Idag fick jag in ett exemplar av boken Naken av David Sedaris. Jag har nämnt den tidigare på denna blogg. På ytan är det ännu en självbiografisk historia i den störtflod av eländesskildringar som sköljt över oss under 2000-talet. Men boken är mycket mer än så. Den beskriver David Sedaris egen uppväxt. Varje kapitel är en egen liten novell. Tillsammans bildar novellerna en tydlig bild av en ovanlig uppväxt. Eller väldigt vanlig. Har vi inte alla haft den konstigaste barndomen? Först träffar vi författaren som barn, när han kämpar mot olika tvångssyndom, som till exempel att sätta tungan mot främmande brevlådor. Senare möter vi honom i arbetslivet, som vårdare, fruktpackare, målare… Inga exotiska jobb, men sättet han berättar på och ögat han använder för att verkligen se de människor han träffar och beskriver, det gör Naked till en mycket bra bok, full av liv och sanning. Det är svårt att förklara varför den är så bra. Det ligger i språket och författarens förmåga att se berättelsen i de mest triviala skeenden. Nu har jag alltså fått in ett ex på svenska till salu på antikvariatet. Det verkar inte som att den kommer att komma i pocket, tyvärr. Jag hade tagit in den direkt och tvingat på deon på alla mina kunder. Det är den sortens bok som om-du-inte-gillar-den-är-du-en-idiot.
Förresten, dagens nyinkomna exemplar av Naken är redan undanlagt till en stamkund, sorry.
Junot Díaz gillar science fiction. Han skriver på en sf-roman och titelfiguren i hans pulitzerprisvinnande roman Oscar Waos korta förunderliga liv verkar vara något av en sf-fan. Jag är lätt allergisk mot personnamnstitlar av den här sorten. David Hills obotliga minne, Maria Larssons eviga ögonblick... De är en tråkig genväg för att signalera att det här är en stor, Viktig berättelse, en människas hela liv, men det fungerar inte på mig. Jag tror att OWKFL är en bra roman, men titeln kunde varit bättre. I vilket fall, När han var i Stockholm besökte förstås Díaz SF-bokhandeln och DN hängde på. Maths Claesson i bokhandeln sa att det inte skrivs SF på svenska. Det stämmer att det inte ges ut något som kallas SF, men ibland kommer det något som är SF utan att det marknadsförs som sådan. Pauline Wolff skrev för några år sedan den verkligt fina Vi är luftens drottning. SF med Sense of Wonder och höglitterära kvalitéer. Snart kommer hennes nya roman som heter Swede och handlar om en svensk, kvinnlig revolverkvinna i vilda västern. Det kan bli hur bra som helst. Carina Rydbergs nya lär också vara sf. Det är kanske en sf-våg i vardande. Problemet för mig, som i många av mina yngre år nästan bara läste sf, är att jag helt tappat smak för genren. Jag försöker då och då att läsa något som verkar bra eller som rekommenderats, men jag klarar inte av det. China Miéville, nä, Greg Egan, vars noveller jag verkligen tyckte om, har ännu inte fått mig att läsa ut någon av hans romaner. William Gibsons senaste, Spook Country var rent av usel, inte ens språket nådde upp till den standard jag förväntar mig av honom. Ibland tror jag att jag förlorat förmågan att känna SoW, men då dyker det upp en bok som Vi är luftens drottning, som har precis allt jag vill ha av en bra bok. Jag hoppas mycket på Swede. Och Junot Díaz SF-roman, när den nu kommer.
Det är lättare att göra bra SF-film, i alla fall har jag sett betydligt fler intressanta SF-filmer de senaste åren än jag läst SF-böcker. Senast var det Sunshine av Danny Bolyle och Night Watch/Day Watch av Timur Bekmambetov som är en blandning av både SF, fantasy och skräck men full av hissnande idéer och gripande handling.
As it did every morning with spiteful inevitability, the sun rose.
Så lyder första meningen i Hannah Berrys noirpastisch Britten & Brülightly. Det är en serieroman. Det är en väldigt bra bok, bra på flera plan. Först och främst är den vackert tecknad. Hela berättelsen utspelas i ett overkligt regnigt London på 40-talet. Eller det är kanske inte London. Vi får aldrig se några typiska stadsmiljöer. Det är kanske någon annanstans. Bildrutorna byter ideligen perspektiv och leder ögat på ett mycket förföriskt vis. Detaljer sätts i fokus, panoramabilder skapar svindel. För det andra är berättelsen fantastiskt fint konstruerad. Det går inte att bli förvånad av noirdeckaren, tänker jag först. Det måste vara si eller så, det finns inte så många olika varianter på storyn. Men precis som i Chinatown blir berättelsen så komplicerad, tack vare ganska små medel, så läsaren blir förvånad, blir lurad, blir berörd.
Fernandez Britten är född i Ecuador, av alla ställen, men han verkar som ”private researcher” i England. I branschen är han känd som Heartbreaker eftersom han är så bra på att hitta folks mörka hemligheter, sådana hemligheter som krossar förhållanden. Denna talang har givit Britten otroligt dåligt samvete. Han vill inte vara hjärtekrossaren. Det krävs ett mordfall för att han ska ta sig upp ur sängen och tillfälligt lägga självföraktet åt sidan. En dag kommer en kvinnan till hans kontor och berätta att hennes fästman blivit mördad. Polisen säger att det var självmord, men kvinnan är helt säker på att det var mord. Hon vill att Britten ska ta reda på vad som egentligen hänt. Britten ser fallet som en chans att verka som en positiv kraft, för en gångs skull, och han tar sig an fallet.
En märklig omständighet i denna bok är Brittens sidekick, titelns Brülightly. Han är en tepåse. Inte i bildlig bemärkelse utan en faktisk tepåse, som kan tala, se och höra. Författaren balanserar på gränsen för vad läsaren kan tolerera i frågan om upphävandet av trovärdighet, men det fungerar. Antingen är Britten så skadad att han tror att den där tepåsen är hans partner, eller också finns det talande tepåsar i den här världen. Så som det är formulerat är det ingen stor grej, det bara är så. Lagom dos av det okända, det är en utmärkt krydda för en berättelse.
För det tredje är språket i denna bok helt perfekt. Författaren har lyckats hitta fräscha formuleringar som ändå framkallar noirkänslan från Chandler och Hammett. För att vaa en så visuell serie (ja, vilken serie är inte det?) så är den också tämligen ordrik. Vi får följa Brittens lång inre monologer och jag undrar om inte boken skulle fungera helt utan bilder också. Jag tänker på Walter Mosleys Fearless Jones som jag läste i höstas. Det att vara en noirpastisch, det också, men den saknade helt språket. Tänk att en erfaren amerikansk författare skulle bli slagen på fingrarna av en tjugofemåring från Brighton. Vilken förvåning.
Jag tror och hoppas att detta är början på en spännande karriär för Hannah Berry. Hon kan teckna, hon kan skapa en gripande historia, hon kan formulera sig. Hon har inga begränsningar. Jag ser romaner och filmer på horisonten, och först och främst, fler seriealbum. Britten & Brülightly är i den översta divisionen tillsammans med Alan Moore och Neil Gaiman och vem du vill.
Ulf Stark skriver mycket bra om Kulturutredningens förslag att förändra Författarfonden. Kultur ska likriktas, enligt Kulturutredningen. Det finns ingen kvalitet, bara åsikter. De verk som får flest positiva omdömen är bäst.
Ulf Stark skriver:
Det är med böcker som med människor: Det är inte i alla väder bättre att vara omtyckt av de flesta, än att vara älskad av en eller få!
Mot slutet framför han åsikten att i dagens bokhandeln är allt serietillverkat, strömlinjeformat, massmarknadsfabricerat. På biblioteket är det likadant: mest av det mest efterfrågade och aktuella.
Det finns en motkraft, och det är antikvariaten. Jag har en fenomenal barnavdelning, om jag får säga det själv. Riktigt bra böcker för alla åldrar. Inte de allra senaste titlarna förstås, men mitt utbud är överlägset de flesta nyboklådors både i fråga om kvalitet och bredd. Givetvis ska inte antikvariaten stå som garant för bredden när bokhandeln väljer att bara sälja presentpapper och LasseMaja, men det är ju bra att vi finns för den som vill hitta något annorlunda i den alltmer likriktade medieströmmen.
Jag älskar LasseMaja, men det finns fler detektiver också; Ture Sventon och Agaton Sax, för att nämna två av de mer framståede i min hylla. Jag har två signerade Agaton Sax till salu.
Emil Jönsson var sämst när det gällde idag i sprinten på skid-VM. Tidigare har vi sett honom på Sportnytt när han berättar om sina smarta justeringar av utrustningen för att få övertaget i kampen mot främst norrmännen. Lite sandpapper här, ny vinkel skidstaven där… När jag såg det inslaget fick jag en omedelbar flashback till ett identiskt reportage med Fredrik Kessiakoff, mountainbike-cyklist (eller ska man säga monutainbiker?) från i somras. Han var hemma i verkstaden och visade hur han sågade av skruvar och filade på ramen för att göra den lättare inför det stora loppet i OS i Peking. När det blev dags för loppet låg han i täten i ett varv, sedan sjönk han som en sten genom fältet. Kom igen, grabbar, det hänger inte på detaljerna. Olympiamästaren behöver inte tänka på avsågade skruvar, han är bäst ändå. Ska du bli olympiamästare måste du tänka på annat än att slipa på ramen.
säger Ricky Gervais i denna intervju i The Times. Kanske har ni tröttnat på honom. En bra intervju, i vilket fall, bra skriven av Brian Appleyard.
”It doesn’t do you any favours to be the smartest person in the room, because if you’re surrounded by idiots and you point out that someone is an idiot, all the idiots look at you as though you are an idiot.”
I förra veckan skrev jag om ett tråkigt restaurangbesök i Ystad. Det verkar som fler har haft samma åsikt. Nu söker Bröderna M ny personal. Det kan bara bli bättre.
Här är ett bra och trovärdigt test på hur du tänker om saker och ting. Det är ett Implicit Association Test. Prova. Du kommer att bli förvånad och lite skamsen. Det blev jag.
Babel har ändrat format och har blivit ett kaféprogram med publik. Skillnaden mot Kafé Norrköping är liten. Ragnar Dahlberg var kanske på sin tid lite ledigare i stilen än stele Daniel Sjölin. Annars är det samma… samma grej.
Varför denna förändring? För låga tittarsiffror? Det är min gissning. Men de få som tittade på gamla Babel – som var ett okej litteraturprogram, eller till och med var det bästa litteraturprogrammet på TV (eftersom det inte finns några andra) – vill inte titta på Kafé Babel. Och de som vill titta på Go’Kväll, de tittar på Go’kväll. Det tittar inte på Kafé Babel. I kväll besöker Henning Mankell och Noomi Rapace kaféet. De kan ses och höras i en uppsjö kanaler, inte måste de vara med i Babel också. Det är att skjuta sig i foten att bredda den här sortens program. Det blir inte fler tittare för att programmet gör sig dumt och platt. Beror det på att de fått mindre pengar att göra fler program för? Det ser ut som det. Kvar finns bara programledaren och de vanligaste gästerna, inga kul idéer. Programmet bordet byta namn från Babel till Babbel.
Tur att radion finns. Även om det blev något konstigt strul med tekniken i måndagens Biblioteket på P1 så var det ett bra program som mest handlade om Revolutionary Road. Flera experter gav olika läsningar (fast ganska lika) av boken. Konstigt att ingen sa något om barnen eller om Shep, som för mig var nästan lika viktiga karaktärer som Frank och April. Radion har råd att gå på djupet och kan hitta lite annorlunda personer som har något vettigt att säga. Inte Mankell ännu en gång. Det är så förutsägbart att jag somnar.
Kerstin Gezelius skriver ett fint porträtt av Mickey Rourke i DN. Det känslomässiga innehållet håller jag helt med om. Jag gillade texten så mycket att jag läste den två gånger men efter andra genomläsningen tänkte jag, är det så här egentligen? The Wrestler har sålt in en bild av Mickey Rourke som den store förloraren som gör en comeback som kommer att sluta med en Oscar. Den perfekta amerikanska framgångssagan. Succé, undergång, comeback/uppståndelse. Mickey Rourke har haft ett underligt liv, det säger jag inte emot. Det mesta som står skrivet om honom är nog sant. Här är en bra intervju i The Guardian som går igenom topparna och dalarna. Men det är ju inte som att Rourke varit borta från filmarbetet under sina mörka år. Under nittiotalet medverkade han i nitton filmer, hittills under 2000-talet har han gjort arton, och fem är under produktion. Inte nog med det, filmerna han medverkade i under de mörka åren är i många fall riktigt bra. Han är maffiaboss i Vincent Gallos fenomenala Buffalo 66 (1998), han är transvestithårding i Steve Buscemis fängelsedrama Animal Factory (2000). Vidare har han under hela perioden medverkat i storfilmer. I och för sig inte i huvudroller, men han har hela tiden fått arbeta med de största: Francis Ford Coppola, Tony Scott, Sean Penn, Robert Rodriguez, Terrence Mallick (Thin Red Line, men hans roll klipptes bort, dessvärre)… I pressmaterialet framstår det som att Rourke varit helt borta från branschen. Legat i en källare och knarkat och opererat sig i ansiktet och inget annat. Det stämmer inte. Han har arbetat i branschen, arbetat mer än de flesta.
Gezelius nämner Jacqueline Bisset som skådespelerskan i Wild Orchid från 1990. Hon är förvisso med i den filmen, men det är Carré Otis som är Kvinnan med stort K i denna anskrämliga film (som jag såg på bio; det är inte klokt). Mickey Rourke blev helt besatt av Otis. En alternativ tolkning av Mickey Rourkes öde kan vara att han blev galen av kärlek till Carré Otis. De gifte sig och skilde sig och föll ner i knarkträsket tillsammans.Rourke kom upp till ytan igen, inte Otis.
Gezelius artikel nämner inte Lawrence Kasdans Body Heat från 1981. Där har Rourke en stor biroll och det var där han fick sitt genombrott. Och trots att ”fjärilsblicken” är borta så går det inte att operera bort den närvaro Rourke har på duken, vilket skräp han än är med i. Jag kommer att se Iron Man II, trots att jag inte alls gillar den sortens filmer.
Paul Giamatti ska spela Philip K Dick i en ny biopic samtidigt som Dicks änka ger ut en version av Dicks sista roman på eget förlag. The Owl in Daylight, är namnet på såväl filmen som boken. Jag ser fram emot båda. I The Guardian kan man läsa mer. Giamatti är favoritskådespelare, Dick är favoritförfattare. Det kan väl inte bli dåligt?
För ordningens skull borde jag skrivit några ord om Paul Austers roman från 1999, Timbuktu, när jag gick igenom hans karriär häromdagen. Boken är annorlunda från hans andra böcker, inga sjuka gubbar som sitter och funderar, och det är bra, men boken är tyvärr inte så upphetsande för det. Huvudkaraktär är en herrelös hund och vi får följa honom genom vått och torrt, olika ägare och äventyr. Det Auster har som gör att jag fortfarande står ut med honom och som gjort honom till en bästsäljarförfattare, otroligt nog, är att han kan skriva en läsbar mening. Varje mening, tagen för sig är väldigt bra. Det han haft problem med de senaste femton-arton åren är att foga ihop dessa fina meningar till längre betydelsebärande delar. Timbuktu hänger förvisso ihop, men den berättar inte så mycket mer än att det är hårt att vara hund, och sedan blir man överkörd. Det svindlande djupet, slumpens musik, från de tidiga böckerna, ekar med sin frånvaro i Timbuktu.
Det finns en restaurang i Ystad som heter Bröderna M. Deras specialitet är en så kallad gourmetpizza. Idag, denna Alla Hjärtans Dag var vi där. Aldrig mer, säger jag. Först fick vi inte sitta vid ett bord som visade sig stå tomt under hela vår vistelse i lokalen. Sedan fick vi vänta i 35 minuter på vår mat och när den väl serverades var den inget vidare. Slabbig pizza, överfriterade pommes frites. Rätt trist. Och dyrt. Bröderna M är en vanlig pizzeria, inget annat. En väldigt dyr pizzeria.
Nyligen läst: Man in the Dark av Paul Auster. Nyligen sedd film: The Inner Life of Martin Frost, skriven och regisserad av samme man. Varför utsätter jag mig för sånt här? Det är nära nog självplågeri.
