkt mer på denna fråga än dessa arton personer, och att hens åsikt är mer välgrundad än akademiens? En del av dessa tyckare har tappat mitt förtroende under dessa dagar.
Leonard Cohen intervjuades nyligen i The New Yorker. Han är 82 år gammal och hans nya, men kanske inte sista, skiva släpps i dagarna. Han berättar om en gång när han åkte bil med Bob.
Dylan went on driving. After a while, he told Cohen that a famous songwriter of the day had told him, “O.K., Bob, you’re Number 1, but I’m Number 2.”
Cohen smiled. “Then Dylan says to me, ‘As far as I’m concerned, Leonard, you’re Number 1. I’m Number Zero.’ Meaning, as I understood it at the time—and I was not ready to dispute it—that his work was beyond measure and my work was pretty good.”
Och på kvällen, sedan Sara Danius tillkännagivit priset, sa Cohen: ”It’s like pinning a medal on Mount Everest for being the tallest mountain.”
Ja, så är det. Dylan är större än priset. Det är enda anledningen att han inte hade behövt få det, hans verk är större än detta svenska pris. Förra året fick han ett annat pris, av MusiCare, en organisation som stöttar musiker ekonomiskt vid sjukdom och andra problem, ett sorts fackligt engagemang. Då höll han ett långt tal, där han berättade om sin karriär, sina hjältar och motståndare. Vågar vi hoppas att han håller ett liknande tal i Stockholm, där han berättar om sina litterära hjältar?
Här är några klipp från MusiCare-prisutdelningen:
Han har alltid varit svårintervjuad, inte alls så lättillgänglig som till exempel Bowie. Men här är han ganska avslappnad. Året är 1984 och han är målad med kajal…
Vem kan säga att detta inte är lyrik på högsta nivå, med eller utan musik? Hela texten här.
Den nya versionen av Kikis Expressbud får dålig kritik i dagens tidningar. En stjärna i Sydsvenskan, två i Svenska Dagbladet. Det förstår jag inte alls. Jag tyckte om denna skådespelarversion. Det som Svenska Dagbladet kallar för buskis kallar jag stiliserat. Det är inte en normal film, den känns tecknad och ibland övertydlig (men ibland också mångtydig). Det är kanske busiks för någon, men inte mig. Den närmar sig Lazy Town eller varför inte Brad Birds Mission Impossible i uttrycket, och det tycker jag är bra. Jag håller med om att dubbningen är dålig, även intresserade barn hade föredragit japanskt tal med svensk text. Men förutom det så är Kikis Expressbud en snygg, spännande och till och med tänkvärd familjefilm.
Allting är helt awesome. Du kommer att gråta när du läser det här…
Konsten att få folk att klicka på länkar sänker den journalistiska standarden lite mer för varje dag som går. Charlie Brooker skriver en rolig och insiktsfull krönika om detta trista fenomen här. Den handlar om mer än så, att bygga upp förväntningar som inte infrias. Om att för en gångs skull slippa det verklighetsfilter som mobiltelefonen blivit för oss alla. Ni kommer inte att gråta när ni läser texten, eller kikna av skratt, men den är ganska rolig.
Gammelmedierna som försöker hitta en plats på nätet anammar det här sättet att uttrycka sig. Förr i tiden (för ett år sedan, eller så) signalerade en rubrik i nätupplagan på en dagstidning så kärnfullt som möjligt innehållet i den text som följde efter att läsaren klickat på länken. Nu är rubriken ofta formulerad som en gåta eller undanhåller avsiktligt den viktigaste informationen. ”F1-stjärna i allvarlig krasch”, stod det på DN häromdagen. Varför inte skriva namnet direkt i rubriken? Jo, för då skulle inte lika många klicka på länken. Om utvecklingen fortsätter kommer den journalistiska regeln att lägga den viktigaste informationen först i en nyhetstext att ställas på huvudet. Istället vill man hålla kvar läsaren så länge som möjligt och klicka vidare, djupare in i den reklamfinansierade djungeln. Kvällstidningarna är redan blinkande tingeltangeltempel, morgontidningarna är snart där.
Jag jublade också när jag hörde att Twin Peaks återkommer exakt 25 år efter det senaste avsnittet. David Lynch lämnar den transcendentala meditationen för en stund och skapar igen. Jag jublar. Ingen var större Twin Peaks-nörd än jag när det begav sig. Men jag försöker skruva ner förväntningarna. Jag vill bli glatt överraskad och inte besviken på icke infriade förväntningar. Så, nya Twin Peaks? Nä, det kan väl inte bli så bra.
Jag väntade på sotaren häromdagen. Han kom aldrig. Jag skrev till Sydöstra Skånes Räddningsförbund, som ansvarar för sotning i området:
Jag fick kallelse för sotning/kontroll av min fastighet Fulltofta 27:1. Den skulle utföras idag mellan 07.15 och 10.00. Jag tog ledigt från mitt jobb och befann mig på plats mellan 07.00 och 10.30. Ingen sotare uppenbarade sig. Jag hade inte med mig brevet. Dum som jag var litade jag på informationen i det och tänkte inte på att jag skulle kunna bli tvungen att ringa och fråga vad som var fel.
Jag lämnade ett meddelande på ytterdörren med mitt mobilnummer, men jag har inte hört något på hela dagen, så jag förmodar att sotaren inte var där alls.
Ska jag skicka faktura för förlorad lön för den tid jag tvingades ta ledigt från jobbet eller vad föreslår ni? Sotningen måste ju utföras, så ni får komma med en ny kallelse och GARANTERA att sotaren kommer i tid. Lämpligen blir det besöket kostnadsfritt för mig.
De svarade:
Hej John,
Tack för ditt mail.Vi ber om ursäkt att sotaren inte dök upp.Jag har nyss talat med honom och han hittade inte fastigheten. Han hittade dessvärre heller inget telefonnummer att kontakta dig på.Vänligen föreslå ett nytt datum så ska jag se efter om det finns ledigt, alternativt om du önskar att vi skickar en ny avisering går det också bra.Vad gäller fakturan behöver jag först undersöka detta med min chef. Ber att få återkomma i den frågan.Tack på förhand
Och jag skrev tillbaka:
Men kom och hjälp! ”Hittade inte fastigheten”. Hur i hela h-e kan han inte hitta fastigheten? Tittar man på vilken Skånekarta som helst så är Fågeltofta utsatt. Slår man på Fågeltofta på hitta.se eller eniro.se kommer orten också upp utan problem. Eller ”Fulltofta”, för den delen, ännu mer exakt, inga problem att hitta på nätet. Men ni måste ju själva ha lämpliga kartor. Och innan man ger sig iväg så bör man ju ha klart för sig vart man är på väg. Det här är verkligen helt obegripligt för mig. Jag kan möjligen ha förståelse att det skulle vara svårt att hitta en fastighet som ligger långt ute i obyggden, men Fågeltofta ligger ju vid väg 19 mellan Ystad och Kristianstad. Om ni kör från Ystad eller Tomelilla får man vara BLIND för att inte se skyltarna som talar om att man kommit till Fågeltofta.
Men okej, han hittar inte. Ringer han då inte till sin chef eller kontoret och frågar om vägen? Igen, Fågeltofta är inte en exotisk plats, någon på er arbetsplats borde veta var det ligger.
Han hade inte mitt nummer. Nähä. Men slå på mitt namn på nätet så dyker det upp. Jag är inte hemlig och jag har ett ovanligt namn. Jag är lätthittad.
Det här är märkligt på så många sätt att jag blir helt matt.
Jag bor inte i huset och tog som sagt ledigt från jobbet för att kunna närvara vid sotningen. Jag är i huset alla tisdagar 15-18. Om någon kan komma och kolla skorstenen vid den tiden vore det fint. Jag är där tidigast kvart i tre men sotaren kan ju börja med exteriörbesiktningen; stegar står framme.
Jag bifogar en länk med vägbeskrivning från Ystad till Fulltofta. Hoppas den hjälper.
Rik Mayall dog i förra veckan. Ännu en hjälte som dör i år. Det är som sagt ett tema. Inför förra fotbolls-VM gjorde han en inofficiell VM-låt som nästan ingen uppmärksammade. I år har den klättrat på listorna som en hyllning till denne energiske komiker. Han betydde mycket för mig också. Jag minns honom från början av åttiotalet i A kick up the eighties. Hans rollfigur Kevin Turvey gjorde något som jag inte sett tidigare. Är det inte på något vis ett embryo till fejkverklighetshumorn som slog så stort tjugo år senare med The Office och Larry David?
Han slog aldrig igenom i Hollywood. På Göteborgs filmfestival såg jag i början av nittiotalet Little Noises med Mayall, Crispin Glover och Tatum On’Neal. Vilket gäng! Filmen hänger kanske inte ihop riktigt, men den är väl värd att se. Se hela här.
Men det är förstås The Young Ones som gör honom odödlig. Vilken underbar roll han gjorde där. Här är The Making of the Young Ones.
Vad är konst? Här är ett projekt som heter Dumb Starbucks. En komiker skapade det för att marknadsföra en TV-serie på Comedy Central men en konstnär/”konstnär”/konceptkonstnär approprierade det och gjorde det till sitt. Märklig historia, men underhållande. Läs hela historien i The New Yorker. Skämt och bus verkar bli en allt större del av det som kallas konst. Dumb Starbucks är rolig, tycker jag, både originalet och approprieringen.
Betydligt störigare är hur Chris Foss och andra konstnärer behandlats av Glenn Brown. Brown har helt enkelt målat av en tidningsillustration som Foss gjorde på åttiotalet. Foss fick några hundra pund för sin illustration; Browns målning såldes för 5.7 miljoner dollar på auktion. Hur kan någon betala sådana summor för en förstorad kopia? Hur kan han komma undan anklagelser om plagiat? Vissa konstnärer har försökt att stämma honom, och har förlorat. Chris Foss sökte upp Brown och skällde ut honom, men några pengar för upphovsrättsbrott kommer han inte att få. Väldigt märkligt, tycker jag. Läs hela storyn här, i The New Yorker igen.
Eländiga snaskerier, men det går inte att låta bli att titta. Trafikolyckesyndromet. En idol anklagad för ett fruktansvärt brott, anklagad av offret. Vad ska man tro?
Philip Seymour Hoffman – han var nog den bästa skådespelaren i sin generation. Han var åtminstone den jag gillade allra bäst. Så väldigt onödigt att ha skulle dö.
Jag såg honom spela True West i New York mot sin kompis John C Reilly. Det var året innan NineEleven och det var en fantastisk uppsättning, en skådespelarduell hela vägen med mäktig energi. Det var lite som scenen i The Master där han och Joaquin Phoenix står i var sin fängelsecell och försöker övertyga varandra. 100% trovärdig i en mycket märklig scen. Det var där han gjorde sig bäst.
