johns antikvariat

Nyinkommet på nätantikvariatet: böcker om Swedbank och Hagströmer & Qviberg, WS Reymonts Nobelprisvinnande epos i fyra band, Bönderna och Taedeusz Borowskis novellsamling Välkomna till gaskammaren, mina damer och herrar. Även Alice Munro och Richard Yates på svenska, och andra bra grejer. Kolla här.

Jag vet inte hur jag upptäckte den här författaren, men det var antagligen länkhoppande i flera led som slutade hos Amazon, där jag hafts hans böcker i att-köpa-korgen i några månader. Men så fick jag oväntat in hans debutroman i översättning  på antikvariatet – jag visste inte ens att den fanns på svenska – och då läste jag den genast.

Enhörningen är en bok som förlaget haft svårt att marknadsföra. Hur man än gör så stöter man bort fler läsare än man vinner. På omslaget står det att det är en thriller. Bilden för tankarna till hårdkokt polisaction i storstadsmiljö eller kanske spinthriller à la le Carré. Den som önskar en sådan bok kommer att bli frustrerad för här finns varken poliser, spioner eller brottslingar så långt ögat når.

Boken handlar om en lärare på börjar en anställning på ett college utanför New York. Huvudpersonen jobbar i ett rum som tidigare använts av en person som blivit mördad. Det är det närmaste vi kommer ett ett konkret brott. Snart börjar han inse att han är övervakad och att någon försöker miskreditera honom och göra honom illa. Vem? Varför? Läsaren följer med i huvudpersonens tankar när han resonerar om vad det är som håller på att hända. Medan han företar sina undersökningar drabbas han och vi av starka minnen från ungdomen och av föräldrarna. Alla små minnesfragment passar in i det stora pusslet och det är med en stigande känsla av obehag och oro som boken närmar sig sitt klimax.

Så på ett sätt är det en jakt, huvudpersonens jakt efter vem som vill skada honom och varför, men det gör inte boken till en thriller enligt mig. Jag vet inte vad jag ska kalla boken. Den är spännande men det är ingen spänningsroman. Men med byggstenarna klass, minne och identitet istället för våld, brott och kriminalitet så blir resultatet en ganska ovanlig och mycket bra bok. Omöjlig att marknadsföra för ett svenskt förlag…

Emanuel Carrères Mustaschen är en bok av samma sort, där spänningen skapas genom en lek med minne och identitet. Även Charles MacLeans The Watcher använder liknande verkningsmedel. Den skrev jag om här.

Här kan man läsa när James Lasdun funderar över att bli självförsörjande bonde.

Och här recenserar han Ian McEwans nya roman Sweet Tooth i The Guardian.

Ny roman från Martin Amis med titeln  Lionel Asbo: State of England. Givande intervju i The Guardian.

Påsken är deckarnas tid, i alla fall i Norge. Kanske i Sverige också. Jag har just lagt in nästan alla Dorothy Sayers böcker om Lord Peter Wimsey på bokbörsen. Flera är ganska ovanliga. Jag har också några svårhittade Agatha Christie – och lite annat intressant i krimgenren. Titta här.

Enid Blyton var världens värsta mamma, om man ska tro den film som gick på TV tidigare idag med Helena Bonham Carter i titelrollen. Repris imorgon klockan 15.00. Tyvärr inte på SVT Play. All den eventuella välvilja Blyton kände mot barn lade hon ner i sina böcker (över 700!). Hennes egna döttrar fick ingen kärlek och Enid Blyton var en omogen, hemsk människa i största allmänhet. Enligt den här filmen. Den ena dottern har skrivit en memoar som berättar ungefär samma historia. Den andra dottern har en mer positiv bild av sin mamma. Objektiva fakta talar till Enids nackdel, dock. Här är en intervju med båda döttrarna, gjord 2002. Och här en intervju med en dotterdotter i samband med firandet av sextioårsjubileet av Noddy, Blytons mest kända figur, vid sidan om Femgänget.

På årets sista dag slumpade det sig att jag läste ut två tecknade memoarböcker. Alison Bechdels Fun Home: a Family Tragicomic var en uppmärksammad bok 2006, men den gick mig spårlöst förbi. Jag är glad att jag upptäckte den till slut, för den är otroligt bra. Författaren berättar om sin uppväxt i en liten stad i Pennsylvania. Främst är det ett porträtt av hennes pappa och hans relation till familjen. Han är en komplex person, på en gång en främling för sin dotter och samtidigt mer lik henne än vad de båda vill tro. Det är en fascinerande historia, väldigt litterär i sina referenser och noggrann i detaljerna. Men man behöver inte vara litteraturintresserad för att läsa boken, det är en uppslukande historia för vem som helst. Det finns planer att göra musikal på den, av personerna bakom Shrek: The Musical och det säger väl något om hur bred berättelsen är. Den exakta handlingen vill jag inte återge. Ju mindre man vet innan läsningen, desto bättre. Filmen Coal Miner’s Daughter spelar en viss roll för far och dotter i boken. Lustigt att den gick på TV samma kväll som jag läste ut Fun Home. Jag var tvungen att se om den och såg den då genom Alison Bechdels ögon.

