johns antikvariat

Fortfarande inget internet hemma… Men jag kan i alla hast berätta om två nyårslöften som har med bokhandlandet att göra.

För det första lovar jag att lägga lite mer energi på internethandeln och försöka komma upp i tusen titlar på bokbörsen före midsommar.

För det andra ska jag försöka skriva lite mer om böcker här på bloggen. Problemet för mig är att jag vill att inläggen om böcker ska hålla en hygglig nivå, en ambition jag inte har när jag skriver om annat. Då kan jag knacka ner något så snabbt jag bara kan. Men om jag skriver om böcker så vill jag att det ska bli lite bättre och då blir det ofta ingenting alls. För att lösa den knuten så tänkte jag börja med en läsedagbok här på bloggen. Vid varje månadsskifte så redovisar jag vilka böcker jag läst. Sedan måste jag inte skriva så väldigt mycket om dem, men jag kan i alla fall tala om vilka titlar jag läst.

Sydsvenskan har med hjälp av 100 personer i boksvängen gjort en topplista över 00-talets bästa svenska romaner. Vad nu bästa betyder. Jag tycker inte att det är helt lyckat med topplistor på kultursidorna. Det hade varit betydligt roligare om dessa hundra tyckare fått skriva en text var om sin favoritbok från dubbelnollans decennium. Då hade man som läsare säkert lärt sig något nytt. Nu blir det bara en jaha-lista. Det hade varit intressant att höra hur tyckarna tänkt. Min främsta känsla när jag tittar på listan är att Sverige är ett litet, obetydligt land långt bort från händelsernas centrum. Jag längtar till Italien, Italiens sköna land… Ytterst få av böckerna på listan ger mig några starkare känslor. En bok som jag garanterat skulle röstat på är inte ens med: Vi är luftens drottning av Pauline Wolff. Någon har röstat på Fredrik Sjöbergs Flugfällan. Det är en väldigt bra bok, en inspirationsinjektion, men det är ingen roman.

Här är topp tjugo av de 60 bästa böckerna publicerade de senaste 60 åren, så som de röstats fram av The Times läsare för en tid sedan, för att fira sextioårsjubileet av litteraturfestivalen i Cheltenham. Frågan om vad som är ”bra” infinner sig direkt. I den här listan verkar svaret vara  att det betyder läsvänlig, spännande, boken som läsäventyr. Det är också böcker som man kan eller bör ha läst i åldern 14-24 år, ungefär. De starkaste läsupplevelser kommer då, kanske de starkaste upplevelserna av allting. Hjärnan är frisk och upptäcktslysten.

1 Dödssynden, To Kill a Mockingbird av Harper Lee: Jag älskade den när jag läste den. Säkert skulle den finnas på min tjugo-i-topp också.

2. Svärdet och spiran, The Pillars of the Earth av Ken Follett: Hopplöst tjock bok. Efterfrågad på antikvariatet. Jag har ett ex inne nu, faktiskt. De som gillar den här läser också Diane Gabaldon. Det gör inte jag.

3. Moment-22 av Joseph Heller: Jag har läst den men fattade inte humorn. Som jag minns det var alla karaktärerna tämligen otrevliga. Det är möjligt att jag var för dum när jag läste den. Det borde vara en bok jag gillar.

4. Sagan om Ringen av Tolkien: Trots att jag läst och gillat så mycket fantastika i min dag, så blev jag inte särskilt fångad av Sagan om Ringen när jag läste den för länge sedan. Jag minns att jag skummade långa partier i både tvåan och trean. Jag kan snobba mig och säga att jag gillade Mervyn Peake betydligt mer. Hans Gormenghastrilogi läste jag noga, med hjärtat i halsgropen hela tiden.

5. Räddaren i nöden, The Catcher in the Rye av JD Salinger: O, ja. Det är min bok. Min och miljoners miljoner andra pojkars bok. Rakt in i hjärtat. Topp fem på min lista. Men jag vågar inte läsa om den idag.

6. Nittonhundraåttiofyra av George Orwell: Den ultimata dystopin. Du sköna nya värld av Huxley och This Perfect Day av Levin är också bra men Orwells vision är mörkast. Så otroligt deprimerande läsning, det finns ingen utväg. Drabbande, är väl ordet jag söker.

