johns antikvariat

Finns det något mer mossigt än kassettböcker? Kassettbandspelare, vem har det? Jag har, i bilen, i alla fall, och i sommar har jag lyssnat på några kassettböcker i bilen till och från torget. På Krämarmarknaden i Simrishamn hade jag rea med fem kronor för de mjuka böckerna och tio för de hårda. En kassettbok är hård och kostade således tio kronor. Jag sålde några stycken, men många blev kvar.

Först lyssnade jag på The End of the Affair av Graham Greene i en BBC-inläsning. Första gången jag läste den tyckte jag väldigt mycket om den, och den var nästan lika bra den här gången. Det var märkligt vad mycket jag hade glömt. Jag kom bara ihåg kärlekshistorien och hade helt glömt den där politiske talaren med dålig hy som talar med Sarah och jag kom heller inte ihåg att det religiösa tog så stor plats.

Sedan lyssnade jag på Maigret på resa i uppläsning av Helge Skoog. Samtidigt lyssnade dottern hemma på Kalle och Chokladfabriken också med Helge Skoog vid mikrofonen. Det blev stereolyssning. Maigret röker och dricker mest hela tiden och han löser fallet genom att lura den misstänkte att tro att det finns vittnen till dådet. Men det är en skön stämning i boken, samtalen är välformulerade och det är på det hela taget ganska angenämnt att lyssna på hur fallet nystas upp.

Sist hörde jag Donna Leons Natt i Venedig. Leon har ett bra rykte bland deckarläsarna, hon ska vara bättre än de flesta. Så är det nog, men jag var inte så road av den här boken. För det första löses gåtan genom tillfälligheter och inte polisarbete, för det andra så är språket tråkigt. När Brunetti talar med folk får han en farlig massa ”ja” och ”nej” till svar. Kanske är det bara i uppläsning som det blir störande. Möjligen ser det bättre ut på boksidan, men jag tror inte det. Och för det tredje så är det väldigt mycket ätande och drickande och familjeprat. Jag har förstått att det är det som är grejen med de nya deckarna som t ex Läckberg, att boken nästan mer handlar om relationer och sånt än om kriminalfallet som ska redas upp. I så fall är Donna Leon en bra författare, men Brunetti och Venedig i hennes tappning är inget för mig.

En pojke och en flicka träffas den femtonde juli 1988. Var befinner de sig i livet samma datum nästa år? Och nästa, och nästa? Det är den enkla men briljanta idén till David Nicholls bok One Day. Recensenter har jämfört författaren med Nick Hornby och jag håller med, men One Day är både roligare och allvarligare än Hornbys romaner, tycker jag. Författaren är manusskribent också och denna bok håller på att filmatiseras. Den kommer att bli mega. Dels är det en bra, känslosam historia som lämpar sig för att filmatiseras, dels är nostalgifaktorn hur hög som helst. Boken betar av många lämpliga tidsmarkörer i musik, mode och kultur i allmänhet. I centrum för berättelsen står de två huvudpersonerna Dexter och Emma och deras vänskap över årtiondena. Vad är det som händer? Livet händer. En lättillgänglig bok som kan läsas av alla som samtidigt får läsaren att tänka. Det måste vara den perfekta populärromanen.

Den femtonde juli är St Swithin’s Day. Legenden säger att så som vädret är den dagen blir det resten av sommaren, eller i alla fall de närmaste fyrtio dagarna. Jag skulle publicerat detta inlägg på dagen, förstås, men det blev inte av, jag var i torgzonen.

Billy Bragg skrev låten, men Dubstar gör den så mycket bättre. Kommer den med på soundtracket? På Emmas blandband?

Här är en utmärkt text av en författare och komiker vid namn Stewart Lee, okänd för mig  tidigare, om detta med bokhyllor och dess innehåll. Varför fylla dem med papper och plast, böcker och skivor, när allting finns digitalt? Författarens barndom låter som min egen, byt bara ut serietidningar mot science fiction-böcker. Huset som nämns i artikeln har jag också ägt och byggt hyllor i, men det finns en tid bortom husägande och hyllbyggande också. Vänta bara, ska du få se, Stewart Lee.

Jag presenterades för en kvinna på en middag häromdagen. ”Det här är X, hon jobbar på Svensk Bokhandel”, sa värden, ”och det här är John, han har antikvariat.” X mulnade en aning i ansiktet när hon hörde vad jag sysslade med. Nyböcker och antikvariska böcker äro två helt olika ting och aldrig skola de tu samsas.

Eller så var jag paranoid den dagen. X sa inget negativt om antikvariat. Men inget positivt heller.

Dagen därpå på torget fick jag denna kommentar av en kund:

”Jag har aldrig sett ett så bra boksortiment, och då har jag ändå jobbat i bokbranschen tills jag kräks.”

Vad bra. Då har jag lyckats. Men vad är bokbranschen? Packare på Adlibris? Förlagsredaktör? Formgivare? Författare?

Mänskligheten har kanske inte väntat som på nålar, men ändå, Mark Twains självbiografi publiceras i höst, hundra år efter hans död, så som Twain själv stipulerade. Läs mer i The Guardian. Del ett av ? är på 700 sidor.

Vid nyår lovade jag att ha tusen böcker på bokbörsen före midsommar. Så har det inte blivit. Nätbokhandel är verkligen inte min grej. Men jag gör ett nytt försök, ger ett nytt löfte. Till jul ska jag har tusen annonser på nätet.

