Vad är konst? Här är ett projekt som heter Dumb Starbucks. En komiker skapade det för att marknadsföra en TV-serie på Comedy Central men en konstnär/”konstnär”/konceptkonstnär approprierade det och gjorde det till sitt. Märklig historia, men underhållande. Läs hela historien i The New Yorker. Skämt och bus verkar bli en allt större del av det som kallas konst. Dumb Starbucks är rolig, tycker jag, både originalet och approprieringen.
Betydligt störigare är hur Chris Foss och andra konstnärer behandlats av Glenn Brown. Brown har helt enkelt målat av en tidningsillustration som Foss gjorde på åttiotalet. Foss fick några hundra pund för sin illustration; Browns målning såldes för 5.7 miljoner dollar på auktion. Hur kan någon betala sådana summor för en förstorad kopia? Hur kan han komma undan anklagelser om plagiat? Vissa konstnärer har försökt att stämma honom, och har förlorat. Chris Foss sökte upp Brown och skällde ut honom, men några pengar för upphovsrättsbrott kommer han inte att få. Väldigt märkligt, tycker jag. Läs hela storyn här, i The New Yorker igen.
I år snurrar Emmy the Greats julskiva i butiken. Nyskrivna jullåtar, bra ös. Öppet i Fågeltofta onsdag 17-19 och lördag 11-14. Kom och lyssna, Sedan tar vi långhelg.
Öppet i Fågeltofta 17-19 på onsdag och 11-14 på lördag. Hembakat, kaffe och överraskningar på lördag. I nätbutiken är det mycket nytt och många böcker som skulle bli fina julklappar: Radetzkymarschen av Joseph Roth, Tre skott i Sancerre av Georges Simenon, Elva av Arne Dahl, Revolt mot Jorden av Robert A Heinlein (men den betydligt skönare originaltiteln The Moon is a Harsh Mistress), Schismatrix av Bruce Sterling och många andra titlar. Jag fortsätter att fylla på nätbutiken de närmaste dagarna, så vi ses där eller i Fågeltofta.
Denna veckan bara öppet på onsdag 17-19 i Fågeltofta. Därefter onsdag 17-19 och lördag 11-14 fram till jul. I nätbokhandeln är det jultema med Werners jul, Tolkiens Brev från Jultomten, julgransprydnadernas historia med mera.
Så otroligt störigt att jag missade att Linda Perhacs spelade på Moderna Museet i Malmö i onsdags. Helt otroligt. Att hon lever. Att hon spelar. I Malmö. Skit, skit. En källa påstår att hon kanske kommer tillbaka i sommar. Hoppas att han har rätt. Han sitter här med mig i Grekland just nu och vi har det inte för trist, men ändå, Linda Perhacs i Malmö. Overkligt.
Vecka 48 är det helstängt i Fågeltofta. Från vecka 49 fram till julafton har jag öppet onsdagar 17-19 och lördagar 11-14. Jag följer min ofrivilliga jultradition med misslyckade skyltsöndagar, bokhyllor som rasat, snö som fallit; i år är jag inte hemma på denna dag, så det blir ingen skyltsöndag alls på johns antikvariat.
Snart dags för antikvarisk bokmässa i Lund. Drygt tjugo antikvariat och bokhantverkare kommer till Stadshallen i Lund fredag 16-19, lördag 10-16. Gratis inträde. Massor av böcker att köpa eller beskåda. Jag satsar på tre områden i år. För det första arkitekturlitteratur som ägts av Klas Anshelm, arkitekten som ritat det märkliga hus som Stadshallen är. Han hade för vana att skriva sitt namn i alla böcker han ägde, så den som vill ha hans autograf kan få köpa den av mig och få en bra bok på köpet. Mitt andra huvudtema blir böcker om transportmedel under andra världskriget. Hur var flygplanen och pansarvagnarna konstruerade? Hur såg de tyska fortifikationerna ut? Ritningar, bilder, förklaringar. Fina böcker, inte de lättaste att hitta. Mitt tredje huvudspår på bokmässan blir tecknade serier, företrädelsevis serieromaner. Det blir förstås annat med, men där är mina tre teman.
Dessa utställare är klara, som jag förstår det. Någon tillkommer kanske – eller faller bort.
Akarps Antikvariat – Lund
Andreassons Antikvariat – Järpås
Antiquaria Bok- & Bildantikvariat – Göteborg
Antiquriaat De Rijzende Zon – Tilburg (NL)
Aristippos – Höör
B Glans Antikvariat – Sjöbo
Bibliophilus – Sjöbo
Bokhistoriska Sällskapet
Bokmalen Antikvariat – Göteborg
Gregers Antikvariat – Malmö
Holje Bok och Antikvariat – Olofström
Johns Antikvariat – Fågeltofta
Järnskogs Antikvariat – Krokom
Antikvariat Källaren – Eslöv
Antikvariat Mitt i Byn – Ingelstorp
Antikvariatet i Norrköping
Antikvariat Ola Eng – Uppsala
Papperskonservator Anna Celander – Malmö
Redins antikvariat – Alunda
St. Annegatans bokbinderi – Lund
Sven Nilsson Antikvariat – Sölvesborg
I höst är det öppet i Fågeltofta på onsdagar, klockan 17.00-19.00. Jag kommer att vara på plats och ha öppet andra tider också, men onsdagen är den enda tid jag kan garantera hela hösten. Lördageftermiddagar efter 15.00 är en tid då jag kommer att vara i Fågeltofta för det mesta. Dock inte varje lördag. Ring gärna så kan vi bestämma någon helt annan tid för besök.
Bland det bästa jag sett i humorväg på en scen, det såg jag igår i Lund när Bill Bailey framförde sin senaste show, Qualmpeddler under pågående humorfestival. Energi, timing, visdom, musikalitet, var extra kryddor till Baileys härliga humor. Föreställningen var en blandning av aktuell stå-upp och musikalisk humor, lite i Victor Borges anda – fast med punkattityd. Stå-uppdelen inleddes med färskt material om Sverige och Danmark som kändes genomarbetat och inte alls sådär hövligt, obligatoriskt som det kan bli när utlänningar kommer till främmande land för att uppträda. Sedan handlade den talade delen mycket om brittisk politik (”Ed Milliband, he looks like a man who caught the bouquet at a funeral”) om religion kontra vetande och om språk. Musiken var bred, från Downton Abbey i reggaeversion till Metallica på tuta. Se nedan. Det var en härlig kväll som tog slut strax före tolvslaget. Otroligt bra, på alla plan. Här är en recension av föreställningen från The Daily Telegraph i våras, som var ganska lik men förstås annorlunda. Här en recension på kvällens föreställning från Sydsvenskan.
I lördags sände SVT den nya Bowie-dokumentären Five years. Den kom i våras och visas redan på SVT, det är väl bra. Men den svenska versionen är bara 60 minuter. Originalet är 90. Jag frågade SVT varför men det enda svaret de hade var att de köpt sextiominutersversionen och inte hade några planer på att köpa den längre versionen. Programmet finns på SVT Play fram till lördag.
Varför kvider alla om Miley Cyrus? Vad var det för fel på hennes framträdande på VMA? Hon gjorde något ni inte sett tidigare? Hon var vulgär på ett okvinnligt sätt? Hon utmanade era förutfattade meningar? Allt detta samtidigt som hon sjöng en skön poplåt. Hur kan man inte gilla det? Märkliga människor. Här är en bra artikel i Salon som diskuterar situationen.
Publik, författare och intervjuare hade en riktigt trevlig kväll igår, torsdags. Gabriella Håkansson berättade om den osannolika verkligheten bakom sin nya roman Aldermanns arvinge. Vi fick också veta att Gunnar Ekelöf är en författare att växa med och att det är svårt att komma på en bok som liknar Aldermanns arvinge/Nya Londinium men att en inspirationskälla för detta mäktiga romanbygge är Honoré de Balzacs Den mänskliga komedin. Idén om att skapa en komplett värld, befolkad av trovärdiga karaktärer, förenar de båda verken. Vi hann prata om en hel del annat också. Det var en mycket givande kväll.
Tur att jag inte åkte på Way Out West i år. Jag hade varit riktigt sur just nu när det rapporteras att Neil Young ställt in med kort varsel. Carolina Fredriksson ställde in sitt besök i Fågeltofta med en veckas varsel. Också ganska kort. Jag meddelade alla medier att kvällen inte skulle bli av, alla medier jag haft kontakt med. Men jag tänkte inte på att vissa tidningar jag inte kontaktat också kunde tänkas skriva. Så i dagens Österlenmagasinet står det att det är författarkväll fast det varit inställt i en vecka. Just som jag höll på att packa ihop för dagen möttes ett antal personer utanför min dörr. De ville ha en författarintervju med Carolina Fredriksson… Tyvärr, det är inställt, men kom in och ta ett glas saft och titta på böckerna. Det blev en trevlig liten stund ändå, men vi saknade ju Carolina ganska mycket. Min dag började med att nyss nämnda gratistidning intervjuade mig för nästa upplaga. Reportern höll god min när han såg informationen om den inställda kvällen, han sa ingenting.
Nya tag på torsdag den 15/8 med Gabriella Håkansson. Hon ställer inte in.
Annars var det en bra dag. Vi hade åskväder och skyfall på förmiddagen vilket lockade mycket folk till butiken under dagen. Besöksrekord för Fågeltofta – om man inte räknar Torbjörn Flygts författarkväll. På eftermiddagen klarnade det upp och jag byggde en pergola till mina vinrankor. Sedan blev det kväll och, ja, resten vet ni. Neil Young kom inte.
Lite skillnad mot Londonspelningen för några år sedan, utomhus och ljust, nära till artisten, i London var det svart i salongen och lång väg till scenen. Men publiken var förstås inte lika koncentrerad på en utomhuskonsert i Malmö som på en betalkonsert i London. Båda upplevelserna var bra. Skönt att slippa resa så långt den här gången.