Det är oundvikligt att jämföra Bechdels bok med Art Spiegelman’s Maus. Den boken står som ett riktmärke för alla moderna tecknade serier, i och för sig, men Maus och Fun Home har flera beröringspunkter. Mouse handlar om en pappas hemligheter och hur barnet påverkas av pappans problem att förhålla sig till sin egen historia. Det är huvudtemat i Fun Home också.

Här berättar Bechdel om hur hon skapade sin bok.

Och Loretta Lynn är still going strong! Coal Miner’s Daughter känns oändligt gammal, både filmen och perioden den berättar om, men Loretta Lynn var ung när hon började och hon turnerar än. När filmen gjordes var hon ”bara” 45. Hennes senaste skiva är inte helt färsk, men den producerades av Jack White.

Mer om hur tecknade serier skapas lär man sig i Jiro Taniguchis A Zoo in Winter. Det är också en memoar. Vid en första anblick inte lika dramatisk som Bechdels, men när jag läst ut den så kanske ändå. Båda handlar om uppbrottet från familjen, om att gå sin egen väg om att bli accepterad för den man är av sin familj (och andra)… Året är 1967 och Taniguchis unga alter ego vill bli mangaka (skapare av tecknade serier). Han bryter upp från Kyoto och flyttar till Tokyo där han turligt får anställning på en mangastudio. Han går igenom samma äventyr som de flesta unga män gör – och några ovanligare och på köpet får läsaren lära sig en del om hur manga skapades på sextiotalet.

Både böckerna är vackert tecknade och snyggt konstruerade berättartekniskt. Virtuost är ett ord jag inte gillar att använda, men nu gör jag det. Båda dessa tecknade memoarer är virtuost berättade i ord och bild. Bland det bästa jag läst i genren.

Jag gillar de här listorna där författare ger tips på hårda klappar eller det gångna årets bästa böcker. Genom åren har jag hittat riktiga guldkorn som annars skulle gått mig förbi. Dock är en del tipsare rädda att göra bort sig och föreslår därför tämligen uppenbara böcker, eller alster av författarkompisar. Likaså besvaras frågan ”Vad ska du läsa under helgerna?” med väldigt ängsliga svar, i flera fall. Man vill inte göra bort sig och avslöjas med att läsa ”fel” böcker. Boktips från författare i DN.

Boktips från författare i The Guardian. David Nicholls, Jonathan Franzen, Nick Hornby, Jeanette Winterson, Lorrie Moore och många fler tipsar om mängder med böcker. Flera verkar mycket intressanta.

Washington Post har Peter Englund på sin topp tio-lista.

Time Magazine har en väldigt underlig tio-i-topp-lista. Kommentarerna till artikeln och listan är som sig bör mycket beska. George R R Martin (som jag beundrar) har med A Dance of Dragons inte skrivit årets bästa bok. Patrioten i mig tycker att det är kul att Lars Kepler är med på listan, men läsaren i mig finner det helt vansinnigt.

Svenska Dagbladet har de bästa tipsen av de svenska tidningarna, tycker jag.

I dagens DN läser jag att Cheetah dött vid en ålder av 80 år. Han råkade vara en chimpans men han var som gubbar är mest, gillade fotboll och musik, gick alltid upprätt om än med lätt krökt rygg. Den som vill veta mer om hans liv kan läsa hans självbiografi, som kom ut 2009. Här är en intervju med Cheetahs spökskrivare, James Lever.

Vem var det som dog egentligen? Nya uppgifter från http://www.apor.g, nej, http://www.ap.org, ska det vara. Gamle Cheetah drog sig kanske undan tidigare och lät någon annan spela hans roll på ålderdomshemmet för gamla djur. Läs mer här.

