johns antikvariat

En man går hemifrån på morgonen, men istället för att gå till jobbet som vanligt stannar han vid kanalen och sätter sig på en bänk. Där stannar han hela dagen. På kvällen går han hem, men nästa morgon är han tillbaka på bänken. Likadant nästa dag och nästa. Boken skildrar mannens nya liv vid kanalen. Varför går han inte till jobbet? Vad finner han för njutning på bänken vid kanalen?

När jag hörde talas om den här boken verkade den väldigt intressant. På baksidan citeras The Guardian: ”Leading light of the selfstyled Off-Beat Generation, Rourke stakes his claim as heir apparent to greats such as Ballard, Joyce or Houellebecq”. Stora ord och författare att leva upp till. Det var kanske därför boken blev en besvikelse för mig.  Jag leddes att tro att handlingen bara skulle utspela sig där på bänken och i mannen huvud, men istället blev det ett fasligt spring hit och dit och ganska ofokuserat babbel med en annan karaktär som nästan hotar att ta över showen. Kanallivet som skulle varit det centrala blir allt luddigare ju längre berättelsen lider.

Jag hoppades på något i stil med Donald Antrims The Verificationist, men så bra böcker hittar man sällan.

En liten fiskeby i Japan, någon gång på senmedeltiden. Befolkningen kan nätt och jämt hålla sig vid liv. De lever ett liv i ständig svält. De fiskar i små båtar nära stranden och fiskemetoderna är inte de bästa. En annan inkomstkälla är salttillverkning. De kokar havsvatten i stora kittlar på stranden och säljer saltet till grannbyar i inlandet, men det blir inga större inkomster av den handeln. Förutom fiske och salt finns det ytterligare två sätt att klara livhanken. Dels kan de sälja sig som arbetskraft på långtidskontrakt till storbönder i inlandet. Kontrakten löper på minst tre år, ända upp till tio. Då vandrar de iväg över berget och ses inte ingen förrän kontraktet är uppfyllt, många år senare. I utbyte får familjen pengar som de kan överleva på. Men förmedlingsagenten tar större delen av pengarna. Det andra sättet att klara livhanken är det som hela boken kretsar kring. O-fune-sama. Skeppsbrott. Saltkoken görs nämligen nattetid på stranden. Byns befolkning hoppas att skepp vid svårt väder ska mista elden för löfte om säker hamn när ljuset i själva verket leder fartyget på grund. Bokens huvudperson heter Isaku är och nio år när berättelsen börjar. Hans pappa har just sålt sig för tre års arbete långt borta. Isaku är herre i huset nu, han ska ta hand om sina småsyskon och sin mamma. Han förväntas fiska och stå för försörjningen. Nio år! Han har aldrig varit med om O-fune-sama, han har bara hört historier. Kanske är det en saga, han vet inte.

Men en dag, två år senare så händer det. Ett skepp lockas på grund och dess skatter blir byns. Men det får ju inte finnas några vittnen, så besättningen måste dödas och skeppet plockas ner i småbitar så att ingen kan ana vad som hänt.

Det är i stort handlingen i denna lysande lilla bok (180 sidor). Det som händer, det händer, författaren lägger ingen värdering i skeendet. Berättandet är helt objektivt, registrerande. Men för läsaren är det en känslomässig bergochdalbana, som det heter. Det är fruktansvärt spännande på flera plan. Isakus kamp för att hitta mat till familjen. Som sagt, nio år och familjeförsörjare. Tuffa bud. Och så då konsekvenserna av O-fune-sama.

Akira Yoshimura hittade jag när jag läste att hans roman var förlaga till den Cannesvinnande fillmen Ålen. Eftersom jag ständigt är på jakt efter nya japanska (och andra) litterära kickar, så testade jag den här boken. Det är jag glad för och jag ska nu samla på mig resten av hans katalog och läsa.

Den här författaren var nominerad till Bookerpriset förra året för sin senaste bok, In a Strange Room, det var så jag hittade honom. Han är från Sydafrika och är, vad jag förstår, mycket känd och omtyckt där. Jag läste en notis i Sydsvenskan, skriven av Tor Billgren. Han bloggar från Sydafrika här. The Good Doctor (också Bookernominerad en gång) handlar om en läkare som jobbar på ett sjukhus ute i bushen (bokstavligt talat) i ett tidigare hemland i Sydafrika. Sjukhuset ligger helt fel, för det finns ett ”riktigt” sjukhus i staden några mil bort och det är där alla patienter hamnar. Sjukhuset i bushen är en administrativ rest från ett tidigare system. Titelns läkare är inte berättaren utan en ny doktor som kommer till sjukhuset. Han är yngre och naivt idealistisk. Berättaren är mer luttrad, för att inte säga avtrubbad. Han försöker bara överleva utan att ta någon plats. Han väntar på att få bli chef på det lilla sjukhuset, men den processen har pågått i flera år. Hemma i Kapstaden finns hans pappa, mycket framgångsrik och rent av känd i hela Sydafrika. Skuggan från honom gör också sitt till att berättaren famlar sig fram och försöker göra så lite avtryck i verkligheten som möjligt. När den nye läkaren anländer till sjukhuset tvingas berättaren bearbeta tidigare upplevelser och bestämma sig för hur han vill leva resten av sitt liv. Det svåra med att bo i ett land som Sydafrika gestaltas mycket bra i denna bok. Hur den blandade befolkningen lever sida vid sida men knappast tillsammans. De historiska avlagringarna från tidigare samhällssystem och konflikter påverkar det dagliga livet i en grad som vi i Sverige inte kan förstå.

Men man behöver inte välja denna bok för att lära sig saker. Den är spännande i sig själv i egenskap av en välkonstruerad roman. Du behöver inte vara ett dugg intresserad av Sydafrika för att finna denna bok synerligen läsvärd.