Jag gör det för att en gång i tiden var Paul Auster kung. Jag upptäckte honom våren 1989 i en bokhandel i Brighton. Titeln The New York Trilogy var intetsägande, men det var något som drog mig till boken och gjorde att jag köpte den. Jag läste ut den på två dagar och älskade den. Hösten samma år var jag en månad i New York och köpte då Moon Palace i ett inbundet recensionsexemplar på The Strand. Även denna bok berörde mig kraftigt. Det är kanske hans bästa. Det är i alla fall den han arbetade längst med, vilket märks. Berättelsen är, sina utvikningar till trots, kraftfull som en stålkula, inga sprickor eller slarvigheter. Alla små delar driver mot samma mål och det blir väldigt effektfullt. Efter den läste jag snart ikapp hans två tidigare böcker, In the Country of Last Things och The Invention of Solitude. Två nya kom ut i början på nittotalet, The Music of Chance och Leviathan. Samtliga dessa böcker är fantastiska. Vilken författare som helst skulle vara stolt över en sådan livstidsproduktion, sex böcker av bestående värde. Auster kunde lagt ned pennan där och varit mer än nöjd. Men det är klart han han inte kunde göra det. Jag tror det var han som sa att han led under under sitt skrivande, att han fick tvinga sig själv att pränta ner orden på sidan. Men han led ännu mer om han inte skrev.
Våren 1993 skrev jag en D-uppsats i engelska för Harald Fawkner på GU. The Moment of Providence in the Texts of Paul Auster. Jag tror att jag var ganska tidig med att skriva om honom. Först i Göteborg, i alla fall.
Efter dessa böcker kom Mr Vertigo som var mindre lyckad, enligt mig. Den skildrar depressionens USA genom en pojke som lär sig att flyga. Filmerna Smoke och Blue in the Face från 1995 var bra, men för författaren Paul Auster var de inte bra, Den första skrev han manus till, den andra regisserade han tillsammans med en samling duktiga och tillmötesgående skådespelare. Auster fick blodad tand på filmens värld, och det var synd. Det var där han förlorade den nödvändiga uthålligheten för att skriva romaner. I filmen ska kreatören lämna över en stor del av verket till andra konstnärer, skådespelare först och främst men även alla andra inblandade i en filmproduktion, fotograf, scenograf, klippare och så vidare. I romanen står författaren för hela arbetet. Det känns som att Auster glömde bort det när han jobbade med dessa båda filmer. När han kom tillbaka till romanförfattandet kunde han inte längre göra hela jobbet, han försökte lämna över det till någon annan, men det fanns ingen annan. Det var inte ett jobb för läsaren.
Några år senare var Auster gästvärd för ett radioprogram på National Public Radio, där lyssnarna ombads skicka in sanna berättelser ur sina liv, sina bästa anekdoter. Auster valde de han gillade bäst och samlade dem i en bok. Titeln är I Thought My Father Was God. Det är en väldigt bra bok med mängder av inspirerande små berättelser. De leder ingenstans, de säger inte så mycket om något heller, men de är bra små historier. Efter detta är Austers prosa sig inte lik. Det är som att han glömt bort hur man skapar en lång berättelse med ett övergripande tema som kan belysas av mindre sidohandlingar. Sedan han samlat alla dessa små anekdoter kan han själv bara lägga anekdot till anekdot som en lång rad glaskulor som nätt och jämt rör vid varandra. Varje kula har sitt eget mönster och sin egen skönhet, men den påverkar inte nästa kula, som också är vacker, på sitt sätt. Nästa kula i raden har inget annat att göra med föregående eller framförvarande annat än att den också är en kula. De bara ligger där och är vackra, en efter en.
Efter katastroffilmen Lulu on the Beach (1998 ) kom tre romaner på 2000-talet:
The Book of Illusions (2002): Olycklig och sjuk (alkoholist) akademiker vars fru och barn dött i flygkrasch hittar ny livskraft när han börjar skriva en bok om en gammal stumfilmshjälte i stil med Chaplin, som en dag bara försvann. Plågsamt noggranna beskrivningar av ett antal påhittade filmer.
Oracle Night (2004): Olycklig och sjuk (utbränd?) författare hittar ny livskraft när han köper en ny anteckningsbok, i vilken han börjar skriva en historia om en man som en dag bestämmer sig för att försvinna, lämna fru och barn utan att berätta vart han tar vägen. Berättelsen tar tvärt slut när författaren tappar fantasin, låser in sin huvudperson i ett rum utan nyckel.
Brooklyn Follies (2005): Olycklig och sjuk (cancer) försäkringsförsäljare hittar ny livskraft när han av en slump stöter på sin brorson och får förmånen att hjälpa honom. I en anteckningsbok skriver han ner Dårskaper i Brooklyn, fåniga eller märlkiga små historier han varit med om eller hört i Brooklyn.
Och förra året kom ännu en.
Man in the Dark (2008): Olycklig och sjuk (gammal och skadad i bilolycka) akademiker/författare vars hustru är död och blivande svärson mördats av irakiska kidnappare i Irak, sitter i mörkret och tänker ut små historier för att fördriva tiden. Han tänker också på sin döda fru och sina barn och misstag han begått. En släkthistoria handlar om en man som en dag lämnar fru och barn och aldrig kommer tillbaka. Den längsta av författarens påhittade historier handlar om en man som vaknar i en annan värld där USA är i inbördeskrig. Berättelsen tar slut när författaren tappar fantasin och slår ijhäl sin huvudkaraktär.
Jag vill inte ens tala om Travels in the Scriptorium (2007). Där sitter en gaggig gubbe (Auster) instängd i ett rum. En efter en kommer karaktärer från hans gamla böcker till honom och tar hand om honom eller skäller på honom.
Vad är poängen?
Det är inte skrivkramp, det är brist på berättarmod. Auster vågar eller orkar inte längre följa sina berättelser till slut. Det är vansinnigt frustrerande för läsaren som vet hur bra det kunde blivit. De tre första 2000-talsböckerna kunde blivit en bra bok. Särskilt Book of Illusions är nära något tillfredsställande. Han skulle låtit den ligga till sig och istället för att skriva Oracle Night så borde han tagit ett varv till med Book of Illusions. Paul Auster verkar vara en författare som behöver tid. Han tänker bra, men han tänker långsamt. Om han blir stressad, relativt sett, så blir böckerna för lösa i konturerna och de rinner bokstavligen ut i sanden. Berättarna i dessa böcker erkänner att de inte kommer på vad mer de ska skriva och dessa berättares skapare, Auster, är för lat eller något, för att gå tillbaka och ta reda på var historien hamnade fel.
Här sitter jag och säger vad Paul Auster borde göra med sitt liv. Vem är jag att tala om vad en stor författare ska göra med sitt arbete? Fast det är väl sånt man kan göra på en blogg?
Austers nadir (hoppas jag!) nåddes med filmen The Inner Life of Martin Frost som är en ren kalkonfilm. En författare får låna ett hus på landet för att ta igen sig efter att ha slutfört en roman. En dag träffar han bokstavligen sin musa och blir kär i henne. Han gör vad som helst för att behålla henne. Utmärkta skådespelarna Irène Jacob (Veronicas dubbelliv) och David Thewlis (Naked) ska föreställa musa respektive författare. Stackars skådespelare. Så övertydligt och överpretentiöst. Jag lider med dem. To add insult to injury, vad heter det på svenska? Salt i såren är inte riktigt samma. I vilket fall, när man trodde att det inte kunde bli mer pinsamt så kommer Michael Imperioli från Sopranos (och den amerikanska versionen av Life on Mars) och Sophie Auster (dottern) och drar det hela ett varv till. Säkert den sämsta film jag sett de senaste fem åren. Det blir, precis som i Austers böcker, extra hemskt när man vet vilka begåvningar dessa skådespelare är. Varför underpresterar de så? Varför genomför inte Auster sina romaner lika noggrant som han gjorde på åttio- och början av nittiotalet? Det är frågan. Han har haft familjeproblem, vilket syns i en del av böckerna. Austers son har strulat och umgåtts i fel kretsar. Det kan man också läsa mer om i Siri Hustvedts What I Loved, där en oregerlig son tar stor plats. Men ändå, jag skulle inte tro att han behöver skriva för pengarna. Den omsorg han la vid sina tidiga böcker borde han ha råd att lägga på sitt arbete nu också.
Ändå fortsätter jag att läsa allt han skriver. En dag vänder det, hoppas jag. En dag hittar han spåret igen.
Geoff Dyer på The Guardian har sett Stalker fler gånger än de flesta. Stalker är en fantastisk film, jag är glad att jag sett den på bio, men den funkar faktiskt på TV också.
Nyss sett Revolutionary Road på Cinema 3 i Ystad. Jag tycker alltid att bilden är oskarp där, som om de ställer in skärpan på textremsan och inte bilden. Men förutom det så var det en bra film. Förvånansvärt trogen boken. Vad boken har, som är omöjligt att gestalta på film (tror jag) är att så många karaktärer är så vältecknade. I filmen är det bara paret Wheeler som tar plats. Fru Wheeler, fru Mendes känns som huvudrollen medan det i boken helt klart är Frank som är huvudperson. Vi får alla hans minnen från Frankrike, från barndomen, från den hemliga ungkarlslyan. Inget av det är med i filmen I boken är det också många figurer som får egna små historier. Shep är väldigt viktig men också barnen. Den starkaste scenen jag kommer ihåg från boken är när sonen tar itu med att bygga en stengång eller stentrappa, ett projekt som pappan talat om men aldrig gjort någonting åt. Barnen är överhuvudtaget med väldigt lite i filmen. Men film renodlar, jag vet det, så det är väl inget att säga om. En bra film, men inte i närheten av boken.
I sin recension av filmen i Aftonbladet berättar Emma Munthe Gray att hon nyss upptäckt boken, så då tar jag tillbaka eventuella spydigheter från förra inlägget. Jag kan inte på något vis påstå att jag var tidig med att läs Richard Yates, men det är en dubbel känsla när en inte helt känd författare plötsligt får ett stort genomslag och alla läser honom samtidigt. Å ena sidan unnar man författaren framgången (fast ofta är han redan död), å andra sidan känns det lite tråkigt att inte vara relativt ensam i sin beundran. Det är en sån där grej som händer ofta i musikvärlden. Band är inne, band är ute… Andres Lokko har säkert skrivit spaltmil om detta fenomen.
En gång för hundra år sedan, eller åtminstone tjugotre, gav jag ut ett fanzine där jag skrev en halvlång hyllningsartikel till Walter Tevis. Jag hittad en intervju i ett amerikanskt fanzine och skrev och frågade om jag fick översätta den. Det fick jag, fast mer var det inte. Han som gjort intervjun klagade på att Walter Tevis plötsligt blivit så populär efter sin död. Var fanns ni när han levde, va? undrade denne amerikanske fanzineutgivare. Han var lite sur för at Walter Tevis blivit för känd. Författaren till The Hustler och The Man Who Fell to Earth är inte direkt okänd, men på grund av alkoholproblem skrev han inte en rad på arton år. Sedan blev han nykter, skrev några böcker till innan han dog i lungcancer 1984.
På tal om Tevis, döden och film så berättade Heath Ledger i sin sista intervju med Sarah Lyall att han ville göra film av Tevis’ bok Queen’s Gambit. Den handlar om en asocial flicka som har en talang i livet, hon kan spela schack. The Hustler, fast med schack. Jag tyckte att den var fruktansvärt spännande när jag läste den. Nu vet jag inte vad jag skulle tycka. Det är svårt att göra bra film om schack. Finns det någon, bra, film med schack i förgrunden?
Nu när Revolutionary Road haft premiär verkar det som varenda människa, har haft ett nära men hemligt förhållande till boken. Till och med Emma Gray Munthe står och säger att filmen är så bra för att den fångar bokens känsla. Alla vill vara med och berätta om boken. Det är begripligt, det är en bok man gärna vill berätta om. Boken är en modern klassiker, säger i stort sett alla som recenserar filmen. Amerikansk klassiker, klassiker, klassiker… Säg det tillräckligt många gånger så blir det sant, men det är inte sant. En klassiker är en bok som funnits med sina läsare sedan den gavs ut, som sagt och säger varje generation av läsare något giltigt om sin tid. Revolutionary Road är en fantastisk roman, en av de två-tre bästa jag läst under 2000-talet, men den hastiga historierevisionen förvånar mig. Kanske är det inte så viktigt, men så här var det ju egentligen:
Richard Yates debuterade 1961 med denna roman. Den mottogs väl, den nominerades till National Book Award, men förlorade till Walker Percys The Moviegoer, en annan debutant. Även det är en fin roman, dess tid som film kommer nog också. Endera året ser vi Leonardo DiCaprio vandra omkring på New Orleans gator och filosofera över William Holdens storhet. The Moviegoer är mer av en amerikansk klassiker, för den har lästs av flera generationer amerikaner. Kanske är den på väg att glömmas nu, senaste upplagan kom för tio år sedan. Men om bara den där filmen blir av (rättigheterna förnyades senast 2002), så kommer nya generationer att läsa den. Det är en tidlös berättelse. Biobesökaren kom på svenska redan 1978. Jag menar ”redan” 1978, sjutton år efter originalpubliceringen. Revolutionary Road kom på svenska fyrtiosju år efter originalet. Vad är det för klassiker som tar ett halvt sekel på sig att upptäckas i Sverige? Sanningen är att Revolutionary Road var en framgång när den kom, men sedan glömdes bort. Sjuttio-, åttio- och nittiotalens läsare kände inte till Yates. Han blev en författares författare, beundrad av sina kolleger men inte läst av Updikeälskarna, Rothbeundrarna, Bellowfantasterna. Han kom med en ny bok vart femte år, ungefär, i vilka han beskrev de missöden han råkat ut för sedan sist. Sinnessjukdom, mentalsjukhus, alkoholism, släktfejder, misslyckades äktenskap. Han skrev sin självbiografi hela sitt liv. Gåvan han hade var att formulera den perfekta meningen och förmedla känslan av oro. Inte kris och katastrof, men löftet om katastrof. Det är mycket värre. Revolutionary Road är hans bästa bok, men det beror inte på att han blev sämre som författare med åren och spriten utan på att han använde sitt bästa material först. Han kunde inte återvända till det och när han istället skrev om mer spektakulära förhållanden blev resultatet paradoxalt nog inte lika gripande.
Det påstås att Yates blev arg och bitter när han inte vann National Book Award. Han verkar ha varit en tölp på många områden, så kanske är det sant att han kände sig orättvist behandlad, men jag tror och hoppas att det inte var så. En stort författare skriver för sig själv, för formuleringsglädjen och själv texten; vad är det för medelmåtta som grämer sig över ett förlorat pris? En annan bok, en annan debutant, som var nominerad till samma pris samma år hette Joseph Heller. Hans förstlingsalster är en av nittonhundratalets mest kända böcker, alla känner till titeln, även om de inte läst boken, Catch-22. Så om Yates verkligen var missnöjd med juryns val så skulle han aldrig kunna påstå att det var han som borde fått priset när Catch-22 också stod på nomineringslistan.
År 2000 gavs Revolutionary Road ut igen, med nytt förord av Richard Ford. Det var då boken blev en klassiker. Den hade varit mer eller mindre glömd av allmänheten i nästan fyrtio år, älskad och hyllad av stora delar av den amerikanska författarvärlden. Jag läste den i brittisk pocket 2002. Det var en stor upplevelse att läsa den och jag skaffade snabbt hans samlade noveller. Nu när Yates är lättsåld finns inte längre Collected Stories att köpa. Man har delat upp novellerna på de två originalsamlingarna. Bättre business att sälja två böcker istället för en. Novellerna håller lika hög klass som romanen. Nu har jag bara en roman kvar innan jag läst allt han skrivit. När den är läst får jag väl ta biografin som kom för några år sedan. Därefter är det författarskapet färdigt, utsuget av den blodtörstige läsaren. Med filmen så kommer många fler att upptäcka Richard Yates storhet. Han verkar var en författare för vår tid, men han var aldrig en författare för sin egen tid, det tycker jag är viktigt att veta.
Här är en bra artikel från Fokus om Richard Yates, hans liv och verk.
Jag har tidigare skrivit att det är på Barnkanalen man hittar den bästa TV:n. Ännu ett exempel är Dafo, vars första avsnitt sändes i tisdags. Den är gjord av några av männen från Klungan. En sorts dockteater i tablåer där dockorna inte rör sig. Jag kan jämföra med allt möjligt, från Maurice Maeterlincks dockteaterpjäser via La Jetée till Scott MacLouds teorier om tecknade serier. Det är helt enkelt svårt att beskriva, men det är absolut sevärt för den som vill se något annorlunda. Det är inte barnprogram, alla åldrar kan gripas av Dafo. Så väldigt bra, helt enkelt.