Premiär igår för Tjockare än vatten. Segt och förutsägbart förstaavsnitt. Är det detta som valdes istället för en andra säsong av Molanders? Jag tycker att det är konstigt att Molanders inte fick en fortsättning. Varför öht dra igång en så stor produktion och sedan inte fullfölja när serien var så bra och fick så mycket uppskattning? Mycket konstigt. Här försöker ansvariga förklara sig.
”Vi har som ambition att bidra med nyskapande svensk dramatik i världsklass. Vi vill ha utrymme för att pröva nya vägar och hitta nya uttryckssätt… När vi fattar beslut om en säsong två tittar vi på saker som genomslag, engagemang och uppskattning”, skriver programchef och programbeställare.
Men Tjockare än vatten är ju i exakt samma genre som Molanders, bara segare, och mer fånigt TV-teatral. Det som var så bra med Molanders var ju att berättelsen kändes på riktigt och var välgjord som något utländskt, typ danskt eller anglosaxiskt. Tjockare än vatten har alla de brister som gör en svensk TV-serie typiskt svensk. Den är övertydligt spelad, tempot är orimligt långsamt i scenerna och vändpunkter och överraskningar är förutsägbara och väntade.
Ulf Kvensler, som är skapare av Molanders, är Sveriges bästa TV-författare. Synd att han inte får större utrymme att arbeta på.
Sydsvenskan har blivit Hemmets Journal. Dagens pappersupplaga har en bild på en kaffekopp som täcker halva förstasidan tillsammans med rubriken ”Med en smula fantasi i degen”. Kakrecept som huvudnyhet. Vart är medievärlden på väg? Istället läste jag den här essän till morgonkaffet. Den är skriven 1996 och berättar om en händelse som utspelar sig 1991, men texten har ändå större aktualitets- och läsvärde än Sydsvenskas heta kakrecept.
Jo Ann Beard skriver i samma luddiga genre som David Sedaris och John Jeremiah Sullivan. WS Sebald kan kanske räknas dit också, memoar/essä. Det är en genre jag dras till allt mer när det känns som att jag genomskådat de flesta trick som finns i fiktionsförfattarens låda.
Här är en intervju med författaren. Ett citat från samma intervju antyder vilken stil hon arbetar i:
I worked once for a woman who was younger than me; she had me doing things like bringing her bagels and guarding her car when it was illegally parked. I liked her quite a lot and liked the job too, mainly because I could smoke while I guarded the car. Then she ran across a piece I had published in The New Yorker and almost had a coronary. She couldn’t adjust her idea of who this person she saw every day was. It’s like a box of paperclips had started talking to her. She just kept staring at me all day, and her friends kept coming by and laughing at her. To them this was high hilarity, that their colleague had underestimated her box of paperclips. At the end of the day she called me into her office and said: “You don’t know it, but The New Yorker is a big deal.
I might be making it sound bad, but it was actually pretty great, all of it. The cigarettes, sitting on a fire hydrant in the sunshine, this woman’s genuine desire to let me in on my good fortune.
För en vecka sedan skrev Julian Barnes en recension eller betraktelse i The Guardian över en ”bortglömd” amerikansk roman vid namn Stoner, skriven av John Williams, publicerad 1965. Olycklig boktitel och olyckligt författarnamn, tycker jag. Stoner är namnet på bokens huvudperson. Han är akademiker och vi får följa hans misslyckade karriär i universitetskorridorerna på ett halvbra lärosäte. Jag har läst för många romaner som utspelar sig i universitetsmiljö, så jag tror inte att jag kommer att läsa den här, fast Julian Barnes – en favoritförfattare – rekommenderar den.
Texten fick närmare tvåhundra kommentarer. En del ställde frågan varför Barnes skrev om den här boken just nu. De hade teorin att han på något vis har kopplingar till bokhandelskedjan Waterstones och eftersom de marknadsför en egen upplaga av boken och har utsett den till Book of the Year, har de bett Barnes skriva upp boken så här i juletid. Diskussionen böljar bland kommentarerna. Jag har inte lyckats hitta den direkta kopplingen mellan Barnes och Waterstones men även jag tycker att det är lite märkligt att skriva om en bok som varken är ny (nyutgåvan kom förra året) eller bortglömd (bästsäljare i fiktion).
I lördags sände SVT den nya Bowie-dokumentären Five years. Den kom i våras och visas redan på SVT, det är väl bra. Men den svenska versionen är bara 60 minuter. Originalet är 90. Jag frågade SVT varför men det enda svaret de hade var att de köpt sextiominutersversionen och inte hade några planer på att köpa den längre versionen. Programmet finns på SVT Play fram till lördag.
Varför kvider alla om Miley Cyrus? Vad var det för fel på hennes framträdande på VMA? Hon gjorde något ni inte sett tidigare? Hon var vulgär på ett okvinnligt sätt? Hon utmanade era förutfattade meningar? Allt detta samtidigt som hon sjöng en skön poplåt. Hur kan man inte gilla det? Märkliga människor. Här är en bra artikel i Salon som diskuterar situationen.
Truman Capotes In Cold Blood skapade en ny genre med reportageromanen. Författaren vidhöll att ”allt var sant” i boken, ingenting var ändrat för att förbättra storyn. Men material från mordutredningen som boken handlar om har kommit i dagen och dessa handlingar motsäger Capote. Han har tillrättalagt och friserat verkligheten för att få den att passa in i romanen och för att framställa utredningsledaren, Alvin Dewey (i mitten på bilden) som mer kompetent än han kanske var.
Never let the facts get in the way of a good story, som Mark Twain sa, men i just det här fallet så gjorde Capote ett stort nummer av att allt var sant och att han inte tillrättalagt någonting. Då är hela boken bygd på en lögn vilket fläckar läsupplevelsen. Det är fortfarande en bra bok, men inte samma geniala verklighetsroman som jag tyckt i alla år. Bara ett ovanligt bra reportage, skrivet på ett helt normalt vis, med vissa friheter tagna av författaren. Inte en immaculately factual roman, som författaren själv beskrev boken.
Det program som ersatt Felicia, Folke och Klingan, kallat Nya Klingan, är en flopp i mina öron. Det låter som urvattnad melodiradio. Enda skillnaden är att det är mer instrumentalt och mer främmande språk, men själva musiken är genommesig. Dessutom är jag helt ointresserad av etnisk folkmusik, svensk folkmusik, det som Folke sysslade med. Så om en tredjedel av programmet ska ägnas den sortens musik så vet jag ju inte när jag ska lyssna. Eller ska jag snabbspola i efterhand och försöka hitta de låtar jag gillar? På programmets hemsida står vissa hålltider. Det och det inslaget kommer i timme två, det här inslaget i timme tre… Poängen med smalare program är ju att man går på djupet. Lyssnaren kan förkovra sig, programledaren är en expert. Nya Klingan kan inte fördjupa sig, programledaren är inte expert på allt i programmet. Det blir slätstruket, olyssningsbart skval. Och det tycker säkert Folkes och Felicias fans också. Så dumt av P2-chefen Elle-Kari Höjeberg. Hon säger att det är för att förnya kanalen men det kan inte finnas någon annan anledning än den ekonomiska. Det är billigare att ha en redaktion för ett tretimmarsprogram än tre redaktioner för tre entimmesprogram. Så P2 blir en melodiradiokanal. Lugna klassiska favoriter på vardagarna, lugna folkmusikfavoriter på helgerna.
Sedan Lycknis.se och Kulturbutik.se lagt ner har bokpriserna på de två kvarvarande huvudaktörerna på internetbokhandel höjts med 10%. Är det bara jag som tänkt på det?
Lycknis och Kulturbutik ägdes av Kraft & Kultur, ett elbolag vars affärer inte var helt schyssta, vad det visade sig. För bokkonsumenten var de dock en god kraft. De tvingade Adlibris och Bokus att pressa priserna. Men när utmanarna slog igen höjde jättarna priserna över en natt. När jag tittar på order jag la i somras och jämför med vad samma böcker kostar idag så är mönstret tydligt, allting har blivit 10% dyrare. Några exempel från Adlibris:
Busskyrkogården av Julian Néel. Då: 114. Nu: 132. 16% dyrare.
Full cirkus på Sockerbullen av Carin Wirsén. Då: 109. Nu: 120. 10% dyrare.
1Q84: Tredje boken av Haruki Murakami. Då: 179. Nu: 195. 9% dyrare.
3xKapuscinski av Ryzsard Kapuscinski. Då: 44. Nu: 49. 11% dyrare.
Nätbokhandeln är nu ett oligopol ägt av Bonnierkoncernen respektive KF. Jag tror att de är nöjda att dela på kakan och kontrollera marknaden. Ingen idé att kämpa mot varandra för att bli ensamma. Ett monopol skulle väl inte staten tolerera? Eller kanske. Biografmarknaden är ju det.
I vilket fall så är böcker nu dyrare än de var för några månader sedan. Utom på mitt antikvariat, förstås, där det är lika låga priser som alltid.
Nä, efter fyra program av Lundströms bokradio har det inte blivit bättre. Det är tydligt att målet med programmet är kändisradio. Det är lite samma känsla som när man läser tidskriften Vi Läser: Stora bilder på kända personer som råkar vara författare också. När det finns SÅ MYCKET att ta av i världens litteratur, måste man då välja det allra vanligaste, det som är aktuellt denna vecka? Och om man måste det så kan man väl göra plats för det lite intressantare också? Nej, det går inte. Att Lundströms bokradio liknar Vi Läser är inte konstigt, för redaktören var tidigare redaktör för just VL. Nina Solomin heter hon och en gång i tiden skrev hon så väldigt bra i Svenska Dagbladet och gjorde en bra reportagebok med OK Amen. Hon var med och startade Vi Läser, men där verkar hon ha slutat. Nu är det Lundströms bokradio som gäller. Ge oss Biblioteket tillbaka.
De bra radioprogrammen läggs ner, ersätts med andra, sämre versioner. Jag skrev om Klingan och Felicias nedläggningshot för en tid sedan. Nu är det litteraturprogrammens tur. I nedlagda Biblioteket avhandlades högt och lågt från litteraturens värld. Det var en stor spännvidd i tid och rum på den litteratur som var med i programmet. Aktuella intervjuer varvades med funderingar kring glömda klassiker. Det sammanhållande draget i programmet var att det försökte förmedla något alla lyssnare troligen inte alltid var helt förtrogna med. Något nytt. Ny kunskap. Det är väl inte så hemskt? Att lära sig något nytt, få ny information… Det kan väl till och med kallas önskvärt? Men någon som bestämmer tyckte motsatsen, så Biblioteket finns inte mer.
Istället har vi Lundströms Bokradio vars huvudnummer i premiärprogrammet är intervjuer med Jens Lapidus och Sara Kadefors. Ovanpå det Bengt Ohlsson och Margot Wallström. Det är olycksbådande för någon som gillade Bibliotekets sökande efter nya litterära kickar. Det känns som att den annars väldigt duktiga Lundström fått tydliga riktlinjer för sitt nya program: Snacka om sånt som folk redan känner till. Tänk kändis.