I dagens DN (och några andra tidningar, tror jag) finns en intervju med Gabriella Håkansson inför utgivningen av hennes nya roman, Aldermanns arvinge. Officiellt utgivningsdatum är den 23 augusti, men boken finns redan att köpa i vissa boklådor. Det kommer också att finnas ett begränsat antal exemplar till salu i Fågeltofta den femtonde. Vårt samtal kommer antagligen att röra sig mycket kring den nya boken. Läs intervjun som en försmak, och boka för all del biljett i förväg; till Torbjörn Flygts kväll var det slutsålt. Vore tråkigt att missa ett samtal med höstens mest intressanta författare.
I torsdags hälsade Torbjörn Flygt på i butiken i Fågeltofta. Han och jag samtalade om skrivande, läsande, idrott och annat intressant inför en publik om ca 40 personer. Som ni ser så hade vi roligt. Det var ett nära nog perfekt premiärevenemang. Det ska bli fler författarsamtal i Fågeltofta, många fler, hoppas jag. Dessvärre är nästa torsdags samtal med Carolina Fredriksson inställt med kort varsel. Hon fick allvarligt förhinder. Jag är ledsen för det, men det är inget att göra. Jag ser desto mer fram emot samtalet torsdagen den 15 augusti med Gabriella Håkansson. Förmodligen kommer vi mest att tala om hennes helt nya bok, Aldermanns arvinge, vars utgivningsdatum är idag, den tredje augusti, men vi kommer nog in på annat intressant också.
Att döma av den första författarkvällen så är det klokt att förhandsboka biljetter till den femtonde. Vi hade inte fått plats med särskilt många fler personer än vi var i torsdags. Det hade varit förargligt att tvingas vända i dörren, så köp eller boka biljetter till kvällen med Gabriella Håkansson hos mig i butiken i Fågeltofta, på torget i Simrishamn eller på biblioteket i Tomelilla.
Idag städade jag ur det sista på Bruksgatan och i kväll är det dags för det första författarsamtalet i Fågeltofta. Torbjörn Flygt är gäst. Det kommer att bli toppen. Det är en hel del förhandsbokningar, men några platser finns kvar, om ni är sugna på att lyssna på var han har att säga om skrivande, läsande och annat intressant. Ystads Allehanda publicerade en bra artikel om mig och antikvariatet idag. Många roliga bilder också. Kolla här.
Antikvariatet öppnar i Fågeltofta om fem dagar. För att få allting i ordning borde jag öppnat om ett år och fem dagar istället. Den tjugofjärde juni kommer besökare att hitta mängder av bra böcker i en inspirerande miljö, ha möjlighet att köpa en kopp kaffe och en kaka och sitta i coola möbler. Besökare kommer också att hitta bristfällig ordning i hyllorna, tendens till byggarbetsplats i lokalen och en vildvuxen trädgård och parkering. Om man är allergisk mot oordning får man vänta ett år på att hälsa på.
Nu äger jag två album med Dakha Brakha. Jag får tacka Jerry som i en kommentar här på bloggen tipsade om en ukrainsk skivaffär på nätet som heter Umka. En vecka efter beställningen hade jag paketet hos mig i Ystad, hur säkert som helst. Tyvärr är bandets två senaste skivor slut även på Umka.
I Nya Zeeland finns ett TV-program som heter Making Tracks. Programledaren reser över världen och upptäcker ”främmande” musik. I varje program får en artist från det landet göra en cover på en poplåt från Nya Zeeland. Verkar var ett trevligt program. I ett avsnitt åker programledaren till Ukraina och träffar Dakha Brakha. Via programmets hemsida kan man ladda ner en låtar av artisterna som varit med i programmen. Dakha Brakhas härliga ”Oi Za Lisoschkom” finns här för gratis nedladdning. I övrigt verkar nätet tomt på Dakha Brakha annat än som streamat material.
Lördag, lite efter elva på kvällen. Som en dröm stod fyramannabanden Dakha Brakha på en liten scen på Moriska Paviljongen. Moriskan är ett nöjeshus med flera scener. Denna kväll var det också en balkanklubb i en annan lokal. Inträdet till det evenemanget var högre än till konserten med Dakha Brakha. Det visar det bristande intresset för detta fantastiska band. Vi var kanske trettio personer som kommit hit bara för att se konserten. Resten av publiken, uppskattningsvis 60-70 personer till, mer hängde här i brist på annat. Därför var koncentrationen inte den bästa; ljudet från balkanklubben trängde in ibland och det var ganska livligt sorl i bakre delen av lokalen.
Men bandet gjorde sitt jobb. De spelade med stor inlevelse och ofattbar skicklighet. Fyra röster som sjöng som en; de överlappade, kompletterade och nyanserade varandra på det mest häpnadsväckande sätt. Dragspel, slagverk, elektrifierad cello, men framför allt röster. Låtarna var ofta ganska långa, de kunde börja lugnt för att avslutas i hetsigt tempo. Varje låt var som en egen resa.
Kanske bandet gör sig bättre i ett större sammanhang. Klart att det var en ynnest att få se dem i en så intim lokal, men i det stora formatet är de nog ännu mäktigare. Här är en föreställning, en konsert, en performance kallad Gogolfest, inspelad i Kiev 2011. Betydligt större scen än gårdagens. Mäktigt. Ta er tid att se hela konserten och träd in i Dakha Brakhas universum.
Fortfarande vet jag inte hur man får tag i deras musik annat än via Youtube. Inga skivor till salu på konserten, ingen musik på Spotify.
Sedan tidigare har jag redan flera anledningar att resa till Ukraina, men det känns som att jag fått ännu en nu.
På Skärtorsdag smygöppnar jag min nya butik i Fågeltofta. Öppet torsdag till måndag 11-17. Den som är ute på påskrunda på Österlen i detta märkliga väder får gärna titta in. Det kommer att finnas en hel del fina böcker att titta på eller köpa och jag bjuder på kaffe och kaka. Jag öppnar på riktigt den 24 juni, när jag fått upp alla hyllor och flyttat alla böcker från Ystad till Fågeltofta. I sommar kommer jag att ha öppet varje dag (men jag står förstås på torget i Simrishamn som vanligt.)
I höstas köpte jag Fågeltofta gamla skola. Tyvärr fick jag aldrig träffa husets förre ägare, men jag kommer att fortsätta att använda huset i kulturens tecken med bokhandel och kanske något kulturevenemang. Jag hoppas att denna flytt kommer att bli givande både för mig och mina kunder.
Igår öppnade biblioteket i Hammenhög sina dörrar för sista gången. Alla böcker och inventarier skänktes till allmänheten. Så många människor har aldrig befunnit sig i bibliotekets lokaler samtidigt. Jag stod förstås bland de första i kön. På mindre än en timme var det mesta taget. Det gick ganska vilt till. Några bekanta tyckte att det var otrevlig stämning. Jag var mer van efter alla sommarloppisar jag sprungit och trängts på. Men ändå. Att skänka böckerna lockade fram det sämsta i besökarna. Man borde ha tagit en femma boken så hade folk besinnat sig och bara valt böcker de faktiskt var intresserade av.
Jag är en professionell gam, så jag fick vad jag ville ha, men jag hade hellre betalt en peng för böckerna.Läs mer i Ystads Allehanda.
Snöfall på skyltsöndagen – inte så ovanligt. Vis av tidigare års kämp i dylikt väder så struntar jag i att ha öppet idag och stannar hemma med en god bok istället.
Butiken på Bruksgatan 30 i Ystad har öppet fredagar 15-18 och lördagar 11-14. När vi kommer in i december kommer det att vara öppet onsdagar också och från och med den fjortonde december fram till jul är det öppet måndag-lördag.
Julen börjar nuförtiden i mitten av november. Granen på Stortorget i Ystad kläs den 19 november och på välkomstskyltar in till stan står det att vi i Ystad firar jul 17 november till 8 januari.
Det är bara att hänga på och hoppas att en gammaldags pappersbok blir årets julklapp.
Idag påstod en kund att det kändes som att träda in i Bok-Viktors antikvariat i Uppsala när man kom in i min butik. Det var ett tecken så gott som något att det är tid att flytta till större lokaler.
Så då gör jag det. Jag kan nu meddela att jag lämnar Bruksgatan och öppnar på ny adress i påsk. Butiksdelen blir ca 200 kvadrat och lagret nästan lika stort. Högt i tak är det också. Det ska väl räcka ett tag, hoppas jag och om det inte gör det så finns det mer att ta av i fastigheten dit jag flyttar.
Fredag, lördag 26-27 oktober är det Gamla bokens dagar i Stadshallen i Lund. Jag skulle deltagit som utställare, men måste vara med på en annan sak som jag inte kommer undan. Men ni ska gå! 20 antikvariat kan ni träffa på ett bräde. Jag är så upptagen denna fredag att jag inte ens hinner ha öppet i butiken. Stängt på Bruksgatan den 26/10, alltså. Inga böcker sålda någonstans för min del kommande helg.
Penn & Teller är nog magivärldens mest kända (nu verksamma) duo. De har varit stora länge, jag kommer ihåg att de gjorde en spelfilm för tjugo år sedan, Penn & Teller Get Killed, regisserad av Arthur Penn (inte släkt).
Teller, som är tyst som Harpo Marx under föreställningarna, har ett problem. Han utvecklar underbara illusioner för scenen, men mindre nogaräknade magiker stjäl hans trick. Här är en lång, intressant artikel från Esquire om detta. I texten intervjuas också några personer som utvecklar illusioner, bygger dem, men som inte framträder själva. Det är också en historielektion som berättar om några av historiens främsta illusionister. Mycket intressant läsning, både för den som gillar magi och de upphovsrättsintresserade.