I gårdagens New York Times läser jag att Edward Gorey är populärare än någonsin. Makabra, svartvita teckningar i den digitala åldern. Det gör mig glad.

En kollega, en nybokhandel, i England har haft det kämpigt, men har återhämtat sig. Läs mer om det här och varför det är bra att köpa böcker i butiker ibland och inte bara på nätet. Bokhandeln är på väg att bli något annat. Ett upplevelsecentrum. Ska man ta inträde? Det kostar kanske 100 spänn att gå in och man får ta böcker för 100 kronor, eller låta bli, men hundralappen kostar det. Det är en idé.

Jag rensar i hyllorna och kör en liten bokrea onsdag-måndag, 23-28 februari i butiken. Ca 2000 böcker till halva priset. Endast fem dagar, sedan gäller ordinarie pris igen. Det är böcker från alla avdelningar, säkert fyndläge. Öppettider: Onsdag 14-18, torsdag-fredag 12-17, lördag 11-14, måndag 12-17.

Här är en ovanligt lång artikel, även med Guardianmått mätt, där Hari Kunzru intervjuar Michael Moorcock och samtidigt erkänner att han varit science fiction-fan sedan tioårsåldern.

Det är mycket med tennis nu. Australian Open är i finalhelgen. Sedan året började har jag spelat tre gånger i veckan. Jag blir lite bättre för varje dag som går. JD Salinger gillade också tennis, visar det sig utifrån ett antal brev som nyss kommit i dagen. Hans favorit var Tim Henman, engelsmannen som var i fyra Wimbledonsemifinaler. Breven där detta framkommer skickades från Salinger till en vän i England, som han träffade som ung. I The Guardian står det mer. Fin bild också, på en avspänd Salinger som gammal. Vidare får vi veta att Salinger var en vanlig människa med vanliga intressen. Han åkte på bussresor till Niagarafallen, han tyckte om Burger Kings hamburgare. Mystiken falnar. Men inget nytt om vad han skrev under de långa åren av tystnad.

Det här är uppföljaren till debuten, Revolutionary Road. Det tog åtta år att få ut den. Hela sextiotalet susade förbi. Revolutionary Road kom ut 1961, A Special Providence 1969 och den fick inte alls samma fina mottagande som debuten. Författaren kom att avsky den här boken, kanske för att hans högt ställda förväntningar på mottagande inte infriades.

När Yates dog 1992 var hans böcker inte i tryck. Läsarna hade glömt bort honom. Jag tror att det var för att hans ämnesval var ur takt med tiden. Folk var inte intresserade av de epoker han skildrade. Nu är allting lika långt borta och böckerna får ett nostalgiskt skimmer som Yates inte tänkte på när han skrev men som nog lockar nya läsare. Det som när det begav sig var otidsenliga romaner är nu historiska berättelser.

A Special Providence utspelar sig främst under andra världskriget, med tillbakablickar på det sena trettiotalet och tidiga fyrtiotalet. Vi följer artonårige Bobby Prentice när han kommer till Europa vid slutet på andra världskriget. En sorts krigsroman, med andra ord, men ganska lite krigsskildring. Bobby upplever mest långtråkiga väntan, obegripliga beslut från överordnade, sjukdom och trötthet. Hela tiden är han orolig för att falla ur ramen, att verka dum eller inte hänga med. Han tänker hela tiden, Hoppas det såg bra ut, hoppas att jag gjorde rätt. Mittenpartiet av boken skildrar Bobbys mammas liv och Bobbys uppväxt. Den här delen är till 90% självbiografisk. Kanske mer än så. Även krigsskildringen är  självupplevd. Mammans historia som berättas här, skriver Yates om sig själv i förordet till A Good School. Det som skildras i A Good School är med i A Special Providence också, men inte lika utförligt. Alla Yates’ böcker är förklädda självbiografier, samma sorts figurer återfinns i flera böcker. Här har vi hans mamma i helfigur, hon som ville bli konstnär och skulptör och anade framgången alldeles bortom horisonten. Men hon kom aldrig dit. Skulderna lades på hög, drömmarna förblev drömmar. Medicin och sprit användes för att dämpa ångesten. Vi har också en variant på historien om systrarna i The Easter Parade. Yates skildrar verkligheten, sin verklighet, men sättet han gör det på skapar ett enormt djup i läsupplevelsen. Hissnande är ordet. Hur/varför det blir så vet jag inte riktigt. En del är väl att det känns äkta, att man omedelbart känner för karaktärerna och vill veta hur det går för dem, fast man tämligen omgående inser att det inte kommer att sluta lyckligt. En annan orsak är detaljskildringen. Yates har en fin förmåga att välja rätt detaljer att beskriva för att göra skildringen autentisk.

Varför blev han inte mer uppskattad under sin livstid? Den frågan kan man ställa sig om många konstnärer, förstås, men Yates var inte svår, inte konstig. Updike och Roth skördade stora framgångar medan Yates hankade sig fram på lärarjobb och söp i sin bitterhet. Man gör Hollywoodfilm med Titanic-skådisar av hans första bok. De kvalitéerna borde varit självklara på sjuttio- och åttiotalen också. Istället för Kramer vs Kramer, Revolutionary Road med Dustin Hoffman och Meryl Streep. Visst?

Nu har jag läst allt som publicerats av Yates, sju romaner, två novellsamlingar plus några ”osamlade” noveller som till slut samlades i samlingsvolymen (var annars?) The Collected Short Stories of Richard Yates. Den finns dumt nog inte att få tag på som ny längre. När Yates blev populär igen gav förlaget ut de två originalnovellsamlingarna var för sig. Vet inte om de osamlade novellerna är med i någon av dem. Hoppas det, för det är nio noveller på ca 110 sidor, och de håller samma höga kvalité som de två ordinarie samlingarna.