7. Tidsresenärens hustru, The Time Traveller’s Wife av Audrey Niffenegger. Många kunder har rekommenderat den här, men jag har inte läst den. Förvånansvärt ny för att komma på en sådan här lista, tycker jag. Snart film.

8. Harry Potter och Vishetens sten av JK Rowling: Det här är ingen dålig bok, perfekt för slukaråldern, men att vuxna tycker att den är så fantastisk förstår jag inte. Den har inte Tolkiens (eller Peakes) djup och vision, den har inte LeGuins (Övärlden)  personteckning och originella fantasi. Vad den har är många roliga, små idéer som kan hittas bättre genomförda i andra texter. Vad författaren lyckats med är att skriva en Best of-ungdomsbok med alla ingredienser som unga läsare vill ha. Då blir det fullträff. Jag blev underhållen i läsningen, men eftersom jag redan läst LeGuin och en massa annat i samma genre blev det inget läsäventyr alls för mig.

9 The Secret History av Donna Tartt: Mer omtalad tack vare det stora förskottet den debuterande författaren fick med hjälp av sin vän Bret Easton Ellis. Men sedan levererade hon faktiskt en kuslig, väldigt spännande historia. Men lite lång. Nästan alla böcker är för långa för min smak.

10 Birdsong av Sebastian Faulks: Har jag inte läst. Är den verkligen något att ha? I så fall har jag den till salu på svenska.

11 A Suitable Boy av Vikram Seth: Ibland marknadsförd som den längsta envolymsromanen skriven på det engelska språket. Den verkar bra, men igen, måste den vara så förbultat tjock? Jag kommer aldrig att läsa den.Nu är uppföljaren på gång, A Suitable Girl.

12 Atonement av Ian McEwan: Här är en bok som jag faktiskt läste när jag var betydligt äldre än de 24, och jag gillade den mycket ändå. Det går att hitta den stora läsupplevelsen efter trettio (och fyrtio). Jo, Försoning är nog McEwans bästa och den skulle antagligen hamna på min lista också.

13 Lolita av Vladimir Nabokov: Jag har ännu inte nått den mognad som krävs för att kunna begripa Nabokov, sorry. Jag skulle vilja, men jag har inte kommit så långt än. Jag kan med stor behållning läsa Martin Amis kärleksförklaringar till Nabokov, men fjärilsälskaren själv har jag ännu inte fallit för. Har börjat på Lolita ett par gånger, men inte orkat klart. Filmen är rätt bra, tycker jag.

14 The French Lieutenant’s Woman av John Fowles: När jag läste den var jag inte så väldigt förtjust, men berättelsen återkommer i skallen ibland, så den har gjort ett bestående intryck. Fowles’ bästa bok och lätt på min topplista är The Magus som bättre än någon annan bok, tror jag, lekt med min hjärna, lurat mig än hit, än dit. Totalt bortkollrad blev jag av den boken. And that is a good thing…

15 Kärlek i kolerans tid av Gabriel García Màrquez: Märkligt att den kommer före Hundra år av ensamhet. Jag började på Kärlek i kolerans tid och tyckte att den var bra, men jag tror inte att jag läste ut den.

16 The Road, Vägen av Cormac McCarthy: Den är bra, mycket bra, men som jag skrivit tidigare är det inte författarens bästa bok. Det är hans senaste och därför hans mest spridda och mest lästa, men Blood Meridian, or an Evening Redness in the West är hans bästa. Det är ett mästerverk och den är med på min lista. The Road är, när allt kommer omkrng, ganska begränsad i sitt omfång. Blood Meridian har allt som The Road har, och mycket mer.

17 Hundra år av ensamhet av Gabriel García Márquez: Två böcker på tjugo i topp. Imponerande. Den här boken slog knock på mig när jag läste den. Den var något helt nytt i min värld. Jag tror att den drabbade många västeuropéer, mindre bevandrade i det latinamerikanska sättet att tänka, på liknanade vis. Men den magiska realismen är vardagsmat nu, så frågan är om man skulle bli lika hänförd i dag. Jag vågar inte läsa om den här heller.
18 En bön för Owen Meany av John Irving: För tjock, för konstruerad, av vad jag kan utröna av baksidestexten. Varför just den här? Ciderhusreglerna eller Garp borde vara mer uppskattade, trodde jag.

19 Leoparden av Giuseppe Di Lampedusa. Var stor på sin tid, men inte nu. Är det någon i Sverige som läser den här på 2000-talet? Jag har inte läst den. Men jag har den på antikvariatet.