Idag ringde Andreas Brunner och ville göra ett hemma hos-reportage i mitt hem. Det var smickrande, men jag var tvingad att tacka nej. Han ringde för Hyresgästföreningens tidning Hem & Hyra och han tänkte att en antikvariatsgubbe som jag säkert skulle ha några bra tips på hur man får plats med sina böcker i hemmet. Kombinationen boksamlare plus liten lägenhet är olycklig. Det var länge sedan jag bodde så litet som jag gör nu. Ungefär 3 000 böcker ligger kallmagasinerade sedan tre år tillbaka. I lägenheten har jag kanske 200 böcker. Så ett hemma hos-reportage hade varit poänglöst, här finns helt enkelt inga böcker, bara ett visst mått av trångboddhet. Det var synd, för jag har en mängd smarta knep för hur man organiserar sin bokhylla. Men kan jag inte visa så blir det ju inte mycket till reportage. Det får bli en annan gång, eller så skriver jag några rader om det själv, när jag har plats till hela boksamlingen igen. Jag får trösta mig med att Strindberg också hade sin boksamling nedpackad i perioder. Inga jämförelser i övrigt.
Tjugo antikvariat, de flesta från Skåne, visar upp och säljer sina bästa böcker på Klostret i Ystad den 25-26 april. Vi som arrangerar är Antikvariaten på Österlen. Det kommer att bli kul! Mer information vad det lider, men redan nu kan ni skriva in det i kalendern.
Filmen Running With Scissors var ganska hygglig. Jag hade låga förväntningar, så jag behövde inte bli besviken. Annette Bening som mamman var otroligt bra. I övrigt var det för många figurer för en film. Det är en omöjlig uppgift att sanningsenligt filmatisera en berättelse som har över tio karaktärer som alla skulle kunna vara huvudperson i berättelsen. I boken ser vi allt med Augustens ögon. Han väljer att betrakta vissa personer eller skeenden. I en film funkar det inte alls. Formatet är för litet. Bokens berättare står ibland utanför historien och betraktar de andra karaktärerna. Men i filmen är han istället huvudperson som är med i de flesta scener, dock inte alla. Flera avgörande händelser har strukits och vissa saker har helt enkelt ändrats. Författaren verkar nöjd ändå, men det är en avsevärt svagare berättelse och förstås mindre sanningsenlig än den som ges i boken. Annette Benning var filmens behållning.
När jag var liten fick jag en badge av min morbror med texten ovan. Det var det snällaste han någonsin gjorde mot mig. I övrigt var han en jubelidiot. Kanske skulle jag skriva en bok om min knäppa barndom. Men ska jag kalla den för roman eller självbiografi? Riktiga författare skriver nuförtiden romaner om sina liv, inte memoarer. Jag tänker på Per Olov Enqvists Ett annat liv och Carl Johan De Geers Jakten mot nollpunkten. Andra skriver böcker som sägs innehålla sanningen. Det är mycket snack om sanning och verklighet nu. Jag förstår inte varför det är så viktigt för så många läsare att en text är sann i konkret mening. Vet de inte att fiktionen skildrar vår så kallade verklighet bättre än rena verklighetsreferat? Förresten är all text lögn; så fort du sätter pennan till pappret skapas en osanning, eller i bästa fall, en version av verkligheten. Text är text, verklighet är verklighet. Inget originellt med det, men efter all debatt som uppstår varje gång en James Frey eller Liza Marklund skriver en verklighetsbok, så undrar jag hur mycket folk tänker på sånt, egentligen.
För ett par veckor sedan läste jag Running with Scissors av Augusten Burroughs. Det är en memoar, farligt nära att kunna kallas mis-lit, misery literature, men den är bättre än så. Författarens unga liv är verkligen miserabelt, men det blir underhållande litteratur av det hela. Hans mamma är på väg in i sinnessjukdom. Varje höst blir hon psykotisk. Hans pappa är alkoholist. För att få ordning på sitt sitt liv börjar mamman gå till en psykiater som, visar det sig, har sina egna problem. Augusten får från tretton års ålder bo hos doktorn och hans familj. Alla är snälla och Augusten trivs, men om man vill ha ett varnande exempel för att vara gränslös som förälder så är doktor Finch utmärkt. Augusten vill inte gå i skolan. Han blir mobbad och tycker inte att han lär sig någonting. Han vill hellre gå på bio på dagarna och skriva i sin dagbok. Det finns bara ett sätt att slipppa skolan, säger doktorn, du måste göra ett misslyckat självmordsförsök. Doktorn ger Augusten lämpliga piller och sprit så att han ska tuppa av och tas till sjukhus för magpumpning. Huset de bor i förfaller. Barnen sågar ett hål i taket till köket för att få mer ljus. Doktorn spår ibland framtiden i utifrån formen på sina fekalier. Ja, på den nivån är det. Augusten lyckas trots denna eländiga omgivning bli vuxen. Slutet är lyckligt: Här kommer debutboken som får fina recensioner, den blir filmad med Annette Bening, Gwyneth Paltrow och Joseph Fiennes (kärleksparet från Shakespeare in Love). Burroughs har skrivit flera framgångsrika memoarböcker och är mycket aktiv på nätet: www.augusten.com. Så honom gick det bra för ändå. Fast hade han inte haft detta att berätta hade han troligen inte blivit författare. Det påminner mig om ett Bill Hicks-skämt. Han säger att han turnerat med en helkvällsshow på trettio sekunder. Det är svårt att komma på material när man haft en normal uppväxt:
Mama never beat me, daddy never fucked me. I don’t know if the show will be able to relate to dysfunctional America, but that’s how I was raised. Sorry. No bone to pick.
Det är kanske därför dessa sanna historier säljer så bra. Det faktum att de berättar något som är väldigt viktigt för dem gör dem också till bra författare, bra som i att många läsare vill veta ”hur det går.”
En parentes: det är lätt att försjunka i klickmani på imdb.com. Jag skulle kolla stavningen på Annette Bening och fann då med några få klick att både Patrick Wilson och Jackie Earle Hayley har stora roller i filmen Watchmen. Båda var också med i Little Children, som jag nämnt tidigare, som är en helt annan sorts film. I Watchmen spelar de superhjältar (utan superkrafter), i Little Children spelade de misslyckad advokatstudent som inte vill bli vuxen resp sorglig sexualbrottsling.)
Likheterna mellan Augusten Burroughs och David Sedaris är slående. Det känns som att förlagen letade lite mer aktivt efter någon som Sedaris efter hans framgångar i slutet på nittiotalet. En homosexuell man som kan skriva vasst och har en extrem barndom att berätta om. David Sedaris är bättre på alla plan, utom möjligtvis det faktum att hans barndom verkar ha varit mindre katastrofal än Burroughs. Som författare – och det är allt som räknas, eller hur, är Sedaris överlägsen. Tyvärr har jag läst nästan allt han skrivit. Här är en ganska ny text från The New Yorker som visar hur bra han är. Den handlar om valrörelsen, men den är läsvärd ändå, jag lovar.
Idag klockan 17.30 sändes samma avsnitt av Fåret Shaun samtidigt i Barnkanalen och danska ettan. Är inte det ganska otroligt. Samma film på olika kanaler under samma vecka händer då och då, men samma avsnitt vid samma tidpunkt, det var första gången för mig.
De allra bästa TV-programmen går ofta på Barnkanalen, tycker jag. I december var Jul i Svingen en stor favorit här hemma. Just nu är det Allan Edwalls små ”Stackars”-visor som vi följer varje morgon. Det måste göras. De är så bra.
Bernardo Carvalhos Nio nätter är en roman baserad på verkliga händelser. Mer än så, jag tror att allting som skildras är sant. Några få passager är fabulerade, men dessa är ganska lätta att urskilja och mot slutet kommer några spekulationer, men de utger sig inte för att beskriva en verklighet, utan är tydliga fantasier. Det börjar med ett brev till någon, och flera av dessa brev dyker upp i boken. Dessa brev är fiktion. Sedan upptas större delen av boken av författarens jakt på information om den amerikanske antropologen Buell Quain, som tog livet av sig i den brasilianska djungeln 1939. Ingen vet varför. Bernardo Carvalho är fast besluten att hitta orsaken. Längre in i boken får vi veta mer om författaren och hans förhållande till sitt lands ursprungsbefolkning. Hans pappa var med och exploaterade djungeln, köpte landområden som han brände av och förvandlade till jordbruksmark. Som barn fick författaren ibland följa med sin far djupt in i djungeln och träffa indianer. Författarens barndomsminnen blandas med berättelsen om Buell Quains obegripliga död. Man läser kvickt, och hoppas att de båda spåren ska mötas på ett tillfredsställande vis. Men om ingen lyckats ta reda på varför Quain tog livet av sig för över sextio år sedan, så kan ju inte Bernardo Carvalho gör det heller. Misslyckandet är inte en besvikelse, tvärt om, den sista tredjedelen av boken är den bästa, när Carvallho tar mysteriet med sig in i nutid. Jag vill inte avslöja för mycket, men det är en mycket givande bok som ger lärdom om både själ och kropp. Det lät flummigt, men det är absolut inte en flummig bok. På baksidan av boken görs jämförelsen med Bruce Chatwin. Okej, jag får hålla med, det är lite Chatwin, det här, samma förhållningsssätt till sanningen, om man säger så, och det är bra. Lägg sanningsbedömningen i läsarens hjärna istället för i texten.
Är det inte konstigt att en författare som ena året skriver en bok som heter Det var inte mitt fel: om konsten att ta ansvar nästa år skriver en bok som från första till sista rad är ett frånsägande av ansvar, den enklaste formen, det är inte jag, det är min sjukdom. Ah, den som ändå finge en diagnos att hänga upp sin tillvaro på.
”[A]llt fler betraktar sig som offer för förtryckande strukturer, dåliga gener eller taskiga uppväxtförhållanden. Men att vara människa innebär inte bara rättigheter, utan också skyldigheter. Den främsta av dessa skyldigheter är att ta ansvar för sitt liv, sina val och sina handlingar, i relation till sina medmänniskor och för vår gemensamma framtid…”
Så heter det om Det var inte mitt fel. Men sedan kommer uppföljaren, som fläker upp författaren som en annan John E Franzén-tavla, Jag har haft en femstavig diagnos sedan jag var tjugo, SÅ DET VAR INTE MITT FEL.
I Inbjudan från en okänd har Ellery Queen samlat tolv japanska deckarnoveller från 50-70-talen. Brotten som skildras begås nästan uteslutande i företagsmiljö. Motiven är för det mesta avund på kolleger som tjänar mer än en själv. De är läsbara men det stör en hel del att författarna måste förklara allting in i minsta detalj. Det blir inte så klurigt som de hade hoppats. I titelnovellen skickas brev till en tidningsredaktion. I breven står det att brevskrivaren är död. Den döde vill att den som orsakat hans död ska få sitt straff. Vem kan ha skrivit det, för det är väl inte ett spöke? Om man plockar bort mellanledet i den här sortens historia, det vill säga förklaringen, och bara använder premissen och uppgörelsen, början och slutet, så kan det bli en rätt spännande historia. Men att passa in en fyrkantig, logisk lösning i berättelsens runda hål, det blir bara tröttsam läsning. Flera berättelser är sådana, logiska ”snillrika” deckargåtor. De är inte typiskt japanska, de brittiska låsta-rummet-deckarna roar mig lika lite. De bästa berättelserna i denna samling visar bara ett skeende och bryr sig inte om de logiken lika mycket. I ”Alldeles förtjusande damer” av Yasutaka Tsutsui berättas om några missnöjda tjänstemannafruar som besöker rikare, men lägre utbildade damer, rånar dem och slår ihjäl dem. Vi förtjänar deras rikedom, tycker tjänstemannafruarna. Den bästa historien i den här samlingen heter ”Vampyren” och är skriven av Masako Togawa. Först känns berättelsen malplacerad, det här är ju en ren, väldigt modern vampyrberättelse, men sedan förstår man hur det ligger till och det hela avslutas som en kuslig, riktigt ryslig kriminalhistoria.
Både Togawa och Tsutsui finns översatta till engelska. Tsutsuis populäritet verkar vara på uppgång i England och USA; en novellsamling nyligen publicerad, Salmonella Men on Planet Porno, och en roman, Hell, kommer ut i nästa månad. Togawas senaste böcker på engelska kom i slutet av åttiotalet.
Vissa böcker går inte att komma undan. För flera år sedan var det en kund på torget, en svenska, gift med en engelsman, boende i Norge, som sa att Per Pettersons Ut och stjäla hästar borde jag läsa. Den var fantastisk. Då hade den ännu inte kommit på svenska. Jaha, mmm, jag ska titta på den, sa jag, men det gjorde jag inte. Samma kund återkom år efter år, talade sig varm om denna bok. Den kom ut på svenska, vann Impacpriset, kom i pocket, men jag läste den inte förrän jag själv tog in den för att sälja som nypocket. Det är ju så för mig, och säkert för många, att om en viss bok rekommenderas starkt, för starkt, så vill jag inte läsa den. Boken kan bara bli en besvikelse. Så starka rekommendationer kan bara betyda att personen som rekommenderar är okritisk och lättrörd.
Men det gläder mig att säga att jag hade fel. Ut och stjäla hästar är en väldigt bra bok. Den är spännande och rörande, insiktsfull och upplysande. Den rör sig i ett område som är mycket svårt att hantera för en författare, minnen av det förflutna som påverkar nutiden. Egentligen är det samma material som blir vedervärdiga dussindeckare, men i denna författares händer blir det en lysande roman. Hans nya har redan vunnit pris i Norge och kommer snart på engelska (och svenska, hoppas jag). Det finns för övrigt fler böcker av Petterson på engelska än det finns på svenska. Här är en bra intervju i The Guardian, som fick mig att tänka på Petterson och skriva ovanstående.
Sydsvenskan skriver idag om antikvariatsdöden i Malmö/Lund. Är det så att omsättningen minskat så väldigt eller är det att hyrorna höjts så kraftigt? Jag gissar på det sistnämnda. Lokaler står tomma i hela stan. Det går inte att hyra ut till de priser fastighetsägarna vill ha. Nätet tar kunder från butikerna. Men går det inte att kombinera? Starta sidoverksamhet i lokalen. Dela med någon annan. Det finns många vägar att gå. Alla behöver inte leda till en lagerlokal på Gastelyckan.
Det slumpades sig att jag läste några japanska böcker under hösten. Först Murakamis Dance, Dance, Dance, sedan Yoko Ogawas The Diving Pool och sist Inbjudan från en okänd, en antologi med japanska deckarnoveller i urval av Ellery Queen. Jag såg också Eldflugornas grav, en animé gjord av studio Ghibli, regisserad av Isao Takahata. Jag har länge tänkt köpa filmen, men den har för det mesta varit rätt dyr på Amazon, så jag har avvaktat. Men i julhandeln upptäckte jag den billigt på Ginza och slog till. Den handlar om två barn i Japan under andra världskrigets slutskede. De blir föräldrarlösa och får klara sig bäst de kan under de allierades eldbombningar. De vandrar omkring i det helvetslandskap som den japanska landsbyggden förvandlats till. Allting är ruiner, det brinner från himlen, den finns ingenting att äta. Det är en grym och sorglig historia och väldigt bra. Den ger lite samma känsla som Jerzy Kosinskis The Painted Bird, Den målade fågeln. Den boken är snäppet värre, även om båda verken är på den bortre delen av skalan för vad man klarar av att begripa i fråga om den grymhet människor kan utsätta varandra för. Pojken i Den målade fågeln vandrar omkring med sitt glödklot så att han ska kunna göra upp eld och stöter på människor som på olika sätt förnedrar honom. En mer bokstavlig variant av Cormac McCarthys barn i The Road, som representerar mänsklighetens sista glödkol; ska elden överleva eller ska mänskligheten slockna? Jag har alltid läst The Painted Bird som en roman, men på sin tid blev den snabbt en skandalsuccé av samma anledning som James Frey. Boken gavs ut som en sann berättelse, men en närmare granskning gav vid handen att boken inte var lika självupplevd som den först påstods vara. Kosinski klarade sig ganska bra jämfört med Frey, som verkar ha blivit utfryst. Eldflugornas grav är även den verklighetsbaserad. Författaren till boken, Nosaka Akiyuki, upplevde amerikanarnas eldbombningar av Japan under andra världskrigets slutskede. Författarens lillasyster dog och boken sägs vara ett sätt för Akiyuki att få frid med sig själv eftersom han tycker att det var ahsn fel att hon dog. Eldflugornas grav är nästan för stark. Att välja animation framför skådespelare är helt rätt, det skulle vara omöjligt att skildra en så stark berättelse med riktiga skådespelare, det skulle förmodligen kännas overkligt. Tack vare det tecknade mediets förmåga att få åskådaren att spegla sig i de förhållandevis uttryckslösa karaktärerna blir den här filmen något väldigt speciellt.
Med tanke på det funderar jag på om inte Den målade fågeln också skulle bli en väldigt stark film, animerad. Någon borde utnyttja animation till annat än barn- och underhållningsfilm. Tänk er Den målade fågeln som långfilm i leranimation. Det kunde bli mäktigt.