En stund verkade det som att vi skulle få ganska dåliga platser, men strax innan Patti började spela så gjordes plats till vänster nära staketet, och plötsligt stod vi helt perfekt. Det var mycket som var perfekt denna kväll. Artistens humör var på topp. Tidigare på dagen hade hon varit i mitt Ystad, kollat Wallandersevärdheter och köpt T-tröjor med Ystadmotiv på turistyrån. Hon och hennes vapendragare Lenny Kaye bar dessa tröjor som artistkläder denna kväll. Hon berättade om Ystadbesöket och om mycket annat och utstrålade positiv energi. ”Den här sången dedicerar jag till Hundarna i Riga”, sa hon. ”Va, kom igen”, utbrast hon när publiken för en gångs skull inte skrek halsen av sig. ”Det är kanske inte Tolstoj, men den är ju bra!” Patti Smith är verkligen en Mankellfan. ”Det är varmt här”, sade hon lite senare. ”Efter konserten ska vi bada i havet och dricka martini… Nej, jag skojar, vi ska dricka vodka och äta rysk kaviar. Nej, jag skojar, jag ska dricka citronjuice. Det är sant.”
”Bastu!” ropade någon. ”Vill du att jag ska bada bastu med dig?” sa Patti Smith. ”Okej, men bara om vi kan få tag på samma fotograf som tog bilder på prinsessan av Cambridge… Jag menar de där killarna med sina kameror… De har inga snoppar, de går omkring med sina jättekameror istället och tar bilder på stackars prinsessor… Vänta, jag menar hertiginnor!”
Så på några få meningar lyckas hon ge en känga åt både paparazziindustrin och åt de ”stackars” kändisarna. Alla lider och alla tjänar på cirkusen.
Något annat som var perfekt var ljudet. Det var inte alls för högt men nådde ändå ut i hela lokalen. När man hör så bra ljud undrar man varför det så ofta är dåligt ljud på konserter. Patti Smiths musik riskerar att bli brötig och svårrattad, men denna kväll hördes alla musiker i skön harmoni och Patti Smiths uttrycksfulla röst ömsom svävade, ömsom borrade sig genom ackompanjemanget. Det var en stor upplevelse. I ett mellannummer spelade Lenny Kaye en låt som han dedicerade till ”det konstigaste svenska band jag någonsin köpt en skiva av, nämligen Spotnicks!” Samtidigt som han spelade gick Patti Smith ett litet varv i publiken och skakade hand och hälsade. Bland annat min hand trycktes. Det korta handslaget förmedlade omätbara mängder energi som jag hoppas kunna använda i höst. Hela konserten var en mäktig energikick, Jag blev faktiskt överraskad av vilken nivå hon hade på sin konst. Boken var ju en sak, men att hon kan vara så skön och säker på scenen, det är underbart.
Doppelgänger? Jo, strax innan musiken började hörde jag någon som pratade bakom mig. Dialekten var en blandning av skånska och småländska och något annat. Ungeför som jag kraxar. Ämnet var musik (förstås), mer specifikt, amerikansk folk- och countrymusik. Steve Earle nämndes och sedan – så väldigt märkligt – Nanci Griffith, en artist jag följt och älskat i nära trettio år. Hon har mig veterligt aldrig spelat i Sverige. Det var något rösten också påpekade och den fortsatte att berätta att Griffith tycker om Irland och att hon besöker en festival där nästan varje år. Man borde åka dig någon gång sa rösten samtidigt som jag tänkte tanken. Jag vände jag mig om för att se vem som yttrat dessa ord och fick då se en man i min ålder, i min längd, klädd som jag ofta är klädd (dock inte idag) i rutig skjorta. Inte nog med att han påminde om mig utan att direkt likna mig, det kändes också som att detta kunde vara en man som var på lägenhetskonserten med Jane Siberry. Egentligen liknade det honom mer än mig, men det var inte han heller. Mannen såg ganska förvånad ut att jag vände mig om, fast jag försökt vara diskret. Ett ögonblick senare var han borta. Nanci Griffith är ingen okänd artist, men att på samma tid och plats samla två riktiga fantaster är kosmiskt.
Det var en parentes. Det här var Patti Smiths kväll från början till slut. Här är Sydsvenskans recension av kvällens konsert, med bilder. Här skriver lokaltidningen Ystads Allehanda om Patti Smiths sightseeing i Ystad. Man lyckas också få en intervju.
Bokfestival i Kristianstad i går. I år var jag där som köpare och besökare, inte som säljare.
Den amerikanska fantasyförfattaren Kristina Cashore berättade om sin jobbiga skrivprocess och visade bilder på manussidor fulla med anteckningar, på olika högar med manuspapper och på anteckningsblock. Det var mer prat om hur hon skrev än vad hon faktiskt producerat. Sånt kan vara intressant ibland, men nog är det verket man vill höra om, inte hur författaren våndats under vägen? Det ska se lätt ut, hur svårt det än är. På sin blogg berättare Cashore om sina egna intryck av Kristianstad och Sverige.
Monica Fagerholm hade rest från Finland samma dag och mer eller mindre stod och somnade i talarstolen efter den långa resan. Jag somnade i min stol. Men hennes nya bok, essäer, verkar bra ändå.
Jag smet ut och drack kaffe för att piggna till inför estradintervjun med Liv Strömquist på biblioteket. Hon var försenad eftersom hon inte hittade rätt avfart från motorvägen. Bilen ställde hon vid Hvilan och tog taxi sista biten, berättade hon när hon hastat in, några få minuter försenad. Liv Strömquist var – i motsats till Kristina Cashore – mycket mån om att tala innehåll och inte form. ”Ni vill inte höra vad jag använder för pennor när jag ritar”, sa hon bland annat. Ett samtal mellan Strömquist och Cashore kunde blivit explosivt: Process kontra resultat. Men i alla fall, Strömquist berättade om sitt författarskap på ett mycket informativt och levande vis. Jag tror att alla i lokalen lärde sig något nytt. Författaren tipsade bland annat om en serie hon ritat som förklarar och kommenterar Ayn Rands bok Atlas Shrugged. Här kan man läsa den (serien, inte den tjocka boken) på Galagos hemsida. I höst kan vi se TV-versionen av hennes bok Prins Charles känsla. Ny bok kommer till bokmässan (kör inte bil dit) och flera andra intressanta projekt är i görningen för Liv Strömquist. De ska bli kul att följa.
Fantastiskt kul att David Sedaris kom till Lund och gjorde en läsning. Det var ett väldigt bra framträdande. Men eftersom han läste på Lunds humorfestival så blev det samma känsla som när man ser en bra artist på en musikfestival; en annan akt behöver scenen och den artist man önskade kunde spela hela natten måste gå av. Sedaris tittade på klockan då och då och läste i ganska exakt en timme. Men det han hann med var väldigt underhållande.
Hur många uppläsningar har jag inte varit på där jag nästan somnat? De bästa intentioner har väldigt många gånger lett till oändligt sega tillställningar. Det här var något helt annat. David Sedaris vet både hur man skriver en underhållande text och hur man framför den på bästa sätt. I Lund i kväll läste han två texter. Först ”Easy, Tiger” om hur det är att lära sig ett främmande språk med hjälp av Pimsleur Audio Program. Han illustrerade med några ljudklipp från språklektionerna och fick till ett underbart slut på berättelsen. Både tempo och timing var utsökt. Så skickligt och samtidigt till synes utan ansträngning. Den andra längre texten han läste hette ”Dentists Without Borders” och handlade om författarens glädje i att gå till tandläkaren i Frankrike. Också väldigt bra. Sedan var det tyvärr inte tid för något längre, så han läste lite från sin dagbok och avslutade med (mestadels) skatologiska dikter om hundar. David Sedaris är en kattmänniska.
Efter uppläsningen var det boksignering. Det är inte alla författare vars autograf jag vill ha, men David Sedaris’ krummelur i förstaupplagan av Naked kändes inte fel. Jag hade tänkt fråga honom något om språkinlärning, men han förekom mig och frågade mig vem jag var här med. Då var jag tvungen att berätta att jag var själv eftersom min vän Christian plötsligt och oväntat hade svimmat i förra veckan och i fallet brutit ett par revben vilket gjorde att han verkligen inte kunde skratta. Varför berättar jag det här? tänkte jag i samma ögonblick som orden flög ur munnen, men för sent, nu var de ute, så poänglöst. Men Sedaris verkade bry sig om denna olyckliga omständighet, så han tog upp en norsk (!) upplaga av Naken ur sin tygkasse och frågade vad min vän hette. ”Då ska han ha den här. Hoppas att han blir bättre snart”, sa han och skrev följande till min skadade vän:
OS-avslutningen var ett blandband från nittiotalet och tidigare. Skakiga åldringar framförde sina största hits mer eller mindre framgångsrikt. Inte ens de yngre artisterna kändes särskilt blommande. Det var roligt att titta på showen, men inte för att den var väldigt bra eller för att artisterna gjorde sitt bästa. Det var bara märkligt att se alla dessa gamla stjärnor på samma scen i ett sådant här spektakel. Mest energisk var Freddie Mercury och det kan inte dröja länge innan Queen turnerar igen med honom som frontman efter samma upplägg som Tupac använde vid sin comeback tidigare i år.
The Guardian berättar om de artister som var tillfrågade men inte ville ställa upp: Kate Bush, Rolling Stones, Sex Pistols, David Bowie. Bowie har inte spelat sedan 2005. Han bor i New York och håller en mycket låg profil. Ska han sluta sina dagar som Tesla, som han porträtterade så bra i The Prestige? Här är ett galleri från Rolling Stone som visar bilder på Bowie 2005-2012.
Vaknar i en annan tid. Känns som om det är 20-50 år sedan. I dagens tidning recenseras nya skivor. Nya album från Patti Smith, Neil Young & Crazy Horse, Neneh Cherry, Candlemass, The Beach Boys… På radion på eftermiddagen hör jag Jörgen de Mylius och hans program Eldorado. Lever han än? Mitt starkaste minne av honom är Dansk Melodi Grand Prix 1978, när Mabel vann med ”Boom Boom”.
Och var inte Israels bidrag till årets ESC ovanligt bra och ovanligt rätt-retro? ”Helt sjukt”, sa dotterns kompis. Ja, det är ju det som är bra.