20 Dr Zhivago av Boris Pasternak: Nä, orkade inte ens se filmen. Inte min sorts bok.

Det är lite trist med den här listan att jag har läst de flesta böckerna på den och är bekant med alla. Inga överraskningar, inget nytt att upptäcka. Fast topplistor är inte rätt plats att hitta de udda upplevelserna, det är klart.

Tänk om man vann en groteskt stor summa pengar på Lotto. Vad skulle man göra då? Alla har väl drömt om detta. Den här boken tar avstamp i den premissen. Fast huvudpersonen har inte vunnit pengarna på spel utan fått dem som kompensation för att avstyra en rättsprocess. Han har blivit skadad i en olycka. Något har fallit ner från himlen och träffat honom i huvudet, med en mycket allvarlig skada som följd. Mer än så får vi inte veta om olyckan. Han har tvingats ligga på sjukhus och rehabilitera sig länge, träna upp motoriken från grunden för vissa lemmar.

Berätttelsen börjar när han får beskedet om pengarna, 8,5 miljoner pund. Sedan investerar han större delen av summan i IT-aktier, mot experternas råd, vilket gör att hans förmögenhet växer explosionsartat. Boken utspelar sig i tiden strax innan IT-bubblan spricker. Nu kan han verkligen göra vad han vill med sitt liv. Men vad? De få vänner han har känns som främlingar, han känner sig avskuren från sitt gamla liv, den han var innan olyckan. Verkligheten känns så ostrukturerad och meningslös. Han önskar att verkligheten kunde vara lika elegant som Robert DeNiros rörelser i Mean Streets. Men när han försöker förklara det för sina vänner fattar de inte vad han menar. På en fest hos en bekant får han en uppenbarelse. Han står på toaletten och ser en liten spricka i väggen. Ja, den sprickan… Den triggar igång ett minne i honom, ett gigantiskt minne av ett hus, av husets hyresgäster, vad dessa gäster gör, och så den där sprickan i badrummet. Han får fram en bit papper och börjar rita av sprickan. Det tar en stund, festens gäster som köar till toaletten börjar banka på dörren, men han måste få klart sin skiss av sprickan.

Så börjar det.

Resten av boken handlar om hur han försöker återskapa detta plötsliga minne. Eller minne är det inte, för han inser att det är något han inte upplevt, det är bara en stark bild han har i huvudet. Sprickan på toaletten, huset, hyresgästerna. Han skaffar hjälp att genomföra projektet och eftersom resurserna är nära nog oändliga är det lätt att få hjälp. Ett hyreshus av rätt sort köps mitt i London, det byggs om, skådespelare anställs som ska spela hyresgästerna dygnet runt och efter långa förberedelser kan iscensättningen starta och berättaren kan träda in i sin vision.

Jag skaffade den här boken efter att The Guardian jämfört den med Charlie Kaufmans film Synecdoche, New York. Skribenten misstänkte att Kaufman läst boken innan han gjorde sin film eftersom grundidéen är densamma i båda verken. Det tror inte jag. Remainder är en lysande bok med en kittlande idé driven till sin spets. Synecdoche, New York är minst lika lysande men fyrar av en mängd andra idéer också. Remainder är mer fokuserad, kan man säga och driver en idé till sin absoluta spets. Berättaren i Remainder vill känna sig verklig igen, och för att lyckas med det iscensätter han drömda, fabricerade minnen. Den autentiska upplevelsen kan endast nås genom full kontroll av verkligheten.

Boken är på en gång inspirerande och skrämmande. Hur verklig är verkligheten, kan man fråga sig?

Här är en hemsida med mycket info om författaren och intressanta länkar. T ex till ett samtal mellan honom och Alasdair Grey (Lanark). Lever han än? Tydligen. Också en väldigt speciell författare med en helt egen verklighetsuppfattning (så som den förmedlas i hans böcker, i alla fall). Remainder är antagligen den bästa bok jag läst i år.

Jag snubblade över William Gibsons blogg häromdagen. Han har viktigare saker att skriva denna höst, men de gamla inläggen är rolig läsning. Kolla till exempel den här artikeln från The Vancouver Sun. 400 000 kanadensiska dollar från 1930-talet hittade i nära nog mint condition. Vad skulle Molly Millions gjort med ett sådant fynd?

