johns antikvariat

Jag vet inte hur jag upptäckte den här författaren, men det var antagligen länkhoppande i flera led som slutade hos Amazon, där jag hafts hans böcker i att-köpa-korgen i några månader. Men så fick jag oväntat in hans debutroman i översättning  på antikvariatet – jag visste inte ens att den fanns på svenska – och då läste jag den genast.

Enhörningen är en bok som förlaget haft svårt att marknadsföra. Hur man än gör så stöter man bort fler läsare än man vinner. På omslaget står det att det är en thriller. Bilden för tankarna till hårdkokt polisaction i storstadsmiljö eller kanske spinthriller à la le Carré. Den som önskar en sådan bok kommer att bli frustrerad för här finns varken poliser, spioner eller brottslingar så långt ögat når.

Boken handlar om en lärare på börjar en anställning på ett college utanför New York. Huvudpersonen jobbar i ett rum som tidigare använts av en person som blivit mördad. Det är det närmaste vi kommer ett ett konkret brott. Snart börjar han inse att han är övervakad och att någon försöker miskreditera honom och göra honom illa. Vem? Varför? Läsaren följer med i huvudpersonens tankar när han resonerar om vad det är som håller på att hända. Medan han företar sina undersökningar drabbas han och vi av starka minnen från ungdomen och av föräldrarna. Alla små minnesfragment passar in i det stora pusslet och det är med en stigande känsla av obehag och oro som boken närmar sig sitt klimax.

Så på ett sätt är det en jakt, huvudpersonens jakt efter vem som vill skada honom och varför, men det gör inte boken till en thriller enligt mig. Jag vet inte vad jag ska kalla boken. Den är spännande men det är ingen spänningsroman. Men med byggstenarna klass, minne och identitet istället för våld, brott och kriminalitet så blir resultatet en ganska ovanlig och mycket bra bok. Omöjlig att marknadsföra för ett svenskt förlag…

Emanuel Carrères Mustaschen är en bok av samma sort, där spänningen skapas genom en lek med minne och identitet. Även Charles MacLeans The Watcher använder liknande verkningsmedel. Den skrev jag om här.

Här kan man läsa när James Lasdun funderar över att bli självförsörjande bonde.

Och här recenserar han Ian McEwans nya roman Sweet Tooth i The Guardian.

Ny roman från Martin Amis med titeln  Lionel Asbo: State of England. Givande intervju i The Guardian.

Påsken är deckarnas tid, i alla fall i Norge. Kanske i Sverige också. Jag har just lagt in nästan alla Dorothy Sayers böcker om Lord Peter Wimsey på bokbörsen. Flera är ganska ovanliga. Jag har också några svårhittade Agatha Christie – och lite annat intressant i krimgenren. Titta här.

Enid Blyton var världens värsta mamma, om man ska tro den film som gick på TV tidigare idag med Helena Bonham Carter i titelrollen. Repris imorgon klockan 15.00. Tyvärr inte på SVT Play. All den eventuella välvilja Blyton kände mot barn lade hon ner i sina böcker (över 700!). Hennes egna döttrar fick ingen kärlek och Enid Blyton var en omogen, hemsk människa i största allmänhet. Enligt den här filmen. Den ena dottern har skrivit en memoar som berättar ungefär samma historia. Den andra dottern har en mer positiv bild av sin mamma. Objektiva fakta talar till Enids nackdel, dock. Här är en intervju med båda döttrarna, gjord 2002. Och här en intervju med en dotterdotter i samband med firandet av sextioårsjubileet av Noddy, Blytons mest kända figur, vid sidan om Femgänget.

På årets sista dag slumpade det sig att jag läste ut två tecknade memoarböcker. Alison Bechdels Fun Home: a Family Tragicomic var en uppmärksammad bok 2006, men den gick mig spårlöst förbi. Jag är glad att jag upptäckte den till slut, för den är otroligt bra. Författaren berättar om sin uppväxt i en liten stad i Pennsylvania. Främst är det ett porträtt av hennes pappa och hans relation till familjen. Han är en komplex person, på en gång en främling för sin dotter och samtidigt mer lik henne än vad de båda vill tro. Det är en fascinerande historia, väldigt litterär i sina referenser och noggrann i detaljerna. Men man behöver inte vara litteraturintresserad för att läsa boken, det är en uppslukande historia för vem som helst. Det finns planer att göra musikal på den, av personerna bakom Shrek: The Musical och det säger väl något om hur bred berättelsen är. Den exakta handlingen vill jag inte återge. Ju mindre man vet innan läsningen, desto bättre. Filmen Coal Miner’s Daughter spelar en viss roll för far och dotter i boken. Lustigt att den gick på TV samma kväll som jag läste ut Fun Home. Jag var tvungen att se om den och såg den då genom Alison Bechdels ögon.

Det är oundvikligt att jämföra Bechdels bok med Art Spiegelman’s Maus. Den boken står som ett riktmärke för alla moderna tecknade serier, i och för sig, men Maus och Fun Home har flera beröringspunkter. Mouse handlar om en pappas hemligheter och hur barnet påverkas av pappans problem att förhålla sig till sin egen historia. Det är huvudtemat i Fun Home också.