Öppet i butiken för första gången på en månad torsdagen den sjunde juni 13.30-17.00. I sommar står jag på torget i Simrishamn som vanligt men hopas kunna ha öppet i butiken i Ystad torsdagkvällar och söndageftermiddagar. Sommar säsongen börjar veckan efter midsommar.
Storytelling, muntligt berättande, är en egen genre som ligger någonstans mellan teater och skönlitteratur (i min definition). Neil Gaiman behärskar detta berättande också.
Ystads Allehanda publicerade riktigt kvickt en första rapport från bokmässan, en halvtimme efter att journalisten Fredrik Sjöstrand slutfört intervjun med invigningstalaren Fredrik Sjöberg. Snabbt jobbat!
Jag glömde att säga att jag tar med en hel del hästböcker till bokmässan också. Handbok för hästvänner av Wrangel, böcker om hästkirurgi, rasbeskrivningar och mycket annat. Hästvänner bör ta sig till bokmässan i Ystad fredag-lördag.
Det är Världsbokdagen idag. Inte mycket firande i Sverige vad jag har märkt. I England anordnar man för andra året istället/också Världsboknatten. En miljon böcker skänks gratis till läsare som inte har möjlighet att köpa böcker. En god tanke och en bra marknadsföringsidé. Läs mer i Guardian. Det är kanske festligare med en Världsboknatt än en Världsbokdag? Ska vi fira natten i Sverige nästa år?
I år satsar jag på biografier i allmänhet och sportbiografier i synnerhet. Det har jag inte haft med mig tidigare. Tennis förstås, Wilander, McEnroe, Borg, Cochet… men även boxning och andra sporter. Tar också med en hel del filmlitteratur och stora fotoböcker. Hoppas att något ska falla i smaken. På fredag är det dags.
Skulle begått torgpremiär idag, onsdag, men det är ju klass 1-varning och vindbyar på 20m/s, så nej tack. Det blir torg skärtorsdag och påskafton. Öppet i butiken långfredag 13-17, stängt påskafton, då är jag på torget i Simrishamn oavsett väder.
I april kommer jag bara att ha öppet i butiken på fredagar 13-17. På lördagarna är jag ute i Malmö och Lund och gör reklam för den antikvariska bokmässan på Klostret i Ystad 27-28 april.
Dox fortsätter leverera fascinerande dokumentärer. Synd att de inte marknadsförs lite bättre i tablån, men bra att de finns på SVT Play i en månad. I den alldeles nya Knuckle (biopremiär i USA december 2011) får vi en inblick i livet hos resandefolket på Irland. Filmaren Ian Palmer har följt några resandefamiljer i över tio år. Han dokumenterar deras pågående fejder som hela tiden utmynnar i planerade slagsmål, boxningsmatcher utan handskar. Fejderna är generationer gamla och eldas på med hån och smädelser som skickas med videoband mellan familjerna (nuförtiden facebookar de kanske sina utmaningar till varandra). De här männen är mycket lättkränkta. Det ska inte mycket till för att de ska utmana varandra på slagsmål. Kvinnorna som kommer till tals är rätt trötta. Men det finns pengar i boxningsmatcherna. Varje familj samlar ihop en ansenlig pott som måste matchas av motståndaren. Vinnaren tar allt. Den högsta potten som redovisas i den här filmen är 120 000 pund Det är inte småpotatis. Det är en ganska unik inblick vi får i resandekulturen. Märklig för en utomstående men helt logisk, förstår man, för de som lever i den. Filmskaparens uthållighet är imponerande, tio år och mer än det, redigerat till en nittio minuter lång film som berättar något nytt.
1997 upplevde jag en del av den skottska armen av resandefolket. Jag vet inte om de är släkt med irländarna, men det är väl inte omöjligt. Jag såg en man vid namn Duncan Williamson på en festival för muntligt berättande i Wales. Han är helt klart bland de bästa, om inte den allra bästa muntliga berättaren jag sett. Han var helt naturlig på scenen, så avslappnad och säker i sitt berättande, han var en trollkarl som förhäxade sin publik. Så kändes det. Han hade så många historier att välja på och han kunde kombinera dem med varandra och anpassa dem till miljön han uppträdde i. Han var fantastisk helt enkelt, och han tillhörde resandefolket i Skottland. Inom storytelling-communityn ansågs han vara den största. Han dog 2007. Men hans är en annan historia. Se Knuckle på SVT Play, det kommer ni inte att ångra.
Här är en intervju med Leonard Cohen inför hans nya skiva. Här kan man lyssna på hela skivan, gratis och lagligt. Och här är ett referat av ett scensamtal mellan Jarvis Cocker och Cohen. Allt i The Guardian, förstås.
För ett och ett halvt år sedan besökte Deolinda, en av Portugals bästa musikorkestrar, Helsingborg just den dagen jag var bortrest till Paris. Vilken osis och vilken märklig spelplats för ett så stort band. Nu händer det igen, men den här gången är jag på plats. Fatoumata Diawara från Mali kommer till Dunkers kuturhus torsdagen den 9 februari. Det är enda Skånespelningen. Sverigeturnén innefattar Gävle, Sundsvall, Stockholm och Helsingborg. Bland övriga städer på den långa Europaturnén märks inga sådana hålor, det är nästan bara metropoler som Paris, London, München, Köpenhamn, Amsterdam, Glasgow, Innsbruck, Wien, Rom… Så det ska bli riktigt kul att se henne i lilla Helsingborg. Hon kommer från Mali, precis som Rokia Traoré och spelar en liknande musik. Kanske lite mjukare, men samma genre, skulle jag säga. Etta på Klingans topplista över bästa världsmusik 2011.
Veckan innan ska jag se First Aid Kit i Lund och veckan efter Rammstein i Köpenhamn. Blandad musik för en bokhandlare.
Öppet i butiken på tisdag, den 27/12 klockan 13-18. Den som söker Edward Saids självbiografi har då möjlighet att köpa den (och korrigera det felaktiga priset på Morantes Historien).
En bibliotekschef i Göteborg tipsade om detta Grantasamtal mellan Don Delillo och Paul Auster från 28 november. Det är 44 minuter långt, men man kan med fördel spola förbi de första fem minuterna som bara är jobbig intro av Grantas redaktör.
Här är en bra intervju med Alan Moore i The Guardian. Han kommenterar bland annat Occupy Wall Street-rörelsens användande av Guy Fawkes-masken. Det var ju Moore som introducerade masken som symbol för folkmotstånd i boken V for Vendetta. Det ironiska är att den mask som demonstranterna använder är merchandise för filmen V for Vendetta, så varje gång en antikapitalismdemonstrant köper en sådan, så göder han storbolaget TimeWarner, som äger rättigheterna till filmen.
Alan Moore är känd för att ofta komma i konflikt med sina arbetsgivare. Han äger inte rättigheterna till många av sina verk. Han blir tillfrågad om han inte kastar ut barnet med badvattnet när han tar strid när hans böcker blir filmer.
”Well, I don’t own the baby any more. During a drunken night it turned out that I’d sold it to the Gypsies and they had turned my baby to a life of prostitution. Occasionally they would send me glossy pictures of my child as she now was, and they would very, very kindly send me a cut of the earnings…”
Första advent idag, regn och blåst, normalt decemberväder för Ystad. Förra året vid den här tiden var vi insnöade, så jag föredrar regnet. Jag har skyltsöndagsöppet 14-18.
1-23 december har jag öppet måndag-fredag 13.00-18.00, lördag 11.00-14.00.
Det blir bara julmusik i butiken. I år Neil Diamond, The Carpenters och Tori Amos. Vi får se vilken skiva jag står ut med längst. Julmusik kan bli outhärdlig och tidigare år har vissa skivor blivit olyssningsbara efter några dagar medan andra hållit ända fram till julafton. Förra året stod sig Chris Isaaks julalbum bäst. Året innan trivdes jag bäst med Systrarna McGarrigles julskiva. I år står det mellan Neil, Karen och Tori.
En trogen butiksbesökare – särskild när butiken låg på Stora Västergatan 37 och han bodde två trappor upp i samma hus – kom förbi idag och berättade om trevliga resor till Tjeckien (29 grader varmt!) och Tyskland. Då kom en annan trogen kund in som bor i Zürich för det mesta. Detta möte gav ett samtal om Tonhalle i Zurich, stadens konserthus och dess fantastiska orkester. Kund ett var mycket kunnig i ämnet och kund två hade bara häromdagen varit på konsert på Tonhalle. Man lär sig saker hela tiden av begåvade kunder.
Kommer Mirandy July till Stockholms filmfestival? Hoppas det. Här är en artikel i The New Yorker där hon berättar om dagen då hon blev vuxen. Sydsvenskan skriver om boken The Steal, som har liknande tema.
Harlan Ellison stämde James Cameron när första Terminatorfilmen var ny. Han tyckte att filmen lånat – snott! – för mycket av två manuskript han skrev till TV-serien Outer Limits. Ellison fick rätt – trots Camerons protester – och nämns numera i eftertexterna till filmen. Nu är en liknande historia under uppsegling. Andrew Nicol som bland annat skrev manus till The Truman Show, har gjort en film som heter In Time. Justin Timberlake har huvudrollen. Harlan Ellison anser – utan att ha sett filmen – att den stulit material från hans novell ”Repent Harlequin! Said the Ticktock Man”. Läs mer i Guardian och The Hollywood Reporter.
Harlan Ellison har varit en obstinat figur i sf-världen i över femtio år. Ofta har han rätt, ibland har han fel. Alltid är han underhållande. ”I sell my soul, but at the highest rate”, säger han i det här klippet.