Torghandel i Simrishamn måndag till lördag, butiken i Ystad på Bruksgatan 30 öppen varje dag 16.30-19.30. Kanske blir jag någon dag lite sen; det kan bli trafikstockning i Sandskogen på väg hem.

Extra stökigt i butiken. En del gillar det, att rota i högar med blandade böcker. Jag också, ibland, men inte i min egen butik. Jag skulle önska att det var perfekt ordning i hyllorna, men det är det inte. Dessutom köpte jag en stor samling bara häromdagen. Den tar också plats.

När jag nu går in i torgzonen kommer det inte att bli mycket tid över till bloggen. Vi får se om det blir något alls före mitten av augusti.

Här säljer jag ett exemplar av Leoparden av Giuseppe Tomasi di Lampedusa på bokbörsen. Första upplagan, elfte-temtonde tusendet. 290 kronor.

Impacpriset går till en debutant i år igen. Gerbrand Bakker heter holländaren som vinner för en bok som heter The Twin, i engelsk översättning. Läs mer i Guardian. Den känns lite som Ut och stjäla hästar av Per Petterson, som vann Impacpriset 2007.

Det blev inte så mycket läst i maj, om man inte räknar Asterix och Lucky Luke, som jag plöjde en hel del när jag hade halsfluss.

Harriet sa… av Beryl Bainbridge, I am the Messenger av Markus Zusak, Swede av Pauline Wolff.

Harriet sa… började jag på i november, men den försvann i flytten till vår nya lägenhet. För ett tag sedan hittade jag den och läste klart den. Tematiskt är den syster till både I Capture the Castle av Dodie Smith och Our Home is Our Castle av Shirley Jackson. Dessa både böcker har systrar som huvudfigurer som delar hemligheter. De lever i en egen värld som ingen utomstående kan förstå till fullo. I Harriet sa… är det två flickor, 13-14 år, som inte är systrar men som ändå är så nära varandra att de skapar en egen värld som stänger ute all andra. I den världen finns andra spelregler. De vuxna förstår ingenting och de jämnåriga är barnsliga. Den egna världens logik leder obönhörligt till en mörk plats. Boken är författarens debutverk, men publicerades som hennes tredje. Den blev refuserad flera gånger på grund av dess för tiden ”omoraliska” innehåll. Berättelsen är inspirerad av något som hände i Nya Zealand på femtiotalet, och som skildrats på film i den osedvanligt sevärda filmen Heavenly Creatures av Peter Jackson. Boken är bra, men en del av chockeffekten som säkert fanns när den kom ut är borta. Läsarna är mer vana vid den här sortens saker nu, både i verkligheten och fiktionen.

Markus Zusak fick en världssuccé med Boktjuven. I am the Messenger är bra, men inte lika bra, och den känns – för min smak – alltför mycket som en ungdomsbok. En ung man råkar en dag göra något heroiskt. Han förhindrar ett bankrån. Bedriften kommer i tidningen. Kort därpå börjar han få brev med spelkort och kryptiska instruktioner. Han förstår att han är utvalda att dela ut budskap till människor. Hustrumisshandlaren ska sluta slåss, löparen som alltid kommer tvåa ska springa barfota, som hon gör på träningen, den halvsenila tanten ska få besök av sin ungdoms kärlek (den unge mannen får anta den rollen). Och så vidare. Vi och berättaren undrar förstås hela boken vem det är som skickar dessa budskap och varför han eller hon tvingar den stackars ynglingen att utföra dessa samarithandlingar. Storyn är utmärkt, men det är för lite läsmotstånd, för stor del av historien är redan klar på boksidan, det blir för lite för läsaren att fylla i. Perfekt bok för vissa, men inte för mig.

Swede, däremot, den gillade jag förbehållslöst. Pauline Wolffs förra bok, Vi är luftens drottning var det årets bästa läsupplevelse för mig. Det var en så oväntad bok, ett framtidsäventyr med en främmande värld så i detalj uttänkt och gestaltad. Swede är lika levande även om miljön är mer bekant för läsaren. Det är nybyggartiden i Amerika. Titelkaraktären är prisjägare, men han är själv jagad av någon som vill ta hämnd för ett svårt brott han begått. Swede får själv aldrig komma till tals. Hans handlingar beskrivs av andra figurer i boken, vänner, fiender, släktingar, främlingar. Utifrån deras mycket olika bilder av Swede bildar sig läsaren en egen uppfattning om honom. Det är en grym saga, influenserna från Cormac McCarthy märks på ett bra sätt. Berättelser med moralisk botten kan bli väldigt bra. När saker och ting betyder vädligt mycket för karaktärerna, det är ju då det hettar till också för läsaren. Det är därför jag hatar alla dessa morddeckare i bok- och TV-form.  Människor mördas men karaktärerna reagerar inte så väldigt för det. Inget betyder särskilt mycket i dessa historier. I Swede, däremot, där är det på allvar och läsaren lider verkligen med karaktärerna när de rider ut på slätten, rider ut mot döden.

Det är inte en bok man blir glad av, men man blir starkt berörd. Jag är övertygad om att den kommer att ha ett liv, läsas och älskas långt efter att säsongens verklighetsromaner  malts ner och glömts bort.