Åsa Linderborg ville göra en artikelserie i Aftonbladet där författare och andra berättade om böcker de påstått sig ha läst men som de egentligen inte läst. Alla läsare har nog sådana böcker som man kanske önskar att man läst, önskar så mycket att man till slut säger att man har gjort det. Men det var ingen som ställde upp på Linderborgs förslag. Det är pinsamt att berätta att man i alla år sagt att man läst den ena eller andra klassikern och sedan erkänna att det var lögn.

Jag läste ett litet häfte häromdagen, reklam för Håkan Nesser i allmänhet och hans senaste, Maskarna på Carmine Street i synnerhet. Nesser ger ett sympatiskt intryck, visst gör han, men det finns ändå saker som inte går ihop för mig. När Kära Agnes var ny såg jag en intervju med Nesser på TV. Där berättade han om favoritförfattare. Martin Amis nämndes, liksom Ian McEwan. Om man jämför McEwans Bookerprisvinnare Amsterdam med Kära Agnes så hittar man en rad likheter. Hela grundidén är densamma, upplösningen likaså. Skillnader finns också, men jag blev väldigt förvånad över ur mycket Nesser blivit inspirerad av McEwans dödligt mörka fars och att han inte märkt det själv och gjort något annat av Kära Agnes. Det är en bra liten bok och om Nesser varit medveten om hur stort intryck han tagit av Amsterdam hade den blivit ännu bättre. I det här häftet jag läste berättar Nesser att det efter 20 böcker kan hända att han faller in i en intrig han redan använt och att han måste vara extra uppmärksam på detta. Han borde också vara extra uppmärksam på att inte falla in i en intrig som någon annan använt.

Fast det var inte det jag tänkte på just nu, apropå Åsa Linderborgs artikelförslag. I häftet förklarar Nesser hur han kunde skriva en så mogen bok som debuten Koreografen. Han säger, ungefär: Jag var 38 år och hade läst 5 000 böcker.

Trettioåtta år.

Femtusen böcker.

Räkna på det.

Om vi säger att han började läsa på allvar när han var tio så betyder det att han måste ha läst minst 175 böcker om året. Ponera vidare att medellängden på dessa böcker var 300 sidor så måste han ha läst 140 sidor om dagen varje dag, år ut och år in sedan han fyllde tio. Det blir inte mycket tid över till basketspel, resor, studier, arbete… 140 sidor är inte så mycket, men varje dag, måndag till söndag, år ut och år in sedan tio års ålder. Det känns lite mycket. Det beror på vilken sorts böcker man talar om förstås. Bilderböcker går ju kvickt att läsa, B Wahlströmsböcker klämde jag själv en handfull om dagen när jag var 9-12 år. Men jag fick intrycket av att Nesser menade romaner. Han hade läst 5 000 romaner, det var därför han kunde skriva så moget i Koreografen. Det håller inte. Håkan Nesser borde vara den förste som i Aftonbladet berättar om några böcker han faktiskt inte läst.

Jag försöker komma på någon bok som jag själv påstått att jag läst, men just nu kommer jag inte på någon. Det är inte för att jag läst extremt mycket, men jag försöker vara försiktig. Någon finns det säkert. Så fort jag kommer på någon så meddelar jag det här. Jag kan säga att jag påbörjar fler böcker än jag avslutar. Hur många sidor måste man ha tröskat igenom för att räkna en bok som läst? En person jag känner räknar en bok som läst bara han läst första sidan. Det tycker inte jag, men räcker det med ett kapitel? Två? Halva boken? Ju äldre jag blir, desto svårare blir det att avsluta en bok. Det blir svårare att förtrolla mig. För varje läsning blir jag mer immun mot författarens trollformler. Det är bara naturligt.

Men jag kan ”erkänna” att jag bara läst en enda Nesserbok och det är denna Kära Agnes. Jag har påbörjat ett antal, för det är så många kunder som hyllar honom, men jag har bara orkat ett kapitel eller två. Sedan har jag tröttnat.