I skyltfönstret på antikvariatet har jag just nu Elin Wägners biografi över Selma Lagerlöf, Åsa Lantz första roman, Skuld, Kanelbutikerna av Bruno Schultz och Messias i Stockholm av Cynthia Ozick. Man gör vad man kan för att vara aktuell.
Men andra ligger steget före. Dagens Nyheter kör ett stort resereportage om hur fantastiskt Las Palmas är samtidigt som ett resebolag återlanserar resmålet i feta annonser i samma tidning och på TV. Påstå inte att det är en slump.
Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö visas på SVT samma vecka som Nessers nya, Sanningen i fallet Bertil Albertsson? Vitbok kommer ut. Efter filmen följer en femton minuter lång reklamfilm där Nesser sitter och försöker vara klurig och säljer in den nya boken.
Bra jobbat, men att SVT släpper igenom en sån grej förvånar. Det är en sak att alla j-a idrottsevenemang och galor ”presenteras” av än det ena, än det andra företaget, men ska filmerna börja ramas in av förlagornas förlag nu med? Är det en ny nisch. Fy för det, i så fall.
Min femåriga dotter fick boken Snäll i julklapp. Inför julen var det flera kritiker i DN och på P1 som höll den för att vara bland årets bästa barnböcker. Idag, tisdag, recenserades den i DN. En superpositiv helsida.
Det är en fin bok, snygg, smart, jag gillar den. Fast dottern är inte lika förtjust. Jodå, det är alltid kul att läsa en ny bok, men av julens böcker var det här den vi bara läst en gång. Etta på listan är Matildas katter av Jan Lööf, som vi läst flera gånger. Den är ju helt fenomenal. Varför var inte den nominerad till Augustpriset? Den borde ha vunnit.
Snäll är en typisk barnbok för vuxna. Den perfekta barnboken – för vuxna. Den är snygg på ett vuxet sätt, den har ett vuxet budskap, berättat på ett vuxet vis. Det är inte en dålig bok, men det är just den sortens bok som föräldrarna gillar mer än barnen. Det är som med Anna Höglund. Be Sifo att undersöka hur många föräldrar kontra barn som har böckerna Mina och Kåge på sina respektive topplistor. Föräldrarna älskar Mina och Kåge men barnen är glada om de slipper läsa om det problematiska förhållandet. De vuxna speglar sig i barnen och tänker att om jag var liten skulle jag vilja läsa det här. Fel. Du tror att du skulle vilja det, men det är den vuxnes preferenser som talar då. Om barnet får välja mellan Anna Höglund och till exempel Rune Andréasson så väljer barnet nästan alltid den sistnämnde. Så är det bara.
Men jag kommer med Mina och Kåge ibland, för jag tycker om dem. Du får tre val på godnattbok, säger jag till barnet. Mina och Kåge, Mina går sin väg eller Mina och Kåge drar västerut.
Så jag retar mig lite på superlativerna över Snäll. Det är en bra bok, men det är inte en bra barnbok. Jag borde fått boken istället, så kunde dottern fått en prenumeration på Bamse.
Evander Holyfield förlorade mot Nikolai Valuev igår kväll. Jag såg matchen på danska tvåan. Det var inte mycket till match, Holyfield var gammal och trött, Valuev var tjock och tung, men nog var Holyfield ändå överlägsen. Hur tänkte domarna? Såg matchen så annorlunda ut vid ringside? Jag tror inte det, för publiken buade när resultatet offentliggjordes. Var domarna köpta? Det är svårt att tro något annat med tanke på hur skum branschen är. Visst är det konstigt att boxning och schack, två halvsporter som på sätt och vis korar världens starkaste och världens smartaste, verkar vara så genomkorrumperade.
Aftonbladets krönikör fruktade för Holyfields liv inför matchen. Det hade han inte behövt göra, Holyfield var i fin form och var den klart bättre boxaren.
Boxningsvärlden är konstig. Var finns de unga hungriga boxarna som skulle spöat skiten ur både Holyfield, Valuev och bröderna Klitchko? Tyson var tjugo när han blev världsmästare, Ali var tjugotvå, Joe Louis var tjugotre. Det är ju helt galet att se gamla gubbar puckla på varandra. Om vi nu talar boxning, menar jag och om vi tycker att boxning kan vara en sport. Proffsboxare borde pensioneras vid trettiotvå.
Oscar de la Hoya fick också spö nyligen. Han är trettiofem, som Valuev. Jag trodde att han hade dragit sig tillbaka för länge sedan. Han tog OS-guld 1992. Det är ju sexton år sedan. Har man vunnit allt och dessutom gjort smarta affärer, (de la Hoya, inte Holyfield) borde man fatta när det är dags att lägga handskarna på hyllan. Men det verkar vara svårt, mycket svårt.
David Hare har skrivit manus till filmatiseringen av Bernhard Schlinks Högläsaren. Anthony Minghella och Sydney Pollack var producenter för filmen. De dog med två månaders mellanrum. En deprimerande arbetssituation, men det verkar ha blivit en bra film ändå. Kate Winslet härskar i Hollywood just nu. Huvudroll i Revolutionary Road och stor biroll i Högläsaren. För två år sedan var hon med i Little Children, som i alla fall jag tyckte var det årets bästa film. Hur som helst, här skriver David Hare om arbetet med Högläsaren.
Tredje advent har redan rusat förbi. Julafton om en vecka. Skönt att tiden går så fort, det måste betyda att det snart är vår.
Den första advent var det skyltsöndag i Ystad. Även jag avtäckte julskyltning på antikvariatet. Vid och i klostret sjöngs det och julpysslades. En tomte smög omkring och delade ut julklappar till barnen. Så fint, vilken härlig, varm julstämning. Eller? Tomten viftade med inslagna paket under näsan på barnen. ”Ska det vara en julklapp?” sa han. ”Ja, tack”, sa barnen (i alla fall mitt barn). ”Ge mig tjugo kronor”, sa tomten till barnets förälder. Vad säger ni om det? Krösus Sork hade inte gjort det bättre. Är det inte höjden av botten att gå omkring och ”dela ut” julklappar till barnen och sedan, när klappen redan är i barnets händer, ta betalt av föräldrarna? Är det köpmannaföreningens påhitt eller är det en frilansare som gör sig en hacka? Vill man sprida värme och julstämning så bjuder man förstås på klapparna. Den här tomten tjänade pengar på sin utdelning; klapparna kostade honom några få kronor. Avansen var god. Jag hoppas att det var en enskild person som valt att lura barn och föräldrar på en tjuga eller två, för om kommunen eller köpmannaföreningen hade något med det att göra så får de tänka om, en sådan marknadsföring skapar inga lyckliga kommuninnevånare.
Jag kan jämföra med Lissabon. Vi var där för två år sedan, vi kom dit i oktober och åkte hem vid Lucia. I Portugal älskar man julen. När den största granen i Lissabon skulle tändas direktsändes det i riks-TV. En dag i december var vi ute och gick på stadens backiga gator när en spårvagn körde förbi. Det är många spårvagnar i Lissabon, så inget konstigt med det. Fast den här vagnen var annorlunda, på den fanns det bara tomtar. Tomtarna såg oss och min dotter, som var tre år gammal. Stanna vagnen, sa en tomte till vagnföraren. Vagnen stannade mitt på linjen, en tomte hoppade ur och sprang fram till min dotter. Han gav henne en julklapp och en kram. Sedan hoppade han på vagnen, plingade i klockan och körde iväg. Så gör man. Glada överraskningar, det är vad julen handlar om.
Ingrid Hedström vann pris för bästa deckardebutant för en tid sedan. I DN häromdagen skriver hon en notis om ett hemskt mordfall från Frankrike. Jag hittar inte artikeln i DN, men Västerviks-Tidningen har samma nyhet.
Dagen efter jag läste Hedströms notis lyssnade jag på K1 i P1. Det handlade om deckargenrens slentrianmässiga frossande i mord och grymhet och hur märkligt det är att så många människor trivs i mördares sällskap bland boksidorna. Ett trevligt mordfall med Camilla Läckberg eller en mördarorgie i Midsomer…
Jag är ambivalent. En berättelse är en berättelse, om den står i tidningen eller om den är helt fabricerad. Ingrid Hedström rapporterar om Fallet Gregory i Frankrike. Någon kommer säkert att använda det i en roman. KAnske är det redan gjort. Blir det nya priser? Grannfejder och mord. Det kan nog bli en mysig historia. Vad tycker mordoffrets föräldrar om det?
Jag föredrar den helt påhittade skräcken med vampyrer och monster. Där kan jag bli rädd och berörd. När det handlar om mordgåtor blir jag bara ledsen. Så mesig är jag.
Nyss såg jag Mondo på TV, filmen efter Le Clézios bok, den enda bok jag hade till salu på antikvariatet och som jag sålde samma dag priset presenterades. Det var en mycket bra film, jag ångrar att jag inte spelade in den. Här läste jag att Le Clézio hunnit med att vara lärare på University of New Mexico och att Mondo hade USA-premiär i Albaqurque.
På bloggstatistiken ser jag att någon översatt inlägget om sämsta kunden till engelska. Sån här humor kan man inte hitta på, det ska ett dataprogram till för att skapa den.
But today was the one guy who can get to represent the worst customer, so I write about him instead. He rose up and asked, but to see themselves: ”Do you have apple Anton Nilsson Our resorts? It was not you, huh? Have you? It was, I looked for a long time. ”
I happened to actually have the book in question, within arm’s length, and even, so I took it out from the rack and stretched it out. ”Here it is,” I said, ”and it is also cheap, only six hundred dollars.” (It is actually TERRIBLY cheap for the book, believe me.)
”Well,” said the old man, who had not thought to find the book. ”Hmm. Do you have anything on motorcycles or mopeds? ”
I showed him on the shelf for motorcycles and mopeds.
”I’m looking for a particular book,” he said, perhaps afraid I would have it, ”it is fairly new, many pictures, mopeds …”
”Nah, that I have not ‘, I said.
”It was a shame,” said the old man, ”that I would like to have.” Since he left the shop. He was there for a maximum of three minutes.
Take some of the fire gubb bastard, I thought, but said nothing. So, if it had been me who looked (long!) After Anton Nilsson Our apple varieties, and I found it for 600 kronor, so I had struck directly. This DODDERER were after something else, he wanted to whine, he wanted to go into a store and not find what he was searched and complain about it.
I continue filament in the text of the best customers.It becomes longer, because there are so many, many more good than bad customers.
Tidigare i år klagade jag på att jag inte hade Dessa vackra hästar på antikvariatet. För flera år sedan hade jag den, men då ville ingen köpa den. Men nu har jag fått inbådeDessa vackra hästar och del två i gränstrilogin, Övergången. Båda inbundna. Dessa vackra hästar är i originalupplaga och i fint skick. Övergången är i bokklubbsupplaga med några småfläckar på skyddsomslaget.
Bara så att ni vet. De går att beställa på bokbörsen.
Jag har filat på ett inlägg här som skulle heta ”Bästa kunden”, men det blir nog inget med det, för det finns så många antikvariatsbesökare som skulle kunna kallas bästa kunden. Så gott som alla som stiger in i butiken är trevliga och goda kunder.
Men i dag kom det in en gubbe som kan få representera den sämsta kunden, så jag skriver om honom istället. Han steg in och frågade utan att se sig om: ”Har du Anton Nilssons Våra äppelsorter? Det har du inte, va? Har du det? Den har jag letat efter länge.”
Jag råkade faktiskt ha boken i fråga, inom armlängds avstånd, till och med, så jag tog ut den ur hyllan och sträckte fram den. ”Här är den”, sa jag, ”och billig är den också, bara sexhundra kronor.” (Det är faktiskt ruskigt billigt för den boken, tro mig.)
”Jaha”, sa gubben, som inte hade tänkt sig att hitta boken. ”Hmm. Har du någonting om motorcyklar eller mopeder?”
Jag visade honom till hyllan för motorcyklar och mopeder.
”Jag letar efter en speciell bok”, sa han, kanske rädd att jag skulle ha den, ”den är ganska ny, många bilder, mopeder…”
”Nä, den har jag inte”, sa jag.
”Det var synd”, sa gubben, ”den skulle jag vilja ha.” Sedan lämnade han butiken. Han var där inne i max tre minuter.
Ta dig i brasan gubbjävel, tänkte jag, men sa inget. Alltså, om det hade varit jag som letat (länge!) efter Anton Nilssons Våra äppelsorter och jag hittade den för 600 kronor så hade jag slagit till direkt. Den här gubbstrutten var ute efter något annat, han ville gnälla, han ville gå in i en affär och inte hitta det han sökte och få klaga på det.
Jag fortsätter fila på texten om de bästa kunderna. Den blir längre, för det finns så väldigt många fler bra kunder än dåliga.
-Christopher Priest, Inverted World, första meningen.
Igår kväll körde jag till Malmö för att tömma ett lager på gammalt skräp. Sådana där saker man borde slänga, men som man ändå behåller, släpar runt på, magasinerar, flyttar, sorterar, lagrar… Till inget nytta egentligen, för man använder aldrig prylarna. En oanvänd toalettstol, ett ritningsskåp, ett drinkskåp, gamla fanzines. Då talar vi om riktiga fanzines, stencilerade eller mimeograferade som handlar om science fiction. Jag bläddrade igenom högen igen för att avgöra om jag skulle slänga dem eller ej. Då hittade jag ett amerikanskt fanzine utgivet av någon i Seattle. I brevspalten fanns en kommentar från William Gibson och fanzinet var adresserat till Christopher Priest. Hur sjutton har det hamnat hos mig? Chris Priest är författare till bland annat The Prestige, som blev film för ett par år sedan. Tänk att Christopher Priest har hållit i detta fanzine och William Gibson har varit regelbunden läsare. Sådana skrifter kan man inte slänga.
Ibland tänker jag att jag nog skulle passat bättre som kanadensare. På tjugotalet flyttade en del av min släkt till Kanada och jag tror att de fick det bra där. Söker man på mitt namn kommer alltid ett antal kanadensiska träffar upp. Jag känner mig lite kanadensisk.
Häromveckan kom en kanadensare in på antikvariatet. Han handlade inget, men vi pratade i över en timme, långt förbi stängningsdags. Vårt samtal var så trevligt att jag var på väg att bjuda hem honom på middag. Jag ångrar att jag inte gjorde det.
Kanada mötte mig i skivhyllan. Jag planerar för julskyltningen på antikvariatet, som ska vara klar på söndag. Jag letade julmusik och hittade då två julskivor i hyllan, båda kanadensiska. Kate och Anna McGarrigles The McGarrigele Christmas Hour och Jane Siberrys Music for the Christmas Season part III. Båda artisterna, eller ska jag säga alla tre, upptäckte jag på åttiotalet. Första gången jag hörde ”Vladimir Vladimir” med Jane Siberry var på radion en vardagkväll innan jag skulle somna. Det var i ett program med religiösa undertoner, funderingar om livet och evigheten och så passande musik till det. Såna program hittar man inte i P3 längre. Det var för övrigt i samma program jag hörde Kjell Höglunds ”Genesarets sjö” för första gången. I vilket fall, ”Vladimir Vladimir” drabbade mig hårt, så vid första tillfälle tog jag båten till Köpenhamn och gick till Guf, en skivaffär i närheten av Fantask, och köpte två album med Jane Siberry. De kostade 90 danska kronor styck, vilket var mycket pengar på den tiden, men jag var tvungen att ha dem. Det var väl använda pengar. Särskilt The Speckless Sky, där ”Vladimir Vladimir” finns, är en mycket bra skiva. I början på nittiotalet köpte jag i New York Bound by the Beauty. På den skivan finns den väldigt fina låten ”The Life is the red wagon” (jo, den heter ”The life…”)
”Vladimir Vladimir” är ett ljudkonstverk, en film. Stalker möter Rasmus på luffen och… jag vet inte, det är en helt egen historia. Nuförtiden har Siberry bytt namn till Issa, gjort sig av med allla sina världsliga ägodelar och reser runt i världen. Hon utforskar också nya möjligheter för artister att få betalt för sin musik via internet. Hon låter kunden bestämma hur mycket musiken är värd. Läs mer här.
William Gibson, kanadensare, sa en gång inte långt efter att Neuromancer kommit ut, att han inte hade högre förhoppningar på livet än att bli antikvariatsbiträde. Han kunde inte fatta vilken tur han haft som blivit författare på heltid. Antikvariatet har jag gemensamt med Gibson.
I skivhyllan står också två skivor med Lhasa. Född i USA, mexikanskt påbrå, men boende i Kanada. Eller Frankrike. En nomad. The Living Road måste vara bland de allra bästa skivor som gjorts hittills under 2000-talet. Hon lyckas använda hela sin bakgrund till att skapa en ny musikstil. Mexikanskt, franskt, amerikanskt. Här är en låt live som ger en uppfattning om hur hon låter. Det är fyra år sedan senaste skivan kom ut. Jag vet inte vad hon gör nuförtiden. Bor med sina systrar på en cirkus i Frankrike? Tröttnar man inte på det efter ett år eller två? Vill man inte spela mer musik? Hoppas det. Här en Cohencover som kanske är av nyare datum, från fransk TV.