Jonathan Lethem har i åtta år gått och retat sig på att James Wood, en av Amerikas främsta litteraturkritiker, skrev en negativ recension av The Fortress of Solitude. Det var inte en sågning, inte ett lustmord. Boken hade fått sämre recensioner av andra. Men Lethem var ändå djupt besviken på Wood, som han tidigare ansåg vara ”the most consequential and galvanizing critical voice, the most apparently gifted close reader of our time”. För det verkade helt enkelt som om Wood inte läst boken särskilt noga. Här berättar Lethem i detalj om sitt ältande av denna recension.

Jag förstår honom och jag förstår Wood också, ifall han denna gång inte läste så noga. Jag har lättare att förstå skrivkramp inför recensioner än inför andra uppdrag. Att kräkas upp ännu en åsikt och en analys av ett verk – ibland går det bara inte, men tidningen kräver att du blir klar i tid så då är det bara att sticka ner fingrarna i halsen och hoppas att man får upp något användbart. I fallet med Woods recension av Lethems bok blev det inte så och Lethem synade Wood och kan inte låta bli att tänka på recensionen åtta år senare.

dog häromdagen. Ärligt talat trodde jag att hon gått hädan för länge sedan. Drakar och kärleksintriger, är det fortfarande gångbart? Jag har en del engelska pocket till salu för trettio spänn styck: The Renegades of Pern, To ride Pegasus, The White Dragon, Nerilka’s Story, Partnership (med Margaret Ball (The Ship Who Sang is not alone) och Black Trillium, tillsammans med Marion Zimmer Bradley, Julian May och Andre Norton, vilken supergrupp! På bokbörsen säljer jag Drakryttarna, en av två (tror jag) McCaffreyböcker som finns på svenska.

Här är en lång intervju i New York Times, gjord över två dagar, hemma hos, i joggingspåret och i bilen med Haruki Murakami.

Idag är det 100 år sedan Brian O’Nolan föddes. Han är mer känd under sitt författarnamn Flann O’Brien. Irish Times firas med en hel avdelning om och av författaren till The Third Policeman och At-Swim-Two-Birds.

Oktober är Yoko Ogawas månad på radion. Med start i dag och månaden ut sänds Ogawas utsökta roman En gåtfull vänskap som radioföljetong i P1. Läs mer här, och lyssna. Boken kom nyss i pocket också.

Chinua Achebe, tror jag. Gerald Murnane och Assia Djebar får vara mina outsiders. DN rapporterar att det är på torsdag vi får veta vem det blev.

Jag har nu till salu tre kompletta uppsättningar av Mervyn Peakes Gormenghast-trilogi: i pocket på svenska, i pocket på engelska och inbunden på svenska. Titta här och köp. Ingen annan har hela trilogin på svenska till salu för närvarande. Jag har två.

Titus tronföljaren, Slottet Gormenghast, Titus rymlingen.

Några fina Sture Dahlström-böcker i originalupplagor här. Och när A Game of Thrones av George R R Martin blivit stor HBO-serie är det kanske någon som vill ha svenska originalupplagan av första boken? Den har jag här i så fall. Så sakteliga närmar jag mig 1000 titlar på bokbörsen. Kolla hela sortimentet här eller titta på alla mina 15 000 böcker i butiken på Bruksgatan 30 i Ystad.

En ung kvinna som jag möjligen kände igen frågade efter Jerzy Kosinski häromdagen. Jag hade några stycken i butiken. Den målade fågeln är bland det grymmaste jag läst, då med ursprungsbetydelsen av grym. Jag var också lite för ung när jag läste den, vilket bidrog till känslan. Det är en riktigt skrämmande bok. Det tycker jag fortfarande. I hyllan stod en Kosinskibok som jag inte hade läst: Steg, Steps i original. Den vann National Book Award 1969. Den är bara på 125 sidor, så jag läste den på torget igår och idag. Den består av en mängd scener – 48 stycken, om vi ska vara noga – de flesta väldigt grymma. Många är mer eller mindre perversa sexuella beskrivningar, i så gott som alla scener förekommer otäckt våld. De hänger inte ihop annat än att det möjligen är samma person som återger dem. Det är inte en roman så mycket som en samling mardrömmar. Soldaten som gömmer sig från paraden bara för att vakna naken mitt i dess väg, t ex och andra, mycket mörkare små scener som beskriver våld och övergrepp. I och med att scenerna är så korta och fantasifulla samtidigt som de beskriver så hemska saker så kan man inte låta bli att läsa. Det är en hemsk bok, men också hemskt bra. Den skär genom oväsentligheterna:

Jag började upptäcka vissa likheter mellan mig själv och patienterna. Inte heller kunde jag undvika insikten om att jag en dag skulle bli vad de var nu, samma krafter som hade brutit ner dem till deras nuvarande tillstånd också skulle betvinga mig. Jag betraktade de sjuka i deras ändlösa plågor där de kröp omkring som krossade kräftor. När jag arbetade inne på rummen såg jag de döende patienterna med rinnande ögon och insjunkna ansikten, med kroppar som hade skrumpnat ihop av sjukdom. De låg i de smala sängarna och stirrade apatiskt på de bleknade bilderna av helgon eller på träkrucifix som var prickiga av maskhål. Några höll fotografier av barnen hårt tryckta mot bröstet.