Det började med de flygande spindlarna på onsdagen. Först trodde jag att det bara var lokalt över torget, men det kom rapporter från hela Simrishamn om de små, förmodligen nykläckta spindlarna som flög på tunna trådar och landade i håret och i ansiktet på folk. Jag fick plötsligt väldigt dålig syn när jag fick en suddig prick i mitt blickfång. Jag kunde inte fokusera. Det var en spindel som landat på brättet till min hatt och hängde i sin tråd framför mina ögon. Jag stod och pratade med en kund och såg hur en spindel landade på hans läpp och snabbt kröp upp i näsan på honom. Jag sa inget. Det kändes för intimt att kasta ur sig: ”Du har en spindel i näsan.” Hela dagen kliade och krälade det på kroppen och plötsligt förstod jag inledningen till Philip K Dicks A Scanner Darkly mycket bättre:
Once a guy stood all day shaking bugs from his hair. The doctor told him there were no bugs in his hair. After he had taken a shower for eight hours, standing under hot water hour after hour suffering the pain of the bugs, he got out and dried himself, and he still had bugs in his hair; in fact, he had bugs all over him. A month later he had bugs in his lungs.
Nästa dag kom fiolspelaren. Han såg ganska seriös ut med fiolen i ett fodral och en tygkasse från Lunds universitet. Han frågade om han fick stå en bit ifrån mig. Det fick han, tyvärr. Han spelade så att man kände igen de flesta låtarna, trots att nästan all toner var helt eller halvt fel. Min dotter fick ”Idas sommarvisa” i sommarläxa av cellofröken. Hon spelar den bättre än vad den här violinisten gjorde (och det säger inget om dotterns musikaliska begåvning). Men uthållig var han. Många timmar orkade han stå med endast hatt som solskydd.
På den tredje dagen i rötmånaden kom han tillbaka och fick då sällskap av en ny, lokal personlighet. Det är en tjock, väldigt arg kvinna som letar burkar i stadens papperskorgar. Med sig har hon en bergsprängare på vilken hon spelare musik, bergsprängarhögt. Ingen vågar säga till henne, för hon är stor och ser väldigt arg ut. Hon talar högt med sig själv och söker kontakt med människor som går över torget genom att skrika på dem. Om en geting (eller spindel) är i närheten talar hon med den, riktigt högt. Hon satte sig på bänken bakom mig, och tryckte igång bergsprängaren. Jag hade lite tur, för den skiva hon ville spela, med någon form av speed metal, fungerade inte, så hon fick ta en pojkbandssamling istället. ”Uptown girl” är en bra låt, till och med med Westlife. Men i längden var det rätt jobbigt att stå mitt emellan den här damen och gnisslet från fiolspelaren. De var uthålliga båda två.
Så har rötmånaden inletts. Vi får se hur den fortsätter.
P2 skrotar mina favoritprogram och satsar på klassisk klassisk musik i kanalen. Istället för radioprogram ska det bli så kallade block med en viss sorts musik. Anledningen sägs i dagens DN vara inmarschen av strömmad musik. Korkat, onödigt, tråkigt och kommer inte att ge kanalen fler lyssnare. Poängen med radioprogram är att ge en fördjupning och öppna för nya intryck. Genom blocktänkande går man samma väg som de nischade radiokanalerna som spelar samma musik dygnet runt. Lugna favoriter, Klassisk rock, Listmusik… Vad vill du ha? Du får bara välja en genre och någon fördjupning får du inte. Nu ska P2 bli kanalen för vilsam eller trevlig klassisk musik och det är riktigt korkat. P2 har varit kanalen för all sorts klassisk musik och utmanande musik från alla genrer, tidsåldrar och världsdelar. Vem ska bära den fanan nu när P2 görs om till kanalen Klassiska favoriter?
PD James har skrivit en ny bok, nittio år gammal. Liksom flera andra författare vänder hon sig till Jane Austens Pride and Predjudice och skriver en uppföljare. Häromåret var det Seth Grahame-Smith som införde zombier i berättelsen. Innan dess skrev Emma Tennant en Pride and Prejudice 2 betitlad Pemberley. PD James förnekar sig inte utan skapar förstås en mordgåta för Darcy och Elizabeth Bennet att lösa. Boken heter Death Comes to Pemberley och recenseras snällt i New York Times men jag fattar inte poängen. Det här är en bok jag inte kommer att läsa.
Lagom tills jag köpt The Trip-DVD:n så börjar SVT visa serien. Tid: torsdagar 22.45. Programläggarna måste anse att det är farligt att skratta, för det mesta av det jag finner roligt visas vid den tiden på kvällen. Gavin & Stacey, Bored to Death, Larry David… Även en bokhandlare behöver stiga upp tidigt på morgonen. Våld anses inte lika farligt, True Blood visas 22.00. Larry David och Bored to Death har lite naket och runda ord, men The Trip är ju totalt harmlös. Okej, sändningstider är inte lika viktiga längre i och med SVT Play, men ändå, det känns dumt. I fallet True Blood och Bored to Death är det rent korkat att inte börja med Bored 22.00 och sluta med Blood 22.25.
Det får inte gå för bra. Både kritikersuccé och folkligt. Klungan har enligt lyssnarna gjort tidernas roligaste radio i Mammas nya kille, spelat för utsålda hus runtom i Sverige och gjort framgångsrik TV med Ingen bor i skogen och Dafo. Det måste gå att hitta något fel, eller hur? Sydsvenskan försöker desperat hitta något att klaga på. Torftigt och förutsägbart. Av Sydsvenskan, alltså, inte Klungan.
Skilda världar förenas hos spelbolagen. Oddsen på Tranströmer som vinnare sjönk dramatiskt när ”femsiffriga” belopp spelades på honom timmarna innan tillkännagivandet, rapporterar DN och Aftonbladet. Wayne Rooneys pappa står anklagad i spelfusk med matcher i skottska ligan, skriver DN.
Tycker att Rooneys pappa borde ha så han klarar sig. Kanske mer begripligt att fattiga lyrikvänner känner sig tvingade att satsa på a sure thing.
Harlan Ellison stämde James Cameron när första Terminatorfilmen var ny. Han tyckte att filmen lånat – snott! – för mycket av två manuskript han skrev till TV-serien Outer Limits. Ellison fick rätt – trots Camerons protester – och nämns numera i eftertexterna till filmen. Nu är en liknande historia under uppsegling. Andrew Nicol som bland annat skrev manus till The Truman Show, har gjort en film som heter In Time. Justin Timberlake har huvudrollen. Harlan Ellison anser – utan att ha sett filmen – att den stulit material från hans novell ”Repent Harlequin! Said the Ticktock Man”. Läs mer i Guardian och The Hollywood Reporter.
Harlan Ellison har varit en obstinat figur i sf-världen i över femtio år. Ofta har han rätt, ibland har han fel. Alltid är han underhållande. ”I sell my soul, but at the highest rate”, säger han i det här klippet.
Jag hade själv en upphovsrättslig tvist häromveckan, här på bloggen. I denna tvist var det jag som stod anklagad för olovligt användade av skyddat material. I juridisk mening hade jag fel, men jag vill tro att Harlan ändå hade stått på min sida. Vad tycker ni? Jag länkade till en artikel på Kristianstadsbladet som handlade om bokfestivalen i Kristianstad där jag ju var med. Jag är (fel)citerad i texten och med på bild. Denna bild på mig använde jag på bloggen för att illustrera artikeln och kanske locka någon att klicka vidare till tidningen. Eftersom de stavat fel till mitt namn mejlade jag journalisten Inga-Lill Bengtsson och bad henne rätta sitt misstag. Här följer nu ett utdrag ur min mejlkorrespondens med tidningen:
Från Inga-Lill Bengtsson (1) till mig:
Hej
Ditt mejl hamnade hos fel Inga-Lill Bengtsson, men jag har vidarebefordrat det till min namne som skrev artikeln.
Jag arbetar på bildredaktionen.
Kristianstadsbladets bild som du plockat från vår hemsida och lagt in på din egen får du plocka bort. Det är copyright på våra bilder.
Annars debiteras du med 1.300:- plus moms som är priset för publicering av bild på hemsida.
Mvh
Bildredaktionen/
Inga-Lill Bengtsson
Från mig till Inga-Lill Bengtsson (1)
Hej Inga-Lill,
Jag tar bort bilden om det är ett problem för er. Jag ser det själv som ett citat av er artikel som jag länkar till och antagligen genererar lite extra trafik för er. Jag tar bort bilden och lägger ut det här mejlet istället.
Innan du bestämmer dig kan du väl fråga Sune Johannesson [[redaktör på kultursidan]] – om han har något att säga till om – och höra om jag kan få ha kvar bilden utan debitering ”1300:- plus moms”.
Från Inga-Lill Bengtsson (1) till mig
Sune Johannesson har ingenting med denna sak att göra.Alla bilder på vår hemsida, och andra tidningars hemsidor också, har copyright och att bara ta bilder är att betrakta som stöld.
/Inga-Lill
Från mig till Inga-Lill Bengtsson (1)
Hej Inga-Lill,
Så du har inte frågat honom, då? Visst är det stöld att ta bilder och använda dem i eget syfte. Det skulle jag aldrig göra. Jag är väl insatt i copyrightlagarna för både tryckt och digital publicering. I det här fallet använder jag en bild på mig själv för att referera till en artikel i er tidning. Jag använder den inte för något annat än att göra positiv reklam för Kristianstadsbladet och hänvisa till en sida där samma bild finns. Jag tjänar inga pengar på bilden, den används inte i annat kommersiellt syfte än att generera fler träffar för Kristianstadsbladets sajt. Jag tycker visst att det är en redaktionell fråga som tål att tas upp. Här är någon som använder en av våra bilder för att skapa mer trafik till oss. Får han göra det eller inte?
Stöld är det inte, Inga-Lill.
Det är intressant att du genom denna snabba mejlkonversation visar att det är viktigare för Kristianstadsbladet att tjafsa om en harmlös – nej positiv! – bildanvändning istället för att vara lika snabb med att korrigera faktafel i tidningen. I skrivande stund är mitt namn fortfarande felstavat.
Enklast för dig personligen är att plocka bort bilden och be Inga-Lill nummer 2 att ta bort mig ur artikeln. Kanske finns texten i papperstidningen idag, men den är ju förgänglig. Nätet är för evigt.
PS Du glömde MVH i avskedsfrasen.
Från Inga-Lill Bengtsson (1) till mig
Jag ser att vår bild ligger kvar på din hemsida. Betyder det att du önskar köpa bilden?
/Inga-Lill
Från mig till Inga-Lill Bengtsson (1)
Nej,
Det betyder att jag vill att du besvarar mina frågor, tar ställning till mina förslag och talar med någon på redaktionen som har lite högre blick än du.
Från Inga-Lill Bengtsson (1) till mig
För min del är detta inte diskutabelt.
Är inte bilden borttagen från din hemsida i morgon klockan 09.00 så skickas en faktura på 1.300:- plus moms.