Detta om det kanadensiska. Från söndag 30/11 så är det kanadensisk julmusik på antikvariatet. Och kafé! Två sittplatser. Handmalet kaffe.
I fredags såg jag på TV det roliga samtalet som leddes av Eva Beckman med Kay Pollack, Henrik Schyffert, Björn Wiman och Björn Ranelid som handlade om det pretentiösa. Pollack, Schyffert och Ranelid var alla sig själva, så mycket de kunde.
Vad jag tyckte var märkligt var att ingen noterade att pretentiös, den negativa termen, är den som sätter sig själv i centrum för sitt skapande. Verket är inte det centrala, verket står inte för sig själv utan är en del av skaparen. Jaget kommer i vägen för konstverket. I stället för att bara producera en text eller en tavla eller vadsomhelst, så berättar skaparen hur han gör, vad han tänker, och gärna vad mottagaren ska tänka. Det är ju det som gör Ranelid till en sådan pajas. Skriva kan han – man kan ha åsikter om hur han skriver, men han kan skriva – och många uppskattar hans prosa. Men sedan ska han hela tiden berätta vad han gjort, hur läsaren ska tänka, vad budskapet i texten är… Det är att vara pretentiös.
Pretentioner har däremot alla. Alla vill någonting.
Ursäkta inslagningen av de öppna dörrarna.
Croneman skriver något liknande, fast bättre, ser jag idag, måndag morgon, så då kan vi slå in dörrarna tillsammans.
Tänk att skriva en bok där varje kapitel bara använder en enda vokal, samma vokal, och gör texten begriplig, kanske till och med njutbar. En kanadensare med det konstifika namnet Christian Bök har skrivit den boken. Den heter Eunoia och i The Times får vi veta mer om den. Författaren har skrivit en avhandling om Alfred Jarry, han verkar väl insatt i patafysikens mysterier och George Perec är en inspirationskälla. Här är ett utdrag ur kapitel A:
Hassan Abd al-Hassad, an Agha Khan, basks at an ashram – a Taj Mahal that has grand parks and grass lawns, all as vast as parklands at Alhambra and Valhalla. Hassan can, at a handclap, call a vassal at hand and ask that all staff plan a bacchanal – a gala ball that has what pagan charm small galas lack. Hassan claps, and (tah-dah) an Arab lass at a swank spa can draw a man’s bath and wash a man’s back, as Arab lads fawn and hang, athwart an altar, amaranth garlands as fragrant as attar – a balm that calms all angst. A dwarf can flap a palm branch that fans a fat maharajah. A naphtha lamp can cast a calm warmth.
Eller livet sett som en serie missade chanser. Life seen as a series of missed opportunites. Var slutar språket och var börjar svengelskan?
Häromdagen såg jag att Amadou och Mariam spelade i Stockholm. I lördags kväll läste jag att Hello Saferide spelade i Malmö samma dag, samma stund som jag läste att hon skulle spela. Igår upptäckte jag att Tricky spelar i Köpenhamn imorgon. För sent att boka, och jag är för gammal för att åka in på vinst och förlust. En rad förlorade möjligheter till stora musikupplevelser.
Fast.
Jag såg ju Amadou och Mariam på KB för ett par år sedan, och det var en riktigt bra konsert. Mariam sjöng lite falskt ibland, men det var ett jäkla sväng.
Och förra året, den första december, såg jag Säkert! på KB och det var också en stor upplevelse. Musikbyrån var där och filmade konserten. Om man fryser bilden i rätt ögonblick och tittar noga kan man se mig ganska nära scenkanten.
För tio år sedan såg jag Tricky, också på KB, och det var bland de bästa konserter jag varit med om. Topp fem alla gånger. Jag vet att andra konserten med samma artist aldrig är lika bra som den första. Överaskningsmomentet är borta. Minnet av den första upplevelsen växer till orimliga proportioner och upplevelsen av konsert nummer två kan aldrig mäta sig med minnet av konsert nummer ett.
Jag borde således vara tacksam att jag missar dessa tre utmärkta artister, jag hade ändå blivit besviken.
Men ändå. Om jag varit mer på hugget hade jag garanterat varit i Köpenhamn imorgon.
Några minuter i solen, kanske femton, sedan är författaren glömd. Innan han eller hon kallnat i graven är böckerna borta, makulerade, slängda i ugnen, sönderregnade på en sommarloppis. Så är det bara.
Christopher Fowler försöker förlänga minnet av några brittiska nittonhundratalsförfattare. I The Independent skriver han med ojämna mellanrum små presentationer av författare vars verk kan läsas även idag med stor behållning. Kanske någon svensk skribent antar utmaningen och gör likadant för di svenske. Det ska inte gå många år innan både verk och upphovsman är helt försvunna.
Jag minns t ex när Peter van Greenaway kom ut i Bra Böckers thrillerbokklubb, Bra Spänning. Han publicerades med flera titlar på svenska. Om han var verksam idag skulle han tampas med Robert Harris och liknanade författare på topplistorna.
Dodie Smith skrev De 101 Dalmatinerna, men den bok som Fowler skriver om, I Capture the Castle, låter som den kunde vara något för mig. Jag ska försöka fixa fram den i tid så kanske jag får den i julklapp av tomten. Vem kan motstå en förstamening som denna:
I write this sitting in the kitchen sink.
Fowler berättar vidare att Smith skrev en fortsättning på De 101 Dalmatinerna som hette The Starlight Barking, där dalmatinerna kommer tillbaka till nya äventyr. De vaknar i en värld där hundar kan flyga och alla människor sover! Den låter också bra. Tvåtusen gånger bättre än De 102 Dalmatinerna.
I onsdags såg jag bröderna Coens nya film. Den hade Sverigepremiär på en onsdag, även i lilla Ystad. Tre personer i publiken. För att vara en stad som vill vara en filmstad (en skylt vid infarten pekar till och med mot ett ”filmuniversitet”, höh!) så är det ganska dåligt med biobesökandet, tycker jag. Förra året såg jag Michael Clayton, ensam i publiken, Cassandra’s Dream, lika ensam i publiken. Det är bara Mamma Mia! som drar folk (men inte mig). På Vicky Christina Barcelona för några veckor sedan var vi ovanligt många, säkert sju-åtta i publiken. Scarlett Johansson, Penélope Cruz och Javier Bardem lockar nog de som inte är så förtjusta i Woody. Det enda som är typiskt Allen i den här filmen är förtexterna och musiken. Inte ens berättarrösten gör han själv. Här är förresten regissörens roliga arbetsdagbok i New York Times.
Men, nu var det Burn After Reading. Och jag går i samma fälla som vanligt: höga förväntningar ger en sämre upplevelse. John Malkovich, Tilda Swinton, Frances McDormand, Richard Jenkins, George Clooney, vilket dream team! Och så Brad Pitt, han är inte värdelös, han heller. Med den uppsättningen och bröderna Coen vid rodret borde Burn After Reading blivit något verkligt bra, en rolig och spännande film, med samma känsla The Big Lebowski eller The Hudsucker Proxy. Men nej, så blev det inte. Det börjar bra med John Malkovich som skåpsupande, degraderad CIA-agent och Frances McDormand som gyminstruktör med en kropp som inte är lika pigg som den en gång varit. Hon vill operera sig ung och är villig att göra vad som helst för att ha råd att betala operationen. Utmärkt premiss.
Vad händer sedan? Två saker. För det första är det som att Coenbröderna tappar hela storyn i golvet så att den krossas i många bitar. Ingenting blir riktigt genomfört, ingeting drivs till sin spets. Det blir bara ett stort jaha, eller kanske va? För det andra verkar skaparna ha vinnlagt sig om att göra alla karaktärerna genuint otrevliga. Det är inte alls likt Coenbröderna. Vad är poängen med det? I alla deras bästa filmer, komedier som thrillers, så kan man tycka om eller i alla fall förstå de flesta karaktärerna, hjältar som skurkar. Men i de dåliga, och nu är de två och en halv (Ladykillers och den här; Intolerable Cruelty har sina poänger och är inte lika ofokuserad som dessa båda), tycker man illa om alla karaktärer, goda som onda. Som åskådare vill man dem illa, och så ska det inte vara. Det blir för mycket karikatyr av porträtten, skådespelarna får för lite att spela med. Jämför med Raising Arizona, där hjältarna är en korrupt polis och en barnkidnappare – som man älskar! Det är den känslan som jag tror att Coens var ute efter i Burn After Reading, men de hittade den inte. En annan miss, som jag ser det, är slutet, som är gjort på samma sätt som i No Country for Old Men. Efter att ha följt huvudkaraktärerna nära så byter filmen plötsligt perspektiv och blir helt neutral. Det är effektivt i No Country, men i Burn blir det bara förvirrande och otillfredsställande.
Se några riktigt bra filmer, betydligt mer koncentrerade men lika skruvade som den här. Se till exempel Thumbsucker med Tilda Swinton som hemmafru och mamma till en gymnasist som inte kan sluta suga på tummen, eller I Heart Huckabees, med Dustin Hoffman, Lily Tomlin, Jason Schwartzman, Isabelle Huppert och – Richard Jenkins i en liten roll som stjäl hela filmen. Det är en komedi om konsumtionssamhället. ”All in all, this is the best movie about the Infinite Nothingness to come along in years. Jean-Paul Sartre would be tickled pinko”, skriver The Guardian. Eller leta reda på John Malkovichs version av Ripley, i Ripley’s Game. Den gick på TV för några veckor sedan, och då kunde man jämföra den med Wim Wenders också mycket fina version av Ripley i Den Amerikanske Vännen. Wenders film är fantastisk, men om det står mellan Hopper och Malkovich så måste det bli den sistnämnde som får rollen.
Så kan man hålla på. De ovan nämnda skådespelarna har varit med i många fina filmer; Burn After Reading är inte en av deras bästa.
Är det en tillfällighet att Peter Englunds bok om första världskriget kommer ut några dagar innan Fars dag? Fredrik Sjöberg recenserar på sitt oefterhärmliga sätt i DN. Jag tror att boken är läsvärd, men Sjöbergs recension ger mig allt jag behöver. Boken kommer att säljas av mig någon gång, men aldrig läsas.
Karin Johannisson är professor i idéhistoria. Hon har skrivit flera böcker som gjort mig klokare. Kroppens tunna skal och Tecken – läkaren och konsten att läsa kroppar handlar om kroppens, sjukdomarnas och diagnosernas idéhistoria. Det är ett intressant område. Har ni inte läst dessa bör ni göra det genast. Den förstnämnda har jag på antikvariatet. Karin Johannisson skriver regelbundet i DN också. Så här i höstdeprimerande, sömnlösa tider förklarar hon varför vi bör våga vara vakna.
Vad jag vet om transcendental meditation är inte mycket. Då har jag ändå läst två böcker i ämnet. Den ena tyckte jag mycket om. Det var David Lynchs bok Catching the big fish, meditation, consciousness, and creativity. David Lynch måste vara ganska trött på frågan ”Var får du dina idéer ifrån?” men den här boken ger en sorts svar på frågan. Sedan 1973 är han en hängiven anhängare till tm och han mediterar två gånger om dagen. I boken beskriver han mycket klart känslan i att meditera men den ger ingen bruksanvisning. Det är en inspirationsbok, mer än något annat. Lynch skriver också en hel del om sina filmer och ibland svarar han också på den nyss ställda, tråkiga frågan var han får sina idéer ifrån. Boken är mer intressant för den filmintresserade än den som vill lära sig om tm. Jag tycker att jag fick bättre inblick i Lynchs filmvärld genom den här tunna boken (180 extremt luftiga sidor) än jag fick av Lynch on Lynch, en intervjubok av standardsnitt på 300 (normalsatta) sidor. För den som trodde motsatsen så bevisar Catching the big fish att David Lynch kan vara extremt tydlig och klar när han vill vara det. Här finns inga som helst tvetydigheter.
Den andra boken i ämnet som jag läste, råkade jag ha på antikvariatet. TM is for kids too! heter den och är skriven på sjuttiotalet av en fjortonårig TM-instruktör. Kanske blev jag lite klokare av den, men den var inte tillnärmelsevis lika inspirerande som Lynchs bok.
På mitt skrivbord ligger Vetenskapen om varandets och livets konst, 300 tättskrivna sidor av Maharishi Mahesh Yogi. Den kommer jag aldrig att läsa.
På tal om David Lynch så har Isabella Rossellini gjort en serie kortfilmer för Sundance Channel med det kittlande namnet Green Porno. Rosselini gestaltar olika insekter och visar hur de förökar sig. Ganska udda.
The process of writing Man in the Dark was, Auster says, unusual for him. It took just four months, faster than any other book he’s written. ”It was one of those odd situations where the next word was always there,” he says.
Jag gillade honom betydligt bättre på den tiden han värkte fram en knapp sida om dagen.
Idag fick jag igen höra att jag har ett drömjobb. ”Det har varit min dröm att öppna antikvariat”, var det någon som sa till mig. Formuleringen är alltid den samma, ”min dröm”. Jag vet inte hur många gånger jag hört det, folk som drömt och drömmer om att öppna antikvariat.
Jag drömde aldrig om antikvariat innan jag startade min verksamhet. Det bara blev så. Det är ett naturligt steg för en biblioman och storläsare. När man samlat på sig de flesta böcker man själv vill ha kan man börja samla åt andra.
Men de som drömmer om detta, vad är det i denna verksamhet som lockar till så många drömmar? För mig är det något jag måste göra, mot bättre vetande. Uruselt betalt, ganska hårt fysiskt arbete, men jag måste ändå.
För länge sedan sa Paul Auster att han hatade att skriva, det var så svårt, så ansträngande (det var på den tiden han skrev riktigt bra böcker). Men alternativet till att skriva, nämligen att inte skriva, var ännu värre, så därför gjorde han det, trots att han inte tyckte om det. Så är det lite med mitt antikvariat. Jag kan inte säga att jag älskar det, att det är mitt drömjobb, men jag måste göra det.
Ryktet om antikvariatets död var överdrivet, står det i dagens Svenska Dagbladet.
Ganska ofta läser jag med mening. Jag får för mig att jag vill veta mer om något eller läsa många böcker av samma författare. Den här hösten har inte varit sådan. Val av läsning har varit synnerligen slumpmässig.
Billy Ehns memoar Frånvaron låg överst i en hög böcker på antikvariatet. Jag läste första sidan och den var inte dålig så då läste jag resten av boken. Den handlar om hur författaren hanterat känslan av att bli övergiven. Billy Ehn är professor i etnologi vid Umeå universitet, men den här boken handlar mest om barnet Billy och hans speciella uppväxt. Å en sidan speciell, å andra sidan, har vi väl alla haft väldigt speciella förhållanden. Vad som än händer oss i barndomen får det stark påverkan på resten av våra liv. Le Clézio sa till Ingrid Elam att en människa formas av sin upplevelser mellan 7-15 år. Själv träffade han sin pappa för första gången när han var elva. När Billy Ehn var lika gammal tog hans pappa livet av sig genom att spränga sig själv i luften. Boken skildrar författarens detektivarbete för att ta reda på varför fadern gjorde detta, och varför Billy själv blev behandlad som han blev av mor och styvmor. Det är inte Pojken som kallades Det, men det är samma genre, Mis-Lit for Machos. Jag blev berörd, och det var en spännande läsning, trots att man snart förstod att den här berättelsen inte skulle få någon closure.
I en annan hög låg Underliga historier av Arthur Conan Doyle, i ett trevligt litet skinnband från 1930. Det här är en samling mysrysare och kluriga deckarproblem. Flera skulle lika gärna kunnat ha Sherlock Holmes i huvudrollen. Ganska kul läsning men genomusel översättning. Värst är när ett mysterium med några försvunna personer på ett tåg ska förklaras. Tåget rörde sig långsamt över en sträcka. Där körde det bara 8-10 mil i timmen och då var det inget problem för de försvunna personerna att hoppa av i farten. Det handlar förstås om miles per hours, dvs 14-16km/h.
Sedan hittade jag Raymond Chandler Speaking, som inte var ett lika slumpmässigt val. Inte mer än att jag aldrig haft boken, och nu fick jag in den. Det var förstås en slump, men Chandler är en författare jag gärna blir komplettist på. RCS är en redigerad brevsamling där hans brev sorterats i ämneskapitel. Chandler on Chandler, Chandler on the Mystery Novel, Chandler on Hollywood osv. Det är bra, tycker jag för jag har försökt läsa andra brevsamlingar av stora författare, t ex Graham Greene och John Steinbeck, som varit i det närmaste oredigerade. En mängd brev presenterade i kronologisk ordning, tvingar läsaren att vada igenom ganska mycket dravel och ointressanta ord innan man kommit fram till väsentligheterna. Den här Chandlersamlingen är tvärtom upplagd som en vanlig essäbok, ämnessorterad och synnerligen läsvänlig.