David Foster Wallace gillade boken.

This won some big prize or other when it first came out, but today nobody seems to remember it. ”Steps” gets called a novel but it is really a collection of unbelievably creepy little allegorical tableaux done in a terse elegant voice that’s like nothing else anywhere ever. Only Kafka’s fragments get anywhere close to where Kosinski goes in this book, which is better than everything else he ever did combined.

Wallace fann samma svar på den stora frågan som Kosinski. De slutade sina dagar likadant.

Sist jag läste om Kosinski var det debatt om han verkligen skrivit sina böcker själv. Nu verkar det fastlagt att han var en stor bluff som i bästa fall använde språkligt skickliga personer att putsa hans manuskript och i sämsta fall var en plagiatör som snodde innehåll såväl som språk från andra personer.

Läs mer om Kosinskis falska liv här.

Hur det än var med den saken så skapade (eller skrev) han tre riktigt bra böcker, Steps, The Painted Bird och Being There.

Igår frågade en man efter Radetzkymarschen av Joseph Roth på torget. ”Jag har den hemma”, sa jag. ”Tar med den imorgon.” Idag hade jag den med och visade den för kunden. Han tyckte att den var för dyr vid 200 kronor.

Om jag hade letat efter en bok länge och sedan hittade den på torget i Simrishamn, av alla ställen, så hade jag tyckt att den var billig för bara 200 kronor. Jag hade givit säljaren dricks för att han hade en bok som var nära nog omöjlig att hitta. Vad får man för tvåhundra spänn? Tolv liter bensin eller tre klena pizzor eller tre pocketböcker… Hur mycket borde Radetzkymarschen kosta? Det finns ett enda exemplar till salu på nätet just nu och vem säljer det? Jamen, det är ju jag!Och det exet kostar 290. Lycka till att hitta det billigare. Det är inte första gången det händer att någon frågar efter en viss bok, jag har den och de tackar nej till den. Säkert inte den sista gången det händer men lika förvånande varje gång.

EDIT 180111: Ibland har jag Radetzkymarschen inne, men den säljs snabbt. Tack vare det här inlägget ser jag att många söker efter boken. I januari 2018 kommer äntligen en nyutgåva. Nu kan alla som vill äga boken äntligen göra det.

Alla deckarna, de flesta i fina originalutgåvor, några signerade… Jag fick ett ryck och la in alltihop på bokbörsen i morse. Här är de.

Den senaste veckan har jag varit duktig på Bokbörsen och lagt upp en mängd nya böcker. Senast några Eric Hermelin-översättningar. Mycket annat kul som Konsthantverkets historia av Edward Lucie-Smith, några Roland Barthes, Giuseppe di Lampedusas Leoparden, både inbunden och i pocket, Walter Benjamins Passagearbeten inbundna, och mycket annat. Titta in på min sida på Bokbörsen.

Telefonen ringde idag. Det var en gammal, trogen kund som också är författare. Hon är gift med en annan författare som utkommit med böcker i sextio år. Båda två har handlat en hel del böcker av mig genom åren.

”Min man har förpassats till ett vårdhem där han inte längre har glädje av sitt bibliotek”, sa hustrun. ”Vill du komma och titta på böckerna och se om det finns något du vill köpa?”

Förpassats… Så är det. Det kommer en tidpunkt när vi alla ska gå in i dimman och förpassas till den plats där vi inte längre har glädje av vårt bibliotek. Men böckerna är kvar när intellektet lämnar. De kan glädja andra, yngre läsare. Så skickas de ut på marknaden i ett varv till. Kanske blir de sålda ganska snabbt och får sedan stå i en hylla i ett halvt sekel till nästa gång det är dags för en anhörig att ringa någon som kan lägga ett bud på biblioteket.

Det känns rätt dystert när kunder eller rent av vänner lämnar på det här viset. Jag har varit med om det förut och kommer att vara med om det igen, men jag vänjer mig inte.