Yates ca 1990 resp 1960.

Den svenska utgåvan av En gåtfull vänskap är en liten bok till formatet, bara 10×15 centimeter. En pocket är i jämförelse 11×18 centimeter stor. Omslaget är i duplex, tvåfärg, svart och brunlila vilket ger sken av ålder och patina. En väldigt snygg bok, men det lilla formatet och det diskreta färgvalet gör möjligen att boken inte kommer att synas särskilt bra i bokhandelshyllan. Boken har recensionsdag idag. De recensioner jag läst är inte över sig positiva. Det känns som att skribenterna blivit lite provocerade av den vänliga tonen i hela historien. Det finns många möjligheter att göra detta till en eländeshistoria, en skräckhistoria, en ångesthistoria… Men författaren tar sin berättelse ut på oväntade stigar. Det är nog det bästa med Ogawa. Hon skapar en stark premiss, läsaren känner sig trygg i den, men sedan leder Ogawa läsaren till helt oväntade platser. Kanske dessa skribenter inte gillar att bli förvånade. Det som förvånar här är den snälla, positiva känslan. Visst är det en feel-good-bok. Men andra Ogawa-böcker skapar helt andra, lika oväntade, känslor. Vänta bara ska ni få se. Om de kommer på svenska, det vill säga.

Jonas Thente i DN skriver inget direkt negativt, men är inte särskilt förtjust ändå. Amanda Svensson i Sydsvenskan har läst boken slarvigt och skriver en ofullständig recension, tycker jag. Conny Palmkvist i Helsingborgs Dagblad verkar inte haft mycket tid för sin text. Han skriver saker om författaren och boken som jag inte alls känner igen. Ellen Mattsons text i Svenska Dagbladet är bäst, av dessa fyra, tycker jag. Kanske för att hon gillar boken lika mycket som jag. Men jag tror också att hon läst noggrannast.

Ju äldre man blir, desto svårare är det att bli överraskad av skönlitteratur, Det finns bara ett begränsat antal historier. När det då dyker upp en författare som Yoko Ogawa som förmår att ta samma gamla historier och stöpa om dem till något nytt, då måste man bara jubla.

Heidi von Born skrev redan 1994 om Ogawa i en understreckare i Svenska Dagbladet. Det här säger hon om Hotel Iris:

”Ogawa är mästerlig i sin grymhet, kanske också för att hon här klarar det låsta känslorummets gränser utan att de kvävande upplevelserna blir spektakulära. Men väl är de outhärdliga eftersom de inte medger någon frihet.”

Jag gissar att Hotel Iris blir nummer två i den svenska utgivningen.

Varenda talkshow får besök av Eva Gabrielsson, varenda tidning intervjuar henne. Om det fortsätter på det här viset så kommer hon av media bli mer utnyttjad än Stieg Larsson någonsin blivit. Man blir galen av sorg. Jag kan förstå hennes reaktion och agerande. Men vid en tidpunkt måste livet gå vidare. Man får inte hänga upp resten av sitt liv på någon annans död.

Så tycker jag, i alla fall. Andreas Ekström är i dagens Sydsvenskan av samma åsikt, som jag förstår det.

Det ovilliga intervjuoffret låter sig intervjuas ännu en gång, nu i DN.

Det var bara en tidsfråga, men nu finns snart Yoko Ogawa även på svenska. Om en dryg vecka ger Bonniers ut En gåtfull vänskap, som på engelska heter The Housekeeper and the Professor. Den skrev jag om här. Hoppas att den svenska utgåvan säljer bra så att fler Ogawaböcker kommer på svenska, gärna de som inte givits ut på engelska.

I väntan på boken kan ni läsa en Ogawafavorit som jag tipsat om tidigare: The cafeteria in the evening and a pool in the rain, från The New Yorker.

Den tolvåriga Paloma i Igelkottens elegans berättar i början på boken att hon snart kan läsa sin favoritmanga på originalspråket, dvs japanska. Den författare hon gillar bäst är Jiro Taniguchi, som även jag gillar och har skrivit om här. När jag var i Paris i höstas köpte jag två Taniguchialbum på franska, så medan Paloma läser honom på japanska läser jag honom på franska. Eller försöker. Innan jag hunnit igenom La Montagne Magique och Le Promeneur så har de kanske hunnit komma på engelska eller svenska.

Guy Delisle är kanadensare som skriver på franska. Han finns översatt till engelska. Jag har läst Pyongyang – a Journey in North Korea. Det är ett reportage i serieform från världens mest slutna land. Författaren fick möjlighet att bo där en längre tid när han jobbade med tecknad film. Nordkorea kunde erbjuda billig arbetskraft att teckna halvbra barnserier och Delisle jobbade som arbetsledare. Det finns inte så mycket att rapportera från Nordkorea. Det händer ingenting. Allting är som en enda stor kuliss. När man tittar bakom fasaden så finns – ingenting. Det är Delisles rapport, i alla fall.

Filmen Ghost World gjorde stort intryck på mig. Daniel Clowes skrev/ritade den tecknade serien som filmen följer ganska nära. Clowes nya bok, den första han skriver som ett helt album direkt istället för att publicera kapitel i tidningsform först, heter Wilson. Blandningen av humor och obehagligt mörker är en stor del av vad jag gillar med Clowes  serier. Wilson är uppbyggd som ensidesserier med en slutpoäng på varje sida, men berättar en lång historia som spänner över uppskattningsvis trettio år. Titelfiguren är när berättelsen börjar en fyrtiotreårig gubbe som lyckats undvika att arbeta större delen av sitt liv. Hurdan blir slackern när han blir medelålders? Svaret är Wilson. Under resan genom medelåldern genomlider Wilson flera obehagliga äventyr, men han har alltid sig själv att skylla. Han har fattat en del dumma beslut i sina dagar och han ångrar att han levt sitt liv som han gjort.