Vi är luftens drottning kom aldrig i pocket och Swede finns inte heller den i det formatet, ett år efter originalutgåvan. Det är för synd, för båda är stora läsäventyr som borde ha massor med läsare.

Läs mer på Pauline Wolffs hemsida om hur hon tänkte när hon skrev Swede.

A Distant Neighborhood av Jiro Taniguchi, Exit Wounds av Rutu Modan, Den femte systern av Mårten Sandén, The Man Who Loved Books Too Much av Allison Hoover, Outside of a Dog av Rick Gekoski.

A Distant Neighborhood har jag letat efter i flera år. Jag såg ett K-Special som handlade om tecknade serier i Japan. Särskilt en serieskapare fångade mitt intresse och det var Jiro Taniguchi. Denna bok lyftes fram och jag blev väldigt sugen på att läsa den. Men den fanns inte att få tag på. Den existerade inte på svenska eller engelska. Den hade funnit på franska och den fanns på spanska. Två år efter programmet var jag i London och shoppade på marknaden på Portobello Road. Det finns en bokhandlare där som inte har så väldigt många böcker med sig, inte mer än 2-300 stycken, men urvalet är alltid precis i min smak. Den här gången hade han The Walking Man, ett annat album av Jiro Taniguchi. Jag köpte det direkt. Det är en berättelse om en medelålders man som ger sig ut att promenera. Han ser världen med friska ögon, djuren, blommorna, människorna. Allting är sig likt  men ändå helt nytt. Albumet är i stort sett ordlöst. Läsningen fick mig att längta ännu mer efter A Distand Neighborhood, men det var inte förrän i början på innevarande år som jag upptäckte att boken äntligen publicerats på ett språk jag begriper, nämligen engelska. Nyligen kom den till och med på danska. Den engelskspråkiga versionen är uppdelad på två band om sammanlagt cirka 400 sidor. Berättelsen bygger på en enkel idé. Huvudpersonen, en man på 48 år råkar stiga på fel tåg och hamnar till sin barndoms förort. Han stiger av, ser sig omkring och somnar på en begravningsplats. När han vaknar är han fjorton år och det är dagen innan han ska börja åttonde klass. Fyrtioåttaåringen har kastats tillbaka i tiden till sin ungdom, men han har den medelålders mannens samlade kunskap. Kan han förändra sitt förflutna? Vill han? Det blir en spännande historia som handlar om de omöjliga val man tvingas göra genom hela sitt liv. Det är en verkligt bra historia, rent och snyggt tecknat i svartvitt. Det har blivit mycket tecknat i år, mycket bra, men A Distant Neighborhood är nog det bästa seriealbum jag läst hittills i år.

God tvåa kommer den jag läste direkt efter, Rutu Modans Exit Wounds. Författaren är från Israel och berättelsen handlar om en ung man som motvilligt tvingas söka sin far som möjligen omkommit i ett bombattentat. Eller så har han inte gjort det. Gåtan för berättelsen framåt i en historia som ibland känns som en Chandlerstory. Den för mig annolunda miljön tillför en extra krydda. Och till och med slutet är tillfredsställande, vilket är extra skickligt. Nästa alltid tycker jag att berättelser med ett mystierium som drivkraft slutar snopet, men här blev det riktigt bra.

The Man Who Loved Books Too Much är en bok som baseras på en artikel om en boktjuv. Det blir lite soppa på en spik. Artikeln var säkert bra, men att dra ut storyn till en hel bok blir rätt tunt. En man stjäl ganska dyra böcker genom kontokortsbedrägerier. Polisen bryr sig inte nämvärt. En bokhandlare börjar jaga tjuven lite mer systematiskt och får till slut fast honom. Men trots att han stulit böcker för hundratusentals kronor så blir straffet inte särskilt hårt. Han är på fri fot igen och sägs härja i Kanada nuförtiden. Författaren intervjuar tjuven flera gånger och det känns som att det finns en bättre story där bakom. Varför känner han att han förtjänar dessa böcker? Varför tycker han att det är hans rätt att ta dessa böcker som han inte kan betala för? Hans pappa verkar ha varit en inspirationskälla, men författaren undersöker aldrig den kopplingen närmare. Istället försöker hon skriva in sig själv i berättelsen, men det blir bara dumt.

Rick Gekoski skrev en ganska njutbar bok om böcker i Tolkien’s Gown. Jag hoppades att Outside of a Dog skulle vara något liknande, historier bakom kända böcker och boksamlare. Men usch vad fel jag hade. Det är en urtrist och självgoda självbiografi om Rick Gekoskis läsvanor från barndomen fram till nutid. Stentrist och helt poänglöst. Undvik.

Mårten Sandéns Den femte systern är en ungdomsbok som för mig känns som en del Arkiv X och en del Lisbet Salander. Rätt kul och spännande, men jag är inte målgruppen.

Här i The Guardian kan man läsa ett antal fina författares goda råd för att bli en bättre skribent, eller för att bli en skribent överhuvudtaget. Att antingen skriva för hand eller skriva på en dator som inte har internetuppkoppling verkar vara det bästa rådet. Zadie Smith, Margaret Atwood, Hilary Mantel, Will Self, Annie Proulx, Jonathan Frantzen, Neil Gaiman med flera står för klokheterna, inspirerade av Elmore Leonard, som nyligen kom ut med en skrivhandbok.