I dagarna kommer en ny Raymond Carver-bok. Är det originalet eller bara det pladdriga första utkastet? Det är frågan. Det har länge spekulerats i och till och med debatterats om Carvers redaktör, Gordon Lish, är lika mycket författare till novellerna som Carver själv. Den bok som nu utkommer heter Beginners och är en återställd version av den samling som hette What We Talk About When We Talk About Love när den utkom första gången. Lish redigerade så hårt att Carver till slut inte kände igen sitt eget verk. Lish ändrade till och med namnen på karaktärerna.. Å andra sidan fick Carver större framgång än han någonsin haft tack vare Lishs hårda redigering så kanske var det ändå bäst? Carver slets verkligen mellan framgången och den egna rösten. Här är en fyllig artikel med intervju med Tess Gallagher, Carvers änka som står bakom utgivningen av Beginners. Novellerna i Lish’ version är ju underbara. Undrar hur ”originalen” är.

I en dryg månad har jag haft JM Coetzees nya bok, Sommartid,  i skyltfönstret. Jag trodde att den skulle flyga iväg direkt, men icke. Ej heller Anneli Jordahls bok om Ellen Key, Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet) eller Lena Andersson Slutspelat, har blivit sålda fast de är alldeles nya. De är kanske för nya, kunderna känner inte igen dem. Fast hade jag gått förbi mitt skyltfönster hade jag köpt dem direkt.

Hilary Mantel vann som väntat årets Bookerpris. Inte en tredje Booker till Coetzee och Summertime. Det var den kanske inte heller värd, men den är värd att köpas av mig och värd att få lämna skylten snarast.

DN:S medieblogg har förstås betydligt bättre koll än vad jag har vad gäller läsplattans snara revolution av tryckt media. Flera bra länkar till info om Apples läsplatta. Undrar när den kommer.

Kim Stanley Robinson undrar varför ingen SF-roman nominerats till Bookerpriset. Brittisk SF upplever en guldålder säger han här. Vilka författare är det som skriver dessa fantastiska böcker som kan mäta sig med JM Coetzee och Hilary Mantel? Jag skulle vilja hålla med honom, men antingen är jag för oinsatt eller så har jag tappat förmågan att läsa SF. Författarna han nämner har inte kittlat mig nämnvärt. Ian McDonald, Stephen Baxter, nä, inget för mig.

I Svenska Dagbladet finns bilder på olika varianter av läsplattor. Den första svenska läsplattan introduceras inom kort, på Bokmässan förmodar jag. En bokhandlare i Höör intervjuas. Han tror inte att detta innebär bokhandelns död. Hoppet är det sista som överger människan.

Här recenserar hon Margaret Atwoods nya bok och diskuterar Atwood ovilja att kalla sina framtidsskildringar för science fiction. LeGuin träffar mitt i prick.

Margaret Atwood har skrivit en uppföljare till Oryx and Crake. Den heter The Year of the Flood och handlar om den religion som uppkommit efter katastrofen. Låter lite som A Canticle for Leibowitz. Det börjar bli en trend, detta med stora författare som skriver egna versioner av SF-klassiker. Som Cormac McCarthys version av Harlan Ellisons A Boy and his Dog i The Road och Philip Roths version av PKD:s The Man in the High Castle i The Plot Against America. Nja, den sista jämförelsen var inte så bra. Men vi väntar på Joyce Carol Oates version av Starship Troopers eller varför inte The Stars My Destination skriven av Siri Hustvedt?

Läs mer om Atwoods nya här.

Et nytt förlag har sett dagens ljus i Malmö. Det heter Thorén & Lindskog och de ska koncentrera sig på tysk litteratur. De första böckerna är skrivna av Uwe Timm, Ralf Rothmann och Siegfried Lenz. Tyskarna gillar den svenska kulturen och översätter mängder med svenska böcker. Vi är inte lika intresserade av deras konst, är min känsla. Det är synd. Bra med ett nytt förlag som kan ge oss lite högkvalitativ litteratur från Deutschland. Flera har frågat efter Lenz’ Tysktimmen i sommar på antikvariatet. Jag hade ett exemplar, som jag sålde snabbt. Kanske går han en ny vår till mötes. Ärligt talat trodde jag att han var död, men han skriver och läses fortfarande.

Långt om länge utkommer världsbestsellern Nattåg till Lissabon även i Sverige. Utgivningsdatum: 11/9. Synd att jag inte visste att den var på gång för svensk utgivning, för då hade jag sluppit läsa den mindre goda engelska översättningen. Svensk översättare är Lars Freij, som bland annat översatt Musils Mannen utan egenskaper. Det antyder att översättningen är på en högre nivå. Jag måste nog läsa den igen.