Låter som rätt deprimerande läsning, men det är det inte. Inte för att det finns något hopp för Wilson, men läsaren börjar förhopningsvis att tänka lite mer på vilka val han/hon gör i livet.

Här är en längre recenson av boken: To read Wilson is to grapple with some bleak truths about ourselves. We are self-involved, ungenerous, even cruel. And in creating this mordant portrait of a jerk in full flower, Clowes reminds us that we are something else, as well: laughable.

I julklapp av tomten fick jag denna bok. Jag var på väg att skriva att jag nu är komplett i min Jim Thompsonsamling, att jag äger och har läst allt han publicerat. Fast så såg jag att det saknas en bok i samlingen,: The Undefeated, en sk movie tie-in för en av John Waynes sista filmer, The Undefeated. I vilket fall, Child of Rage har varit svår att få tag på. Det  här är en ny upplaga utgiven 2008. Det står att upplagan är begränsad till 250 numrerade exemplar, varav mitt är nummer 187. Fast jag är skeptisk, som alltid. Jag köpte mitt ex på Adlibris efter tips av en kompis som köpte sitt på Bokus. På American Books Exchange finns två exemplar till salu av denna utgåva från 2008, plus ca 20 av en nyare inbunden upplaga tryckt 2010. Skulle förlaget på två år inte ha lyckats sälja slut på en upplaga av 250 ex av en så eftersökt bok som denna? Boken är signerad av förordsförfattare och omslagskonstnär, men deras signaturer ser tryckta ut. Om signatur är ett säljargument så ska signaturen ju se ut som en äkta signatur, skriven så att det inte är någon tvekan om att den är handskriven och inte tryckt. I vilket fall, jag är inte så intresserad av begränsade upplagor, jag är bara glad att jag till slut fick tag på denna bok så att min samling (nästan) är komplett.

Boken handlar om en mulatt som är mycket mörk i hyn. Han är arton år och har just börjat i ny skola. Hans mamma är vit, någon pappa har han inte. Allen, som huvudpersonen heter, är minst sagt arg på samhället och sin mamma. Samtidigt är han överintelligent och han lyckas snabbt göra sig obekväm på skolan. Han har en plan på hämnd, mot sin mamma, mot skolan och mot samhället.

Sedan blir det våldsamt, perverst och mycket provocerande. Precis som Thompsons allra sista bok, King Blood är Child of Rage egentligen inte publiceringsbar. Mycket kan kallas rasism och det som händer på boksidan är verkligen i grövsta laget. Men samtidigt är det intressant läsning, för Allen är inte rasist, han är bara trött på mänskligheten och han vill avslöja dess förljugenhet. Om Thompson levt ett tag till hade han kanske givit sin version av Columbinemassakern, för här syns samma drivkrafter. Allen använder dock helt andra metoder än våld för att göra upp med vuxenvärlden.

Snart kommer Michael Winterbottoms filmversion av Thompsons mest kända bok, The Killer Inside Me. Det är också hans bästa bok, men nästan alla hans romaner är synnerligen läsvärda, även för icke deckarfantaster. Eller snarare i synnerhet för de de läsare som inte läser deckare. Thompson skriver inte deckare. Ofta skriver han ur förrövarens perspektiv, ofta blir skurken inte fast, och om det går illa för honom så är sällan polisen inblandad. Nej, det är inga kluriga mordgåtor han skriver, långt därifrån. Jim Thompson skriver om skadade människor och om de onda saker de kan göra mot varandra.

I den här utgåvan av Child of Rage finns en intervju med Thompsons redaktör på Lion books. Den ger en liten förklaring till Thompsons speciella stil. Han skrev en sida i taget, tills han var nöjd med den, sedan fortsatte han med nästa sida. Han skrev inte ett första utkast som han sedan reviderade. Nej, en sida i taget. Det gjorde att han inte kunde gå tillbaka och lägga till saker i början på boken som kunde få pay-off i slutet. Det är därför som det händer att väldigt viktiga karaktärer plötsligt dyker upp mot slutet av boken. Denna ovilja till att jobba igenom texten gör inte hans böcker bättre, men de får en intensitet som kanske gått förlorad om han putsat hela manuskripetet istället för sida för sida.

Paul Auster förnekar sig inte. Han fortsätter på den inslagna vägen med den senaste romanen. Levnadsöden återberättade utan gestaltning, ett enda handlingsreferat som inte leder till någonting.

Medan man läser är det underhållande, men ju närmare slutet man kommer och man inser att det inte leder någonstans, desto mer frustrerad blir man. Varför gör han det här, om och om igen? Den text han presenterar är fullt läsbar, men det blir ju inget av det. Här finns många temata vi känner igen från tidigare böcker. En man som flyr sin tidigare tillvaro, slumpens skoningslösa påverkan på vår tillvaro, filmhistoria, litteraturtyper i New York, osv. Allt har han gjort tidigare, mycket bättre.

Jag läser med glädje, för det går fort och det är underhållande för stunden, men jag blir så besviken när boken är slut. Slöseri med tid för både läsaren och författaren. Vi har båda bättre saker att göra.