Jag måste må bättre nu eftersom jag kan sitta upp vid datorn, men de senaste dygnen har jag legat i sängen och svettats och haft ont i hela kroppen. Halsfluss sa doktorn och gav mig penicillin. Jag tror att det börjar verka nu. Inte riktigt samma intensitet i huvudvärken och svetten rinner inte ner för pannan, den mer blänker.

Var det en feberdröm, eller sa Bodil Malmsten på Babel igår att hon aldrig hört talas om Shirley Jackson? Hur kan hon inte ha gjort det? Läser hon bara Thomas Bernhard om och om och om igen?

Läst i mars: Books: a memoir av Larry McMurtry, Footnotes in Gaza av Joe Sacco, Fixaren av Joe Sacco, Andrew Henry’s Meadow av Doris Burn, Ett hål om dagen av Louis Sachar, The Ha-ha av Jennifer Dawson, Zlatan, Caligula och ordningen i skolan av Jonas Aspelin.

Joe Sacco skriver reportage i serieform. Dessa båda är de första jag läser men säkert inte de sista. Författaren lyckas förklara komplicerade skeenden så att kontrahenternas agerande blir begripligt. Den ena boken handlar om Palestina-Israel-konflikten ochd en andra är en pendang till ett verk om kriget i ex-Jugoslavien. Sacco är i centrum i berättelsen. Han hittar information och vi blir lite klokare.

Andrew Henry’s Meadow är en charmig liten barnbok med skarpa teckningar som jag uppmärksammades på tack vare en kommentar i New York Times till en artikel om Spike Jonzes film Till Vildingarnas land. Zack Braff har varit på gång i flera år med att göra film av AH’sM, men det verkar inte bli något av det.

McMurtrys bok har jag citerat några gånger här. I stort sett går den igenom författarens karriär som antikvariatshandlare. Vilka böcker han köpt och sålt, vem han handlat med och så vidare. Antagligen inte så spännande för en vanlig läsare eller någon som vill ha ett västernepos á la Lonesome Dove, men helt fascinerande för mig.

Ett hål om dagen är en ungdomsbok som är väldigt finurligt konstruerad. Alla kan läsa den med behållning. Den har en känsla av saga över sig, men ämnet är nog så allvarligt, ungdomsbrottslighet och livet på ungdomsfängelse.

The Ha-ha av Jennifer Dawson uppmärksammade jag tack vare titeln. När jag tittade närmare på boken läste jag att det var en debut och att den vunnit the James Tait Black Memorial Award, ett av de tre stora litterära priserna i Storbritannien. De andra två är Whitbread- och Booker-priserna. Boken handlar om en ung kvinna som får ett nervsammanbrott och blir tvångsintagen på mentalsjukhus. Historien är självbiografisk, författaren upplevde båda sidorna av vårdapparaten, först som patient och sedan som sköterska. Hon arbetade senare som lärare och skrev flera böcker med liknande tema. Jag hade aldrig hört talas om henne innan jag hittade denna bok av en slump. Den är bra och otäck på ett subtilt sätt. Flickan känner sig annorlunda, hakar upp sig på fel saker, men vem bestämmer vilka saker man får haka upp sig på? Andra patienter tycker att hon är frisk och gamla klasskamrater vill ta upp kontakten igen, innan de får veta var hon bott på sistone.

I wanted the knack of exisiting. I did not know the rules.

Visst känns det så ibland?

Kitty Crowther vann årets pris till Astrid Lindgrens minne. För några år sedan när jag var i Portugal hittade jag några böcker av Kitty Crowther på FNAC. Först trodde jag att det var översatta Höglundalster, men sedan såg jag att det var en helt annan författare, som nu vunnit det största priset som finns i barnboksvärlden. Jag har bara läst en, Ivo och Vera på bio, och det var inget fel på den. Men om någon måste vinna detta stora pris och vi bara hade Anna Höglund och Kitty Crowther att välja på så måste valet falla på den förstnämnda. Eller ännu hellre, priset skulle delats mellan Ulf Stark och Anna Högund. Tillsammans har de gjort några fantastiska böcker som går rakt in i hjärtat på vem som helst, inte bara barn. Deras bästa böcker är stor litteratur för alla åldrar. Deras senaste verk tillsammans heter Amos & Soma.

Alltså, att hitta ”rätt” pristagare till ALMA-priset är omöjligt, det blir alltid invändningar. Så också denna gång. Men vill man ha en vinnare av Kitty Crowthers typ så tycker jag att Anna Höglund är snäppet bättre. Att sedan Anna Höglund är den sorts barnboksförfattare som uppskattas mer av vuxna än barn är en annan historia. Hoppas att lite mer av Kitty Crowther når Sverige. Kanske har hon ett bredare register än jag känner till.

Many bookmen, and some of the best among them, rarely, if ever, read. They acquire and they estimate and they sell; they collate, measure, hype. They read catalogues, they look in bibliographies, they submit quotes. But they don’t have time to read.

It could be one of the reasons Marcia and I  remained lesser bookmen was that neither of us ever stopped reading. I was, after all, a reader first and a dealer last.

Books: a memoir av Larry McMurtry

Jag är också först och främst en läsare. Det är hämmande för en bokhandlare, men inget att göra åt.

I liked book selling a lot, more than I liked teaching, even though I had the ideal teaching job at the ideal school. Teaching simply ceased to engage me, whereas rare book dealing interested me more and more.