I dagens Sydsvenskan finns ett upprop från en samling författare som tycker att Malmö stadsbibliotek är på fel väg. Bibliotekschefen vill bredda bibliotekets verksamhet ännu mer, upplevelser och inte bara böcker. Dem kan man köpa på nätet ändå, verkar hon resonera. Alltså stor gallring för att göra plats för andra upplevelser. Vilken mardröm.

Folk blir sura när biblioteksböcker gallras. Det kan man se i denna artikel i Sydsvenskan. Jag begriper att gallring är nödvändigt, ni skulle se vilka mängder jag själv gallrar på mitt lilla antikvariat. Men gallringen måste göras med urskiljning. På ett bibliotek, som i en butik, så är det ju det man skyltar med och gör reklam för, som man faktiskt säljer/lånas ut. Om man hade ställt de tidigare nämnda Chatwinböckerna i skylten istället för på säljhyllan så hade de blivit utlånade.

I dagens Ystads Allehanda står några rader om mig och min torgbokhandel. Tanken var att sprida information om världens längsta bokhandel, men budskapet gick inte riktigt fram, tror jag.

Världens längasta bokhandel sträcker sig från Ystad till Simrishamn via Hammenhög. I Ystad finns de flesta böckerna, i Hammenhög finns Frk Östergrens Café, där man kan vila fötterna, dricka gott kaffe och köpa veckans boktips från Johns antikvariat. I Simrishamn finns torgbokhandeln. På sommaren säljer jag böcker på torget måndag till lördag, när vädret tillåter. Just idag tar jag ledigt, för meteorologerna lovar regn och blåst. Den här idén kom jag på när jag besökte Ray’s Jazz Café som är beläget inne på Foyles bokhandel i London. Bokhandel med kafé är ingen ovanlighet, men Ray’s är en egen verksamhet som är belägen inne på Foyles. Det tyckte jag var kul och funderade på hur jag skulle kunna göra något liknande. Då blev det Världens längsta bokhandel.

För två dagar sedan var det ettårsjubileum för butiken på Stora Västergatan 37. Nu under sommaren kommer det antagligen inte att bli så mycket vettigt skrivet här. Jag står på torget i stort sett varje dag och på eftermiddagarna är det öppet i affären 16.30-19.30. Även söndagar. Det blir inte så mycket tid över till skrivande.

För några dagar sedan läste jag en liten novell av Shirley Jackson, som hette ”Sommargästerna”. Den är med i en antologi kriminalnoveller under redaktion av Elizabeth George. Shirley Jackson skriver inte kriminalberättelser. ”Sommargäster” handlar om ett äldre par som beslutar sig för att stanna lite längre i sommarstugan istället för att åka tillbaka till stan. Men landet kan man bara besöka på sommaren. Det existerar inte utanför säsongen. Ingenting obehagligt händer i den här korta berättelsen, men det är ändå en rysare. Den slutar med löftet om världens undergång. Skickligt skrivet, Shirley Jackson. Författaren är mest känd för novellen ”The Lottery”, som är lite i samma stil, med den skillanden att det där faktiskt händer något oväntat och ruskigt. Novellen publicerades urspungligen i The New Yorker och den genererade rekordmycket klagopost. Det är en så överraskande historia och upprörande. Ett perfekt stycke litteratur, alltså. AM Homes är en författare som verkar lite i Shirley Jacksons anda med böcker som Music för Torching och The End of Alice. Här, i The New Yorker, kan man lyssna till henne läsa ”The Lottery”.

Tidigare i våras läste jag Jacksons Vårt hem är vårt slott, som är en riktigt sorglig historia, och ryslig. Det handlar om två systrar som bor ensamma i ett stort hus efter att en otäck olycka inträffat. Byborna är rädda för flickorna, fruktar dem och hatar dem på samma gång. Det kan bara gå illa. Jackson är en mästare på att lägga skräcken i läsarens huvud istället för på boksidan. Läsaren blir skrämd utan att en droppe blods spillts.

Den brittiska bokindustrin genomför i sommar en kampanj för att öka bokförsäljningen. Kampanjen går under temat bookaholism. Ska man använda missbruksterminologi för att skapa intresse för en produkt? När fotomodeller sminkas att likna knarkare blir det ju ett jäkla liv. Ord är inte lika farliga som bilder, verkar det som. Kampanjen är inte genomförd än så vi vet inte än. En kritisk men fyndig röst höjs i The Guardian.