Charlie Higson från The Fast Show och författare till bland annat Young James Bond, listar sina tio favoriter i skräck-genren här. Alla böckerna på listan är ganska kända och några har jag läst och älskat som Jim Thompsons The Killer Inside Me och The Drive-In av Joe R Lansdale. Det är bara nummer ett på listan som var okänd för mig. Den heter The Watcher och är skriven av Charles Maclean. Den finns inte i tryck just nu och jag hade aldrig hört talas om författaren. Men om det var den ruskigaste boken Charlie Higson läst så ville jag också läsa den. Jag hittade den antikvariskt i England och beställde den direkt. Higson avslöjar inte så mycket av handlingen i sin lista, och det exemplar jag fick hem saknade skyddsomslag, så när jag började läsa visst jag inte alls vad det var för sorts ruskigheter jag skulle utsättas för. Men det blir man snart varse. Det börjar helt normalt med en man som är på väg hem för att ge sin fru en födelsedagspresent. Men driven av en oförklarlig önskan gör han något fruktansvärt. Resten av boken är en kamp för förståelse mellan huvudpersonen och en psykoanalytiker. Kapitlen växlar berättare, och beroende på vems version man får så tror man på deras förklaring, huvudpersonen eller psykoanalytikern. Det är mycket underhållande och spännande. En pageturner av bästa sort. När man tror att det inte går att driva idén längre så tar författaren den vidare. Underhållande, alltså utan några invändningar. En lustig sak ur bokhandlarperspektiv är att Colonel Fawcett spelar en viss roll för berättelsen. Strax före jul fick jag en in bok om honom. Annars hade jag inte vetat något om hans märkliga öde. Men i The Watcher får man lära sig. Hmm, jag talar i gåtor, men det är för att jag inte vill förta spänningen för de som väljer att leta upp boken. Ni som inte orkar göra det, här är en recension från The New York Times 1983 som avslöjar ganska mycket av handlingen.

Författaren driver hotell och skriver i snitt en bok var tionde år. Alla har fått väldigt fin kritik, även om det han skriver måste kallas underhållningslitteratur. Konstigt att ingen av hans böcker blivit film. The Watcher har absolut förutsättningar för det.

I någon kommentar för ett år sedan eller så, så klagade jag på att det var svårt att hitta någon större läsupplevelse i science fiction-genren nuförtiden. Världen är liksom sf, svårt att toppa den, det räcker att läsa tidningen (på sin iPad). Därför tror jag att författare som står utanför genren ofta lyckas ganska bra med att skapa bra framtidsvisioner. De vill bara berätta en bra historia, eller göra en politisk, ideologisk poäng. De bär inte hela det tunga, dammiga sf-oket på sina skuldror. Nackdelen som ibland framförs att dessa författare inte vet vad som redan gjorts i genren tycker jag snarare är en fördel, det man inte vet behöver man inte heller begränsas av.

En av mina favorit-science fiction-romaner är skriven av en höglitterär författare. John Hersey hette han, en tidig utövare av ”New Journalism” innan termen ens fanns. Han fick Pulitzerpriset för en serie reportage om överlevande efter Hiroshima. Efter det skrev han ett drygt dussin romaner varav två kan kallas sf (även om han nog inte gjorde det) Den första och bästa heter White Lotus. Den fick sämre kritik än vanligt av de stora tidningarna, här blir den sågad med fotknölarna av Time Magazine. och jag tror inte att sf-läsarna hittade till boken heller, men jag tycker att den är helt fantastisk. Den använder idén om att Kina använder USA ungefär som USA använde Afrika genom att röva människor och göra dem till slavar i hemlandet.

Jag kom att tänka på Hersey när jag läste Juli Zehs senaste på svenska, Corpus Delicti. Herseys andra sf-bok heter The Child Buyer och består av ett enda långt rätegångsprotokoll. Även Zehs bok utspelar sig till stor del i en rättssal. Hon tar ett ”tänk om”-koncept välbekant från sf-världen och klär det i överlägsen prosa. Tänk om det var ett brott att bli sjuk. Man hamnar i domstol om man inte sköter sin hälsa, om man inte lämnar in sina mätvärden, om man inte motionerar varje dag. Vad skulle det vara för samhälle? Vad är baksidan på ett Utopia? Det finns alltid baksidor. Det är alltid någon som måste lida, även i den perfekta världen. Corpus Delicti är en bra bok, gripande och med en tankeväckande idé i botten. Precis som bra sf ska vara.

Magnus Mils har skrivt tre riktigt bra böcker som jag läst. Stänglset, Inget nytt på Orientexpressen och Tre kom till kungen. Eller The Restraints of Beasts, All Quiet on the Orient Express och Three to See the King. Debutromanen – Beasts – blev nominerad till Bookerpriset och en stor grej gjordes av att författaren var busschaufför. Va, kan de skriva? När en högstadielärare eller en polis skriver en bok känns det inte konstigt, men en chaufför. Dessa tre böcker är i alla fall mästerliga. Till och med hemlige Thomas Pynchon blev drabbad av Mills helskruvade historier och blurbade om Beasts: A demented, deadpan comic wonder, this rude salute to the dark side of contract employment has the exuberant power of a magic word it might possibly be dangerous (like the title of a certain other Scottish tale) to speak out loud.

Men just det här med att Mills är/var busschaffis kunde folk inte släppa, så jag antar att det är därför som han till slut skrivit en bok om busschaufförens vedermödor. Här finns material för lika knäppa och rörande historier som i de tre tidigare nämnda böckerna, men av någon anledning händer ingenting. Inga överrraskningar, inget drama att tala om.Vi följer en busschaffis i London. Ledningen är inkompetent, de överordnade fattar ingenting… Men chaffisarna kör på ändå. Bussen måste ut och den får inte komma för tidigt.

Är materialet för stort, eller står författaren för nära källan för att kunna se vad som funkar som bok? Något gick fel, här i alla fall, även om boken är underhållande och lättläst.