Här är en samling visdomsord från kapitlet Chandler on the Craft of Writing.
The people whom God or nature intended to be writers find their own answers, and those who have to ask are impossible to help. They are merely people who want to be writers.
I’m always seeing little pieces by writers about how they don’t ever wait for inspiration; they just sit down by their little desks every morning at eight, come rain or shine, hangover and broken arm and all, and bang out their little stint. However blank their minds or dull their wits, no nonsense about inspiration from them. I offer them my admiration and take care to avoid their books.
Me, I wait for inspiration, although I don’t necessarily call it by that name. I believe that all writing that has any life in it is done with the solar plexus.
The intelligent part of a writer’s public wants a change of pace, they want him to try new themes and new places, but the public that buys a book in quantity wants the same standard brand of merchandise they have been getting.
When I open a book and see writing like ‘her appearance was indeed shocking’, ‘I felt the first stab of remorse’, ‘rich full-blooded beauty’ etc I get the impression that I am reading a dead language.
Let me warn you out of such experience as I have that any writer who cannot teach himself cannot be taught by others (…) I take a very dim view of writing instruction in general, above all the sort that are advertised in the so-called writers’ magazines. They will teach you nothing that you cannot find out by studying and analyzing the published work of other writers. Analyze and imitate; no other school is necessary.
As a writer of twenty years professional experience I have met all kinds of people. Those who know most about writing are those who can’t write. The less attention you pay to them the better. They are on the outside looking in and what they see is no good to the man inside; it is in a different category of mind. So I have made three rules of writing for myself that are absolutes: Never take advice. Never show or discuss work in progress. Never answer a critic.
Det är roligt att sprida ljus i bokdjungeln, att rekommendera böcker andra inte hade en aning om att de ville läsa. Det är en stor del av nöjet med att sälja böcker. Här är en skribent i The Guardian som också gillar att hitta det glömda.
Haruki Murakami var den hetaste gästen på New Yorkers litteraturfestival i helgen. Jag var inte där, tyvärr. En annan gång, hösten 1989, hamnade jag mitt i en litteraturfestival i New York. En bra bit av Femte Avenyn var avspärrad för biltrafik och en mängd förlag, boklådor och litteraturinstitutioner visade upp sig. Då, 1989, hade jag bara läst en bok av Murakami, A Wild Sheep-Chase. Titeln säger det mesta om den boken. En bedragen äkta man driver runt i Japan och försöker begripa vad han gjort fel. Oförklarliga företeeleser drabbar berättaren, han leker privatdetektiv, men när boken är slut har han inte funnit svaren på sina frågor. Kanske har han hittat några andra svar. Både berättaren och läsaren har blivit en smula visare under resan, känns det som, även om det är svårt att förklara hur.
Häromdagen, tjugo år senare, läste jag ut Murakamis Dance, Dance, Dance, som är fortsättningen på A Wild Sheep-Chase. Under åren har jag läst de flesta av Murakamis böcker och han har gått från att vara en i väst obskyr kultförfattare till att bli en ganska udda megastjärna som både nämns i samband med Nobelpriset och som läses av såväl de coola typerna som kulturtanterna. I uppföljaren letar den namnlöse berättaren vidare. Han tar sig till Sapporo för att besöka ett hotell han fått på hjärnan. Men när han kommer dit finns bara namnet kvar av hotellet. Det lilla, familjeägda pensionatet har blivit ett internationellt hotell i glas och stål. Fast vissa spår finns kvar av det gamla, som till exempel mannen med fårskinnet på femtonde våningen.
Jag får lite Hylingerkänsla av den här boken. Idén om det hemliga sällskapet skulle Murakami säkert gilla. Och både Knut från Hylingers böcker och den namnlöse berättaren här reser mycket, observerar, blir inblandade i saker och ting mot sin vilja, slumpmässigt. Det är en väldigt skön känsla att befinna sig i Murakamiland. Det känns lite sorgligt att lämna det. Hans böcker är resor som sällan når fram till sitt mål. Det låter misslyckat, men, ja, Boyes uttjatade ord om att ”det är vägen, som är mödan värd” stämmer väldigt bra på den här boken och det mesta som Murakami skrivit. Hans senaste bok handlar bara om vägen, kan man säga, en löpares memoarer: What I Talk About When I Talk About Running. Glädjen och nyttan av att springa långt, länge och ofta. Jag har en bekant som halkat in på det spåret. Här dokumenterar han sina framsteg (och bakslag).
Årets Bookervinnare utsedd: Aravind Adigas debutroman The White Tiger. Och snart kommer Augustnomineringarna. Vissa perioder är litteraturintresserade lika fyrkantiga som sportnördarna. Listor och tabeller, odds och tips. Jag rycks med i det också, men det är mer onödigt än kul när jag tänker efter.
Jag har haft en halvbra läshöst. Nyss läste jag Walter Mosleys Fearless Jones, en deckare som utspelar sig i Los Angeles efter andra världskriget. Tanken är väl att det ska vara en svart variant på Marlowe, men boken når inte ända fram. Rätt spännande, rätt bra, men till sist bara meningslös förströelse. Jag började läsa den eftersom huvudpersonen är antikvariatsinnehavare. En dag kommer ett riktigt bombnedslag in i hans butik och ber om beskydd. Sedan går allt åt skogen, antikvariatet går upp i lågor och resten av boken är en lång jakt genom Los Angeles gator. Det som saknas i boken är stil. Jag läste några sidor i Farewell My Lovely för att se om den var lika bra som jag mindes. Det var den, för slår man upp en sida på måfå och läser några rader så drabbas man ofrånkomligt av Chandlers prosa. Handlingen är sekundär, stilen är nästan allt. Mosley har en hygglig handling men ingen stil att tala om, och då blir hans bok ointressant. Läs om en Chandler istället.
Dagens Nyheter skriver om antikvariat i Stockholm. Någon namnlös antikvariats-gubbe drygar ut den magra kassan genom att sälja knark. Så lågt skulle jag aldrig sjunka, men inom en överskådlig framtid – säg före jul – så kommer jag att kunna sälja en kopp kaffe till ett bra pris i min butik.
Jag har inte läst årets Nobelpristagare. Men jag hade i alla fall en av hans böcker i Nobelskyltfönstret. En av grannarna i huset på Stora Västergatan 37 tippade Le Clézio som vinnare. Bra gjort!
En dag om året blir litteraturen alla svenskars angelägenhet. De flesta kan uppbragt hävda att de aldrig hört talas om vinnaren. Resten kan hylla eller dissa vinnaren.
I år tror jag på Hertha Müller, Adonis och Antonio Lobo Antunes. Outsider: Gerald Murnane.
Men det är många namn med i diskussionen. Claudio Magris har låga odds och han är bra. Ingen av mina tre tippade författare är någon jag brinner för, även om jag ser att de är bra. Av Murnane har jag bara läst Inland, som är mycket speciell och stannar hos en för livet.
Nu kan man för en bra peng gå in i en butik i London och få biblioterapi. Litteraturapoteket heter The School of Life. Alain de Botton är en av hjärnorna bakom denna butik/vårdinrättning mitt i Bloomsbury. Tanken är att besökaren, mot saftig betalning, ska få vägledning i livet genom boktips. Böckerna ska påverka individens verklighet på ett positivt sätt. Istället för kristaller, magneter och handpåläggning.
Skämt eller allvar? Happening? Det är ju både en kul idé och samtidigt väldigt pretentiöst och fånigt. På ett vanligt bibliotek får man – för det mesta – så mycket litterär vägledning man vill. Och mitt antikvariat är lika mycket litterärt apotek som The School of Life.
Ska jag byta namn på mitt antikvariat? Litteraturapoteket i Ystad, kanske? Jag tar gärna på mig en vit rock och tripplar priserna om det känns bättre för kunderna.
Charlie Kaufman måste vara den ende filmförfattare vars text man kan beundra som en ”riktig” författares. Han har ett helt eget anslag. Nu har han regisserat ett eget manus, med Philip Seymor Hoffman i huvudrollen, Catherine Keener i en biroll (alltså Capote och Harper Lee från Capote), Samantha Morton och Emily Watson i två andra roller. Det kan bara bli bra. Intervju i The Times. Filmen heter Synecdoche, New York. Jag minns när jag lärde mig det ordet, ”synecdoche”, det var i Göteborg, av Mark Troy. Jag tror att jag lyckades få in det i nån uppsats jag skrev. Det är ett härligt ord att svänga sig med, men precis som för andra sköna ord som till exempel pleonasm eller oxymoron så yppar sig tillfället sällan att kunna använda det. När det väl gör det, då slår man till.
Horace klagar på den amerikanska litteraturen. Han säger att amerikanare läser för mycket som är skrivet på engelska och för lite översatt litteratur. Det har han väl helt rätt i men vad värre är, svenskar läser också i för hög grad litteratur skriven på engelska, fast översatt till svenska. Det här är bara en känsla jag har, men visst översätts allt mindre från andra stora språk, spanska, franska italienska, t ex, och allt mer från engelska/amerikanska? Ta Fred Vargas, en av de bäst säljande författarna i Frankrike. Två av hennes böcker har översatts till svenska, men inga fler. Varför det? Säljer de för dåligt? Är det verkligen så? De är ju mycket bra och bästsäljare i Frankrike. De är lättlästa, spännande men ändå intelligenta. Böcker för alla hjärnor, kort sagt. Om inte ens bästsäljande, icke-engelskspråkiga deckare kan översättas till svenska, då är det förstås helt kört med ”seriös” litteratur.
I morgon är det berättarkväll på antikvariatet, Stora Västergatan 37, Ystad. De flesta biljetterna är sålda, men kanske finns det en eller ett par kvar. Kolla med ABF på 0411-29872. Jag framför några berättelser (”från när och fjärran”, som det står i reklamen) och informerar också om de två studiecirklar jag kommer att hålla i höst, en i berättande och en läsecirkel på engelska.
En av tidernas bästa filmer återutges äntligen på DVD. 18 oktober kommer My Dinner With Andre. Louis Malle regisserade, Wallace Shawn och André Gregory skrev och spelade huvudrollerna. Handling? Wallace och Andre träffas på restaurang, äter middag och samtalar, mest om teater. Sedan går de hem.
Inte mer än så.
Ändå så spännande att man sitter på helspänn filmen igenom. Shawn och Gregory spelar sig själva, men är inte sig själva. Det är ett skrivet manus. Ja, manuskriptet var ganska enkelt att få tag i, så det har jag läst ett par gånger, men filmen har jag bara sett två gånger. En gång på TV och en gång på Cinemateket. I många år har jag sökt den på video eller DVD, men förgäves. Den har funnits, men inte när och där jag letat. Nu uppmanar jag er att köpa eller hyra filmen när den blir tillgänglig. Den är förträfflig. Är ni av annan åsikt har ni fel och är portade från mitt antikvariat.
Jag hade vissa förhoppningar på Jed Rubenfelds The Interpretation of Murder, men de kom tyvärr på skam. Boken vann förra årets Richard & Judy Book Club Award. Det betyder att boken är lättläst, fångande, har en stark story. Kort sagt, att den är a good read. Den tidigare nämnda boken om männen som gick på månen var också en Richard & Judy-bok, och ja, jag blev duperad. The Interpretation of Murder är strunt. Boken har Siegmund Freud som huvudperson. Han besökte USA endast en gång och han tyckte illa om landet. Författaren gör Freud till Sherlock Holmes i en korkad mordhistoria som ska förklara Freuds dåliga förhållande till Amerika. Rubenfeld har säkert haft roligt när han följt Freuds spår i New York och passat in sin egen historia på det som hände i verkligheten, men jag ser inte poängen. Boken är lättläst och ospännande, tyckte jag, inte ”fiendishly clever” som Guardian säger på omslaget.
När kommer filmatiseringen med Tom Hanks som Freud i regi av Ron Howard?
Jag började på Russell Banks’ samlade noveller, The Angel on the Roof innan The Polysyllabic Spree. Övergången från Banks till Hornby var självklar i och med Colin Firth.
Även om jag återvände till Banks så läste jag inte alla novellerna i samlingen. De jag faktiskt läste handlade alla om besvikna, intorkade män som hanterade sin ålderdom på olika sätt. Lite enformigt att läsa flera berättelser på rad med samma tema. Två av Banks romaner har filmatiserats och även dessa noveller är i högsta grad filmatiseringsvänliga. Men enbart som noveller är det något som saknas, kanske det oväntade. Det blir inte mer än den där besvikelsen, de där utmejslade figurerna. Det är gott nog för många, men jag behöver överraskningar också. Atom Egoyans The Sweet Hereafter baseras på Banks roman med samma namn. Hur hanterar en liten stad en stor tragedi? Mycket bra film, skoningslös. Egoyan har hamnat lite i bakvattnet, jag vet inte varför. Ett tag var han Bröderna Coens jämlike. Var är han nu? De senaste jag såg av honom var Where the Truth Lies från 2005, som har en intressant berättarstruktur, men där den stora hemligheten kanske inte är så stor när den väl avslöjas. Det är en filmfilm och handlingen rör sig kring ett komikerpar på femtiotalet, en variant på Martin/Lewis. Paret spelas av Kevin Bacon och Colin Firth (Firth som spelade Nick Hornbys alter ego i Fever Pitch, ju). Felet med filmen är kanske att huvudrollen är för vek, en kvinnlig journalist som ska lösa ett mysterium. Hennes karaktär kommer helt i skuggan av Bacon och Firth som briljerar. Nu verkar Egoyan vara på gång med något nytt som tar upp samma teman som gjorde honom stor på åttiotalet. Adoration heter filmen. Den visades på filmfestivalen i Toronto och har premiär i början av nästa år.
Den andra filmen som gjorts på en Banksroman heter Affliction och är i den nyss nämnda genren ”besvikna, intorkade män”. Fast det är Paul Schrader som gjort filmen, och jag gillar den, så var Banks inte alls nöjd med resultatet. Nick Nolte spelar sheriff (i nutid) på dekis, James Coburn är hans pappa, ännu mera på dekis. Båda är våldsamma typer, drabbade av samma åkomma, antar jag att titeln menar. Filmen följer deras försök till försoning. Coburn vann Oscar.
Idag har jag lagt in mina första böcker på Bokbörsen. Under hösten kommer jag att lägga upp några hundra titlar, så får vi se vad det kan ge. Det kommer mest att handla om faktaböcker, handböcker och lite mer udda saker.
Den som uppmärksammar kopplingen mellan Larry David/Seinfeld och Richard Yates är helt klart en bildad och intelligent person. Larry David är ett komiskt geni och Richard Yates var en mästare på den självbiografiska, romanen. Debuten, Revolutionary Road, borde vunnit National Book Award, men priset gick till en annan, nästan lika bra, debutant, Walker Percys The Moviegoer. Jag bläddrade i Nick Hornbys The Complete Polysyllabic Spree i en affär i förra veckan och såg då att ett kapitel behandlade ”the Larry David-Richard Yates connection.” Jag köpte genast boken och gick hem och läste ut den på två sittningar. Ibland säger jag att de bästa böckerna som finns är de som handlar om – böcker. Visst är det så. Åtminstone när man är på rätt humör. The Complete Polysyllabic Spree är Nick Hornbys samlade bokkrönikor för tidskriften The Believer. Varje månad redovisar Hornby vilka böcker han köpt och vilka han läst. Tanken är att han bara ska välja att läsa böcker han tror är bra, och om han skulle råka välja något som visar sig var trist så får han inte skriva om den boken. TCPS är väldigt rolig och dessutom informativ. Hornby skriver så trevligt och får läsaren att vilja bli kompis med honom. Det gör att när jag finner att jag läst vissa av de böcker Hornby skriver om, så känner jag sig duktig. Oh, jag är som den där trevlige, framgångsrike Nick Hornby.
Richard Yates skrev en handfull romaner varav debuten, Revolutionary Road, är den bästa, en amerikansk klassiker, en period glömd, men efter författarens död återupptäckt, eller återlanserad, snarare. Den blir snart storfilm med Leonardo DiCaprio och Kate Winslet, faktiskt. Men Yates märkte nog själv att han inte riktigt kunde nå upp till förstlingsverkets höjder med sina följande alster. De är bra, de är mycket bra och jag har läst nästan alla, men i dem finns ekot av Revolutionary Road. Samma teman behandlas, men han gjorde det bäst första gången. Yates liv blev eländigt, inte lagomalkoholist som Peo Enqvist utan fruktansvärd, brutal genomvidrig alkoholism utan försonande drag. Och det är här Larry David kommer in i bilden. Han var nämligen ihop ett kort tag med en av Yates’ döttrar och det är den upplevelsen han beskriver i det avsnitt av Seinfeld där gänget får träffa Elaines pappa, det kände författaren, som är en extermt jobbig översittartyp. I Davids/Seinfelds händer blir det förstås kul, men tar man bort humorn så ser man tragedin tydligt.