/Inga-Lill
Från mig till Inga-Lill Bengtsson (1)
Hej Inga-Lill,
Tack för ditt snabba svar. Alltid lika kul att höra av dig.
Om jag har bilden på min blogg eller inte är helt oviktigt för mig. Den här mejlkorrespondensen däremot är hundra gånger roligare och den kommer jag att skriva mycket mer om än de få raderna jag lade på rapporten från bokfestivalen.
När du kontaktar mig gör du det som representant för tidningen där du är anställd. Då får du väl visa lite respekt för dina läsare och de personer du (din tidning) skriver om (och vars namn du/din tidning fortfarande stavar fel till) och kommunicera med dessa personer och inte bara vara otrevlig och hota och ha dig. Jag tycker att mina argument är överlägsna. Kristianstadsbladet tjänar på att jag citerar bilden. Det är inte stöld, som jag ser det, men övertyga mig gärna om motsatsen. Hade jag tagit en bild ur er tidning och använt den i reklamsyfte för min firma så hade det varit stöld. Men här är det er tidning jag för fram och inget annat. Vem tjänar på att bilden finns på min blogg?
Ser fram emot ditt sakliga svar.
Från Tommy Svensson till mig:
Hej.
Har tagit del av mejlkonsversationen mellan dig och vår arkivmedarbetare IngaLilla Bengtsson. Dina mellanhavande angående felstavning får du ta med antingen nyhetschef Åsa Carlsson 044-18 55 61 eller den ”rätta” Inga-Lill Bengtsson.
För mig/oss handlar det bara om bilden. Att du utan tillstånd använder en bild som Kristianstadsbladet har copyright för är inget som vi tänker acceptera, precis som Inga-Lill gett besked om. Dina tankar om att detta skulle enbart vara positivt för oss och generera mer trafik till vår sida får du stå för själv. För oss är det enbart ett klart lagbrott enligt lagen om upphovsrätt.
Därför ber vi dig än en gång att ta bort bilden från din sida, i annat fall tolkar vi det som att du vill köpa publiceringsrätten och skickar faktura på 1300 kr plus moms.
MVH
Tommy Svensson
bildchef Kristianstadsbladet
Från mig till Tommy Svensson:
Hej Tommy Svensson,
Jag försökte kontakta ”rätt” Inga-Lill Bengtsson, men det finns inga kontaktuppgifter på er tidnings hemsida, inte som jag kunde hitta i alla fall, så jag chansade på namn@kristianstadsbladet.se. Har du ”rätt Inga-Lill Bengtsson”s e-post får du gärna skicka hit den. Återigen måste jag säga att det känns knepigt att detta med bilden är viktigare för er tidning än att publicera rätt uppgifter.
Om ni vill att jag tar bort bilden, så är det klart att jag gör det, men det bemötande jag får är minst sagt förbryllande för mig. Jag har inte gjort något fel och den välvilja jag kände och ville sprida för er tidning är ju helt borta nu. Att låta bilden stå kvar hade inte kostat er någonting, tvärt om. Jag tar bort bilden i kväll.
Från Tommy Svensson till mig:
Hej.
Den du ska söka är ingalill.bengtsson@kristianstadsbladet.se eller sök henne genom växeln 044-18 55 00.
Vill bara kommentera att du inte förstår att vi tycker det är viktigt att våra bilder används på rätt sätt. Du skriver att du inte gjort något fel vilket är din egen tolkning, upphovsrätten säger något helt annat. Det du har gjort är helt klart att beteckna som bildstöld. Att du sedan inte gjort detta för egen vinning utan tvärtom publicerat bilden av välvilja mot oss har inget med saken att göra. De lagar och regler som finns vad gäller bildanvändning måste följas.
Med detta så avslutar vi ärendet, givetvis förutsatt att du tar bort bilden från din blogg.
En dag senare. Från Inga-Lill Bengtsson (2) till mig:
Hej John!
Sorry, jag hade sjukt mycket att göra i helgen. Ibland blir det hjärnsläpp, det har kanske du också råkat ut för.
Jag var åtminstone konsekvent 🙂
Inga-Lill
Slut på mejlkonversationen mellan mig och Kristianstadsbladet. Några av dessa mejl gick som kopia till kulturredationen, men inget svar från dem. Till slut svar från journalisten som varken kunde förstå vad jag sa eller stava till mitt namn. Tro inte att hon rättat felstavningen i nätupplagan, den ligger kvar.
Så här tänker jag: Att citera bilder är förbjudet i upphovsrättslagen. Men vilken redaktionell medarbetare som helst som tänker längre än näsan räcker måste inse att en bild på en blogg som länkar till originalplatsen för samma bild inte är skadligt för tidningen. Det är bara av godo. Det är ingen som helst ekonomisk vinning för mig att publicera bilden på bloggen. Följer man lagen som en bokstavstroende hamnar man helt fel. Tidningen har inte sett till syftet av användningen utan bara mekaniskt rabblat mantrat ”1300 plus moms”. Ingen kommer att betala några 1300 med eller utan moms för den där bilden. Bildredaktionen har uppenbarligen sina strikta order. Synd att inte kultur- eller lokalredaktionen fick säga något i saken. Ett sådant här kategoriskt förhållningssätt var kanske lämpligt i papperstidningens tid, men i dagens digitala värld är det helt fel sätt att bete sig.
En granne på vår gata blev lurad och under hot tvingad att betala 28 000 kronor för ett icke utfört arbete. Läs mer här. Och samma liga härjar i Skurup här.
Rötmånad.
När jag anlände till torget i morse skällde jag utan större anledning ut två pakistanska klädförsäljare.
Här kan ni titta på en inspelning från Paul Austers estradintervju på Malmö Stadsbibliotek igår. Ljusets kalender, som biblioteksrummet heter, var fullsmockat, över 600 personer i publiken. Själva intervjun gav inte så mycket tycker jag, men det är ju alltid kul att titta på en kändis.
Här några ord från Sydsvenskan om evenemanget. Som en recension av en intervju. Intressant genre.
Jag har spridit affischer för bokmässan. Nästan alla tycker att det är något de vill göra reklam för, bibliotek, affärer, kaféer. Det är nog bara ett ställe som inte vill sätta upp affischen. Ystad bokhandel. Det är ju komiskt. Stadens enda nybokhandel vill inte göra reklam för stadens största bokevenemang. Personalen var nog positiv, men de hade fått instruktioner av butikschefen, Kerstin Rydholm, att inte medverka till informationsspridande om Antikvarisk bokmässa på Klostret i Ystad 15-16 april. Är det inte märkligt? Särskilt i år när mässan har en hel avdelning för nya böcker och en livs levande författare inviger mässan. Med lite – bara lite – positivt tänkande hade man kunnat använda evenemanget för att sälja fler böcker själv. Hylinger i skylten, Thorén & Lindskogs tyska böcker, inte vet jag, men möjligheten fanns. Men ser man en antikvarisk bokmässa som ett hot så måste man vara trängd, rädd och längta tillbaka till den fördigitala åldern. Ystad bokhandel har fö inte ens en egen hemsida.
Läsvanorna förändras. Bokköpsvanorna förändras. Allting förändras med de digitala distributionskanalerna. Inga nyheter där. Hur ska en bokhandlare med väldigt många böcker av papper hantera förändringarna? Jag har en massa bra idéer, men jag orkar inte beskriva dem här. De senaste veckorna har jag tipsat om två artiklar som diskuterar bokhandelns plats i framtiden. Här är en tredje, ganska pessimistisk men – enligt min mening – klarsynt, av Rick Gekoski på hans blogg på The Guardian. De följande kommentarerna är också intressanta. Läs, läs om ni vill fundera mer på bokhandelns framtid. En sak som Gekoski tar upp, som jag tänkt mycket på, är loppisarnas påverkan på den antikvariska bokbranschen. Det är svårt att konkurrera med någon som får sitt lager gratis och har gratis arbetskraft. I England stänger antikvariaten på löpande band, men Oxfam och deras boklådor frodas och öppnar nytt hela tiden på inte så dåliga lägen. Givetvis har de inte samma kunskap som en antikvariatsägare (oftast inte) men de har många böcker som ibland är sorterade i bokstavs- och ämnesordning. För den som bara söker något intressant att läsa är loppisen ett bra ställe att leta.
Det kan vara en bra plats för antikvariatsgubben också, det kan jag erkänna. När jag började gjorde jag regelbundna rundor många gånger i veckan på Myrorna, Emmaus et al i Malmö. Alltid hittade man något.
Jag har ofta undrat hur de här jättarna har råd att betala hyra för sina stora lokaler. Både Myrorna och Emmaus i Malmö har lokaler som är större än tusen kvadrat. Det kan inte vara gratis. Här i Ystad flyttar Öppna Hjärtat in i gamla Lekpalatsets stora lokaler, granne med Willys. Loppisar har en högre omsättning än vad man kan tro och – som sagt – med gratis lager och personal är det lätt att göra vinst. Men så är det. Jag handlar gärna på loppis, jag tycker att det är bra att de finns. Sedan har jag inte kommit tillrätta med hur de stora bedriver sin affärsverksamhet. Myrorna är ett affärsdrivande organisation med VD. Jag kan tycka att en affärsdrivande organisation ska stå för sina egna kostnader och inte använda arbetsmarknadspolitiska åtgärder som en del av sin affärsidé, när man nästan bara har ”bidragsanställda”. Här är en liten artikel om det. Hittar inte så mycket om det på nätet, men både Emmaus och Myrorna använder personal som man får olika sorters bidrag för att anställa. Är det bra eller dåligt? Vet inte. Både och. Det är inte bara bra, i alla fall.
En olycklig sak med loppisar och böcker är att de nästan alltid går på en boks utseende när de bedömer den. Lite äldre böcker i mjukband tar de inte emot eller slänger, glansiga böcker med skyddsomslag tar de emot. Det gör att exempelvis svensk lyrik från 30-talet och framåt hamnar i ”Brännbart” eftersom de för det otränade ögat ser värdelösa ut. Gunnar Ekelöf, Erik Lindegren, Werner Aspenström i soporna på grund av fel utseende. För att inte tala om gamla sköna Simenondeckare, de slängs säkert av många loppissorterare eftersom de ser fel ut. Men Bra Böckers lockböcker från 70-talet, de ser ”fina” ut, så de står i tjogtals dubbletter i hyllorna.
Är framtiden att det inte finns något vinstdrivande antikvariat med butik utan bara antikvariat med stora lager, långt ute på landet och loppmarknader med butiker i stan som använder systemet smartare? Kanske. Jag tror att det bara är en tidsfråga innan det traditionella antikvariatet hamnar på Skansen, eller Kulturen. Så här såg det ut förr i tiden. Man gick till en affär för att köpa pappersböcker. Jag skulle iof gärna driva det antikvariatet. Om du läser det här, Anki Dahlin (chef på Kulturen), så vet du att jag är intresserad.