Jag hade själv en upphovsrättslig tvist häromveckan, här på bloggen. I denna tvist var det jag som stod anklagad för olovligt användade av skyddat material. I juridisk mening hade jag fel, men jag vill tro att Harlan ändå hade stått på min sida. Vad tycker ni? Jag länkade till en artikel på Kristianstadsbladet som handlade om bokfestivalen i Kristianstad där jag ju var med. Jag är (fel)citerad i texten och med på bild. Denna bild på mig använde jag på bloggen för att illustrera artikeln och kanske locka någon att klicka vidare till tidningen. Eftersom de stavat fel till mitt namn mejlade jag journalisten Inga-Lill Bengtsson och bad henne rätta sitt misstag. Här följer nu ett utdrag ur min mejlkorrespondens med tidningen:
Från Inga-Lill Bengtsson (1) till mig:
Hej
Ditt mejl hamnade hos fel Inga-Lill Bengtsson, men jag har vidarebefordrat det till min namne som skrev artikeln.
Jag arbetar på bildredaktionen.
Kristianstadsbladets bild som du plockat från vår hemsida och lagt in på din egen får du plocka bort. Det är copyright på våra bilder.
Annars debiteras du med 1.300:- plus moms som är priset för publicering av bild på hemsida.
Mvh
Bildredaktionen/
Inga-Lill Bengtsson
Från mig till Inga-Lill Bengtsson (1)
Hej Inga-Lill,
Jag tar bort bilden om det är ett problem för er. Jag ser det själv som ett citat av er artikel som jag länkar till och antagligen genererar lite extra trafik för er. Jag tar bort bilden och lägger ut det här mejlet istället.
Innan du bestämmer dig kan du väl fråga Sune Johannesson [[redaktör på kultursidan]] – om han har något att säga till om – och höra om jag kan få ha kvar bilden utan debitering ”1300:- plus moms”.
Från Inga-Lill Bengtsson (1) till mig
Sune Johannesson har ingenting med denna sak att göra.Alla bilder på vår hemsida, och andra tidningars hemsidor också, har copyright och att bara ta bilder är att betrakta som stöld.
/Inga-Lill
Från mig till Inga-Lill Bengtsson (1)
Hej Inga-Lill,
Så du har inte frågat honom, då? Visst är det stöld att ta bilder och använda dem i eget syfte. Det skulle jag aldrig göra. Jag är väl insatt i copyrightlagarna för både tryckt och digital publicering. I det här fallet använder jag en bild på mig själv för att referera till en artikel i er tidning. Jag använder den inte för något annat än att göra positiv reklam för Kristianstadsbladet och hänvisa till en sida där samma bild finns. Jag tjänar inga pengar på bilden, den används inte i annat kommersiellt syfte än att generera fler träffar för Kristianstadsbladets sajt. Jag tycker visst att det är en redaktionell fråga som tål att tas upp. Här är någon som använder en av våra bilder för att skapa mer trafik till oss. Får han göra det eller inte?
Stöld är det inte, Inga-Lill.
Det är intressant att du genom denna snabba mejlkonversation visar att det är viktigare för Kristianstadsbladet att tjafsa om en harmlös – nej positiv! – bildanvändning istället för att vara lika snabb med att korrigera faktafel i tidningen. I skrivande stund är mitt namn fortfarande felstavat.
Enklast för dig personligen är att plocka bort bilden och be Inga-Lill nummer 2 att ta bort mig ur artikeln. Kanske finns texten i papperstidningen idag, men den är ju förgänglig. Nätet är för evigt.
PS Du glömde MVH i avskedsfrasen.
Från Inga-Lill Bengtsson (1) till mig
Jag ser att vår bild ligger kvar på din hemsida. Betyder det att du önskar köpa bilden?
/Inga-Lill
Från mig till Inga-Lill Bengtsson (1)
Nej,
Det betyder att jag vill att du besvarar mina frågor, tar ställning till mina förslag och talar med någon på redaktionen som har lite högre blick än du.
Från Inga-Lill Bengtsson (1) till mig
För min del är detta inte diskutabelt.
Är inte bilden borttagen från din hemsida i morgon klockan 09.00 så skickas en faktura på 1.300:- plus moms.
/Inga-Lill
Från mig till Inga-Lill Bengtsson (1)
Hej Inga-Lill,
Tack för ditt snabba svar. Alltid lika kul att höra av dig.
Om jag har bilden på min blogg eller inte är helt oviktigt för mig. Den här mejlkorrespondensen däremot är hundra gånger roligare och den kommer jag att skriva mycket mer om än de få raderna jag lade på rapporten från bokfestivalen.
När du kontaktar mig gör du det som representant för tidningen där du är anställd. Då får du väl visa lite respekt för dina läsare och de personer du (din tidning) skriver om (och vars namn du/din tidning fortfarande stavar fel till) och kommunicera med dessa personer och inte bara vara otrevlig och hota och ha dig. Jag tycker att mina argument är överlägsna. Kristianstadsbladet tjänar på att jag citerar bilden. Det är inte stöld, som jag ser det, men övertyga mig gärna om motsatsen. Hade jag tagit en bild ur er tidning och använt den i reklamsyfte för min firma så hade det varit stöld. Men här är det er tidning jag för fram och inget annat. Vem tjänar på att bilden finns på min blogg?
Ser fram emot ditt sakliga svar.
Från Tommy Svensson till mig:
Hej.
Har tagit del av mejlkonsversationen mellan dig och vår arkivmedarbetare IngaLilla Bengtsson. Dina mellanhavande angående felstavning får du ta med antingen nyhetschef Åsa Carlsson 044-18 55 61 eller den ”rätta” Inga-Lill Bengtsson.
För mig/oss handlar det bara om bilden. Att du utan tillstånd använder en bild som Kristianstadsbladet har copyright för är inget som vi tänker acceptera, precis som Inga-Lill gett besked om. Dina tankar om att detta skulle enbart vara positivt för oss och generera mer trafik till vår sida får du stå för själv. För oss är det enbart ett klart lagbrott enligt lagen om upphovsrätt.
Därför ber vi dig än en gång att ta bort bilden från din sida, i annat fall tolkar vi det som att du vill köpa publiceringsrätten och skickar faktura på 1300 kr plus moms.
MVH
Tommy Svensson
bildchef Kristianstadsbladet
Från mig till Tommy Svensson:
Hej Tommy Svensson,
Jag försökte kontakta ”rätt” Inga-Lill Bengtsson, men det finns inga kontaktuppgifter på er tidnings hemsida, inte som jag kunde hitta i alla fall, så jag chansade på namn@kristianstadsbladet.se. Har du ”rätt Inga-Lill Bengtsson”s e-post får du gärna skicka hit den. Återigen måste jag säga att det känns knepigt att detta med bilden är viktigare för er tidning än att publicera rätt uppgifter.
Om ni vill att jag tar bort bilden, så är det klart att jag gör det, men det bemötande jag får är minst sagt förbryllande för mig. Jag har inte gjort något fel och den välvilja jag kände och ville sprida för er tidning är ju helt borta nu. Att låta bilden stå kvar hade inte kostat er någonting, tvärt om. Jag tar bort bilden i kväll.
Från Tommy Svensson till mig:
Hej.
Den du ska söka är ingalill.bengtsson@kristianstadsbladet.se eller sök henne genom växeln 044-18 55 00.
Vill bara kommentera att du inte förstår att vi tycker det är viktigt att våra bilder används på rätt sätt. Du skriver att du inte gjort något fel vilket är din egen tolkning, upphovsrätten säger något helt annat. Det du har gjort är helt klart att beteckna som bildstöld. Att du sedan inte gjort detta för egen vinning utan tvärtom publicerat bilden av välvilja mot oss har inget med saken att göra. De lagar och regler som finns vad gäller bildanvändning måste följas.
Med detta så avslutar vi ärendet, givetvis förutsatt att du tar bort bilden från din blogg.
En dag senare. Från Inga-Lill Bengtsson (2) till mig:
Hej John!
Sorry, jag hade sjukt mycket att göra i helgen. Ibland blir det hjärnsläpp, det har kanske du också råkat ut för.
Jag var åtminstone konsekvent 🙂
Inga-Lill
Slut på mejlkonversationen mellan mig och Kristianstadsbladet. Några av dessa mejl gick som kopia till kulturredationen, men inget svar från dem. Till slut svar från journalisten som varken kunde förstå vad jag sa eller stava till mitt namn. Tro inte att hon rättat felstavningen i nätupplagan, den ligger kvar.
Så här tänker jag: Att citera bilder är förbjudet i upphovsrättslagen. Men vilken redaktionell medarbetare som helst som tänker längre än näsan räcker måste inse att en bild på en blogg som länkar till originalplatsen för samma bild inte är skadligt för tidningen. Det är bara av godo. Det är ingen som helst ekonomisk vinning för mig att publicera bilden på bloggen. Följer man lagen som en bokstavstroende hamnar man helt fel. Tidningen har inte sett till syftet av användningen utan bara mekaniskt rabblat mantrat ”1300 plus moms”. Ingen kommer att betala några 1300 med eller utan moms för den där bilden. Bildredaktionen har uppenbarligen sina strikta order. Synd att inte kultur- eller lokalredaktionen fick säga något i saken. Ett sådant här kategoriskt förhållningssätt var kanske lämpligt i papperstidningens tid, men i dagens digitala värld är det helt fel sätt att bete sig.
Igår var det trevlig bokfestival i Kristianstad. Lokaltidningen rapporterade och jag kom med på ett hörn. Reportern lyckades med konststycket att missförstå i stort sett allting jag sa och dessutom stava fel till mitt namn. Läs artikeln här [[SKULLE HA VARIT EN LÄNK MEN KRISTIANSTADSBLADET VILL JAG INTE GÖRA NÅGRA TJÄNSTER LÄNGRE]], om ni måste. Fotografen var mer kompetent:
HÄR SKULLE VARIT EN BILD MEN DEN FICK JAG INTE ANVÄNDA FÖR KRISTIANSTADSBLADET
På Louisiana i Humlebæck arrangeras Louisiana Literature 1-4 september. Marilynne Robinson, DBC Pierre, Juli Zeh, Adonis, Chimamanda Ngozi Adichie, Junot Díaz och många andra stora författare besöker den danska konsthallen.