…but knowing as we do that some book buyers resent too much organization, we leave a couple of long walls, containing maybe 120 000 books, unsorted…

Jag måste försöka hålla mitt nyårslöfte åtminstone i en månad till och berätta vad jag läste förra månaden. Februariläsning: Den sista läsaren av David Toscana, Amfitryon av Ignacio Padilla, Besegra utan strid av Eino Tubin.

Två mexikanska romaner direkt efter varandra. Det har aldrig hänt förut. Samma översättare, Hanna Axén, olika förlag, Atlas och Tranan. Väldigt olika böcker också. Den sista läsaren utspelar sig långt ute på landet i Mexiko i en håla som drabbats av torka. Byn är beroende av en vattentransport som kommer varje dag. Huvudpersoner är far och son. Fadern har av centralbyråkratin fått uppdraget att vara bibliotekarie i byn och husera de böcker som skickas till byn då och då. Men en kontrollant som gör inspektion lägger ner verksamheten. Det struntar fadern i och fortsätter att vara biblitekarie i biblioteket som ingen besöker. Sonen hittar en död flicka i sin brunn och försöker med fadern gömma liket för att inte anklagas för det eventuella mordet. Sedan kommer modern i sökandet efter dottern till biblioteket och blir intresserad.

Amfitryon är en historisk skröna, en lek med identiteter och historiska fakta. Den utspelar sig huvudsakligen från 1914 fram till 1943, men det berättas från minnen uttalade 1957, 1948, 1960 och 1989. Det börjar med två österrikiska soldater på väg mot fronten 1916. De spelar schack med sina identiteter som insatser och vinnaren kan klara sig under döden i skyttegravarna genom att återvända till arbetet som banvakt som den ene innehar. Sedan fortsätter identitetsbytena som underlättas av krigets förvirring. Titeln syftar på ett hemligt projekt som Hermann Göring ska ha jobbat med, att skapa en grupp kopior till högt uppsatta officerare inom armén, dubbelgångare att antingen använda i utsatta situationer eller kanske använda för att ersätta obehagliga konkurrenter i hierarkin.

Det blir lite förvirrande efter ett tag. Det är hela tiden spännande men i slutändan otillfredsställande.

De båda mexikanska böckerna är också väldigt olika i sin berättarteknik. Den sista läsaren jobbar helt och hållet med gestaltade scener. Dialoger, platsbeskrivningar, rörelse. Amfitryon gör tvärt om. Antalet direkta anföranden är en handfull. Resten av boken är återberättade minnen. Det gör boken lättläst och omedelbart spännande men också lättglömd. Vad var det som hände egentligen? Jag hade önskat mig fler scener, då hade det blivit en riktigt bra bok. Det som nu är känns som ett skelett till en bok som inte skrevs.

Besegra utan strid är en frustrerande bok. Den ska vara ”den första populära historiken över psykologisk krigföring”, men vad man får är en samling anekdoter där författaren har en irriterande förmåga att placera in sig själv i sammanhanget. Det ska ju vara en historiebok, då vill jag inte veta vad författaren kände när han träffade den ena eller den andra pensionerade gamla militären. Och jag vill inte höra författarens åsikter om vad som är humor och inte i fråga om viss form av propaganda. Hela tiden personliga kommentarer som är helt irrelevanta i sammanhanget. Vad som är bra med boken är att den tar upp många fall av propaganda, de flesta kände jag inte till, och boken har också ett ganska bra bildmaterial. Men någon historiebok är det inte, det är en samling kåserier om historiska händelser, alltid med författaren i centrum.

Om de nya mexikanska författarna, DN.

Recension Den sista läsaren, SvD.

Recension Amfitryon, SvD.

En text som handlar om psykologiska operationer, PSYOPS och propaganda, och använder Tubins bok till del i resonemangen, SvD.

Neil Gaimans fantasi är gränslös. Han är produktiv men håller en hög nivå hela tiden. Här är en tio år gammal SoW:ig novell, radiodramatiserad med bland andra Brian Dennehy i roll-listan.

Örjan Abrahamsson i DN recenserar Austers Invisible och tycker att den är bra. Prosan ”skimrar”. Ett så skimrande förutsägbart och felaktigt omdöme. Han refererar också till den New Yorkerartikel av James Wood jag länkade till för ett tag sedan och skriver att ”man lider nästan med Wood som tycks ha läst vartenda Austerbok”. Lid med mig också Örjan. Varför lider han inte själv? Har han inte läst alla? Så många är de inte. Invisible är skaplig, inte mer än så. Den är något bättre än Austers senare, märkligt ofärdiga romaner, men bra kan väl ingen kalla den?

Det är fler än jag som har Arts & Letters Daily som startsida. Idag publicerar Sydsvenskan en svensk översättning av Garri Kasparov-texten jag tipsade om häromveckan. Läste ni inte den då så tycker jag att ni ska ta en titt på den svenska versionen.