Det gäller att hitta nya vägar och inte gnälla för mycket på den tid man lever i. Gör något istället för att klaga. New Yorks mest udda videobutik, Kim’s Video, fick svikande publikunderlag i och med bredbandets intåg. Alla älskade butiken, men alltför få hyrde några filmer. Man laddade hem eller tittade på streamat. Mr Kim hade inte råd att ha kvar sin butik, men han ville gärna att samlingen skulle bevaras, så han erbjöd att skänka hela samlingen gratis till den som kunde ta hand om den. Då härskande hans kunder till (de som övergivit honom till förmån för billiga eller gratis nätnedladdningar). De ville att han skulle fortsätta med uthyrningen. Så dags, sa han, var var ni när jag behövde er? Om lika många som nu klagar på att jag lägger ner hade hyrt hos mig hade jag aldrig behövt stänga.
Till slut fanns det bara ett enda seriöst bud på att få överta samlingen. Det kom inte från New York, inte ens från USA, utan från en jordskalvsdrabbad stad som heter Salemi och ligger på Sicilien. Genom lyckliga omständigheter hade nyheten om Kim’s Video nått hela vägen till Italien och Oliviero Toscani, som nyligen blivit ”director of creativity” i staden.
“Salemi is the future, New York is the past. That’s why Kim’s is coming here”, säger Toscani. Precis. Det är visioner vi behöver, inte gnäll om hur bra det var förr i tiden. Jag hatar ”förr i tiden”.
Jag såg Tangled igår, eller Trassel som den heter på svenska. Måns Zelmerlöw och Molly Sandén i de svenska röstrollerna. Det var en bra film, där man använde Rapunzelsagan på ett intressant sätt. Spännande och underhållande för hela familjen. John Lassetter är kungen av animerade filmer. Två invändningar, bara. För det första är Zelmerlöws röst inte den bästa för skådespeleri. Han liknar den tecknade figuren till utseendet men rösten låter tillgjord i de talade partierna. Det är förstås inte lätt, och Zelmerlöw var ett bra val på pappret, men inte i praktiken.
Min andra invändning gäller inte filmen utan reklamen innan filmen. Riktad barnreklam är förbjuden på TV, men på bio är den okej. Vilket inte är okej med mig. Bioupplevelsen är ju ännu mer övertygande än TV-upplevelsen, då borde det ju vara ännu mer förbjudet med barnreklam på bio, men icke. Och på TV är det bara TV4 som inte får sända barnreklam eftersom andra svenska kanaler är baserade i andra länder. Här skriver GP lite om detta. Var är EU-lagstiftningen när man för en gångs skull behöver den?? På bion igår gjordes bland annat reklam för Disney Channel. I morse när jag läste Sydsvenskan höll jag på att trilla av stolen när jag på kultursidan såg en notis med färgbild, som lika gärna kunde varit en betald annons, som talade om exakt samma sak som reklamfilmen på biografen dagen innan, nämligen att en ny TV-serie snart har premiär på Disney Channel. Nu är Sydsvenskans redaktion så där ofokuserad eller rent av virrig som jag skrivit om tidigare. Skulle det verkligen inte finnas någon annan barnkulturnyhet att rapportera idag än att Disney Channel finns? Galet, galet. Eller bara otroligt slött. Vet inte vilket som är värst.
Men Tangled är bra!3D-grejen tillför inget, men se den ändå. Gärna med originalrösterna.
En telefonförsäljare från Monetar ringde 10.27 en vardag och fick napp. Han lyckades sälja in pensionsförvaltning till min fru. Efter en vecka ångrade hon sig och ringde upp företaget för att annullera avtalet. Det gick inte, sade rösten i telefonen. Avtalet gäller i ett år även om du säger upp det… Innan jag fick reda på det här hade de fjorton dagarnas ångerrätt gått ut. Jag vet ju att det där med att avtalet måste gälla i ett år är ren lögn så jag ringde upp Monetar och förklarade läget, men de var helt oförstående. Avtal kan bara sägas upp per fax eller brev, inte telefon eller mejl, förklarade Emanuel, telefonrösten. Och förresten har den lagstadgade tiden för ångerrätt om fjorton dagar gått ut. Den här så kallade tjänsten säljs via telefon, och avtal är bindande (”vi har lagrat ljudfilen”, säger Emanuel, ”vill du höra den?”). När jag försöker förklara det orimliga i det här avtalet och att företaget borde tänka på vad som är moraliskt riktigt och låta min fru ångra sig, är Emanuel helt oförstående. Ja, de kan säga upp avtalet, men de vill inte. Kanske om vi kan visa läkarintyg på att hustrun legat på sjukhus i två veckor, annars inte.
Men det här är något vi inte vill ha, och vi har försökt säga upp avtalet, försöker jag.
Tyvärr, repeterar Emanuel. Vi kan säga upp avtalet, men vi vill inte.
Monetar arbetar ohederligt med aggressivt arbetande telefonförsäljare och totalt kundfientlig kundtjänst. Jag såg på Plus häromdagen, där Pocketklubbens affärsmetoder granskades. Människor lurades in i medlemsskap, som sedan var väldigt svårt att ta sig ur. Monetar jobbar likadant.
Jag skaffade ny (begagnad) dator för en tid sedan. Jag har alltid varit Applefrälst och har svårt att se att jag skulle lämna den kyrkan i första taget. Men tron fick sig en liten knäck när jag skulle skriva ut något på min gamla skrivare, en Xerox Phaser 6100. Jag tänkte att datorn med sitt nya, fina operativsystem, Snow Leopard, antingen redan skulle ha rätt drivrutin eller, snabbt hämta drivrutin från nätet. Det var nämligen så att i somras fick min misstro mot Microsoft sig en liknande knäck, när jag via dotterns bärbara PC skulle försöka skriva ut något på samma skrivare. Jag förberedde mig på timmar av svett och frustration när jag letade drivrutiner och hjälpprogram för att kunna skriva ut på Phasern. Men döm av min förvåning när datorn i samma ögonblick jag kopplade in skrivaren frågade om den skulle hämta lämplig drivrutin och sedan gjorde det på några få ögonblick. Helt friktionsfritt. När jag satt där med min nya Mac räknade jag med minst lika snabb hjälp. Men det blev tvärt om och tvärstopp. Ingen automatisk hjälp. Ingen lämplig drivrutin hos Apple eller Xerox eller någon annanstans. Istället väldigt mycket krångel och svåra icke-användarvänliga instruktioner som bara ledde in i återvändsgränd efter återvändsgränd. Frustrerande och chockerande. Det här är ju Mac! Så ska det inte vara, det ska funka av sig själv. Det är därför jag är Appleentusiast. Ju! Till slut, efter flera timmar, jo, så fann jag att min skrivare Xerox Phaser 6100 skulle funka om jag installerade skrivardrivrutin för Samsung CLP-510. Snacka om ologiskt och PC:aktigt. En drivrutin för en helt annan skrivare är den enda som gör att min skrivare fungerar.
Det här var första gången, så jag har överseende, men händer det fler gånger att Applevärlden bråkar med mig så kommer min tro att vackla än mer, och då vet jag inte vad som kan hända.
Aah, det är tungt, så tungt. Igår skulle jag fixa det sista i butiken inför dagens skyltsöndag. Men när jag öppnade dörren till butiken fann jag att en bokhylla i tre sektioner rasat under sin egen tyngd. Resultat: Bokbävning. Så jag fick stå i rasmassorna och plocka så gott det gick i flera timmar istället för att finjustera andra delar av lokalen. Jag är inte klar med rasmassorna än. Först måste jag rensa golvet, sedan få undan den knäckta bokhyllan och sist sätta dit en ny hylla, förhoppningsvis av bättre kvalité och sätta upp böckerna i den. Det kommer att ta hela dagen idag – minst. Mern jag har lite smygöppet ändå, för den som vill titta på förödelsen.
Från måndag har jag nya öppettider, måndag-fredag 12-17. Lördag 10-14. Jag ska sälja böcker på några julmarknader i december, så en eller annan fredag-lördag måste jag tyvärr ha stängt. Ring innan om ni kommer långväga.
Att läsa morgontidningen, i det här fallet Sydsvenskan, ger allt oftare en kick av fel sort. Jag blir irriterad över faktafel och slappt skrivande. De gånger jag överhuvudtaget hittar någon artikel värd att läsa bland alla annonser och stora, meningslösa färgbilder, det vill säga. Idag läste jag en recension av Ricky Gervais nya film, Cemetery Junction. Mattias Oscarsson skriver att ”(f)ilmen fick genomgående goda recensioner när den gick upp på bio i Storbritannien.”.
Var det så? tänkte jag. Det minns inte jag. Tvärt om. Den fick överlag negativ kritik. Och eftersom jag ibland inte kan släppa saker som egentligen inte förtjänar min uppmärksamhet så var jag tvungen att kolla detta påstående. De recensioner jag hittar på nätet ger mig rätt. Från ljumma till tvärnegativa omdömen. Hittar inga som är helt positiva. Läs här, den som giter:Daily Mirror, The Independent och The Guardian. Varför skriver man en sådan sak när det inte finns någon täckning? Recensenten tycker att filmen är ganska bra och vill att andra också ska ha tyckt det. Men ändå, det ska ju vara en professionell skribent. Var är professionalismen? Den här recensionen är kanske tidningens minst viktiga text, så varför hetsa upp sig över en förflugen mening? Jo, för om den här sortens fel finns här, där jag kan upptäckta dem, vad finns det då inte för fel, vinklingar och önsketänkanden i viktigare texter om politik och världshändelser, som jag inte kan avslöja?
I samma tidning recenseras en performanceföreställning (medveten tautologi) om dansaren Nijinsky. Recensenten Julia Svensson skriver att ”Nijinsky betraktades i skuggan av dagböckerna länge som en dåre”. Vad betyder det? Att han länge betraktats som en dåre – vad ”dåre” nu betyder – men att han inte längre gör det? Han var i alla fall så pass mentalt störd från 1920 till sin död 1950 att han satt på sjukhus. Om det är det som menas med dåre, så kan bilden om honom knappast omvärderats. Också slappt skrivet, det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta, som det heter. Och så står det att det ”sedan några år finns en svensk översättning av Nijinskys dagböcker”. Första utgåvan kom faktiskt redan 1978. Den är inte komplett, men inte värdelös heller. Igen slapphet i faktakollen.
Jag blir helskärrad över alla fel jag antagligen missar och tar för sanningar i andra delar av tidningen.
Rick Gekoski är, för att vara bokhandlare, en kändis. Hans bok Tolkien’s Gown var en rolig samling bokhandlarhistorier. Den följande boken, en självbiografi, Outside of a dog, var ganska trist. Problemet med författaren är att han tar sig själv på för stort allvar och i sina texter alltid ska sätta sig själv i centrum. Men han vet mycket om böcker. Nu har han börjat blogga för Guardian. Det finns kunskap att hämta, om man kan bortse från självgodheten. Läs mer här.