I Kristianstad är det Bokfestival 1-3 september. Sadie Jones, Fredrik Sjöberg, Carina Burman, Magnus Dahlström, Lars Gustafsson, Lena Einhorn och flera kommer till festivalen och läser och berättar. På lördagen är det som vanligt bokförsäljning på stadens gågator. För första gången på några år är jag med och säljer. Jag kommer att ha böcker av de besökande författarna plus böcker om böcker och boksamlande. Vi ses där. Jag hade gärna besökt Louisiana också, inte minst för Marilynne Robinson, vars böcker Housekeeping och Gilead är riktigt, riktigt bra. Fast vad kan hon göra i verkligheten som hon inte kan göra på boksidan? Blir det inte en besvikelse när det visar sig att personen som utför sådan magi i prosa bara är bara är en vanlig liten tant av kött och blod? Egentligen borde man inte träffa sina litterära idoler. Det blir sällan bra.
Författarbesök istället för böcker, är det verkligen framtiden? Många tycker det, men inte jag. Jag vill läsa böckerna men (oftast) inte träffa författarna. Jag är – som i mycket annat här i livet – i minoritet i den här frågan. Läs mer i Sydsvenskan om författaren som rockstjärna.
Way Out West tog hårt på bokhandlarens krafter, men det var det värt. Fast när jag läser recensioner efteråt så undrar jag om skribenterna varit på samma festival som jag. Kanske söker man olika saker. Som Prince, visst var det superkul att se honom på riktigt och vara så nära att man kunde röra vid honom. Och Kanye West som hängde med upp på scenen och rappade när den uppbjudna publiken dansade. Häftigt, kittlande, underbart. Men en tvåtimmars hit-parad där publiken skrålar med för det mesta (och Prince uppmuntrar detta som värsta allsångsledaren), det är inte den optimala konsertupplevelsen för mig. Missförstå mig rätt, allting som Prince gjorde var fantastiskt. Hans dansade och sjöng och spelade som det geni han är. Out of this World. Men han spelade på det stora hela tjugo år gammal musik eller äldre. Musik som han rimligtvis inte är lika pigg på att spela som nyare alster. Han har fallit till föga för sin medelålders fanbase och kör hitsen. Han gör det fenomenalt bra, men det han gör är ändå farligt nära samma genre som Diggiloo. Jag hade hellre sett Prince spela nya grejer som han brinner lite mer för, som den senaste skivan, 20TEN som Tony Parsons i Daily Mirror tycker är det bästa Prince skapat sedan åttiotalet. Jag har inte hört en ton från skivan, men troligen brinner His Princeness mer för det senaste han skapat än för de gamla hitsen. En annan sak som kunde varit bättre med Princespelningen var att han hade ett ganska litet band. Inget blås, inga stråkar, bara ett konventionellt rockband med bas, klaviatur och gitarr. När han behövde mer rörelse ropade han in två kvinnor från kulisserna som fick hjälpa till att dansa. Det kunde varit större, det kunde varit modernare.
Okej, det var bra, men de två bästa konserterna för mig på festivalen var The Avett Brothers och Santigold. Ingen av dem får lika bra recensioner i tidningarna som Prince, men för mig var de större musikaliska upplevelser den här gången.
The Avett Brothers spelar traditionell musik, country/bluegrass men med punkenergi, plus att de är väldigt skickliga på sina instrument. Med sig har de en helt galen cellist som bidrar till liveupplevelsen.
Santigold har en mycket genomtänkt scenshow med två helt fantastiskt samspelta danserskor. Just den här dagen var rösten inte på topp, men konserten var en höjdare. Arrangören var tvungen att bryta eftersom nästa artist skulle gå på, annars hade vi nog stannat ganska länge.
Gemensamt för The Avett Brothers och Santigold var att att gav allt de hade och de trodde på sin musik till 100%. De var fullt närvarande i ögonblicket, vilket jag inte kände att Prince var hela tiden.
Och snart är jag där. I dagen tidning berättar en av arrangörerna om vad man inte får missa på festivalen. Två av hans favoriter är Thåström och Iamamiwhoami. Men en av dessa akter måste man missa, för de spelar precis samtidigt på fredagen. Synd för mig, jag hade gärna sett båda.
Jag var på bröllopsfest igår. En stor del av gästerna var musikaliska och de duktiga artisterna avlöste varandra på scenen under kvällen. Någon tyckte att jag skulle sjunga eller ännu bättre recitera den här låten. Det är iofs är en favorit, men jag äntrade aldrig scenen, tack och lov.
Sophie Zelmani spelade på Fritiden i Ystad igår, tisdag. Det var en mycket bra spelning och antagligen publikrekord för evenemangen på Fritiden hittills. Lars Halapi briljerade med sitt gitarrspel, Zelmanis intima röst nådde ut trots den inte helt koncentrerade miljön. Det här var en bättre konsertupplevelse än den gången jag betalade pengar för att se bandet på KB i Malmö för många år sedan. Sophie Zelmani är en genre i sig själv och låtarna flyter lätt ihop även om de känns distinkta i lyssningsögonblicket. Det var ett tag sedan jag lyssnade på hennes skivor, men det ska jag absolut göra den närmaste tiden.
Igår spelade Ola Magnell på Fritiden i Ystad. Han stod ensam på scenen, men så som han spelade gitarr och munspel lät det som en hel orkester. Så otroligt säker han var på sina instrument och rösten var lika uttrycksfull som den alltid varit. Väldigt bra. Vad jag kom att tänka på igår var att hans texter ofta refererar till klassikerna, de gamla klassikerna, de grekiska och romerska myterna och författarna. Det är inte så många musiker som klarar av att göra det på ett naturligt vis. På rak arm kommer jag bara på en annan: Bob Dylan.
En av de märkligare spelningarna jag bevistat var för övrigt just med Ola Magnell. Det var när jag jobbade på SJ Kulturvagn, ett samarbetsprojekt mellan SJ och Kulturarbetsförmedlingen. En vagn byggdes om till bibliotek och utställningslokal och följde med reguljärtåget Malmö-Göteborg och Malmö-Stockholm sex dagar i veckan. Utställning byttes varannan månad. En utställning var ”Konsertlokal” och olika artister åkte med och spelade, bland andra Ola Magnell. Så där satt han och jag i sex och en halv timme från Stockholm till Malmö. En och annan ströbesökare tittade in i vagnen, men fullt blev det aldrig. När jag ropade ut i högtalarna att Ola Magnell fanns i tågets sista vagn så trodde nog många att det var ett skämt. Men jag fick höra en stor del av Magnellkatalogen i en konsertupplevelse som inte kan kallas något annat än intim: Det var jag, det var Ola Magnell och det var tåghjulens rytmiska dunk mot rälsen.
Fritidsutställningen i Ystad har nu startat. Det är 75 år sedan ordet ”fritid” kom i dagen på den ursprungliga fritidsutställningen i Ystad 1936. Hela sommaren 2011 firas nya former av fritid på området bakom simhallen och sporthallen Bollen. Läs om invigningen här. Konserter, och allehanda upptåg hela sommaren.
Men huvudnumret från min horisont är Ninas glass- och pannkaksvagn. Den står precis vid ingången till utställningsområdet och här kan man köpa glass, pannkakor, kaffe och annat gott. Missa inte.
En riktigt bra bok blev en riktigt bra film i och med Lynne Ramsays Morvern Callar efter Alan Warners roman. Den kom 2002. Före den gjorde hon The Rat Catcher 1999. Men vad hände sedan? Tydligen planerade hon att göra film på The Lovely Bones, men boken blev för framgångsrik, så större fiskar – hajar – tog hand om den godbiten, och allt jobb Lynne Ramsay lagt ner gick om intet. Nio år efter sin senaste film är hon tillbaka med något som verkar riktigt bra, ännu en filmversion på en roman, denna gång We Need to Talk About Kevin efter Lionel Shrivers bok. Ramsay är en stor konstnär, så jag är helt säker på att denna film är fantastisk. Första visningen nyss i Cannes.
Kino är obligatorisk lyssning för den filmintresserade. Märkligt att det bästa och enda filmprogrammet på svenska är på radio och inte på TV. Från Cannes sänds program, men man bloggar också. Läs om filmer och filmfolk i Cannes här.
Här kan ni titta på en inspelning från Paul Austers estradintervju på Malmö Stadsbibliotek igår. Ljusets kalender, som biblioteksrummet heter, var fullsmockat, över 600 personer i publiken. Själva intervjun gav inte så mycket tycker jag, men det är ju alltid kul att titta på en kändis.
Här några ord från Sydsvenskan om evenemanget. Som en recension av en intervju. Intressant genre.
Aldrig har väl ett skällsord tolkats så positivt som när Neil Gaiman häromdagen gratulerade personen som kallat honom fula saker. Gaiman skriver:”I like ‘pencil-necked weasel’. It has ‘pencil’ in it. Pencils are good things. You can draw or write things with pencils.”
Upprinnelsen till detta svar och det föregående påhoppet är att Gaiman fick väldigt mycket betalt för ett framträdande han gjorde på ett bibliotek i Minnesota. Majoritetsledaren för republikanerna i representanthuset i Minnesota kallade Gaiman för tjuv och annat för att han tagit emot så mycket pengar och sedan skänkt dem till välgörenhet. Om det var den stora summan eller att han skänkte den som var brottet vet jag inte. Man tycker ju att en republikan borde uppskatta att marknadskrafterna fungerar och tillgång och efterfrågan sätter priserna. Läs mer i The Guardian om ni vill.
Jag vill hellre skriva om en skiva som Gaiman varit inblandad i. Igen: Hur hinner han med? Hur kan han vara bra på så många olika saker? Svaret är väl att han är disciplinerad och använder sin tid optimalt. Här är en fantastisk liten låt med en lika fin video. Låten är skriven av Gaiman tillsammans med hustrun Amanda Palmer, Damian Kulash och Ben Folds. Den gjordes i ett blixtprojekt där de undersökte om det gick att skapa ett album från tanke till färdig produkt på åtta timmar. 8. Åtta! Projektet lyckades i stort sett och bara den här låten är ju magisk. Läs mer om projektet här. Videon är tillkommen senare; lyssnare uppmanades att skapa filmer till låtarna. Gaiman tipsade själv om den igår på sin blogg. Min dotter ska vara med på en konsert med musikskolan om några veckor och spela cello. Precis som Gaiman och alla föräldrar förundras jag över hur snabbt barnen växer upp. Nyss kunde jag bära henne i min ena hand, nu spelar hon cello… Den här låten beskriver den känslan på ett förträffligt sätt, och videon är ju också mycket fin.
and if they go on living after they are written, it’s only to the degree that they cannot be understood.”