Om jag på den tiden jag läste väldigt mycket science fiction var tvungen att nämna en enda favoritförfattare så sa jag ”George R R Martin”. Han var nummer ett för mig. På 80-talet, när jag läste honom som intensivast, hade han lite svårt att skriva romaner. Novellerna var fantastiska, ”Sandkings”, ”With Morning Comes Mistfall”, ”A Song for Lya”, ”Portraits of his Children”. Hans första SF-roman var lite sådär, som jag minns den, en space opera som hette Dying of the Light. Sedan blev han bättre med vampyrromanen Fevre Dream och rock’n’roll-skräckisen Armageddon Rag. Jag har aldrig träffat Martin, men jag var faktiskt en så aktiv fan av hans verk att en amerikansk Martin-beundrare (som väl i mina ögon såg samma glöd av nära nog dyrkan som han själv kände) fixade en pocketupplaga av Sandkings med dedikationen ”To my #1 Swedish fan, John. -George R R Martin.” Jag blev mycket glad när jag fick den boken. Ja, jag är fortfarande glad för den, fast jag inte längre är den där sf-fantasten. Nuförtiden kan Martin inte hålla sidorna tillbaka. Han skriver lika tjockt som Diana Gabaldon. De verkar dessutom, oroväckande nog, vara bekanta. George R R Martin är inte längre känd som mannen som skriver de kittlande sf-novellerna. Nu är han den amerikanske Tolkien. Eller snarare Robert Jordan med litterär kompetens. Han skriver på en megaserie som han kallar A Song of Fire&Ice. Det har blivit fem delar hittills om totalt ca 4 000 sidor. Ytterligare två delar är på väg, som verkar bli närmare 2 000 sidor till. Det är för mycket. Det är galet mycket. Jag läste första delen för snart tio år sedan. Den var väldigt bra. Jag gillar normalt inte fantasy, men Martin träffade rätt för mig. Ändå kom jag mig inte  för att läsa nästa del. För många sidor, för många karaktärer och historier. Det känns som ett livstidsprojekt att ta sig in i och uppleva A Song of Fire & Ice, och det har jag inte tid med. Okej, så himla mycket är det inte, men det känns ändå för stort. Jag vil inte leva så länge i den världen.

Har jag tur kan jag se TV-serien istället. HBO har nyligen spelat in ett pilotavsnitt med bl a Sean Bean (Sagan om Ringen) i en av huvudrollerna. Kolla här för mer info och bilder på alla skådisar. Sopranos with swords… är det sant så, hurra!

Jag hittade George R R Martins blogg häromdagen, den är läsvärd. Jag har lagt in den bland länkarna till författarbloggar här till höger.  Armageddon Rag finns på svenska som Harmagedon Rag, översatt av den geniale Erik Andersson. Det är en sån där ful Bra Böcker-bok som blir kvar på alla loppisar. Ingen vill ha den, inte ens för en krona. Men den är faktiskt bra. Underhållningslitteratur när den är som bäst.

En rysk roman av Emanuelle Carrère, The Shipyard av Juan Carlos Onetti, I Capture the Castle av Dodie Smith, Caravaggio, the Complete Works av Sebastian Schütze, Caravaggio Bacon, utställningskatalog, Galleria Borghese.

Jag har gillat Carrères tre tidigare böcker på svenska riktigt mycket. Vinterskola, Mustaschen och Herr Romand. Det är kusliga berättelser alla tre och de handlar alla om män som plötsligt är främlingar för sig själva. Va? Är detta jag? Det kan jag inte acceptera. En rysk roman är en sorts självbiografi där författaren berättar två historier, dels om när han åkte till Ryssland för att göra en dokumentärfilm, dels om ett nytt kärleksförhållande. På sina ställen får vi skärvor av författarens släkthistoria. Den bild man får av Emanuelle Carrère är inte positiv. I den här boken skildras han som en självupptagen, bortskämd tölp, en översittare och besserwisser. Jag vill tro att det är den skicklige författaren som visar vad han kan och att han inte på allvar försökt berätta om sitt liv de senaste två åren. Men kanske gör han det, och då är det illa. Bland annat orsakar han det grymma mordet på en mamma och hennes spädbarn bara för att han har en dimmig tanke om att han borde vistas mer i Ryssland och komma i kontkat med sin ryska själ. Jag kommer nog att tänka på den här boken ibland, men inte för att jag gillade den utan för att den gjorde mig irriterad på författaren.

The Shipyard hade jag aldrig läst om jag inte fått den rekommenderad på torget. Jag vill ogärna tala om torget här på bloggen, det är en annan värld som förtjänar ett annat forum, men lite kan jag ju berätta, någon gång ibland. I somras stod jag och pratade med en stammis när en cyklist i full mundering kom fram och på engelska frågade om vägen till närmaste cykelaffär. Jag hörde att han var från Skottland, och mycket riktigt, han undervisade på St Andrews universitet. Den syns inte på mig, sa han, men jag kommer från Uruguay. Som liten hade han flyttat till Skottland men han hade fortfarande starka band till födelselandet. Han undervisade t ex i spanska. Vi kom att tala om författare och han slog direkt fast att om man bara får nämna en enda författare från Uruguay så måste det bli Juan Carlos Onetti, och om man ska välja hans bästa bok så måste det vara The Shipyard, El Astillero i original. En sådan rekommendation måste man följa och nu har jag läst denna bok. Jag kan ärligt säga att den inte liknar något annat jag läst, och det är högsta beröm när det kommer från mig. Citerade tyckare på bokens omslag jämför med Graham Greene, Albert Camus, Samuel Beckett, men Onetti är helt egen och behöv er inte jämföras med någon. Boken handlar om en knäckt man som kommer tillbaka till den lilla staden han en gång bodde i och där han på den tiden var någon att räkna med. Nu är han, som det heter, en skugga av sitt gamla jag. Av en slump får han jobbet att driva ett gammalt skeppsvarv. Det går dåligt, men större delen av boken handlar ändå om detta arbete. Stilen är egenartad. Precis i början tar det emot lite, men strax är man inne i flödet. Jag tror att översättningen är utmärkt, för man sugs in i Onettis värld, i det annorlunda tempot, de för mig främmande figurerna och värderingarna. Okej, det är spännande som en Greene, tänkvärt som en Camus, förbryllande och kittlande som en Beckett. Men mer ändå.