Det finns fler sysselsättningar än man kan ana, hobbies för en del, livsuppgifter för andra. I Noodling for Catfish berättar Burkhard Bilger om olika företeelser i den amerikanska södern som för mig och säkert de flesta läsare känns bisarra. Titeln ”noodling” till exempel innebär att man använder sin egen hand som fiskebete för ”flatheads”, en sorts fisk vars svenska namn jag inte kan hitta. Flatheads tycker om stilla flodvatten. Om man sticker ner armen på rätt ställe och dinglar med fingrarna så hugger fisken. Då kör man ner hela armen i magen på den och drar upp… Mysigt. Det är ett sätt att fiska som på intet sätt är unikt. Författaren ger historiska belägg för att de amerikanska indianerna använde tekniken och han följer med på en fisketur med en noodlingexpert som visar hur det ska gå till.

Andra kapitel behandlar konsten att jaga ekorre och äta deras hjärnor och hur dessa jägare känner inför galna kosjukan. Författaren följer med på jakt och han träffar forskare som skrivit om galna kosjukan och möjligheten att de som äter ekorrhjärna kan vara i riskzonen för att få Creuzfeldt-Jakobs sjukdom.

Bilger lyckas träffa både utövare och motståndare till mer eller mindre olagliga aktiviteter. Ena natten följer han med moonshiners, hembrännare, andra natten åker han med polisen, som letar efter samma hembrännare.

Alla människor skildras som sympatiska. Hembrännarna och poliserna är bara små brickor i ett ganska meningslöst spel. Hembrännarna tjänar inga större pengar och om de åker fast får de inga allvarliga straff. Poliserna måste samla stora mängder bevis för att få hembrännarna fällda, och det är svårt.

I ett annat kapitel umgås Bilger med män som sysslar med tuppfäktning. När boken skrevs för några år sedan var tuppfäktning lagligt i några få stater i USA, nu är det olagligt i hela landet. Som tuppfäktningsfansen beskriver det så har deras fåglar det betydligt bättre än de fåglar som föds upp i kycklingindustrin. Bilger gör studiebesök på ett kycklingslakteri och det är ingen trevlig upplevelse. Tupparna som slåss kommer att dö, men de får ett längre liv, ett liv i lyx, med den bästa maten och ständig uppassning. Kanske är det bättre än att trängas med tusentals kycklingar, pumpas fulla med antibiotika för att avlivas kort därpå. En gång ska vi alla… Efter att ha läst den här boken så så skulle jag hellre vara en stridstupp än en broiler. Om jag var tvungen att välja, alltså.

Tuppfäktning var en respektabel sport långt in på 1800-talet. Kungligheter i Europa hade egna kamptuppar och arrangerade turneringar. Nu har sporten flyttat till Asien. Undrar om de amerikanska utövarna flyttar med, nu när det är olagligt i hela USA.

Bilger är eller har varit skribent på The New Yorker. Jag läste boken eftersom Malcolm Gladwell, en annan New Yorker-författare, uttalade sig positivt om boken på omslaget. Bilger har det rätta flytet och han skildrar sina intervjuobjekt så objektivt det bara går och tolkar allting till deras fördel. I de fall det finns två åsikter i frågan lyckas han beskriva det hela från båda synvinklarna. Bra gjort och en högst läsvärd bok.

Marilynne Robinson vann Orange-priset för bästa roman av en kvinna för Home. Det är ett unket urvalskriterium, men en värdig prisvinnare. Jag har läst House-keeping och Gilead. Båda är väldigt speciella och väldigt bra. Nyligen var det en lång intervju med henne i The Guardian. Hon har ett intressant förhållande till religion och att se henne och Richard Dawkins i debatt hade varit kul. Läs intervjun här.

Årets bokfestival i Hay-on-Wye är igång. Varje år tänker jag: ”Varför är jag inte där?” Visst är det trångt och dyrt boende, ett spektakel… Men ändå säkert väldigt roligt. Jag har varit i Wales en gång, på en berättarfestival, och det var en mycket trevlig upplevelse. Bokfestivalen är säkert minst lika häftig. Men om man söker böcker så bör man åka dit tidigare på våren eller på hösten, det säger de som varit där, men vill man ha bokspektakel så är det nu man borde åka. Här är en intervju med David Simon, som är en av många intressanta gäster. Nästa år, kanske.