Jag får sluta skryta med att jag aldrig är sjuk. Jag hade just återhämtat mig från halsflussen när jag för första gången i mitt liv drabbades av kräksjuka. Den förstörde större delen av veckan. Som tur var återhämtade jag mig till helgen, för jag är nyligen hemkommen från stort äventyr i Stockholm, som jag strax ska berätta mer om.
Det ringer ofta i mobiltelefonen. För det mesta är det någon som vill tala med mig och det är trevligt. Men ibland och alltför ofta, säg en gång i veckan, är det säljare som ringer. Det är mer irriterande. Ibland blir jag sur och snäser, men jag försöker vara hövlig. Häromdagen fick jag ett samtal från någon som undrade om jag tyckte att det var jobbigt med alla telefonförsäljare. Jo, det tyckte jag. Uppringaren hade lösningen. Han kunde se till att inga fler telefonförsäljare ringde min mobil. Det låter för bra för att vara sant, sa jag. Vilken välgörenhetsorganisation kommer du ifrån?
Ni vet att om det låter för bra för att vara sant så kan det inte vara sant. Uppringaren var också en säljare, han sålde en prenumeration som kostade 39 kronor i månaden. Mot den avgiften tog han bort mitt nummer i de register som telemarketingindustrin använder. Bussigt. Det är lite grann som maffian som lovar att se till att ingen kommer och slår sönder din butik om du bara betalar en summa pengar varje vecka. Betalar man inte så är det samma personer som kommer att stå för skadegörelsen.
Jag vill inte betala 39 kronor i månaden för att slippa säljare jag aldrig bett kontakta mig, så jag får väl dras med dem.
Jevgenij Plusjenko kom bara tvåa i herrarnas konståkning. Amerikanen Evan Lysacek vann. Svenska Dagbladet tycker att det är OS fegaste beslut. Vancouver Sun tycker däremot att det var en rättvis segrare. Deras text är faktiskt mer innehållsrik och förklarar exakt vad det är som gör amerikanen till vinnare. Svenska Dagbladet har bara känsloargument. Vancouver Sun går igenom vad som krävs i fråga om innehåll i programmet, och hur väl de båda guldaspiranterna klarade kraven. Plusjenko säger: ”With the old system I must win. The new system is a little different. I was sure that I had won my second Olympic Games. But this is the new system, the quad is not valued anymore. Apparently this is what figure skating needs today. I thought it was enough and it should have been enough (to win).”
Bedömningssporter, vad är poängen? I karisma och konstnärligt uttryck håller jag på ryssen, men det är ju bara en åsikt. Plusjenko vågade mer, gjorde svårare hopp, men missade tydligen lite i några andra moment. Som konstnär är Plusjenko överlägsen, men för att få rätt poäng för vissa tekniska moment var han för kort idag. Hela det här tjafset om poäng hit och dit bidrar till att göra konståkning spännande, men samtidigt gör det att man uppfattar det som mindre och mindre sport och mer som show.
Dagens Nyheter har ännu, 11.07, inte skrivit ett ord om vem som vann eller tog medaljer. Bara en text om att Adrian Schultheiss gjorde sitt bästa åk någonsin och tog en femtondeplats. Om man ändå skriver om den svenska placeringen kan man väl tala om vem som vann också?
Emil Jönsson var sämst när det gällde i OS-sprinten. Det är nästan exakt ett år sedan jag skrev samma ord i ett inlägg om skid-VM. Varför måste han vara så bra när det inte gäller något särskilt och så dålig när tävlingen är viktig? Sedan tycker jag att det är dåligt av SVT att låta Per Elofsson stå och anklaga de ryska vinnarna för doping. I stridens hetta kan man kanske kläcka ur sig sådana saker, men det får inte gå ut i sändning.
Mästarnas mästare är ett bra TV-program, tycker jag. Särskilt i början på säsongen innan tävlandet blivit så viktigt för deltagarna. Det är kul att se en liten del av människan bakom den duktige idrottsmannen. Vad som slår mig när jag ser Stefan Holm är hur lillgammal han verkar, lillgammal och ältande. Det är klart att Patrik Sjöberg är en envis gubbe på sitt sätt, men den som borde släppa den fåniga diskussionen om vem som var bäst av de båda är Holm. Nu läser jag i dagens DN att Holm ska ingå i Augustprisjuryn för att han ”gjort sig känd för att läsa väldigt mycket”. Augustpriset är till för att öka upplagorna, och en kändis säljer alltid lite fler böcker, men ändå, var detta nödvändigt? Kunde man inte tagit in någon som gjort sig känd för att läsa väldigt bra istället? I senaste avsnittet av MM läste Tomas Gustafson Haruki Murakami. Honom hade Holm aldrig läst. Det är väl ganska risigt av en person som ska vara med och bedöma kvalitén på skönlitteratur? Om man tittar på Holms hemsida och undersöker var han läser för böcker blir man ganska deprimerad, ingen fantasi för fem öre: Nesser, Lapidus, Läckberg, Lee Child, Stieg Larsson osv i samma stil.
Stefan Holm var en otrolig idrottsman, världens bäste höjdhoppare i flera år. Det är fantastiskt, men nog måste det finnas någon kändis som har lite bättre höjd på läsandet än detta?
Är det någon som tittar på Aktuellt längre? De få gånger jag gör det blir jag galen på de så kallade fördjupningar de gör. Tyvärr ser nyheter likadana ut på andra platser i världen också. Det är klart att SVT inte kunde vara så kreativa att de själva hittade på att mannen-på-gatan-inslaget skulle upphöjas till ledstjärna i det som en gång var ett nyhetsprogram. Kollar det här.
I dagens Sydsvenskan kan man läsa att ”världens äldsta” porrbutik ska stänga i Köpenhamn. Ägaren är sur, porr är gratis på nätet, stackars småföretagare osv. Men sedan kommer mer intressant kritik. ”Vesterbro håller på att bli en stadsdel för cyklande akademiker”. Man ska förstå att det är cyklisternas fel att det går dåligt för ärliga småföretagare som porrbutiksinnehavare. Fler cykelbanor gör färre parkeringsplatser som i sin tur betyder sämre förutsättningar för småföretagare.
I går sa min dotter: ”Världen kommer att gå under. Jag vet det, jag kan se in i framtiden.” Det känns som början på en M Night Shyamalan-film, men så sa hon i alla fall. Och världen kommer att gå under rätt kvickt så länge folk är så kortsynta att de gnäller över cykelbanor. Som jag ser det är bilen roten till det mesta onda i världen. Avgaser, utsläpp, krig och olja, konsumtionshysteri. Ingen bil, betydligt bättre värld. Allting som verkar för avvecklingen av bilen är bra, tycker jag.
En annan grupp som protesterar mot cykelbanor är hassidiska judar i Williamsburg, New York. David Byrne skriver om det här. Hassidierna säger att de inte tål att se barhuvade kvinnor som cyklar förbi deras kvarter, så därför har de framgångsrikt verkat för att de nya cykelbanorna förbi Williamsburg ska tas bort. Så har det också blivit. Den officiella orsaken är alltså de barhuvade kvinnorna, men det verkar som att den verkliga orsaken är parkeringsplatser.
Så om vissa fick bestämma så sitter vi i framtiden på ett sterilt stenklot med extremväder. Ingen fara, vi får lov att slippa se barhuvade kvinnor och vi får köpa vår porr. Och bäst av allt, vi kan parkera var vi vill.
Jag lyssnade på Nya Vågen på P1 idag, Det kan ni också göra här. Den första diskussionen handlade om Damernas Detektivbyrå, TV-serien och bokserien. Panelen om tre, Niklas Wahlöf, Louise Epstein och Viveca Motsieloa klagade på både längden och tvären. Det var ett elände att det var så vackra bilder, att inte alla skådespelarna kom från Afrika, böckernas nyanser försvann i TV-serien, karaktärerna var karikatyrer av bokens fint utmejslade porträtt. Allt var fel.
På det stora hela rent korkad kritik och jag förstår inte att ett program som brukar vara rätt okej kan släppa igenom sånt ogenomtänkt svammel.
Jag tycker att Damernas Detektivbyrå är en riktigt bra TV-serie. Berättelserna är smart uttänkta och väl genomförda, både Mma Ramotswes detektivfall och relationerna karaktärerna emellan. Det är befriande att se miljöer som inte är amerikanska, brittiska eller svenska. För den som tänker efter i tre sekunder så har något liknande Damernas Detektivbyrå aldrig visats på TV. En påkostad samproduktion mellan två av världens bästa TV-producenter, HBO och BBC, som utspelar sig i Afrika till 100%, som helt struntar i Amerika och Europa. Är inte det skäl nog att ropa hurra?
Gatorna är för sopade sa någon. Det var inte bra. Berättelsen var förenklad jämfört med böckerna, så någon annan… Då frågar jag, i vilken annan filmatisering är gatorna inte ”för sopade”? Stolthet och fördom? Oliver Twist? Big Love? Menar de tre tyckarna på allvar att andra TV-serier är mer verklighetstrogna? Film och TV-drama är inte verkligheten, det är tillrättalagd verklighet, både i scenografi och berättelse. All film är i så fall ”för sopad”, för ren och prydlig. Förresten så hade ingen av de tre kommentatorerna varit i Botswana, så egentligen kunde de inte veta om gatorna i Gaborone är välsopade eller ej.
En annan invändning mot TV-serien var att historien var mycket plattare och saknade nyanser jfrt med böckerna. Jaha, igen, ge mig ett enda exempel på en filmatiserad bok där filmen är bättre, djupare, mer nyanserad än boken? Det är två skilda konstarter. Det som filmen förlorar i komplexitet tar den ibland igen på bildspråket. Det vet i alla fall två av de tre kommentatorerna, men de sitter ändå och söker fel. Förbryllande, nästan som att de är instruerade att dissa. TV-serien är säkert inte lika komplex som böckerna, men det är för att serien renodlar karaktärerna. I TV finns det inte plats för de nyanser som en bra karaktärsskildring i en bok kan ge.
Allt för få afrikanska skådespelare, var ytterligare en invändning. För många amerikaner och britter. Några av de afrikanska skådisar, sydafrikaner, som faktiskt är med framhölls som goda exempel. Det är komiskt, för om det är något som möjligen stör i Botswana så är det att så många sydafrikaner ska föreställa botswanier i serien. De som hör nyanserna kan höra att det är sydafrikansk setswana som talas och inte botswansk, i exempelvis hälsningsfraser och hedersbetygelser. Det är som om danskar skulle spela skåningar. I ett amerikanskt öra låter det likadant, men för oss är det en jäkla skillnad. Att de större rollerna görs av amerikaner för att sälja in serien i väst kan man leva med, men varför använda sydafrikaner som har en annan dialekt, när det finns botswanska skådisar som gör jobbet lika bra? För panelen i Nya vågen är Damernas Detektivbyrå en ”afrikansk” produktion, om det är sydafrikaner eller botswanier som medverkar kvittar. Ändå är en ”etnolog” med och tycker, men hon har inte fattat någonting av filmproduktion eller hur en berättelse förmedlas i olika medier. Serien var tänkt att spelas in i Sydafrika eftersom infrastrukturen var bättre där, men den Botswanska staten gick in och betalade en peng för att man skulle filma på actual location. Mer om det i denna artikel.