Jag skrev för en tid sedan att jag trodde/hoppades att jag kunde få diagnosen prosopagnosi, ansiktsblindhet, eftersom jag har ganska svårt att känna igen människor som jag tycker att jag borde känna igen. Men sedan påstod det här testet att jag inte lider av ansiktsblindhet. Fast det krävs nog en grundligare undersökning innan man kan vara helt säker. Klart är i alla fall att det är en diagnos som fler vill ha. Det är lite coolt att kunde säga att man lider av prosopagnosi. Och det smittar inte heller. Den kände neurologen Oliver Sachs går i sin senaste bok, The Mind’s Eye, ut med att han lider av ansiktsblindhet, och gör en fallstudie över sig själv. Läs en intervju med Sachs här.

Neil Gaiman recenserade Stephen Kings nya bok, en samling kortromaner kallad Full Dark, No Stars, i Guardian i förra veckan. Recensenten intresserar mig mer än författaren. Gaiman nämnde att King inspirerats till en av berättelserna av foto och reportageboken Wisconsin Death Trip, och anmärker att den boken måste inspirerat lika många böcker och berättelser som antal exemplar den sålts i. Jag kände igen titeln från någonstans och Gaimans kommentar fick mig sugen på boken, så jag beställde den direkt. Boken består av en samling fotografier tagna i det lilla samhället Black River Falls mellan 1890 och 1910. Interfolierat mellan dessa vackra, märkliga och skarpa foton är utdrag ur den lokala dagstidningen. Vi får läsa vad som hänt i trakten under tjugo års tid. Och det är märkliga saker. Galenskap, mordbränder, självmord, svält… Det var hårda tider, men så som materialet är presenterat känns Black River Falls extra drabbat och om man låter fantasin spela så kan man tänka sig alla möjliga förklaringar till detta. Här är bara ett exempel på en notis ur  lokaltidningen från den 21 december 1893:

Albert Proch has been adjudged insane by the La Crosse physicians. For some years he has been working on a perpetual motion machine… a short time ago he applied to the Common Council for financial assistance that me might perfect and patent his machine.

Här kan man läsa hela boken på google books. Jag ställer mig i den långa raden av inspirerade. Det är sällan text och bild samverkar så bra som i den här boken. När man väl börjat läsa de korta notiserna är det svårt att sluta.

Jag minns vagt ett nyårslöfte om att jag skulle redovisa min läsning under året. Hmm, ja… Under torgsäsongen, dvs juni-augusti, hann jag inte läsa fler böcker än dessa:

The Quest fot the Missing Girl av Jiro Taniguchi, Hotel Iris av Yoko Ogawa, Klassen som Gud glömde av Balli Lelinge och Gudrun Ekstrand, Tidskriften Karavan, specialutgåva Indienexpressen, Mysterious Stranger av David Blaine, The Age of Absurdity av Michael Foley, One Day av David Mitchell.

The Quest fot the Missing Girl är tecknad i samma rena stil som A distant neighbourhood. Båda handlar om vad minnet av ungdomen kan göra för den medelålders mannen. I Missing girl får mannen ett konkret uppdrag att hitta en flicka som är dotter till mannens bäste vän, som dött i en bergsklättringsolycka och historien uitvecklar sig till ett väldigt spännande klättringsäventyr i stadsmiljö. Mannen har skuldkänslor eftersom han inte följde med på den där sista expeditionen, då kunde han kanske räddat sin vän. Spännande, vältecknat och oväntat.

Yoko Ogawa måste översättas snart. Varje bok jag läst av henne har varit som en liten ädelsten, unik och skimrande. Det enda gemensamma författarens böcker har med varandra är att de skiljer sig åt i tematiken och att de är fruktansvärt bra. Ogawa lyckas överraska mig varje gång. Hotel Iris handlar om en flicka som jobbar på ett skabbigt hotell på en semesterort i Japan. Hotellet ägs av mamman, pappan är död. Eftersom det går så dåligt är flickan tvungen att arbeta mest hela tiden. En natt väcks hotellet av att en prostituerad kvinna flyr från ett rum samtidigt som hon blir utskälld av sin kund. Flickan och kunden blir bekanta och en märklig vänskap formas. Det finns förstås återkommande teman i Ogawas författarskap, om man tänker efter lite. Som omöjliga vänskapsförhållanden, till exempel. I The Housekeeper and the Professor är det vänskapen mellan den lille pojken och professorn som saknar korttidsminne, en lika udda vänskap.

Jag såg en föreläsning med Balli Lelinge i våras och fick sedan hans bok, Klassen som Gud glömde. I motsats till Jonas Aspelins bok som jag skrev om för ett halvår sedan så finns det här en rad konkreta råd på hur man kan agera som lärare i besvärliga situationer i klassrummet. Det är en inspirerande bok som borde komma i masspocket. Likande böcker har blivit storsäljare, det skulle den här också kunna bli. Folk vill läsa om relationer, psykologi, hur människor fungerar tillsammans i olika situationer. Boken är av värde för alla som är intresserade av grupppsykologi.

Vad gör David Blaine nuförtiden? I början på 00-talet var han het. Sedan blev han fånig och nu är han glömd. Men han kommer säkert tillbaka. Förresten, ett google ger vid handen att han är aktiv på ett lokalt plan, i New York. Och kan man göra sig ett namn där så kan man bli stor varsomhelst, som det heter i visan. Här är hans TED-föredrag från förra året där han berättar hur han lyckades hålla andan i sjutton minuter. Mysterious Stranger är en blandning av självbiografi och trolleriets historia. Blaine berättar varför han blev intresserad av trolleri och beskriver några av historiens bästa trollkonstnärer. Det är ett fint bildmaterial och det finns nog något satt hämta för alla intresserade, amatörer som proffs. Fast i grunden är boken gjord som en souvenir, något att ta med sig efter en föreställning.