Martin Amis skriver väldigt bra porträtt. Det har han alltid gjort. Den första bok jag läste av honom var The Moronic Inferno, där han reser omkring i USA och träffar författare. Mycket bra. Romanerna har blivit medelmåttiga med åren, men porträttkonsten behärskar han fortfarande. Här är hans nekrolog över JG Ballard. Notera vad han säger om uttrycken SF kontra sci-fi. Det kan verka fånigt att hänga upp sig på sådana små uttryck, men skönheten ligger i detaljerna. Det är viktigt att det heter SF och inget annat, och det förstår Martin Amis.

Ursula K LeGuin har vunnit ännu en Nebula, SF-författarnas eget pris för bästa verk under året. LeGuin fick för årets bästa roman. John Kessel vann för bästa långnovell. Ibland känns det som om tiden står stilla. Är det fortfarande 1986? Sitter jag vid en C-64 och skriver framför en liten, svartvit TV? John Kessel var ganska färsk 1986, men han hade redan en Nebula under bältet, för kortromanen ”Another Orphan”. Jag skrev beundrarbrev till Kessel 1986. Han svarade långt och vänligt och filosoferade kring Challegerolyckan som nyligen inträffat.

23 år senare vinner han och LeGuin pris igen för bästa SF-berättelser. För att vara en genre som ska handla om framtiden så premieras förvånansvärt traditionella författare.

JG Ballard har dött. Han var stor under sin levnad, men hans verk kommer att leva länge, och öka hans inflytande än mer. Han var en science fiction-författare som lyckades ställa flera korrekta framtidsprognoser. Alla negativa, tyvärr. Terrorismens utveckling, den globala uppvärmningen. Men i än högre grad var han en förnyare av skönlitteraturen.

Jag minns när Solens rike kom ut. Det kändes väldigt konstigt med en normal, självbiografisk roman utan erotiska bilkrascher och gigantiska översvämningar, från författaren till berättelser som ”Why I Want to Fuck Ronald Reagan” och ”The Assassination of John Fitzgerald Kennedy Considered as a Downhill Motor Race”. Här kan ni förresten lyssna till den sistnämnda novellen i uppläsning på en sajt full med novelluppläsningar som heter Miette’s Bedtime Story Podcast. Det verkar vara en hängiven privatperson som läser noveller hon tycker om. Urvalet är utsökt och om jag hade en iPod skulle jag gärna fylla den med Miettes uppläsningar.

JG Ballard är död men hans verk kommer att leva länge. Läs honom. 

Ett klargörande rörande nedanstående post: Det är klart att den fysiska boken intresserar mig, intresserar mig mycket. Men om jag måste välja mellan innehållet och den fysiska boken så väljer jag det förra. Jag gråter inte blod den dag då den digitala boken konkurrerar ut pappersboken, så länge jag kan få tag på allt jag vill läsa och kan läsa det på ett njutbart vis.

I DN Boklördag berättar Kristian Petri om en bok som beskriver Oscar Wildes bibliotek. Det är ett givet inköp. I recensionen står det att Wilde gärna antecknade och t o m rev ut sidor ur sina böcker. Han använde litteraturen, han samlade inte. Precis så ska det vara. Jag samlar på litteratur, men inte på böcker. Den fysiska produkten bok intresserar mig inte. Jag ser fram emot den dag då böcker kan läsas digitalt på ett lika njutbart vis som en pappersbok. Som bokhandlare ser jag däremot mörkt på framtiden. Pappersboken är på väg tillbaka. Den digitala boken är framtiden.

Biblioteket i Ystad huserar en samling böcker om och av Oscar Wilde. Det rör sig om drygt tretusen böcker. John Andrén testamenterade sin boksamling till staden och vem som helst kan få titta på och läsa böckerna. De får dock inte lämna huset. För den litteraturintresserade turisten är det ett utflyktsmål att rekommendera.

Också i Boklördag, intervju med Pauline Wolff. Jag hoppas kunna läsa Swede ganska snart. Hon framhåller Cormac McCarthys Blood Meridian or An Evening Redness in the West, och det gör ju jag med. Det är hans bästa. Sedan tycker hon att Deadwood är en bra TV-serie, men den har jag inte fattat. Nu går den väl inte på TV längre, så jag slipper ge den en ny chans.