Till mötet på tisdag skulle jag kunna ta med vad jag har i turkiana, om någon är intresserad. Hör av er i så fall. Skicket är bra bruksskick, inget skrivet, inga naggar, om inget annat anges:

Orhan Pamuk: De svarta boken, inbunden med skyddsomslag, Norstedts, 2006. 90,-

Orhan Pamuk: Snö, mjukband, Norstedts, 2006. 50,-

Orhan Pamuk: Andra färger – essäer och en berättelse, inbunden med skyddsomslag, Norstedts, 2010. 160,-

Yasar Kemal: Yusuf, lille Yusuf, inbunden med skyddsomslag, Gidlunds, 1983. 90,-

Yasar Kemal: Gräset som aldrig dör, inbunden med skyddsomslag, Gidlunds, 1975. 50,-

Yasar Kemal: Låt tistlarna brinna, kartonnage, Gidlunds, 1973. 50,-

Yasar Kemal: Och de brände tistlarna, kartonnage, Gidlunds, 1977. 50,-

Architecture of the World: Ottoman Turkey. red av Henri Stierlin. Mjukband, rikl ill. Inget årtal, antagl sent 80-tal. Taschen. 100,-

David Talbot Rice: Islamic art. Mjukband, Thames & Hudson, 1975. 50,-

Leonard Woolley: Konsten i mellersta östern. Med kapitel om Anatolien. Inb med skyddsomslag, namnteckn. Allhems, 1962. 120,-

Islam, konst och kultur. Utställningskatalog, Statens historiska museum, 1985. Med texter av bl a Karin Ådahl, Hans Furuhagen och Gunnar Jarring. 60,-

Ingmar Karlsson: Korset och halvmånen, en bok om de religiösa minoriteterna i mellanöstern. Inb med skyddsomslag, vissa skrapmärken på skyddsomsl. W&W, 1991. 60,-

Michael Nordberg: Profetens folk, stat, samhälle och kultur i Islam under  tusen år. Inb med skyddsomslag. Tiden, 1988, 70,-

Alf Åberg: När svenskarna upptäckte världen. Inb med ngt slitet skyddsomslag. Kapitel om Claes Rålamb i Turkiet, Karolinerna i Konstantinopel och svensk-turkiskt vapenbrödraskap. NoK, 1981. 90,-

Mehmed Uzun: Granatäppelblomning, essäer om berättande, längtan, sorg. Kurdiskt perspektiv på Turkiet. Inb med skyddsomslag. Ordfront, 1998. 90,-

Norbert Elias civilisationsteori i två band: Del I: Sedernas historia, del II: Från svärdet till plikten. Inb med skyddsomslag. Atlantis 1989+1991. 450,- Det var det här verket som Elisabeth Özdalga hänvisade till i sin föreläsning.

Kriget, bilder från krigsskådeplatsen 1897. Med 2 kartor, 17 porträtt och 55 krigsscener, vyer mm. Däraf flere helsides- och dubbelsidesbilder. Bilder från kriget mellan Grekland och Turkiet 1897, som handlade om Kreta. Dekorerat pappband, sliten i pärmen, lös i bindningen, fin i inlagan. Bonniers, 1897. 100,-

Här är en bok jag inte läst än, men som jag är glad att jag hittat – på mitt eget antikvariat. Woody Allen berättade i The Guardian för några veckor sedan om fem favoritböcker. Några väntade val, Catcher in the Rye och Really the Blues av Mezzerow och Wolfe. Men han nämner också en bok som de flesta nog inte läst. Han fick boken av en fan från Brasilien. ”Du kommer att gilla den här”, skrev fanen, och eftersom boken är ganska tunn så läste Allen den. ”I was shocked by how charming and amusing it was.” Boken är utgiven 1880, skriven av sin tids störste författare från Brasilien. Inledningen lovar gott:

When we learn från Stendhal that he wrote one of his books for only a hundred readers, we are both astonished and disturbed. The world will be neither astonished not, probably, disturbed if the present book has not one hundred readers like Stendhal’s, nor fifty, nor twenty, nor even ten. Ten? Maybe five. It is, in truth, a diffuse work, in which I, Braz Cubas, if indeed I have adopted the free form of a Sterne or of a Xavier de Maistre, have possibly added a certain peevish pessimism of my own. Quite possibly. The work of a man already dead. I wrote it with the pen of Mirth and the ink of Melancholy, and one can readily foresee what may come of such a union.

En död berättare som lyckas namedroppa tre författare på de första tio raderna. Stendhal, Sterne och de Maistre tänjde alla på gränserna för romanformen, och om de Assis utmanar dem så betyder det att denna bok kanske tar ännu djärvare språng. Det ska bli kul att läsa den. Bara att använda en död berättare, är det första gången i litteraturen som det görs här 1880?