Karavans specialnummer om Indien innehåller texter om och av indiska författare. Zac O’Yeah skriver om när han hälsade på hemma hos RK Narayan. Det är fascinerande läsning och stora, om inte alla, delar ingick i O’Yeahs bok Guru! Att skriva heltäckande om ett land stort som en kontinent är omöjligt, men dessa 272 sidor är väldigt innehållsrika och man får många intressanta tips på vidare läsning.

The Age of Absurdity är en svår bok att berätta om. Den är så kompakt. Dess tydlighet gör den svår att reducera ytterligare med innehållsreferat. Men jag kan ju försöka. Det handlar om människans problem att finna tillfredsställelse. I dagens samhälle har vi precis allt vi kan önska oss, ändå är vi inte nöjda. All musik, all litteratur, all världens mat finns tillgänglig för oss, men det räcker inte. Vi är missnöjda. Varför är det så? En slutsats författaren drar är att positiva känslor numera kopplas till förväntan istället för till verkställande. Vi går och hoppas och längtar efter prylar och upplevelser, men när vi väl skaffar den nya smartfånen, reser till Seychellerna, så har vi redan påbörjat vår längtan efter nästa pryl, nästa upplevelse. Shoppingupplevelsen ger starkare tillfredsställelse än den sak man köper. Resonemanget låter likt Micael Dahléns Nextopia, som jag inte läst. Foley har en massa andra poänger också och boken är rolig läsning, jag skrattar högt på flera ställen. På ett ställe skriver han om en sammankomst där han kände sig bortkommen. Rummet var fullt av kändisar och tidningsfotografer gick runt och tog bilder, men de undvek konsekvent Foley. Det var som att de riktigt kända stod i egna grupper, de halvkända i andra grupper och de okända, som Foley flöt fritt, utan att någon ville inkludera dem i sin krets. Till slut kände han igen en annan person som i det här sammanhanget inte var så känd, science fiction-författaren Bob Shaw. Han såg inte glad ut, så Foley gick fram till honom och sade, ”Vi är inte tillräckligt kända för att bli fotograferade”, varpå Shaw blev fly förbannad och högg tag i en fotograf och sade ”Jag är den kände science fiction-författaren Bob Shaw!” Foley blev överraskad av reaktionen. Så även jag. Kanske var det ett skämt av Shaw, för jag har aldrig hört att han skulle vara på det viset. Tvärt om hade han rykte om sig att vara bland de trevligaste och roligaste personer man kan tänka sig. Nu är han död, men en gång i slutet på åttiotalet åkte jag på en ingivelse på sf-kongress i Birmingham. Vid tiden bodde jag i Brighton och på morgonen bestämde jag mig för att gå på den där kongressen. Gary Kilworth var hedersgäst, minns jag och Iain (M) Banks var också bland de medverkande författarna. Efter en lång tågresa kom jag fram och hittade till slut kongresshotellet. Jag var trött, jag var sur, jag var bortkommen. Jag var okänd. Så jag satt på en stol utanför en föreläsningssal och såg antagligen väldigt butter ut. Då kom en skäggig gubbe fram och började prata med mig. Han var väldigt trevlig och fick mig t o m att skratta. Bob Shaw. Så jag har svårt att tro att han skulle vara så otrevlig i det sammanhang som Foley beskriver. Men alla kan ha en dålig dag. Läs Chris Priests dödsruna över Bob Shaw här.

One Day har jag skrivit några gånger om redan. Det är verkligen en bok för alla, män som kvinnor, gamla som unga. På Kastrup såg jag att den nu också kommit i dansk utgåva, kanske den enda som inte använder omslagsidéen som finns på originalutgåvan, med två ansikten i siluett. Den svenska utgåvan har redan sålt slut, vilket väl betyder att den kommer att bli en lika stor framgång här som i resten av världen. Min fru läser den svenska översättningen just nu och är lika förtjust som alla vi andra.

sa en kund som svarade i sin mobiltelefon. Skönt att hon inte sa ”världens stökigaste”, för så känns det ibland. Men lite bättre ordning blir det för varje dag som går, tycker jag själv. Det är inte jag som har för många böcker, det är lokalen som har blivit för liten, kan jag säga för att parafrasera Norma Desmond.

En av de roligaste böcker jag läst de senaste tio åren heter Naked av David Sedaris. I den, liksom i alla hans tidigare böcker, berättar han om sitt liv och sin familj på ett fantastiskt kul men samtidigt berörande vis. Oslagbart. Naked finns på svenska också. Nu i dagarna kommer Sedaris nya bok ut, och den handlar inte om författaren själv. Istället skriver han djurfabler! Squirrel seeks chipmunk. Kan det bli bra? Vi får se. Så länge en bra intervju från det digitala husorganet The Guardian.

Jag hör på radion att det fanns ett, säger ett exemplar av årets Nobelpristagare på Akademibokhandeln Skrapan i Stockholm. På mitt antikvariat fanns omedelbart tillgängliga sex olika böcker av Vargas Llosa, och ytterligare en handfull kommer att flyta upp i pocket de närmaste dagarna. Två är redan sålda och de andra går åt idag och imorgon. Leve antikvariaten.

1988 läste jag Kriget vid världens ände på engelska. Jag läste ut den, men den motsvarade inte mina förväntningar. Tio år senare började jag på Tant Julia och författaren, på rekommendation av en god vän. Jag kom hundra sidor innan jag gav upp. Det var inte en bok för mig och det känns inte som att jag kommer att läsa något mer av Vargas Llosa, inte ens Bockfesten, som så många för fram som väldigt bra.