Fast Hornby läser inte Yates under den period denna läsdagbok sträcker sig, utan en biografi över författaren. Den boken avslöjar att Yates i stort sett skrev sin självbiografi i romanform hela sitt liv och utnyttjade sin familj och bekantskapskrets som inspiration till de mer eller mindre skadade människor han skriver om. Hornby läser många böcker och en del har jag läst och gillat. Allra bäst enligt mig (och Hornby håller nog författaren högst också) är Marilynne Robinsons Housekeeping. Den utkom 1981 och fick PEN/Hemingway Award för bästa debut. Författarens nästa roman dröjde 23 år. Det heter Gilead och vann Pulitzerpriset 2004. Uppmärksamheten denna comeback gjorde att jag upptäckte författaren och hennes debutbok. Den känns mycket självbiografisk och ”sann”, men jag tror inte att den är mer verklig än någon annan roman. Vissa saker i boken, dedikationer etc, motsäger verkligen att det skulle finnas särskilt mycket sant i berättelsen. Det handlar om två systrar som genom olyckliga omständigheter tillbringar sin barndom utan sina föräldrar. Först med sin mormoder, sedan med morfaderns systrar och sist med sin moster. De flyttar ingenstans utan det är deras fostermödrar som flyttar till deras hus, mormoderns gamla hus ute i obygden i staten Washington. Man blir inte särskilt klok på handlingen när man läser baksidan. Där står mest hur bra recensioner boken fått. Jag har också svårt att redogöra för någon direkt handling, även om de finns där, mycket tydligt. Det handlar om två flickor som hittar olika strategier för att bli vuxna och hantera sin udda situation i livet. Men det är mycket mer än så. Landskapet är en lika viktig karaktär som de två flickorna. Landskapet lever på ett sätt jag sällan upplevt i en bok. Läsaren blir verkligen delaktig i miljön. Det är mycket bra.
Jag gör inte boken rättvisa. Den är nära nog magisk.
Hornby gillar Housekeeping, men han tycker att Gilead är snäppet bättre. Den är också fantastisk, men eftersom jag läste Housekeeping först så drabbade den mig hårdare. Hornby började med Gilead. Glädjande nog har den nyss kommit i pocket på svenska.
Hornby lyckas verkligen förmedla glädjen med läsning, vilket är en av poängerna med hans spalt. Alltför ofta används recensionen som en positionering av recensenten själv. Recensenten sätter sig över verket eftersom han/hon bedömer det, och då kan det undersökta verket inte vara för bra. Det måste alltid finns något som inte duger. Hornby har inga sådana spärrar. Gillar han något så gillar han det väldigt mycket.
Man får många bra lästips här. Ett som jag kan skriva under på extra mycket är Moon Dust av Andrew Smith. Den bygger på den lysande idén att intervjua de män som gått på månen. De är bara nio kvar nu, av tolv. De börjar bli gamla och snart finns de inte kvar. Hur påverkade månresan dem? Författaren varvar intervjuerna med att berätta om sin egen uppväxt i månkapplöpningens skugga. Ett väldigt bra stycke nutidshistoria (om man med nutid menar 60-00-talet). Jag var också helt såld på rymdresorna, men jag är lite yngre än Smith, så Rymdskytteln var min grej. Jag minns att man kunde ringa upp ett nummer och lyssna på kommunikationen mellan rymdskytteln och Houston. Det var häftigt då, men låter som rena artonhundratalet nu.
På omslaget till The Polysyllabic Spree skriver en recensent att hon skrattar på varje sida. Ja, nästan jag också. När skrattade du högt (av glädje) senast du läste en recension?
David Foster Wallace, författare till The Infinie Jest, är död. Han tog livet av sig, 46 år gammal. Jag kopplar samman Wallace med Mihael Chabon, kanske mest för att de debuterade i slutet av åttiotalet, oförskämt unga. Wallace skrev bara två romaner, den nämnda på ca 1 000 sidor, och The Broom of the System (finns på svenska, jag har den till salu) som är ca hälften så tjock. Han tryckte in allting i sina böcker, för mycket humor, för många infall, för många karaktärer, så att propparna gick i romanbygget. Jag orkade inte läsa utThe Infinite Jest och jag fattade nog inte allt av Broom of the System, men det var häftiga böcker ändå och han banade väg för den sortens författare som kunde vara både ironiska och allvarliga i samma mening, såna som Dave Eggers. Wallace hade mer att skriva. Det är mycket tråkigt att han är borta.
Som vanligt överraskar juryn till Bookerpriset. Jag trodde nog att Salman Rushdie och absolut Joseph O’Neill skulle nomineras. O’Neills Netherland lät som en perfekt Bookerbok; kricket i USA som en metafor för världens tillstånd sedan elfte september. Juryn har istället valt fem för mig hittills okända författare, varav två debutanter, samt Amitav Ghosh, en indisk episk berättare, vars böcker jag åtminstone hållit i min hand. Han finns redan på svenska med Förnuftets krets från 1986. De andra är, mig veterligt, inte tillgängliga på svenska än. Jag gissar att Aravind Adiga kommer att plockas upp av något svenskt förlag, de andra – förutom vinnaren – får det svårare.
Vad gäller Ghosh så tror jag att jag träffat honom. Han besökte en science fiction-kongress i Stockholm i början av nittiotalet. Hans namn var för bra för att vara sant, gosh med ett fhanniskt ”h”. Var han på riktigt? Var han en hoax? Jag minns inte varför han var där, han har verkligen inte skrivit någon SF. Kanske har jag drömt alltihopa.
Aravind Adiga The White Tiger Sebastian Barry The Secret Scripture Amitav Ghosh Sea of Poppies Linda Grant The Clothes on Their Backs Philip Hensher The Northern Clemency Steve Toltz A Fraction of the Whole
Jag hatar pastischer. Livet är för kort för att jag ska orka läsa saker som medvetet härmar en stil, och där i stort sett hela poängen med berättelsen är denna efterapning. Det är en sak att inspireras, men att bara ta en tydlig stil och använda den och till och med anstränga sig för att göra kopian så lik originalet som möjligt, det är oerhört tröttsamt för den här läsaren. Det är säkert därför jag aldrig fastnat för Harry Potter. Jag skulle gärna älska Harry Potter, men jag har bara läst den första boken. För mig är influenserna för tydliga, jag kan inte fångas av berättelsen och karaktärerna när boken i stort sett känns som en blandning av Tom Brown’s School Days och Earthsea, kryddat med standardfantasyattribut. Det är förstås mycket mitt fel eftersom jag är för gammal och har läst för mycket. I rätt ålder tror jag att jag hade älskat Harry Potter, jag ser att den, bokserien, hade varit perfekt för mig i rätt ålder. Jag läste Earthsea istället, och en massa annan science fiction och fantasy.
Värre är det men den bok jag nyss kastat i väggen, Susanna Clarkes The Ladies of Grace Adieu. Jag fick in den på antikvariatet förra veckan och eftersom hennes tjocka debutroman Jonathan Strange & Mr Norrell, hyllades och vann priser, så tänkte jag ge denna novellsamling en chans. Romanen lanserades som Dickens med magi. Den här novellsamling är Jane Austen med magi. Berättelserna utspelar sig i samma universum, Strange är med i bakgrunden och säkert känner romanens läsare igen andra saker som jag inte är medveten om. Men det stör mig en hel del hur författaren försöker skriva som Jane Austen. Jag menar, vill jag läsa Jane Austen så gör jag det. En karbonkopia blir alltid suddigare och sämre än originalet, och även om man kastar in lite trollkarlar och magi så hjälper det ju ingenting. Stilen står i vägen som en tegelvägg för berättelsen, åtminstone för mig. Jag gillar Jane Austen, om något trodde något annat. Jag har läst tre av hennes romaner, med stor glädje, Pride and Prejudice, Sense and Sensibility och Emma. En författare borde lita på sig själv och inte luta sig så tungt mot någon annan. Fast Clarke får bra recensioner och säljer bra, så vad vet jag. Bara att jag inte gillar det här och att jag måste skärpa mig och hitta något bättre att läsa.
Idag köpte jag en säck torrfoder till hunden. Pris 569 kronor. En prishöjning på 14% på sex veckor. Visst stiger matpriserna, men inte i den takten. Det är absurt, sa jag till djuraffärsägaren, men hon ryckte bara på axlarna. Förresten, mat för 38 kronor kilot, det äter inte jag själv, de flesta dagar. Potatis, ris, cous-cous, frusen fisk, kyckling, alla grönsaker, all frukt… Det är ju GALET! Hunden äter dyrare mat än jag själv. Det måste genast upphöra. Det här var den sista säcken lyxmat den doggen får.
Idag fick jag också räkningen för min ”öppet”flagga. Jag tänkte att den inte kunde vara så dyr, för dels är det ju en liten grej och dels hade leverantören satt upp min fasadskylt till ett hyggligt pris. Men flaggan, som består av ett enmeters plaströr som stång och en bit vaxduksliknande material som det står ”ÖPPET” på, kostade mig 564 kronor. Jag hade tänkt göra en själv tillsammans med min femåriga dotter, och jag ångrar mig gruvligt att jag inte gjorde det. Materialet är värt max tjugo spänn, gissar jag, resten av summan måste vara expertkunnandet i flaggtillverkning. Även denna kontakt måste genast upphöra. Från och med nu gör jag mina egna flaggor.
På eftermiddagen kom en bekant förbi butiken och jag fick tillfälle att berätta om flaggan och hundmaten. Vi kom att tala om Claes Hylinger, eftersom han står först på min reklamlapp, den jag delade ut i Kristianstad, och som man kan få på Skillinge bokdagar till helgen. Jag sa att Hylinger var en bra författare, för honom kunde man ta bra betalt för. Min bekant sa att Hylinger inte känt igen honom vid invigningen av HasseåTagemuseet i Tomelilla för två år sedan. Jag berättade att Hylingers debut, I krig och kärlek är en attraktiv bok, så attraktiv att till och med jag en gång pungade ut med en fantasisumma – ganska precis priset för en säck hundmat, faktiskt – för att få äga den. En vecka senare, sju dagar, varken mer eller mindre, fick jag in ett parti böcker till antikvariatet. Och bland dem fanns I krig och kärlek. Det bevisar att allting finns att hitta till rätt pris om man har tid att vänta tillräckligt länge. Om jag härdat ut en vecka till så hade I krig och kärlek blivit min till ett pris som inte räckt till ens en portion hundmat.
I boken Mr Wilson’s Cabinet of Wonder snubblar författaren och journalisten Lawrence Weschler över en udda utställning, nej, ett museum som kallar sig för The Museum of Jurassic Technology. Det ligger i Culver City, Los Angeles. Här finns utställningsmontrar med de konstigaste saker som, till synes, inte har något samband. En utställning över myror i Amazonas som, infekterade av svampsporer får sitt nervsystem kapat av sporerna. Myran tvingas myran att klättra uppåt, uppåt, tills den hittar en vass kvist eller något annat att spetsa sig själv på. Där sitter de fast och dör. Efter en tid spräcks myrans döda kropp och ur huvudet regnar nya sporer ner som kan infektera fler myror.
På ett annat ställe visas mikrominiatyrer. Skulpturer gjorda av människohand inte större än att de får plats inuti ögat på en synål.
Det här kan inte vara sant, tänker författaren, och ägaren till museet hjälper inte till. Han är så allvarlig att det nästan blir komiskt. Det är som att han spelar en roll, eller så är han på riktigt. Författaren blir inte klok på vad det är för ställe han hamnat på, och börjar undersöka Mr Wilson, ägaren, och detta Museum of Jurassic Technology. På resans väg får läsaren veta en hel del om kuriosasamlingar, som på ett sätt föregick dagens museer. När boken är slut har man blivit lite klokare på Mr Wilson, men inte mycket. De kuriösa saker han förevisar är antagligen riktiga, men det är inte poängen. Han vill sprida Sense of Wonder, och att mystifiera samlingen bidrar till den känslan, verkar han tycka.
Boken innehåller intressant information, i alla fall för mig. Till exempel lärde jag mig att Peter den Store köpte upp Europas förnämsta samlingar av kuriosa år 1717 för att själv skapa världens största Wunderkammer. Peters ambition att modernisera Ryssland lyckades på många områden, men att skapa ett kuriosakabinett extraordinaire var en rest från den gamla tiden; i upplysningens tid fanns inte plats för slumpmässigt sammanställda underligheter. En samling skulle vara ordnad, mätt och vägd, katalogiserad och i ordning, empiriskt undersökt. Raka motsatsen till Sense of Wonder.
Efter att ha läst den här boken blir jag verkligt sugen på att läsa författarensEverything that Rises: A Book of Convergences. För det är skickligt att skriva en faktabok som får läsaren att känna sig lite yr. Eller som det står på baksidan, som jag till viss del kan hålla med om: ”Weschler gives us a work of nonfiction that is as allusive, as dizzying, and as urbanely astonishing as anything by Borges or Calvino.”
Vilket lustigt sammanträffande. Dagen efter att TV4 Sport visat Touching the Void, visar SVT uppföljaren, The Beckoning Silence. Hemligt samarbete (utan någon som helst reklam för varken den ena eller den andra filmen) eller slump?
Joe Simpson har byggt hela sin karriär på olyckan som skildras i Touching the Void. Han borde ha dött där, men det gjorde han inte. Genom en kombination av tur, skicklighet och fysisk styrka överlevde han. Men vad gör man sedan om man är en adrenalinjunkie? Om man varit med om det värsta äventyret redan vid 24? Ingenting kan toppa det. Simpson har sökt nya utmaningar, nya berg och han pratar ofta om vilka farliga situationer han varit med om, hur nära vänner dödsstörtat på gemensamma klättringsexpeditioner och så vidare. Det blir både fånigt och osmakligt på en gång.
The Beckoning Silence är ett försök att hitta ett nytt, dramatiskt äventyr att skildra i bok- och filmform. Kevin Macdonald är inte regissör den här gången, och det märks. För det första ledsagas tittaren genom hela filmen av en irriterande berättarröst som talar om vad Joe tänker, tycker och framför allt känner, och detta mellan intervjuinslagen med Joe, när han berättar samma saker!
Äventyret som skildras är inte Joes eget, utan en klättringsexpedition som Joe läste om som liten och som förföljt honom sedan dess, bestigningen av Eigers svåra nordsida år 1937, ledd av Toni Kurtz. Filmen är gjord på samma sätt som Touching the Void, med spelade klättringsscener som utspelar sig 1937 med Kurtz’ attack på nordsidan varvat med intervjuer med Joe Simpson. Problemet är att Simpson försöker länka ihop sig med Kurtz expedition. Han tycker sig känna igen sig i Kurtz, p g a liknande klättringsproblem. Det blir långsökt och självförhärligande.
Dessa båda filmer visar vilken tunn linje som skiljer konst och kitsch. Eigerfilmen är visserligen välgjord, men mest syffisant strunt, medan Touching the Void redan är en klassisk dokumentärfilm.
Här skriver Simpson i sin burdusa stil om medias dåliga kunskaper om bergsklättring och Channel 4:s förträfflighet (finansiären till Eigerfilmen). Och här kan man läsa en bra sammanfattning av vad som egentligen hände Kurtzexpeditionen, utan Simpsons egosnack.
Missförstå mig rätt, Joe Simpson verkar vara en duktig klättrare och en god författare, men det är lite patetiskt hur han famlar efter äventyr. I slutet av filmen säger han att han tappat gnistan för bergsklättring. Jag hoppas att han har rätt och att han hittar något annat att skriva om.
Av en slump såg jag igår filmen Touching the Void, äntligen. Jag har velat se den länge, men det har inte blivit av. Det är med dokumentärer som teaterföreställningar; en bra dokumentär slår det mesta i kulturväg, det autentiska, det som utger sig för att vara verkligheten, slår alltid det påhittade, om det är presenterat på ett bra vis. Dokumentären skildrar verkligheten, teaterföreställningen är också autentisk, laddad med energi av de levande skådespelarna. Samtidigt är en dålig dokumentär eller en oengagerad teateruppsättning band det värsta man kan vara med om, så man kan säga att insatserna för dokumentärer och teater är högre än för spelfilm och skönlitteratur.
I vilket fall, Touching the Void skildrar en bergsbestigning som går fel. En av de två klättrarna faller, och den andre tror att han har dött. Men det har han inte. Filmen varvar intervjuer med de inblandade i dramat med fantastiskt trovärdiga iscensättningar av dramat. Det ser ut som att skådespelarna återupplever dramat. Klättringsscenerna är, för en lekman som jag, otroligt trovärdiga. Ingen CGI här, inte.