I Capture the Castle skildrar också en främmande värld, men den är brittisk och därför lite mer bekant för en annan. Berättaren skriver dagbok och skildrar (captures) sin familj. De bor i en gammal borg från medeltiden. De flyttade dit för att fadern skulle få skrivro till sin nya bok. Han har skrivit en framgångsrik bok, lite grann som Räddaren i Nöden, som läses och tolkas världen över. Problemet är bara att pappan inte kan skriva något mer. Han sitter hela dagarna i sitt arbetsrum och löser korsord och läser deckare. Inga pengar kommer in, när berättelsen börjar har man sålt i stort sett varenda möbel och finare klädesplagg man har. Familjen är utblottad. Men saker händer, det kommer nya grannar som också är nya ägare till borgen (familjen får bara hyra på ett trettioårskontrakt.) I motsats till exempelvis Carrères bok kan jag verkligen förundras över vart författaren fått denna historia ifrån. Den är så sann, fast det är uppdiktad. Karaktärerna är verkliga, boken känns verkligen som en flickas dagbok. Författarens mest kända bok idag är Pongo och de 101 dalmatinerna. Den är nog närmare författarens verklighet än I Capture the Castle, ändå är det Dalmatinerna som blev Disneyfilm och Castle som blev kultbok. Nå, nu har denna också blivit film, med tidigare nämnde Bill Nighy i rollen som fadern med skrivkramp. Boken målar en intressant bild av England på 30-talet men den stora förtjänsten är ändå karaktärerna. Det är en glad bok, trots en hel del umbäranden. En glad bok som måste läsas.

Två riktigt bra romaner, en hyfsad. Till det lägger jag en av de större böcker jag läst, Caravaggio, the complete works, 30x40cm. Mest reproduktioner av konstnärens tavlor, men en hel del text också. Och utställningskatalogen för Caravaggio Bacon-utställningen i Rom. Mycket informativa och användbara böcker.

På den tiden jag bodde i villa, lärde jag mig att bygga väggfasta bokhyllor. Jag hade en idé om hur det skulle se ut, men jag hade ingen förebild, så jag fick experimentera. Till slut blev det ganska bra. När jag sedan öppnade butiken visste jag precis hur jag skulle göra. Här är en text från The Guardian om bokhyllsbyggande. Bilden som illustrerar artikeln skulle kunna vara tagen på mitt antikvariat. Faktum är att jag tittade extra noga på titlarna för att försäkra mig om att det inte var så. Färgen på hyllplanen, konsollernas placering, exakt så såg det ut på gamla antikvariatet. Nackdelen med konsoller är att man måste borra i väggarna, men det är det överlägset bästa sättet att förvara sina böcker. I min nya lokal använder jag vanliga hyllor igen, inget borrande. För bästa resultat borde jag gjort det, men nu gick jag en annan väg. Fast jag har andra smarta förvaringslösningar i nya lokalen, så som stora bokhyllor på hjul. Inga små bokvagnar, utan rejäla hyllor som går att rulla runt. Specialgjorda för antikvariat. Från den 20 februari kan du komma och titta på dem och alla böcker som står i dem

JD Salinger dog nyss, skriver DN. Jag skulle vilja tro att han skrev på ett magnum opus, att han planerat för den här dagen och att detta stora verk de närmaste åren kommer att publiceras, kanske två band om året. Vad har han annars sysslat med i alla dessa år? Odlat sin trädgård?

Jag läste ut I Capture the Castle av Dodie Smith igår. Jag skriver mer om den i helgen, men mycket oväntat finns i denna bok en karaktär som skulle kunna vara Salinger, en man som skrivit en bok som älskas och tolkas världen över. Alla väntar på nästa bok, men det kommer ingen. ICtC skrevs 1949, innan Salinger var särskilt känd. Fint hur dikten ofta förebådar verkligheten, om man hittar rätt konstverk.

Att Salinger skrev är klart. Men finns manuskripten kvar?

”There is a marvelous peace in not publishing…. I like to write. I love to write. But I write just for myself and my own pleasure”, sa Salinger till New York Times 1974.

säger Garry Kasparov i den här intressanta recensionen i The New York Review of Books. Boken han skriver om verkar inte lika bra, men recensionen innehåller en mängd intressant information. Det handlar om schack och vetenskapens strävan att skapa tänkande maskiner.

Om ni, som jag, har Arts & Letters Daily som startsida, så har ni redan fått detta artikeltips.

Allra första gången jag var i New York vågade jag inte åka tunnelbana. Jag stannade på Manhattan och vandrade aveny upp och aveny ner från Alphabet city upp mot åttionde, nittionde gatan och ner igen. Samma schema så gott som varje dag i en månad. Hem på kvällen till Vanderbilt YMCA på 47:e gatan mellan andra och tredje avenyn. Samma ställe som huvudpersonen i Truman Capotes Answered Prayers bor på när han minns tillbaka på sitt eländiga liv. Jag tänkte förstås bo på Chelsea Hotel, men det närmaste jag kom den idén var ett personligt maskinskrivet brev från hotelledningen, som jag fortfarande har kvar någonstans.