Förresten, hur många skåningar är med i svenska Wallander? Hur många svenskar är med i brittiska Wallander?
Här är Mma Ramotswes blogg för den som vill läsa mer om hur böckerna till slut blev TV-serie.
För att sammanfatta, jag tycker att Damernas Detektivbyrå är en mycket bra TV-serie. Det är fantastiskt att den lyckats bli gjord, men det krävdes också två giganter och en halv (Anthony Minghella och Sydney Pollack plus Richard Curtis) för att projektet skulle bli av. Serien ger en positiv bild av Botswana och främjar landet på flera vis. Och jag som tittare i lilla Sverige får en trevlig stund framför TV:n, ungefär en miljon gånger mer givande än nåt amerikanskt dussinmög. De invändningar som vädrades i Nya vågen var ogenomtänkta och ibland rent korkade.
Som jag tidigare berättat har vi flyttat inom samma fastighet. I samband med flytten bestämde vi oss för att skaffa bredbandstelefoni från samma operatör som vi redan hade bredband från, Bredbandsbolaget. Det har varit en mycket frustrerande process där Bredbandsbolaget vid varje möjlighet undanhållit information eller påstått rena felaktigheter. Det gör att Bredbandsbolaget lätt vinner årets pris för Sämsta kundservice. Jag ska ägna 2010 åt att sprida (korrekt) information om hur Bredbandsbolaget jobbar. Så här får man bara inte göra affärer:
Först: Ringde och pratade med Bredbandsbolaget och sa att jag ville ha telefoni i den nya lägenheten (på samma adress). Visst, sa Bredbandsbolaget. Det ordnar vi så fort som möjligt. Du kommer att få en räkning från Telia för att du säger upp deras abbonemang. Den är på 300 kronor, men skicka den till oss, så betalar vi den.
Falskt. Varför skulle Telia ge en straffavgift för att man säger upp deras abbonemang?
Undanhållande av information 1: Vid nästa samtal fick jag veta att inkopplingen skulle ta 3-5 veckor. Det höll den första representanten tyst om. Han sa ”så fort som möjligt.”
Undanhållande av information 2: Vid nästa samtal med BBB framkom vidare att jag skulle betala en flyttavgift om 495 kronor. Jag påpekade orimligheten i det, att jag var en gammal kund, att flytten endast var 20 meter, att det inte informerats om denna avgift vid första samtalet. Efter några turer med fotfolket blev jag kopplad till någon lite högre upp, en riktig snajdare som på bred säljstockholmska var bussig och skippade flyttavgiften och vidare lovade att allt skulle vara klart inom tio arbetsdagar, vilket betydde i god tid innan Lucia.
Fel igen. Bredbandsbolaget ringde mig på min mobil och sa att ”något blockerade” linjen. Jag skulle tala med de som hyrde lägenheten före oss. Det gjorde jag. De visste inte vad det kunde vara som blockerade. Jag undrar varför inte BBB kunde undersöka det. De har ju mer information än vad jag har.
BBB ringde och frågade vilken hastighet jag ville ha på bredbandet. Samma som tidigare, sa jag.
Någon dag senare kom ett pappersbrev där det stod att telefonin skulle fungera fr o m 15 december. jaha, lite försenat men i alla fall acceptabelt. Icke acceptabelt var däremot priset på tjänsten. 279 kronor betalade jag tidigare, 319 skulle det kosta nu, trots att jag sagt att jag ville ha ”samma hastighet” som tidigare. Telefoni kostar 50 kronor, men samma summa dras av från bredbandsavgiften vilket ska göra totalpriset oförändrat från om man bara har bredband. Ringde upp dem igen (på mobilen, det börjar bli dyrt det här) och frågade. Jo, sa de, det erbjudandet med 279 kronor gäller inte längre, om du har den hastigheten måste du betala de 50 kronorna för telefonin. Därför kostar det 319 kronor.
Var fanns den informationen? Vem berättade det innan avtal ingicks? Det kunde varit lämpligt att personen som frågade om jag ”ville ha samma hastighet” berättat om summor och tillbakadragna erbjudanden.
Men okej. 15 december ska det funka, vi får väl se hur det känns med allt.
15 december kommer. På kvällen testar jag utrustningen. Funkar inte. 16 december testar jag igen på längden och tvären. Funkar inte. Ringer upp BBB igen (har laddat mobilen; helvete, den här bredbandstelefonin börjar kosta skjortan!) Jag fick pappersbrev där det stod att telefonin ska funka den 15, säger jag. Det gör den inte. Nej, säger BBB, det är något som blockerat, men nu är det inte blockerat längre så vi räknar med att du ska få telefoni i slutet av vecka 53.
Nu, dvs den 16/12 är det inget som blockerar, därför kan jag få tjänsten tidigast om två veckor… Hur hänger det ihop? ”Nästa år” kan man säga istället för ”slutet på vecka 53.” Jag fick ett brev där jag det stod att telefonin skulle fungera 15/12, men den uppgiften stämmer inte längre. Detta ”något” som ”blockerat” kan inte närmare förklaras. Ring Harry Potter, för det måste vara magi inblandat. BBB kan inte förklara vad det är för blockering, BBB kan inte förklara varför jag fått ett brev av dem där det står att mitt abbonemang ska fungera från den 15/12 när jag i själva verket ska vänta till nästa år innan jag kan hoppas på att få telefonera med deras hjälp.
Vid varje tillfälle där Bredbandsbolaget haft möjlighet att informera om vad som kommer att hända har man konsekvent låtit bli att informera eller i värsta fall givit fel information. Det har hänt för ofta för att det ska vara frågan om dåligt utbildad personal. Det är en medveten strategi, säg så lite som möjligt så blir kunderna fast i avtal de egentligen inte bett om.
Det är för dåligt och det är ett förkastligt sätt att göra affärer på. Jag återkommer med nya kapitel i denna frustrerande saga. Förutsatt att jag hittar någonstans att koppla upp mig, förstås. Något surfande från hemmet blir det inte i år.
Ta en titt på den här notisen i DN. Jag tror inte att skribenten var vid sinna sinnens fulla bruk när hon skrev den. Giter ni inte läsa artikeln så får ni ingressen här:
Den kortnoversielle tidigare Arsenalbacken Sol Campbell har pratat med Arsenals managerArsène Wenger om att få tränar med klubben.
Jag vill inte vara petig, men Sveriges största morgontidning måste väl ha någon sorts nivå på språkbehandlingen även för en fånig liten sportnotis? Ett stavfel, ett syftningsfel och ett missat mellanslag bara i en mening… I en tidningstext. Läs notisen så hittar ni fler tokigheter.
Varför säljer biblioteken ut sina böcker? Det är inte alla bibliotek som gör det, men många. Karlskorna bibliotek säljer tusentals böcker, mest fina barnbböcker på Lövmarknaden varje år. Varför inte ordna med ett program där man skänker dessa böcker till kommunens skolor och förskolor? Om man nu måste göra sig av med dem, menar jag. Tomelilla bibliotek säljer på Tomelilla marknad, fast deras böcker ser faktiskt mer gallrade ut, det är smutsiga och slitna. Likadant Ystads bibliotek som brukar ha en sommarutförsäljning. Rensa ut det gamla och trasiga, det är klart att det måste göras.
Men på Simrishamns bibliotek gör man annorlunda. Periodvis säljer de fasligt mycket böcker, och det är inte de gamla och trasiga böckerna som bjuds ut (det hamnar väl i sopan direkt) utan ganska nya och riktigt bra böcker. Häromdagen köpte jag Elin Boardys debutroman Allt som återstår. Den kom för ett år sedan och i min värld betyder det att den är ganska ny. Varför sälja en ny bok av en intressant författare? Varför alls köpa in den om man tänker sälja den ett år senare? Förklaringen man får ibland är att ”vi har flera exemplar av den boken”. Men det är inget bra svar. Ta inte in för många exemplar till att börja med, så slipper ni sälja. Det är ju en ruskig förlustaffär.
Ett annat tragiskt fynd på Simrishamns bokutförsäljning: tre stycken Bruce Chatwin på svenska. Det är en författare som aldrig blir omodern, som ett bibliotek knappast kan ha för många exemplar av, men ändå såldes de. Det är klart att ett bibliotek måste gallra, men det måste också finnas en tanke bakom. Det är inte de bästa böckerna som ska bort.
Så går en bekant till mig till Simrishamns bibliotek för att faktiskt låna en bok, Beryl Markhams Västerut i natten. Nej, den har de inte. Nej, den hittar vi inte på datan… Biblioteket som kunskapens tempel, vad hände med den tanken? Att bibliotekarien inte kände till boken kan jag acceptera, även om det är dåligt, men att hon inte hittade den på sökning i hela Sverige, det är ju rent skrämmande.
För mig är biblioteket bland annat en plats där besökaren kan få hjälp med att hitta lämplig läsning, inte bara ställa sig i kö på senaste deckar-hypen, Mankell, Larsson, Kepler, eller vem som gäller för dagen. Den något mindre vane läsaren kanske inte känner till Bruce Chatwin, då ska bibliotekarien entusiastiskt berätta om honom och sätta I Patagonien i händerna på biblioteksbesökaren. Men det gåt ju inte om boken är såld.
Hur hittar man Beryl Markham, då? Ja, man får väl gå till mitt antikvariat. Här finns kunskapen, åtminstone om den författaren.
sa en rödbrusig gubbe till mig idag på antikvariatet. Han höll en skrynklig femtiolapp i handen och ville ha Kartor förr och nu vars pris var 40 kronor. På nätet hittar jag den för 70, som billigast från antikvariat, så jag var alltför billig.
Gör inte så, kära, potentiella kunder, betala vad det står på prismarkeringen eller låt bli att köpa. Ger ni skambud så bjuder jag er att dra åt…
sa en kund till mig idag på torget. Jag kände mig lite morose också. Det beror nog på att jag hastigt slutat dricka kaffe. Jag känner ingen abstinens, men symtomen smyger sig kanske på i form av allmän knarrighet.
Emil Jönsson var sämst när det gällde idag i sprinten på skid-VM. Tidigare har vi sett honom på Sportnytt när han berättar om sina smarta justeringar av utrustningen för att få övertaget i kampen mot främst norrmännen. Lite sandpapper här, ny vinkel skidstaven där… När jag såg det inslaget fick jag en omedelbar flashback till ett identiskt reportage med Fredrik Kessiakoff, mountainbike-cyklist (eller ska man säga monutainbiker?) från i somras. Han var hemma i verkstaden och visade hur han sågade av skruvar och filade på ramen för att göra den lättare inför det stora loppet i OS i Peking. När det blev dags för loppet låg han i täten i ett varv, sedan sjönk han som en sten genom fältet. Kom igen, grabbar, det hänger inte på detaljerna. Olympiamästaren behöver inte tänka på avsågade skruvar, han är bäst ändå. Ska du bli olympiamästare måste du tänka på annat än att slipa på ramen.