Jonathan Franzen är i England just nu och gör reklam för sin nya bok, Freedom. Han kommer säkert att göra ett besök hos Black Books också. Jag misstänker att han känner Bernard Black och att han kanske t o m fått hjälp med några idéer till sin nya bok av Bernard och Manny. Det var ju så att Bernard en gång slog vad med Fran om att han skulle kunna skriva en barnbok på en helg. Det första försöket blev inte riktigt rätt, men denna kasserade roman på 1 030 sidor, skriven på en natt blev kanske grunden för Franzens bok. Jonathan Saffran Foer har säkert fått en och annat uppslag från Bernard och Manny.

Manny: Den är fantastisk, men kanske lite svår för 3-6-åringar.
Bernard: Svår? Allting är ju helt självklart. Boken handlar om en akademiker som överlevde Stalins utrensning och tänker tillbaka på det. Det är hans dotter, vars äktenskap är på väg att falla samman och så journalisten som utreder akademikern och inte tror på hans historia att han skulle ha varit i Ryssland. Journalisten blir besatt av dottern och offrar hela sin karriär för henne och blir linsslipare i Omsk. Jag ser inte problemet, man får inte underskatta barns förmåga att förstå.

Thomas Engström sammanfattar i Sydsvenskan handlingen i Freedom: Patty väljer på college den ansvarskännande Walter istället för dennes bäste vän Richard, hjärte­krossande mörkerbohem och blivande rockstjärna. När boken börjar (…) är Patty och Walter i medelåldern och har just fått ungarna utflugna. Walter brinner för bevarandet av diverse småfågelarter, och hans misantropi blir efterhand alltmer renodlad (…) Efter tjugo års ånger och längtan bedrar Patty honom slutligen med Richard, och ett antal livslögner börjar ådaga­läggas. Sonen Joey låter sig villigt och till en början skadeglatt dras in i den privata sektorns profitering på Irakkriget. Walter får en ung assistent som älskar honom över allt annat. Det går knappt tjugo sidor utan en ny katastrof, varvad med en ny hyperdetaljerad bakgrund av ännu en släktings eller fågelarts missöden och plats i historien.

Den brittiska upplagan ska makuleras, efter att att fel version av boken skickats till tryckeriet. Hmm, det känns som att Bernard och Manny hade något att göra med det också.

Jonathan Franzen gillar Christina Steads böcker, särskilt The Man Who Loved Children. Det gör jag också. I början på nittiotalet läste jag en kurs på Göteborgs universitet som hette Commonwealth literature med Brita Olinder som lärare. Kursen gav mig två författare som jag verkligen gillade: Stead och kanadensiskan Margaret Laurence. Hennes bok The Diviners är fantastisk. Tyckte jag då, i alla fall. Det är en sådan bok som jag tokrekommenderar när någon frågar vad de ska köpa av mig. Ingen har klagat hittills. Fast allra bäst med kursen var att jag fick en god vän.

Här är en aktuell intervju med Franzen, om ni inte redan fått nog av honom.

Igår skrev jag att jag var sugen på att läsa Peter Høegs nya bok, men det är ingenting mot suget jag känner efter Tom McCarthys nya bok, som heter C. Nyss blev den nominerad till Bookerpriset. Remainder var det bästa jag läste förra året och nu har Bookerjuryn uppmärksammat McCarthy för hans nya bok. Ska man tro och hoppas att McCarthy vinner priset? De övriga nominerade är:

Solar av Ian McEwan, Parrot and Oliver in America av Peter Carey, Room av Emma Donaghue, In a Strange Room av Damon Galgut, The Finkler Question av Howard Jacobson, The Long Song av Andrea Levy

Intresset för olika författare pendlar kraftigt, både i den allmänna opinionen och hos mig själv. Ta Peter Høeg. Efter Berättelser om Natten längtade jag verkligen efter hans nästa bok och nästa, och han gjorde mig inte besviken heller. Efter Berättelser kom Smilla och sedan De kanske lämpade. Framgången växte, han blev ihjälkramad och Flickan och apan var inte lika kittlande som hans tidigare böcker. Antikvariskt sålde jag skapligt av hans böcker i början på 2000-talet, men de senaste 4-5 åren har han varit ganska död. Inte ens när han gjorde comeback var jag särskilt nyfiken på vad han åstadkommit. Men nu! Nu kan jag inte bärga mig till att läsa Elefantskötarnas barn. Varför är det så? Det är väl att läsaren vill ha variation och hur bra någonting än är så orkar man inte läsa samma sorts bok eller samma författare hela tiden. Men Høeg har inte skrivit så många böcker. Ändå var han helt ointressant för mig och även mina kunder under flera år. Nu blir det Høegrenässans.

I intervjun i DN häromdagen berättar Høeg att han inte längre äger så många böcker. Förr i tiden samlade han och hade flera tusen, men de tyngde honom, så en dag ringde han till några vänner som fick komma och plocka vad de ville ha. Nuförtiden äger han bara etthundra böcker. Det är hanterbart.

Så skulle jag också vilja ha det. Hundra böcker, varken mer eller mindre. Den egna samlingen får egentligen inte plats och på antikvariatet ser det ut som ett bombnedslag… Där räknar jag i och för sig med att få det rätt fint, även om det dröjer en bit in på hösten innan jag är klar. Här hemma försöker jag, inspirerad av Peter Høeg, att göra plats. Måste jag ha alla dessa böcker? Den ständiga frågan. Svaret är förstås nej. Därför har jag bestämt att till att börja med göra mig av med mina JOLO- och Stig Claesson-samlingar. Jag har läst ganska många av deras böcker, men långt ifrån alla. Samtidigt känner jag för tillfället inget större sug att läsa dem. Om det skulle återkomma, suget, så kan jag bara gå ner på antikvariatet och ta vad jag vill ha. Det är väl bättre, så slipper jag upplåta privat hyllplats till böcker jag för tillfället inte verkligen älskar.

Så får det bli.