Här berättar Bechdel om hur hon skapade sin bok.

Och Loretta Lynn är still going strong! Coal Miner’s Daughter känns oändligt gammal, både filmen och perioden den berättar om, men Loretta Lynn var ung när hon började och hon turnerar än. När filmen gjordes var hon ”bara” 45. Hennes senaste skiva är inte helt färsk, men den producerades av Jack White.

Mer om hur tecknade serier skapas lär man sig i Jiro Taniguchis A Zoo in Winter. Det är också en memoar. Vid en första anblick inte lika dramatisk som Bechdels, men när jag läst ut den så kanske ändå. Båda handlar om uppbrottet från familjen, om att gå sin egen väg om att bli accepterad för den man är av sin familj (och andra)… Året är 1967 och Taniguchis unga alter ego vill bli mangaka (skapare av tecknade serier). Han bryter upp från Kyoto och flyttar till Tokyo där han turligt får anställning på en mangastudio. Han går igenom samma äventyr som de flesta unga män gör – och några ovanligare och på köpet får läsaren lära sig en del om hur manga skapades på sextiotalet.

Både böckerna är vackert tecknade och snyggt konstruerade berättartekniskt. Virtuost är ett ord jag inte gillar att använda, men nu gör jag det. Båda dessa tecknade memoarer är virtuost berättade i ord och bild. Bland det bästa jag läst i genren.

Jag gillar de här listorna där författare ger tips på hårda klappar eller det gångna årets bästa böcker. Genom åren har jag hittat riktiga guldkorn som annars skulle gått mig förbi. Dock är en del tipsare rädda att göra bort sig och föreslår därför tämligen uppenbara böcker, eller alster av författarkompisar. Likaså besvaras frågan ”Vad ska du läsa under helgerna?” med väldigt ängsliga svar, i flera fall. Man vill inte göra bort sig och avslöjas med att läsa ”fel” böcker. Boktips från författare i DN.

Boktips från författare i The Guardian. David Nicholls, Jonathan Franzen, Nick Hornby, Jeanette Winterson, Lorrie Moore och många fler tipsar om mängder med böcker. Flera verkar mycket intressanta.

Washington Post har Peter Englund på sin topp tio-lista.

Time Magazine har en väldigt underlig tio-i-topp-lista. Kommentarerna till artikeln och listan är som sig bör mycket beska. George R R Martin (som jag beundrar) har med A Dance of Dragons inte skrivit årets bästa bok. Patrioten i mig tycker att det är kul att Lars Kepler är med på listan, men läsaren i mig finner det helt vansinnigt.

Svenska Dagbladet har de bästa tipsen av de svenska tidningarna, tycker jag.

I dagens DN läser jag att Cheetah dött vid en ålder av 80 år. Han råkade vara en chimpans men han var som gubbar är mest, gillade fotboll och musik, gick alltid upprätt om än med lätt krökt rygg. Den som vill veta mer om hans liv kan läsa hans självbiografi, som kom ut 2009. Här är en intervju med Cheetahs spökskrivare, James Lever.

Vem var det som dog egentligen? Nya uppgifter från http://www.apor.g, nej, http://www.ap.org, ska det vara. Gamle Cheetah drog sig kanske undan tidigare och lät någon annan spela hans roll på ålderdomshemmet för gamla djur. Läs mer här.

Jonathan Lethem har i åtta år gått och retat sig på att James Wood, en av Amerikas främsta litteraturkritiker, skrev en negativ recension av The Fortress of Solitude. Det var inte en sågning, inte ett lustmord. Boken hade fått sämre recensioner av andra. Men Lethem var ändå djupt besviken på Wood, som han tidigare ansåg vara ”the most consequential and galvanizing critical voice, the most apparently gifted close reader of our time”. För det verkade helt enkelt som om Wood inte läst boken särskilt noga. Här berättar Lethem i detalj om sitt ältande av denna recension.

Jag förstår honom och jag förstår Wood också, ifall han denna gång inte läste så noga. Jag har lättare att förstå skrivkramp inför recensioner än inför andra uppdrag. Att kräkas upp ännu en åsikt och en analys av ett verk – ibland går det bara inte, men tidningen kräver att du blir klar i tid så då är det bara att sticka ner fingrarna i halsen och hoppas att man får upp något användbart. I fallet med Woods recension av Lethems bok blev det inte så och Lethem synade Wood och kan inte låta bli att tänka på recensionen åtta år senare.

dog häromdagen. Ärligt talat trodde jag att hon gått hädan för länge sedan. Drakar och kärleksintriger, är det fortfarande gångbart? Jag har en del engelska pocket till salu för trettio spänn styck: The Renegades of Pern, To ride Pegasus, The White Dragon, Nerilka’s Story, Partnership (med Margaret Ball (The Ship Who Sang is not alone) och Black Trillium, tillsammans med Marion Zimmer Bradley, Julian May och Andre Norton, vilken supergrupp! På bokbörsen säljer jag Drakryttarna, en av två (tror jag) McCaffreyböcker som finns på svenska.