Jag hittade detta citat, som är en del av ett mycket längre citat, i en gammal resedagbok från när jag åkte buss genom USA hösten 1989. Med största sannolikhet är det taget från Paul Austers Leviathan, som jag köpte på The Strand i New York. Den elfte maj kommer Auster till Stadsbiblioteket i Malmö, men jag stannar hemma. Det är slut mellan mig och Paul. Han har svikit mig alltför många gånger med sina halvfärdiga ofokuserade romaner som kommit ut de senaste femton åren. Dessa böcker kan begripas, kan genomskådas, och de glöms bort omedelbart. Inte som The Music of Chance, The New York Trilogy, Moon Palace och Leviathan, som alla har ett element av oförutsägbarhet och – törs jag säga det? – djup, som inte funnits i hans verk på väldigt länge.
Dylan Moran var på Konserthuset i Malmö i fredags. Mycket underhållande. Han kör en vända i norra Europa innan den nya showen kan presenteras för den brittiska publiken. Han är så väldigt säker och lyckas hålla intresset hos publiken hela vägen i nittio minuter (med en paus i mitten). Men texten är inte fokuserad än. Han litar inte på den. Till en början försöker han köra det nya materialet men ju längre kvällen lider faller han tillbaka på säkra saker. Känns det som för mig. Jag är absolut ingen Moranexpert. Detta är första gången jag ser honom live.
Anledningen att jag gick på denna stå-uppföreställning är att Dylan Moran är mannen bakom Black Books, tidernas bästa (och kanske enda) komediserie som utspelar sig i antikvariatsmiljö. Moran spelar Bernard Black, som älskar böcker, vin och cigaretter men inte är lika förtjust i människor. Jag vill inte säga att jag känner igen mig men… En del är väldigt sant, tyvärr. ”You’re a freak, Bernard.” ”I know, but I have rights.”
…på Klostret i Ystad. Allting är på spåret, så vitt jag vet, men något kan jag ju ha glömt, förstås. Mediaintresset lite bättre i år än förra året och jag håller tummarna för att Sydsvenskan ska finna det värt att nämna bokmässan fast den inte arrangeras i Malmö/Lund. 31 utställare är anmälda. 18 antikvariat, 8 förlag, 2 bokbindare, 1 papperskonservator, 1 vykortshandare samt Ystad fornminnesförening. Det kommer att bli ett bra evenemang. Museet har gratis öppet också, vilket de inte haft tidigare år. Det ger möjlighet att titta på utställningarna gratis.
Jag kommer att ha öppet i butiken samtidigt som mässan är öppen. Jag lockar med 10% rabatt på hela sortimentet, som består av 15 000 böcker, men då måste man först besöka mässan och hämta rabattkupongen…
Jag har spridit affischer för bokmässan. Nästan alla tycker att det är något de vill göra reklam för, bibliotek, affärer, kaféer. Det är nog bara ett ställe som inte vill sätta upp affischen. Ystad bokhandel. Det är ju komiskt. Stadens enda nybokhandel vill inte göra reklam för stadens största bokevenemang. Personalen var nog positiv, men de hade fått instruktioner av butikschefen, Kerstin Rydholm, att inte medverka till informationsspridande om Antikvarisk bokmässa på Klostret i Ystad 15-16 april. Är det inte märkligt? Särskilt i år när mässan har en hel avdelning för nya böcker och en livs levande författare inviger mässan. Med lite – bara lite – positivt tänkande hade man kunnat använda evenemanget för att sälja fler böcker själv. Hylinger i skylten, Thorén & Lindskogs tyska böcker, inte vet jag, men möjligheten fanns. Men ser man en antikvarisk bokmässa som ett hot så måste man vara trängd, rädd och längta tillbaka till den fördigitala åldern. Ystad bokhandel har fö inte ens en egen hemsida.
Läsvanorna förändras. Bokköpsvanorna förändras. Allting förändras med de digitala distributionskanalerna. Inga nyheter där. Hur ska en bokhandlare med väldigt många böcker av papper hantera förändringarna? Jag har en massa bra idéer, men jag orkar inte beskriva dem här. De senaste veckorna har jag tipsat om två artiklar som diskuterar bokhandelns plats i framtiden. Här är en tredje, ganska pessimistisk men – enligt min mening – klarsynt, av Rick Gekoski på hans blogg på The Guardian. De följande kommentarerna är också intressanta. Läs, läs om ni vill fundera mer på bokhandelns framtid. En sak som Gekoski tar upp, som jag tänkt mycket på, är loppisarnas påverkan på den antikvariska bokbranschen. Det är svårt att konkurrera med någon som får sitt lager gratis och har gratis arbetskraft. I England stänger antikvariaten på löpande band, men Oxfam och deras boklådor frodas och öppnar nytt hela tiden på inte så dåliga lägen. Givetvis har de inte samma kunskap som en antikvariatsägare (oftast inte) men de har många böcker som ibland är sorterade i bokstavs- och ämnesordning. För den som bara söker något intressant att läsa är loppisen ett bra ställe att leta.
Det kan vara en bra plats för antikvariatsgubben också, det kan jag erkänna. När jag började gjorde jag regelbundna rundor många gånger i veckan på Myrorna, Emmaus et al i Malmö. Alltid hittade man något.
Jag har ofta undrat hur de här jättarna har råd att betala hyra för sina stora lokaler. Både Myrorna och Emmaus i Malmö har lokaler som är större än tusen kvadrat. Det kan inte vara gratis. Här i Ystad flyttar Öppna Hjärtat in i gamla Lekpalatsets stora lokaler, granne med Willys. Loppisar har en högre omsättning än vad man kan tro och – som sagt – med gratis lager och personal är det lätt att göra vinst. Men så är det. Jag handlar gärna på loppis, jag tycker att det är bra att de finns. Sedan har jag inte kommit tillrätta med hur de stora bedriver sin affärsverksamhet. Myrorna är ett affärsdrivande organisation med VD. Jag kan tycka att en affärsdrivande organisation ska stå för sina egna kostnader och inte använda arbetsmarknadspolitiska åtgärder som en del av sin affärsidé, när man nästan bara har ”bidragsanställda”. Här är en liten artikel om det. Hittar inte så mycket om det på nätet, men både Emmaus och Myrorna använder personal som man får olika sorters bidrag för att anställa. Är det bra eller dåligt? Vet inte. Både och. Det är inte bara bra, i alla fall.
En olycklig sak med loppisar och böcker är att de nästan alltid går på en boks utseende när de bedömer den. Lite äldre böcker i mjukband tar de inte emot eller slänger, glansiga böcker med skyddsomslag tar de emot. Det gör att exempelvis svensk lyrik från 30-talet och framåt hamnar i ”Brännbart” eftersom de för det otränade ögat ser värdelösa ut. Gunnar Ekelöf, Erik Lindegren, Werner Aspenström i soporna på grund av fel utseende. För att inte tala om gamla sköna Simenondeckare, de slängs säkert av många loppissorterare eftersom de ser fel ut. Men Bra Böckers lockböcker från 70-talet, de ser ”fina” ut, så de står i tjogtals dubbletter i hyllorna.
Är framtiden att det inte finns något vinstdrivande antikvariat med butik utan bara antikvariat med stora lager, långt ute på landet och loppmarknader med butiker i stan som använder systemet smartare? Kanske. Jag tror att det bara är en tidsfråga innan det traditionella antikvariatet hamnar på Skansen, eller Kulturen. Så här såg det ut förr i tiden. Man gick till en affär för att köpa pappersböcker. Jag skulle iof gärna driva det antikvariatet. Om du läser det här, Anki Dahlin (chef på Kulturen), så vet du att jag är intresserad.
Det gäller att hitta nya vägar och inte gnälla för mycket på den tid man lever i. Gör något istället för att klaga. New Yorks mest udda videobutik, Kim’s Video, fick svikande publikunderlag i och med bredbandets intåg. Alla älskade butiken, men alltför få hyrde några filmer. Man laddade hem eller tittade på streamat. Mr Kim hade inte råd att ha kvar sin butik, men han ville gärna att samlingen skulle bevaras, så han erbjöd att skänka hela samlingen gratis till den som kunde ta hand om den. Då härskande hans kunder till (de som övergivit honom till förmån för billiga eller gratis nätnedladdningar). De ville att han skulle fortsätta med uthyrningen. Så dags, sa han, var var ni när jag behövde er? Om lika många som nu klagar på att jag lägger ner hade hyrt hos mig hade jag aldrig behövt stänga.
Till slut fanns det bara ett enda seriöst bud på att få överta samlingen. Det kom inte från New York, inte ens från USA, utan från en jordskalvsdrabbad stad som heter Salemi och ligger på Sicilien. Genom lyckliga omständigheter hade nyheten om Kim’s Video nått hela vägen till Italien och Oliviero Toscani, som nyligen blivit ”director of creativity” i staden.
“Salemi is the future, New York is the past. That’s why Kim’s is coming here”, säger Toscani. Precis. Det är visioner vi behöver, inte gnäll om hur bra det var förr i tiden. Jag hatar ”förr i tiden”.
Jag skickade lite information om den antikvariska bokmässan på Klostret i Ystad 15-16 april till Ystads Allehanda igår, bara så att de skulle vara beredda att slå på stora trumman när arrangemanget närmade sig. Men de slog några slag på pukan redan idag. Se här. Det var mycket tacksamt. Mässan har en pinsamt liten reklambudget så allt omnämnande i pressen betyder mycket för arrangemanget.