I förra veckan skrev jag om ett tråkigt restaurangbesök i Ystad. Det verkar som fler har haft samma åsikt. Nu söker Bröderna M ny personal. Det kan bara bli bättre.
Det finns en restaurang i Ystad som heter Bröderna M. Deras specialitet är en så kallad gourmetpizza. Idag, denna Alla Hjärtans Dag var vi där. Aldrig mer, säger jag. Först fick vi inte sitta vid ett bord som visade sig stå tomt under hela vår vistelse i lokalen. Sedan fick vi vänta i 35 minuter på vår mat och när den väl serverades var den inget vidare. Slabbig pizza, överfriterade pommes frites. Rätt trist. Och dyrt. Bröderna M är en vanlig pizzeria, inget annat. En väldigt dyr pizzeria.
Är det inte konstigt att en författare som ena året skriver en bok som heter Det var inte mitt fel: om konsten att ta ansvar nästa år skriver en bok som från första till sista rad är ett frånsägande av ansvar, den enklaste formen, det är inte jag, det är min sjukdom. Ah, den som ändå finge en diagnos att hänga upp sin tillvaro på.
”[A]llt fler betraktar sig som offer för förtryckande strukturer, dåliga gener eller taskiga uppväxtförhållanden. Men att vara människa innebär inte bara rättigheter, utan också skyldigheter. Den främsta av dessa skyldigheter är att ta ansvar för sitt liv, sina val och sina handlingar, i relation till sina medmänniskor och för vår gemensamma framtid…”
Så heter det om Det var inte mitt fel. Men sedan kommer uppföljaren, som fläker upp författaren som en annan John E Franzén-tavla, Jag har haft en femstavig diagnos sedan jag var tjugo, SÅ DET VAR INTE MITT FEL.
Tredje advent har redan rusat förbi. Julafton om en vecka. Skönt att tiden går så fort, det måste betyda att det snart är vår.
Den första advent var det skyltsöndag i Ystad. Även jag avtäckte julskyltning på antikvariatet. Vid och i klostret sjöngs det och julpysslades. En tomte smög omkring och delade ut julklappar till barnen. Så fint, vilken härlig, varm julstämning. Eller? Tomten viftade med inslagna paket under näsan på barnen. ”Ska det vara en julklapp?” sa han. ”Ja, tack”, sa barnen (i alla fall mitt barn). ”Ge mig tjugo kronor”, sa tomten till barnets förälder. Vad säger ni om det? Krösus Sork hade inte gjort det bättre. Är det inte höjden av botten att gå omkring och ”dela ut” julklappar till barnen och sedan, när klappen redan är i barnets händer, ta betalt av föräldrarna? Är det köpmannaföreningens påhitt eller är det en frilansare som gör sig en hacka? Vill man sprida värme och julstämning så bjuder man förstås på klapparna. Den här tomten tjänade pengar på sin utdelning; klapparna kostade honom några få kronor. Avansen var god. Jag hoppas att det var en enskild person som valt att lura barn och föräldrar på en tjuga eller två, för om kommunen eller köpmannaföreningen hade något med det att göra så får de tänka om, en sådan marknadsföring skapar inga lyckliga kommuninnevånare.
Jag kan jämföra med Lissabon. Vi var där för två år sedan, vi kom dit i oktober och åkte hem vid Lucia. I Portugal älskar man julen. När den största granen i Lissabon skulle tändas direktsändes det i riks-TV. En dag i december var vi ute och gick på stadens backiga gator när en spårvagn körde förbi. Det är många spårvagnar i Lissabon, så inget konstigt med det. Fast den här vagnen var annorlunda, på den fanns det bara tomtar. Tomtarna såg oss och min dotter, som var tre år gammal. Stanna vagnen, sa en tomte till vagnföraren. Vagnen stannade mitt på linjen, en tomte hoppade ur och sprang fram till min dotter. Han gav henne en julklapp och en kram. Sedan hoppade han på vagnen, plingade i klockan och körde iväg. Så gör man. Glada överraskningar, det är vad julen handlar om.
Jag har filat på ett inlägg här som skulle heta ”Bästa kunden”, men det blir nog inget med det, för det finns så många antikvariatsbesökare som skulle kunna kallas bästa kunden. Så gott som alla som stiger in i butiken är trevliga och goda kunder.
Men i dag kom det in en gubbe som kan få representera den sämsta kunden, så jag skriver om honom istället. Han steg in och frågade utan att se sig om: ”Har du Anton Nilssons Våra äppelsorter? Det har du inte, va? Har du det? Den har jag letat efter länge.”
Jag råkade faktiskt ha boken i fråga, inom armlängds avstånd, till och med, så jag tog ut den ur hyllan och sträckte fram den. ”Här är den”, sa jag, ”och billig är den också, bara sexhundra kronor.” (Det är faktiskt ruskigt billigt för den boken, tro mig.)
”Jaha”, sa gubben, som inte hade tänkt sig att hitta boken. ”Hmm. Har du någonting om motorcyklar eller mopeder?”
Jag visade honom till hyllan för motorcyklar och mopeder.
”Jag letar efter en speciell bok”, sa han, kanske rädd att jag skulle ha den, ”den är ganska ny, många bilder, mopeder…”
”Nä, den har jag inte”, sa jag.
”Det var synd”, sa gubben, ”den skulle jag vilja ha.” Sedan lämnade han butiken. Han var där inne i max tre minuter.
Ta dig i brasan gubbjävel, tänkte jag, men sa inget. Alltså, om det hade varit jag som letat (länge!) efter Anton Nilssons Våra äppelsorter och jag hittade den för 600 kronor så hade jag slagit till direkt. Den här gubbstrutten var ute efter något annat, han ville gnälla, han ville gå in i en affär och inte hitta det han sökte och få klaga på det.
Jag fortsätter fila på texten om de bästa kunderna. Den blir längre, för det finns så väldigt många fler bra kunder än dåliga.
Eller livet sett som en serie missade chanser. Life seen as a series of missed opportunites. Var slutar språket och var börjar svengelskan?
Häromdagen såg jag att Amadou och Mariam spelade i Stockholm. I lördags kväll läste jag att Hello Saferide spelade i Malmö samma dag, samma stund som jag läste att hon skulle spela. Igår upptäckte jag att Tricky spelar i Köpenhamn imorgon. För sent att boka, och jag är för gammal för att åka in på vinst och förlust. En rad förlorade möjligheter till stora musikupplevelser.
Fast.
Jag såg ju Amadou och Mariam på KB för ett par år sedan, och det var en riktigt bra konsert. Mariam sjöng lite falskt ibland, men det var ett jäkla sväng.
Och förra året, den första december, såg jag Säkert! på KB och det var också en stor upplevelse. Musikbyrån var där och filmade konserten. Om man fryser bilden i rätt ögonblick och tittar noga kan man se mig ganska nära scenkanten.
För tio år sedan såg jag Tricky, också på KB, och det var bland de bästa konserter jag varit med om. Topp fem alla gånger. Jag vet att andra konserten med samma artist aldrig är lika bra som den första. Överaskningsmomentet är borta. Minnet av den första upplevelsen växer till orimliga proportioner och upplevelsen av konsert nummer två kan aldrig mäta sig med minnet av konsert nummer ett.
Jag borde således vara tacksam att jag missar dessa tre utmärkta artister, jag hade ändå blivit besviken.
Men ändå. Om jag varit mer på hugget hade jag garanterat varit i Köpenhamn imorgon.
Karin Johannisson är professor i idéhistoria. Hon har skrivit flera böcker som gjort mig klokare. Kroppens tunna skal och Tecken – läkaren och konsten att läsa kroppar handlar om kroppens, sjukdomarnas och diagnosernas idéhistoria. Det är ett intressant område. Har ni inte läst dessa bör ni göra det genast. Den förstnämnda har jag på antikvariatet. Karin Johannisson skriver regelbundet i DN också. Så här i höstdeprimerande, sömnlösa tider förklarar hon varför vi bör våga vara vakna.
The process of writing Man in the Dark was, Auster says, unusual for him. It took just four months, faster than any other book he’s written. ”It was one of those odd situations where the next word was always there,” he says.
Jag gillade honom betydligt bättre på den tiden han värkte fram en knapp sida om dagen.
Idag köpte jag en säck torrfoder till hunden. Pris 569 kronor. En prishöjning på 14% på sex veckor. Visst stiger matpriserna, men inte i den takten. Det är absurt, sa jag till djuraffärsägaren, men hon ryckte bara på axlarna. Förresten, mat för 38 kronor kilot, det äter inte jag själv, de flesta dagar. Potatis, ris, cous-cous, frusen fisk, kyckling, alla grönsaker, all frukt… Det är ju GALET! Hunden äter dyrare mat än jag själv. Det måste genast upphöra. Det här var den sista säcken lyxmat den doggen får.
Idag fick jag också räkningen för min ”öppet”flagga. Jag tänkte att den inte kunde vara så dyr, för dels är det ju en liten grej och dels hade leverantören satt upp min fasadskylt till ett hyggligt pris. Men flaggan, som består av ett enmeters plaströr som stång och en bit vaxduksliknande material som det står ”ÖPPET” på, kostade mig 564 kronor. Jag hade tänkt göra en själv tillsammans med min femåriga dotter, och jag ångrar mig gruvligt att jag inte gjorde det. Materialet är värt max tjugo spänn, gissar jag, resten av summan måste vara expertkunnandet i flaggtillverkning. Även denna kontakt måste genast upphöra. Från och med nu gör jag mina egna flaggor.
På eftermiddagen kom en bekant förbi butiken och jag fick tillfälle att berätta om flaggan och hundmaten. Vi kom att tala om Claes Hylinger, eftersom han står först på min reklamlapp, den jag delade ut i Kristianstad, och som man kan få på Skillinge bokdagar till helgen. Jag sa att Hylinger var en bra författare, för honom kunde man ta bra betalt för. Min bekant sa att Hylinger inte känt igen honom vid invigningen av HasseåTagemuseet i Tomelilla för två år sedan. Jag berättade att Hylingers debut, I krig och kärlek är en attraktiv bok, så attraktiv att till och med jag en gång pungade ut med en fantasisumma – ganska precis priset för en säck hundmat, faktiskt – för att få äga den. En vecka senare, sju dagar, varken mer eller mindre, fick jag in ett parti böcker till antikvariatet. Och bland dem fanns I krig och kärlek. Det bevisar att allting finns att hitta till rätt pris om man har tid att vänta tillräckligt länge. Om jag härdat ut en vecka till så hade I krig och kärlek blivit min till ett pris som inte räckt till ens en portion hundmat.
johns antikvariat 