Filmen är gjord av Kevin Macdonald, efter boken Touching the Void av Joe Simpson, den klättraren som togs för död (efter att först ha brutit benet och sedan ha störtat femtio meter ner i en glaciärspricka). Regissören blev känd för två år sedan när han gjorde The Last King of Scotland, som förärade Forest Whitaker en Oscar för hans porträtt av Idi Amin. Men det som fått mig att följa Macdonalds karriär med extra intresse är det faktum att han är dotterson till Emeric Pressburger. I mitten av nittiotalet skrev Macdonald en fullständigt lysande biografi över sin morfar, The Life and Death of a Screenwriter. Denna bok letade jag efter i flera år. Till slut fick jag krypa till korset och beställa den via American Books Exchange (nätet är ju alltid sista utvägen, eller hur?) Pressburgers livshistoria är både smått otrolig och samtidigt väldigt vanlig för alltför många människor. Han var jude och föddes i Timisoara, Ungern 1902. Efter första världskriget ritades kartan om och hans födelsestad kom att tillhöra Rumänien. På väg mot andra världskriget flyttade han först till Berlin, sedan till Paris och slutligen till London. Vid samtliga nya destinationer lärde han sig språket och försörjde sig som författare. Han talade med grov accent, men skrev väldigt bra. Han hade en fantasi som aldrig tog slut och han fick jobb som manusförfattare oavsett arbetsspråk. I London började han samarbeta med Michael Powell, vilket ledde till deras gemensamma produktionsbolag The Archers och några exceptionella filmer, som t ex The Red Shoes, Black Nartcissus ochThe Life and Death of Colonel Blimp. Men som alltid i filmvärlden så är det regissören som är kung och kreatör. Författaren är en biperson. Även jag trodde länge att filmerna var gjorde av Michael Powell och att ha tog hjälp av olika personer till olika filmer, men så var det inte. Powell och Pressburger delade på ansvaret för allting. Kanske stod Powell för större delen av regin och Pressburger för större delen av författandet, men de gjorde allting tillsammans, och utan den ene hade det inte blivit någonting.
Macdonalds bok är intressant även för den som inte roas av film. Pressburger resa genom Europa under tjugo- och trettiotalet ger en bra bild av hur det var på den tiden, och boken är spännande som en thriller. Hur ska det gå? Ska Emeric (Imre, egentligen) klara sig? Vi vet ju att han klarar sig, han gjorde ju alla de där filmerna, och det är hans dotterson som skriver boken, men ändå, det är ett bra driv i berättandet och Pressburger är med om hårresande saker hela tiden. Berättarstilen påminner på så vis starkt om filmen Touching the Void. Trots att de riktiga personerna berättar om sitt äventyr har man som åskådare svårt att begripa hur det ska kunna sluta på annat sätt än död. I tre dygn klättrar Joe Simpson med brutet ben och utan proviant ned för berget. Se filmen, läs boken, men framför allt, om ni vill veta mer om Europas nittonhundratalshistoria ur ett annorlunda perspektiv, försök att hitta The Life and Death of a Screenwriter.
Jag flyttade in drygt trehundra bananlådor böcker i juni. Nu, i slutet av augusti börjar det likna ordning på antikvariatet. Likna, alltså. Det är långt kvar. Jag trodde inte att det skulle ta så lång tid, men hela sommaren har jag ju tillbringat på torget i Simrishamn, så då har det inte blivit tid till så mycket sorterande. Dessutom köpte jag en ganska stor boksamling i början på sommaren och det är först nu den har assimilerats av antikvariatets övriga böcker.
Den 1 oktober är det berättarkväll på antikvariatet. Jag berättar en eller annan historia och ger lite berättartips. ABF arrangerar (och tar betalt, som det verkar, femtio spänn). Det ger mig en dryg månad att få ordning på bokhögarna. Det värsta är gjort. Det kommer att bli fint.
Idag fick jag in Conversations in Belzano av Sándor Márai. Ungersk författare på engelska. Hans bok Glöd är bland det bästa jag läst de senaste åren, säg bland det bästa jag läst detta millennium. Så koncentrerad och ödesmättad, spännande, trots att den bara återger ett samtal mellan två gamla gubbar. På baksidesfliken läser jag att Márai föddes år 1900 och dog 1989, genom självmord i San Diego. Han missade precis murens fall. Han skrev över 20 böcker och var mycket populär på sin tid. Jag kommer att tänka på Stefan Zweig, en annan europé som tog livet av sig i främmande land. Han gjorde det i Brasilien 1942, övertygad om att Hitler skulle vinna WWII. Zweig hann också skriva bortåt 20 böcker. Odödliga ögonblick är en samling texter som skildrar viktiga händelser i mänsklighetens historia. Avgörande uppfinningar som t ex den transatlantiska telegrafkabeln. Schackspelaren är en långnovell som jag minns att jag också gillade skarpt. Den, i sin tur påminde mig om The Swimmer, filmen med Burt Lancaster. Inte novellen av John Cheever, som jag inte läst.
Jag misstänker att Márai tog livet av sig av skröplighet och inte som Zweig av övertygelse om den civiliserade världens undergång.
I kväll sänds första avsnittet av Ashes to Ashes, uppföljaren till Life on Mars. En polis i nutid hamnar i koma och i sin dvala upplever han att han är polis i 70-talets Manchester. Helt otrolig premiss, men ni som sett serien vet att den fungerar till 100%.
Den version av Life on Mars som visades på svensk TV var ofullständig. Flera scener var borta eller kortade. BBC påstod att det handlade om rättighetsskäl för musiken. Den fick inte visas/spelas utanför Storbritannien T ex figurerade Marc Bolan och hans musik i ett avsnitt ganska mycket, men hela den bihandlingen var bortklippt. Men i DN står att läsa att det inte handlade om musikrättigheter utan format. Alla andra TV-kanaler i världen är (enligt BBC) reklamkanaler som kräver kortare timmar för att få plats med reklam i programmen. Vilket korkat argument. För det första är det inte sant. Det finns reklamkanaler som sköter finansieringen betydligt snyggare än exempelvis TV4. Dansk DR2 har gjort en poäng av att aldrig bryta en film eller ett program för reklam. Före och efter, men aldrig under. Programmen får ta den tid de tar och så fyller reklamen ut i mellanrummen. Det ger lite udda starttider på programmen, men hellre det. För det andra växer betalkanaler som Canal+ och HBO, som bara förlitar sig på abonnenter och inte har någon reklam alls (väl?) De behöver inte heller ta hänsyn till reklamköparnas krav. BBC borde vara väl bekant med detta eftersom de gjort samproduktioner med HBO, som exempelvis Extras. Det känns som de råljuger och jag fattar inte varför. Om det är så väldigt viktigt med formatet, varför görs inte denna serie (och alla andra som de kanske också klipper ner till reklammarknadens behov) i rätt längd direkt? Det måste ju vara enklare än att ha en inhemsk och en internationell version. Eller, varför inte köra med öppna kort och erbjuda en klippt och en originalversion?
Men det var inte alls det som berörde mig mest när jag läste om BBC:s konstiga beteende. Vad som slog mig hårdast var att Per Ögren är död och att han är saknad. Ja, det är ingen nyhet för mig, jag läste runan tidigare i år, men det var tråkigt att påminnas om det ändå. Han gjorde verkligen mycket gott på SVT. Det var rena Cinemateketkänslan på säsongerna när han laddade med olika temaserier på regissörer, länder, skådespelare. Det var säkert han som grävde fram Scarecrow med Al Pacino och Gene Hackman, i widescreen och såg till att den visades flera gånger. För mig är den filmen nära knuten till Midnight Cowboy. Tematiskt är det inte så konstigt. Två män drömmer om ett bättre liv och kämpar mot omöjliga odds för att skaffa sig det. Pacino och Hoffman är samma typ av skådis. Båda dör på slutet. Men det är också det att jag såg filmerna när jag var ganska ung, åtta-nio år eller så. De hamnade i samma minnesfack. Midnight Cowboy är en känd, Oscarvinnande film som var lätt att hitta igen i vuxen ålder, men Scarecrow tog det många år innan jag lyckades återse, trots att den var stor på sin tid, vann pris i Cannes och allt. Jag tror att det var på Cinemateket i Malmö, i början av nittiotalet. som jag fick se den igen. Sedan kom den i stympat format på TV3 en sen natt i slutet av nittiotalet. Per Ögren är död men hans verk kommer förhoppningsvis att inspirera hans efterträdare. Den franska filmserien som gick gick i förra veckan var bra.
Lionel Shriver verkar vara en sympatisk person. Skriva kan hon, i alla fall. Sympatisk tycker man – jag – att hon är eftersom hon verkar ha samma åsikter som jag. Du tycker möjligen att hon är korkad och dum som lever snålt, handlar de flesta av sina kläder och prylar på loppis och hatar semesterfirande.
Bengt Gustafsson hälsade på häromdagen. Han var på sin årliga antikvariatsrunda på Österlen. För två år sedan kom han förbi torget i Simrishamn. Han var under många år producent för Dagens dikt och efter det öppnade han Lilla antikvariatet i Lund. Men det är nedlagt nu. Alla stänger sina antikvariat och flyttar ut på nätet, om de ens ids fortsätta sälja gamla böcker. Jag har sålt böcker på torget i Simrishamn i tio år, men det är inte förrän nu jag öppnat butik. Det är skönt att ha alla böcker inomhus och slippa oroa sig för regn, men än så länge är jag mer van vid torglivet. Jag fortsätter att torga året ut, fredag och lördag, så länge vädret tillåter.
En annan långväga gäst till butiken var Magnus Ödmark, som verkade nöjd med utbudet. Det är roligt att duktiga människor hittar till butiken och verkar gilla utbudet.
Vad ska jag läsa? Ibland är det svårt att hitta rätt bok. Mest är det slumpen som styr mig, och viljan att hitta något nytt. För varje läst volym är läserfarenheten lite mer berikad och urvalet av nödvändiga läsupplevelser lite mindre. En läst bok betyder inte en läsupplevelse mindre, för den boken får representera flera hundra, flera tusen liknande böcker. Jag är inte den sortens läsare som vill känna igen mig i boken. Om jag läst en bok med Nisse Karlsson som huvudperson vill jag inte träffa honom igen i nästa bok. Om jag har fått leva hans liv i tre-fyrahundra sidor så behöver jag inte vet mer om honom. Jag vet att jag är i minoritet här. Läsare av skönlitteratur , om jag ska tala alldeles för generellt, gillar att känna igen sig. Jag läser mycket skönlitteratur, men jag vill bli överraskad och lära mig nya saker. Jag vill inte känna igen mig.
Jag tittade i hylla och hittade några intressanta volymer. Arboretum av David Byrne, The Angels on the Roof, noveller av Russell Banks och Mr Wilson’s Cabinet of Wonder av Lawrence Weschler, naturhistoriska essäer av en New Yorker-skribent. Arboretum är inte en bok att läsa från pärm till pärm. Byrne har samlat ihop en mängd träddiagram över olika ämnen som han funderat över. Svårt att beskriva utan att se diagrammen. Det är en inspirationsbok som får läsaren att få nya infallsvinklar på världen. Sorteras under Konst/filosofi/telefonkludd/humor. I det inledande förordet hänvisar Byrne till en bok av Lawrence Weschler som heter Everything that Rises: A Book of Convergences. Det tog jag som ett tecken på att det var Weschlers bok jag skulle läsa. Jag läste första kapitlet, som lovade gott, men sedan förla jag boken och hittade den inte på en vecka. På den veckan läste jag Fredrik Sjöbergs Den utbrände kronofogden som fann lyckan. En samling texter i samma stil som hans två tidigare pärlor, Flugfällan och Flyktkonsten. Det som skiljer Kronofogden från dessa båda är att det inte finns en röd tråd på samma sätt, ingen berättelse, kan man säga. Läsaren drivs inte av att få veta vad som händer sedan. Flugfällan och Flyktkonsten är, förutom att de är oerhört berikande och lärda, också spännande som en kriminalroman. Kronofogden består av avslutade texter som inte hänger ihop. Ganska många recensioner som i Sjöbergs händer blir till personliga essäer snarare än bokanmälningar, vilket inte är fel. Den anmälda boken kommer i bakgrunden och Sjöbergs filosoferande tar förgrunden. Någon gav författaren epitetet ”Den vise på ön”. Jag säger inte emot.
Igår besökte jag Kristianstad bokfestival. Festivalens första åtta år var jag med och sålde, men i år och förra året var jag inte med. De första åren var det ganska kul och det gick bra, men de sista åren var det segt. Fortfarande kan det löna sig att handla böcker. I år tyckte jag dock att det var färre säljare än vanligt, och konstigare! En som ville ha femhundra spänn för en fuktskadad fotobok, en annan som ville ha en femtiolapp för en vanlig, halvny pocketbok! Omskakande. Jag delade ut lite reklam om antikvariatet och denna blogg, så alldeles meningslös var inte utflykten. Hoppas att festivalen tar nya tag i försäljningsdelen, så att det blir fler och bättre säljare.
Cormac McCarthy är het i Sverige just nu, särskilt på den antikvariska marknaden, vad det verkar. Jag minns när jag läste Blood Meridian, or an Evening Redness in the West. Det var min första Cormac, 1990 eller 91. Den är osannolikt våldsam och rå. Språkligt enkelt, korta meningar, men samtidigt svårläst eftersom tankekedjorna är otydliga. Berättande är bibliskt, det här är allvar… Inte långt efter den läsningen kom första delen i Borderstrilogin, All the Pretty Horses, som jag fick som gratisbok tillsammans med ett nummer av Esquire. Den fångade mig inte på samma vis. Jag läste ut den motvilligt. Del två, The Crossing började jag på men avslutade inte. Den tredje delen, Cities of the Plain står oöppnad i hyllan.
Child of God är min favorit-Cormac. Våldsamma saker händer, poänglöst. Obegripligt, men oerhört drabbande. En förståndshandikappad man stapplar omkring i ödemarken och omväxlande begår och utsätts för våldsamma handlingar. Hillbilly horror eller Nobelprisprosa, det är upp till läsaren att bestämma. Storheten ligger i gestaltningen. Det knappa språket, den orimliga handlingen. Hans senaste, The Road är mycket tydligare, men har samma känsla av hopplöshet. Det meningslösa i att vara människa.
Jag har haft Dessa vackra hästar och Övergången till salu i många år, både i pocket och inbundet. Inte en jävel brydde sig. Till slut gjorde jag mig av med pocketutgåvorna på Krämarmarknaden i Simrishamn för en femma styck. Jonas Bergh köpte dem, så de fick ett bra hem. Det är nog fem år sedan. Övergången har jag sålt i år, Dessa vackra hästar har kanske gått åt tidigare säsonger, för jag hittar den/dem inte .
Men nu! Efter Bröderna Coens film och framgången med The Road är Cormac på svenska hårdvaluta. Särskilt Dessa vackra hästar, som för dagen endast går att uppbringa i ett enda ex på nätet, 400 spänn. Övergången finns i några fler exemplar. Det är ju typiskt. Det ska alltid till en film för att folk ska få upp ögonen för en bok. Det är konstigt, irriterande faktiskt. Och i det här fallet, No Country for Old Men så är ju den boken författarens sämsta, som jag förstår det. Det är i alla fall den enda av hans böcker som fått dåliga recensioner. Den lämpar sig väl för filmatisering och filmen är utmärkt.
Konstigt (nej, förresten, inte konstigt) att Dessa Vackra hästar och Cormac inte blev stor tidigare, när Billy Bob Thornton filmatiserade den med Matt Damon i huvudrollen. Filmen floppade men fick fina recensioner. Den saknade en krydda: Det meningslösa våldet, det våld som är hela ”meningen” med No Country for Old Men. Livet är våldsamt och meningslöst. Har du tur så överlever du tills du blir gråhårig. All the Pretty Horses handlar mer om jakten på det förgångna. Året är 1949 och två unga män rider i Texas söderut mot Mexiko. De vill jobba med hästar, men bilarna och traktorerna tar över. Kanske finns det jobb i Mexiko.
Billy Bob Thorntons genombrott, Sling Blade har ett stänk Cormac i sig. Filmen är som en mycket mild och snäll variant på Child of God. En del våld, men inte i närheten av det som förekommer i Child of God. Bra film. Billy Bob gör sin karaktär övertygande, en efterbliven man som tvångsutskrivs från hemmet han bott på i större delen av sitt liv sedan han slog ihjäl men man med ett sling blade, ett lieblad. ”Some people call it a Kaiser Blade. I call it a Sling Blade.”
Får mig att tänka på Bad Boy Bubby, som är en helt annan film, lite märkligare men bra den med.
Kontentan är: Jag grämer mig över att jag inte har fler exemplar av Dessa Vackra hästar.
johns antikvariat 