Andra gånger har jag inte varit lika rädd för tunnelbanan. En gång fick jag bo hos en bekant i Brooklyn. På de korta dagarna jag var där kunde jag helt förstå poängen med att bo här. Det finns en anledning till att författarna flockas till Brooklyn. Det känns bra att bo här. Innan Brooklynbron byggdes var Brooklyn en egen stad, USA:s fjärde största efter New York, Chicago och Los Angeles. Sedan blev Brooklyn en del av NYC.

Jag har en bibliotekarievän som har börjat med en ny träningsfluga. Indoor walking heter det på svenska. Hon säger att det är bra. Jag föreslår indoor sitting och indoor lying down. Det kommer nog. En annan person som gillar indoor walking är författaren Jonathan Lethem, men han har lagt till ett element: Han skriver samtidigt som han går på löpbandet. Eller heter det gåbandet när man går? Läs mer här och lär er en del om Brooklyns historia. Lethem är född och uppvuxen i Brooklyn, men flyttade därifrån för att studera. Fast det gick inte att lämna Brooklyn. Han skrev några romaner men det var först när han återvände till Brooklyn, både fysiskt och i romangestaltningen som han blev riktigt framgångsrik. Nu är han en av USA:s ledande författare. Både litterärt creddig och med en galen fantasi. Börja med Motherless in Brooklyn, som handlar om en privatdeckare med Tourettes syndrom.

Den första boken jag läste av Yoko Ogawa var The Diving Pool. Det är hennes första bok på engelska och innehåller tre längre berättelser. Novellerna är skrivna i början på nittiotalet, men de känns tidlösa. Som introduktion hade jag hellre sett något som var skrivet på 00-talet, men den bok som nu publiceras är väldigt bra, så jag ska inte klaga för mycket.

De tre berättelserna i The Diving Pool har det gemensamt att de ger en känsla av skräck utan att vara några skräckhistorier. I den avslutande novellen, ”Dormitory”, leker författaren med genren (och läsaren) och lägger upp för en riktig Poe-pastisch, The Tell-tale Heart i japansk version, men slutet ger något helt annat. Mer logiskt och mer tillfredsställande än vad skräckvägen hade givit. De andra båda historierna handlar om två helt vanliga unga kvinnor som känner en drift att begå illasinnade handlingar. Anledningen är inte uppenbar, den får läsaren fundera över. Avund, missnöje, frustration över sin livssituation. Det är ovanligt att läsa historier där huvudpersonen är elak utan att vara ond. Yoko Ogawa ger en helt egen bild av verkligheten, precis som i The Housekeeper and the Professor. Skillnaden är att dessa tre långnoveller surrar av obehag, något hemskt håller på att hända, medan romanen ger motsatt känsla; situationen till trots kommer allting att blir ganska bra.

Här är en novell från The New Yorker som visar hur bra denna japanska författare är. ”The cafeteria in the evening and a pool in the rain.”

Av de romaner jag läste 2009 tyckte jag bäst om Remainder av Tom McCarthy och The Housekeeper and the Professor av Yoko Ogawa. Den förstnämnda har jag skrivit om tidigare, den sistnämnda läste jag i våras. Den är skriven av en av Japans mest framgångsrika författare. Hon blir nog stor i väst vad det lider också, för hon har något speciellt. I Frankrike är hon redan känd och en av hennes böcker har filmatiserats på franska. The Housekeeper and the Professor handlar om en matematiklärare som råkat ut för en olycka och har tappat korttidsminnet. Hans minns allting före olyckan men har bara ett närminne som sträcker sig 80 minuter tillbaka. Extra viktiga saker minns han genom att göra anteckningar som han nålar fast på sin kostym. Berättelsen börjar när han får en ny hushållerska. Hon har svårt att anpassa sig, men när läraren får veta att hon har en son, insisterar han på att sonen ska följa med sin mamma till jobbet. Läraren och sonen blir vänner, även om läraren måste lära känna pojken på nytt varje morgon.

Mycket bra, en tight berättad historia som vecklar ut sig i precis rätt takt för att hålla läsaren på helspänn.

Av fackliteraturen gillade jag bäst Guru! av Zac O’Yeah och What the Dog Saw av Malcolm Gladwell. Guru! är en mycket noggrann genomgång av det indiska visdomsundret. Den indiske vise mannens idéhistoria. Hur mer eller mindre seriösa guruer blivit stora hemma i Indien och/eller i väst. Många frågor jag haft om t ex Sai Baba och TM besvaras i denna bok, som är mycket initierad och saklig. Slutkapitlet ägnas åt en fantasieggande vision om hur Jesus skulle kunna ha tillbringat sina ungdomsår i Indien och och av guruer lärt sig det han visade upp i hemlandet i form av exempelvis vatten till vin, fem kornbröd och två fiskar som kan mätta en stor folksamling. Klassiska trick som utförts av indiska vise män i tusentals år.

What the Dog Saw samlar Gladwells bästa texter från The New Yorker. Ibland blir det manierat och nästan fånigt, men de allra flesta texterna är mycket lärorika och i vissa fall inspirerande.