Här är de enda rörliga bilder som finns på Ballet Russes. Jag tror de enda. Klippet hittades nyligen och är från 1928. Det visar Serge Lifar som dansar i Les Sylphides. Det är knappt tio år sedan Nijinskij bröt ihop.
Lifar skrev en bra självbiografi som heter Mina liv. Kan tänkas att jag har den på antikvariatet. Ett eget exemplar har jag, som står i Nijinskijhyllan.
Så fort jag fick reda på att Säkert! skulle spela i Lund den andre december så köpte jag biljetter. Dagen kom. Snön kom och vindarna… Jag körde upp till Jet i rondellen för att tanka. Det var knappt att jag kunde ta mig hem igen. H-e! Just den dagen jag ska gå på konsert är det tidernas sämsta väder. Så vi fick sitta hemma och uggla medan andra upplevde det här:
Aah, det är tungt, så tungt. Igår skulle jag fixa det sista i butiken inför dagens skyltsöndag. Men när jag öppnade dörren till butiken fann jag att en bokhylla i tre sektioner rasat under sin egen tyngd. Resultat: Bokbävning. Så jag fick stå i rasmassorna och plocka så gott det gick i flera timmar istället för att finjustera andra delar av lokalen. Jag är inte klar med rasmassorna än. Först måste jag rensa golvet, sedan få undan den knäckta bokhyllan och sist sätta dit en ny hylla, förhoppningsvis av bättre kvalité och sätta upp böckerna i den. Det kommer att ta hela dagen idag – minst. Mern jag har lite smygöppet ändå, för den som vill titta på förödelsen.
Från måndag har jag nya öppettider, måndag-fredag 12-17. Lördag 10-14. Jag ska sälja böcker på några julmarknader i december, så en eller annan fredag-lördag måste jag tyvärr ha stängt. Ring innan om ni kommer långväga.
En stor artikel om Rönnells i DN igår. Visst är det ett härligt ställe. När en bransch drabbas av radikalt nya förutsättningar så är det alltid en aktör som klarar sig genom att tänka stort. I den antikvariska bokhandelsbranschen är det definitivt Rönnells som står för de stora idéerna med sina bokevents i butiken, förlagsverksamhet och allmänt kreativ inställning till verksamheten. Men hur kreativ man än är och hur hårt man än jobbar så slår man ändå i taket om man sysslar med antikvariska böcker. Det har jag märkt och det märker Rönnells också. ”(V)erksamheten ganska stabil, stabil på en låg nivå,” säger Pontus Soldén, en av ägarna till Rönnells. Det säger jag med, även om min stabila nivå förstås är betydligt lägre än Rönnells.
Antikvariatets inköpsansvarige för svensk skönlitteratur listar några eftertraktade titlar i det svenska nittonhundratalet. Glädjande nog för mig så ser jag att jag har flera stycken till salu av de titlar som nämns. Jag är med andra ord välsorterad, om jag får säga det själv. Ann Jäderlund, Lars Norén, Mare Kandre, Sonja Åkesson… Jag har flera av deras tidiga, lite-svårare-att-hitta-böcker. Claes Hylingers debut har jag också, I krig och kärlek, men inte Färdaminnen, hans reseskildring från Norge. Den äger jag inte ens själv. Skönt att fortfarande ha något att leta efter till sig själv.
Veckor och månader går utan att något särskilt händer och jag har all tid i världen, sedan kommer perioder när jag måste välja bort evenemang jag kunde givit min vänstra – eller mitt fall högra – hand för.
Vi bestämde för länge sedan att vi skulle åka till Paris på höstlovet. Flyg och hotell är bokat. Det ska bli mycket roligt och jag ser fram mot resan. Men häromveckan fick jag reda på att mitt portugisiska favoritband Deolinda kommer till Sverige, just de dagar jag är tvingad att vara i Paris. Inte nog med det, de spelar i Helsingborg på Dunkers kulturhus, av alla ställen, inte så långt från Ystad. Jag åkte till London när Rokia Traoré ställde in sin Sverigespelning förra året, jag kommer garanterat att åka till Portugal för att se Deolinda. Men att se dem i Helsingborg hade varit speciellt. De är inte så kända här, konserten kommer att bli mer intim än vad den kan vara i Portugal där de är storstjärnor. Suck.
Men ni som inte måste åka till Paris på höstlovet, ta er till Helsingborg den andre november eller Södra Teatern i Sthlm dagen därpå. Det kommer att bli fina föreställningar. Kanske kan någon konsertbesökare rapportera här hur det var?
Som betyder ansiktsblindhet. Jag tycker att jag har problem att känna igen människor och ansikten, men efter att ha gjort det här testet så förstår jag att det inte är prosopagnosi jag lider av, för jag kände igen alltför många ansikten för att kunna få diagnosen. Vad ska jag då skylla på?
vann årets Bookerpris för romanen The Finkler Question. Det lär ska vara en rolig bok, den första dylika som vinner Bookerpriset. Jag tyckte i och för sig att Vernon God Little var rätt rolig, men vad vet jag. Jag var inte bekant med Jacobson tidigare, fast han skrivit flera böcker. Det var, enligt Rick Gekoski, ett äntligen!-ögonblick när vinnaren presenterades.
Och i dagens Sydsvenskan läser jag att Sydafrika gått och hoppats på Damon Galguts In a Strange Room. Tor Billgren, som bor i Sydafrika, skriver att det rådit ”en närmast fanatsik stämning kring boken och på stan (har) jag …(sett) folk med knappar som uppmanar omgivningen att läsa den.”
Själv hoppades jag på Tom McCarthys C, som jag håller på att läsa just nu. Det är bara att konstatera att det inte är McCarthys år i år, varken Toms eller Cormacs. In a Strange Room verkar bra, The Finkler Question lockar inte lika omedelbart. Varför är det så?
Men jag skulle aldrig gissat eller hoppats på en tråkgubbe som Vargas Llosa. Jag har en hel del böcker av honom som jag äntligen kan få sålt. Han har inte varit särskilt efterfrågad hos mig.
Några timmar kvar tills Peter Englund öppnar dörren. Cormac har lägst odds hos Ladbrokes… Spelarna läser min blogg. Två av mina tips från förra året, Ngũgĩ wa Thiong’o och Gerald Murnane ligger också bra till. Men det blir Cormac, det vet ni och ni läste det här först.
På torsdag tillkännages Nobelpriset i litteratur. På fredag är det recensionsdag för Cormac McCarthys magnum opus, Blood Meridian or the Evening Redness in the West. Så enkelt är det.
Idag var jag i Kristianstad på den årliga bokfestivalen. De första tio åren sålde jag böcker på bokmarknaden, men de senaste åren har jag bara åkt in för att handla. I år gick jag dessutom på en programpunkt, ett föredrag med Jasper Fforde. Författarprogrammet var extra bra i år, tycker jag, med Fforde som pricken över i:et. I Sverige är han inte så stor än, men snart kommer han att vara lika känd och omtyckt som Terry Pratchett, tror jag. Han höll låda i en timme om sina böcker och sitt författarskap och var mycket charmerande och rolig. Underfundig är nog det ord som beskriver hans verk bäst och det kom tydligt fram vid hans scenframträdande också. Läs mer på hans omfattande hemsida här.
Just nu, denna helg arrangeras AussieCon 4, världskongress för science fiction i Melbourne, Australien. Jag var på Aussiecon 2, 1985. Otroligt nog har jag kvar kongresströjan.
Från den första september har jag öppet 12-17 måndag och tisdag. Öppet fredag och lördag för det mesta men inte garanterat. Det beror på om det är torgväder och om jag har annat att göra. Långväga gäster bör ringa innan de hälsar på.
Jaha, vi blåste inte bort, men det var en rejäl vind även innanför murarna till Surbrunnsparken i Ystad i kväll när jag var inbjuden av Ystad bibliotek att berätta under blodboken. Det var ca 50 personer i publiken, vilket var bra med tanke på det nyckfulla vädret. En timme helt nya historier som jag aldrig berättat tidigare. Jag missade inte mycket, jag får vara nöjd. Bra respons från både publik och arrangör. Bara vinden var emot mig och kastade ibland upp min röst i himlen. Men historierna funkade och jag berättar gärna dem igen.
Den 25 augusti kl 19.00 blir det berättarkväll i Surbrunnsparken i Ystad. Gratis inträde. Biblioteket i Ystad arrangerar en gång om året en berättarkväll med inbjuden berättare. Förra året var det Christina Claesson som var gäst. I år är det jag som står för historierna. Under nittiotalet hjälpte jag till med Skrönor i Parken i Malmö, som var ett trevligt arrangemang varje kväll i maj månad i Magistratsparken. Berättelser under blodboken börjar också likna en uthållig tradition, om än bara för en kväll om året.
Under blodboken kommer jag – antagligen – att berätta om hålet i Vitaby och om ugglan på Norra Promenaden, kanske om skolan i Salamanca och om andra underliga och nästan sanna saker som jag sett och hört.
Antikvariatet ska ha öppet 16.30-19.30 varje dag, även söndagar hela sommaren. Men när jag står på torget händer det att jag kommer iväg för sent, eller att det är bilkö förbi Sandskogen, så då hinner jag ibland inte öppna förrän kvart i fem. Och om jag är riktigt trött och det är riktigt slött i butiken händer det – som idag – att jag stänger redan tio i sju.
Så får man ju inte göra. Butikstider ska hållas. Man blir arg och besviken om utlovade öppettider inte hålls. Men, så är det tyvärr hos mig i sommar. Det är inget att göra åt. Jag prioriterar torget i Simrishamn.
Börja spara slantar, för i oktober är det en exceptionell bokauktion i på Sotheby’s i London. Läs mer i Guardian. Ca 3000 titlar, bara det bästa inom den angosaxiska skönlitteraturen från de senaste 400 åren. Shakespeares samlade, förstautgåva från 1640, Frankenstein i förstaupplaga, signerad första av A Christmas Carol i bra skick. Och så vidare. Jösses. Vi ses i London.
johns antikvariat 